Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 12 juni 191/.2

1967-03-07 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1967:14, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 12 juni 191/.2

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr H år 1967

1

Nr 14

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

lag angående ändring i lagen den 12 juni 191/.2 (nr 350)

om fornminnen, m. to., jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 27 januari 1967 dagtecknad proposition, nr 19, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj:t, under

åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,

föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 12 juni 1942 (nr 350) om fornminnen,

2) lag angående ändring i lagen den 2 april 1918 (nr 163) med vissa bestämmelser

om sjöfynd,

3) lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 22 april 1938 (nr 121) om

hittegods.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att bestämmelser om skydd för vissa äldre sjöfynd

införs i lagen om fornminnen. I samband därmed föreslås ändringar i 1918 års

lag om sjöfynd och hittegodslagen. Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1

april 1967.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1967.

9 samt. 3 avd. Nr It

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr H år 1967

Lagförslagen

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 12 juni 1942 (nr 350) om fornminnen

Härigenom förordnas, dels att 17 § lagen den 12 juni 1942 om fornminnen

skall upphöra att gälla, dels att 11, 16, 19 och 20 §§ lagen skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan anges, dels att i lagen skall införas två nya paragrafer,

betecknade 9 a § och 9 b §, samt omedelbart före 9 a § en ny rubrik av nedan angiven

lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Om skeppsvrak

9 a §.

Bestämmelserna i 1 och 6—9 §§

gälla i tillämpliga delar i fråga om

skeppsvrak, om minst etthundra år

kan antagas ha förflutit sedan skeppet

hlev vrak, samt om föremål som

påträffas i eller i närheten av sådant

vrak och har samband med detta.

Bestämmelserna i 6 § andra stycket

gälla härvid även ägare av vattenområde.

Riksantikvarien får låta undersöka

och bärga skeppsvrak och annat föremål

som avses i första stycket samt

vidtaga annan åtgärd för föremålets

skydd och vård. Riksantikvarien får

medgiva annan att under villkor som

riksantikvarien bestämmer företaga

undersökningen och bärgningen.

Före vidtagandet av åtgärd som

avses i andra stycket skall markens

eller vattenområdets ägare underrättas.

Medför åtgärden att kostnad eller

skada åsamkas ägaren eller annan,

skall skälig ersättning därför gi
-

vas.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 är 1967

3

(.Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Tillstånd till åtgärd som avses i 6 §

första stycket får lämnas vrakets eller

annat föremåls ägare även om det

icke föreligger sådant skäl för åtgärden

som angives där.

9b §.

Bärgas sådant skeppsvrak eller annat

föremål som avses i 9 a § och finnes

ej ägare till föremålet, skall det

tillfalla kronan. Bestämmelserna i

10 § andra stycket samt 12 och 13 §§

äga motsvarande tillämpning i fråga

om sådant föremål.

Hittar någon i annat fall än i 10 §

avses föremål, vartill ägare ej finnes,

och kan det antagas vara minst etthundra

år gammalt, skall föremålet

tillfalla upphittaren med skyldighet,

där det helt eller delvis är av guld,

silver eller koppar eller ock påträffats

jämte sådant föremål, att mot

lösen hembjuda det till kronan.

Fråga om----------

Sker inlösen,----—---

§•

Hittar någon i annat fall än i

9 a § eller 10 § avses föremål, vartill

ägare ej finnes, och kan det antagas

vara minst etthundra år gammalt,

skall föremålet tillfalla upphittaren

med skyldighet, där det helt

eller delvis är av guld, silver eller

koppar eller ock påträffats jämte sådant

föremål, att mot lösen hembjuda

det till kronan.

av riksantikvarien.

--— därtill äro.

16

Den som olovligen företager sådan

åtgärd med avseende å fast fornlämning

som i 1 § andra stycket sägs

eller uraktlåter i 8 § andra stycket

stadgad anmälningsskyldighet straffes

med dagsböter eller, där omständigheterna

äro synnerligen försvårade,

fängelse i högst sex månader. Han

vare ock skyldig att ersätta all kostnad

som föranledes av förseelsen.

Den som-------—--

Den som i fråga om fast fornlämning

eller sådant skeppsvrak eller annat

föremål som avses i 9 a § utan

lov vidtager åtgärd som sägs i 1 §

andra stycket eller underlåter att

fullgöra anmälningsskyldighet enligt

8 § andra stycket dömes till böter. Är

brottet grovt, är straffet fängelse i

högst sex månader. Han är även

skyldig att ersätta all kostnad som

föranledes av brottet.

hembjudas kronan.

1* — Bidrag till riksdagens protokoll 1967. 9 saml. 3 avd. Nr H

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr H år 1967

(Nuvarande lydelse)

I ärende —-----------

Över länsstyrelsens beslut må klagan

hos Konungen i vederbörande

statsdepartement föras i den ordning

som är stadgad för ekonomimål i allmänhet.

Över riksantikvariens beslut i fråga

som avses i denna lag må besvär

anföras hos Konungen i vederbörande

statsdepartement inom trettio

dagar från det klaganden erhöll del

av beslutet.

(Föreslagen lydelse)

19 §.

— slutliga avgörande.

Talan mot länsstyrelsens beslut

enligt denna lag eller bestämmelse

som meddelats med stöd av lagen föres

hos Konungen genom besvär.

20 §.

Talan mot riksantikvariens beslut

enligt denna lag föres hos Konungen

genom besvär.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1967.

Beträffande talan mot riksantikvariens beslut, som meddelats före denna lags

ikraftträdande, skall 20 § i dess äldre lydelse tillämpas.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr H år 1967

5

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 2 april 1918 (nr 163) med vissa

bestämmelser om sjöfynd

Härigenom förordnas, att i lagen den 2 april 1918 med vissa bestämmelser

om sjöfynd skall införas en ny paragraf, betecknad 9 §, av nedan angiven lydelse.

9 §•

Om vissa äldre sjöfynd stadgas i lagen den 12 juni 1942 (nr 350) om fornminnen.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1967.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr H år 1967

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 22 april 1938

(nr 121) om hittegods

Härigenom förordnas, att 11 § lagen den 22 april 1938 om hittegods* 1 skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

{Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11 §•

Om fornfynd och sjöfynd stadgas Om skeppsvrak och fornfynd samt

särskilt. om sjöfynd stadgas särskilt.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1967.

1 Senaste lydelse av It § se 1942: 351.

Motioner

I samband med propositionen har utskottet behandlat två i anledning av

densamma väckta motioner, nämligen de likalydande motionerna I: 704 av herrar

Tistad och Svenungsson samt II: 879 av herr Åberg m. fl.

För motionernas innehåll redogöres nedan.

Inledning

Frågan om en särskild lagstiftning om skydd för vissa äldre sjöfynd har aktualiserats

genom framställningar i ämnet. I skrivelse till chefen för justitiedepartementet

den 15 december 1959 begärde riksantikvarieämbetet en undersökning

om och på vad sätt skeppsvrak och andra sjöfynd kan tillförsäkras skydd

mot åverkan. Sedermera gjorde statens sjöhistoriska museum i skrivelse till

Kungl. Maj :t den 10 mars 1965 en liknande framställning.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr H år 1967

7

Med anledning av framställningarna har inom justitiedepartementet upprättats

en promemoria med förslag till lagstiftning om skydd för vissa äldre sjöfynd

(Stencil Ju 1965:13). I promemorian föreslås dels en lag om skydd för

vissa äldre sjöfynd, dels vissa följdändringar i gällande lagstiftning.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av justitiekanslern, Svea

hovrätt, chefen för marinen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, sjöfartsstyrelsen,

riksantikvarieämbetet, fiskeristyrelsen, rikspolisstyrelsen, statens sjöhistoriska

museum, Nordiska museet, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i

Stockholms län samt Göteborgs och Bohus län, Svenska Sportdykarförbundet,

Bergnings- och Dykeri AB Neptun, Göteborgs Bogserings- o. Bärgnings AB,

Sjöf artsmuseet i Göteborg och Svenska stadsförbundet.

Gällande rätt m. m.

I Sverige finns inte någon lagstiftning med direkt syfte att skydda äldre sjöfynd.

Bestämmelser till skydd för vissa s. k. fasta fornlämningar och för fornfynd

meddelas emellertid i lagen den 12 juni 1942 (nr 350) om fornminnen.

I lagens 1 § stadgas att fasta fornlämningar är fredade såsom minnen

av vårt lands tidigare inbyggare. Utan tillstånd enligt bestämmelserna i lagen

får fast fornlämning inte grävas ut, rubbas, täckas över eller genom plantering

eller bebyggelse eller på annat sätt förändras, skadas eller tas bort. Tillsynen

över fasta fornlämningar utövas av riksantikvarien. Lagens 2 § innehåller

en uppräkning av vad som är fasta fornlämningar. Till sådana räknas: högar av

jord och sten som uppförts av människor under forna tider (gravhögar, gravrösen,

tingshögar och annat jämförligt); gravbyggnader av sten jämte hölje,

andra gravar och gravfält från forna tider; domarringar, skeppssättningar och

andra fordom lagda eller resta stenar; stenar och bergytor med inskrifter, bilder,

andra ristningar eller målningar, sliprännor (svärdslipningsstenar), offergropar

(älvkvarnar), offerkällor och andra kultplatser samt tingsplatser från forna tider;

stenkors och andra vårdar som under forna tider upprests för andaktsövningar

eller till minne av någon person eller tilldragelse och jämförliga minnesmärken;

lämningar av fordom övergivna bostäder, boplatser eller arbetsplatser

samt bildningar som uppkommit vid bruket av sådana bostäder eller platser;

övergivna borgar, slott, kyrkor, kapell, kloster, kyrkogårdar, skansar, vallar,

vallgravar och andra märkliga byggnader som uppförts eller anlagts under forna

tider eller lämningar därav; lämningar av vårdkasar samt märkliga färdvägar,

vägmärken, broar och jämförliga anläggningar från forna tider; fasta naturföremål

till vilka åldriga bruk, sägner eller märkliga historiska minnen är knutna.

13$ ges föreskrifter om hur fast fornlämnings utsträckning på marken skall

bestämmas. Stadgandet innehåller en regel om att till fast fornlämning hör så

stort område på marken som behövs för att bevara fornlämningen och bereda

det utrymme omkring den som är nödvändigt med hänsyn till dess art och be
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr H år 1967

tydelse. Föreskrifter ges också om hur gränsen kring en fast fornlämning skall

bestämmas. I 4 § stadgas att länsstyrelsen äger meddela föreskrifter som påkallas

för att bevara fast fornlämnings helgd och att länsstyrelsen äger bestämma

det vite som krävs för att trygga att föreskrifterna iakttas. Riksantikvarien

äger enligt 5 § låta undersöka, sätta i stånd och inhägna fast fornlämning.

Riksantikvarien får vidare på mark som hör till fornlämningen röja eller vidta

annan åtgärd som fordras för skydd och vård av fornlämningen. Riksantikvarien

kan också medge annan att undersöka fast fornlämning på villkor som

riksantikvarien bestämmer. Om det är nödvändigt får riksantikvarien ta hand

om fast fornlämning eller del därav för att ställa upp den eller bereda den vård

på annan plats. Sådant omhändertagande får ske också i fråga om fornlämning

eller del därav som murats eller timrats in i hus, bro eller annan byggnad. I

6 § stadgas att den som vill rubba, ändra eller ta bort fast fornlämning kan

få tillstånd därtill av riksantikvarien, om fornlämningen medför hinder eller

olägenhet som inte står i rimligt förhållande till dess betydelse. Av intresse i

sammanhanget är vidare bestämmelsen i 8 § andra stycket. Enligt denna gäller

att om fast fornlämning som förut ej varit känd påträffas under grävning

eller annat arbete skall arbetet omedelbart avbrytas i vad det rör fornlämningen

och den som leder arbetet utan dröjsmål anmäla förhållandet hos riksantikvarien

eller ombud som denne utsett. Krävs det med anledning av arbetsföretaget

undersökning av fornlämningen eller åtgärd för att bevara den skall

kostnaderna härför enligt 9 § åvila företaget, om det inte på grund av särskilda

förhållanden är obilligt.

I lagen om fornminnen stadgas vidare i en särskild avdelning om fornfynd

i 10 § att föremål som anträffas i fast fornlämning och har Samband med denna

tillfaller staten. Skedde fyndet vid vetenskaplig undersökning till vilket riksantikvarien

gett sitt tillstånd, kan riksantikvarien tillerkänna den som låtit utföra

undersökningen skälig ersättning för nödiga kostnader och arbete som varit

förenat med undersökningen. Påträffas föremålet utan samband med sådan

undersökning, äger riksantikvarien förordna att hittelön skall utgå om det är

skäligt. Hittar någon i annat fall än som avses i 10 § föremål vartill ägare ej

finns och kan föremålet antas vara minst 100 år gammalt, tillfaller det enligt

11 § upphittaren med skyldighet för denne att, om föremålet helt eller delvis

är av guld, silver eller koppar eller påträffats tillsammans med sådant föremål,

mot lösen hembjuda det till staten. Om sådant fynd skall upphittaren enligt

12 § utan dröjsmål göra anmälan hos riksantikvarien eller ombud som denne

utsett eller hos polismyndighet. Han är också pliktig att på anmaning lämna ut

föremålet och att noggrant uppge platsen för fyndet och omständigheterna vid

detsamma. Av övriga bestämmelser i denna avdelning bör nämnas den i 15 §

om att riksantikvarien äger låta undersöka eller medge annan att på villkor

som riksantikvarien bestämmer undersöka plats för fornfynd även om den ej

är att hänföra till fast fornlämning. Länsstyrelsen äger i sådant fall vid vite

fridlysa platsen intill deSs undersökningen utförts, om det kan ske utan att

därigenom vållas väsentlig olägenhet.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1%. år 1967

9

Från förarbetena till fornminneslagen inhämtas att andra lagutskottet underströk

beträffande 11 § att däri uttryckligen utsagts att där avses endast föremål

av angiven ålder, vartill ägare ej finnes. Det måste därför enligt utskottet

anses åligga upphittaren och, om föremålet hembjuds, även vederbörande

myndighet att med ledning av omständigheterna vid fyndet bedöma, om i det

särskilda fallet ägare kan finnas. Vanligen torde omständigheterna vara sådana,

att tvekan i detta hänseende icke behöver råda. Om emellertid för något fall

skulle kvarstå tveksamhet om det rätta förhållandet bör — oavsett föremålets

ålder — föreskrifterna i lagen om hittegods vinna tillämpning. Enligt dessa föreskrifter

åligger det upphittaren att anmäla fyndet för polismyndighet, å vilken

det bl. a. ankommer att kungöra fyndet. (NJA II 1942 s. 581.)

Enligt kungörelsen den 11 december 191)2 med vissa bestämmelser angående

tillämpningen av fornminneslagen gäller bl. a., när fornfynd anmälts hos polisen,

att riksantikvarien eller hans ombud i orten skall genast underrättas. Mottager

ombudet sådana underrättelser från polisen, åligger det ombudet att genast

underrätta riksantikvarien. Föreligger anledning till antagande att ägare finns

till föremål, som anmälts hos riksantikvarien eller hans ombud, skall framställning

göras hos polismyndigheten om att fyndet kungöres enligt vad om hittegods

är stadgat.

I 1 § lagen den 2 april 1918 (nr 163) med vissa bestämmelser om sjöfynd

stadgas att den som i saltsjön inom svensk skärgård eller vid svensk kust eller

i rikets segelbara insjöar, floder eller kanaler bärgar övergivet fartyg eller skeppsvrak

eller redskap eller gods som hör till fartyg, är skyldig att anmäla fyndet

hos polis- eller tullmyndighet. Bestämmelsen gäller oavsett om vad som bärgats

har tagits upp från botten eller anträffats flytande på vattnet eller drivet på

stranden. I lagens följande paragrafer ges bestämmelser om besiktning av fyndet

och kungörelse om bärgningen med föreläggande för ägaren att anmäla sig

hos tullförvaltningen samt bestämmelser om vem det bärgade under skilda förutsättningar

skall tillfalla. Av dessa bestämmelser skall här nämnas den att

tullförvaltning som mottagit underrättelse om bärgning är skyldig att föranstalta

om besiktning av fyndet samt att därefter låta i vissa tidningar införa

kungörelse om bärgningen med föreläggande för ägaren till det bärgade godset

att anmäla sig hos tullförvaltningen inom viss tid. Kommer ägaren inom förelagd

tid och visar sin rätt äger han återfå godset mot det att han till bärgaren

utbetalar kostnaden för bärgningens kungörande och för fyndets vård samt

bärgarlön, vars belopp i händelse av tvist bestämmes av domstol. Kommer inte

ägaren skall strandfynd tillfalla kronan, efter avdrag av bärgarlön och nyssnämnda

kostnad, under det att annat fynd skall tillfalla bärgaren. Befinnes vid

besiktning sammanlagda kostnaden för bärgningens kungörande samt för fyndets

vård och försäljning böra beräknas till så högt belopp att efter betalning

av denna kostnad skälig bärgarlön inte kan utgå ur fyndet äger tullförvaltningen

utan kungörelseförfarande efter besiktningen utlämna fyndet till bärgaren.

Överstiger fynds värde inte tio kronor får också fyndet utlämnas direkt till

bärgaren.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr lJf år 1967

Lagen den 22 april 1938 (nr 121) om hittegods innehåller bestämmelser om

skyldighet för den som hittar något att utan oskäligt dröjsmål anmäla fyndet

hos polismyndighet och om skyldighet för polismyndighet att kungöra fyndet

eller, om ägaren är känd, underrätta honom. Vidare föreskrivs att ägare som anmäler

sig inom viss tid är berättigad att återta hittegodset mot att han ersätter

polismyndigheten och upphittaren deras skälig kostnader i anledning av

fyndet samt skälig hittelön. Ger ägaren sig till känna, skall hittegodset till

falla upphittaren. Lagen om hittegods gäller enligt uttryckligt undantag inte

fornfynd och sjöfynd.

Av övriga nordiska länder har Danmark, Finland och Norge sedan

år 1963 särskilda lagbestämmelser om äldre sjöfynd.

I Danmark har bestämmelserna meddelats i en särskild lag, Lov om beskyttelse

af historiske skibsvrag m. v. av år 1963. I 1 § stadgas att föremål, inbegripet

skeppsvrak, som finns på havsbotten i danska farvatten och som kan

antas ha gått förlorade för mer än 150 år sedan tillhör staten, om inte någon

styrker sin äganderätt. I 2 § stadgas att riksantikvarien ger föreskrifter om de

anordningar som han finner nödvändiga för att skydda eller bärga föremål som

enligt 1 § tillhör staten. Utan tillstånd får föremålen inte bärgas eller på något

sätt skadas ens om det sker endast genom att bottenförhållandena ändras på

eller omkring den plats där föremålen finns. Inträffar det att någon utan att

ha avsett det får upp föremål som enligt 1 § tillhör staten, skall det enligt

3 § överlämnas till riksantikvarien. Upphittaren har i sådant fall inte rätt till

bärgarlön, men riksantikvarien kan utge gottgörelse till honom.

I Finland gäller enligt 20 § 1 mom. lag om fornminnen av år 1963 att i havet

eller vattendrag anträffat vrak av fartyg eller annan farkost som kan antas vara

minst 100 år gammalt eller del av sådant vrak är fredat. I fråga om vrak

och del därav gäller i tillämpliga delar bestämmelserna om fast fornlämning.

Föremål som anträffas i vrak som avses med bestämmelserna eller uppenbart

härstammar från sådant tillfaller staten. Om sådana föremål gäller i övrigt i

tillämpliga delar bestämmelserna om lösa fornföremål. Den som finner vrak eller

annat föremål som avses med bestämmelserna skall utan dröjsmål anmäla detta

till arkeologiska kommissionen.

I Norge stadgas i 12 a § lov om fornminne av år 1951 att mer än 100 år gamla

båtar, skeppsskrov med tillhörande föremål eller del av sådana föremål är statens

egendom, »når det synest klårt etter tilh0va åt det ikkje lenger er rimeleg

von om å finna ut kven som er eigar». Staten kan förordna om fridlysning. Har

fridlysning skett gäller vad som är stadgat om fast fornminne. Intill dess fridlysning

skett gäller lagens bestämmelser om lösa fornminnen i tillämpliga delar.

Departementspromemorian och remissyttrandena däröver

Utskottet hänvisar till propositionen s. 10—21.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr H år 1967

Departementschefen

11

Frågan om lagstiftningsåtgärder till skydd för äldre sjöfynd har under senare

tid fått särskild aktualitet. Genom tekniska framsteg har de praktiska möjligheterna

att ta till vara fynd av marinhistoriskt intresse ökat i betydande grad.

Med dykteknikens utveckling har också i växande utsträckning följt en aktivitet

i syfte att upptäcka och bärga sjöfynd. Utvecklingen har varit densamma

i övriga nordiska länder, som i likhet med vårt land har många historiskt kända

skeppsvrak vid sina kuster. Otvivelaktigt har åtskilliga äldre skeppsvrak ett

betydande kulturhistoriskt intresse. I syfte att tillgodose de nationella allmänna

värdena och den kulturhistoriska forskningens intressen har i departementspromemorian

framlagts förslag till lagstiftning om skydd för vissa äldre sjöfynd.

Remissinstanserna har utan undantag funnit ett lagskydd för äldre sjöfynd

vara väl motiverat. Även enligt min mening synes nu föreligga behov av lagstiftningsåtgärder

på detta område. Jag vill också erinra om att lagstiftning som

skyddar äldre skeppsvrak på senare tid har genomförts i Danmark, Finland och

Norge.

Lagstiftningen om sjöfynd bör i sak tjäna samma ändamål som lagen om

fornminnen. Departementspromemorians förslag till en särskild lag upptar också

många bestämmelser med direkt motsvarighet i fornminneslagen. För att undvika

en splittring av fornminneslagstiftningen på två skilda lagar förordar jag

därför att bestämmelserna i fråga om sjöfynden meddelas inom ramen för lagen

om fornminnen. Även i Finland och Norge har denna lösning valts.

Om ett sjöfynd har ett sådant kulturhistoriskt värde att det bör skyddas beror

i första hand på fyndets ålder. En avgränsning av skyddsvärda sjöfynd med

hänsyn till åldern bör i enlighet med promemorieförslaget ske genom att ange

en bestämd tidsgräns. Denna bör lämpligen sättas till 100 år. Vid den närmare

utformningen av skyddsbestämmelserna måste emellertid skillnad göras mellan

olika slag av sjöfynd. Vraken torde erhålla ett godtagbart skydd om reglerna för

fasta fornlämningar görs tillämpliga på dem. Skyddet för sjöfynd kan som

Nordiska museet betonat inte begränsas till själva vraken. Det bör avse även

annat som har nära samband med vraket. Skeppslasten har t.ex. ofta visat sig

vara mycket värdefull från kulturhistorisk synpunkt. Det synes naturligt att

skyddsreglerna i denna del utformas på samma sätt som för själva vraket.

Enligt min mening bör därför fomminneslagens regler om fasta fornlämningar

och om föremål som påträffas i dessa i princip göras tillämpliga på sådana sjöfynd

som i departementspromemorian benämns vrakfynd, dvs. vrak av skepp

samt föremål som påträffas i vraket eller i dess närhet och kan antas härröra

från vraket. Tidsgränsen bör för vrakfyndens del räknas från det skeppet

blivit vrak. I likhet med Svenska sportdykarförbundet finner jag det inte påkallat

att meddela särskilda regler om skydd för sjöfynd som inte har samband

med vrak. För sådana fynd, som i promemorian benämns lösa sjöfynd, och för

vrak som inte uppnått den förut angivna åldern bör gälla fomminneslagens

regler om fynd som ej har samband med fast fornlämning.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1) år 1967

För vrakfyndens del innebär mitt förslag att ingrepp i fynden på samma sätt

som i fråga om fasta fornlämningar förutsätter tillstånd av riksantikvarien.

Likaså kommer bestämmelsen i fornminneslagen om att föremål som påträffas i

fast fornlämning skall tillfalla staten att gälla på motsvarande sätt i fråga om

vrakfynden.

Genom att bestämmelserna om skydd för sjöfynd knyts till lagen om fornminnen

kan bestämmelsferna i denna lag om vad som krävs för tillstånd till

ingrepp i fast fornlämning, om ersättning till den som påträffar föremål som

omfattas av lagen och om straff m. öl. i huvudsak göras tillämpliga också på

sjöfynden.

Frågan om lagens territoriella giltighet har berörts av några remissinstanser.

Lagen bör givetvis gälla inom sveliskt territorium. Det skulle emellertid kunna

tänkas att kulturhistoriskt värdefulla vrak ligger vid svensk kust men utanför

territorialgränsen. Lagen bör i en sådan situation i varje fall för svenska medborgare

kunna tillämpas också utanför territorialgränsen.

En erinran om att fornminneslagens regler gäller för vissa äldre sjöfynd bör

tas in i 1918 års lag med vissa bestämmelser om sjöfynd.

Förslaget till ändring i lagen den 12 juni 1942 (nr 350) om fornminnen

Beträffande specialmotiveringen hänvisas till propositionen s. 23—24.

Förslaget till lag om ändring i lagen den 2 april 1918 (nr 163) med vissa

bestämmelser om sjöfynd

I samband med ändringarna i fornminneslagen har en erinran om fornminneslagens

bestämmelser om äldre sjöfynd införts i lagen med vissa bestämmelser

om sjöfynd.

Övergångsbestämmelser

Lagändringarna har ansetts böra träda i kraft den 1 april 1967.

Lagrådets yttrande och stadsrådsprotokollet i anledning därav

Utskottet hänvisar till propositionen s. 33—36.

Motionerna

Motionärerna anser att propositionsförslaget tar ganska ensidigt sikte på sådan

avsiktlig efterforskning av vrak och bärgning av vrakdelar o. d. som bedrivs

framför allt av sportdykare. Det är emellertid mycket vanligt att fynd på havsbotten

görs helt oavsiktligt i samband med fiske, fartygs ankring, hamn- eller

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr H år 1967

farledsarbeten. Det torde därvid inte alltid vara lätt för bärgaren att med säkerhet

fastställa, om fyndet faller under fornminneslagen eller sjöfyndslagen. I allmänhet

är kustbefolkningen väl medveten om och iakttar omsorgsfullt den i sjöfyndslagen

stadgade skyldigheten att anmäla sjöfynd till tullverket. Det skulle

ur denna synpunkt vara, enligt motionärerna, en fördel om denna skyldighet

kunde bibehållas även för äldre sjöfynd. Detta talar för att bestämmelserna

om sådana fynd på lämpligt sätt inarbetas i sjöfyndslagen.

Propositionen kritiseras därefter på den grunden att förslaget inte inrymmer

några bestämmelser om fynd av utländska fartyg. Motionärerna anför i denna

fråga följande.

Enligt förslaget skall 1 § fornminneslagen i tillämpliga delar gälla »i fråga om

skeppsvrak, om minst ett hundra år kan antagas ha förflutit sedan skeppet

blev vrak, samt om föremål som påträffas i eller i närheten av sådant vrak och

har samband med detta». 1 § fornminneslagen talar om »fasta fornlämningar,

bevarande minnet av fäderneslandets tidigare inbyggare». Med hänsyn till

denna lokution synes det inte utan vidare klart, att vrak efter utländska fartyg

kommer att falla under lagens bestämmelser. Förarbetena ger ingen ledning

härvidlag. Vissa formuleringar tyder på att man endast har tänkt på vrak efter

svenska fartyg. Emellertid torde det här och var på havsbottnen vid våra

kuster finnas vrak efter utländska fartyg, också örlogsfartyg, av stort kulturoch

krigshistoriskt intresse. Även sådana vrak bör beredas skydd. I fråga om

dem måste man emellertid räkna med att vederbörande utländska stat kan anse

sig ha intressen att bevaka. Hithörande spörsmål berörs överhuvud inte i propositionen.

Även kungörelseförfarandet utsätts för kritik i visst fall. Motionärerna erinrar

om att enligt den föreslagna lagstifningen ägare till äldre sjöfynd har rätt till

fyndet före kronan och upphittaren (bärgaren). I motsats till vad som är fallet

i sjöfyndslagen föreskrivs inte något kungörelseförfarande för att efterlysa ägaren.

I fråga om vrak efter fartyg, som förlist för minst 100 år sedan, är väl något

kungörande ej heller påkallat. Har fartyget varit av utländsk nationalitet, kan

vederbörande stat dock ha intresse i saken. I fråga om föremål som avses i 11 §

första stycket fornminneslagen i dess föreslagna lydelse, d. v. s. föremål som

kan antagas vara minst 100 år gamla, ligger det annorlunda till. Att ett bärgat

föremål är av sådan ålder utesluter inte, att det nyligen kan ha råkat ur ägarens

besittning. Det kan t. ex. röra sig om ett kolli innehållande antika föremål som

gått förlorat under en sjötransport. Om ett dylikt fynd inte kungöres, kommer

ägaren, framhåller motionärerna, i en sämre ställning än enligt sjöfyndslagen,

vilket är otillfredsställande.

Motionärerna angriper vidare förslaget i den del däri det föreslås att strandfynd,

till vilket inte finns ägare, skall tillfalla kronan. Motionärerna framhåller

att, enligt den föreslagna lydelsen av 11 § fornminneslagen, sjöfynd som avses

med paragrafen och vartill ägare ej finnes skall tillfalla upphittaren med skyldighet

att i vissa fall mot lösen hembjuda det till kronan. Fynd av detta slag är

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr H år 1967

oftast bottenfynd. Strandfynd är dock inte helt uteslutna. Regeln föreslås gälla

även för sådana. Detta innebär ett frångående av den sedan mitten av 1600-talet

hävdade principen, att strandfynd, till vilket inte finns ägare, skall tillfalla kronan.

I fråga om avsaknaden av bestämmelser i förslaget om bärgarlön anför motionärerna

följande.

Den som bärgar sjöfynd, som han inte får behålla, är enligt sjöfyndslagen berättigad

till bärgarlön, vars belopp i händelse av tvist skall bestämmas av domstol.

Fornminneslagen talar endast om hittelön. Bärgarlön skall bestämmas enligt

grunder som anges i sjölagen. Den kan uppgå till hälften av det bärgades

värde eller mer. Hittelön ligger normalt omkring 10 procent av värdet. Det är

svårt att finna något skäl för att ersättning för bärgning av sjöfynd skall utgå

efter olika grunder beroende på fyndets ålder. Sjöfyndslagens bestämmelser om

bärgarlön bör därför gälla även i fråga om äldre sjöfynd.

Under hänvisning till det anförda framhåller motionärerna att den föreslagna

lagstiftningen strider på väsentliga punkter mot de principer som ligger till

grund för sjöfyndslagen. Motionärerna föreslår därför, att riksdagen »avslår

proposition nr 19 samt i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om nytt förslag

till lagstiftning om skydd för äldre sjöfynd som bättre än det nu framlagda ansluter

till de principer, vilka ligger till grund för lagen den 2 april 1918 med vissa

bestämmelser om sjöfynd».

Beträffande motionens fullständiga innehåll hänvisar utskottet till motionen

1:704.

Utskottet

Såsom framgår av propositionen har vårt land många historiskt kända skeppsvrak

vid sina kuster. Tekniska framsteg har ökat möjligheterna att ta till vara

sådana fynd. Med dykteknikens utveckling har också följt en aktivitet att upptäcka

och bärga sjöfynd. Delade meningar synes inte råda att sjöfynden i den

kulturhistoriska forskningens intressen bör tillförsäkras skydd. Någon lagstiftning

med direkt sådant syfte finns dock inte i Sverige. Genom propositionen

föreslås därför att bestämmelser om skydd för vissa äldre sjöfynd införs i lagen

om fornminnen. I samband därmed föreslås ändringar i 1918 års lag om sjöfynd

och hittegodslagen. Lagstiftningen avses träda i kraft den 1 april 1967.

Förslaget innebär att det blir förbjudet att utan tillstånd i den ordning fornminneslagen

föreskriver bärga eller vidta annan åtgärd med vrak efter skepp

som blivit vrak för minst etthundra år sedan. Beträffande sådana vrak och föremål

som påträffats i eller i närheten av vraket och har samband med detta ges

riksantikvarien rätt att föranstalta om undersökning och bärgning. Riksantikvarien

får också vidta annan åtgärd för skydd och vård av sådana vrak och före
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1967

15

mål. Han får även medge annan att under villkor han bestämmer företa undersökningen

och bärgningen. Bärgas skeppsvrak eller föremål som nu nämnts och

finnes ej ägare till föremålet skall detta tillfalla kronan. Skedde fyndet vid viss

vetenskaplig undersökning kan enligt en hänvisning till 10 § andra stycket fornminneslagen

utges ersättning för nödiga kostnader och med undersökningen förenat

arbete. Påträffades föremål utan samband med sådan undersökning kan

hittelön utgå. Beträffande andra sjöfynd än de nu nämnda, vartill ägare inte

finnes och som kan antagas vara minst 100 år gamla, görs bestämmelsen i 11 §

tillämplig. I fråga om dessa sjöfynd kommer således — liksom för fornfynd i allmänhet

— att gälla att föremålet skall tillfalla upphittaren med skyldighet, där

det helt eller delvis är av guld, silver eller koppar, att mot lösen hembjuda det

till kronan. Sker inlösen skall ersättning utgå när det gäller guld- eller silverföremål

med visst belopp samt beträffande annat föremål efter vad med hänsyn till

föremålets beskaffenhet anses skäligt. Riksantikvarien får förordna att utöver

denna ersättning får utgå särskild hittelön om skäl är därtill.

I motionerna yrkas att riksdagen avslår propositionen och i skrivelse till

Kungl. Maj:t hemställer om nytt förslag till lagstiftning för äldre sjöfynd som

bättre än propositionsförslaget ansluter sig till de principer som ligger till grund

för sjöfyndslagen. Till stöd för yrkandena anför motionärerna bl. a. följande.

Förutom att efterforskning av vrak och bärgning av vrakdelar bedrivs av sportdykare

är det mycket vanligt att fynd på havsbotten görs helt oavsiktligt i samband

med exempelvis fiske eller farledsarbeten. Det är då inte alltid lätt för

bärgaren att med säkerhet fastställa, om fyndet faller under fomminneslagen

eller sjöfyndslagen. Enligt motionärerna skulle det därför vara en fördel om

skyldigheten enligt sjöfyndslagen att anmäla sjöfynd till tullverket kunde bibehållas

även för äldre sjöfynd. Motionärerna vänder sig vidare mot propositionsförslaget

därför att det inte synes bereda utländska fartyg samma skydd som

svenska. I fråga om sådana föremål enligt 11 § som kan antagas vara minst 100

år gamla anser motionärerna, särskilt i det fall att ett bärgat föremål nyligen

råkat ur ägarens besittning, att ägaren enligt förslaget, om kungörelse inte sker,

kommer i sämre ställning än enligt sjöfyndslagen. Genom förslaget i 11 §, varigenom

upphittaren kan tillerkännas föremålet oavsett var fyndet gjorts, frångås

också den gamla principen att strandfynd, till vilket ägare inte finns, skall

tillfalla kronan. Slutligen hävdas att sjöfyndslagens bestämmelser om bärgarlön

bör gälla i fråga om äldre sjöfynd.

I likhet med departementschefen och remissinstanserna anser utskottet att

lagregler bör utfärdas på området med syfte att skydda sjöfynd med kulturhistoriskt

värde. Eftersom fomminneslagen tar sikte på sådant skydd i fråga om

fasta fornlämningar och fornfynd, ter det sig naturligt och ändamålsenligt att

också anknyta motsvarande bestämmelser för sjöfynden till denna lag och inte

till sjöfyndslagen, som närmast reglerar förhållanden mellan ägaren och bärgaren.

Genom sådan anknytning till fomminneslagen når man fördelen av att få

alla föreskrifter om skydd för äldre, för kulturhistorien värdefulla föremål samlade

i en lag.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Tredje lagutskottets utlåtande nr 1^ år 1967

Härigenom uppkommer vissa av motionärerna påtalade skiljaktigheter i förhållande

till de regler som gäller enligt sjöfyndslagen. Sålunda gäller till en början

att fynd enligt fornminneslagen i den mån anmälningsskyldighet föreligger

skall anmälas till riksantikvarien eller polismyndigheten medan sjöfyndslagen

stadgar obligatorisk anmälningsskyldighet till tull- eller polismyndighet. Som

motionärerna framhåller kan det tänkas fall när det är svårt att avgöra till

vilken myndighet upphittaren i det särskilda fallet skall vända sig. Om vederbörande

vänder sig till fel myndighet får det dock givetvis förutsättas att frågan

löses med de berörda myndigheternas bistånd. Som nämnts kan anmälan i båda

fallen också göras hos polismyndigheten.

En annan skiljaktighet mellan fornminneslagen och sjöfyndslagen är den att

den förstnämnda lagen i motsats till sjöfyndslagen saknar bestämmelser om kungörelseförfarande.

Anledningen härtill är att fornminneslagen i princip endast

är tillämplig på fynd som saknar ägare. Pinnes emellertid anledning anta att

ägare finns till föremål, som anmälts hos riksantikvarien, skall denne enligt

tillämpningskungörelseji till fornminneslagen göra framställning hos polismyndigheten

om gft fyndet kungörs enligt hitfegodslagen. På det sättet kan rättssäkerhetskravet

tillgodoses i fråga om äganderätten till sådana äldre fynd som

riksantikvarien fått meddelande om. Har upphittaren beträffande fornfynd som

han ej är skyldig att anmäla enligt fornminneslagen skälig anledning att anta

att ägare finns anses han vara skyldig att göra anmälan om fyndet till polisen

enligt hittegodslagens regler. Motsvarande kommer i fortsättningen att gälla

också för den kategori sjöfynd som faller under 11 § fornminneslagen.

Fornminneslagen och sjöfyndslagen skiljer sig också därutinnan att strandfynd,

till vilket ägare inte finns, enligt sistnämnda lag tillfaller kronan under

det att sådant fynd, om det faller under tillämpningsområdet för 11 § fornminneslagen,

kan komma att tillfalla upphittaren. Det kan dock knappast anses

påkallat att i fornminneslagen föreskriva en undantagsregel för sådana fornfynd

som påträffas som strandfynd. Fornminneslagens regelsystem bör alltså

kunna tillämpas också i sådana fall.

Vad gäller utländska skeppsvrak så torde i regel fornminneslagen vara tilllämplig.

Även sådana vrak torde nämligen ofta få anses minna om landets tidigare

innebyggare. Och vad gäller vrak och föremål, som omfattas av 11 §, så

innehåller lagen i detta avseende inte någon begränsning beträffande nationaliteten.

Vad slutligen gäller den av motionärerna framförda åsikten att sjöfyndslagens

bestämmelser om bärgarlön bör gälla även i fråga om äldre sjöfynd vill utskottet

framhålla att bärgning av vrak och skepp som förlist för mer än 100 år sedan

får ske endast efter medgivande av riksantikvarien. Bärgningen för statens räkning

beror således av att denne föranstaltar därom. Den ekonomiska gottgörelsen

för bärgningen enligt 10 § andra stycket fornminneslagen torde vidare i praktiken

i allmänhet inte komma att mera avsevärt understiga vad som skulle ha

kunnat utgå i bärgarlön. I övriga fall, där det också enligt fornminneslagen för
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr H år 1967 17

utsattes att ägare inte finnes, sker bärgningen av vrak helt för bärgarens egen

räkning.

Det anförda ger sålunda vid handen att skiljaktigheterna mellan förslaget och

sjöfyndslagens motsvarande bestämmelser inte är av någon mera väsentlig betydelse.

De föreslagna reglerna torde f. ö. komma att tillämpas i relativt liten

utsträckning. Vid angivna förhållanden och med hänsyn till vad utskottet i övrigt

ovan anfört bör propositionen bifallas och motionsyrkandena avslås.

Utskottet får sålunda hemställa,

A. att riksdagen med avslag å motionerna I: 704 och II: 879

måtte bifalla förevarande proposition, samt

B. att nyssnämnda motioner i övrigt icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 7 mars 1967

På tredje lagutskottets vägnar:

HANS LEVIN

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Göran Karlsson*, Svante Kristiansson, Knut

Johansson, Ebbe Ohlsson, Nils-Eric Gustafsson, Åkesson och fru Landberg;

från andra kammaren: herrar Levin, Nyberg, fru Torbrink, herrar Grebäck,

Svenning, Sundelin*, Åberg* och Krönmark*.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

av herr Åberg.

Reservation

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1967:109 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 12 juni 191f2 a1 i texten