Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1967
1967-02-28 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1967:10, Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1967
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1967
1
Nr 10
Utlåtande i anledning av väckt motion angående lämplighetsprövningen
vid tillståndsgivningen för yrkesmässig biltrafik.
Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens första kammare
väckt motion, nr 644, av herr Wallmark.
Motionären framhåller, att i anslutning till det trafikpolitiska reformprogram,
som nu genomförs för den yrkesmässiga lastbilstrafiken, den gällande
förordningen om yrkesmässig biltrafik skall ersättas med en ny, enligt
vilken tillståndsgivningen för lastbilstrafik skall grundas enbart på
lämplighetsprövning. Motionären understryker det angelägna i att den nuvarande
lämplighetsprövningen i detta sammanhang ersättes med ett system,
där icke minst prövning huruvida en tillståndssökande är lämplig att driva
ett eget företag och över huvud taget har ekonomiska resurser att klara upp
detta kommer med i bilden. Härtill kommer kravet att sökanden bör kunna
redovisa erforderliga insikter i gällande trafikbestämmelser, inklusive dem
som gäller för den yrkesmässiga biltrafiken.
Motionären hemställer, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
framhålla önskvärdheten av att reglerna för lämplighetsprövning vid tillståndsgivning
för yrkesmässig biltrafik med beaktande av i motionen angivna
synpunkter närmare konkretiseras i den nya yrkestrafikförordningen».
Gällande bestämmelser
Enligt förordningen den 25 oktober 19W angående yrkesmässig automobiltrafik
in. in. (YTF) förstås med yrkesmässig trafik sådan trafik i vilken
automobil jämte förare mot ersättning tillhandahålles allmänheten för
person- eller godsbefordran. Vad som är stadgat om automobil gäller i tilllämpliga
delar även traktortåg. Förordningen omfattar dock inte all trafik
av nämnda slag. Från tillämpning av bestämmelserna om yrkesmässig trafik
undantas nämligen i 2 § åtskilliga transporter av speciella slag. Förordningen
skiljer mellan linjetrafik och beställningstrafik (4 §). För båda slagen av
trafik gäller emellertid att de får bedrivas endast efter vederbörligt tillstånd,
trafiktillstånd (5 §). Tillstånd meddelas alltefter den trafik det är fråga om
av biltrafiknämnden, länsstyrelserna och polismyndigheterna. Trafiktillstånd
får enligt 12 § meddelas endast därest den ifrågasatta trafiken finnes
behövlig samt i övrigt lämplig. Prövningen av trafikens behövlighet skall
Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 sand. 3 avd. Nr 10
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1967
dock ej ske i fråga om tillstånd att utföra vissa i paragrafen särskilt angivna
transporter. Tillstånd får vidare meddelas endast den som med hänsyn till
erfarenhet och vederhäftighet samt andra på frågan inverkande omständigheter
befinns lämplig som utövare av yrkesmässig trafik. Tillstånd till beställningstrafik
får dock med ett undantag meddelas juridisk person endast
då särskilda skäl föreligger.
Trafiktillstånd kan enligt 18 § YTF under vissa förutsättningar överlåtas
efter medgivande av den myndighet som meddelat tillståndet. Lämpligheten
hos den, på vilken överlåtelsen ifrågasätts, skall härvid prövas.
Enligt 32 § YTF får yrkesmässig uthyrning av automobil utan att förare
ställes till förfogande (uthyrningsrörelse) ske endast efter tillstånd av länsstyrelsen
i det län, där rörelsen skall drivas. Tillstånd får meddelas endast
om rörelsen är behövlig och i övrigt lämplig samt sökanden skickad att handha
den.
Även för drivande av transportförmedling enligt 33 § fordras i princip
tillstånd. Sådant tillstånd meddelas av biltrafiknämnden. Tillstånd får meddelas
endast under de förutsättningar som nyss angivits beträffande uthyrningsrörelse.
Det trafikpolitiska reformprogrammet
Genom statsmakternas beslut år 1963 (prop. 1963: 191, SL3U 1, rskr. 424)
har nya riktlinjer dragits upp för den statliga trafikpolitiken. Nyorienteringen
sker i syfte att skapa ett mer konkurrensfrämjande system på transportmarknaden.
De konkurrenshämmande regleringar som gäller på denna
marknad skall i möjlig mån avvecklas. Varje trafikgren bör i princip svara
för de kostnader den förorsakar det allmänna. Även i övrigt bör förutsättningar
skapas för konkurrens på lika villkor. Målet för trafikpolitiken bör
allmänt vara att för landets olika delar trygga en tillfredsställande transportförsörjning
till lägsta möjliga kostnader.
För att få en mjuk övergång till det nya trafiksystemet beslöts att de åtgärder,
som borde vidtas för att avveckla de konkurrensbegränsande regleringarna,
skulle samordnas i ett reformprogram i tre etapper. Den första
etappen inleddes den 1 juli 1964 och den andra den 1 juli 1966. Riktpunkten
för påbörjandet av den tredje etappen är den 1 juli 1968.
Reformprogrammet omfattar såväl järnvägstrafiken som landsvägstrafiken.
I fråga om den senare innebär programmet i stora drag följande.
I den första reformetappen har uppmjukningen av regleringssystemet till
huvudsaklig del skett genom att trafiktillståndsgivningen gjorts mindre
restriktiv. Enligt föreskrifter av Kungl. Maj :t har en årlig ökning med 15 %
av den samlade lastförmågan hos fordon i beställningstrafik för godsbefordran
varit normerande för tillståndsgivningen. Vidare har vissa godstransporter
av speciell natur eller av mer begränsad betydelse för den allmänna
Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1967
3
transporthushållningen helt undantagits från tillämpningen av YTF. Även
i fråga om persontrafiken och beträffande tillstånd för uthyrningsrörelse
har den första reformetappen inneburit vissa förändringar.
I den andra reformetappen (prop. 1965: 172, L:’U 35, rskr. 456) har det
normerande procenttalet för den årliga ökningen av fordonens sammanlagda
lastförmåga höjts från 15 till 20. Vidare har från YTF :s tillämpning
undantagits transporter med traktortåg av lantbruksprodukter och förnödenheter
för lantbruket, under förutsättning att traktorn är försedd med
gummihjul och transporten ej framgår på väg längre sträcka än 15 km.
Behovsprövningen har slopats i fråga om transporter med lastbil eller traktortåg
om högst fyra tons maximilast och transporter med lastbil utrustad
med fasta anordningar för speciella varuslag.
I den tredje reformetappen avses lastbils- och traktortågstrafiken kunna
helt befrias från behovsprövning. Vidare har förutsatts att vid den omarbetning
av YTF som skall föregå reformens slutliga genomförande en riktlinje
skall vara att slopa onödiga detaljbestämmelser och förenkla det administrativa
förfarandet.
Förberedelsearbetet för genomförandet av den tredje reformetappen har
påbörjats inom kommunikationsdepartementet. Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande
den 23 april 1964 har tillsatts en särskild delegation, Trafikpolitiska
delegationen, med representanter för såväl transportkonsumenter
och trafikutövare som de trafiktillståndsgivande myndigheterna med uppgift
att som rådgivande organ inom kommunikationsdepartementet biträda
vid den fortsatta behandlingen av de spörsmål som har samband med reformprogrammet.
Föreliggande utredning m. m.
De nya riktlinjerna för den statliga trafikpolitiken grundar sig på 1953
års trafikutrednings den 9 maj 1961 betänkanden med förslag i ämnet (SOU
1961: 23 och 24). Utredningen har vidare den 27 juni 1962 avgivit betänkande
med förslag till plan för liberalisering av den yrkesmässiga lastbils- och
traktortågstrafiken in. m. (SOU 1962:35). I detta sistnämnda betänkande
behandlar utredningen även frågan om lämplighetsprövning i samband
med trafiktillstånd för godsbefordran. Utredningen anför bl. a. följande
(s. 27 ff.):
I gällande yrkestrafikförordning föreskriven prövning av sökandens individuella
förhållanden omfattar dels en prövning av sökandens personella
lämplighet såsom trafikutövare (»erfarenhet och vederhäftighet»), dels i
viss mån en prövning av sökandens ekonomiska förutsättningar att upprätthålla
en standardmässigt godtagbar trafik.
I betänkande I (sid. 104) anförde trafikutredningen angående denna lämplighetsprövning
bl. a. följande:
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1967
»Redan enligt gällande yrkestrafikreglering föreligger emellertid krav på
personell lämplighet hos trafikutövaren och det bör också vara en naturlig
förutsättning för rätten att yrkesmässigt tillhandahålla allmänheten transporttjänster,
att trafikutövaren besitter erforderliga ekonomiska resurser
för varaktigt utövande av en fullt tillfredsställande trafiktjänst. En såväl
personell som ekonomisk lämplighetsprövning vid meddelande av tillstånd
till yrkesmässig biltrafik synes därför framdeles böra ifrågakomma.»
Inom andra grenar av näringslivet torde visserligen från det allmännas
sida saknas motsvarande villkor, när det gäller nyetablering, och det kunde
därför ifrågasättas, om tillräckliga motiv föreligga för att här stadga en
sådan särskild prövningsgrund. Vid en sådan relativt radikal omställning
av förhållandena på transportmarknaden, som avskaffandet av den hittillsvarande
behovsprövningen innebär, torde dock såväl sociala som trafiksäkerhetsmässiga
synpunkter motivera att man — i varje fall i avbidan på
resultatet av omställningen på ifrågavarande område — bibehåller bestämmelser
av denna art.
Det allmänna kravet på personell och ekonomisk lämplighetsprövning kan
sålunda te sig motiverat att uppställa och även relativt lätt att formulera.
Däremot uppstå otvivelaktigt stora svårigheter vid ett närmare konkretiserande
av de bedömningsgrunder, som böra tjäna till ledning för den tillståndsgivande
myndigheten. Det gäller ju här att finna utgångspunkter,
som å ena sidan icke komma att verka såsom en på behovssynpunkter uppbyggd
nyetableringskontroll men som å andra sidan få en sådan innebörd,
att det kan bli fråga om en reell prövning från den tillståndsgivande myndighetens
sida.
Grundinställningen bör---vara positiv till medgivande av trafiktill
stånd
— vilket utredningen vill starkt understryka, då lämplighetsprövningen
icke får utveckla sig till någon form av restriktiv nyetableringskontroll
— men å andra sidan bör myndigheten ifråga kunna avslå ansökningen,
om olika i fallet relevanta omständigheter äro sådana, att man måste
säga sig ta en otillbörlig risk ur sociala och trafiksäkerhetsmässiga synpunkter
genom att bevilja tillstånd. Därvid synas de ekonomiska förhållandena
och övriga — personella etc. — icke böra bedömas var för sig utan
tillhopa utgöra den grund, på vilken besluten fattas. Förhållanden, som
böra tagas med i bedömningen, synas vara sådana som vederbörandes personliga
vandel och vederhäftighet, eventuella tidigare erfarenheter inom
transportbranschen, eventuella erfarenheter från annan företagsamhet, ekonomiska
förhållanden etc. Trafiktillstånd, resp. tillstånd till transportförmedling,
torde icke böra förvägras den sökande annat än för det fall, då
prövningen ger vid handen, att han saknar affärsmässigt och ur allmän synpunkt
godtagbara förutsättningar att bedriva den ifrågasatta rörelsen i enlighet
med gällande bestämmelser under iakttagande av sina förpliktelser
bl. a. mot de anställda och under vidmakthållande av en god fordonsstandard.
Beträffande de i lämplighetsprövningen ingående moment, som avse
den sökandes vandel och vederhäftighet, har under de årtionden, som den
yrkesmässiga trafiken varit reglerad, en stadgad praxis utbildat sig, som på
denna punkt alltjämt torde kunna tjäna till ledning för tillståndsmyndigheterna.
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1967
Remissyttrandena över utredningens förslag beträffande lämplighetsprövningen
redovisas i prop. 1963: 191 s. 51 f.
Här må även omnämnas att Biltrafikens arbetsgivareförbund, Svenska
lasttrafikbilägareförbundet och Svenska transportarbetareförbundet i skrivelse
till kommunikationsministern den 21 december 1965 hemställt om
utredning rörande lämplighetsprövningens närmare utformning. Organisationerna
anför i sammanhanget bl. a. följande:
Den lämplighetsprövning, som för närvarande bedrives av tillståndsgivande
myndigheter i Sverige, är enligt organisationernas uppfattning alltför
summarisk, stundom rent av ett förfarande som närmar sig blott och
bart en registrering. Någon som helst prövning av de ekonomiska förhållandena
torde således icke förekomma, och prövningen av de personliga
förhållandena inskränker sig till i många fall ett inhämtande av straffregisterutdrag.
För att utveckla en transportapparat av den standard som
måste krävas med hänsyn till de olika säkerhetsbestämmelser som gäller
för lastbilstrafik, är det enligt organisationernas uppfattning nödvändigt
att de tillståndsgivande myndigheterna företar en verklig undersökning av
de förutsättningar, både personella och ekonomiska, som skall ligga till
grund för lämplighetsprövningen.
Organisationerna är väl medvetna om de svårigheter, som uppstår vid
en närmare konkretisering av bedömningsgrunderna. En sådan konkretisering
torde emellertid vara nödvändig. Enligt organisationernas förmenande
är det icke tillfredsställande vare sig ur samhällssynpunkt eller ur
den enskildes synpunkt att låta lämplighetsprövningen bli beroende av ett
rent skälighetsavgörande. Skall den tillståndsgivande myndigheten kunna
företaga en reell prövning måste skapas ett underlag för denna. Dessa för
beslutet underliggande fakta bör insamlas efter ett fastställt schema, och
det bör angivas vilka olika faktiska omständigheter varpå beslutet skall
grundas. Fastställes på sätt ovan angives de fordringar som skall uppfyllas
för att lämplighet skall anses föreligga, erhålles också möjlighet att på ett
tillfredsställande sätt garantera en enhetlig rättstillämpning, som kan vinna
förståelse jämväl hos den enskilde sökanden.
Statsmakterna har icke tagit ställning till frågan om lämplighetsprövningen
i vidare mån än att departementschefen i 1963 års prop. (s. 63) uttalat,
att den individuella lämplighetsprövningen av trafikutövarna skall
bibehållas. Kungl. Maj :t torde komma att ta närmare ställning till spörsmålet
i samband med den omarbetning av YTF som enligt vad ovan nämnts
skall föregå genomförandet av den tredje reformetappen.
Utskottet
I motionen hemställes att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
framhålla önskvärdheten av att reglerna för lämplighetsprövningen vid tillståndsgivning
för yrkesmässig trafik enligt den blivande YTF konkretiseras
med beaktande av i motionen angivna synpunkter.
Som närmare framgår av den föregående redogörelsen har genom stats
-
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1967
makternas beslut år 1963 nya riktlinjer dragits upp för den statliga trafikpolitiken.
Reformprogrammet skall enligt beslutet ske i tre etapper, varav
två redan genomförts. Riktpunkten för påbörjandet av den återstående
tredje etappen är den 1 juli 1968. I denna etapp avses bl. a. lastbils- och
traktortågstrafiken kunna helt befrias från behovsprövning. Den individuella
lämplighetsprövningen av trafikutövarna skall däremot enligt planerna
bibehållas. Det slutliga genomförandet av reformen kommer att föregås
av en omarbetning av YTF. Arbetet härmed har redan påbörjats inom
Kungl. Maj :ts kansli. I samband med detta arbete kommer, bl. a. på grund
av förslag i de utredningar som ligger till grund för den nya trafikpolitiken,
frågan om den närmare utformningen av lämplighetskravet för trafikutövarna
att prövas. Utskottet förutsätter att den blir allsidigt belyst i det förslag
rörande den tredje reformetappen, som sedermera kommer att föreläggas
riksdagen. Varken Kungl. Maj :ts eller riksdagens prövning bör emellertid
föregripas.
Utskottet får därför hemställa,
att förevarande motion, 1: 644, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 28 februari 1967
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson*, Göran Karlsson,
Svante Kristiansson, Knut Johansson, Ebbe Ohlsson, Erik Jansson, Åkesson
och Fälldin*;
från andra kammaren: herr Johansson i Torp, fru Torbrink, herrar
Grebäck, Hedin, Tobé, Sundelin, fru Ekroth och herr From.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
ESSELTE AB. STHLM 67
714581
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.