Utlåtande i anledning av väckta motioner om ersättning av statsmedel vid förlust på grund av ingripande enligt bekämpningsmedelsförordningen. Andra lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 1:624 av herrar Isacson och Lundberg samt nr 11:787 av herr Hedin m. fl.
1967-10-31 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1967:55, Utlåtande i anledning av väckta motioner om ersättning av statsmedel vid förlust på grund av ingripande enligt bekämpningsmedelsförordningen. Andra lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 1:624 av herrar Isacson och Lundberg samt nr 11:787 av herr Hedin m. fl.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1967
1
Nr 55
Utlåtande i anledning av väckta motioner om ersättning av statsmedel
vid förlust på grund av ingripande enligt bekämpningsmedelsförordningen.
Andra lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade
motioner, nr 1:624 av herrar Isacson och Lundberg samt nr 11:787 av herr
Hedin m. fl.
I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, ”att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa om sådan ändring av bekämpningsmedelsförordningen,
att ersättning av statsmedel må utgå till dem som till följd av myndighets
förbud mot försäljning och användning av bekämpningsmedel åsamkats ekonomisk
förlust”.
Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sin hemställan får utskottet,
i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande, hänvisa till motionen
11:787.
Gällande bestämmelser m. m.
Bekämpningsmedelsför ordningen
Enligt bekämpningsmedelsförordningen den 14 december 1962 får bekämpningsmedel
— varmed förstås ämnen och beredningar som är avsedda att användas till
skydd mot egendomsskada, sanitär olägenhet eller dylikt, förorsakade av växter,
djur, bakterier eller virus — inte användas eller överlåtas utan att ha godkänts vid
en särskild registreringsprocedur hos giftnämnden. Bekämpningsmedel får inte registreras
om medlet är så giftigt eller eljest bedöms kunna medföra så skadlig verkan
på människor, husdjur, vilt, nyttoinsekter eller nyttoväxter, att det inte lämpligen
bör användas som bekämpningsmedel. Vid registreringen skall medlet placeras
i olika faroklasser alltefter dess giftighet. Genom denna åtgärd styrs de farligaste
medlen via mer kvalificerade handelsvägar till sådana personer, som på grund av
speciell utbildning och erfarenhet erhållit tillstånd att använda dem. Giftnämnden
får vid registreringen föreskriva särskilda säkerhetsföreskrifter. Sådana kan ändras
när skäl därtill föreligger. Registreringen kan också återkallas, t. ex. om medlet
vid användning visar sig vara förenat med väsentligt större risker än som förutsattes
vid registreringen.
Bekämpningsmedelsförordningen innehåller vissa bestämmelser om hantering av
bekämpningsmedel. Bland dessa må nämnas bestämmelsen i 17 § att förstöring eller
Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 saml. 2 avd. Nr 55
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1967
annat oskadliggörande av bekämpningsmedel, som inte längre är avsett att användas
för sitt ändamål, skall ske på betryggande sätt.
Bekämpningsmedelsförordningen trädde i kraft den 1 januari 1964. Medel som
hölls till salu den 1 oktober 1963 enligt då gällande bestämmelser och som anmälts
för registrering enligt de nya bestämmelserna senast den 31 mars 1964, får dock, såvida
inte giftnämnden förordnar annorlunda, försäljas och användas i avvaktan på
registreringsansökningens slutgiltiga prövning.
Bestämmelser om ersättning av statsmedel i vissa fält vid ingripanden i hälsovårdens
intresse
Bekämpningsmedelsförordningen innehåller inte några bestämmelser om ersättning
av statsmedel för kostnader eller förluster som uppkommit på grund av ingripanden
enligt förordningen. Sådana bestämmelser finns beträffande vissa andra ingripanden
som företages i hälsovårdens intresse.
Enligt lagen den 18 maj 1956 om ersättning åt smittbärare är smittbärare berättigad
att erhålla ersättning av statsmedel, om han på grund av myndighets ingripande
— företaget med stöd av epidemilagen, livsmedelsstadgan eller mejeristadgan
till förekommande av att smitta sprides — underkastas observation eller isolering
eller inskränkning i arbetet. Ersättning utgår i princip för inkomstbortfall. Enligt
kungörelsen samma dag om ersättning av statsmedel i vissa fall vid ingripanden i
hälsovårdens intresse kan ersättning utgå för kostnader och förluster, som uppkommit
på grund av myndighets ingripande med stöd av epidemilagen eller livsmedelsstadgan
för att hindra spridning av smittsam sjukdom. Ersättning kan utgå för förstöring
eller omarbetning av vara, för vissa onyttiga utgifter samt — då väsentligt
intrång i näring föreligger — för mera svårbestämda förluster i annat hänseende.
I propositionen nr 126 till 1956 års riksdag med förslag till dessa bestämmelser
uttalade föredragande departementschefen bl. a.
Sedan lång tid tillbaka har uppmärksammats frågan i vad mån ersättning bör
utgå till den enskilde medborgaren för de förluster av olika slag, som kan tillfogas
honom genom ingripande från det allmännas sida. Frågan har fått allt större betydelse
allteftersom samhället utvecklats och den statliga verksamheten ökat. I ett
utvecklat samhälle måste nämligen i olika hänseenden ingripanden ske i det allmännas
intresse, även om därigenom den enskilde åsamkas skador i ekonomiskt
avseende. I många fall framstår det som fullt naturligt att den enskilde får ersättning,
t. ex. när kronan tar i anspråk den enskildes egendom genom expropriation.
I andra fall kan det synas rimligt att den enskilde själv får bära förlusterna vid ingripanden
från det allmännas sida. Stundom får ersättningsfrågan bedömas främst
ur skälighetssynpunkt.
Givetvis är det önskvärt att så långt möjligt utforma enhetliga normer för det
ersättningsansvar som må åvila kronan. Såsom riksdagen uttalade vid sin hemställan
om den nu verkställda utredningen, får man börja med att på vissa mera avgränsade
områden söka nå fram till enhetliga normer angående när ersättning
skall utgå och efter vilka grunder den skall beräknas. Ett sådant avgränsat område
— där bristfälligheterna i gällande rätt blivit klart ådagalagda och allmänt erkända
— ansågs ingripanden i hälsovårdens intresse utgöra.
Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1967
3
Sedan departementschefen uppehållit sig vid frågan om ersättning vid ingripanden
mot person, fortsatte han:
Vad härefter angår lagstiftningens avgränsning i fråga om ingripanden avseende
egendom och företag vill jag understryka, att det icke är meningen att ersättning
enligt den här föreslagna lagstiftningen skall utgå i anledning av de åtgärder myndigheterna
vidtager i sin regelmässiga kontrollerande verksamhet på hälsovårdens
område. Vad det här kan bli fråga om att ersätta är förluster, som uppkommer vid
extraordinära ingripanden. Jag är ense med utredningsmannen om att ersättningsreglerna
i denna del endast bör avse ingripanden i epidemibekämpande syfte. Den av
någon remissmyndighet hävdade meningen, att ersättning i denna ordning jämväl
borde utgå då åtgärder med stöd av hälsovårdsstadgan vidtages mot fabrik eller
näring, kan jag alltså icke dela. På grund härav---kan jag ansluta mig till ut
redningsmannens
förslag, att ersättning skall kunna utgå i vissa fall, då ingripanden
skett med stöd av epidemilagen eller livsmedelsstadgan för att hindra spridning av
smittsam sjukdom.
Ett motionsvis framfört yrkande att ingripanden enligt karantänkungörelsen skulle
bli ersättningsgrundande avvisades av 1962 års riksdag i enlighet med andra lagutskottets
utlåtande nr 34. Om behov av översyn av ersättningsreglerna i framtiden
skulle aktualiseras, borde en sådan enligt utskottets mening företagas i internationellt
sammanhang.
Åtgärder beträffande kvicksilverhaltiga betningsmedel
I propositionen nr 184 år 1962 med förslag till bekämpningsmedelsförordningen
framhöll föredragande departementschefen att mycket giftiga kvicksilverföreningar
alltjämt spelade en stor roll vid betning av utsäde. Han betonade att kunskaper,
noggrannhet och ansvarskänsla i hög grad måste prägla sådan verksamhet. Det torde
knappast med fog kunna göras gällande, anförde han, att det är betungande för
yrkesutövaren, att samhället genom ett tillståndsförfarande påtar sig ansvaret för
att vissa minimikrav från säkerhetssynpunkt är tillgodosedda vid yrkesmässig betning
med farligare betningsmedel.
Kvicksilverhaltiga betningsmedel fick sedan bekämpningsmedelsförordningen trätt
i kraft försäljas och användas med stöd av övergångsbestämmelserna till förordningen.
Giftnämnden utfärdade dock i början av år 1964 vissa speciella föreskrifter
av säkerhetsnatur. I juli 1965 tog nämnden på nytt upp frågan om de kvicksilverhaltiga
betningsmedlens försäljning och användning. Nämnden ansåg sig ännu icke
ha tillräcklig grund för ett omedelbart förbud mot betning av utsäde med varje slag
av kvicksilverhaltigt betningsmedel. Däremot hemställde den i september 1965 hos
Kungl. Maj:t att åtgärder måtte vidtas i syfte att minska omfattningen av kvicksilverbetningen.
Viss inskränkning i rätten att använda kvicksilverhaltigt betningsmedel
föreskrevs sedermera genom kungörelsen den 15 oktober 1965 (nr 530) med särskilda
bestämmelser om betning av vårstråsäd. Efter ytterligare överläggningar och samråd
beslöt giftnämnden den 14 december 1965 att betningsmedel som innehöll alkyl
-
4 Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1967
kvicksilverföreningar inte fick försäljas eller användas efter utgången av januari
månad 1966.
Med anledning av nämndens beslut gjordes hos Kungl. Maj:t framställningar
om ersättning för inlösen och destruktion av de lager av betningsmedel innehållande
alkylkvicksilver, som fanns kvar då förbudet trädde i kraft. Den 29 juni 1966 beslöt
Kungl. Maj :t att framställningarna inte skulle föranleda någon åtgärd. I sitt beslut
erinrade Kungl. Maj :t om att förstöring eller annat oskadliggörande av bekämpningsmedel,
som inte längre är avsett att användas för sitt ändamål, jämlikt
17 § bekämpningsmedelsförordningen skall ske på betryggande sätt. Vidare anbefalldes
giftnämnden att före 1966 års utgång anmäla, huruvida behov förelåg av det
allmännas medverkan vid förstöring eller oskadliggörande av nu ifrågavarande
lager. Det förutsattes, att uppkommande kostnader helt skulle åvila den enskilde.
Hösten 1966 tog herr Hedin upp problemet i en interpellation i andra kammaren.
Han frågade chefen för socialdepartementet vilka principer, som varit vägledande
för regeringens beslut om att kostnader för destruktion av betningsmedel skulle åvila
den enskilde. I sitt svar den 12 december 1966 anförde socialministern, efter att ha
redogjort för giftnämndens och Kungl. Maj:ts ovannämnda beslut, följande:
När det gäller nu aktuella varor vill jag erinra om den livliga debatt som pågått
under flera år beträffande de risker som sammanhänger med användning av kvicksilver
och kvicksilverföreningar. Detta har särskilt gällt betningsmedel med kvicksilverföreningar.
De förbud som drabbat dessa varor kan därför inte ha kommit
som någon överraskning för dem som handlar med dem eller använder dem.
Regeringen har inte ansett att några skäl föreligger för att avvika från den allmänna
principen att ett offentligrättsligt ingripande inte ger den som lider skada
av ingripandet rätt till ersättning av det allmänna.
Utskottet
Enligt lagstiftning som trädde i kraft den 1 januari 1964 får bekämpningsmedel
användas och försäljas endast om det godkänts genom registrering hos giftnämnden.
Registrering får inte ske av medel som är så giftigt eller skadligt för människor,
djur eller växter att det inte lämpligen bör användas i bekämpningssyfte. Giftnämnden
kan utfärda särskilda säkerhetsföreskrifter i samband med registreringen
och kan även, när skäl därtill föreligger, återkalla tidigare beslutad registrering.
Om giftnämnden inte godkänner bekämpningsmedel, som anmäls för registrering,
eller återkallar tidigare meddelad registrering, inträder förbud för medlets fortsatta
användande. Sådant förbud kan medföra förluster och kostnader för enskilda personer
och företag. Inneliggande lager av bekämpningsmedlet kan bli mer eller
mindre värdelöst och kostnader för förstöring eller annat oskadliggörande av medlet
kan uppstå. Någon rätt till ersättning av statsmedel för sådana förluster är inte fastställd
i lag. Kungl. Maj:t har också genom beslut den 29 juni 1966 lämnat framställningar
om ersättning för förluster, förorsakade av giftnämndens beslut att förbjuda
betningsmedel innehållande alkylkvicksilverföreningar, utan åtgärd.
I förevarande motioner hemställes om sådan ändring av bekämpningsmedelsför
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1967
5
ordningen att ersättning av statsmedel skall kunna utgå vid förlust på grund av
myndighets förbud mot försäljning eller användning av bekämpningsmedel. Enligt
motionärerna synes det naturligt att ersättning skall utgå för oförskyllt liden skada
vid myndighets ingripande i samhällets intresse. Motionärerna framhåller att rätt
till sådan ersättning är fastställd i lag vid vissa intrång för att hindra spridning av
smittosam sjukdom. Samma rätt bör enligt deras mening föreligga vid ingripande
med förbud mot tidigare tillåtet bekämpningsmedel. Ersättning bör dock ej ifrågakomma
om förbudet kombineras med en tillräckligt lång övergångstid.
Den enskilde medborgarens rätt till ersättning för förlust, som tillfogats honom
genom ingripande från det allmännas sida, är en heterogen och komplicerad fråga.
I vissa fall framstår det som naturligt att ersättning skall utgå, t. ex. då kronan
tar i anspråk den enskildes egendom genom expropriation. I andra fall anses det
rimligt att den enskilde själv får bära förlusten. Till dessa fall hänförs i princip sådana
där myndighets beslut innebär intrång i av den enskilde bedriven näring.
Ersättning utgår här endast i extraordinära undantagsfall, såsom vid ingripande i
epidemibekämpande syfte, eller efter skälighetsprövning i varje enskilt fall. Enligt
utskottets uppfattning saknas anledning att frångå denna princip.
Vid bedömning av frågan huruvida ingripande enligt bekämpningsmedelsförordningen
kan anses utgöra sådant extraordinärt intrång att det bör vara ersättningsgrundande
vill utskottet erinra om ett tidigare uttalande av statsmakterna. I
samband med införandet av ersättningsrätten för förlust vid ingripande i epidemibekämpande
syfte uttalade dessa, att någon rätt till ersättning inte skulle föreligga
vid ingripanden i anledning av myndigheternas regelmässiga kontrollerande verksamhet
på hälsovårdens område. De ingripanden som aktualiseras i motionerna är
närmast att jämföra med åtgärder av denna natur. På grund härav bör de enligt
utskottets mening inte motivera att någon generell rätt till ersättning införes lagstiftningsvägen.
Möjligheten till ersättning efter skälighetsprövning i varje enskilt fall
torde få utgöra en tillfredsställande ordning. I det sammanhanget vill utskottet framhålla
att förlust på grund av indragna bekämpningsmedel i framtiden torde komma
att uppstå endast vid direkt återkallande av registrering. Då ingripanden med kort
varsel enligt giftnämndens mening i hög grad torde komma att höra till undantagen,
torde enskild person eller företag mera sällan komma att drabbas av förlust.
Med hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, 1:624 och 11:787, inte måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 31 oktober 1967
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1967
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herr Strand (s)*, fru Garlqvist (s), herr Hiibinette
(h), fru Hamrin-Thorell (fp)*, herrar Eric Carlsson (ep), Dahlberg (s), Wanhainen
(s)* och Erik Filip Petersson (fp);
från andra kammaren: herr Lundberg (s)*, fröken Sandell (s), fru Svensson
(s)*, herrar Jönsson i Ingemarsgården (fp), Ringaby (h), Jonsson (fp), Göransson
(s) och Larsson i Öskeviksby (ep).
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.