Utlåtande i anledning av väckta motioner om rätt till fickpengar för intagen å anstalt. Andra lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, 1:175 av herr Gustavsson, Bengt och herr Olsson, Manne samt 11:213 av fröken Andersson i Strängnäs m.fl.
1967-12-07 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1967:75, Utlåtande i anledning av väckta motioner om rätt till fickpengar för intagen å anstalt. Andra lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, 1:175 av herr Gustavsson, Bengt och herr Olsson, Manne samt 11:213 av fröken Andersson i Strängnäs m.fl.
Dokumentets text
Andra lagutskottets Utlåtande nr 75 år 1967
1
Nr 75
Utlåtande i anledning av väckta motioner om rätt till fickpengar för
intagen å anstalt.
Andra lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade
motioner, 1:175 av herr Gustavsson, Bengt och herr Olsson, Manne samt
11:213 av fröken Andersson i Strängnäs m.fl.
I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, ”att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning och förslag om laglig rätt för intagna å
anstalt, vilka står under förmyndare, till fickpengar och om hur dessa fickpengar
bäst skall komma den intagne till godo”.
Utskottet har i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver inhämtat yttrande
över motionerna från socialstyrelsen.
Motionerna
Motionärerna anför inledningsvis att genom bestämmelser i kungörelsen den 25
maj 1962 om rätt i vissa fall för kommun eller annan att uppbära folkpension erhållits
en garanti för att den som vårdas på anstalt har tillgång till kontantmedel för
personliga inköp. Efter att ha erinrat om att bestämmelserna gäller endast dem, vilkas
pensioner uppbärs av kommun eller anstalt, fortsätter motionärerna.
För dem som vårdas på anstalt och vilkas pensioner omhänderhas av förmyndare
finns inga motsvarande bestämmelser. Den vårdades tillgång på fickpengar är här
helt beroende av de frivilliga överenskommelser som kan träffas mellan anstalten och
den som i den pensionsberättigades ställe uppbär pension eller på annat sätt omhänderhar
dennes ekonomiska tillgångar. Detta måste anses mycket otillfredsställande.
Men det räcker inte med att införa bestämmelser som garanterar att denna kategori
tillförsäkras fickpengar. Det är också nödvändigt att närmare utreda hur man skall
förfara med de fickpengar som inte direkt förbrukas av myndlingen. Det är t.ex.
oklart om fickpengar som tilldelats intagna på mentalsjukhus enbart skall kunna gå
till den intagne eller om anstalten har rätt att låta del därav gå in i en för en avdelning
gemensam kassa för allmänt trivselbefrämjande åtgärder.
Gällande bestämmelser
Lagen om allmän försäkring, m.m.
Om en person som åtnjuter folkpension är intagen på anstalt måste det bestämmas
hur det skall förfaras med hans pension. Vissa grundläggande bestämmelser härom
ges i lagen om allmän försäkring (LAF).
Bestämmelserna gäller i första hand den som åtnjuter anstaltsvård på statens bekostnad
(10 kap. 2 § FAF). I sådant fall skall av folkpensionens månadsbelopp ej
Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 2 avd. Nr 75
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 75 år 1967
utgå högre belopp till pensionären än Konungen bestämmer. Närmare föreskrifter
om tillämpningen av dessa bestämmelser har lämnats i en kungörelse den 27 maj
1966. Enligt denna skall folkpensionen i de fall som här avses utgå med högst 1 020
kronor om året. Detta belopp brukar benämnas fickpengar. Om pensionären på
grund av sitt tillstånd uppenbarligen inte kan tillgodogöra sig nämnda belopp till
sin personliga nytta, kan riksförsäkringsverket besluta om nedsättning av beloppet,
dock till lägst 300 kronor om året.
Av det sagda framgår att när staten står för kostnaderna för anstaltsvården tillgodogör
sig staten pensionen helt enkelt genom att inte betala ut den (bortsett från
fickpengarna). Vid vård på annan anstalt än som avses i föregående stycke, dock inte
i fråga om sjukhus, gäller enligt 10 kap. 3 § LAF att, i den mån Konungen så förordnar,
den som driver anstalten äger att uppbära så stor del av pensionen som svarar
mot kostnaderna för vården eller försörjningen på anstalten, varvid dock även här
den pensionsberättigade skall få behålla visst belopp för sina personliga behov. Vad
nu sagts äger motsvarande tillämpning om den pensionsberättigade åtnjuter vård
eller försörjning i andra former men mot avgift som erlägges av kommun eller landstingskommun.
Närmare föreskrifter om tillämpningen av bestämmelserna i 10 kap. 3 § LAF
meddelas i den av motionärerna nämnda kungörelsen den 25 maj 1962 om rätt i
vissa fall för kommun eller annan att uppbära folkpension. Om pensionsberättigad är
intagen på ålderdomshem enligt socialhjälpslagen eller mot avgift, som erlägges av
kommunen, åtnjuter vård eller försörjning på annan anstalt, äger kommunen uppbära
hans folkpension och därav tillgodogöra sig sina kostnader för vården. Om det i
stället är fråga om kostnadsfri undervisning eller vård vid särskola eller vårdanstalt
för psykiskt efterblivna eller på epileptikeranstalt utan att vården bekostas av staten,
äger den som driver skolan eller anstalten att såsom ersättning för kostnaden uppbära
vederbörandes folkpension.
Den som enligt 1962 års kungörelse uppbär folkpension i annan form än barnpension
skall tillhandahålla den pensionsberättigade fickpengar om minst 1 020 kronor
per år. Kan denne på grund av sitt tillstånd inte tillgodogöra sig kontanter, skall motsvarande
belopp användas för ökande av hans trivsel eller eljest till hans personliga
nytta. Kan pensionsberättigad på grund av sitt tillstånd uppenbarligen ej tillgodogöra
sig nämnda belopp på sätt nu sagts, får vederbörande centralstyrelse för undervisning
och vård av psykiskt efterblivna eller, såvitt angår epileptiker, medicinalstyrelsen
besluta om nedsättning av beloppet, dock till lägst 300 kronor.
Det s.k. överskottsproblemet
I fråga om det s.k. överskottsproblemet, som berörs i utskottets yttrande, hänvisar
utskottet till utskottets utlåtande nr 62 år 1963. Riksdagen godkände utlåtandet.
Kungl. Maj:t överlämnade därefter skrivelsen i ämnet, nr 345, och utlåtandet till
1961 års sjukförsäkringsutredning för att av denna övervägas vid fullgörandet av
utredningsuppdraget.
Andra lagutskottets utlåtande nr 75 år 1967
3
Vissa förmynderskapsregler
De viktigaste förmynderskapsreglerna finns i 9—19 kap. föräldrabalken (FB). Såsom
omyndiga räknas förutom personer som är under 21 år personer som av domstol
blivit omyndigförklarade. En omyndighetsförklaring kan under vissa förutsättningar
ske oberoende av den persons vilja som förklaringen avser. För varje omyndig skall
enligt lagen finnas en förmyndare. Den närmaste tillsynen över förmyndarens förvaltning
tillkommer en särskild kommunal förtroendeman, överförmyndaren. I Stockholm
finns i stället för överförmyndare en nämnd på tre ledamöter, kallad överförmyndarnämnden.
Över överförmyndaren står underrätten i orten i egenskap av tillsynsmyndighet.
Rätten skall vaka över att överförmyndaren fullgör sina åligganden.
I åtskilliga stadganden i föräldrabalken angives närmare vissa uppgifter för rätten.
Den skall pröva en del frågor om förvaltning av omyndigs egendom, vid vite tillhålla
förmyndaren att fullgöra vissa åligganden, vid behov entlediga förmyndaren
m.m.
Omyndigheten innebär, att den omyndige inte har full rättslig handlingsförmåga. I
lagen uttrycks regeln så, att den omyndige icke äger själv råda över sin egendom
eller åtaga sig förbindelser. Från denna huvudregel finns undantag, exempelvis för
de fall där den omyndige driver näring.
Det är förmyndarens allmänna uppgift att förvalta myndlingens förmögenhet och
företräda honom i angelägenheter rörande denna, i den mån undantag icke stadgas
i lagen eller följer av villkor vid gåva eller testamente. Beträffande vuxen person,
som förklarats omyndig, gäller, att förmyndaren även skall sörja för myndlingens person,
i den mån det med hänsyn till grunden för omyndighetsförklaringen eller eljest
finnes nödigt. I utövandet av sitt uppdrag skall förmyndaren med omsorg och nit
vårda myndlingens rätt och främja hans bästa. Förmyndaren är skyldig att i allt, som
rör förmynderskapet, ge överförmyndaren och rätten de upplysningar, som från
deras sida infordras. I föräldrabalken finns en rad särskilda regler om vård av omyndigs
rätt i oskiftat bo, om förmyndares förvaltning av omyndigs egendom samt om
redovisning och tillsyn.
Utskottet
Då en person, som har folkpension, åtnjuter anstaltsvård på statens bekostnad reduceras
pensionen till ett belopp av högst 1 020 kronor om året. Om den pensionsberättigade
på grund av sitt tillstånd uppenbarligen inte kan tillgodogöra sig nämnda
belopp till sin personliga nytta, kan beloppet nedsättas till lägst 300 kronor.
I fråga om anstalter som inte är statliga och som ej heller är sjukhus äger
Kungl. Maj:t förordna, att den som driver anstalten äger att uppbära så stor del
av pensionen som svarar mot kostnaden för vården eller försörjningen på anstalten.
Den pensionsberättigade skall dock äga erhålla visst belopp för sitt personliga
behov. Det nu sagda gäller även då pensionären får vård eller försörjning mot avgift,
som kommun eller landstingskommun erlägger. I en den 25 maj 1962 utfärdad
kungörelse om rätt i vissa fall för kommun eller annan att uppbära folkpension har
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 75 år 1967
Kungl. Maj :t meddelat föreskrifter i denna fråga. Kungörelsen har gjorts tillämplig
på den som är intagen på ålderdomshem eller som eljest åtnjuter vård eller försörjning
mot avgift, som erlägges av kommun. Vidare gäller den i fråga om bl. a. särskolor
och vårdanstalter för psykiskt utvecklingsstörda. Enligt kungörelsen skall den
som i de här aktuella fallen uppbär folkpensionen tillhandahålla den pensionsberättigade
fickpengar om minst 1020 kronor. Om den pensionsberättigade på grund av
sitt tillstånd inte kan begagna sig av kontanta medel, skall motsvarande belopp användas
för ökande av hans trivsel eller eljest till hans personliga nytta. Om den pensionsberättigade
på grund av sitt tillstånd uppenbarligen ej kan tillgodogöra sig
nämnda belopp på nyss angivna sätt, får vederbörande centralstyrelse för undervisning
och vård av psykiskt efterblivna eller, då det gäller epileptiker, medicinalstyrelsen
besluta om nedsättning av beloppet, dock till lägst 300 kronor för år.
I förevarande motioner anföres att man genom bestämmelserna i ovannämnda kungörelse
fått en garanti för att vissa pensionstagare som vårdas på anstalt har tillgång
till kontantmedel för personliga inköp. För pensiontagare, som vårdas på anstalt men
vars pension omhänderhas av förmyndare, finns däremot inga motsvarande regler.
Detta är enligt motionärernas mening otillfredsställande, eftersom i dessa fall den
vårdades tillgång på fickpengar är helt beroende av frivilliga överenskommelser,
som kan träffas mellan anstalten och den som uppbär pensionen. Vidare anför motionärerna,
att det är nödvändigt att utreda hur man skall förfara med fickpengar som
inte direkt förbrukas av myndlingen. Det är således oklart om fickpengar som tilldelas
intagna på mentalsjukhus enbart skall kunna gå till den intagne eller om anstalten
har rätt att låta en del av medlen gå in i en för en vårdavdelning gemensam kassa
för allmänt trivselbefrämjande åtgärder. Motionärerna vill att riksdagen skall begära
utredning om laglig rätt för intagna, å anstalt, som står under förmyndare, till
fickpengar och om hur dessa fickpengar bäst skall komma den intagne till godo.
För den som är omyndig skall finnas en förmyndare, som skall förvalta myndlingens
förmögenhet och företräda honom i angelägenheter som rör denna. Den som
är förmyndare för en vuxen person, som omyndigförklarats, har härutöver en viss
vårdnadsskyldighet. Förmyndaren skall nämligen sörja för myndlingens person, i
den mån det med hänsyn till grunden för omyndigförklaringen eller eljest finnes
nödigt. Förmyndaren skall med omsorg och nit vårda myndlingens rätt och främja
hans bästa. I föräldrabalken finns utförliga bestämmelser om förmyndarens allmänna
plikter, om förvaltningen av den omyndiges egendom och om förmyndarens redovisningsskyldighet.
Överförmyndaren har tillsyn över förmyndarens förvaltning, som
han fortlöpande skall kontrollera. Över beslut av överförmyndaren kan besvär anföras
hos rätten. Av de allmänna skyldigheter som enligt det sagda åligger förmyndare
följer att den omyndige av sina medel är berättigad att få tillgång till fickpengar.
Vid bestämmandet av dessa måste hänsyn tas till bl. a. storleken av de medel, som
finns disponibla och till den omyndiges behov av medel för ändamålet. I sammanhanget
måste förmyndaren pröva hur stora belopp, som vid varje tillfälle kan utbetalas
till den omyndige. Den rätt till fickpengar, som den omyndige har, gäller självfallet
oavsett om den omyndige är intagen på anstalt och oberoende av om tillgängliga
5
Andra lagutskottets utlåtande nr 75 år 1967
medel utgörs av pension. Utskottet kan inte finna att det föreligger skäl att på sätt
motionärerna förordar undersöka möjligheterna att vid sidan av eller utöver
förmynderskapsreglerna precisera rätten till fickpengar för en speciell grupp av
omyndiga. Den reglering i fråga om fickpenningbeloppens storlek, som berörs i
motionerna, avser främst endast att tillförsäkra pensionstagaren — antingen han är
myndig eller omyndig — tillgång till de medel som behövs för fickpengarna. Om
den som är omyndig inte får ut pengar för sitt personliga behov, får han i första
hand vända sig till överförmyndaren. Om en överenskommelse i fragan inte kan
uppnås i samförstånd, får i sista hand frågan om entledigande av förmyndaren tas
upp till prövning. På anförda skäl avstyrker utskottet motionerna i denna del.
Genom framställningen i motionerna aktualiseras även det s.k. överskottsproblemet.
Detta kan i korthet beskrivas på följande sätt. Genom den låga vårdavgiften vid
mentalsjukhus och vissa andra offentliga anstalter än dem som omfattas av ovannämnda
bestämmelser förekommer icke sällan att en person kan samla ett betydande
sparkapital av folkpensionen, vilket vid ägarens död tillfaller arvingarna. Såsom
riksdagen tidigare framhållit synes det vara principiellt felaktigt, att folkpensionen,
som har till syfte att tillförsäkra pensionstagarna skälig försörjning, på angivna sätt
fonderas i stället för att användas till att täcka samhällets verkliga kostnader för vården.
Detta problem har behandlats av 1961 års sjukförsäkringsutredning. I sitt
tredje delbetänkande, som avser förmåner och avgifter, kommer utredningen att redovisa
sitt ställningstagande i frågan. Betänkandet kommer, enligt vad som upplysts,
att avlämnas i mitten av innevarande månad. Utskottet har inhämtat, att i
betänkandet kommer att upptas till behandling även frågan om fickpengar till
pensionärer, som erhåller sådan vård, som utredningen behandlar. Det kan förutsättas
att frågan om fickpengar till pensionärer på andra anstalter kommer att aktualiseras
i samband med att man tar ställning till utredningens förslag. Utskottet kan
med hänsyn till det sagda inte finna att det föreligger skäl för något riksdagens initiativ
i denna fråga.
Utskottet hemställer,
att förevarande motioner, 1:175 och 11:213, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 7 december 1967
På andra lagutskottet vägnar:
AXEL STRAND
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 75 år 1967
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herr Strand (s)* fru Carlqvist (s), herrar Lars Larsson
(s)* Edström (fp), Dahlberg (s), Blomquist (h), fru Elvy Olsson (ep) och herr
Wirtén (fp);
från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall (fp), Lundberg (s)*, Rimmerfors
(fp), fru Ekendahl (s)*, herr Gustavsson i Alvesta (ep), fröken Wetterström
(h), herr Johansson i Södertälje (s)* och fru Svensson (s).
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.