Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om användande av varning strianglar i trafiken. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 640 i första kammaren av herrar Isacson och Lundberg och nr 806 i andra kammaren av herr Bengtson i Solna.

1967-02-28 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1967:12, Utlåtande i anledning av väckta motioner om användande av varning strianglar i trafiken. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 640 i första kammaren av herrar Isacson och Lundberg och nr 806 i andra kammaren av herr Bengtson i Solna.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1967

1

Nr 12

Utlåtande i anledning av väckta motioner om användande av varning

strianglar i trafiken.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott

hänvisade motioner, nr 640 i första kammaren av herrar Isacson

och Lundberg och nr 806 i andra kammaren av herr Bengtson i Solna.

I motionerna, som är likalydande, hemställes »att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning i lämpligt sammanhang av varningstrianglars

betydelse för ökad trafiksäkerhet».

Motionärerna anför bl. a. att varje fordon som står stilla på körbanan utan

tvekan utgör ett riskabelt trafikhinder och att något måste göras för att i

görligaste mån eliminera riskerna för olyckor. Det är i synnerhet på landsbygden

som olycksrisken är stor, då trafikhastigheten där i regel är hög.

För att varna andra trafikanter torde enligt motionärernas mening en varningstriangel

vara mest ändamålsenlig. Denna bör utgöras av tre stavar i

rött, reflekterande material, som sammanställs i form av en liksidig triangel.

Störst nytta gör varningstriangeln, om den ställs upp 30—50 meter bakom

det uppställda fordonet intill körbanans vägren. Motionärerna anser det vara

utom allt tvivel att många olyckor kunnat undvikas om en varningstriangel

varit utsatt.

Beträffande motionernas fullständiga innehåll hänvisar utskottet till motionen

II: 806.

Gällande bestämmelser

I 49 § vägtrafikförordningen den 28 september 1951 ges bestämmelser om

stannande och uppställning av fordon. Enligt den allmänna regeln i paragrafens

1 mom. får fordon inte stannas eller uppställas på väg på sådan plats

eller på sådant sätt, att fara uppstår för person eller egendom eller trafiken

onödigtvis hindras eller störes. Överträdelse av stadgandet kan straffas som

vårdslöshet i trafik enligt 1 och 2 §§ trafikbrottslagen. Bestämmelserna i

2 och 3 mom. har avseende på vissa närmare angivna platser, där uppställning

resp. parkering regelmässigt kan anses utgöra en fara eller ett otillbörligt

hinder för trafiken. I 2 mom. stadgas sålunda förbud mot stannande

eller uppställning utan att trafikförhållandena det föranleder bl. a. på motorväg

annorstädes än på parkeringsplats, i skarp kurva eller nära sådan

eller på backkrön eller i närheten därav eller på annan plats, där sikten är

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 sand. 3 avd. Nr 12

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1967

skymd. Har fordon på grund av motorfel eller annan sådan orsak blivit stående

på sådan plats åligger det föraren att snarast avlägsna det från körbanan.

I 3 mom. stadgas förbud mot parkering på väg bl. a. där parkering

hindrar andra fordon att komma förbi, på bro eller viadukt och i vägport

eller trafiktunnel. Den som bryter mot bestämmelserna i 49 § 2 och 3 mom.

straffas enligt 67 § andra stycket med böter högst femhundra kr.

Enligt 51 § 1 mom. tredje stycket skall fordon som under mörker är uppställt

på väg annorstädes än på parkeringsplats, såvida tillfredsställande

vägbelysning inte är anordnad, vara försett med belysnings- och reflexanordning

i enlighet med vad som är föreskrivet då fordonet föres under mörker

på väg; dock att skyltlykta, där sådan finns, inte behöver vara tänd och

att i stället för stadgad lykta för sken framåt motsvarande parkeringslykta

får vara tänd. På släpfordon eller efterfordon, som inte är kopplat till bil

eller traktor, skall därutöver finnas belysnings- eller reflexanordning, som

utsänder eller reflekterar vitt eller gult ljus framåt. Straffet för överträdelse

av bestämmelserna är enligt 67 § andra stycket böter, högst femhundra kr.

Föreskrift om utsättande av särskilda varningsanordningar då fordon

stannats eller uppställts på väg saknas i vägtrafikförordningen.

Frågans tidigare behandling

Bestämmelsen om belysning på fordon, som under mörker uppställts på

väg, fick sin nuvarande lydelse år 1955. Till grund för den då genomförda

ändringen låg det av 1953 års trafiksäkerhetsutredning år 1954 framlagda

betänkandet. Vid remissbehandlingen av detta erinrade Kungliga automobilklubben,

att Förenta Nationernas ekonomiska kommission för Europa

(ECE) framfört förslag om portabelt varningsmärke med reflexanordning

att medföras i lastbilar. Klubben ansåg för sin del lämpligt med en bestämmelse

om att alla bilar, traktorer och motorredskap skulle vara utrustade

med ett sådant märke eller annan jämförbar signalanordning, t. ex.

uppställningsbar lykta med blinkande ljus och tillräcklig lystid.

I propositionen nr 172 till 1955 års riksdag, som grundade sig på förenämnda

betänkande, följde emellertid föredragande departementschefen

inte förslaget, enär detta och andra under remissbehandlingen väckta förslag

enligt hans förmenande fordrade för sitt förverkligande undersökningar

och överväganden, som icke lämpligen kunde komma till stånd i sammanhanget.

Vid 1959 års riksdag begärdes i motioner utredning syftande till skyldighet

att med reflekterande förvarningstecken utmärka motorfordon, som

i mörker är uppställt på väg utanför tättbebyggt område. Vid remissbehandlingen

avstyrktes motionsyrkandet av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

och statens trafiksäkerhetsråd men tillstyrktes av övriga remissinstanser,

nämligen Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande (NTF),

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1967 3

Kungliga automobilklubben (KAK), Motormännens riksförbund (M), Motorförarnas

helnykterhetsförbund (MHF) och Folkrörelsernas motorförbund

(Fomo). Ingen av remissinstanserna ifrågasatte värdet från trafiksäkerhetssynpunkt

av förvarningstecken i de av motionärerna åsyftade

fallen. Endast NTF, MHF och Fomo anslöt sig emellertid till önskemålet

om skyldighet att medföra och använda sådana. KAK och M motsatte sig

visserligen icke utredningsyrkandet men förklarade sig tveksamma i fråga

om tvingande bestämmelser. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt trafiksäkerhetsrådet

gav uttryck för uppfattningen, att man i första hand

borde inrikta sig på att hindra att fordon lämnas kvar på vägarna. Trafiksäkerhetsrådet

menade, att redan de gällande bestämmelserna, om de efterlevs,

bör göra olycksriskerna ganska små. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

framlade liknande synpunkter. Andra lagutskottet anförde i sitt av

riksdagen godkända utlåtande nr 13 bland annat, att ansträngningarna att

minska antalet olyckor vid påkörning i mörker av stillastående fordon

i första hand borde inriktas på att förmå fordonsförarna att iaktta skyldigheten

att föra bort fordonen från körbanan. Utskottet var icke berett

tillstyrka en utredning med syfte att förvarningstecken skulle bli obligatoriska

beträffande alla slag av motorfordon. Utskottet fann emellertid

att en fortlöpande undersökning av mörkerolyckorna måhända skulle visa,

att skäl fanns att införa skyldighet att under mörker utmärka vissa slag av

fordon på det sätt motionärerna tänkt sig. Avskrift av riksdagens skrivelse

i anledning av uskottets utlåtande överlämnades av Kungl. Maj:t till statens

trafiksäkerhetsråd med uppdrag att i samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

företaga den av riksdagen förordade undersökningen.

Motioner i ämnet väcktes ånyo vid 1961 års riksdag. I sitt utlåtande nr

68 uttalade andra lagutskottet, efter att ha redogjort för vad som under

de senaste åren vidtagits i avsikt att minska mörkerolyckorna, följande:

Trots dessa åtgärder inträffar fortfarande många olyckor, som har sin

grund däri att fordonsförare vid färd under mörker icke i tid varseblir

ett framförvarande stillastående fordon. Anledningarna därtill kan vara

att det parkerade fordonets baklyse inte fungerar eller att baklyktor och

reflexer skymmes av personer, som uppehåller sig bakom fordonet, eller

av last som fallit ner på vägen. Vidare kan fordonet ha tvingats stanna,

t- ex. på grund av motorfel, strax bakom en kurva eller ett backkrön utan

möjlighet för föraren att — såsom vägtrafikförordningen föreskriver —

föra fordonet av körbanan. I sådana fall skulle enligt utskottets mening

någon form av förvarningsmarkering verksamt bidraga till att minska riskerna

för påkörningsolyckor, enär den bakomvarande trafikanten därigenom

får bättre möjlighet att verkställa inbromsning eller omkörning. För

lösning av frågan om den lämpligaste utformningen av ett sådant tecken

samt villkoren och sättet för dess uppställande fordras viss utredning. Enligt

utskottets åsikt bör en sådan utan tidsutdräkt komma till stånd och

lämpligen genomföras i samarbete med de nordiska länderna för att överensstämmande

bestämmelser på detta område skall kunna tillskapas.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1967

Utskottets hemställan, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t

som sin mening giva till känna vad utskottet anfört angående förvarnande

tecken för i mörker uppställt fordon, bifölls av riksdagen.

Kungl. Maj:t har den 15 december 1961 förordnat, att skrivelsen skulle

överlämnas till de svenska ledamöterna av Nordisk vägtrafikkommitté för

att tagas i beaktande vid fullgörandet av ledamöternas uppdrag.

Vid 1963 års riksdag väcktes motioner återigen i ämnet. Tredje lagutskottet

förklarade därvid i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 5 att Nordisk

vägtrafikkommittés utredning på området borde avvaktas, innan slutlig

ståndpunkt togs från svensk sida i denna fråga. Utskottet förutsatte att

kommittén utan större tidsutdräkt slutförde detta arbete och att spörsmålet

redovisades i anslutning härtill. Med hänsyn bl. a. till det sagda fann utskottet

någon riksdagens åtgärd icke vara påkallad i anledning av motionerna.

I två vid 1965 års riksdag väckta motioner om åtgärder mot mörkerolyckor

togs även frågan om skyldighet för förare av motorfordon att alltid

medföra varningstriangel upp. Tredje lagutskottet fann dock i utlåtande nr

5 nämnda år — under hänvisning till Nordisk vägtrafikkommittés arbete

— någon riksdagens åtgärd i anledning av motionerna icke vara påkallad.

Riksdagen godkände utlåtandet.

Nordisk vägtrafikkommittés förslag

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 9 decmber 1960 har tillkallats

svenska ledamöter att ingå i en nordisk kommitté med uppgift att utarbeta

förslag till gemensam vägtrafiklagstiftning för Danmark, Finland, Norge

och Sverige.

Kommittén, som tidigare redovisat förslag till enhetliga vägmärken för

de fyra länderna, har den 26 maj 1966 avgivit betänkande angående enhetliga

vägtrafikregler (NU 1966: 2—3). I denna etapp har kommittén i huvudsak

behandlat de egentliga trafikreglerna, dvs. i princip de regler som avser

vägtrafikants uppträdande i trafiken.

Betänkandet upptar bl. a. bestämmelser om stannande och parkering av

fordon och om belysning. Förslaget innebär i denna del vissa jämkningar i

förhållande till vad som f. n. gäller. Kommittén framlägger även förslag till

bestämmelser om åligganden i vissa fall när fordon stannats eller parkerats.

Enligt dessa skall föraren när fordon på grund av olyckshändelse, motorfel

eller liknande orsak blivit stående på plats där det enligt förslagets bestämmelser

i övrigt inte får stannas eller parkeras (på övergångsställe, i vägkorsning,

på backkrön, i kurva etc.) se till att fordonet snarast flyttas till

lämplig plats. När motordrivet fordon — dock ej motorcykel — släpfordon

eller fordon avsett att dragas av djur av nyssnämnd orsak blivit stående på

körbana utom tättbebyggt område där det enligt vissa andra bestämmelser

i förslaget (gällande bl. a. förbud mot stannande och parkering i vägport

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1967

5

eller tunnel, på backkrön, i kurva och på motorväg) inte får stannas eller

parkeras skall föraren, om fordonet inte genast kan flyttas till lämplig

plats, sätta ut varningsanordning enligt särskilda bestämmelser. Om fordonet

eljest stannats annat än kortvarigt eller parkerats på körbana utom tättbebyggt

område, skall sådan utmärkning ske under mörker eller när väderleksförhållandena

försvårar möjligheten att i tid se fordonet. Varningsanordning

skall placeras så att andra förare varnas i god tid.

Frågan om utseendet på den anordning som skall användas vid förvarning

har inte behandlats i förslaget, enär föreskrifterna i detta hänseende ansetts

böra inflyta bland reglerna om fordons utrustning. Dessa kommer att överses

under det fortsatta arbetet.

Betänkandet remissbehandlas f. n.

Utländsk lagstiftning

I åtskilliga europeiska länder har införts bestämmelser som ålägger förare

av motorfordon dels att medföra varningstriangel eller liknande anordning,

dels att använda sådan när fordon under vissa förhållanden stannat

på väg. Sådana bestämmelser finns enligt tillgängliga uppgifter i Belgien,

Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Jugoslavien, Nederländerna, Portugal,

Schweiz, Spanien, Västtyskland och Österrike. Bestämmelserna är något

olika utformade i de olika länderna. I några länder gäller de endast tyngre

fordon. Så är fallet bl. a. i Belgien, Frankrike och Spanien, där bestämmelserna

avser fordon med vikt överstigande 3,5 ton. I vissa länder straffbeläggs

redan underlåtenhet att medföra varningsanordning medan i andra

straffansvar inträder vid underlåtenhet att använda sådan. I fråga om utformningen

av varningsanordningen gäller i flertalet länder att den skall

bestå av en triangel i reflekterande material medan i andra även annan anordning

som t. ex. lampa med blinkande sken godtas. I några fall ges bestämmelser

om visst siktavstånd som förutsättning för att varningsanordning

skall användas och om avstånd mellan sådan anordning och fordon.

Utskottet

I förevarande motioner hemställes att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj :t måtte anhålla om utredning i lämpligt sammanhang av varningstrianglars

betydelse för ökad trafiksäkerhet.

Som närmare framgår av den föregående redogörelsen har Nordisk vägtrafikkommitté

i ett i maj 1966 avgivet betänkande föreslagit att skyldighet

införs för fordonsförare att i vissa situationer sätta ut varningsanordningar

när fordon stannats eller parkerats. Skyldigheten skall enligt förslaget omfatta

bl. a. det fall att fordon stannats annat än kortvarigt eller parkerats på

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1967

körbana utom tättbebyggt område under mörker eller när väderleksförhållandena

försvårar möjligheten att i tid se fordonet.

Då motionernas syfte att få en utredning i ämnet till stånd får anses tillgodosett

genom det nämnda förslaget får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1: 640 och II: 806, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 28 februari 1967

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson*, Göran Karlsson,

Svante Kristiansson, Knut Johansson, Ebbe Ohlsson, Erik Jansson, Åkesson

och Fälldin*;

från andra kammaren: herr Johansson i Torp, fru Torbrink, herrar

Grebäck, Hedin, Tobé, Sundelin, fru Ekroth och herr From.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.