Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ersättning av statsmedel vid förlust på grund av ingripande enligt bekämpningsmedelsförordningen. Andra lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 1:624 av herrar Isacson och Lundberg samt nr 11:787 av herr Hedin m. fl.

1967-10-31 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1967:55, Utlåtande i anledning av väckta motioner om ersättning av statsmedel vid förlust på grund av ingripande enligt bekämpningsmedelsförordningen. Andra lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 1:624 av herrar Isacson och Lundberg samt nr 11:787 av herr Hedin m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1967

1

Nr 55

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ersättning av statsmedel

vid förlust på grund av ingripande enligt bekämpningsmedelsförordningen.

Andra lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade

motioner, nr 1:624 av herrar Isacson och Lundberg samt nr 11:787 av herr

Hedin m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, ”att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj :t måtte hemställa om sådan ändring av bekämpningsmedelsförordningen,

att ersättning av statsmedel må utgå till dem som till följd av myndighets

förbud mot försäljning och användning av bekämpningsmedel åsamkats ekonomisk

förlust”.

Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sin hemställan får utskottet,

i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande, hänvisa till motionen

11:787.

Gällande bestämmelser m. m.

Bekämpningsmedelsför ordningen

Enligt bekämpningsmedelsförordningen den 14 december 1962 får bekämpningsmedel

— varmed förstås ämnen och beredningar som är avsedda att användas till

skydd mot egendomsskada, sanitär olägenhet eller dylikt, förorsakade av växter,

djur, bakterier eller virus — inte användas eller överlåtas utan att ha godkänts vid

en särskild registreringsprocedur hos giftnämnden. Bekämpningsmedel får inte registreras

om medlet är så giftigt eller eljest bedöms kunna medföra så skadlig verkan

på människor, husdjur, vilt, nyttoinsekter eller nyttoväxter, att det inte lämpligen

bör användas som bekämpningsmedel. Vid registreringen skall medlet placeras

i olika faroklasser alltefter dess giftighet. Genom denna åtgärd styrs de farligaste

medlen via mer kvalificerade handelsvägar till sådana personer, som på grund av

speciell utbildning och erfarenhet erhållit tillstånd att använda dem. Giftnämnden

får vid registreringen föreskriva särskilda säkerhetsföreskrifter. Sådana kan ändras

när skäl därtill föreligger. Registreringen kan också återkallas, t. ex. om medlet

vid användning visar sig vara förenat med väsentligt större risker än som förutsattes

vid registreringen.

Bekämpningsmedelsförordningen innehåller vissa bestämmelser om hantering av

bekämpningsmedel. Bland dessa må nämnas bestämmelsen i 17 § att förstöring eller

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 saml. 2 avd. Nr 55

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1967

annat oskadliggörande av bekämpningsmedel, som inte längre är avsett att användas

för sitt ändamål, skall ske på betryggande sätt.

Bekämpningsmedelsförordningen trädde i kraft den 1 januari 1964. Medel som

hölls till salu den 1 oktober 1963 enligt då gällande bestämmelser och som anmälts

för registrering enligt de nya bestämmelserna senast den 31 mars 1964, får dock, såvida

inte giftnämnden förordnar annorlunda, försäljas och användas i avvaktan på

registreringsansökningens slutgiltiga prövning.

Bestämmelser om ersättning av statsmedel i vissa fält vid ingripanden i hälsovårdens

intresse

Bekämpningsmedelsförordningen innehåller inte några bestämmelser om ersättning

av statsmedel för kostnader eller förluster som uppkommit på grund av ingripanden

enligt förordningen. Sådana bestämmelser finns beträffande vissa andra ingripanden

som företages i hälsovårdens intresse.

Enligt lagen den 18 maj 1956 om ersättning åt smittbärare är smittbärare berättigad

att erhålla ersättning av statsmedel, om han på grund av myndighets ingripande

— företaget med stöd av epidemilagen, livsmedelsstadgan eller mejeristadgan

till förekommande av att smitta sprides — underkastas observation eller isolering

eller inskränkning i arbetet. Ersättning utgår i princip för inkomstbortfall. Enligt

kungörelsen samma dag om ersättning av statsmedel i vissa fall vid ingripanden i

hälsovårdens intresse kan ersättning utgå för kostnader och förluster, som uppkommit

på grund av myndighets ingripande med stöd av epidemilagen eller livsmedelsstadgan

för att hindra spridning av smittsam sjukdom. Ersättning kan utgå för förstöring

eller omarbetning av vara, för vissa onyttiga utgifter samt — då väsentligt

intrång i näring föreligger — för mera svårbestämda förluster i annat hänseende.

I propositionen nr 126 till 1956 års riksdag med förslag till dessa bestämmelser

uttalade föredragande departementschefen bl. a.

Sedan lång tid tillbaka har uppmärksammats frågan i vad mån ersättning bör

utgå till den enskilde medborgaren för de förluster av olika slag, som kan tillfogas

honom genom ingripande från det allmännas sida. Frågan har fått allt större betydelse

allteftersom samhället utvecklats och den statliga verksamheten ökat. I ett

utvecklat samhälle måste nämligen i olika hänseenden ingripanden ske i det allmännas

intresse, även om därigenom den enskilde åsamkas skador i ekonomiskt

avseende. I många fall framstår det som fullt naturligt att den enskilde får ersättning,

t. ex. när kronan tar i anspråk den enskildes egendom genom expropriation.

I andra fall kan det synas rimligt att den enskilde själv får bära förlusterna vid ingripanden

från det allmännas sida. Stundom får ersättningsfrågan bedömas främst

ur skälighetssynpunkt.

Givetvis är det önskvärt att så långt möjligt utforma enhetliga normer för det

ersättningsansvar som må åvila kronan. Såsom riksdagen uttalade vid sin hemställan

om den nu verkställda utredningen, får man börja med att på vissa mera avgränsade

områden söka nå fram till enhetliga normer angående när ersättning

skall utgå och efter vilka grunder den skall beräknas. Ett sådant avgränsat område

— där bristfälligheterna i gällande rätt blivit klart ådagalagda och allmänt erkända

— ansågs ingripanden i hälsovårdens intresse utgöra.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1967

3

Sedan departementschefen uppehållit sig vid frågan om ersättning vid ingripanden

mot person, fortsatte han:

Vad härefter angår lagstiftningens avgränsning i fråga om ingripanden avseende

egendom och företag vill jag understryka, att det icke är meningen att ersättning

enligt den här föreslagna lagstiftningen skall utgå i anledning av de åtgärder myndigheterna

vidtager i sin regelmässiga kontrollerande verksamhet på hälsovårdens

område. Vad det här kan bli fråga om att ersätta är förluster, som uppkommer vid

extraordinära ingripanden. Jag är ense med utredningsmannen om att ersättningsreglerna

i denna del endast bör avse ingripanden i epidemibekämpande syfte. Den av

någon remissmyndighet hävdade meningen, att ersättning i denna ordning jämväl

borde utgå då åtgärder med stöd av hälsovårdsstadgan vidtages mot fabrik eller

näring, kan jag alltså icke dela. På grund härav---kan jag ansluta mig till ut
redningsmannens

förslag, att ersättning skall kunna utgå i vissa fall, då ingripanden

skett med stöd av epidemilagen eller livsmedelsstadgan för att hindra spridning av

smittsam sjukdom.

Ett motionsvis framfört yrkande att ingripanden enligt karantänkungörelsen skulle

bli ersättningsgrundande avvisades av 1962 års riksdag i enlighet med andra lagutskottets

utlåtande nr 34. Om behov av översyn av ersättningsreglerna i framtiden

skulle aktualiseras, borde en sådan enligt utskottets mening företagas i internationellt

sammanhang.

Åtgärder beträffande kvicksilverhaltiga betningsmedel

I propositionen nr 184 år 1962 med förslag till bekämpningsmedelsförordningen

framhöll föredragande departementschefen att mycket giftiga kvicksilverföreningar

alltjämt spelade en stor roll vid betning av utsäde. Han betonade att kunskaper,

noggrannhet och ansvarskänsla i hög grad måste prägla sådan verksamhet. Det torde

knappast med fog kunna göras gällande, anförde han, att det är betungande för

yrkesutövaren, att samhället genom ett tillståndsförfarande påtar sig ansvaret för

att vissa minimikrav från säkerhetssynpunkt är tillgodosedda vid yrkesmässig betning

med farligare betningsmedel.

Kvicksilverhaltiga betningsmedel fick sedan bekämpningsmedelsförordningen trätt

i kraft försäljas och användas med stöd av övergångsbestämmelserna till förordningen.

Giftnämnden utfärdade dock i början av år 1964 vissa speciella föreskrifter

av säkerhetsnatur. I juli 1965 tog nämnden på nytt upp frågan om de kvicksilverhaltiga

betningsmedlens försäljning och användning. Nämnden ansåg sig ännu icke

ha tillräcklig grund för ett omedelbart förbud mot betning av utsäde med varje slag

av kvicksilverhaltigt betningsmedel. Däremot hemställde den i september 1965 hos

Kungl. Maj:t att åtgärder måtte vidtas i syfte att minska omfattningen av kvicksilverbetningen.

Viss inskränkning i rätten att använda kvicksilverhaltigt betningsmedel

föreskrevs sedermera genom kungörelsen den 15 oktober 1965 (nr 530) med särskilda

bestämmelser om betning av vårstråsäd. Efter ytterligare överläggningar och samråd

beslöt giftnämnden den 14 december 1965 att betningsmedel som innehöll alkyl
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1967

kvicksilverföreningar inte fick försäljas eller användas efter utgången av januari

månad 1966.

Med anledning av nämndens beslut gjordes hos Kungl. Maj:t framställningar

om ersättning för inlösen och destruktion av de lager av betningsmedel innehållande

alkylkvicksilver, som fanns kvar då förbudet trädde i kraft. Den 29 juni 1966 beslöt

Kungl. Maj :t att framställningarna inte skulle föranleda någon åtgärd. I sitt beslut

erinrade Kungl. Maj :t om att förstöring eller annat oskadliggörande av bekämpningsmedel,

som inte längre är avsett att användas för sitt ändamål, jämlikt

17 § bekämpningsmedelsförordningen skall ske på betryggande sätt. Vidare anbefalldes

giftnämnden att före 1966 års utgång anmäla, huruvida behov förelåg av det

allmännas medverkan vid förstöring eller oskadliggörande av nu ifrågavarande

lager. Det förutsattes, att uppkommande kostnader helt skulle åvila den enskilde.

Hösten 1966 tog herr Hedin upp problemet i en interpellation i andra kammaren.

Han frågade chefen för socialdepartementet vilka principer, som varit vägledande

för regeringens beslut om att kostnader för destruktion av betningsmedel skulle åvila

den enskilde. I sitt svar den 12 december 1966 anförde socialministern, efter att ha

redogjort för giftnämndens och Kungl. Maj:ts ovannämnda beslut, följande:

När det gäller nu aktuella varor vill jag erinra om den livliga debatt som pågått

under flera år beträffande de risker som sammanhänger med användning av kvicksilver

och kvicksilverföreningar. Detta har särskilt gällt betningsmedel med kvicksilverföreningar.

De förbud som drabbat dessa varor kan därför inte ha kommit

som någon överraskning för dem som handlar med dem eller använder dem.

Regeringen har inte ansett att några skäl föreligger för att avvika från den allmänna

principen att ett offentligrättsligt ingripande inte ger den som lider skada

av ingripandet rätt till ersättning av det allmänna.

Utskottet

Enligt lagstiftning som trädde i kraft den 1 januari 1964 får bekämpningsmedel

användas och försäljas endast om det godkänts genom registrering hos giftnämnden.

Registrering får inte ske av medel som är så giftigt eller skadligt för människor,

djur eller växter att det inte lämpligen bör användas i bekämpningssyfte. Giftnämnden

kan utfärda särskilda säkerhetsföreskrifter i samband med registreringen

och kan även, när skäl därtill föreligger, återkalla tidigare beslutad registrering.

Om giftnämnden inte godkänner bekämpningsmedel, som anmäls för registrering,

eller återkallar tidigare meddelad registrering, inträder förbud för medlets fortsatta

användande. Sådant förbud kan medföra förluster och kostnader för enskilda personer

och företag. Inneliggande lager av bekämpningsmedlet kan bli mer eller

mindre värdelöst och kostnader för förstöring eller annat oskadliggörande av medlet

kan uppstå. Någon rätt till ersättning av statsmedel för sådana förluster är inte fastställd

i lag. Kungl. Maj:t har också genom beslut den 29 juni 1966 lämnat framställningar

om ersättning för förluster, förorsakade av giftnämndens beslut att förbjuda

betningsmedel innehållande alkylkvicksilverföreningar, utan åtgärd.

I förevarande motioner hemställes om sådan ändring av bekämpningsmedelsför
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1967

5

ordningen att ersättning av statsmedel skall kunna utgå vid förlust på grund av

myndighets förbud mot försäljning eller användning av bekämpningsmedel. Enligt

motionärerna synes det naturligt att ersättning skall utgå för oförskyllt liden skada

vid myndighets ingripande i samhällets intresse. Motionärerna framhåller att rätt

till sådan ersättning är fastställd i lag vid vissa intrång för att hindra spridning av

smittosam sjukdom. Samma rätt bör enligt deras mening föreligga vid ingripande

med förbud mot tidigare tillåtet bekämpningsmedel. Ersättning bör dock ej ifrågakomma

om förbudet kombineras med en tillräckligt lång övergångstid.

Den enskilde medborgarens rätt till ersättning för förlust, som tillfogats honom

genom ingripande från det allmännas sida, är en heterogen och komplicerad fråga.

I vissa fall framstår det som naturligt att ersättning skall utgå, t. ex. då kronan

tar i anspråk den enskildes egendom genom expropriation. I andra fall anses det

rimligt att den enskilde själv får bära förlusten. Till dessa fall hänförs i princip sådana

där myndighets beslut innebär intrång i av den enskilde bedriven näring.

Ersättning utgår här endast i extraordinära undantagsfall, såsom vid ingripande i

epidemibekämpande syfte, eller efter skälighetsprövning i varje enskilt fall. Enligt

utskottets uppfattning saknas anledning att frångå denna princip.

Vid bedömning av frågan huruvida ingripande enligt bekämpningsmedelsförordningen

kan anses utgöra sådant extraordinärt intrång att det bör vara ersättningsgrundande

vill utskottet erinra om ett tidigare uttalande av statsmakterna. I

samband med införandet av ersättningsrätten för förlust vid ingripande i epidemibekämpande

syfte uttalade dessa, att någon rätt till ersättning inte skulle föreligga

vid ingripanden i anledning av myndigheternas regelmässiga kontrollerande verksamhet

på hälsovårdens område. De ingripanden som aktualiseras i motionerna är

närmast att jämföra med åtgärder av denna natur. På grund härav bör de enligt

utskottets mening inte motivera att någon generell rätt till ersättning införes lagstiftningsvägen.

Möjligheten till ersättning efter skälighetsprövning i varje enskilt fall

torde få utgöra en tillfredsställande ordning. I det sammanhanget vill utskottet framhålla

att förlust på grund av indragna bekämpningsmedel i framtiden torde komma

att uppstå endast vid direkt återkallande av registrering. Då ingripanden med kort

varsel enligt giftnämndens mening i hög grad torde komma att höra till undantagen,

torde enskild person eller företag mera sällan komma att drabbas av förlust.

Med hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:624 och 11:787, inte måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 31 oktober 1967

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1967

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Strand (s)*, fru Garlqvist (s), herr Hiibinette

(h), fru Hamrin-Thorell (fp)*, herrar Eric Carlsson (ep), Dahlberg (s), Wanhainen

(s)* och Erik Filip Petersson (fp);

från andra kammaren: herr Lundberg (s)*, fröken Sandell (s), fru Svensson

(s)*, herrar Jönsson i Ingemarsgården (fp), Ringaby (h), Jonsson (fp), Göransson

(s) och Larsson i Öskeviksby (ep).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.