Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående behörigheten att utöva tandliikargrket. Andra lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, I: 618 av herr Blomquist samt II: 799 av herr Rubin in. fl.

1967-10-18 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1967:53, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående behörigheten att utöva tandliikargrket. Andra lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, I: 618 av herr Blomquist samt II: 799 av herr Rubin in. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1967

1

Nr 53

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående behörigheten

att utöva tandliikargrket.

Andra lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, I: 618 av herr Blomquist samt II: 799 av herr

Rubin in. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj:t anhåller om sådan ändring av lagen om behörighet

att utöva tandläkaryrket att rätten att utprova tandproteser för personer,

som helt saknar egna tänder kan anförtros särskilt kvalificerade tandtekniker».

Utskottet har i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver inhämtat

yttrande över motionerna från medicinalstyrelsen. Vidare har på utskottets

begäran följande organisationer yttrat sig över motionerna, nämligen Dentallaboratoriernas

riksförbund, Svenska tandläkare-sällskapet, Svenska tandteknikerförbundet

och Sveriges tandläkarförbund.

Motionerna

Motionärerna erinrar inledningsvis om att enligt gällande behörighetslag

till utövning av tandläkaryrket hör även inpassning av proteser för personer

som helt saknar egna tänder. Efter en redogörelse för vissa författningsbestämmelser

rörande tandtekniker anför motionärerna vidare följande.

En betydelsefull både praktisk och ekonomisk fråga är huruvida inpassning

av proteser även framgent skall vara att anse som utövning av tandläkaryrket.

I andra länder, exempelvis i Danmark, äger tandtekniker företa

inprovning av proteser utan medverkan av tandläkare. Jämförelse kan här

göras exempelvis med relationerna mellan optiker och ögonläkare. Optiker

har sålunda i allmänhet, även i Sverige, rätt att utprova glasögon utan medverkan

av ögonläkare.

För den enskilde medför den omständigheten att protes måste utprovas

genom tandläkare avsevärda merkostnader. Tandläkarens befattning med

saken är tidsmässigt ganska obetydlig. Huvuddelen av arbetet utföres av

tandteknikern, som tillverkar och iordningställer protesen. En betydande

avlastning för tandläkarna skulle kunna ske, om tandteknikerna själva tilllätes

utprova proteser. Eventuellt skulle därvid kunna föreskrivas att endast

tandtekniker, som genomgått viss speciell utbildning för ifrågavarande ändamål,

skulle medgivas denna rätt.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 2 avd. Nr 53

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1967

Med hänsyn till den stora brist på tandläkare som för närvarande förefinnes

och med hänsyn till de kostnader för den enskilde — utan möjlighet

till ersättning från annat håll — vilka ett besök hos tandläkare medför, vore

det rimligt att man undersökte huruvida icke protesinprovning skulle kunna

helt anförtros kvalificerade tandtekniker. Härigenom skulle arbetskraften

inom tandvården kunna utnyttjas bättre och den enskilde patienten skulle

kunna göra avsevärda kostnadsbesparingar.

Gällande bestämmelser in. m.

Tandteknikers befogenhet

Tandteknikern är en av de hjälpkrafter, som biträder tandläkaren vid

hans arbete. Enligt tandläkarens anvisningar och med utgångspunkt från

av denne utförda avtryck m. in. har tandteknikern att i laboratorium utföra

rent tekniska arbetsmoment vid utformning och framställning av proteser,

delersättning av tänder och tandregleringsapparatur (SOU 1946: 87 s.

8, 1958: 25 s. 9).

I vårt land saknas författningsbestämmelser, som direkt reglerar vilka befogenheter

som tillkommer tandteknikern och andra hjälpkrafter till tandläkaren.

Sådana frågor måste därför lösas med ledning av vad som i detta

avseende gäller för utövarna av tandläkaryrket.

I nu gällande lag om behörighet att utöva tandläkaryrket, som tillkom

1963 och trädde i kraft påföljande år, får tandläkaryrket utövas endast av

personer med svensk tandläkarexamen samt av vissa därmed jämställda personer.

I lagen definieras inte begreppet tandläkaryrket. Av lagens förarbeten

framgår emellertid, såvitt avser gränsdragningen gentemot andra än läkare,

att arbete i patientens mun eller på patient är förbjudet för lekmän

och att i detta avseende till lekmän räknas även tandtekniker och andra

hjälpkrafter. (Beträffande innehållet i övrigt i behörighetslagens förarbeten,

såvitt här är av intresse, hänvisas till avsnittet Historik nedan).

Det enda undantaget från vad som sålunda gäller är att den som genomgått

av medicinalstyrelsen för ändamålet föreskriven utbildning må biträda

behörig utövare av tandläkaryrket med utförande av tand- och munhygienisk

behandling (2 § behörighetslagen). Utbildning av munhygienister har ännu

icke skett men skolöverstyrelsen har i juni 1966 fått i uppdrag att snarast

sätta i gång försöksutbildning av sådana.

Tandteknikerutbildningen

Det finns inte några författningsbestämmelser som uppställer krav på

viss utbildning för rätt att utöva tandteknikeryrket. Inom folktandvården

fast anställd tandtekniker skall dock i princip ha erhållit av medicinalstyrelsen

utfärdat behörighetsbevis såsom examinerad tandtekniker (7 § KK

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1967

3

26 maj 1961 angående statsbidrag till folktandvård). Sådant behörighetsbevis

utfärdas till den som genomgått föreskriven utbildning vid statlig tandteknikerskola.

Den som äger här åsyftad behörighet hänförs till medicinalpersonal

och står därmed i yrkesutövningen under medicinalstyrelsens inseende.

Den som tillhör medicinalpersonalen är skyldig att följa de instruktioner

och andra föreskrifter för yrkesutövningen, som medicinalstyrelsen

meddelar, samt att skyndsamt lämna de upplysningar, förklaringar eller underrättelser,

som medicinalstyrelsen infordrar (KK 21 maj 1964 om medicinalpersonal

under medicinalstyrelsens inseende).

Den statliga tandteknikerutbildningen äger rum vid fyra skolor, nämligen

i Stockholm, Göteborg, Malmö och Umeå. Vid de tre äldsta skolorna —

i Stockholm, Göteborg och Malmö — är den sammanlagda utbildningstiden

fyra år. En förberedande utbildning äger rum under två år vid arbetsplats

— i tandtekniskt laboratorium, hos privatpraktiserande tandläkare

eller vid folktandvården — som är auktoriserad av medicinalstyrelsen.

Härefter följer en ettårig utbildning vid tandteknikerskolan. Utbildningen

avslutas med ett praktikår på auktoriserad arbetsplats. Vid tandteknikerskolan

i Umeå är utbildningen treårig. Någon förberedande utbildning erfordras

inte utan utbildningen börjar med två års studier vid själva tandteknikerskolan,

varefter ett praktikantår följer. Praktiken är förlagd till

ett särskilt praktikantlaboratorium vid skolan. Utbildningen i Göteborg

kommer i fortsättningen att organiseras enligt samma principer som i

Umeå. För den som genomgått utbildningen vid någon av de fyra tandteknikerskolorna

utfärdar medicinalstyrelsen sådant behörighetsbevis, som

ovan nämnts.

I viss, icke obetydlig utsträckning förekommer att utövare av tandteknikeryrket

gått »den långa vägen», d. v. s. förvärvat sina yrkeskunskaper uteslutande

genom praktisk verksamhet i yrket.

Rådande tandläkarbrist

I motionerna beröres frågan om den rådande tandläkarbristen i vårt land.

I anledning härav må återgivas följande av vad dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet,

statsrådet Edenman, anförde den 13 april 1967 i svar

på en enkel fråga i andra kammaren.

Frågan när tillgång och efterfrågan på tandläkare kan tänkas uppväga

varandra synes mig utomordentligt svår att nu besvara. Efterfrågan på tandvård

— och därmed behovet av tandläkare — hänger nämligen samman

med en rad olika faktorer, bl. a. effekten av förebyggande åtgärder, takten

i standardutvecklingen och frågan om genomförande av förslaget om allmän

tandvårdsförsäkring. Vad gäller tillgången på tandläkare vill jag påminna

om de åtgärder som vidtagits för att dels utbilda svenska studerande

vid utländska odontologiska läroanstalter, dels rekrytera färdigutbildade

utländska tandläkare till den svenska folktandvården. De sakkunniga

som i slutet av förra året tillkallades av chefen för socialdepartementet med

lf Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 2 avd. Nr 53

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1967

uppgift att utreda frågan om folktandvårdens ställning och organisation

fick i uppdrag att överväga bl. a. i vad mån man kan ytterligare stimulera

utländska tandläkare att söka sig till och stanna kvar inom folktandvården.

Slutligen vill jag nämna att skolöverstyrelsen i juni 1966 fick i uppdrag

att snarast sätta i gång försöksutbildning av tandhygienister, vilkas verksamhet

beräknas kunna avlasta tandläkarkåren vissa arbetsuppgifter.

Historik

År 1861 tillkom »Ordning för tandläkarekonstens utöfning». Denna gällde

med däri gjorda ändringar och tillägg till den 1 juli 1951, då lagen om

behörighet att utöva tandläkarkonsten trädde i kraft. Denna lag ersattes i

sin tur den 1 januari 1964 av den nu gällande lagen om behörighet att utöva

tandläkaryrket.

I 1861 års ordning stadgades, att följande förrättningar tillhörde tandläkarkonstens

utövare, nämligen a) rengöring, fyllning och utdragning av

tänder, b) förfärdigande och insättande av konstgjorda tänder och c) behandling

av tändernas och tandköttets sjukdomar. I 9 § stadgades förbud

för andra än tandläkare och legitimerade läkare att utöva tandläkarkonsten.

Emellertid gällde fram till sekelskiftet — riksdagen fattade 1897 beslut om

upprättande av ett med karolinska institutet förenat tandläkarinstitut -—- att den som ville erhålla befogenhet att utöva tandläkaryrket, måste utbildas

genom tjänstgöring först som lärling och därpå såsom medhjälpare hos legitimerad

tandläkare i dennes laboratorium och praktik. Vid lagens tillkomst

var däremot hjälpkrafter -— som inte tjänstgjorde i utbildningssyfte — ett

okänt begrepp. 1944 års tandläkarutbildningssakkunniga (SOU 1946:87

s. 8) framhöll såvitt avser hjälpkrafternas behörighet, att det icke otvetydigt

framgick av 9 § i 1861 års ordning huruvida tandläkaren överhuvud

taget ägde rätt att anlita medhjälpare för protesernas tekniska förfärdigande.

Det har under årens lopp förekommit en omfattande debatt angående

bland annat de lagliga grunderna för tandteknikernas ställning i

tandvårdsarbetet. Rörande rättspraxis under tiden för giltigheten av 1861

års ordning hänvisas till ett av högsta domstolen år 1948 avgjort mål (NJA

1948 s. 29, se även interpellationsdebatt i första kammaren den 15 juni

1948). I målet fälldes två tandtekniker till ansvar för att de utfört avtryckstagning

samt inprovning av proteser och andra konstgjorda tänder samt

borttagande av tandsten. Tandteknikerna hade utfört arbetena på uppdrag

av tandläkare, hos vilka de var anställda. Medicinalstyrelsen avgav yttrande

i målet. Styrelsen anförde bl. a. att det var uppenbart, att tandläkare vid

utövning av sitt yrke ägde för det rent tekniska förfärdigandet utanför munnen

av konstgjorda tänder anlita biträde av person som icke själv ägde behörighet

att utöva tandläkarkonsten. Vidare fann styrelsen att något stöd

för att åt tandtekniker och tandsköterskor inrymma befogenhet att direkt

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1967

5

åt patient ombesörja till tandläkarkonsten hörande förrättningar icke torde

kunna hämtas från 1861 års ordning eller senare utfärdade författningar.

Ytterligare konstaterade styrelsen — efter vissa sakliga överväganden för

den ena och den andra ståndpunkten — att en gränsdragning för de s. k.

hjälpkrafternas medverkan i tandvårdsarbetet i själva verket redan fick

anses gjort i och med att statsmakterna fastställt undervisningsplaner för

de statliga utbildningsanstalterna för tandläkare, tandtekniker och tandsköterskor.

Styrelsen fann att gränsdragningen överensstämmer med ordalydelsen

av 1861 års ordning och var grundad på mer än ett halvt sekels

utveckling och erfarenheter inom tandläkarkonstens utövning. Högsta domstolens

dom står i överensstämmelse med slutsatserna i medicinalstyrelsens

yttrande (avgörandet har kritiserats av V. Lundstedt i Festskrift tillägnad

Karl Schlyter, s. 254).

19 H års tandläkarutbildnings sakkunniga undersökte bl. a. om möjlighet

fanns att i viss utsträckning tillgodose tandvårdsbehovet på andra vägar

och genom andra metoder än anlitande av examinerade tandläkare (SOU

1946: 12 s. 38). De sakkunniga anförde att det var särskilt tre områden av

tandläkarens praktiska yrkesutövning, som ansetts vara av enbart teknisk

art och vilka alltså enligt denna tankegång skulle kunna avskiljas och begränsas

samt därefter överlämnas till tandvårdare med lägre utbildning.

Förslag hade således i olika sammanhang framförts att medgiva tandtekniker

rätt att självständigt och på eget ansvar bedriva viss tandvårdsverksamhet

samt att anställda särskilda s. k. plombörer, vilka erhållit begränsad

utbildning för att i första hand bedriva enklare konserverande tandvård,

och särskilda hygienister, vilka i tjänst hos tandläkare skulle utföra större

delen av den munhygieniska behandlingen. De sakkunniga — till vilkas utförliga

motivering hänvisas — var ense om att tandvårdsbehovet inte borde

tillgodoses med anlitande av självständiga och på eget ansvar verksamma

tekniker och plombörer och ej heller genom differentierad utbildning av

tandläkare. De sakkunnigas ställningstagande vann anslutning vid remissbehandlingen.

Kungl. Maj :t intog samma ståndpunkt (prop. 1946:241 s.

9) men anförde samtidigt att det är uppenbart, att tandvårdsutövningen

även innefattar en mängd behandlingsåtgärder, i vilka tandläkaren med

fördel kan biträdas av lägre kvalificerade medhjälpare (se även ett senare

betänkande av de sakkunniga rörande hjälpkrafterna, SOU 1946:87 s. 9).

Här må även nämnas, att 1946 års folktandvårdssakkunniga avvisade

tanken att en del av folktandvårdens uppgifter skulle kunna övertas av personal

med mindre kvalificerad utbildning (SOU 1948: 53 s. 52, jfr nedan s.

9).

Sedan medicinalstyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj :t år 1949 tagit upp

frågan om nya bestämmelser angående utövande av tandläkarkonsten framlade

Kungl. Maj :t vid 1951 års riksdag efter remissbehandling förslag till

ny lag i ämnet (prop. 1951: 10).

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1967

I det framlagda lagförslaget, som — utöver en formell ändring — inte föranledde

någon erinran från riksdagens sida (2LU 3 och 10) angavs inte

närmare vad som skulle förstås med tandläkarkonsten. Denna fråga överläts

åt praxis. Departementschefen anförde att en fast praxis torde finnas

rörande vad som tillkommer en tandläkare. I fråga om avgränsning av

denna verksamhet från den otillåtna lekmannaverksamheten torde denna

i praxis ha verkställts så att arbete i patientens mun varit förbjuden för

lekmän. Avgränsningen borde enligt departementschefens mening alltjämt

vara normgivande. Till ledning vid rättstillämpningen syntes vidare framförallt

kunna tjäna de undervisningsplaner som gällde för tandläkarexamen.

I tveksamma fall syntes medicinalstyrelsens utlåtande böra inhämtas.

I ett särskilt avsnitt i propositionen behandlades spörsmålet i vilken utsträckning

tandläkarnas medhjälpare borde äga befogenhet att utöva tandläkarkonsten.

Medicinalstyrelsen hade i sin skrivelse uppehållit sig utförligt

vid detta spörsmål. Utöver vad som framgår av den fortsatta framställningen

hänvisar utskottet i detta hänseende samt så vitt avser remissinstansernas

ställningstagande till propositionen (s. 12—16 ).

Departementschefen anförde till en början följande (s. 17).

1861 års ordning för tandläkarkonstens utövning innehåller ingen bestämmelse,

som reglerar de befogenheter, vilka tillkomma tandläkarnas

hjälpkrafter. I praxis har fastslagits att de allmänna reglerna om rätten

att utöva tandläkarkonsten gälla även gentemot medhjälparna och att

alltså blott tandläkaren och icke någon dennes medhjälpare får arbeta

direkt å patient. Jag anser, att denna regel bör kvarstå, men i den mån

så kan vara påkallat bör hinder icke möta att medgiva undantag. Blott

den omständigheten att det f. n. råder hrist på tandläkare bör emellertid

icke motivera en avvikelse från huvudregeln. Undantagen bör regleras i lag.

Sedan departementschefen härefter förordat att sådant undantag efter

särskilt förordnande av Kungl. Maj :t skulle i fråga om utförande av tandoch

munhygienisk behandling gälla härför utbildade personer, s. k. tandhygienister,

fortsatte han.

Ytterligare en kategori, för vilken ifrågasatts viss behörighet att arbeta i

patients mun, utgöra tandteknikerna. Det har i förevarande sammanhang

icke satts i fråga, att tandtekniker skulle få självständigt och på eget ansvar

utföra sådant arbete; det skulle blott vara såsom biträde åt tandläkare och

under dennes överinseende han skulle få arbeta direkt å patient. Det har

från medicinalstyrelsens sida heller icke avsetts att tandtekniker utan vidare

skulle få denna rätt, utan saken skulle bli beroende på en närmare utredning

av lämpligheten därav och om gränserna för tandteknikernas befogenhet.

Avgörandet skulle läggas i Kungl. Maj :ts hand. Två av medicinalstyrelsens

ledamöter ha ansett att lagbestämmelsen om befogenheter för

medhjälpare bör avfattas så att den efter förordnande av Kungl. Maj :t kunde

avse även andra kategorier än tandhygienister, således t. ex. tandtekniker.

Majoriteten inom styrelsen har däremot förordat en avfattning av ifrågavarande

lagrum, som gör en ändring nödvändig, om tandtekniker skall

kunna inrangeras under detsamma.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1967

7

Tandteknikerutbildningen har nyligen reformerats på grundval av ett

av 1944 års tandläkarutbildningssakkunniga avgivet betänkande (SOU

1946: 87). Inom landet finnas tre statliga tandteknikerskolor. Utbildningen

siktar på laboratoriearbete. Främst nyssnämnda sakkunniga men även 1946

års folktandvårdssakkuniga ha efter omsorgsfull prövning kommit till det

resultatet, att tandteknikernas befogenheter i tandvårdsarbetet böra begränsas

till att avse att efter tandläkares anvisningar utföra laboratoriemässigt

arbete. En ny utredning av spörsmålet synes mig icke påkallad.

Det är av stort intresse att det inom landet finnes en tillräckligt stor kår

av kompetenta tandtekniker som ägnar sig åt laboratoriearbete; för effektivt

utnyttjande av tandläkarnas arbetskraft är detta en oundgänglig

förutsättning. Det synes icke uteslutet, att om teknikerna finge rätt

att arbeta direkt på patient det viktiga laboratoriearbetet bleve eftersatt.

Det måste också beaktas, att de bleve nödvändigt att bygga ut den nuvarande

tandteknikerutbildningen avsevärt. Det ligger nära till hands att

antaga, att utvecklingen snart nog skulle gå därhän, att vi jämte legitimerade

tandläkare finge en grupp tandvårdare av lägre grad, som utan att

arbeta i laboratorier sysslade med protesarbete å patienter och åtminstone

till det yttre stode under tillsyn av legitimerade tandläkare. Med tanke på

att protesläran utgör ett av huvudämnena i tandläkarexamen och att tandläkarna

under sin studietid i övrigt förvärvat omfattande kunskaper inom

odontologien, måste tandteknikerna i regel bliva tandläkarna vida underlägsna

i yrkesutövningen. Det kan dessutom icke vara lyckligt med två kategorier

tandvårdare, av vilka den ena, som ofrånkomligt måste ha mindre utbildning

såväl kvalitativt som kvantitativt, får syssla blott med en del av

tandläkarkonsten och därjämte blott under överinseende av en mer utbildad.

En sådan utveckling kan icke vara önskvärd.

Av det sagda följer, att jag i denna del såvitt angår utformningen av lagen

följer majoriteten inom medicinalstyrelsen men att jag icke anser att ytterligare

utredning bör komma till stånd. Jag vill särskilt understryka, att majoriteten

endast med tvekan synes vilja förorda sådan utredning. I detta

sammanhang vill jag också framhålla, att jag icke anser det vara principiellt

riktigt att frågan om tandteknikernas befogenheter efter en eventuell

utredning skall avgöras av Kungl. Maj :t. Det bör ske genom en av Konungen

och riksdagen stiftad lag.

Att nu blott såsom ett provisorium giva vissa tandtekniker viss behörighet

att arbeta å patienter anser jag ur många synpunkter uteslutet.

I samband med propositionen behandlade riksdagen två motioner, vari

yrkades att lagbestämmelserna om befogenheten för tandläkarnas medhjälpare

borde avfattas i enlighet med reservanternas i medicinalstyrelsen

förslag så att bestämmelserna efter förordnande av Kungl. Maj :1 kunde

avse inte bara tandhygienister utan även t. ex. tandtekniker. Vidare yrkade

motionärerna, att den av medicinalstyrelsen föreslagna utredningen rörande

frågan om tandteknikernas befogenhet måtte komma till stånd.

Andra lagutskottet anförde i sitt utlåtande (nr 3) i ämnet att med hänsyn

till den rådande bristen på tandläkare, enkannerligen inom folktandvården,

var frågan om tandläkarnas hjälpkrafter och de befogenheter, som

borde tillkomma dessa, mera svårbedömbar. Utskottet fortsatte efter att ha

behandlat frågan om tandhygienister.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1967

Den rådande bristen på tandläkare aktualiserar i detta sammanhang

frågan om icke också tandteknikerna böra lämnas befogenhet att på tandläkarens

ansvar och under dennes överinseende utföra arbeten i sanerad

munhåla. Medicinalstyrelsen har icke motsatt sig att genom särskilda sakkunniga

en förutsättningslös utredning verkställes av frågan, om och i vad

mån tandläkare bör erhålla biträde av tandtekniker. Mot en sådan undersökning

talar att såväl 1944 års tandläkarutbildningssakkunniga som 1946

års folktandvårdssakkunniga, efter verkställd utredning, ställt sig avvisande

till tanken på en förändring av tandteknikernas nuvarande ställning.

Med hänsyn till medicinalstyrelsens, låt vara tveksamma, inställning till

utredningsfrågan ävensom därtill att två reservanter inom styrelsen intagit

den ståndpunkten, att Kungl. Maj:t bör lämnas möjlighet att undantagsvis

giva särskilt kunniga och erfarna tandtekniker rätt att biträda tandläkare

vid behandlingen av patient anser sig utskottet likväl böra biträda det i motionerna

framförda kravet på utredning. Utskottet vill här dock bestämt

uttala, att utskottet skulle ogilla en utveckling, som ledde till ökat kvacksalveri

och en kvalitetsförsämring inom folktandvården eller till att laboratorierna

komme att sakna nödig tillgång på tekniker. Utskottets mening är

endast, att varje möjlighet till en rationalisering av arbetet inom tandvården

bör prövas — alltid skulle väl därigenom någon lättnad i det prekära läget

uppnås.

Att utan föregående utredning lämna Kungl. Maj:t generellt bemyndigande

att åt enstaka tandtekniker giva befogenhet att biträda tandläkaren

med enklare göromål i sanerad munhåla, anser utskottet ej böra ifrågakomma.

Ett skäl härtill kan utskottet åberopa genom att hänvisa till det i

motionerna gjorda uttalandet, att den nuvarande tandteknikerutbildningen

icke utan vidare torde göra tandteknikerna kompetenta att arbeta i sanerad

munhåla. I likhet med departementschefen är utskottet närmast av den meningen,

att det ej är principiellt riktigt, att frågan om tandteknikernas befogenheter

efter en eventuell utredning skall avgöras av Kungl. Maj:t; det

bör ske genom en av Konungen och riksdagen stiftad lag. Utskottet får alltså

avstyrka det i motionerna i första hand framställda yrkandet.

Andra kammaren biföll hemställan av utskottet att riksdagen i anledning

av motionerna, såvitt dessa innefattade begäran om utredning rörande behörighet

för tandtekniker att utföra viss till tandläkarkonsten hänförlig behandling,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj: t anhålla, att Kungl. Maj :t med

beaktande av de synpunkter utskottet anfört ville låta allsidigt och förutsättningslöst

utreda frågan om och i vad mån tandläkare borde erhålla biträde

av tandtekniker med utförande av sådan behandling.

Första kammaren biföll en reservation, vari, under åberopande av de skäl,

som i propositionen anförts, hemställdes att motionerna i här aktuella avseende

inte måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Andra lagutskottet fann i memorial nr 10 att besluten var av den skiljaktiga

beskaffenhet, att någon sammanjämkning dem emellan icke lät sig

göra, vilket utskottet anmälde för riksdagen.

Anmälan lades till handlingarna och frågan hade därmed fallit.

Här må även nämnas, att tre reservanter i utskottet var skiljaktiga i fråga

om utskottets motivering för utredningskravet.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1967

9

1957 års folktandvårdssakkunniga tog i sitt betänkande Folktandvården

(SOU 1960: 1) avstånd från förslag som vid olika tillfällen framkommit att

öka folktandvårdens kapacitet genom att från tandläkarens yrkesområde

— utöver munhygienisk och profylaktisk behandling — avskilja även andra

prestationer. De områden, som i sammanhanget diskuterats avsåg bl. a. utförande

av vissa protetiska arbeten i patientens mun. De sakkunniga ansåg

en vidare diskussion av spörsmålet överflödig och hänvisade till ett uttalande

av 1946 års folktandvårdssakkunniga (SOU 1948:53 s. 52) av innehåll

att om folktandvården skall kunna fylla sin betydelsefulla uppgift, får

den icke framstå såsom i något avseende mindervärdig; den måste vara

mäktig att lämna all den kvalificerade tandvård, som den vårdsökande kan

ha möjlighet att erhålla utanför folktandvårdens ram.

Såsom inledningsvis anförts ersattes 1951 års behörighetslag av en ny

lag, som trädde i kraft med ingången av år 1964. Lagen utformades så långt

det var möjligt i överensstämmelse med vad som gällde för läkaryrket enligt

1960 års lag om behörighet att utöva läkaryrket. Avsikten med den nya lagen

var vidare att från svensk sida underlätta genomförandet av en gemensam

nordisk arbetsmarknad för tandläkare.

Inte heller i 1963 års behörighetslag finns någon närmare definition av

begreppet tandläkaryrket. I den proposition, varigenom lagförslaget framlades

(1963: 127), behandlade departementschefen vissa gränsdragningsproblem.

Sedan han behandlat avgränsningen gentemot läkaryrket, anförde

han — utan erinran från riksdagens sida — att i fråga om avgränsningen

i övrigt av tandläkaryrket föreligger numera en fast praxis, som väsentligen

innebär att arbete i patientens mun eller på patienten är förbjudet för lekmän.

Han ansåg denna praxis i förening med möjligheten att i tveksamma

fall inhämta medicinalstyrelsens yttrande vara tillfyllest.

I specialmotiveringen till lagförslaget anförde departementschefen vidare

i fråga om vad som skall anses utgöra utövning av tandläkaryrket att

ledning kunde hämtas från bestämmelserna om odontologisk undervisning

vid tandläkarhögskolorna, allmänna tandläkarinstruktionen och andra föreskrifter

på tandvårdens område samt från den praxis som utbildat sig och

vari lagen inte medförde någon ändring.

Varken i propositionen eller vid riksdagsbehandlingen (2LU 54) av lagförslaget

diskuterades frågan om utvidgad behörighet för tandtekniker.

Remissyttranden

Medicinalstyrelsen har vid sitt yttrande fogat yttranden från medlemmen

av styrelsens vetenskapliga råd professor Göte Nyquist, samt från föreståndaren

för statens tandteknikerskola i Göteborg, rektorn Nils Sällström. Styrelsen

instämmer i Nyquists yttrande.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1967

1 sitt eget yttrande anför medicinalstyrelsen att de synpunkter, som vid

tillkomsten av 1951 års behörighetslag framfördes av departementschefen i

den fråga som här är aktuell (se ovan), enligt styrelsens mening alltjämt

gäller och i än högre grad när det blir fråga om förslag att tandteknikerna

skulle medges rätt att självständigt utföra behandling direkt å patient.

De av motionärerna åberopade förhållandena i Danmark, där tandteknikerna

äger rätt att framställa proteser i sanerad munhåla utan medverkan

av tandläkare, betecknas av styrelsen som en kvarleva från den tid, då man

icke hade en biologisk utan närmast en hantverksmässig syn på helprotesframställningen.

De danska tandteknikerna står också under hantverkarlagen,

under det att man sedan länge inrymt de examinerade svenska tandteknikerna

bland medicinalpersonalen. De senare står därmed under medicinalstyrelsens

överinseende. Styrelsen hänvisar vidare i detta sammanhang

till Nyquists yttrande i vilket upplyses att i Malmö nyligen utförts en sociologisk

undersökning, som med stark signifikans visar att av tandtekniker

utförda totala proteser till och med ur endast patientens rent subjektiva

synpunkt är sämre än sådana utförda av den allmänpraktiserande tandläkaren.

Detta resultat bör enligt Nyquist ses mot bakgrunden av att enligt

ett flertal andra undersökningar den subjektiva upplevelsen av funktionen

hos en protes oftast är långt mer positiv än vad som kan registreras

vid objektiv undersökning av behandlingsresultatet.

Styrelsen anför vidare följande.

I Norge har man vid tandläkarhögskolan inrättat en särskild professur i

helprotesframställning, vilket visar vilken vikt man lägger på den biologiska

synen och på fordringarna inom detta område. I Tyskland och Frankrike

har system med praktiserande tandtekniker numera helt avvecklats.

I de östeuropeiska staterna hade man tidigare förutom de akademiskt utbildade

tandläkarna s. k. dentister, vilka erhållit en övervägande hantverksmässig

utbildning. Detta sistnämnda system håller man nu på att avveckla

och utbildar endast tandläkare vid akademiska läroanstalter, dvs. tandläkarna

erhåller akademisk utbildning, f. ö. liknande den svenska och med

starkt inslag av medicinska ämnen.

I Sverige får tandteknikerna under sin utbildning vid de statliga tandteknikerskolorna

en teoretisk och praktisk utbildning, som ifråga om helprotesen

endast omfattar dess tekniska framställning i laboratoriet. Av anatomi

och fysiologi genomgås vad som anses nödvändigt för att den blivande

tandteknikern skall förstå protesens infogning i det biologiska skeendet.

Ingen utbildning meddelas ifråga om arbete på patient, och någon klinisk

insikt erhåller den blivande tandteknikern sålunda icke. Ingen som helst

utbildning ges vare sig i bedömning av vävnadernas tillstånd eller inom tumörläran

eller övriga sjukliga förändringar i munhålan. Ick heller i röntgenlära

sker någon utbildning. Efter avlagd examen och ett praktikantår

erhåller tandteknikern ett s. k. behörighetsbevis, som endast anger att han

är kompetent inom den tekniska delen av protesframställningen på tandtekniskt

laboratorium samt behörig att erhålla anställning inom folktandvården.

Behörighetsbeviset ger sålunda ej rätt att i något avseende arbeta på

patient.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1967

Vid utförandet av en protes gäller det inte bara att taga avtryck och bitning,

att utföra det tandtekniska laboratoriearbetet och att verkställa den

slutliga inprovningen och justeringen av protesen. Innan behandlingen börjar

skall en noggrann undersökning ske av munhålan, varvid särskild uppmärksamhet

ägnas åt käkarnas, munbottens och munslemhinnans tillstånd.

Avvikelser från det normala tillståndet måste bli föremål för särskild undersökning.

Enligt medicinalstyrelsens mening bör numera ställas kravet

att tandlösa delar av käkarna undersökes med röntgen, innan insättning av

protes sker; detta för att fastställa huruvida sjukliga förändringar av något

slag förefinnes, vilka inte märks utåt vid enbart inspektion av munhålan.

Skulle sjukliga förändringar konstateras, måste, innan protes insättes, en

adekvat behandling ske för att undvika senare uppkommande komplikationer.

Det kan röra sig om i käkarna kvarliggande tänder eller tandrötter,

inflammatoriska processer, cystor, tumörer.

Motionärerna hemställer, i sitt förslag att särskilt kvalificerade tandtekniker

medges rätt att utprova tandproteser till patient som saknar egna

tänder. Då tandteknikerutbildningen siktar på laboratoriearbete, kan en tandtekniker,

även om han erhållit en god utbildning och är mycket kvalificerad

i sitt yrke enligt medicinalstyrelsens mening ej utan särskild utbildning utföra

de undersökningar, bedömningar och behandlingar, som kräves för

förfärdigandet av proteser. För att tandtekniker såsom föreslås i motionen

helt självständigt och på eget ansvar skall kunna utföra dylika arbeten

måste särskild utbildning ordnas för dem och särskilda skolor inrättas

härför.

Därtill måste beaktas att en tandtekniker, som skall utföra proteser å patient,

inte bara behöver ett laboratorium utan också en mottagningslokal

med utrustning. Här måste man ställa samma krav som på en tandläkarmottagning

ifråga om hygien, instrument och dessas sterilisation osv. Med

tanke härpå och med beaktande av ovan angivna krav på kompletterande

utbildning av tandtekniker torde kostnaden för arbetet ej bli mycket mindre

än om behandlingen utföres av tandläkare.

Styrelsen vill även framhålla, att senare års forskning och erfarenhet tillfört

protesläran så mycket lärostoff och överhuvudtaget utvidgat dess kunskapsområde

i sådan grad att medicinalstyrelsens nämnd för tandläkares

specialistbehörighet funnit anledning att till behandling upptaga frågan om

införandet av ämnet »odontologisk protetik» såsom särskild specialitet. Styrelsen

finner det därför från det vårdsökande klientelets synpunkt angeläget

att i denna situation kompetenskraven ej sänkes för dem, som skall

svara för de tandlösa patienternas tandvård.

I detta sammanhang må hänvisas till följande artikel, som åberopas av

Nyquist i dennes yttrande till medicinalstyrelsen, nämligen ett referat i

Svensk Tandläkare-Tidskrift 1967 s. 32—50 avseende ett av Svenska tandläkare-sällskapet

anordnat symposium rörande den tandlösa patientens problem

och behandling.

Dentallaboratoriernas riksförbund anför bl. a. följande.

Skapandet av en lcår av självständiga tandprotetiker, dvs. en kår av tandtekniker,

som genomgått kompletterande utbildning och med rätt att direkt

ga allmänheten till tjänst vad gäller arbeten i, vi vill särskilt understryka,

helt sanerad munhåla, måste vara ägnat att avlasta tandläkarkåren. Den bör

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1967

även ge tandläkarna bättre möjligheter att arbeta på de områden där deras utbildning

gör dem särskilt kvalificerade.

Vi har i Sverige en mycket hög standard på såväl hygieniskt som medicinskt

område. Rätten för tandtekniker att direkt arbeta med patienter

kommer inte på något sätt att förändra detta förhållande. För detta vårt

påstående tillåter vi oss hänvisa till förhållandet i bl. a. Danmark. Där har

tandprotetikern sedan länge rätt att direkt utföra tandproteser.

Mellan de danska sjukkassorna och de danska tandprotetikerna finns ett

formellt samarbetsavtal.

Vid tillåter oss här att citera dels den danske folketingsmanden R Lysholt

Hansen och dels direktören för de samlade centralföreningarna av sjukkassorna,

folketingsman N M0rk.

Hansen säger bl. a.:

att över hälften av den danska befolkningen, som varit i behov av tandprotes,

sedan mycket lång tid tillbaka, fått dessa av den praktiserande tandprotetikern,

att dessa tandteknikers verksamhet under alla dessa år inte givit anledning

till offentlig kritik,

att tandteknikerna genom sin verksamhet påtvingat tandläkarna en sådan

prismässig konkurrens, att det varit möjligt att få protesarbeten levererade

till rimligt pris,

att tandteknikerna avslutat en överenskommelse med de samverkande

centralföreningarna av sjukkassorna i Danmark om leverans av proteser till

deras medlemmar, vilket måste vara ett tecken på att denna stora organisation

med sina ca 1 300 sjukkassor anser tandteknikerna kvalificerade.

Nämnda organisations direktör Nils M0rk säger bl. a.:

att den ingångna överenskommelsen mellan sjukkassorna och tandteknikerna

tillförsäkrat allmänheten proteser, framställda av fackfolk,

att överenskommelsens resultat varit tillfredsställande,

att våra medlemmar hitintills använt sig av dessa tandtekniker och blivit

väl betjänta av dessa,

att allmänheten fått utmärkta proteser till rimliga priser.

Riksförbundet är medveten om att det i Danmark även finns en liten

grupp av mindre nogräknade tandtekniker som i samarbete med en eller

annan tandläkare upprätthålla s. k. tandkliniker. De vid dessa kliniker tillverkade

proteserna ger ofta upphov till allvarlig kritik.

När riksförbundet i sitt svar just hänvisar till förhållandet i Danmark

syftar vi självklart till den för sitt yrke speciellt utbildade, examinerade

och organiserade tandprotetikern vars organisation avslutat den ovan nämnda

överenskommelsen med sjukkassorna.

Riksförbundet framhåller vidare, att internationella undersökningar som

gjorts visar att i alla länder där protetikern framställer tandprotesen direkt

till allmänheten blir kostnaden väsentligt lägre än vid tillämpning av det i

vårt land rådande systemet. Orsaken härtill är, anför riksförbundet, att

ersättningen per tidsenhet för tandprotetikern är mycket lägre än för tandläkaren

med dennes längre utbildning även på andra områden samt att

tandprotetikern på ett helt annat sätt än tandläkaren kan specialisera sig

och därmed rationalisera sitt arbete, vilket kommer patienten tillgodo. I

detta sammanhang anför riksförbundet, att utprovningstiden borde kunna

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1967 13

minskas avsevärt om tandprotetikern får direkt kontakt med patienten. Således

skulle en tidsvinst uppstå för denne.

Riksförbundet föreslår alt en utredning skall tillsättas som syftar till

skapandet av en i princip ny yrkeskår, tandprotetiker, för vilka staten

skulle fastställa utbildningsplan.

Svenska tandteknikerförbundet framför synpunkter, som är i det närmaste

identiska med de av Dentallaboratoriernas riksförbund framförda.

Därutöver innehåller tandteknikerförbundets yttrande ett utförligt utdrag

ur en promemoria rörande tandteknikerutbildningen i Sverige 1889—1945.

Sveriges tandläkarförbund anför, att framställningen av helprotes kan

uppdelas i följande moment, nämligen (1) klinisk undersökning, diagnos

och behandlingsplanering, (2) klinisk behandling för framställning av ersättningarna,

(3) teknisk framställning av proteskonstruktionen, (4) insättning

och klinisk kontroll av proteskonstruktionen och (5) klinisk behandlingskontroll.

Förbundet framhåller, att i dessa olika faser ingår tandteknikerns

arbete endast i det tredje avsnittet genom laboratoriemässig konstruktion

av ersättningen. Härefter fortsätter förbundet.

Varje del av undersökningen, diagnosen och behandlingsplaneringen vid

profetisk behandling fordrar en bred biologisk medicinsk kunskap och erfarenhet

inte endast beträffande tandläkaryrket som helhet utan även beträffande

den vetenskapliga grunden för de många metoder och hjälpmedel

som finns tillgängliga för diagnostiken. Det är sålunda oftast nödvändigt

att använda röntgen för att avslöja förekomsten av sjukliga förändringar,

rotrester eller ej frambrutna tänder i käkarna. Vidare uppvisar äldre pers.

oner .mån§a gånger åldersförändringar i munslemhinnorna som gör dessa

ömtåliga för det tryck, som särskilt en illasittande protes utövar. Ej sällan

uppträder cancerförändringar i olika stadier i munslemhinnan, som obehandlade

kan bli livshotande. För närvarande diagnostiseras en mycket stor

del av dessa första gången av tandläkare, som ser till att patienten kommer

under adekvat vård. Den omständigheten, att patienten är tandlös eller rent

av tidigare har burit protes, är ej någon garanti för att det är lämpligt att

utan andra åtgärder påbörja konstruktionen av den profetiska ersättningen.

Relativt ofta måste munnen förberedas genom olika kirurgiska ingrepp för

att fästet för protesen skall bli acceptabelt.

Den kliniska efterbehandlingen är inte minst betydelsefull. En protes är

i det skick den lämnar tandteknikern ytterst sällan en färdig produkt. För

att fungera väl måste den som regel omformas och justeras på flera punkter.

Om den insätts och får fungera i det ursprungliga skicket, orsakar

den skador på slemhinnorna och onormal förlust av benunderlag. Dessa

förluster kan aldrig repareras. Att bedöma hur proteser skall justeras för

att undvika sådana förluster i så stor utsträckning som möjligt, kräver ingående

medicinsk kunskap och erfarenhet.

Motionärerna nämner att vissa tandtekniker i Danmark äger rätt att utföra

dylik behandling. Dessa tandteknikers verksamhet manar icke till

efterföljd. Tandläkarhögskolan i Malmö har mycket tråkiga erfarenheter

av den behandling, som svenska patienter erhållit av danska tandtekniker.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1967

Dessa erfarenheter tala starkt för att motsvarande rätt icke införes i Sverige.

I flera länder t. ex. Österrike och Tyskland har man, trots svår tandläkarbrist,

på grund av negativa erfareheter upphävt tidigare befintliga rättigheter

för tandtekniker att arbeta i munnen på patient.

Motionärernas jämförelse med relationerna mellan optiker och ögonläkare

kan ej heller anses rättvisande. Då man i Västtyskland i slutet på

1950-talet utredde frågan om alt upphäva rätten för tandtekniker att utföra

protesarbeten, tillkallades professor M. Herman, universitetet Maintz,

som expert för vissa frågor. Han uttalade därvid bl. a. följande: »En jämförelse

mellan vad som utföres vid insättandet av en tandprotes och den

skenbart liknande verksamhet som optikern eller ortopediske hantverkaren

utövar, är fullständigt omöjlig. Optikern bestämmer efter en på förhand

fastställd schablon minskningen i ögats funktion och utväljer därefter de

fabriksmässigt tillverkade glasen. Han arbetar rutinmässigt efter ett schema,

färdigställer sedan glasögonen. Han gör icke ingrepp i ett organs struktur

och munhålan utgör utan tvivel ett organ. Behandling av luckbildning

eller tandlöshet kan icke lösas schablonmässigt. Färdiga och fabriksmässigt

framställda tandproteser finns det som bekant icke. Optikerns verksamhet

är ett konsthantverk, tandläkarens protesbehandling är läkarbehandling.»

Att protesen måste utprovas genom tandläkare innebär icke, att patienten

åsamkas onödiga merkostnader. Den protetiska ersättningen, vilken tandteknikern

framställer, måste, för att över huvud taget kunna användas,

baseras på och efter hand anpassas till patientens munförhållanden. Denna

anpassning kan inte undvaras. Den kräver kvalificerade biologiska och medicinska

kunskaper. Om tandtekniker verkligen skulle kunna utföra nämnvärt

billigare proteser, måste detta ha sin grund i att de inte behärskar och

därmed försummar denna anpassning och följaktligen meddelar en vård

av sämre kvalitet. Sannolikt skulle det mindre bemedlade klientelet i första

hand frestas att söka denna billigare och sämre vård.

I själva verket är protesbehandling en så invecklad och komplicerad del

av tandläkaryrket, att den kräver förutom gedigna kunskaper i odontologi,

även lång praktisk erfarenhet och stora insikter i patientpsykologi, för att

behandlingen skall bli förstklassig. Snarare än att utvidga rätten att utföra

protesarbeten åt patient till grupper med lägre kvalifikationer, synes det i

stället motiverat, att allvarligt överväga en förbättrad efterutbildning i protetik

för tandläkare. Nämnas må, att medicinalstyrelsens nämnd för tandläkares

specialistutbildning nyligen uppdragit åt tandläkarförbundets representanter

i nämnden att föranstalta om en utredning inom tandläkarkåren

angående tillskapandet av en ny specialitet inom ämnesområdet protetik.

För att vinna en ökning av kapaciteten inom tandläkarkåren och på tandvårdens

område bör, som tandläkarförbundet i många andra sammanhang

framhållit, samhället inrikta sig på att öka utbildningen av kvalificerad

assisterande personal för sådana områden, där sådan personal kan utnyttjas.

Visst utredningsarbete, som syftar dithän, pågår redan i samarbete

mellan skolöverstyrelsen, medicinalstyrelsen och universitetskanslersämbetet.

Inom det förebyggande arbetet mot karies och tandlossningssjukdomarna,

kan sådan hjälp vara ytterst värdefull. Mot bakgrund av de i vissa

fall elakartade medicinska konsekvenser och det hämmande av utvecklingen

på tandprotetikens område som ett förverkligande av motionärernas

anhållan skulle innebära, avstyrker Sveriges Tandläkarförbund helt motionen.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1967

Svenska tandläkare-sällskapet avstyrker bestämt den föreslagna lagändringen.

Tandläkare-sällskapet anför såsom stöd för sitt ställningstagande i

allt väsentligt samma synpunkter som Sveriges tandläkarförbund.

Utskottet

Tandvårdsarbetet ombesörjes i vårt land av tandläkare med biträde av

tandsköterskor och tandtekniker. Tandteknikern har att enligt tandläkarens

anvisningar och med utgångspunkt från av denne utförda avtryck m. m. i

laboratorium utföra rent tekniska arbetsmoment vid utformning och framställning

av proteser, delersättning av tänder och tandregleringsapparatur.

I förevarande ärende aktualiseras frågan om att ge vissa tandtekniker ökade

befogenheter. Deras nuvarande befogenheter begränsas genom 1963 års lag

om behörighet att utöva tandläkaryrket. Behörighetslagen medför förbud

för annan än tandläkare att utföra arbete i patientens mun eller på patienten.

Motionärerna yrkar att lagen om behörighet att utöva tandläkaryrket

skall ändras så att utprovning av tandproteser för personer, som helt saknar

egna tänder, kan anförtros särskilt kvalificerade tandtekniker. Enligt

motionärernas mening skulle en sådan lagändring medföra fördelar såväl

för den enskilde patienten som för samhället. En betydande kostnadsbesparing

för patienten skulle nämligen uppnås och arbetskraften inom tandvården

skulle utnyttjas bättre, vilket är angeläget icke minst med hänsyn till

den rådande tandläkarbristen.

Motionerna har remissbehandlats. Från tandteknikersidan — Dentallaboratoriernas

riksförbund och Svenska tandteknikerförbundet — ställer man

sig positiv till motionerna medan tandläkarnas organisationer ■— Sveriges

tandläkarförbund och Svenska tandläkare-sällskapet — motsätter sig den

föreslagna lagändringen. Även medicinalstyrelsen avstyrker motionsyrkandet.

Inledningsvis vill utskottet framhålla, att den omständigheten att en viss

tandläkarbrist för närvarande finns i vårt land inte får tas till intäkt för

åtgärder som i vart fall på längre sikt skulle vara till skada för tandvården.

Utan garantier i detta hänseende kan den av motionärerna yrkade ändringen

i arbetsfördelningen mellan olika yrkesgrupper inom tandvården inte

tillrådas.

Tandtekniker är i enlighet med det ovan sagda behörig att endast rent

tekniskt framställa proteser. Förberedande undersökningar på patient som

behöver helprotes och övriga arbetsmoment som i allmänhet erfordras i

sammanhanget såsom sanering av munhålan, röntgenundersökning, avtryckstagning

samt insättning och kontroll av protesen är av klinisk natur.

Dessa arbetsmoment måste enligt behörighetslagen utföras av tandläkare.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1967

Tandteknikerns utbildning är avpassad med hänsyn till den sålunda föreliggande

behörighets- och arbetsfördelningen samt avser utöver förmågan

att tekniskt svara för protesframställningen i huvudsak endast en orienteringsmässig

kännedom om protesens inpassning på patienten. Det är med

hänsyn härtill uppenbart att, om tandtekniker skulle erhålla befogenhet att

i större eller mindre utsträckning arbeta direkt på patienten, en avsevärd

fördjupning och breddning av tandteknikerutbildningen krävs. Detta gäller

naturligtvis i särskilt hög grad om den utökade behörigheten skulle utformas

så som motionärerna synes avse, nämligen att teknikerna skulle få

arbeta helt självständigt utan överinseende av tandläkare.

Det är inte klarlagt om det är möjligt att genom en påbyggnad av den nuvarande

tandteknikerutbildningen skapa en kår av särskilt kvalificerade

tekniker som i fråga om den begränsade del av odontologin, som framställning

och insättning av helproteser utgör, kan prestera ett arbete som kvalitetsmässigt

i och för sig är jämställt med motsvarande arbete utfört av den

som har fullständig tandläkarutbildning. Även om en sådan vidareutbildning

skulle kunna ordnas, talar starka skäl för att denna väg inte bör beträdas

i vårt land. Såsom framhölls vid tillkomsten av 1951 års behörighetslag,

vilken föregick den nuvarande, är det av stort intresse att det inom landet

finns en tillräckligt stor kår av kompetenta tekniker som ägnar sig åt

laboratoriearbete, något som är en oundgänglig förutsättning för ett effektivt

utnyttjande av tandläkarnas arbetskraft. Det finns anledning förmoda

att, om vissa tandtekniker fick befogenhet att utföra även annat tandvårdsarbete

än på laboratorium, svårighet skulle uppstå att få tillräckligt dugande

krafter, som ägnade sig åt det vanliga laboratoriearbetet. Det torde inte

heller vara ogrundat anta att, om vissa tandtekniker blev behöriga att i begränsad

utsträckning arbeta i patientens mun, detta tandvårdsarbete skulle

kunna komma att anses vara av lägre kvalitet än motsvarande arbete utfört

av tandläkare. En sådan utveckling skulle vara mindre lycklig såväl ur

yrkesgruppens som ur samhällets synpunkt.

Utskottet anser det föga sannolikt, att den enskildes kostnader för tandvård

skulle kunna reduceras väsentligt på den väg, som motionärerna förordar.

Såsom framhållits under remissbehandlingen måste nämligen en ökad

utbildningstid för vissa tandtekniker självfallet påverka storleken av den

ersättning dessa begär för sitt arbete. Hänsyn måste även tas till att tandteknikerna

får större utgifter för bl. a. utrustning och mottagningslokaler

än för närvarande. Därtill kommer att extra kostnader kan uppstå för patienten

om han, som ofta måste bli fallet, först skall besöka tandläkare för

sanering av munhålan och därefter vända sig till tandtekniker för att få utfört

protesen.

För det allmänna måste en väsentligt ökad utbildning av vissa tandtekniker

bli kostnadskrävande och icke minst i betydande utsträckning ta kvalificerade

lärarkrafter i anspråk. Detta talar mot ett bifall till motionsyrkan
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1967 17

det. Yttterligare måste i detta sammanhang beaktas, att protestekniken befinner

sig i en snabb och fortskridande utveckling och att därför en kompletterande

utbildning, som i dagens läge är till fyllest, inom en mycket nära

framtid kan visa sig otillräcklig för att fylla de krav som då måste ställas

vid protesinsättning.

På grund av de skäl utskottet sålunda redovisat kan utskottet inte tillstyrka

bifall till motionsyrkandet.

Utskottet hemställer,

att förevarande motioner, 1:618 och 11:799, inte måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 18 oktober 1967

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herr Strand (s), fru Carlqvist (s), herrar Lars

Larsson (s), Hiibinette (h), Eric Carlsson (ep), Wanhainen (s), Erik Filip

Petersson (fp) och Kilsmo (fp);

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall (fp), Lundberg

(s), Rimmerfors (fp), fru Ekendahl (s), herr Gomér (ep), fru Svensson

(s), fru Skantz (s) och herr Åkerlind (h).

Reservation

av herr Lundberg (s).

MARCUS BOKTR. STHLM 1967 670031

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.