Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående rätten till vårdbidrag, invaliditetsersättning och invaliditetstillägg, m. m. Andra lagutskottet har behandlat en inom riksdagen väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 11:220 av herrar Mattsson och Persson i Heden.

1967-11-07 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1967:60, Utlåtande i anledning av väckt motion angående rätten till vårdbidrag, invaliditetsersättning och invaliditetstillägg, m. m. Andra lagutskottet har behandlat en inom riksdagen väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 11:220 av herrar Mattsson och Persson i Heden.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1967

1

Nr 60

Utlåtande i anledning av väckt motion angående rätten till vårdbidrag,

invaliditetsersättning och invaliditetstillägg, m. m.

Andra lagutskottet har behandlat en inom riksdagen väckt, till lagutskott hänvisad

motion, nr 11:220 av herrar Mattsson och Persson i Heden.

I motionen har hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte dels

”uttala sig för att kretsen av till vårdbidrag, invaliditetsersättning och invaliditetstillägg

berättigade vidgas i enlighet med motionens intentioner” och dels ”hemställa

om förslag om sådan lagändring att handikappade skall slippa få sin pension reducerad

av ersättningen till förmyndare”.

Motionen

Efter en redogörelse för tillkomsten av reglerna om vårdbidrag i form av invaliditetsersättning,

vilka regler trädde i kraft den 1 juli 1964, anför motionärerna

följande.

Mycket snart efter det att bestämmelserna trätt i kraft konstaterades att bedömningen

av vårdbidragsansökningarna var restriktiv och att antalet avslagsbeslut var

stort. Efter framställningar utfärdade riksförsäkringsverket nya tillämpningsföreskrifter.

Med beklagande har vi emellertid konstaterat att detta inte har lett till den

minskade restriktivitet som varit önskvärd och enligt vår mening också behövlig. Det

synes oss som om man i praxis inte fäster tillräckligt avseende vid behovet av tillsyn

och vård. Här maste utöver själva vården och tillsynen inbegripas behovet av tidigt

insatt träning, som ställer stora krav på föräldrarna. Ofta måste modern avstå från

förvärvsarbete för att kunna ägna tillräcklig tid åt barnet och därtill även anlita

hemhjälp för att lätta arbetsbördan. Vi finner nuvarande praxis beträffande vårdbidrag

otillfredsställande och den synes innebära att riksförsäkringsverkets cirkulär

med anvisningar satts ur spel.

Motionärerna anför att förutsättningarna för att få invaliditetstillägg för den som

mte förvärvsarbetar — i jämförelse med vad som gällde för rätten till tidigare existerade

vårdtillägg — uppmjukats genom att det inte längre krävs behov av ständig

tillsyn och vård utan i stället krävs att vederbörande är ur stånd att reda sig själv

och därför vid upprepade tillfällen dagligen har behov av annan persons hjälp.

Motionärerna fortsätter.

Såvitt gäller psykiskt handikappade har emellertid den ändrade formuleringen

givit upphov till oklarhet. Det talas nämligen inte längre om behov av tillsyn. Det

är emellertid synnerligen önskvärt att det fästes avseende härvid. Enligt vår mening

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 2 avd. Nr 60

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1967

råder en alltför stor restriktivitet beträffande invaliditetstilläggen. Den är i själva

verket så stor att det förekommer fall då tillägg inte beviljas^ sådana handikappade

som, om de inte togs om hand av anhöriga, antingen skulle gå under eller måste tas

in på institution. Man kommer inte ifrån att tillsynen och övervakningen för de anhöriga

medför stor bundenhet och många gånger inkomstförlust samt utgifter som

endast delvis kan kompenseras av invaliditetstillägget.

I fråga om rätten till invaliditetstillägg för förvärvsarbetande samt till invaliditetsersättning

framhåller motionärerna att det bör beaktas att framför allt de psykiskt

handikappade i många fall inte är i stånd att bevaka sina angelägenheter och att

man inte kan begära att en förmyndare inom ramen för nuvarande förmyndararvoden

skall hjälpa till vid alla de tillfällen då hjälp kan behövas, när t. ex. den handikappade

inte alls kan handha pengar.

Beträffande motionärernas yrkande att handikappades pension inte skall reduceras

genom ”ersättning till förmyndare” framgår av motiveringen att motionärerna

åsyftar såväl förmyndar- som överförmyndararvodet.

Gällande bestämmelser, m. m.

I 9 kap. lagen om allmän försäkring (LAF) behandlas tilläggsförmåner till folkpension

m. m. Under denna rubrik återfinnes bestämmelserna om bl. a. invaliditetstillägg,

invaliditetsersättning och vårdbidrag.

Invaliditetstillägg utgår enligt 9 kap. 2 § LAF till försäkrad som uppbär ålderseller

förtidspension och som är ur stånd att reda sig själv och på grund härav vid

upprepade tillfällen dagligen är i behov av hjälp av annan om hjälpbehovet uppkommit

innan den försäkrade fyllt 63 år. Invaliditetstillägg skall alltid utga om den

försäkrade är blind och blindheten inträtt innan han uppnått 63 års ålder. Dessa

två fall motsvarar de fall då enligt tidigare lagstiftning utgick vårdtillägg respektive

blindtillägg. Invaliditetstillägg utgår slutligen till försäkrad som uppbär partiell

förtidspension, om han utför förvärvsarbete men på grund av höggradig nedsättning

i kroppsorgans funktion behöver avsevärd fortlöpande hjälp av annan person eller

får vidkännas betydande merutgifter för färdmedel eller andra hjälpmedel för att

kunna utföra arbetet. Studier jämställes med förvärvsarbete om den handikappade

är berättigad till studiehjälp eller studiemedel för studierna eller han är utesluten

från sådan förmån endast på grund av bestämmelse om behovsprövning.

Invaliditetstillägg utgår med 30 % av basbeloppet.

Till försäkrad som ej uppbär pension enligt LAF kan utga invaliditetsersättning,

om han fyllt 16 år. Reglerna härom återfinnes i 9 kap. 3 § LAF. Invaliditetsersättning

tillkommer dels försäkrad som är blind, om blindheten inträtt innan han fyllt

63 år, dels försäkrad som utför förvärvsarbete, om han på grund av höggradig nedsättning

av kroppsorgans funktion behöver avsevärd fortlöpande hjälp av annan

person eller får vidkännas betydande merutgifter för färdmedel eller andra hjälpmedel

för att kunna utföra förvärvsarbetet. På samma sätt som i fråga om invaliditetstillägg

jämställes vissa studier med förvärvsarbete.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1967

3

Invaliditetsersättning kan utgå med antingen 60 % eller 30 % av basbeloppet. Till

den som är blind utgår alltid det högre beloppet. I övriga fall prövas frågan om hel

eller halv invaliditetsersättning med utgångspunkt från ”hjälpbehovets omfattning

eller merutgifternas storlek”.

Sedan den 1 juli 1964 erhåller barn under 16 år vårdbidrag i form av invaliditetsersättning

om barnet på grund av sjukdom, psykisk efterblivenhet, vanförhet

eller annat lyte för avsevärd tid och i avsevärd omfattning är i behov av särskild

tillsyn och vård. Invaliditetsersättningen är i detta fall inte graderad utan utgår

alltid med 60 % av basbeloppet.

Invaliditets tillägg, invaliditetsersättning och vårdbidrag utgår som regel ej till

personer som stadigvarande vårdas på anstalter som tillhör staten, kommun eller

landstingskommun eller på enskilda anstalter som uppbär statsbidrag.

Beträffande rätten till vårdbidrag har riksförsäkringsverket i cirkulär den 28 januari

1965 utfärdat anvisningar. I dessa understrykes att grunden för det särskilda behovet

av tillsyn och vård skall vara medicinsk. Såsom exemplifiering av de sjukdomar,

skador och defekttillstand, som kan föranleda bidragsrätt, nämnes svåra medfödda

missbildningar, organiska nerv- och muskelsjukdomar samt förlossningsskador,

cerebral pares m. m., utvecklingsrubbningar i skelettet till följd av sjukdom, andra

somatiska sjukdomstillstånd, defekter i de sensoriska organen, mentalsjukdom samt

slutligen psykisk efterblivenhet. Behovet av tillsyn och vård skall föreligga i avsevärd

omfattning samt gå utöver det vårdbehov som finnes hos ett normalt utvecklat

barn i motsvarande ålder.

I cirkuläret anföres vidare, såvitt här är av intresse, att följande riktlinjer bör

tillämpas i fråga om nedan angivna grupper av barn.

Rörelsehindrade barn. Om barnet inte alls eller endast i obetydlig utsträckning

kan förflytta sig på annat sätt än med hjälp av annan person eller i rullstol, torde

rätt till vårdbidrag föreligga. Så torde också vara fallet om barnet på grund av förlust

av eller nedsatt funktionsförmåga i armar eller händer behöver väsentlig hjälp

med på- och avklädning, vid måltider eller toalettbesök. Även i andra fall kan rätt

till vårdbidrag föreligga vid rörelsehinder, särskilt om barnet samtidigt lider av annan

sjukdom eller defekt. Vid bedömningen av sådana fall bör beaktas bl. a. de omständigheter

som nedan angives under rubriken Andra grupper av handikappade barn.

Någon generell nedre åldersgräns för rörelsehindrade barns rätt till vårdbidrag

bör ej tillämpas. Vid mycket svåra handikapp bör sålunda vårdbidrag kunna beviljas

redan under första levnadsåret. Upp till treårsåldern bör i övrigt vikt främst

fästas vid behovet av särskild behandling.

Barn med höggradig syn- eller hörselnedsättning. Rätt till vårdbidrag torde föreligga

från det ifrågavarande defekt påvisats.

Psykiskt efterblivna barn. Barn som är inskrivna hos vederbörande centralstyrelse

för psykiskt efterblivna samt barn som, utan att vara sålunda inskrivna, kan anses

jämställda med sådana i fråga om efterblivenhet får anses ha rätt till vårdbidrag.

I fråga om psykiskt efterblivna barn under 3-årsåldern torde rätt till vårdbidrag

dock endast föreligga, om efterblivenheten är mycket allvarlig eller förenad med

mera betydande fysiskt handikapp.

Andra grupper av handikappade barn. Vid bedömningen av behovet av särskild

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1967

tillsyn och vård torde viss vägledning kunna erhållas av det ovan anförda. I övrigt

bör vid bedömningen bl. a. följande omständigheter beaktas.

1. Den faktiska arbetsprestation vårdaren måste utföra i samband med skötseln

av barnet. Härvid skall beaktas inte endast vårduppgifternas art utan även deras

frekvens samt tillsynsbehovet och vårdarens bundenhet.

2. De av barnets vård i hemmet förorsakade särskilda kostnaderna. Hänsyn bör

tagas ej endast till direkta kostnader utan även till nöjaktigt dokumenterade indirekta

kostnader (t. ex. att modem på grund av vården måste avstå från förvärvsarbete,

som hon eljest med stor sannolikhet skulle ha ägnat sig åt).

Cirkulärets anvisningar är sedan den 18 oktober 1966 intagna i riksförsäkringsverkets

pensionshandbok (punkt D 1.3.). I här aktuella delar har i samband därmed

— utöver smärre redaktionella jämkningar — inte vidtagits annan ändring än

att första stycket i ovan återgivna anvisningar beträffande psykiskt efterblivna barn

ersatts av följande text.

Barn som är inskrivna vid anstalt för undervisning eller vård av psykiskt efterblivna

samt barn som, utan att vara sålunda inskrivna, kan anses jämställda med

sådana i fråga om efterblivenhet får, därest icke särskilda omständigheter till annat

föranleder, anses ha rätt till vårdbidrag.

Historik

Invaliditetstillägg och invaliditetsersättning

Enligt de regler som gällde före LAF utgick invalidpension till den, vars arbetsförmåga

på grund av sjukdom, lyte eller dylikt mera varaktigt gått helt eller till

större delen förlorad före den allmänna pensionsåldern. Invalidpensionen bestod

av grundpension och tilläggspension, vilka förhöjdes med indextillägg respektive

standardtillägg. Grundpensionen utgick utan inkomstprövning. Tilläggspensionen

var däremot inkomstprövad. Blindtillägg utgick med 1 200 kronor om året till den

som blivit blind före fyllda 60 år. Vård tillägg utgick med 1 200 kronor om året till

pensionsberättigad, som utan att vara blind var ur stånd att reda sig själv och på

grund därav var i behov av ständig tillsyn och vård, under förutsättning att behovet

därav uppkommit före det han fyllt 60 år. Blindtillägg och vårdtillägg utgick

utan inkomstprövning.

I vissa fall kunde dispens ges från inkomstprövningen så att högst 1 100 kronor

om året jämte standardtillägg tillerkändes helt arbetsoförmögen invalidpensionär,

vars make ej åtnjöt folkpension, s. k. hjälplöshetstillägg.

I sitt betänkande (SOU 1961:29) anförde 1958 års socialförsäkringskommitté

att den hade undersökt möjligheterna att införa ett nytt tillägg, som skulle kunna

utgå i vissa fall, där vårdtillägg icke kunde ifrågakomma, men där det uppenbarligen

förelåg ett avsevärt behov av mera stadigvarande hjälp. Ett sådant tillägg

skulle lämpligen kunna betecknas hjälptillägg. Svårigheterna att därvid skapa en

tillfredsställande gränsdragning var uppenbara. Skillnaden i förutsättningarna jämfört

med vård tillägget borde avse intensiteten i hjälp- eller vårdbehovet. För att begränsa

personkretsen måste emellertid hjälpbehovet också i dessa fall vara relativt

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1967

5

kvalificerat. För rätt till vårdtillägg krävdes dels att den pensionsberättigade var ur

stånd att reda sig själv och dels att han på grund härav var i behov av ständig

tillsyn och vård. Beträffande hjälp tillägget skulle det senare ledet kunna mildras

så att vederbörande var i behov av avsevärd fortlöpande hjälp av annan person.

Med en sådan bestämning skulle hjälptillägg kunna utgå i fall, där hjälpbehovet var

relativt betydande och där det avsåg dagligen återkommande åtgärder som hjälp

med av- och påklädnad, med att stiga upp eller gå till sängs, att intaga föda, att

förflytta sig etc. Exemplifieringen fick inte betraktas såsom uttömmande. Det borde

ankomma på de pensionsbeviljande organen att, med beaktande av de sålunda angivna

riktlinjerna, i varje särskilt fall avgöra, om förutsättningar för hjälptillägg

förelåg. Att tillämpningen av reglerna om hjälptillägg måste medföra ett visst merarbete

för pensionsmyndigheterna var uppenbart. Å andra sidan kunde man vid

prövning av hithörande frågor få viss ledning av de erfarenheter som vunnits vid

handläggningen av ärenden om vårdtillägg. Kommittén förordade, att ett tillägg,

kallat hjälptillägg, i enlighet med vad ovan skisserats, infördes vid sidan om vårdtillägget.

Beträffande förutsättningarna för rätt till hjälptillägget utöver vad ovan

anförts borde gälla samma villkor som gällde eller föreslagits för vårdtillägget.

Beträffande storleken av vårdtillägget och hjälptillägget förordade kommittén, att

vårdtillägget bibehölls vid då gällande belopp 1 200 kronor. Hjälptilläggets storlek

var en avvägningsfråga. Det borde emellertid vara något lägre än vårdtillägget.

Kommittén förordade, att hjälptillägget utgick med 800 kronor, vilket belopp motsvarade

två tredjedelar av vårdtillägget.

I frågan om särskilda pensionsförmåner till yrkesverksamma invalidiserade försäkrade

anförde kommittén, att det vid det av kommittén förordade invaliditetsbegreppet

kan inträffa att vederbörande trots synnerligen betydande medicinska

defekter inte är berättigad till förtidspension, beroende på att hans arbetsinkomst

relativt sett är hög. Anledningen till att han har så stor inkomst kan vara att han

besitter en osedvanligt stor arbetsvilja. Det kan vidare vara så att förvärvandet av

arbetsinkomsten möjliggöres genom att han får hjälp av anhöriga eller andra för

att kunna ta sig till eller från arbetsplatsen eller får personligt bistånd av annan i

arbetet eller skaffar sig särskilda hjälpmedel för färderna eller för arbetets utförande,

vilket kan förorsaka honom stora utgifter. Kommittén ansåg att det i fall

som de nu åsyftade är angeläget att samhället vidtager särskilda åtgärder för att

uppmuntra till arbete, och erinrade om att en särskild lytesersättning sedan gammalt

utges till en grupp höggradigt medicinskt invalidiserade, nämligen de blinda.

Enligt kommitténs mening talade rättvisesynpunkter för införande av en mera allmän

lytesersättning, även om det är svårt att utforma och tillämpa regler för en

sådan ersättning. Den invalidgrupp, som det syntes ligga närmast till hands att

jämställa med de blinda omfattade enligt kommitténs åsikt personer, vilka lider av

höggradiga rubbningar i rörelse- och stödorganens funktion. Kommittén föreslog,

att en försäkrad i ålder mellan 16 och 67 år, som lider av höggradig nedsättning i

rörelse- eller stödorganens funktion men likväl har sådan förmåga att genom arbete

bereda sig inkomst att han uteslutes från rätt till förtidspension, skulle ha rätt till

en särskild folkpensionsförmån kallad vanföreersättning, om han är i behov av

avsevärd fortlöpande hjälp av annan person eller får vidkännas betydande mer
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1967

utgifter för färdmedel eller andra hjälpmedel för att kunna utföra sitt arbete. Är

den försäkrade visserligen inte utesluten från rätt till förtidspension men erhåller

han en lägre sådan pension än eljest skulle ha utgått, skulle han i stället få rätt till

vanföretillägg. Enligt kommitténs förslag borde vanföreersättning utgå med 1 200 kr.

och vanföretillägg med 800 kr. för år räknat.

I propositionen med förslag till lag om allmän försäkring (prop. 1962:90) sammanfördes

de av socialförsäkringskommittén föreslagna blindtilläggen, vårdtilläggen,

hjälptilläggen och vanföretilläggen till en förmån, invaliditetstillägg, avsedd för

dem som hade pension. Den föreslagna vanföreersättningen sammanfördes med

den av kommittén likaledes förordade blindersättningen, till en förmån, invaliditetsersättning,

avsedd för invalidiserade i arbetsför ålder, vilkas förvärvsförmåga

var sådan att de inte blev berättigade till förtidspension.

Departementschefen anförde i denna fråga bl. a. följande (s. 299).

Beträffande den av kommittén föreslagna gränsdragningen mellan vårdtillägg och

hjälp tillägg har i några remissyttranden anmärkts, att förutsättningarna för rätt

till de olika tilläggen inte angivits tillräckligt klart. För rätt till vårdtillägg krävs

f. n. att den pensionsberättigade är ur stånd att reda sig själv och på grund härav

har behov av ständig tillsyn och vård. Förslaget om hjälp tillägg innebär att kraven

på vårdbehovets intensitet mildras så att det räcker med att pensionären är i behov

av avsevärd fortlöpande hjälp från annan persons sida. Vårdtillägg och hjälptillägg

är båda avsedda för svårt invalidiserade med betydande behov av vård och bistånd.

Skillnaden mellan de båda förmånerna är en fråga om gradering av stödets storlek

1 olika fall. Jag kan ge kritiken rätt i att det mången gång skulle bli svårt att avgöra,

huruvida den försäkrade bör ha det ena eller det andra av de båda föreslagna

beloppen 1 200 och 800 kr. Enligt min mening bör någon sådan gradering av

stödets storlek inte förekomma. Däremot bör det för rätt till vårdtillägg nu gällande

kravet i fråga om vårdbehovets intensitet uppmjukas till huvudsaklig överensstämmelse

med vad kommittén föreslagit för hjälptilläggets vidkommande.

Departementschefen förordade härefter att villkoren för förmånerna till de förvärvsarbetande

invaliderna skulle ges en sådan utformning, att hänsyn mera skulle

tas till behovet av bistånd eller hjälpmedel för att kunna utföra arbetet än till lokalisationen

av lytet eller organfelet.

Propositionens förslag rörande de här behandlade förmånerna godtogs av riksdagen

med den ändringen att invaliditetsersättningen bestämdes övergångsvis till

2 000 kr. i stället för föreslagna 1 800 kronor. Invaliditetstillägget bestämdes likaledes

övergångsvis till 1 200 kr.

I motioner till 1963 års riksdag anfördes att lagstadgandet om invaliditetsersättning

på sina håll tillagts den innebörden, att invaliditetsersättning endast kunde

utgå om den försäkrades merutgifter översteg ersättningens belopp. Andra lagutskottet

hänvisade i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 45) till att lagtexten

inte uppställer något krav på att den försäkrades merutgifter skall överstiga ersättningens

belopp, huruvida merutgifterna skulle anses betydande eller inte fick uppenbarligen

bedömas från fall till fall.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1967

Genom beslut av 1964 års riksdag indexreglerades invaliditetstillägg och invaliditetsersättningar

genom anknytning till basbeloppet. Invaliditetstillägget bestämdes till

30 procent av basbeloppet och invaliditetsersättningen till 50 procent av basbeloppet.

I motioner till 1964 års riksdag aktualiserades frågor om höjning och gradering

av invaliditetstillägg och invaliditetsersättningar. I frågan om höjning av beloppen

fann riksdagen (andra lagutskottet 1964:41) det befogat att motionerna överlämnades

till socialpolitiska kommittén. Beträffande spörsmålet om gradering av förmånerna

uttalade riksdagen (andra lagutskottet 1964:42), att den då föreslagna

höjningen av förmånernas belopp kunde få till följd en viss återhållsamhet vid bidragsgivningen.

Det borde därför undersökas om inte reducerade tillägg och ersättningar

borde införas för sådana fall då fullt bidrag inte kunde utgå.

Kungl. Maj :t överlämnade ifrågavarande motioner och utskottsutlåtanden till

pensionsförsäkringskommittén för att beaktas vid fullgörande av utredningsuppdraget.

I sitt i oktober 1965 avgivna betänkande Vissa pensionsfrågor (SOU 1965:62)

behandlade kommittén frågan om storlek och gradering av invaliditetstillägg och

invaliditetsersättning. Kommittén gjorde vissa uttalanden som har betydelse för behandlingen

av den nu behandlade motionen.

Kommittén framhöll att frågan om invaliditetstilläggets storlek hade sådant samband

med förtidspensionernas utformning att den inte borde behandlas förrän i det

senare sammanhang, då förtidspensionens storlek prövades. Invaliditetsersättningen

föreslogs höjd till 60 % av basbeloppet.

Beträffande gradering av invaliditetstillägg anförde kommittén följande (s. 16).

När det gäller sådana tillägg som utgår på grund av den försäkrades hjälpbehov

är tillägget inte direkt knutet till vissa kostnader. En viss uppmjukning i kravet på

hjälpbehovets intensitet synes redan ha skett i praxis. Det torde därför kunna påstås

att behovet av halva tillägg i dessa fall inte är särskilt framträdande. Förhållandet

kan sägas vara i någon mån likartat i de fall då tillägg utgår för merutgifter

i samband med förvärvsarbete. I sådana fall har merutgifterna tidigare i regel ej

ansetts kvalificera för tillägg om de inte uppgått till ungefär tilläggets belopp. I

senare praxis kan emellertid spåras en tendens till en nagot friare prövning av

merkostnadernas storlek. Det far förutsättas att denna nagot liberalare praxis kommer

att bestå. Den tillgodoser i huvudsak samma syfte som en gradering. Kretsen

av tilläggsberättigade torde därigenom i praxis få en lämplig avgränsning. Om en

måttlig överkompensation för kostnaderna i vissa fall skulle ske torde detta med

hänsyn till den kategori det är fråga om knappast ge anledning till betänkligheter.

På grund av det anförda föreslår kommittén för närvarande ingen gradering av

invaliditetstillägget. När frågan om tilläggets belopp under kommitténs fortsatta

arbete blir föremål för bedömning måste givetvis också frågan om gradering av tilllägget

tas upp till förnyade överväganden.

Beträffande gradering av invaliditetsersättningen anförde kommittén.

I fråga om invaliditetsersättningen kan andra synpunkter anläggas. Den föreslagna

höjningen av ersättningen till 60 procent av basbeloppet accentuerar behovet

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1967

av en lägre nivå för ersättningen i de fall då någon som utför förvärvsarbete är i

behov av avsevärd fortlöpande hjälp av annan person eller får vidkännas betydande

merutgifter för färdmedel eller andra hjälpmedel för att kunna utföra förvärvsarbetet.

Det synes kommittén som om tröskelproblemet beträffande invaliditetsersättningen

bör minskas genom införandet av en lägre nivå. För båda ersättningsnivåerna

förefaller det lämpligt att anknyta till det resonemang som förts angående

den liberalare praxis för invaliditetstillägg som utbildat sig. Huruvida den högre

eller lägre nivån av invaliditetsersättningen skall utgå skulle då komma att i huvudsak

bli beroende av hjälpbehovets omfattning eller merutgifternas storlek. Det synes

vara en fördel att villkoren beträffande kostnadernas storlek för invaliditetstillägg

och den lägre nivån för invaliditetsersättning kan bli desamma. Enligt kommitténs

mening bör den lägre ersättningsnivån sättas till 30 procent av basbeloppet. Härigenom

uppnås även vad beträffar beloppets storlek paritet mellan tillägget och den

lägre ersättningsnivån. Till den som är blind skall invaliditetsersättning alltid utgå

efter den högre nivån.

Kommittén föreslår alltså en gradering av invaliditetsersättningen i en högre nivå

— 60 procent av basbeloppet — och en lägre nivå — 30 procent av basbeloppet.

Genom proposition 1966:59 framlades förslag, som grundade sig på pensionsförsäkringskommitténs

betänkande.

Riksdagen (2 LU 41) anslöt sig — med avslag å väckt motion — till kommitténs

och departementschefens ställningstagande att invaliditetstilläggets storlek och graderingen

borde behandlas först i samband med bestämmandet av den framtida

nivån för förtidspensionen. Riksdagen anförde emellertid att skäl talade för att i

framtiden även invaliditetstillägget differentierades.

Riksdagen godtog även förslag som i enlighet med betänkandet framlagts i propositionen

om höjning och gradering av invaliditetsersättningen.

Beträffande graderingsfrågan anförde departementschefen utan erinran från riksdagens

sida följande.

När det gäller handikappade, som har merkostnader för att kunna utföra sitt

förvärvsarbete, fordras enligt praxis för invaliditetsersättning att merkostnaderna

åtminstone närmar sig det belopp med vilket invaliditetsersättning utgår.

Den höjning av invaliditetsersättningens belopp som jag nyss förordat skärper det

tröskelproblem som redan nu finns i fråga om denna ersättning. Införandet av halva

invaliditetsersättningar kan minska tröskelproblemet. Om invaliditetsersättning inte

kan utgå därför att utgifterna betydligt understiger beloppet av hel ersättning, blir

det möjligt att ge ut halv ersättning. Kommitténs förslag har på denna punkt fått

ett genomgående gynnsamt mottagande, och jag förordar att det genomförs.

Riksdagen avslog motionsyrkanden att invaliditetsersättning i fall då särskilt stora

merutgifter föreligger skulle kunna utgå med belopp överstigande 60 % av basbeloppet.

Vårdbidrag

Såsom ovan anförts kan från och med den 1 juli 1964 vårdbidrag i form av invaliditetsersättning

utgå till vissa i enskilt hem vårdade handikappade barn under

16 år.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1967

9

Socialpolitiska kommittén utformade i ett betänkande (stencil S 1963:3) reglerna

för vårdbidrag. Kommittén uttalade bl. a., att rätten till invaliditetstillägg är

beroende av om vederbörande är ur stånd att reda sig själv och på grund härav i

kvalificerat behov av hjälp av annan. Kommittén förordade att villkoren för rätt

till vårdbidrag i princip borde vara desamma.

Föredragande departementschefen yttrade i proposition nr 94 till 1964 års riksdag

med förslag bl. a. om införande av vårdbidrag.

Invaliditet hos barn innebär stora påfrestningar för barnets föräldrar och fostrare.

Vid sidan om oro och ängslan för barnet får de underkasta sig avsevärda uppoffringar,

om barnet skall fa så god utveckling som dess förutsättningar medger. I de

fall da barnet med fördel kan vistas i sitt hem blir den personliga insatsen från

vårdarnas sida av utomordentligt stor betydelse för denna utveckling. I vilken utsträckning

en sådan insats kan göras är dock till stor del en kostnadsfråga. Det är

inte bara så att vårdaren på grund av den tid som måste ägnas åt barnet i motsvarande

mån får avstå från arbetsinkomst, som eljest skulle stått att få. Vården kräver

ofta också särskilda kostnader i flera hänseenden, inte minst för resor i olika sammanhang.

Många gånger kan de krav som ställs på föräldrarna bli så stora, att de

måste överlämna barnet för vård på en institution trots att vården hellre borde ha

beretts i hemmet.

Mot bakgrunden av det sagda är det angeläget att från statsmakternas sida åtgärder

vidtages för att bereda lättnader och stöd för vård av handikappade barn i

hemmen. En väg är härvidlag att tillhandahålla service och hjälpmedel av olika

slag, såsom också sker. Vid sidan härav bör övervägas att införa kontantstöd i mera

generella former.---

Vad i övrigt angår de nya bestämmelsernas utformning vill jag framhålla att det

torde vara ogörligt att i lagtext med exakthet fastslå i vilka fall vårdbidrag skall

komma i fråga. Någon avgränsning av personkretsen med hänvisning till särskilda

slag av handikapp bör som kommittén framhållit inte komma i fråga. Bidragsrätten

bör för alla kategorier av handikappade bedömas efter enhetliga grunder. Vårdbidragstagarna

måste komma att representera en mycket heterogen grupp inrymmande

både kroppsliga och psykiska handikapp, medfödda såväl som senare förvärvade.

Här måste nödvändigtvis ett visst utrymme ges åt tillämpningen, varvid

det bl. a. får ankomma på riksförsäkringsverket att, lämpligen efter samråd med medicinalstyrelsen,

anvisa normer för bedömningen.

Kommittén föreslår att för rätt till vårdbidrag skall krävas att barnet — på motsvarande

medicinska grunder som fordras för rätt till förtidspension — varaktigt

och i avsevärd omfattning är i behov av särskild tillsyn och vård. Jag tillstyrker

förslaget med en viss jämkning i fråga om varaktighetskravet som jag strax kommer

till.

De behov av tillsyn och vård som skall beaktas är sådana som går utöver dem

som föreligger hos ett normalt utvecklat barn. Detta innebär att utrymmet för tilllämpning

av bestämmelserna blir mindre, när det gäller barn i späd ålder, vilka

även om de är friska kräver tillsyn och vård i betydande omfattning. För sådana

fall har man främst att se till behovet av särskild behandling, som fordras med

hänsyn till barnets handikapp och som kan ges i hemmet. Vidare har man att

beakta sådana av handikappet föranledda yttringar och behov hos barnet som kräver

speciella åtgärder från vårdarens sida.

Behovet av särskild tillsyn och vård skall såsom angivits föreligga i avsevärd omfattning.

Bedömningen får här ske med ledning av den särskilda arbetsinsats som

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1967

vårdaren får göra och de särskilda kostnader som barnets handikapp föranleder. I

övrigt torde viss ledning vara att hämta från den praxis, som föreligger rörande

tillämpningen av bestämmelserna om invaliditetstillägg enligt 9 kap. 2 § första stycket

lagen om allmän försäkring.

Andra lagutskottet godtog i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 41 propositionens

förslag.

Vårdbidraget fastställdes till samma belopp som invaliditetsersättningen eller 50 %

av basbeloppet.

Till ledning för de allmänna försäkringskassornas prövning av ansökningar om

vårdbidrag utfärdade riksförsäkringsverket den 10 juli 1964 ett cirkulär (P 7/1964)

till vilket hade fogats en av verket i samråd med medicinalstyrelsen utarbetad promemoria.

I promemorian uttalades bl. a. följande.

Av uttalandena i förarbetena till de nya bestämmelserna, t. ex. hänvisningen till

invaliditetstilläggen, får anses framgå att tillämpningen bör ske efter relativt restriktiva

linjer, åtminstone intill dess större erfarenhet vunnits.

I motioner till 1965 års riksdag kritiserades innehållet i riksförsäkringsverkets cirkulär.

Motionärerna framhöll att avsikten vid införandet av vårdbidragen varit att

tillämpningen skulle bli förhållandevis generös. De yrkade att lagen skulle ändras

så att alla barn ”med mera betydande handikapp” kunde få vårdbidrag.

Innan riksdagsbehandlingen av motionerna skedde utfärdade riksförsäkringsverket

den 28 januari 1965 nya anvisningar i ämnet. I dessa anvisningar — vilka i

väsentliga delar återgivits i ”Gällande bestämmelser, m. m. ’ upptogs inte nyss

citerade avsnitt om restriktivitet.

Andra lagutskottet uttalade i sitt av riksdagen godkända utlåtande (1965:20)

följande.

Utskottet finner det tillfredsställande att riksförsäkringsverkets tidigare rekommendation

om restriktivitet inte finns upptagen i verkets senaste anvisningar. Lagstiftningen

om vårdbidrag har varit i kraft endast en kort tid. Med hänsyn härtill

och då man ännu ej vunnit tillräcklig erfarenhet av hur riksförsäkringsverkets senaste

anvisningar påverkar rättstillämpningen är det enligt utskottets mening inte möjligt

att redan nu bedöma denna. Det ma här framhallas att anvisningarna ej var publicerade

då förevarande motioner väcktes. Utskottet vill i detta sammanhang erinra

om att pensionsförsäkringskommittén utreder frågan om införande av halva vårdbidrag

i sådana fall, där fullt bidrag icke kan ifrågakomma, men där uppenbarligen

föreligger starkt behov av hjälp. I samband härmed kan man förvänta att översyn av

reglerna om vårdbidrag i sin helhet blir aktuell. Med hänvisning till det anföida

anser utskottet något riksdagens initiativ för närvarande icke vara erforderligt.

Pensionsförsäkringskommittén — som fått i uppdrag att undersöka möjligheterna

att införa halva vårdbidrag sedan önskemål framställts därom i motioner då vårdbidragen

infördes 1964 — behandlade frågan i sitt ovannämnda betänkande ”Vissa

pensionsfrågor” (SOU 1965 :62). Kommittén anförde.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1967

11

Önskemålet om halva vårdbidrag motiveras med att den gällande avgränsningen

av den krets som kan komma i åtnjutande av bidrag utestänger fall där vårdbehovet

är mindre än som förutsattes för rätt till helt bidrag men dock så stort att

det vore berättigat med halvt bidrag.

Såsom nämnts antogs reglerna om vårdbidrag så sent som under fjolåret. Någon

mera betydande erfarenhet av reglernas verkningar har därför ännu icke vunnits.

Under sådana omständigheter är det ännu inte möjligt att få någon helt klar bild

av hur avgränsningen av den bidragsberättigade kretsen kan komma att slutgiltigt

ske i praxis. Det måste vidare enligt kommitténs uppfattning bli svårt att på förevarande

område tillskapa fasta hållpunkter för en gradering. Kommittén finner

det därför knappast lämpligt att nu konstruera en ny avgränsning för en lägre bidragsnivå.

Det bör anmärkas att riksförsäkringsverkets anvisningar för tolkning av

reglerna om vårdbidrag utfärdats så sent som den 28 januari 1965. Enligt kommitténs

mening bör det med hänsyn till vad här anförts för närvarande icke böra

komma i fråga att införa graderade vårdbidrag.

I den proposition (1966:59), varigenom förslag framlades i anledning av kommittébetänkandet,

förklarade sig departementschefen dela uppfattningen att vårdbidraget

inte borde graderas. Riksdagen (2LU41) gjorde ingen erinran i detta

avseende.

Riksdagen godtog förslag i propositionen, att vårdbidraget — i likhet med vad

som skedde med invaliditetsersättningen — skulle höjas till 60 % av basbeloppet.

Remissyttrande

I skrift till Kungl. Maj:t den 21 juni 1967 har Handikapporganisationernas centralkommitté

(HCK) hemställt om utredning i syfte att väsenligt vidga kretsen av

dem som är berättigade till vårdbidrag, invaliditetsersättning och invaliditetstillägg.

Enligt HCK:s uppfattning är nämligen de lagbestämmelser som reglerar rätten till

nämnda förmåner alltför snävt utformade och tillämpningen i praxis, även inom

ramen för lagens regler, alltför restriktiv.

Riksförsäkringsverket har den 22 september 1967 yttrat sig över framställningen.

I fråga om rätten till vårdbidrag anför riksförsäkringsverket följande.

Till en början sökte man vid handläggningen av vårdbidragsansökningarna tilllämpa

en strikt och långt gående schablonisering såvitt gällde bedömningen av vårdbehovet.

Man förutsatte att förefintligheten av vissa lätt konstaterbara yttre förhållanden

— inte bara av medicinsk natur utan även t. ex. inskrivning hos centralstyrelse

för undervisning och vård av psykiskt efterblivna — normalt innebar att det

förelåg ett så pass omfattande vård- och tillsynsbehov att vårdbidrag kunde beviljas

utan närmare utredning av förhållandena i det enskilda fallet. Detta betraktelsesätt

kom till uttryck i de vägledande anvisningar för tillämpningen som utfärdades kort

efter de nya bestämmelsernas tillkomst. Emellertid har erfarenheterna under den

gångna tiden givit vid handen att förhållandena gestaltar sig alltför olika i olika fall

för att en strikt schablonmässig tillämpning alltid är möjlig att genomföra. I den

nuvarande tillämpningen — som bland annat bygger på avgöranden av försäkringsdomstolen

— har man därför övergått till att även beträffande sådana grupper handikappade

barn för vilka en schablonmässig bedömning rekommenderats, t. ex. psy
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1967

kiskt efterblivna samt syn- och hörselskadade, låta förhållandena i det enskilda fallet

ytterst bli avgörande för rätten till vårdbidrag. Givetvis är de i riksförsäkringsverkets

anvisningar angivna allmänna riktlinjerna ändock av stor betydelse till ledning

för bedömningen i de flesta fall.

Verket granskar härefter fyra avgöranden rörande vårdbidrag, vilka avgöranden

enligt HCK: s mening visar att lagtillämpningen varit alltför restriktiv. Enligt verkets

mening synes de åberopade avgörandena inte ge belägg för att praxis i fråga

om vårdbidragen varit alltför restriktiv mot bakgrunden av den utformning lagstiftningen

fått. Att denna praxis följer en linje, som i vissa avseenden tvärtom

torde gå utöver vad lagstiftaren tänkt sig, framgår bland annat av att man trots

uttalandena i förarbetena icke uppställer på långt när så stränga krav för rätt till

vårdbidrag som krävs för rätt till invaliditetstillägg.

Vidare anför verket följande.

HCK har i sin framställning framhållit betydelsen av träning i olika avseenden

som ett led i de handikappade barnens utveckling och uppfostran och yrkat att

ordet träning skall uttryckligen inskrivas i lagtexten som en grund för att bevilja

vårdbidrag. Redan nu beaktas emellertid träningen vid prövningen av rätten till

vårdbidrag, och i den mån sådan träning förekommer — vilket sannolikt inte sker

i den utsträckning som vore önskvärt — tar man stor hänsyn till föräldrarnas arbetsinsats

härvidlag. Något behov av den föreslagna ändringen i texten i nu nämnt

hänseende torde därför knappast föreligga.

Verket hävdar, att i gränsområdet, där tveksamhet föreligger om vederbörande

är berättigad till vårdbidrag eller ej, är tröskelproblemet mellan bidragsberättigade

och icke bidragsberättigade barn redan nu betydande. Detta tröskelproblem kommer

att bli av avsevärt större omfattning och ömtålighetsgrad vid en väsentlig utvidgning

av den bidragsberättigade kretsen. En sådan utvidgning bör enligt riksförsäkringsverkets

mening övervägas endast i samband med en gradering av vårdbidragens

storlek. Sedan verket härefter erinrat om riksdagsbehandlingen och pensionsförsäkringskommitténs

ställningstagande i denna fråga anför verket.

Verket har för sin del icke något att erinra mot att frågan om förutsättningarna

för rätt till vårdbidrag aktualiseras på nytt och att en utredning nu kommer till

stånd. Enligt verkets mening bör en sådan utredning innebära fältundersökningar

för att få ett fastare underlag för att bedöma den ekonomiska situationen för familjer

med barn med olika handikapp.

Beträffande invaliditetstillägg och invaliditetsersättning anför riksförsäkringsverket,

att den praxis, som verket tillämpar vid sin bedömning, följer de riktlinjer, som

kommit till uttryck i försäkringsdomstolens avgörande. Verket anför vidare bl. a.

att prövningen av dessa förmåner i fråga om andra handikappade än blinda i myc
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1967

13

ket hög grad är en skälighetsprövning, något som måste försvåra en likformig tilllämpning.

Slutligen yttrar verket.

Som HCK framhållit är antalet pensionsfall där invaliditetstillägg utgår ca 10 000

medan antalet ålderspensionärer är ca 881 000 och antalet förtidspensionärer ca

158 000. Detta får anses innebära att invaliditetstillägg endast utgår när en mycket

kvalificerad invaliditet föreligger. I den mån ekonomiska resurser härför finns kan

det tänkas vara väl motiverat att utsträcka tillämpningsområdet för invaliditetstillläggen.

En mera väsentlig ändring i vad som nu tillämpas förutsätter lagändring.

En eventuell utredning bör först innefatta en noggrann undersökning av de ekonomiska

förhållandena för pensionärer med invaliditetstillägg i jämförelse med förhållandena

för sådana pensionärsgrupper som kan komma i fråga vid en utvidgning

av tillämpningsområdet.

F örmynderskapsutredningen

Enligt bemyndigande den 30 december 1964 tillkallade justitieminister Kling i

början av år 1965 sakkunniga för att verkställa en översyn av förmynderskapslagstiftningen.

Av direktiven till de sakkunniga, vars utredningsarbete bör utmynna i

förslag till erforderliga lagändringar, må här återgivas följande (riksdagsberättelsen

1966 s. 66).

En fråga som vid flerfaldiga tillfällen berörts i riksdagen och som bör uppmärksammas

är den om arvode till förmyndare och överförmyndare. Arvode till dem utgår

årligen i stort sett med viss procentuell andel av den omyndiges behållna inkomst.

Om det finnes lämpligt, äger kommun lämna bidrag till arvode åt överförmyndaren

och till kostnaderna för hans verksamhet. Kommunen äger också bestrida

samtliga dessa utgifter och i stället uppbära nämnda arvodesbelopp. I exempelvis

Stockholm uppbär staden överförmyndararvodena. Sådant arvode kan eftergivas av

staden, om särskilda skäl föranleder det.

Med hänsyn till att förmyndarförvaltning och kontrollen däröver anordnas i den

omyndiges intresse har ansetts, att de därmed förenade kostnaderna bör bestridas av

den omyndige själv. Mot denna uppfattning har hävdats, att förmynderskapet är

ett skydd som det allmänna bör tillhandahålla den omyndige lika väl som det har

påtagit sig ansvaret för den enskildes säkerhet i andra hänseenden. Det har också

påpekats, att den föreskrivna kontrollen ej är frivillig utan genomförs med tvång.

Arvodena till förmyndare och överförmyndare bör därför enligt den senare meningen

bestridas av allmänna medel. Särskilt beträffande sådana inkomster som

folkpension, livränta, underhållsbidrag eller liknande som är avsett att trygga den

omyndiges försörjning synes mig gällande ordning kunna leda till otillfredsställande

resultat. Det bör därför omprövas. Utredningen bör ske huruvida kostnaderna för

förmyndarförvaltningen och för kontrollen däröver i viss utsträckning eller helt och

hållet bör överflyttas på det allmänna. I samband därmed bör uppmärksammas frågan

om större möjligheter att utge högre ersättning än den vanliga till förmyndare

i fall, då förvaltningsuppdraget är mera krävande eller förmynderskapet är förenat

med omfattande arbete rörande vården av den omyndiges personliga angelägenheter.

En tillfredsställande lösning av denna fråga är av betydelse bl. a. för möjligheterna

att erhålla dugliga och pålitliga förmyndare.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1967

Utskottet

I detta ärende behandlas vissa frågor, som avser rätten till invaliditetstillägg, invaliditetsersättning

och vårdbidrag inom folkpensioneringen.

För rätt till invaliditetstillägg till ålderspension eller förtidspension fordras enligt

lagen att den försäkrade är ur stånd att reda sig själv och på grund härav vid upprepade

tillfällen dagligen har behov av annan persons hjälp. En blind skall alltid

anses uppfylla dessa förutsättningar.

Invaliditetstillägg kan också utgå om den försäkrade har partiell förtidspension

och lider av höggradig nedsättning i ett eller flera kroppsorgans funktion och på

grund härav behöver fortlöpande hjälp av annan person eller får vidkännas betydande

merutgifter för färdmedel eller andra hjälpmedel för att kunna utföra förvärvsarbete.

Om en förvärvsarbetande som nu nämnts inte uppbär någon form av

pension, har han rätt till invaliditetsersättning.

Invaliditetstillägget utgör 30 % av basbeloppet. Invaliditetsersättningen utgör

60 % eller 30 % av basbeloppet beroende på hjälpbehovets omfattning eller merutgiftemas

storlek.

Vårdbidrag utgar till barn under 16 år om barnet på grund av sjukdom, psykisk

efterblivenhet, vanförhet eller annat lyte för avsevärd tid och i avsevärd omfattning

är i behov av särskild tillsyn och vård. Vårdbidraget utgör 60 % av basbeloppet.

I motionen 11:220 hävdas, att prövningen av rätten till de olika handikappförmånerna

i praxis sker efter alltför restriktiva linjer. I fråga om invaliditetstillägg till

icke förvärvsarbetande erinras om att en uppmjukning skett i fråga om förutsättningarna

för erhållandet av tillägg till pensionen; tidigare krävdes behov av ständig

tillsyn och vård. Enligt motionärernas mening har emellertid den gjorda ändringen

givit upphov till oklarhet beträffande ”psykiskt handikappade”, som behöver tillsyn.

Praxis i fråga om rätten till tillägget har för denna grupp blivit mycket sträng.

Även vid prövningen av rätten till invaliditetsersättning för denna grupp bör en

liberalisering ske. Då det gäller vårdbidrag har motionärerna fått uppfattningen att

det inte fästes tillräckligt avseende vid behovet av tillsyn och vård. Särskilt framhålles,

att behovet av tidigt insatt träning, som ställer krav på föräldrarna, måste

beaktas. Motionärerna hemställer att riksdagen skall i skrivelse till Kungl. Maj :t uttala

sig för att kretsen av berättigade till de här behandlade handikappförmånerna

vidgas i enlighet med motionens intentioner.

Lagregler rörande rätt till förmåner av den karaktär, som behandlas här, måste

av naturliga skäl bli allmänt hållna. Det måste därför i betydande utsträckning

överlåtas åt praxis att inom ramen för reglerna närmare avgränsa vilka handikappade,

som skall erhålla de olika förmånerna. En alltför oenhetlig praxis kan i viss mån

förebyggas genom riksförsäkringsverkets tillsynsverksamhet och genom vägledande

anvisningar. Om praxis skulle utveckla sig på ett sätt som icke åsyftats vid lagstiftningens

tillkomst finns självfallet möjlighet att ändra reglerna. Den omständigheten,

att enstaka fall kan förekomma, där försäkringskassor fällt avgöranden, som inte synes

stå i överensstämmelse med vad som varit avsett vid reglernas tillkomst, utgör

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1967

däremot inte något skäl till några åtgärder av lagstiftningskaraktär. Sadana fall får

lösas genom att ärendena föres upp till högre instans.

Reglerna om vårdbidrag har varit i kraft endast något mer än tre år. Under den

första tiden för reglernas giltighet fanns centrala anvisningar, i vilka betonades att

en viss restriktivitet borde iakttas vid prövningen av vårdbidragsansökningar. De nu

gällande anvisningarna, i vilka denna inskränkande föreskrift tagits bort, har — utöver

smärre ändringar under 1966 — gällt sedan början av 1965. Den tid, som därefter

förflutit, har enligt utskottets mening varit alltför kort för att möjliggöra några bestämda

slutsatser i frågan om tillämpningen av bestämmelserna. Det må dock påpekas

att antalet utgående vårdbidrag överenstämmer med det antal som beräknades

vid lagstiftningens tillkomst. Utskottet kan i vart fall för närvarande inte förorda

att någon särskild undersökning i fråga om dessa bidrag göres, som skulle kunna ligga

till grund för åtgärder av den karaktär som avses i motionen.

Då det gäller invaliditetstilläggen framhöll pensionsförsäkringskommittén i ett

hösten 1965 avgivet betänkande, att en viss uppmjukning av kravet på hjälpbehovets

intensitet syntes ha skett i praxis och att, då det gällde de fall, där en förvärvsarbetande

person hade merutgifter, en tendens till en något friare prövning av merkostnadernas

storlek kunde spåras. Kommittén förutsatte att den något liberalare praxis,

som sålunda uppstått, skulle komma att bestå. Under sitt fortsatta arbete kommer

kommittén i samband med prövningen av förtidspensionernas framtida nivå att ta

upp frågan om invaliditetstilläggets storlek och gradering av tillägget. Kommittén

kommer således att ånyo pröva frågan om vilken krets, som bör få uppbära den här

behandlade förmånen. Det kan tilläggas, att riksdagen vid flera tillfällen och senast

förra våren uttalat sig för en gradering av invaliditetstilläggen.

I samband med att invaliditetsersättningen förra året höjdes från 50 till 60 %

av basbeloppet infördes möjligheter att utge även halv invaliditetsersättning. Härigenom

avsåg statsmakterna att minska det tröskelproblem som fanns i fråga om

denna ersättning; för att sådan skulle utgå hade nämligen i praxis fordrats, att merkostnaderna

för den försäkrade åtminstone närmade sig det belopp med vilket invaliditetsersättning

utgick. Enligt utskottets mening bör erfarenheterna av den nya

lagstiftningen — som varit i kraft endast sedan den 1 juli 1966 — avvaktas innan

frågan om avgränsningen av den bidragsberättigade kretsen åter tas upp till

prövning.

På grund av nu anförda skäl kan utskottet inte tillstyrka motionen i förevarande

del.

Motionärerna framställer även ett yrkande om sådan lagändring att handikappade,

som är omyndiga, skall slippa få sin pension reducerad av arvode till förmyndare.

I början av år 1965 tillkallades sakkunniga för översyn av förmynderskapslagstiftningen.

I direktiven till utredningen anföres, att det har hävdats att arvodena

till förmyndare och överförmyndare bör bestridas av allmänna medel och att särskilt

beträffande sådana inkomster som folkpension, livränta, underhållsbidrag eller

liknande, som är avsett att trygga den omyndiges försörjning, gällande ordning synes

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1967

kunna leda till otillfredsställande resultat. De sakkunniga har därför att utreda frågan

om kostnaderna för förmyndarförvaltningen och för kontrollen däröver i viss

utsträckning eller helt och hållet bör överflyttas på det allmänna. Då den av motionärerna

aktualiserade frågan således är föremål för utredning bör motionen ej heller

i det här avseendet föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottet hemställer,

att förevarande motion, 11:220, icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 7 november 1967

På andra lagutskottets vägnar:

JOHN R. ANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: fru Garlqvist (s), herrar Lars Larsson (s), Hubinette (h),

Dahlberg (s), Erik Filip Petersson (fp), Högström (s) och Kilsmo (fp)*;

från andra kammaren: herr Anderson i Sundsvall (fp), fröken Wetterström (h),

herr Bengtsson i Varberg (s), fröken Sandell (s), herrar Fredriksson (s), Gomér (ep),

Carlsson i Göteborg (s) och Jonsson (fp).

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Victor Pettersons Bokindustri AB, Stockholm 1967

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.