Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla dels om åtgärder för att utsändandet av de speciella blanketter för sj ukförsäkringskontroll, som vissa försäkringskassor tillställer sjukanmälda kvinnor, upphör, dels om utfärdande av klarare direktiv i enlighet med vad i motionen anförts».

1967-11-07 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1967:54, Skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla dels om åtgärder för att utsändandet av de speciella blanketter för sj ukförsäkringskontroll, som vissa försäkringskassor tillställer sjukanmälda kvinnor, upphör, dels om utfärdande av klarare direktiv i enlighet med vad i motionen anförts».

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

1

Nr 54

Utlåtande i anledning au väckta motioner om möjlighet för försäkringstagare

enligt lagen om allmän försäkring att

utföra visst arbete under sjukskrivningsperiod, in. in.

Andra lagutskottet har behandlat tre inom riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nämligen dels nr I: 629 av fru Olsson, Elvy, och

herr Fälldin samt nr 11:795 av herr Nilsson i Tvärålund, dels nr 11:222

av herr Wiklund i Stockholm.

I motionerna I: 629 och II: 793, vilka är likalydande, har hemställts, »att

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla dels om åtgärder för

att utsändandet av de speciella blanketter för sj ukförsäkringskontroll, som

vissa försäkringskassor tillställer sjukanmälda kvinnor, upphör, dels om

utfärdande av klarare direktiv i enlighet med vad i motionen anförts».

I motionen II: 222 har hemställts, »att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj :t ville begära en översyn genom sjukförsäkringsutredningen eller på

annat sätt av 3 kap. 7 § och i synnerhet 13 § lagen om allmän försäkring

i syfte att i fall, som i motionen exemplifieras, ge möjlighet för försäkringstagare

att under sjukskrivning eller — i fråga om kvinnor — under graviditet,

som åberopas för uppbärande av tilläggssjukpenning, utföra lättare

extrauppdrag mot betalning utan att detta medför bortfall av sjukpenningförmåner

och åtal för bedrägeri eller osant intygande».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får

utskottet, i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande, hänvisa

till motionerna I: 629 och II: 222.

Utskottet har i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver inhämtat

yttrande över motionen II: 222 från riksförsäkringsverket.

Motionerna

Motionerna I: 629 och II: 793

Den som gjort sjukanmälan till allmän försäkringskassa skall ifylla en

sjukförsäkran till ledning för kassan vid dess prövning av frågan om rätt till

sjukpenning föreligger. Motionärerna anför att kassan i regel torde anse

rätten styrkt genom sådana förklaringar men att kassan för att hindra missbruk

av sjukpenningförsäkringen skall utöva kontroll även i annan form.

Enligt motionärernas mening använder vissa försäkringskassor därvid en

1-—Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 saml. 2 avd. Nr 54

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

olämplig kontrollmetod beträffande hemmafruar och även förvärvsarbetande

kvinnor. Den åsyftade kontrollmetoden innebär att försäkringskassan

tillställer kvinnorna ett formulär, vari de uppmanas att besvara vissa frågor,

bland dem huruvida de utför någon av ett antal uppräknade hushållssysslor

under sjukskrivningstiden, De uppräknade sysslorna är följande,

nämligen sängbäddning, sopning eller dammsugning, damning, inköp av

hushållslornödenheter, matlagning, diskning, tvättning av golv, piskning

av mattor, piskning av sängkläder, fönsterputsning, veckotvätt, stortvätt.

Motionärerna anför vidare följande.

Förfarandet att tillsända kvinnor dylika formulär ger anledning att fråga

om kassan anser det finnas grund att misstänka att kvinnor skulle missbruka

sjukförsäkringen mera än män. Ett stort antal kvinnor har med rätta känt

sig diskriminerade. Man kan dessutom ifrågasätta betydelsen av läkarintygen

då man använder formulär av ovan nämnt slag. Man måste ju förutsätta

att tillåtelse skall finnas för att man, om sjukdomstillståndet medger det,

skall kunna utföra enklare sysselsättningar för att hushållet någorlunda

skall fungera. Man bör i princip beträffande alla sj ukförsäkrade kräva att

om läkarintyg föreligger skall man sjukskrivas. Klarare direktiv om detta

bör utfärdas.

Motionen It: 222

Motionären anför — efter att ha erinrat om att enligt uppgift en kvinna

dömts till ansvar för osant intygande sedan hon underlåtit att till

försäkringskassan anmäla ett fyra dagar långt vikariat som hon haft under

tid då hon uppbar tilläggssjukpenning i samband med graviditet — att

enligt lag och praxis även en rent tillfällig återgång till arbete medför

definitiv förlust av tilläggssj ukpenning som kvinna åtnjuter under ledighet

i samband med barnsbörd. Motionären anför vidare följande.

Den i och för sig riktiga tanken bakom denna stränga regel är att kvinnan

skall kunna känna ekonomisk trygghet under den senare delen av graviditeten

och tiden närmast efter förlossningen och därför kunna i lugn vara

arbetsledig för att helt inrikta sig på sitt moderskap.

Det finns emellertid en mängd i fråga om behövlig arbetstid oreglerade

arbetsuppgifter mot arvodesersättning utan att anställningsförhållande i

egentlig mening föreligger. På grund av den begränsade arbetstid och ringa

fysiska prestation dessa uppgifter kräver kan de mycket väl och utan något

men för den grupp kvinnor, som här åsyftas, skötas även av dessa kvinnor.

Som exempel kan nämnas betalda uppdrag som frivilliga övervakare inom

olika sociala vårdområden, andra »korta» eller i varje fall relativt enkla arbetsuppgifter

såsom sekreterare-, kassa-, bokförings- eller revisionsuppdrag

i det rikt florerande föreningslivet eller inom småföretag, tillfälliga insatser

som besökare hos sjuka och gamla, tjänst som »dagmammor» m. fl. Dessa

uppdrag kräver vanligen endast måttliga eller ringa fysiska arbetsinsatser,

särskilt om det är tillfälliga insatser som ersättare för andra uppdragshavare.

Oklarhet råder om sådana betalda uppdrag är att anse som »förvärvsarbete».

De kan oftast utan svårighet utföras även av t. ex. en mor, som

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

sköter sitt nyfödda barn, eller en blivande mor i väntan på sin nära förestående

nedkomst.

Motionären anför vidare att under intryck av den inledningsvis nämnda

domen uppdragstagare av ovan angivna slag i flera fall avsagt sig sina uppdrag.

Motionären fortsätter.

Någon annan tolkning av termen »förvärvsarbete» tycks inte finnas än

den som sålunda lett till dessa konsekvenser. Åtalet och domen synes redan

ha skapat olust och osäkerhet på många håll och motverkat i fråga om tidoch

kraftåtgång föga krävande men likväl ofta mycket värdefullt »förvärvsarbete»,

som borde kunna tillåtas att blivande mödrar utför utan sjukpenningförlust

och utan att lagstiftningens syfte att ge dem skydd och

känsla av för sörj ningstrygghet behövde äventyras. Risken av åtal för osant

intygande eller bedrägeri, om sådana kvinnor utför enklare arbetsinsatser

mot betalning samtidigt som de uppbär tilläggssjukpenning, tar man självfallet

inte, ett förhållande som så småningom kan skapa relativt betydande

svårigheter att få dessa ganska omfattande och tämligen viktiga insatser

utförda.

Motionären tar även upp till behandling frågan om rätten till sjukpenning

vid sjukdom (3 kap. 7 § lagen om allmän försäkring). Motionären erinrar

om att i handboken Hitta rätt i allmän försäkring anföres att som allmän

regel brukar angivas att arbete, som inte har nämnvärd ekonomisk betydelse

och som inte menligt påverkar tillfrisknandet, inte utgör hinder för rätt

till hel sjukpenning. Han anför härefter bl. a. följande.

Korta eller längre betalda extrauppdrag, som inte är fysiskt ansträngande,

torde enligt denna regel kunna utföras utan förlust av sjukpenning. Förutsättningen

är dock som redan påpekats tillika, att vederbörlig ersättning

för sådant uppdrag inte är av »nämnvärd ekonomisk betydelse». Vad därmed

närmare avses torde vara tämligen oklart. År deltagande i ett par tre sammanträden

mot ordinär ersättning att anse som en inkomst av »nämnvärd

ekonomisk betydelse» ?

Gällande bestämmelser m.m.

Rätt till sjukpenning vid sjukdom

I 3 kap. 7 § lagen om allmän försäkring (LAF) stadgas, att sjukpenning

utgår vid sjukdom, som förorsakar nedsättning av arbetsförmågan med

minst hälften, samt att såsom sjukdom anses jämväl sådant tillstånd av

nedsatt arbetsförmåga, som förorsakats av sjukdom för vilken sjukpenning

utgivits och som alltjämt kvarstår efter sjukdomens upphörande. Vidare

stadgas, att vid fullständig nedsättning av arbetsförmågan utgives hel sjukpenning

och i annat fall halv sjukpenning.

Enligt 8 § samma kapitel skall, om sjukdom kan antagas vara kortvarig

vid bedömande huruvida fullständig nedsättning av arbetsförmågan föreligger,

särskilt beaktas, huruvida den försäkrade på grund av sjukdomen

är urståndsatt att utföra sitt vanliga eller därmed jämförligt arbete. Under

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 2 avd. Nr 54

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

förarbetena till sjukförsäkringslagen uttalades, att sjukdom, för vars botande

den sjuke enligt läkares föreskrift bör fullständigt avhålla sig från arbete,

bör anses ha förorsakat förlust av arbetsförmågan — medicinsk arbetsoförmåga

(prop. 1953:178 s. 183).

Den omständigheten att fullständig nedsättning av arbetsförmågan måste

föreligga för att hel sjukpenning skall utgå bär i praxis inte medfört att den

försäkrade förlorar hel sjukpenning så snart lian över huvud ägnar sig åt

sysselsättning som har karaktär av arbete. Detta gäller även om viss

ekonomisk ersättning lämnas för arbetet.

Med hänsyn till den i motionen II: 222 ställda frågan om deltagande i ett

par tre sammanträden mot ordinär ersättning skall anses medföra inkomst

av »nämnvärd ekonomisk betydelse» och därmed betaga den försäkrade

rätten till sjukpenning, må hänvisas till följande avgörande av försäkringsdomstolen

den 1 april 1966 (Dnr 340/1965).

En maskinförman C var enligt läkarintyg på grund av skada i högra

handen sjukskriven såsom helt arbetsoförmögen tiden 6 november—16 december

1964. Den 12 november 1964 deltog han som ordinarie ledamot i sammanträde

med skolstyrelse samt den 23 och 26 i samma månad i ordinarie ledamots

frånvaro som suppleant i sammanträde med kommunalnämnd. Vederbörande

försäkringskassa fann på grund härav arbetsförmågan inte vara fullständigt

nedsatt under ifrågavarande tre dagar och utgav därför för nämnda dagar

endast halv sjukpenning. Häröver anförde C besvär hos riksförsäkringsverket

under framhållande av att sammanträdena den 12 och 26 november

börjat klockan 15 och sammanträdet den 23 november klockan 16. För varje

sammanträde hade arvode utgått med 25 kronor. Verket fann inte skäl göra

ändring i kassans beslut. I besvär häröver hos försäkringsdomstolen framhöll

C att det inte var fråga om sammanträden som pågått under avsevärd

dagtid. De hade varit av kortvarig natur och fick närmast anses ha hållits

på kvällstid. Försäkringsdomstolen fann med hänsyn till omständigheterna

i målet det förhållandet att klaganden, på det sätt som skett, deltagit i

kommunala sammanträden den 12, 23 och 26 november 1964 icke böra

utgöra hinder för hans rätt till hel sjukpenning under jämväl nämnda

dagar.

Vad särskilt angår hushållsarbete må hänvisas till ett tidigare remissyttrande

av riksförsäkringsverket till andra lagutskottet, nämligen yttrande

den 1 mars 1966 (utlåtande 1966: 47). De motioner, över vilka verket yttrade

sig, avsåg lika behandling av män och kvinnor i sjukförsäkringsfrågor.

Verket hävdade att — oberoende av om den försäkrade är man eller kvinna

— gällande praxis innebär att om den försäkrade på grund av sjukdom är

förhindrad att fullgöra sitt förvärvsarbete men likväl i mera betydande

utsträckning sköter förekommande sysslor i hemmet blir den försäkrade

ej berättigad till hel sjukpenning. Utskottet anförde i sitt av riksdagen

godkända utlåtande att tilläggssjukpenningens uppgift är att vid sjukdom

kompensera den försäkrade för utebliven arbetsinkomst och att det med

hänsyn härtill synes befogat med en relativt generös bedömning i fråga om

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967 5

en försäkrads rätt att utan att gå miste om sjukpenning utföra visst arbete i

hemmet under sjukdomstid.

I detta sammanhang må även hänvisas till följande dom den 26 juni 1967

av försäkringsdomstolen (Dnr 528/67).

Eu kvinna A, född 1923, hade ådragit sig brott på högra lårbenshalsen

och i anledning härav varit intagen på lasarett den 10 juni—den 29 november

1966. Enligt ett för A sistnämnda dag utfärdat läkarintyg var hon helt sjukskriven

till och med den 27 december 1966. Vid hembesök den 29 i samma

månad för utredning rörande A:s arbetsförmåga framkom bl. a., att A

sittande utförde matlagning, diskning och veckotvätt och att hon utförde

vissa lättare städningssysslor. Familjen bestod av A och hennes make. Med

stöd av den verkställda utredningen nedsattes sjukpenningen från hel till

halv från och med den 29 december. A, som den 26 januari 1967 sjukskrivits

helt för tiden den 27 december 1966—28 februari 1967, besvärade sig

over beslutet och anförde därvid, att hon under fem månader legat på rygg

och inte kunnat röra sig och att hon hemsänts från sjukhuset med föreskrift

om träning. Hon kunde varken gå eller sitta längre stunder. Hon

kunde i hemmet sittande eller gående med käpp utföra de enklaste och

lättaste sysslorna.

Riksförsäkringsverket fann att A:s arbetsförmåga även för tid efter deh

28 december 1966 måste anses ha varit nedsatt i sådan grad som förutsättes

för rätt till hel sjukpenning. Försäkringsdomstolen fann icke skäl föreligga

till ändring i detta beslut.

Rätt till tilläggssjukpenning i samband med barnsbörd

I 3 kap. 13 § LAF stadgas, att även om sjukdom som i 7 § sägs icke är

för handen, utgår til läggssjukpenning till kvinnlig försäkrad, som i anledning

av barnsbörd avhåller sig från förvärvsarbete. En förutsättning härför

är dock att hon omedelbart före nedkomsten eller den beräknade tidpunkten

därför under minst tvahundrasjuttio dagar varit placerad i lägst sjukpenningklass

nr 3. Sjukpenningen utgår tidigast från och med den sextionde

dagen före den beräknade tidpunkten för nedkomsten och senast från och

med förlossningsdagen så länge kvinna utan avbrott avhåller sig från

förvärvsai bete, dock högst för etthundraattio dagar. Från och med den

trettionde dagen efter förlossningsdagen utgår sjukpenning endast om

kvinnan bär eller på grund av sjukdom är förhindrad att ha barnet i sin

vård.

Betiäffande tillkomsten av rätten till tilläggssjukpenning i samband med

barnsbörd må hänvisas till SOU 1954: 4 och prop. 1954: 144.

I ett interpellationssvar i andra kammaren den 14 december 1964 framhöll

chefen för socialdepartementet att det i den här aktuella lagbestämmelsen

uppställda kravet på sammanhängande ledighet upprätthållits strikt i

rättspraxis. Han yttrade vidare bl. a. följande.

Det är väsentligen två skäl som föranlett lagstiftaren att uppställa kravet

på sammanhängande ledighet. För det första har man ansett att en uppdelning

av havandeskap sledigheten på flera perioder skulle kunna äventyra

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 5-''i år W67

moderskapsförsäkringens av arbetarskyddssynpunkter förestavade syfte att

bereda kvinnan en tids ledighet från det dagliga arbetet utom hemmet.

Även för barnets del är det angeläget att kvinnan kan stanna hemma under

den allra första delen av dess levnad. För det andra bar regeln ansetts

motiverad av administrativa skäl, främst hänsynen till kontrollmöjligheterna.

Det är inte svårt att påvisa fall, där det kan synas hårt att eu kvinna

förlorar rätten till tilläggssjukpenning på grund av att hon tillfälligt återupptar

sitt förvärvsarbete. Gränsfall, där lagtillämpningen kan verka onödigt

hård, uppkommer emellertid vare sig man — som sker f. n. — överhuvudtaget

inte medger något avbrott i havandeskapsledigheten eller i

stället väljer att tillåta avbrott på t. ex. högst 7 eller högst 14 dagar.

Problemen sammanhänger inte med att gränsen är snäv utan med att den

är fast. Alternativet till en fast gräns är en ordning, där de tillämpande

organen får göra en fri skälighetsprövning från fall till fall. En sådan

ordning skulle emellertid lält kunna leda till en splittrad och godtycklig

rättstillämpning. På längre sikt skulle det också vara risk för en inte önskvärd

uppluckring av själva principen om sammanhängande ledighet.

Vid 1985 års riksdag väcktes motioner avseende 3 kap. 13 § LAF med

yrkande om utredning av frågan om möjligheterna att medge förvärvsarbete

i begränsad utsträckning i samband med barnsbörd ntan förlust av

tilläggssjukpenningen. Andra lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända

utlåtande (nr 37) följande.

Utskottet vill understryka vikten av att de skyddssynpunkter, som

anlades cad införandet av reglerna om tilläggssjukpenning för blivande och

nyblivna mödrar, upprätthålles. I princip bör alltså ledighet i samband med

barnsbörd vara sammanhängande. I den mån den nuvarande fasta regeln

skapar irritation och leder till för de försäkrade svårförståeliga resultat,

synes det i stor utsträckning bero på bristande kunskap om regelns innehåll.

Detta förhållade bör kunna avhjälpas genom ökad upplysning, bl. a. i

samband med anmälan till försäkringskassa. Enligt utskottets mening kan

det emellertid vara befogat att undersöka huruvida man — utan att äventyra

skydds- och vårdintressena samt med beaktande av administrativa

hänsyn — kan tillåta en uppmjukning av den nuvarande regeln. Utskottet

syftar här på sådana fall som gäller enstaka kortare avbrott i ledigheten,

t. ex. för att tillgodose tillfälliga behov av arbetskraft.

Ifrågavarande motioner har som följd av skrivelse från riksdagen i

ämnet av Kungl. Maj :t överlämnats till familjepolitiska kommittén, vars

arbete fortfarande pågår (se delbetänkandet Barnbidrag och familjetillägg,

SOU 1967: 52).

Tolkningen av begreppet förvärvsarbete i 3 kap. 13 § LAF aktualiserades

i ett den 18 november 1966 av försäkringsdomsiolen i plenum avgjort mål

(se Tidskrift för allmän försäkring 1966 s. 691). En av ledamöterna uttalade,

med instämmande av sex av de tio övriga ledamöterna, till utveckling

av sin mening följande.

När man går att bestämma begreppet förvärvsarbete enligt 3 kap. 13 §

lagen om allmän försäkring, står det å ena sidan klart, att varje syssel
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

7

sättning i arbetslivet, som har nämnvärd ekonomisk betydelse för den försäkrade,

måste betecknas som sådant. Om vederbörande under en väsentlig

del av dagen är sysselsatt med inkomstbringande arbete måste således detta

betaga henne rätten till tilläggssjukpenning. Å andra sidan kan inte varje

obetydlig arbetsinsats betecknas som förvärvsarbete, även om någon ersättning

skulle utgå. Som exempel på sådan ringa arbetsinsats, som icke

kan betecknas som förvärvsarbete och som icke bör medföra att tilläggssjukpennigen

skall upphöra att utgå, kan nämnas hjälp med barnpassning

åt annan eller någon eller några timmars bistånd i det ordinarie eller i

tillfälligt arbete, om hjälpen eller biståndet lämnas vid något enstaka tillfälle.

Indragning eller nedsättning av sjukförsäkringsersättning

Ersättning enligt lagen om allmän försäkring må indragas eller skäligen

nedsättas bl. a. om den som är berättigad till ersättningen vägrar att underkasta

sig undersökning av läkare eller att följa läkares föreskrifter eller

eljest gör sig skyldig till grov ovarsamhet ur hälsosynpunkt eller medvetet

eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift angående

förhållande, som är av betydelse för rätten till ersättning (20 kap. 3 § c)

och d) LAF).

Sjukförsäkringsbedrägeri in. in.

Icke sällan förekommer, alt försäkrade åtalas för sjukförsäkringsbedrägeri,

d. v. s. bedrägeri som en försäkrad i försäkringskassa begått mot

kassan i syfte att orättmätigt utfå sjukpenning eller viss annan ersättning

(se statistik i Tidskrift för allmän försäkring 1967 s. 15). I 9 kap. 1 §

brottsbalken stadgas att den som medelst vilseledande förmår någon till

handling eller underlåtenhet, som innebär vinning för gärningsmannen och

skada för den vilseledde eller någon i vars ställe denne är, dömes för

bedrägeri till fängelse i högst två år. Olika typer av bedrägerikonstruktioner

på det häi- aktuella området förekommer i praxis. Ett typfall är att den

försäkrade vilseleder försäkringskassan rörande arbetsförmågan antingen

genom positiva åtgärder eller underlåtenhet att upplysa. För att åtal för

bedrägeri skall bifallas är det inte tillräckligt att de tre rekvisiten vilseledande,

en därav orsakad disposition och en av denna disposition följande

förmögenhetsöverföring är uppfyllda. Det krävs även att det subjektiva

rekvisitet är uppfyllt, det vill säga att den försäkrade haft uppsåt att bedraga

försäkringskassan. Det kan ofta vara svårt att avgöra, huruvida rätt till

sjukpenning föreligger i det konkreta fallet. Under sådana omständigheter

måste beaktas den åtalades invändning, att han trott sig ha haft rätt till

sjukpenning. I varje fall är eu sådan invändning svår att motbevisa. Man

har då att göra med det fall, att den åtalade varit okunnig eller missförstått

de lagrum som reglerar rätten till sjukpenning. Frågan om betydelsen av

dylik s. k. rättsvillfarelse är omstridd bland rättsvetenskapsmännen. Svensk

rättspraxis torde emellertid leda till att om den åtalade, låt vara felaktigt,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra lagutskottets utlåtande nr åt år 1967

trott sig berättigad till sjukpenning, utesluter detta uppsåt och följaktligen

ansvar för bedrägeri (betr. de här återgivna uppgifterna om det subjektiva

rekvisitet se Sv. JT. 1963 s. 321 f., se vidare beträffande sjukförsäkringsbedrägeri

a.a. 1964 s. 204, 648, 652 och 655).

De medlemsintyg— Försäkran S 1, S 1 H och i vissa fall S 2 — som inges

till försäkringskassan av den försäkrade i samband med sjukdom och för

vilka närmare redogöres i det följande inehåller en försäkran på heder och

samvete att lämnade uppgifter är fullständiga och sanningsenliga, vilken

försäkran skall undertecknas av den försäkrade. I 15 kap. 10 § brottsbalken

straffbelägges såsom osann försäkran gärningar, som består i att någon i

skriftlig utsaga, som jämlikt lag eller författning avgives under edlig förpliktelse

eller på heder och samvete eller under annan dylik försäkran,

lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen, om åtgärden innebär fara

i bevishänseende. Om sådan gärning sker av grov oaktsamhet dömcs för

vårdslös försäkran. I rättspraxis har oriktiga uppgifter, avgivna på heder

och samvete i medlemsintyg, föranlett ansvar för osann försäkran (se Sv.

•IT. 1961 rf. s. 81 och 1963 s. 343). I allmänhet torde dock, i de fall då den

försäkrade fälles till ansvar för bedrägeri, den osanna försäkran konsumeras

av bedrägeribrottet.

Betydelsen av läkarintyg vid sjukdom

I motionerna I: 629 och II: 793 framföres yrkande av innehåll, att »klarare

direktiv» bör utfärdas om att sjukskrivning i princip bör ske om läkarintyg

föreligger.

Försäkringsdomstolen har den 24 februari i år avgjort ett nedan refererat

mål, som berör den av motionärerna aktualiserade frågan (se Tidskrift för

allmän försäkring 1967 s. 264). Först må erinras om att enligt 18 kap. 12 §

LAF skall hos allmän försäkringskassa vara anställd bl. a. en eller flera

förtroendeläkare, som har att tillhandagå kassan i frågor, som kräver medicinsk

sakkunskap, och skall främja samarbetet mellan kassan och inom

dess område verksamma läkare.

Fru A, som tillhörde sjukpenningklass nr 1 och som meddelats frivillig

sjukpenningsför säkring för erhållande av sjukpenningtillägg med sju kronor

för dag, hemställde i anledning av sjukdom, som enligt intyg av överläkare

vid lasarett medfört hel arbetsoförmåga under tiden 21 juni—3

augusti 1965, om sjukpenning och sjukpenningtillägg för denna tid. Försäkringskassan

tillerkände A endast halv sjukpenning och halvt sjukpenningtillägg

för den angivna tiden under åberopande av att förtroendeläkare

hos kassan i utlåtande den 22 juli 1965 funnit den sjukdom (stortåfraktur)

som föranlett sjukskrivningen icke utgöra helt arbetshinder för A. Underrättelse

härom lämnades A den 30 juli 1965. över beslutet anförde A besvär

hos riksförsäkringsverket med yrkande om hel sjukpenning och helt sjukpenningtillägg.

A framhöll till stöd för sitt yrkande, att hon i enlighet med

läkarens föreskrift avhållit sig från arbete under ifrågavarande tid. Riksförsäkringsverket

fann, att A:s arbetsförmåga under ifrågavarande tid icke

kunde anses ha varit fullständigt nedsatt.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande nr ä''i år 1967

Sedan A fullföljt talan yttrade försäkringsdomstolen i sin dom följande:

Av handlingarna i målet framgår att A av läkare sjukskrivits för tiden 21

juni—3 augusti 1965 samt att sjukdomen angivits orsaka fullständig nedsättning

av A:s arbetsförmåga. Domstolen finner att A icke förrän sjukskrivningstiden

var i det närmaste slut haft anledning ifrågasätta riktigheten

av läkarens bedömning angående nedsättningen i hennes arbetsförmåga

samt att ej heller i övrigt förhållande framkommit som utgör skäl

för att icke hel sjukpenning och helt sjukpenningtillägg skall utgivas för

ifrågavarande tid.

En av domstolens ledamöter var av skiljaktig mening.

Försäkringskassornas sjukkontroll

Riksförsäkringsverket behandlar i ett den 20 december 1966 utfärdat

cirkulär (nr 19/1966) frågan om sjukkontrollen efter sjukförsäkringsreformens

ikraftträdande den 1 januari 1967. I cirkuläret anföres, att reformen

kan antas medföra ett ökat behov av närmare kontakt med sjukfallen

och att försäkringskassorna för detta ändamål måste intensifiera

sjukkontrollverksamheten. Sjukkontroll definieras som åtgärder vilka försäkringskassa

vidtar för att få underlag för en riktig utbetalning av sjukpenning.

De åtgärder som i detta hänseende främst bör komma i fråga är

följande, nämligen infordrande av Försäkran S 1 resp. Försäkran S 1 H,

infordrande av läkarintyg, genomgång av sjukfallsregister, förfrågan hos

arbetsgivare, överenskommelse med vissa arbetsgivare om sjuk- och friskanmälan

genom arbetsgivarens försorg, infordrande av Försäkran S 2 samt

extern sjukkontroll.

Beträffande de olika typer av Försäkran, som sålunda skall användas

vid sjukkontrollen, må nämnas följande. Till varje sjukanmäld skall översändas

dels ett meddelande, upplysningar till sjukanmäld försäkrad, dels

blankett till Försäkran S 1 eller Försäkran S 1 H. Den senare blanketten

avser framför allt kvinnor, som tillhör den s. k. hemmafruförsäkringen. I

Försäkran S 1 och S 1 II skall lämnas vissa personuppgifter, uppgift om

sjukdomen och om önskad utbetalningsform för sjukhjälpen samt uppgift

om hur länge den försäkrade avhållit sig från arbete antingen »fullständigt»

eller »ej fullständigt men minst till hälften». Försäkran S 1 är mer omfattande

än S 1 H; i S 1 efterfrågas även uppgifter som är av betydelse för den

s. k. fridagsregeln och för de regler som har samband med huruvida dagpenning

från erkänd arbetslöshetskassa utgår. På blanketten finns utrymme

för lämnande av »särskilda upplysningar».

Blankett till Försäkran S 2 har samma innehåll för alla försäkrade. Försäkran,

som skall avges på heder och samvete, skall innehålla förutom

personuppgifter endast om hur länge den försäkrade antingen »fullständigt»

eller »ej fullständigt men till minst hälften» avhållit sig från arbete. I riks
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra lagutskottets utlåtande nr 5''r år 1967

försäkringsverkets cirkulär anföres beträffande infordrande av Försäkran

S 2 följande.

Försäkran S 2 bör stickprovsvis infordras såväl under pågående sjukskrivning

som i anslutning till friskskrivning — innan utbetalning av sjukpenning

sker. Den grupp av försäkrade som därvid främst bör komma i

fråga är egna företagare, speciellt med hänsyn till svårigheten att beträffande

dem kunna utnyttja annan effektiv kontrollmetod. Även från hemmafruar

kan det vara befogat att — med samma motivering — stickprovsvis infordra

Försäkran S 2. Vidare är det lämpligt att använda Försäkran S 2 i fall då

arbetsoförmågan förändras från hel till halv eller tvärtom.

Försäkran S 2 bör alltid infordras i fall, när behov föreligger att kontrollera

att försäkrad inte utför eller utfört arbete i sådan omfattning att fråga

kan uppkomma om nedsättning eller indragning av sjukpenningen.

Vid blankett till Försäkran S 2 fogas ett meddelande till den försäkrade

av innehåll att försäkringskassan ansett erforderligt, att försäkran avges

för prövning av rätten till sjukpenning.

I fråga om såväl Försäkran S 1 och S 1 II som Försäkran S 2 skall den

försäkrade på heder och samvete intyga att de lämnade uppgifterna är

fullständiga och sanningsenliga.

Information till de försäkrade

Beträffande sjukpenning vid sjukdom

Några centrala anvisningar från riksförsäkringsverket eller annan myndighet,

om i vilken utsträckning den försäkrade får utöva uppdrag eller

ägna sig åt annan verksamhet under sjukdom utan att verksamheten medför

förlust av sjukpenning, har inte utfärdats. I den våren 1965 genom socialdepartementets

försorg utgivna informationsbroschyren Din rätt till trygghet

anges, att en förutsättning för hel sjukpenning är att man helt avhåller

sig från arbete. Vidare understrykes i ett särskilt avsnitt under rubriken

Ni måste följa reglerna, att om den försäkrade enligt läkarintyg är helt

oförmögen till arbete betyder detta att han måste avhålla sig från allt arbete,

om hel sjukpenning skall kunna utgå. Ytterligare anges bl. a., att den som utför

arbete under sjukskrivningstiden i strid med vad han uppgett till försäkringskassan

eller som lämnar oriktiga uppgifter i andra avseenden kan

förlora förmånerna och riskerar i vissa fall åtal. Den av riksförsäkringsverket

i januari 1967 utgivna broschyren Den allmänna sjukförsäkringen,

som tillställts de försäkrade, innehåller i förevarade avseende upplysningar

av exakt samma innehåll som den tidigare utgivna broschyren.

På baksidan av det meddelande (upplysningar till sjukanmäld försäkrad)

som enligt vad som sagts i föregående avsnitt översändes till den försäkrade

samtidigt med blankett till Försäkran S 1 eller S 1 H finns bestämmelser

om rätt till sjukpenning, Såvitt här är av intresse redogöres först i korthet

för lagens bestämmelser om förlust eller nedsättning av arbetsförmågan

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

11

som grund för rätt till sjukpenning. Vidare upplyses att med förlust eller

nedsättning av arbetsförmågan jämställes, att den sjuke till följd av sjukdomen

helt eller till minst hälften måste avhålla sig från arbete. Härefter

anföres, såvitt här är av intresse, ytterligare följande.

Beträffande Försäkran S 1:

Den som under sjuktid utfört visst arbete och är osäker på hur detta påverkar

rätten till sjukpenning, kan på blanketten under »Särskilda upplysningar»

lämna närmare uppgift om arbetets omfattning.

Beträffande Försäkran S 1 II:

Utförande av hushållsgöromål under sjukskrivningstid kan påverka rätten

till sjukpenning. Det är därför viktigt att kvinna, som under pågående sjukskrivning

utfört hemsysslor, beaktar detta arbete då hon på blanketten lämnar

uppgift om i vilken utsträckning hon på grund av sjukdomen måst avhålla

sig från arbete. Den som är tveksam kan på blanketten under »Särskilda

upplysningar» redogöra för det utförda arbetet.

Såvitt avser rätten för sjukskriven husmor att utföra arbete i hemmet

anförde chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, i svar på en

enkel fråga i andra kammaren den 30 november 1965 bl. a. följande.

Det är otvivelaktigt ett önskemål att de försäkrade i så stor utsträckning

som möjligt på förhand kan få exakta upplysningar om innebörden av gällande

bestämmelser. Vissa begränsade hushållssysslor anses i praktiken kunna

förenas med rätt till hel sjukpenning. Frågan om upplysningar beträffande

omfattningen av det hushållsarbete, som kan anses förenligt med hel

sjukpenning, har övervägts bl. a. i samband med utarbetande av broschyren

om sjukförsäkringen. Det ligger i sakens natur att det knappast är möjligt

att ge exakta anvisningar. Förhållandena kan variera starkt och bedömningen

bör ske med hänsyn till samtliga omständigheter i det enskilda fallet.

Beträffande tillägg ssjukpcnning vid havandeskap

I de båda broschyrerna Din rätt till trygghet och Den allmänna sjukförsäkringen

lämnas upplysning om förmåner vid havandeskap. Under rubriken

Att observera anförs i en särskild punkt följande: »Även tillfällig återgång

till arbetet, om så bara för en dag under den lid Ni har tilläggssjlikpenning

vid barnsbörd, medför att förmånen inte kan erhållas för den återstående

tiden.» Såsom riksförsäkringsverket upplyser i sitt remissyttrande

görs samma påpekande i meddelande, som tillställes varje kvinna, som hos

försäkringskassa gjort anmälan om att hon önskar uppbära tilläggssj ukpenning

i samband med barnsbörd.

Remissyttrande

Riksförsäkringsverket avstyrker bifall till motionen II: 222. Såsom grund

härför åberopas dels att genom den ovan i avsnittet om rätt till sjukpenning

vid sjukdom relaterade domen av försäkringsdomstolen den 1 april 1966

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Andra lagutskottets utlåtande nr 5å år 1967

praxis beträffande tillämpningen av 3 kap. 7 § lagen om allmän försäkring

utvecklats i den riktning som åsyftas i motionen, även om någon klar

rättspraxis ännu inte föreligger på det aktuella området, och dels att frågan

om översyn av bestämmelserna i 3 kap. 13 § samma lag överlämnats till

familjepolitiska kommittén.

I sitt yttrande anför riksförsäkringsverket bl. a. följande, efter att ha

redogjort för innehållet i reglerna i lagen om allmän försäkring, om rätt till

sjukpenning vid sjukdom, som förorsakar nedsättning av arbetsförmågan

(3 kap. 7 och 8 §§).

För rätt till hel sjukpenning förutsättes sålunda enligt lagen att den försäkrade

avhåller sig från arbete och att anledningen därtill är sjukdom.

Enligt rättspraxis äger emellertid även den som är sjukskriven som helt

arbetsoförmögen rätt att utföra ett visst mått av arbete utan att därigenom

gå förlustig rätten till hel sjukpenning. I vilken mån arbete må utföras

utan att rätten till hel sjukpenning förloras måste prövas från fall till fall.

Såsom allmän regel kan — som motionären angivit — sägas, att arbete som

inte har nämnvärd ekonomisk betydelse och som inte menligt påverkar

tillfrisknandet, inte utgör hinder för rätt till hel sjukpenning.

I yttrandet framhåller riksförsäkringsverket vidare bl. a. att den omständigheten,

att försäkrad åtalats för bedrägeri eller osant intygande har föranletts

inte av utformningen av de i motionen berörda lagrummen utan av

att vederbörande underlåtit att i den försäkran för erhållande av sjukpenning,

som skall lämnas till försäkringskassan, ange de verkliga förhållandena.

Utskottet

I förevarande ärende behandlas vissa frågor, som har samband med rätten

till sjukpenning, då den försäkrade under sjukdom eller under ledighet

vid barnsbörd i viss utsträckning utför arbete.

Utskottet tar först upp den i motionen II: 222 behandlade frågan i vad

män kvinnlig försäkrad som i samband med barnsbörd åtnjuter tilläggssjukpenning

har rätt att avbryta ledigheten utan att för den följande tiden

gå miste om tilläggssjukpenning. Enligt gällande regler har kvinna rätt

till sjukpenning om hon minst 270 dagar före nedkomsten eller den beräknade

tiden härför varit placerad i sjukpenningklass, som medför rätt till

tilläggssjukpenning. Sjukpenningen utgår under en tid av 180 dagar men

endast under förutsättning att kvinnan utan avbrott avhåller sig från förvärvsarbete.

Bryter hon mot detta villkor förlorar hon tilläggssjukpenningen

för resten av ersättningstiden. Motionären ifrågasätter om inte i vissa fall

ett tillfälligt avbrott i ledighetsperioden bör vara tillåtet utan att tilläggssjukpenning

för återstående tid förloras. I motionen åberopas ett fall där

en sjuksköterska, som var ledig i anledning av barnsbörd, på begäran av

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

läkare åtog sig fyra dagars tjänstgöring, varigenom hon gick miste om;

rätten till fortsatt tilläggssjukpenning. Motionären yrkar översyn av ifrågavarande

regel, vilken finns upptagen i 3 kap. 13 § lagen om allmän försäkring.

Vid 1965 års riksdag behandlades frågan. Riksdagen uttalade att det kunde

vara befogat att undersöka om man — utan att äventyra de skydds- och

vårdintressen som ligger bakom lagstiftningen samt med beaktande av administrativa

hänsyn — kunde tillåta en uppmjukning av de nuvarande

reglerna. Riksdagen syftade på sådana fall som gällde enstaka kortare avbrott

i ledigheten, t. ex. för att tillgodose tillfälliga behov av arbetskraft.

Kungl. Maj :t har sedermera uppdragit åt familjepolitiska kommittén att

utreda frågan. Med hänsyn härtill anser utskottet, att det inte finns skäl till

något riksdagens initiativ.

I motionen II: 222 tas även upp ett annat spörsmål. Motionären hävdar

att det är oklart i vad mån arvoderade extrauppdrag får utföras under sjulcskrivningsperiod

utan förlust av sjukpenning. Då den som är sjukpenningförsäkrad

drabbas av sjukdom, som förorsakar nedsättning av hans arbetsförmåga

med minst hälften, är han i princip berättigad till sjukpenning.

Vid förlust av hela arbetsförmågan utgår hel sjukpenning och i annat fall

halv sjukpenning. Dessa regler finns i 3 kap. 7 § lagen om allmän försäkring.

Om sjukdomen kan antas vara kortvarig skall enligt 8 § i samma kapitel

vid bedömningen huruvida fullständig nedsättning av arbetsförmågan

föreligger särskilt beaktas, om den försäkrade inte kan utföra sitt vanliga

aibete eller arbete som är jämförligt med detta. Enligt motionärens mening

bör de bestämmelser, som reglerar rätten till sjukpenning, vara så

liberala, att de försäkrade i praktiken inte hindras att utöva samhällsnyttiga

extrauppdrag, då de är sjuka och uppbär sjukpenning. Som exempel

på sådana uppdrag anges i motionen uppdrag som övervakare inom olika

sociala vårdområden, tillfälliga insatser som besökare hos sjuka och gamla

eller som dagmammor samt sekreterare kassa-, bokförings- eller revisionsuppdrag

i föreningslivet eller inom småföretag. Motionären hemställer att

riksdagen skall begära en översyn av bestämmelserna i syfte att extrauppdrag

i viss utsträckning skall få utföras utan att detta medför förlust av

sjukpenning.

Såsom framgår av det redan anförda är vid sjukdom rätten till sjukpenning

anknuten inte till minskning eller förlust av förvärvsinkomst utan till

nedsättning i arbetsförmågan. Syftet med sjukpenningen är dock, om man

bortser från den s. k. hemmafruförsäkringen, att bereda de försäkrade i de

vanligaste inkomstlägena en relativt god kompensation som står i relation

lill den förlorade förvärvsinkomsten. I sjukförsäkringspraxis har detta fått

betydelse så till vida, att frågan om rätten till sjukpenning påverkas av om

den försäkrade under sjukperiod utför arbete av ekonomisk betydelse. Av
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

görande är doek inte om i det konkreta fallet kontant ersättning utgår

för arbetet. Det nu sagda gäller även i fråga om sådana offentliga och

enskilda uppdrag, som åsyftas i motionen 11:222. Den omständigheten

att arvode utgår synes dock kunna påverka bedömningen av frågan om

sjukpenning bör utgå, nämligen i de fall då vid inplaceringen av den

försäkrade i sjukpenningklass, hänsyn har tagits till att han har kontinuerliga

inkomster av uppdrag; om den försäkrade i sådana fall uppbär såväl

arvode som sjukpenning innebär det, att han får en form av dubbelkompensation.

Det primära är emellertid att han genom utövandet av uppdraget

bevisar att han har kvarstående arbetsförmåga.

Motionen 11:222 syftar till att det genom uttrycklig författningsreglering

skall fastslås vilka uppdrag som kan tillåtas under sjukdom utan

förlust av sjukpenning och utan att den försäkrade blir föremål för åtal.

Det ligger i sakens natur, att det skulle bereda betydande svårigheter

att i lagform närmare angiva vilken verksamhet som får utövas i de fall

som åsyftas av motionären. Den mångskiftande verksamhet som förekommer

på området går inte att beskriva i några kortfattade termer. Framför

allt torde emellertid svårighet föreligga att anlita den metod som motionären

förordar på grund av att nedsättningen av arbetsförmågan måste

bedömas såväl med utgångspunkt från den sjukdom som den försäkrade

lider av som den försäkrades yrke. Det sagda innebär således i praktiken

att utövandet i en bestämd omfattning av visst slag av uppdrag för en försäkrad

inte bör medföra förlust eller reduktion av sjukpenning men för en

annan försäkrad kan utgöra ett uppenbart kriterium på att han inte har

rätt till sådan ersättning. I detta sammanhang måste även påpekas, att det

ofta förekommer, att läkare föreskriver eller rekommenderar att patienten

under sjukskrivningen bör ägna sig åt viss aktivitet. Verksamhet som utövas

i enlighet med sådana anvisningar av läkare måste självfallet tolereras

i betydande utsträckning utan förlust av sjukpenning. Då således frågan

om nedsättningen av arbetsförmåga i väsentlig utsträckning är beroende

av en bedömning av förhållandena i det enskilda tallet, anser utskottet det

inte vara möjligt att på ett tillfredsställande sätt lösa det aktuella problemet

på den väg som här förordats. För övrigt skulle, oavsett hur preciserade

regler som uppställs, gränsdragningsproblem uppstå. De skäl som här anförts

i fråga om möjligheterna att lagstiftningsvägen närmare precisera innehållet

i 3 kap. 7 § lagen om allmän försäkring gäller i väsentliga avseenden

även tolkningen av begreppet förvärvsarbete i den bestämmelse — 13 §

i samma kapitel — som avser kvinnors rätt till tilläggssjukpenning i samband

med barnsbörd; enligt motionärens mening bör översynen avse även

denna fråga. På grund av det anförda kan utskottet inte tillstyrka en sådan

översyn av de båda lagrummen som motionären begärt. För lösning

av de konkreta problem, som uppstår för försäkringskassorna, får ledning

i första hand sökas i den rättspraxis, som finns på området och som

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

efterhand får större omfattning. Utskottet vill även framhålla, att centrala

anvisningar som grundar sig på rättspraxis och annat tillgängligt material,

självfallet skulle vara av värde för de tillämpande myndigheterna.

1 anledning av vad motionären anfört av innebörd, att det är otillfredsställande,

att en sjukskriven försäkrad riskerar åtal även om han ägnar

sig åt sådan samhällsnyttig verksamhet som åsyftas i motionen, vill utskottet

hänvisa till remissyttrande av riksförsäkringsverket. I detta uttalas,

att den omständigheten, att försäkrad åtalats för bedrägeri eller osant

intygande har föranletts inte av utformningen av de i motionen berörda

lagrummen utan av att vederbörande underlåtit att i den försäkran för

erhållande av sjukpenning, som skall lämnas till försäkringskassan, ange

de verkliga förhållandena. Utskottet vill tillägga, att det är ytterst önskvärt

att de försäkrade — i samband med sjukskrivning och då i andra sammanhang

redogörelse lämnas för sjukförsäkringen — får klargörande och

lättfattlig information om att de har en mycket långtgående upplysningsplikt

gentemot försäkringskassorna.

I motionerna 1:629 och 11:793 påtalar motionärerna att en del försäkringskassor

i vissa fall använder en olämplig metod vid sin sjukskrivningskontroll.

Metoden innebär, att kvinnor som sjukanmält sig till kassan

tillställs ett formulär, vari de uppmanas att lämna svar på om de under

sjukperioden utför någon eller några särskilt angivna hemsysslor. Motionärerna

menar att kvinnor som blivit utsatta för kontrollmetoden känt sig

diskriminerade eftersom användandet av metoden kan tolkas som om kvinnor

i större utsträckning än män kan misstänkas för att missbruka sjukförsäkringen.

Åtgärder bör vidtas som hindrar att kontrollmetoden brukas

i fortsättningen.

De allmänna försäkringskassorna liar konstruerats som självständiga

juridiska personer. Inom sjukförsäkringen har de ställning av försäkringsgivare

med eget ekonomiskt ansvar för försäkringsrörelsen. Riksförsäkringsverket

utövar tillsyn över kassorna och dessa skall ställa sig verkets

anvisningar till efterrättelse. I anvisningar, som nyligen utfärdats, rekommenderas

kassorna att vid sin sjukkontroll använda främst vissa uppräknade

metoder. Den i motionerna kritiserade kontrollmetoden finns inte upptagen

i cirkuläret. Detta hindrar emellertid inte att kontrollmetoden eller

andra sådana, som inte upptagits i cirkuläret, används av försäkringskassor

som så önskar. I samband med sjukförsäkringsreformen förra året framhöll

utskottet, att borttagandet av karensdagarna otvivelaktigt skulle medföra

behov av eu effektivare kontroll vid korttidssjukdom. Såsom framgår

av nämnda cirkulär möter sjukkontrollen speciella problem i fråga om egna

företagare och hemmafruar. Den här aktualiserade kontrollmetoden får

enligt utskottets mening godtas som ett led i kassornas kontrollverksamhet.

Med hänsyn härtill och då de lokala förhållandena, personaltillgången och

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

andra omständigheter skiljer sig så mycket mellan olika kassor att sjukkontrollen

icke i detalj kan regleras centralt kan utskottet inte finna att motionsyrkandet

bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vad slutligen angår ett i motionerna I: 629 och II: 793 framställt yrkande

om utfärdandet av sådana direktiv för försäkringskassorna, att sjukskrivning

i princip skall ske då läkarintyg föreligger, delar utskottet motionärernas

mening att en läkares bedömning av nedsättningen i en persons arbetsförmåga

som regel måste tillmätas avgörande betydelse. Då det gäller

den rent medicinska prövningen måste försäkringskassorna helt förlita

sig på utlåtande av vederbörande läkare och på den ytterligare medicinska

utredning, som kan bli tillgänglig genom vederbörande förtroendeläkares

försorg. Det sagda hindrar emellertid inte att utrymme finns för en självständig

prövning från kassornas sida. En sådan prövning kan bli aktuell

exempelvis i fall, då en person, som enligt läkarintyg är arbetsoförmögen

för avsevärd tid, under sjukperioden visar sig utföra arbetsprestationer,

som strider mot innehållet i intyget. I dylika fall finns möjlighet för kassan

att genom förtroendeläkaren få till stånd en ny medicinsk bedömning

av den försäkrades arbetsförmåga. På grund av det nu anförda kan utskottet

inte biträda motionärernas yrkande i förevarande hänseende.

Utskottet hemställer,

A. att motionerna I: 629 och II: 793 icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd; samt

B. att motionen II: 222 icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 7 november 1967

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Strand (s), fru Carlqvist (s), herrar Lars

Larsson (s) Hiibinette (h), fru Hamrin-Thorell (fp), herrar Eric Carlsson

(ep)*, Edström (fp)*, Wanhainen (s)*;

från andra kammaren: herrar Lundberg (s), Rimmerfors (fp)*, fröken

Sandell (s), herrar Wiklund i Stockholm (fp), Gomér (ep), fru Svensson

(s), herrar Ringaby (h)* och Göransson (s)*.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

Reservationer

Vid utskottets hemställan under A.

av fru Hamrin-Thorell (fp) och herr Gomér (ep).

Vid utskottets hemställan under B.

av herrar Lundberg (s), Rimmerfors (fp), Wiklund i Stockholm (fp) och

Gomér (ep), vilka ansett,

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 14 med orden

»Motionen 11:222 syftar» och slutar på s. 15 med orden »gentemot försäkringskassorna»

bort ersättas av text med följande lydelse:

Motionen 11:222 syftar till att nuvarande regler om rätt till sjukpenning

vid sjukdom skall ses över så att det blir möjligt att i större utsträckning

än vad som för närvarande är fallet avgöra vilka uppdrag som är tilllåtna

utan förlust av sjukpenning och utan att den försäkrade behöver

riskera åtal. Enligt utskottets mening skulle det visserligen möta svårigheter

att i detalj angiva vilken verksamhet som får utövas i de fall som

åsyftas av motionären, men det synes likväl vara möjligt att författningsvägen

skapa större klarhet för de försäkrade i denna fråga. En översyn i

detta syfte av 3 kap. 7 § lagen om allmän försäkring bör komma till stånd.

Vid denna översyn bör det övervägas om läkare lämpligen bör åläggas att

vid sjukskrivning av en patient i princip angiva om och i vad mån patienten

får ägna sig åt verksamhet som har karaktär av arbete. Verksamhet som i

sådana fall utövas inom ramen för vad läkaren föreskrivit bör inte utgöra

hinder för rätt till sjukpenning. I detta sammanhang vill utskottet ytterligare

framhålla följande. Det är självklart, att de försäkrade skall erhålla så utförlig

och lättfattlig information som möjligt om sina rättigheter och förpliktelser

enligt lagen om allmän försäkring. En särskild informationsfolder,

som riktar sig till de försäkrade och som innehåller en lättläst sammanställning

av rättspraxis på det här behandlade området, bör snarast

sammanställas. I foldern bör även med större eftertryck än vad som är fallet

i nu existerande upplysningsmaterial framhållas det angelägna i att den försäkrade

håller försäkringskassan informerad om verksamhet av någon

betydenhet, som den försäkrade utför under sjukskrivning, och om förhållanden

i övrigt som kan påverka rätten till sjukpenning. Vad utskottet sålunda

anfört bör bringas till Kungl. Maj :ts kännedom.

dels att utskottet bort hemställa,

1. att riksdagen i anledning av motionen II: 222 i skrivelse

till Kungl. Maj :t måtte ge till känna vad utskottet anfört

om översyn av 3 kap. 7 § lagen om allmän försäkring och

om utgivande av en informationsfolder; samt

2. att motionen II: 222, i den mån den icke besvarats genom

vad utskottet under 1. hemställt, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.