Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående flyttning av stoftet efter politisk flykting. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 110 i första kammaren av herr Tistad och nr 142 i andra kammaren av herr Börjesson i Falköping .

1967-02-15 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1967:1, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående flyttning av stoftet efter politisk flykting. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 110 i första kammaren av herr Tistad och nr 142 i andra kammaren av herr Börjesson i Falköping .

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr t år 1967

1

Nr 1

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående flyttning av

stoftet efter politisk flykting.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott

hänvisade motioner, nr 110 i första kammaren av herr Tistad och

nr 142 i andra kammaren av herr Börjesson i Falköping .

I motionerna, som är likalydande, hemställes »att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t hemställer om sådan komplettering av lagen om jordfästning

att politiska flyktingar som erhållit asyl i vårt land tillförsäkras detta

även efter sin död».

För motionernas innehåll redogöres nedan.

Gällande bestämmelser m. m.

Bestämmelser om flyttning av gravsatt stoft eller aska återfinns i 31 §

kungörelsen den 18 oktober 1963 (nr 540) om begravningsplatser och gravar

m. in. Gravsatt stoft må sålunda icke upptagas utan tillstånd av länsstyrelsen,

som i ärendet skall höra hälsovårdsnämnden och den som förvaltar

begravningsplatsen. Det ankommer på medicinalstyrelsen att meddela särskilda

föreskrifter om vad som skall iakttagas vid flyttning av stoft. För

flyttning av gravsatt aska fordras tillstånd, om flyttningen avses skola ske

inom begravningsplats eller mellan begravningsplatser tillhörande samma

församling eller kyrkliga samfällighet, av den som förvaltar begravningsplatsen

och eljest av länsstyrelsen, som i ärendet skall höra den som förvaltar

begravningsplatsen. 1963 års kungörelse, som trädde i kraft den 1

januari 1964, ersatte kungörelsen den 11 november 1960 (nr 640) om begravningsplatser

samt gravsättning och eldbegängelse in. in. Däri meddelade

föreskrifter beträffande flyttning av gravsatt stoft eller aska har i allt väsentligt

oförändrade överförts till 1963 års kungörelse. Detsamma gäller

föreskrifterna om rätten att ur riket utföra stoftet efter här avliden person.

Härom stadgas i 21 § 1963 års kungörelse att stoftet efter här i riket avliden

person icke må utföras ur riket med mindre till tullmyndighet i utförselorten

avlämnas vederbörligt intyg om att gravsättning eller eldbegängelse

fått äga rum. Pastor skall av tullmyndigheten underrättas om utförseln.

Medicinalstyrelsen har i cirkulär den 6 december 1948 till samtliga länsstyrelser,

poliskammaren i Stockholm, förste provinsialläkare och därmed

1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 3 avd. Nr 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1967

jämställd förste stadsläkare ävensom samtliga hälsovårdsnämnder i riket

meddelat särskilda föreskrifter från hygienisk synpunkt angående flyttning

av gravsatt lik.

Rörande den hänsyn som i begravningsrättsliga sammanhang är att taga

till den avlidnes önskemål må till en början erinras om innehållet i 1 § lagen

den 25 oktober 1957 (nr 585) om jordfästning m. m. Enligt nämnda

lagrum bör, när någon avlidit, den avlidnes önskan rörande jordfästning

och gravsättning iakttagas av den som i egenskap av anhörig eller närstående

eller eljest ombesörjer begravningen. Härvid skall särskilt beaktas, om

den avlidne givit uttryck åt sin önskan i skriftligt förordnande eller om

denna framgår av hans anslutning till visst trossamfund. Om tillämpningen

av dessa stadganden anförde föredragande departementschefen vid lagrådsremissen

bl. a. följande (prop. 171/1957 s. 17 ff).

Den ledande grundsatsen bör självfallet vara, att den avlidnes vilja skall

respekteras såväl i frågan om jordfästning över huvud skall äga rum som

beträffande jordfästningens konfessionella karaktär. Det kan betraktas som

ett led i den enskilda människans religiösa frihet, att hon under sin livstid

kan känna sig trygg för att hennes begravning kommer att ske i överensstämmelse

med hennes önskemål. Rättsreglerna bör alltså ha den innebörden

att, om den avlidne givit uttryck åt en önskan i detta avseende, denna

om möjligt bör uppfyllas.

Ansvaret för att den avlidnes önskemål blir respekterade kommer alltså

att vila på den avlidnes anhöriga eller närstående eller den som eljest, då

sådana ej finnes, ombesörjer begravningen. Att närmare bestämma denna

krets av personer eller att meddela några regler för fall av oenighet mellan

dem synes icke vara praktiskt möjligt. Om begravningen ombesörjes av myndighet

eller annan å tjänstens vägnar, ingår ett iakttagande av framkomna

önskemål i tjänsteåliggandet. Det kommer, såsom utredningsmannen framhållit,

ytterst att bero på de efterlevandes etiska hållning såväl att ett befintligt

skriftligt förordnande av den avlidne över huvud kommer till synes

som att ett omdöme om hans annorledes uttryckta vilja är sakligt grundat.

I sammanhanget må jämväl erinras om att 8 § jordfästningslagen föreskriver

att avliden, som ej tillhörde svenska kyrkan, må på framställning

av den som ombesörjer begravningen jordfästas i svenska kyrkans ordning,

därest den avlidne önskat sådan jordfästning eller det eljest föreligger skäl

därtill.

Vidare må nämnas att 1960 års kungörelse innehöll viss föreskrift om

hänsynstagande till den avlidnes önskan. Sålunda stadgades i 23 § att eldbegängelse

ej fick äga rum med mindre förklaring lämnades av den avlidnes

närmaste anhöriga eller någon som eljest stod den avlidne nära att han

icke, såvitt bekant, uttalat bestämd önskan om begravning utan eldbegängelse.

Denna bestämmelse har ej upptagits i 1963 års begravningskungörelse.

I anslutning härtill uttalas i justitierådet Digmans kommentar till begrav
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1967

3

ningslagstiftningen (s. 130) att det får bero på de närmastes pietet att eldbegängelse

ej begärs mot den avlidnes önskan.

I SOU 1961: 5 »Begravningsplatser och gravar» (s. 166) lämnas uppgifter

om den utsträckning i vilken flyttning av kistor och urnor förekommer. Från

74 orter hade sålunda uppgivits att flyttning av lik förekommit under de

senaste tio åren, medan inom 67 orter sådan flyttning under samma tid ej

ägt rum. Antalet varierade från 1 till 1 909 (Stockholm). Flyttning hade

skett i sammanlagt 3 452 fall, varav 1 440 kistor och 799 urnor medan återstående

1 213 fall ej specificerats. De flesta flyttningarna av kistor i Stockholm

uppges ha föranletts av önskan om eldbegängelse. I många fall har

flyttning skett för att sammanföra stoft efter makar som j ordats på olika

håll eller för att göra gravplats lättare tillgänglig för efterlevande. Stundom

har omdisponering av en begravningsplats föranlett flyttning av kistor från

vissa gravar.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse år 1965

Den administrativa handläggningen rörande flyttning av stoft har efter

klagomål prövats av justitieombudsmannen (se JO:s ämbetsberättelse år

1965 s. 396 ff.). Beträffande de faktiska omständigheterna i ärendet framgår

av berättelsen bl. a. följande.

Theodor Reiters avled i december 1956 i Stockholm och efterlämnade som

ende dödsbodelägare sonen Leons. Begravningen ombesörjdes och bekostades

av Reiterskören med Leons’ medgivande. Stoftet lades i en ekkista, vilken

placerades i en zinkkista. Zinkkistan inneslöts i en skyddande, kraftig

träkista. Arrangemanget med de tre kistorna motiverades enligt Reiterskören

med att stoftet någon gång i framtiden skulle kunna återsändas till

Lettland, då landet blev fritt.

Leons Reiters, som år 1958 återvänt till Lettland, sökte i september 1959

det aktuella tillståndet. Härvid uppgavs att Theodor Reiters i livstiden givit

uttryck för en önskan att hemföras till Lettland och få vila i familjegraven

i Riga tillsammans med sin hustru. Därför hade stoftet balsamerats och

kroppen nedlagts i en zinkkista. Leons Reiters åberopade handlingar av

innehåll att det var Theodor Reiters’ önskan att hans stoft skulle återföras

till hemlandet.

I avgivna yttranden förklarade sig kyrkogårdsnämnden och hälsovårdsnämnden

i Stockholm icke ha något att erinra mot flyttning av stoftet.

Reiterskören hemställde hos ÖÄ att tillstånd till flyttning av stoftet icke

måtte meddelas och åberopade bl. a. fyra intyg, enligt vilka det inte var

någon tvekan om att det var Theodor Reiters’ yttersta vilja att hans stoft

under de förhållanden som nu råder skulle vila i Sverige.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1967

Leons Reiters bemötte körens skrivelse och företedde intyg av innehåll

att den avlidnes önskan var att stoftet skulle återföras till Lettland.

ÖÄ fann genom resolution den 24 maj 1962 skäligt att med stöd av 31 §

1960 års kungörelse meddela det sökta tillståndet under vissa i resolutionen

angivna villkor.

Reiterskören anförde besvär över beslutet och yrkade att det måtte upphävas.

Genom beslut den 15 februari 1963 fann Kungl. Maj :t — enär Reiterskören

icke kunde anses behörig att föra talan i målet — besvären icke

kunna upptagas till prövning.

Efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit samt gällande bestämmelser

anför JO följande.

Av vad nu anförts framgår att tillstånd till flyttning av gravsatt stoft

enligt 31 § i 1960 års kungörelse — liksom enligt motsvarande bestämmelse

i nu gällande begravningslcungörelse — icke kräver särskild förklaring

om att den avlidne ej motsatt sig sådan flyttning och än mindre bevisning

om att han själv önskat flyttningen. På samma sätt som enligt nuvarande

regler gäller i fråga om eldbegängelse få myndigheterna anses äga

utgå från att den avlidnes närmaste av pietetsskäl icke begära förflyttning

i strid mot vad som var eller kan antagas ha varit hans önskan. Vad nu

sagts innebär å andra sidan icke att myndigheten — oavsett vad härom i

övrigt må upplysas i ärendet — skulle vara skyldig att under alla förhållanden

godtaga nämnda presumtion.

I förevarande fall har den avlidne som ende närmaste anhörig efterlämnat

sin son. Denne har hävdat att den begärda flyttningen överensstämmer

med faderns önskan och har till stöd härför även åberopat uttalanden av

vissa personer. Någon gensaga mot flyttningen bär, såvitt av handlingarna

framgår, icke heller rests av annan anhörig till den avlidne. En motsatt

uppfattning har emellertid gjorts gällande från andra håll. Att bringa närmare

klarhet i denna fråga synes icke möjligt. Det är härvid bl. a. att

märka, att den situation som uppkommit genom att den avlidnes son under

nuvarande politiska förhållanden slutligen återvänt till Lettland icke synes

ha diskuterats av den avlidne.

Vid angivna förhållanden har ÖÄ enligt min mening lagligen icke ägt avslå

ansökningen på den grund att klarhet icke förelåg beträffande den

avlidnes egen inställning till flyttningen. Som tidigare framhållits uppställer

författningen icke något krav på viss utredning härom. I förevarande fall —

där den avlidne som närmast anhörig endast efterlämnade sin son —

förelåg ej heller någon oenighet mellan efterlevande. På grund härav och

då något hinder i övrigt mot bifall till ansökningen ej synes ha förelegat,

finner jag klagomålen i vad de avse ÖÄ:s handläggning av ärendet icke föranleda

någon min vidare åtgärd.

Vid den granskning av JO:s ämbetsförvaltning som första lagutskottet

grundlagsenligt förehaft har enligt utskottets utlåtande nr 1/1965 icke förekommit

någon anledning till anmärkning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1967

o

Tidigare riksdagsbehandling

Vid 1965 års riksdag väcktes motioner av herrar Börjesson i Falköping

och Hamrin i Jönköping om åtgärder för ökat rättsskydd åt politiska flyktingar.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 1 år 1965 anförde tredje

lagutskottet bl. a. följande.

Av den föregående redogörelsen framgår att begravningskungörelsen —- liksom tidigare gällande bestämmelser i ämnet — saknar särskild föreskrift

om hänsynstagande till avlidens önskan rörande flyttning av hans gravsatta

stoft. Såsom justitieombudsmannen funnit vid prövning av det ärende

som åberopas av motionärerna får myndigheterna å ena sidan anses äga

ntgå från att den avlidnes närmaste av pietetsskäl icke begär förflyttning i

strid mot vad som var eller kan antagas ha varit den avlidnes önskan men

är å andra sidan icke skyldig att under alla förhållanden godtaga denna

presumtion. Vad särskilt angår frågan, huruvida politiska flyktingar åtnjuter

sämre rättsskydd än övriga, vill utskottet framhålla att i begravningskungörelsen

icke i något avseende göres åtskillnad på grund av avlidens

nationella härkomst. Medborgerskapsrättsliga förhållanden kan således

icke föranleda olikartad behandling av ärenden av nu aktuellt slag.

Rättsskyddet för de politiska flyktingarna måste därför i begravningskungörelsen

anses vara tillgodosett på samma sätt som för övriga. Någon författningsändring

av det slag som ifrågasättes i motionen är alltså ej påkallad.

Motionerna

Sedan motionärerna erinrat om ovan återgivna stadganden i 1 och 8 §§

jordfästningslagen konstaterar de att dessa stadganden ger garantier för ett

uttalat önskemål om hur och var man vill bli jordfäst även blir tillgodosett.

De framhåller bl. a. i anslutning härtill att ett särskilt uttalat önskemål bör

respekteras och att, om man följer lagens bokstav, något tvivel härom inte

bör uppstå. Motionärerna fortsätter.

Det har emellertid inträffat att lik flyttats från en plats till en annan

som bjärt strider mot vad den avlidne önskat. Att kistor och urnor måste

flyttas på grund av omdisponering av mark eller efter anhörigas begäran

för att t. ex. sammanföra stoft efter makar etc. kan vara förklarligt. Man

torde därmed inte ha gjort sig skyldig till någon lagstridig åtgärd eller till

en handling som sätter den avlidnes rättsskydd i detta avseende ur spel.

Däremot finner vi det i hög grad stötande att, som skett, politiska flyktingars

stoft flyttas till det land ur vilket de flytt på grund av politisk åskådning.

Vi har ett stort antal utlänningar i vårt land som här fått sin politiska

asyl och som på inga villkor önskar flytta tillbaka till sitt av främmande

makt ockuperade fosterland.

Händelser av denna art skapar självfallet förstämning och oro bland den

avlidnes landsmän som vistas i vårt land och som sålunda inte kan känna

sig trygga för att de också efter sin död får stanna här. Enligt vår mening

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1967

är det i hög grad angeläget att flyktingar, som under en lång följd av år

vistats i Sverige, tillförsäkras samma rättsskydd som svenskar. I dessa hänseenden

måste gällande lagstiftning betraktas som ofullständig.

För att tillförsäkra politiska flyktingar den rätt som svenskar åtnjuter

bör enligt motionerna jordfästningslagen kompletteras med stadgandet om

att den flykting som fått politisk asyl i Sverige skall garanteras detta även

efter döden. Någon flyttning av hans stoft bör inom lagens ram inte kunna

ske till det land från vilket han flytt och till vilket han inte önskat återvända.

Gör anhöriga eller andra närstående i det gamla hemlandet anspråk på

en flyttning, skall hänsyn härtill inte tas om detta antas strida mot den avlidnes

vilja.

Beträffande motionernas fullständiga innehåll hänvisas till motionen

II: 142.

Utskottet

På ovan närmare redovisade skäl hemställer motionärerna om sådan

komplettering av jordfästningslagen att politiska flyktingar som fått asyl i

Sverige tillförsäkras sådan även efter sin död.

I jordfästningslagen finns den grundläggande regeln att den avlidnes

önskan rörande jordfästning och gravsättning bör om möjligt beaktas.

Regeln kompletteras bl. a. med en bestämmelse av innebörd att avliden,

som inte tillhörde svenska kyrkan, må på framställning av den som ombesörjer

begravningen jordfästas i svenska kyrkans ordning om den avlidne

önskat sådan jordfästning eller det eljest föreligger skäl därtill. Bestämmelserna

återspeglar uppfattningen att människan under sin livstid

bör ha rätt att känna sig trygg för att hennes begravning kommer att ske

i överensstämmelse med hennes önskemål.

I fråga om flyttning av gravsatt stoft finns vissa regler i begravningskungörelsen,

som emellertid inte innehåller någon särskild föreskrift om

hänsynstagande till avlidens önskan. Det måste dock anses ligga i sakens

natur, att den grundläggande regeln i jordfästningslagen även i dylikt sammanhang

bör beaktas.

Vad beträffar frågan om politiska flyktingar åtnjuter samma rättsskydd

som övriga, vill utskottet — såsom även skedde i ovannämnda utlåtande

av år 1965 — framhålla att i begravningskungörelsen inte i något avseende

åtskillnad göres på grund av avlidens nationella härkomst. Ej heller föreligger

i lagstiftningen någon sådan skillnad beträffande bestämmelserna i

jordfästningslagen. Rättsskyddet för de politiska flyktingarna måste därför

anses i nu aktuella avseenden vara tillgodosett på samma sätt som för övriga.

En annan fråga är sedan den, att svårigheter kan uppkomma i tilllämpningen.

Detta torde dock ej helt gå att undvika, enär full klarhet inte

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1!)67

7

alltid står att få i fråga om den avlidnes inställning till ifrågasatt flyttning.

Såsom justitieombudsmannen år 1965 funnit vid sin prövning av ett ärende

rörande flyttning av stoft efter politisk flykting får dock myndigheterna

anses äga utgå från att den avlidnes närmaste av pietetsskäl inte begär

förflyttning i strid mot vad som var eller kan anses ha varit den avlidnes

önskan; å andra sidan är myndigheterna inte skyldiga att under alla förhållanden

godta denna presumtion. För att oklarhet i fråga om flyttning av

stoft inte skall behöva uppkomma synes det utskottet angeläget framhålla

att den, som vill vara säker på att hans önskan verkligen iakttas, i skriftlig

handling eller på annat sätt klart tillkännager sin vilja. Ytterligare säkerhet

kan vinnas om upprättade handlingar deponeras hos kyrkomyndighet

eller på annat lämpligt sätt. Att författningsmässigt reglera sådana värderingsspörsmål

som det här är fråga om torde dock varken vara möjligt

eller lämpligt. Utskottet, som instämmer i motionernas syfte, anser därför

någon åtgärd från riksdagens sida ej vara påkallad i anledning av motionerna.

Utskottet får därför hemställa,

att förevarande motioner, I: 110 och II: 142, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 15 februari 1967

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Göran Karlsson*, Svante

Kristiansson, Ebbe Ohlsson, Erik Jansson, Nils-Eric Gustafsson, Åkesson

och Torsten Hansson;

från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, fru Torbrink, herrar

Hedin, Persson i Tandö, fröken Anderson i Lerum, herrar From, Åberg

och Josefson i Arrie.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

MARCUS BOKTR. STHLM1967 670032

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.