Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående beräkningen av arbetsgivaravgift enligt den allmänna försäkringen, m. m. Andra lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 1:177 av herr Larsson, Thorsten, m.fl. samt nr 11:216 av herr Elmstedt m. fl.

1967-11-07 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1967:62, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående beräkningen av arbetsgivaravgift enligt den allmänna försäkringen, m. m. Andra lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 1:177 av herr Larsson, Thorsten, m.fl. samt nr 11:216 av herr Elmstedt m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1967

1

Nr 62

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående beräkningen av

arbetsgivaravgift enligt den allmänna försäkringen, m. m.

Andra lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade

motioner, nr 1:177 av herr Larsson, Thorsten, m.fl. samt nr 11:216 av herr

Elmstedt m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts,

”att riksdagen måtte besluta om sådan ändring av lagen om allmän försäkring att

vid beräkning av arbetsgivaravgift skall bortses från arbetstagare, vars lön under

året icke uppgått till sexhundra kronor; samt

att riksdagen måtte besluta om sådan ändring av gällande bestämmelser att arbetsgivaravgift

som uppgår till högst 2 000 kr. debiteras på arbetsgivarens skattsedel

som slutlig skatt och uppbäres i samma ordning som skatten”.

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får utskottet

hänvisa till motionen 11:216.

Utskottet har i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver inhämtat yttrande

över motionerna, såvitt angår uppbörd av arbetsgivaravgiften, från riksförsäkringsverket

och centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden.

Gällande rätt

T rehundrakronorsregeln

Rätt till tilläggspension grundas på inkomst av förvärvsarbete. Pensionsgrundande

inkomst beräknas på grundval av inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete

under året. Jämlikt 11 kap. 2 § lagen om allmän försäkring avses med

inkomst av anställning lön i penningar eller naturaförmåner, varvid till sådan inkomst

icke hänföres från en och samme arbetsgivare åtnjuten lön, som under ett

år ej uppgått till 300 kr. Vid beräkning av arbetsgivaravgift skall enligt 19 kap. 1 §

fjärde stycket ovannämnda lag inte tagas hänsyn till arbetstagare, vars lön under beräkningsåret

ej uppgått till 300 kr.

Uppbörd av arbetsgivaravgift

Arbetsgivares avgifter enligt lagen om allmän försäkring samt avgift för obligatorisk

yrkesskadeförsäkring i riksförsäkringsverket m. m. debiteras och uppbärs gemensamt.

Avgiften beräknas av riksförsäkringsverket på grundval av ett av verket

för arbetsgivaren fastställt avgiftsunderlag, vilket motsvarar summan av faktiskt

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 2 avd. Nr 62

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1967

utgivna löner m. m. efter vissa avdrag. För debitering och uppbörd tillämpas två

metoder. Enligt den ena debiteras avgiften på arbetsgivarens skattsedel som slutlig

skatt och uppbärs i samma ordning som skatten. Enligt den andra debiteras avgiften

på en särskild räkning, som verket tillställer arbetsgivaren, och avgiften uppbärs

direkt av verket. Huvudregeln är att den förra metoden tillämpas när den sammanlagda

avgiften uppgår till högst 1 000 kr. och den senare i övriga fall. Verket

kan dock göra undantag i båda riktningarna.

Arbetsgivaravgift, som uppbärs av riksförsäkringsverket, debiteras såsom slutlig

avgift under året näst efter det år då arbetsgivaren haft de löneutgifter m. m. som

ingår i avgiftsunderlaget. I avräkning på slutlig avgift skall arbetsgivaren varje år

erlägga preliminär avgift. Denna skall enligt huvudregeln utga med ett belopp motsvarande

den slutliga avgift, vilken debiterades under nästföregående år och som

alltså avser löner under året före sistnämnda år. Avgiften fördelas på sex betalningsterminer

och skall betalas senast den 18 varannan månad med början i februari.

Uppgift om de arbetsgivaravgifter som skall påföras i samband med slutlig skatt

lämnas årligen av riksförsäkringsverket till de lokala skattemyndigheterna.

Arbetsgivare har att erlägga preliminär skatt varannan månad (månaderna mars,

maj, juli, september, november och januari). Enligt 3 § uppbördsförordningen skall

preliminär skatt inte omfatta arbetsgivaravgift. En schablonregel i 13 § första stycket

uppbördsförordningen att preliminär B-skatt skall utgå med belopp motsvarande

senast debiterade slutliga skatt medför dock normalt att arbetsgivaravgiften påverkar

B-skattens storlek. I den mån preliminär skatt understiger slutlig skatt erlägges

skillnadsbeloppet som kvarstående skatt under uppbördsterminerna i mars och maj

året efter taxeringsåret.

Historik

T rehundrakronorsregeln

Reglerna om att inkomst understigande 300 kronor ej är pensionsgrundande och

ej medför avgiftsplikt ingick ursprungligen i lagen om försäkring för allmän tillläggspension,

som trädde i kraft den 1 januari 1960. De överfördes med oförändrad

innebörd till lagen om allmän försäkring, som trädde i kraft tre år senare. I proposition

nr 100 år 1959 med förslag till lag om försäkring för allmän tilläggspension

m. m. yttrade föredragande departementschefen:

Från principen om att inkomst, som åtnjutes av arbetstagare i civilrättslig mening,

skall vara pensionsgrundande som inkomst av anställning bör av praktiska

skäl undantag göras i fråga om vissa smärre anställningsinkomster. Det kan nämligen

många gånger vara vanskligt — inte minst för allmänheten — att bedöma

huruvida en person, som tillfälligtvis utför ett mera kortvarigt arbete, är att anse

som anställd hos den, för vars räkning arbetet utföres. Här må blott erinras om

tillfälligt anlitad hushållshjälp samt hantverkare, som utför smärre målnings-,

snickeri- eller reparationsarbeten. Hittillsvarande erfarenheter av tillämpningen av

det civilrättsliga arbetstagarbegreppet, särskilt från yrkesskadeförsäkringen, visar att

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1967

3

det i dylika fall ofta kan erfordras en omfattande utredning i olika hänseenden för

att avgöra om den som utför arbetet är att anse som arbetstagare eller ej. Genom

att betrakta en försäkrads lön från en arbetsgivare såsom inkomst av anställning

endast om lönen under ett kalenderår uppgått till ett visst minimibelopp, kan man

i många fall undvika de nämnda svårigheterna. Man vinner genom en sådan gränsdragning

också den fördelen att de, som anlitar avlönad arbetskraft i mycket ringa

omfattning, inte behöver erlägga avgifter till försäkringen. Eftersom avgifterna i

dylika fall blir förhållandevis små, kan kostnaderna för deras debitering och uppbörd

ställa sig oproportionerligt höga. Mot bakgrunden härav har i sista punkten

av första stycket föreskrivits att, om ersättningen till den försäkrade från en och

samma arbetsgivare under ett kalenderår inte uppgår till 300 kr., så skall ersättningen

inte räknas som inkomst av anställning.

I samband med behandling av propositionen hade särskilda utskottet att pröva

en motion med yrkande om slopande av trehundrakronorsregeln, då den missgynnade

löntagare som för sin försörjning tog arbete hos flera arbetsgivare. Särskilda

utskottet avstyrkte i sitt av riksdagen i denna del godkända utlåtande motionen.

Utskottet framhöll att ställningstagande till problemet krävde erfarenhet av systemets

tillämpning.

Vid 1964 års riksdag väcktes motioner med yrkande att beloppet 300 kr. skulle

höjas till förslagsvis 1 000 kr. I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 20 pekade

andra lagutskottet på de förändringar som inträffat i prisnivån sedan ikraftträdandet

av tilläggspensioneringen år 1960. Basbeloppet hade sålunda höjts från 4 200 till

4 800 kr. Utskottet avstyrkte emellertid motionsyrkandet och framhöll därvid.

Även om det vid ändringar i prisnivån kan vara berättigat att justera trehundrakronorsregeln,

är det med hänsyn till storleken av de ändringar som skett sedan

januari 1960 och till den korta tid regeln varit i kraft inte för närvarande påkallat

att höja beloppet.

Uppbörd av arbetsgivaravgift

Det nuvarande systemet för erläggande av arbetsgivaravgifter till socialförsäkringarna

tillkom efter förslag av socialförsäkringens administrationsnämnd (SOU

1959:12). I proposition 1959:175 framlades förslag till gällande regler.

Nämndens förslag beträffande arbetsgivaravgifternas handhavande har i stort

sett godtagits under remissbehandlingen. I en del fall har dock påyrkats ett större

utrymme för avgiftsuppbörd i samband med skatteuppbörden. Den fasta beloppsgränsen

vid 1 000 kr. mellan de båda uppbördssystemen, vilken medför att antalet

arbetsgivare med avgiftsbetalning direkt till riksförsäkringsanstalten ökar med stigande

avgiftsuttag, har av administrationsnämnden motiverats med att ett större

avgiftsbelopp inte lämpligen bör påföras utan att preliminär betalning föregått.

Svårigheterna att anordna preliminär betalning av arbetsgivaravgifter, som uppbäres

i samband med de allmänna skatterna, har gjort att nämnden stannat för

att låta uppbörden av avgifter över 1 000 kr. verkställas av riksförsäkringsanstalten.

För att en arbetsgivare inte skall behöva växla mellan olika uppbördssystem under

olika år på grund av mera tillfälliga ändringar i den avgiftssumma, som han har att

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1967

erlägga, öppnar nämndens förslag en möjlighet för riksförsäkringsanstalten att medge

en arbetsgivare, som enligt huvudregeln skulle övergå från avgiftsbetalning i samband

med skatteuppbörden till betalning direkt till riksförsäkringsanstalten eller

vice versa, att bibehållas vid det för honom tidigare gällande uppbördssättet.

Enligt min uppfattning innebär administrationsnämndens förslag en lycklig avvägning

mellan de olika synpunkter, som påkallar uppmärksamhet vid bedömandet

av den lämpliga organisationen för uppbörden av arbetsgivaravgifterna.

Vid riksdagsbehandlingen väcktes motion med yrkande om höjning av beloppsgränsen

1 000 kr. till 2 000 kr. Andra lagutskottet som behandlade frågan anförde

i sitt av riksdagen godkända utlåtande 1959:50.

Motionären har i denna del föreslagit att den ovan nämnda beloppsgräns

e n måtte höjas till 2 000 kronor. Därvid har han anfört, att den särskilda redovisningen

till riksförsäkringsanstalten innebär tidsödande extraarbete för företagen,

särskilt kännbart för de mindre företag som inte har någon administrativ personal.

Ilöjdes gränsen till 2 000 kronor, skulle enligt motionären åtskilliga mindre företagare

undgå detta extraarbete.

Den slutliga uppbörden hos riksförsäkringsanstalten skall enligt propositionen

föregås av preliminär uppbörd under det år avgifterna avser. Sådan preliminär betalning

av de arbetsgivaravgifter, som skall uppbäras i samband med skatterna, är däremot

av tekniska skäl knappast möjlig. Ett skäl för propositionens ståndpunkt att dra

gränsen vid 1 000 kronor är att det inte ansetts lämpligt att påföra större avgiftsbelopp

utan att preliminär betalning ägt rum. Ett annat, härmed sammanhängande

skäl är att övergång från betalning i samband med skatterna till uppbörd genom

riksförsäkringsanstalten blir allt svårare ju högre gränsen dras; arbetsgivaren måste

nämligen vid sådan övergång under samma år betala dels en slutlig avgift och dels

en preliminär. Utskottet anser dessa skäl bärande och kan således icke tillstyrka

motionärens förslag.

Remissyttrandena

Riksförsäkringsverket har i sitt yttrande över motionen uppgivit att verket årligen

beräknar arbetsgivaravgift från 340 000 arbetsgivare. Verket anför vidare.

För att arbetsgivaravgiften för år 1960 skulle överstiga 1 000 kr., måste en arbetsgivare

under det året ha betalt ut minst omkring 30 000 kr. i löner till sina anställda.

På grund av den successiva höjningen av uttagsprocenten för avgiften till försäkringen

för tilläggspension från 3 % år 1960 till 7,5 % år 1965 har allt lägre sammanlagda

lönebelopp föranlett debitering på räkning. För år 1965 översteg sålunda

arbetsgivaravgiften 1 000 kr. redan om arbetsgivarens löneutbetalningar uppgått till

ca 15 000 kr.

Nu nämnda utveckling har i sin tur, i förening med inträdd ökning i avgiftsunderlaget,

medfört en kraftig stegring i antalet fall, där arbetsgivare påföres avgift

å i''äkning (”räkningsdebiteras”). Vid debiteringen av arbetsgivaravgift för år

1960 utgjorde antalet av dessa omkring 70 000. Det senaste år för vilket slutlig

arbetsgivaravgift hittills räkningsdebiterats är 1965. (Räkningarna upptager i dessa

fall som regel även preliminär avgift för 1967.) Enligt preliminära siffror för sagda

år kan antalet räkningsdebiterade arbetsgivare beräknas till ca 140 000. Detsamma

har alltså fördubblats sedan år 1960. Samtidigt har antalet arbetsgivare som får

arbetsgivaravgifterna upptagna på sina debetsedlar (”skattedebiteras”) alltså minskat

från omkring 270 000 till ca 200 000.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1967

5

Riksförsäkringsverket upplyser fortsättningsvis att verket tillämpar automatisk

databehandling vid debiteringen av arbetsgivaravgifter varvid uträkning av avgifterna

sker på ett likartat sätt oavsett hur avgifterna uppbäres. För verket kräver

räkningsdebiteringsfallen avsevärt mer arbete än skattedebiteringsfallen. Vid skattedebitering

inskränker sig verkets arbete till upprättande av debiteringsförteckningar

som översändes till uppbördsmyndigheterna. I fråga om arbetsgivare som betalar

genom räkning framställes sex speciella inbetalningskort för att möjliggöra datamaskinell

bokföring. De inflytande avgifterna bokföres och indrivningsmyndigheten

underrättas vid betalningsförsummelse. Verket beräknar att ett genomförande av motionärernas

förslag skulle medföra en minskning av antalet räkningsdebiterade arbetsgivare

från 140 000 till 100 000—111 000. Verket framhåller att detta förhållande

otvivelaktigt skulle minska verkets administrationskostnader men framhåller

att det finns andra faktorer att beakta. Verket anför härom.

Systemet med skattedebitering innebär att preliminär arbetsgivaravgift inte erlägges.

Företages den av motionärerna föreslagna höjningen av gränsbeloppet, kan

det därigenom uppkommande bortfallet av preliminära arbetsgivaravgifter uppskattas

till 50 å 60 miljoner kr. per år. Detta skulle för socialförsäkringen medföra en

ränteförlust, vars storlek är svår att exakt uppskatta men som med säkerhet avsevärt

överstiger besparingen i fråga om administrationskostnader.

Skattedebiteringen innebär för de berörda arbetsgivarna i många fall olägenheter

till följd av att avgift inte erlägges i nära anslutning till inkomstens förvärvande

utan först långt senare. Olägenheterna i detta hänseende skulle framträda

starkt i fråga om de av höjningen direkt berörda arbetsgivarna, vilka skulle övergå

från räkningsdebitering till skattedebitering. Skulle en sådan höjning genomföras

t. ex. fr. o. m. 1968, skulle ifrågavarande arbetsgivare, som betalat preliminäravgift

för 1967, ej erlägga avgift under 1968 och 1969 för verksamheten dessa år och först

1970 erlägga avgift för verksamheten 1968.

Nu berörda olägenheter skulle i stort sett inte uppkomma om hänsyn kunde tagas

även till arbetgivaravgifterna vid bestämmande av preliminär B-skatt. Riksförsäkringsverket

anser sig emellertid inte i detta sammanhang kunna bedöma möjligheten

av att införa preliminär debitering även i fråga om skattedebiterade arbetsgivaravgifter.

Av det anförda framgår att frågan om höjning av gränsen mellan skatte- och räkningsdebitering

är komplicerad. Förutsättningarna för frågans bedömande torde vidare

kunna påverkas av resultatet av pågående utredningsarbete rörande socialförsäkringens

finansiering. Enligt riksförsäkringsverkets mening kan frågan lämpligen

upptas i samband med detta utredningsarbete.

Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden anför i sitt yttrande.

Om motionärernas förslag genomföres föreligger viss risk att arbetsgivare begär,

att preliminär B-skatt skall beräknas med ledning av preliminär taxering eller att

debiterad B-skatt skall jämkas. Flärigenom skulle arbetsgivaren nämligen kunna

slippa att erlägga arbetsgivaravgiften under inkomståret och i stället få erlägga densamma

omkring 1år senare i form av kvarstående skatt. Därigenom skulle han

få räntefri skattekredit. Det är dock inte troligt att detta kommer att ske i någon

större omfattning.

De arbetsgivare, som beröres av förslaget, torde kunna räkna med viss arbets
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1967

minskning genom att redovisning av arbetsgivaravgift till riksförsäkringsverket bortfaller.

För uppbördsmyndigheterna medför förslaget visst merarbete, men detta

torde uppvägas av arbetsminskning hos riksförsäkringsverket och postverket.

Nämnden förutsätter att arbetsgivare, som redan nu erlägger arbetsgivaravgift

till riksförsäkringsverket, får fortsätta med denna uppbördsform även om gränsen

1 000 kr. skulle höjas till 2 000 kr. Övergångssvårigheter skulle i annat fall uppkomma.

Minskning av antalet arbetsgivare, som f. n. erlägger arbetsgivaravgift till

riksförsäkringsverket, kan därför inte beräknas uppkomma. Fördelen med en ändring

skulle i stället bli, att arbetsgivare, vars arbetsgivaravgift kommer över tröskeln

1 000 kr., får fortsätta att erlägga avgiften i samband med skatten så länge avgiften

inte uppgår till 2 000 kr.

Ur uppbördsteknisk synpunkt föreligger inte något hinder för förslagets genomförande

och centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden har därför inte något

att erinra mot motionerna i vad dessa avser hemställan till riksdagen om sådan

ändring av gällande bestämmelser att arbetsgivaravgift som uppgår till högst 2 000

kr. debiteras och uppbäres på sätt stadgas i uppbördsförordningen.

Utskottet

Inom tilläggspensioneringen finns i olika sammanhang regler med beloppsgränser,

som är fasta och ej följer förändringar i penningvärdet. I förevarande motioner behandlas

två regler av detta slag.

Utgångspunkt vid beräkning av arbetsgivaravgift enligt lagen om allmän försäkring

är de lönebelopp en arbetsgivare utbetalat under ett år. Vid avgiftsberäkningen

skall bortses från lönebelopp som för en arbetstagare understiger 300 kr. Motionärerna

begär höjning av beloppet till 600 kr. De åberopar som skäl härför bl. a. de

förändringar i penningvärdet som inträffat sedan regeln trädde i kraft år 1960.

Det andra i motionerna behandlade spörsmålet gäller frågan om gränsen mellan

de två olika metoder som tillämpas för uppbörd av arbetsgivaravgift. Om avgiften

överstiger 1 000 kr. för ett år skall den enligt huvudregeln erläggas direkt till riksförsäkringsverket

genom sex delbetalningar. Avgiftsbelopp som uppgår till högst

1 000 kr. skall i princip debiteras på arbetsgivarens skattsedel för slutlig skatt och

uppbäras tillsammans med de allmänna skatterna. Gränsen mellan de båda uppbördsmetoderna

är inte fast utan riksförsäkringsverket kan medge undantag i båda

riktningarna.

I motionerna begärs att gränsen enligt huvudregeln skall bestämmas till 2 000 kr.

Motionärerna hävdar att en sådan ändring skulle medföra administrativa förenklingar,

då riksförsäkringsverket skulle befrias från uppbörd för många småföretagare.

Vad först angår yrkandet om höjning av nedre gränsen för erläggande av arbetsgivaravgift

vill utskottet framhålla att en sådan höjning kan få konsekvenser för de

försäkrades rätt till pension. Vid beräkning av pensionsgrundande inkomst tillämpas

nämligen en mot avgiftsskyldigheten korresponderande regel. Denna regel innebär

att en arbetstagare, som under ett år från en och samma arbetsgivare uppbär lägre

lön än 300 kr., inte får räkna beloppet som pensionsgrundande. Enligt utskottets

mening bör sambandet mellan de båda berörda reglerna bibehållas. Mot denna bak
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1967

7

grund kan ett bifall till motionärernas förslag medföra ett pensionsbortfall för sådana

försäkrade som har små anställningsinkomster från flera arbetsgivare.

Regler som innefattar fasta beloppsgränser har hittills urholkats genom förändringar

i penningvärdet och samhällsutvecklingen. Detta förhållande blir särskilt påtagligt

i lagstiftning av tilläggspensioneringens typ där vissa belopp är värdesäkrade.

Utskottet vill med hänsyn härtill inte ställa sig avvisande till tanken att man

överväger en justering av olika beloppsgränser inom pensionssystemet. Sådana överväganden

bör inte endast avse de regler som behandlas i motionerna utan gälla även

andra liknande regler inom pensioneringen. Frågan bör kunna uppmärksammas i

samband med att Kungl. Maj :t tar ställning till det nyligen framlagda betänkandet

rörande mervärdeskatt och socialförsäkringarnas finansiering. Mot bakgrund av vad

sålunda anförts kan utskottet inte biträda motionernas yrkanden om omedelbara

lagändringar.

Utskottet får således hemställa,

att förevarande motioner, 1:177 och 11:216, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 7 november 1967

På andra lagutskottets vägnar:

JOHN R. ANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: fru Carlqvist (s), herrar Lars Larsson (s), Hiibinette

(h), Dahlberg (s), Erik Filip Petersson (fp), Högström (s) och Kilsmo (fp)*;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall (fp), Gustavsson i Alvesta

(ep), fröken Wetterström (h), herr Bengtsson i Varberg (s), fröken Sandell (s),

herrar Fredriksson (s), Carlsson i Göteborg (s) och Jonsson (fp).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.