Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om ett särskilt rättsinstitut för upplåtelse av jord till skogsbruk. Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens andra kammare väckt och till lagutskott hänvisad motion, nr 451, av herr Rubin.

1967-03-14 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1967:18, Utlåtande i anledning av väckt motion om ett särskilt rättsinstitut för upplåtelse av jord till skogsbruk. Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens andra kammare väckt och till lagutskott hänvisad motion, nr 451, av herr Rubin.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1967

1

Nr 18

Utlåtande i anledning av väckt motion om ett särskilt rättsinstitut för

upplåtelse av jord till skogsbruk.

Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens andra kammare väckt och

till lagutskott hänvisad motion, nr 451, av herr Rubin.

I motionen hemställs ”att riksdagen måtte i skrivelse hos Kungl. Maj:t hemställa

om utredning om införande av en ny form av markupplåtelse, kallad skogsrätt, varigenom

markägaren på längre tid kan upplåta jordareal till annan för drivande av

skogsbruk”.

Motionären anför bl. a. att man i Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs län

samt i alla länen norr därom har att räkna med att åker och äng i mycket stor omfattning

kommer att omföras till skogsmark. Att denna omföring kan genomföras

snabbt och med så få olägenheter som möjligt för ägarna av de jordbruk som nedlägges,

är ett väsentligt intresse för samhället, jordbrukarna och skogsindustrien, som

icke i tillräcklig grad tillgodoses av den gällande jordförvärvslagen.

Enligt motionärens mening måste man på ett helt annat sätt än som skett genom

jordförvärvslagen aktivt understödja den enskilde jordbrukarens egen vilja att nedlägga

ett icke lönsamt jordbruk om man i dessa bygder snabbt skall kunna åstadkomma

en omställning till skogsbruk av önskad omfattning. På sådana aktivt understödjande

åtgärder måste man, anför motionären, ställa det dubbla kravet att de skall

försätta den som lämnar ifrån sig åker och äng i ett betydligt bättre läge än för närvarande

samt att rimliga garantier tillskapas för att den som övertar den gamla

jordbruksmarken verkligen omför den till skogsmark. Detta dubbla krav anser han

kunna tillgodoses om man, för de bygder varom nu är fråga, inför ett särskilt nytt slag

av markupplåtelse, kallat skogsrätt.

Skogsrätten skulle enligt motionsförslaget avpassas så att den ger sin innehavare

varken mer eller mindre än det som han verkligen behöver för att kunna driva modernt

skogsbruk på fastigheten och tillgodogöra sig den skog som redan växer där.

Med undantag för ett visst område runt gårdens centrala byggnader skulle skogsrättshavaren

sålunda ges rätt att på all fastighetens mark så, gallra, bespruta och avverka

skog med tidsenliga hjälpmedel. Han skulle vidare ges rätt att på fastigheten

anlägga och vidmakthålla erforderliga skogsbilvägar och andra för skogsbruk erforderliga

transportleder och upplagsplatser. I skogsrätten skulle också ingå sådant inflytande

över jakten på större vilt inom fastigheten att skogsrättshavaren kan förhindra

sådana skador på växande skog som kan uppkomma genom en okontrollerad

tillväxt av beståndet av större vilt.

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 saml. 3 avd. Nr 18

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1967

Skogsrätt skulle enligt vad i motionen anförs i de län, varom nu är fråga, upplåtas

utan tillstånd av någon myndighet. Den skulle gälla under lång tidsrymd och antecknas

i fastighetsboken som en fastighet åvilande gravation. Utöver gårdsområdet, som

alltid skulle vara undantaget från skogsrätt, skulle ägaren vid upplåtelsen kunna undantaga

också annan mark, t. ex. en strandremsa vid en sjö där en framtida fritidsbebyggelse

ter sig möjlig. All rätt till fastigheten som ej tillagts skogsrättshavaren,

t. ex. gårdsområdet med byggnader, jakt och fiske skulle fortfarande tillkomma fastighetens

ägare, som även skulle vara berättigad att utföra och medge transporter till

och från gården på av skogsrättshavaren anlagda transportleder. Har skogsrätt upplåtits

till den allt övervägande delen, t. ex. 90 % av en fastighets produktiva areal,

bör fastigheten icke längre anses som en jordbruksfastighet. På markförvärv från en

sådan fastighet bör bestämmelserna i jordförvärvslagen icke längre vara tillämpliga

och fastigheten bör därför omföras från ”jordbruksfastighet” till ”annan fastighet”.

Även utanför de län varom nu är fråga anses den föreslagna upplåtelseformen

kunna vara av värde i vissa fall men den bör i så fall underkastas motsvarande villkor

som enligt jordförvärvslagen gäller för rätt att förvärva jordbruksfastighet.

Gällande rätt

De grundläggande bestämmelserna angående nyttjanderätt återfinns i lagen den

14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom. Med nyttjanderätt till fast egendom

torde enligt den rådande allmänna uppfattningen avses en annan än fastighetsägaren

tillkommande rätt att begagna fastigheten, som inte innebär ett ingrepp i fastighetens

substans. Sålunda innefattas under nyttjanderätt närmast 1) rätt att begagna fastigheten

för att avvinna densamma naturprodukter, som är att hänföra till vanlig, på

naturlig väg uppkommande avkastning (t. ex. åkerbruksprodukter) och 2) begagnande

som inte avser dylikt tillgodogörande av naturprodukter (t. ex. begagnande av

mark till väg eller av hus till bostad). Till nyttjanderätt torde hänföras även rätt till

skogsavverkning i den mån på grund av avverkningstidens längd eller avverkningens

forstmässiga beskaffenhet fastighetens substans kan sägas bli oförändrad. Verklig nyttjanderätt

anses då föreligga. Sådan upplåtelse torde emellertid förekomma i mycket

ringa omfattning. Som nedan närmare framgår har man i lagen med nyttjanderätt i

vissa hänseenden likställt sådana förfoganden som innefattar substansiell förändring

såsom t. ex. rätt att avverka skog.

De allmänna bestämmelserna rörande nyttjanderätt i 1 kap. 1—6 §§ allmänna

nyttjanderättslagen avser maximitid för nyttjanderättsavtals bestånd (1 §), inskrivning

till säkerhet för nyttjanderätts bestånd (2 §) samt rättsverkningar vid frivillig

överlåtelse, exekutiv försäljning eller återköp enligt lagen om återköpsrätt till fast

egendom av den fastighet, vartill nyttjanderätt upplåtits (3 och 4 §§), vid upplåtelse

av nyttjanderätt åt flera (5 §) och vid ny ttj anderätts bortfall på grund av klander

eller återköpsrätt som förbehållits tidigare än nyttjanderätten uppläts (6 §). Vad

gäller längsta tid för nyttjanderättsavtals bestånd stadgas att avtal, varigenom upplåts

nytj anderätt till fastighet på landet, ej är bindande utöver femtio år från det av
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1967

talet slöts; dock är nyttjanderätt som upplåtits åt någon för livstiden gällande även

om denna tid överskrids. I stad är maximitiden i regel tjugofem år.

I 7 § stadgas att vad tidigare i samma kapitel, dvs. i 1—6 §§, eller eljest i lag finnes

i allmänhet föreskrivet angående nyttjanderätt till fast egendom skall tillämpas

även i fråga om rättighet, som fastighets ägare åt annan upplåter att å fastigheten avverka

skog eller att där taga torv, ler, grus, sten eller annat, som icke är att hänföra

till fastighetens vanliga avkastning, eller att jaga eller att fiska. De i 1 § stadgade

maximitiderna skall emellertid enligt särskild inskränkande bestämmelse i 7 § ej

gälla, där upplåtelsen avser allenast eller huvudsakligen rätt att annorledes än till

husbehov avverka skog, för vilket fall föreskrives en längsta tid för rättighetens bestånd

av fem år. För upplåtelse, som sker från kronan, gäller enligt 8 § ej de maximitider

som angivits i 1 och 7 §§. I fråga om kronan tillhöriga skogar under domänstyrelsens

förvaltning gäller i stället en i förordningen den 10 maj 1935 (nr 157) angående

grunder för förvaltningen av vissa kronoskogar intagen bestämmelse, att domänstyrelsen

icke utan Kungl. Maj:ts medgivande äger träffa avtal om upplåtelse

av avverkningsrätt för längre tid än fem år.

I allmänna nyttjanderättslagen behandlas också arrende- och hyresavtalen samt

tomträtten och vattenfallsrätten i särskilda kapitel. Övriga i lagen avsedda verkliga

nyttjanderätter regleras endast av de i 1 kap. upptagna allmänna bestämmelserna.

På de upplåtelser som avses i 1 kap. 7 § och dit även rätt att avverka skog hör skall

tillämpas inte bara 1—6 §§ i samma kap. utan även vad som eljest i lag är i allmänhet

stadgat om nyttjanderätt. Vad som är föreskrivet endast för något speciellt slag

av nyttjanderätt, t. ex. arrende eller hyra, saknar däremot betydelse. För bedömandet

av rättsförhållandet mellan jordägare och den som fått upplåtelsen är man sålunda

i stor utsträckning hänvisad åt allmänna rättsgrundsatser, i den mån ej själva upplåtelseavtalet

innehåller bestämmelser angående kontrahenternas rätt mot varandra.

Med hänsyn till innehållet i motionen må här även återges de huvudsakliga bestämmelserna

i jordförvärvslagen den 14 maj 1965. Genom den reform av jordförvärvslagstiftningen

som lagen innebär har bl. a. avsetts att förbättra möjligheterna att

genom förvärv storleksrationalisera skogsmarksinnehav och att i bygder där jordbruket

viker ta hand om frigjorda marker för rationell skogsproduktion samt att tillgodose

skogsindustriernas behov av råvarubas. Enligt lagen får fast egendom, som är taxerad

som jordbruksfastighet, inte förvärvas bl. a. genom köp, byte eller gåva utan tillstånd

av lantbruksnämnd. Från denna huvudregel, som gäller för både fysiska och juridiska

personer, görs emellertid åtskilliga undantag. Såvitt avser de tillståndspliktiga förvärven

upptar lagen inte något absolut förvärvshinder. I stället anges olika fall, då

förvärvstillstånd må vägras. Tillståndsgivningen är i huvudsak reglerad på följande

sätt. I princip föreligger möjlighet för den tillämpande myndigheten att vägra eller

bevilja förvärvstillstånd efter prövning av omständigheterna i det särskilda fallet.

Enskild jordbrukare skall emellertid enligt 4 § första stycket i lagen alltid få tillstånd

att för den egna verksamheten förvärva befintligt jordbruk liksom tillskott av jord och

skog. I vissa fall, som anges i fyra punkter i 4 § andra stycket, skall vidare tillstånd normalt

lämnas. Detta gäller om förvärvaren — fysisk eller juridisk person — här i riket

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1967

industriellt förädlar jordbruks- eller skogsprodukter eller handlar med jordbruksprodukter

och det huvudsakliga syftet med fånget är att varaktigt tillgodogöra egendomens

alster i rörelsen (punkt 1). Detsamma är förhållandet, om fånget avser en för rationellt

skogsbruk lämpad brukningsenhet och förvärvaren ämnar bereda sig stadigvarande

inkomst genom eget skogsarbete på egendomen (punkt 2). Motsvarande

förmånsställning tillkommer förvärvare av jordbruk, som varken är eller kan bli bärkraftigt

(punkt 3), och jord- eller skogsägare som genom tillskottsförvärv rationaliserar

sin brukningsenhet (punkt 4). De förvärvare som avses i dessa punkter är

jämställda med enskild jordbrukare med den inskränkningen, att förvärvstillstånd

kan vägras dem enligt 4 § sista stycket, om särskilda skäl föranleder därtill. Sådana

skäl föreligger bl.a. vid spekulations- och kapitalplaceringsköp som till följd av sin

prishöjande effekt ej rimmar med primära samhällsintressen. Ett dylikt intresse, som

med hänsyn till sin vikt i förevarande sammanhang kommit till direkt uttryck i lagtexten,

är att skogsförvärv av någon betydenhet bör vara ägnat att tillgodose kraven

på rationellt skogsbruk och ändamålsenligt utnyttjande av avkastningen. Förvärvstillstånd

skall alltid kunna vägras med stöd av 5 §, om egendomen behöver tas i anspråk

för att underlätta bildandet av brukningsenheter med ändamålsenlig storlek

och ägoanordning. När denna bestämmelse tillämpas, blir staten enligt 10 § i regel

skyldig att inlösa egendomen. Förvärvstillstånd skall också alltid kunna vägras med

stöd av 6 §, om fånget medför uppdelning av lämplig brukningsenhet som består av

flera fastigheter eller sämjelotter.

1965 års riksdag

Vid 1965 års riksdag väcktes motioner (1:541 och 11:646), vari hemställdes om utredning

och förslag i fråga om lagstiftningen beträffande köp av skog på rot syftande

till en begränsning av den enligt 1 kap. 7 § nyttjanderättslagen medgivna maximitiden

fem år.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande (L3U 1965:8, rskr. 79) anförde tredje

lagutskottet bl. a. följande:

Som motionärerna framhåller kan nackdelar vara förenade med ett utnyttjande av

en femårig avtalstid. Främst skogsvårdssynpunkter talar för lämpligheten att tiden

mellan försäljning av skog på rot och avverkning i möjligaste mån minskas. Såsom

riksdagen tidigare uttalat har utvecklingen också gått i riktning mot allt kortare tider

för avverkning och drivning. Särskilt i södra Sverige men även i Norrland synes det

höra till undantagen att rotposter får stå oawerkade längre tid än tre år efter försäljning.

Så sent som 1962 framhöll riksdagen att denna utveckling alltjämt synes

fortskrida. Fastän det härav kunde synas som om ett förkortande av maximitiden i

stort sett skulle sakna praktisk betydelse, ville dock riksdagen såväl 1961 som 1962

icke förorda en lagändring. Riksdagen fann nämligen att en längre tid kunde vara

motiverad i särskilda fall, såsom då drivningstekniska svårigheter föreligger till följd

av exempelvis ogynnsam väderlek och rotposternas svårtillgänglighet eller då det av

ekonomiska skäl bör finnas möjlighet att koncentrera utdrivningen av flera säsongers

rotpostköp till ett år. I sådana fall borde enligt riksdagens mening möjligheterna att

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1967

bestämma awerkningstiden upp till fem år icke beskäras. Såsom framgår av den tidigare

redogörelsen, har i lagberedningens förslag till ny jordabalk upptagits en bestämmelse

med samma innehåll som den nu gällande. Enligt uppgift har förevarande

spörsmål icke uppmärksammats i de över förslaget avgivna remissyttrandena. Jordabalksförslaget

övervägs f. n. inom Kungl. Maj :ts kansli. Med hänsyn till det moderna

skogsbrukets snabba utveckling i olika avseenden, och då riksdagen jämväl tidigare

tillmätt bestämmelsen om maximitid viss betydelse från skogsvårdssynpunkt, finner

utskottet att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t bör fästa uppmärksamheten på

det genom motionerna nu åter aktualiserade spörsmålet.

I det till lagrådet den 11 februari 1966 remitterade förslaget till ny jordabalk föreslås

i överensstämmelse med vad som f. n. gäller att avtal angående upplåtelse, som

endast eller huvudsakligen avser rätt att avverka skog för annat ändamål än husbehov,

ej skall vara bindande längre än fem år.

Skogspolitiska utredningen

Utredningen har tillkallats enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 3 juni 1965 för

att utreda riktlinjerna för den framtida skogspolitiken (direktiven återgivna i riksdagsberättelsen

år 1966 s. 320 ff.). I direktiven för utredningen anförs bl. a. följande:

Syftet i stort med den av mig förordade utredningen bör vara att undersöka hur

statsmakterna utifrån de förutsättningar för skogsbruket som nu kan överblickas på

lämpligaste sätt bör medverka till en ur samhällsekonomisk och social synpunkt sund

utveckling av skogsbruket. De sakkunniga bör därför såsom en utgångspunkt för sina

överväganden söka klarlägga vilka krav som den inträffade och väntade utvecklingen

ställer på det svenska skogsbruket i framtiden. Med hänsyn bl. a. till att skogsbruket

utgör råvarubas för en av landets viktigaste exportnäringar är det självfallet angeläget

att därvid söka bedöma den internationella situationen på sikt i fråga om produktion

och konsumtion av skogsprodukter. Likaså bör uppmärksammas skogsbruksmetoderna

i främst länder, som kan komma att konkurrera med Sverige på den internationella

marknaden.

Av stor betydelse torde vara frågan om den storlek och form på de skogliga behandlingsytoma

som fordras för att ett rationellt skogsbruk skall kunna drivas. De

sakkunniga bör därför söka bilda sig en uppfattning härom. Givet är att därvid hänsyn

bör tas till de skilda driftsformer som kan komma i fråga inom storskogsbruket

och ett med jordbruk kombinerat skogsbruk. Jag anser det också vara angeläget att

de sakkunniga överväger hur en skogsbruksenhet bör vara beskaffad för att under

olika betingelser medge en rationell drift. Särskilt bör belysas kraven på en fristående

skogsbruksfastighet för att den långsiktigt skall kunna bereda brukaren hans huvudsakliga

sysselsättning och ge honom en skälig, stadigvarande inkomst.

Såsom förut berörts är de nuvarande skogsbruksenheternas storlek och arrondering

ofta bristfällig. Den reformerade jordförvärvslagstiftningen ger bättre förutsättningar

än tidigare för förvärv i arronderingssyfte och för att utöka skogsmarksinnehav.

Enligt min mening bör med hänsyn till den stora vikten av snabba åtgärder för att

komma till rätta med de otillfredsställande förhållandena övervägas ytterligare åtgärder

för att underlätta arronderingsförbättring och storleksrationalisering. Utredningen

bör därför undersöka möjligheterna att stimulera byten av skogsmark och

fastighetsregleringsåtgärder för att nå förbättrad arrondering. Av särskild betydelse

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1967

anser jag också vara att utredningen uppmärksammar möjligheterna att genom samverkan

över ägogränserna överbrygga de olägenheter som beror på bristfällig storlek

och arrondering av skogsbruksenheter. En i lämpliga former organiserad sådan samverkan

bör enligt min uppfattning främjas av statsmakterna. Om särskilda bestämmelser

erfordras för att t. ex. sakrättsligt trygga träffade överenskommelser om samverkan,

bör förslag härom kunna framläggas.

Enligt uppgift i årets riksdagsberättelse beräknas utredningsarbetet pågå under

hela år 1967.

Något om skogsbruksområden in. m.

Såsom en konsekvens av det allt starkare kravet på mekanisering och för att överbrygga

de svårigheter för ett rationellt skogsbruk, som orsakas av ägosplittringen i

skogsmarken, har under de senaste åren samverkan mellan skogsägarna kommit till

stånd. Denna samverkan sker bl. a. i s. k. skogsbruksområden i skogsägareföreningarnas

regi. Ett skogsbruksområdes organisation karakteriseras av att ett avtal upprättas

mellan den enskilde skogsägaren och skogsägareföreningen, genom vilket skogsägaren

ingår som medlem i skogsbruksområdet under en viss tidsperiod, vanligen två till fem

år. Genom avtalet förbinder sig skogsägaren att delta i samverkan inom området

och att efter vissa regler och mot vissa avgifter utnyttja den fackman som skogsägareföreningen

placerar som ledare för området. Skogsägareföreningen å sin sida förbinder

sig att ställa sådan fackman till förfogande för att lämna skogsägaren erforderlig

service. Denna består bl. a. i att man anskaffar arbetskraft, tillhandahåller

maskiner, upprättar skogsbruksplaner, samordnar drivningar m. m. För bestridande

av skogsägareföreningens kostnader har skogsägaren att erlägga vissa avgifter. Dessa

utgör ersättning dels för den service som lämnas av föreningens personal, dels för

direkta utgifter för arbetslöner och maskiner m. m.

Antalet skogsbruksområden var den 1 januari 1966 291, omfattande totalt ca 1,7

milj. ha.

Inom de fyra nordligaste länen förekommer samarbete mellan skogsägarna inom

s. k. samverkansområden. Dessa har en areal som sammanlagt överstiger 450 000 ha.

Utskottet

I motionen hemställes att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t skall begära utredning

om införande av en ny form av markupplåtelse, kallad skogsrätt, varigenom

markägaren kan på längre tid upplåta jord till annan för drivande av skogsbruk.

I 1 kap. i lagen om nyttjanderätt till fast egendom ges vissa allmänna bestämmelser

om nyttjanderätt, avseende bl. a. maximitider för avtals bestånd. Med nyttjanderätt

torde i sammanhanget få avses en annan än fastighetsägaren tillkommande rätt att

begagna fastigheten, som inte innebär ett ingrepp i fastighetens substans. Under

denna definition kan i och för sig även upplåtelse av fastighet till skogsbruk falla.

En förutsättning är dock härvid att upplåtelsen i vad den avser avverkning beträf
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1967

7

fande avverkningstidens längd och i övrigt är så utformad att fastighetens substans

kan sägas bli oförändrad, d. v. s. att virkesuttaget i princip motsvarar tillväxten. För

sådan upplåtelse av nyttjanderätt till fastighet på landet gäller att avtalet i regel ej

är bindande utöver 50 år från det avtalet slöts. Lagstiftningen lägger sålunda inte

hinder i vägen för upplåtelse av mark till skogsbruk under nyss angivna förutsättningar

för en tid av 50 år. De föreliggande möjligheterna att få till stånd långsiktiga

upplåtelser av mark till skogsbruk synes dock av olika skäl i praktiken utnyttjas endast

för speciella ändamål. Vad gäller de i motionen berörda frågorna rörande utformningen

av skogsrätten, som inte avser avtalstidens längd, vill utskottet anmärka

att de till allra största delen synes kunna regleras genom överenskommelser mellan

parterna. Några lagstiftningsåtgärder i dessa delar är med hänsyn till det sagda inte

påkallade.

Då rätt till skogsavverkning upplåtes torde parterna i allmänhet vara inriktade på

att helt eller delvis tillgodogöra sig det vid upplåtelsetillfället samlade skogskapitalet.

Motionären synes även ha tänkt sig att skogsrätten skulle omfatta en sådan vidare

rätt till skogsavverkning i det att i motionen angivits att skogsrättshavaren skulle ha

rätt att tillgodogöra sig redan växande skog. På en sådan rättighet torde bestämmelsen

angående skogsavverkning i 1 kap. 7 § nyttjanderättslagen i regel bli tillämplig.

I detta lagrum föreskrivs beträffande upplåtelse av rätt till skogsavverkning, som inte

endast eller huvudsakligen avser avverkning för husbehov, en längsta tid för rättighetens

bestånd av fem år. Beträffande denna tidsfrist vill utskottet — under hänvisning

till de synpunkter som angivits i utskottets utlåtande nr 8 år 1965 — endast

framhålla att det i varje fall inte kan anses föreligga skäl att utsträcka den. Motionärens

tankegång att skogsrätten skulle avse upplåtelse för längre tid låter sig inte

förena härmed. Hithörande problem torde därför få lösas efter andra riktlinjer än

motionären föreslagit. Utskottet vill i sammanhanget även erinra om att frågan hur

statsmakterna på lämpligaste sätt bör medverka till en ur samhällsekonomisk och social

synpunkt sund utveckling av skogsbruket f. n. övervägs av skogspolitiska utredningen.

Utskottet får på grund av vad sålunda anförts hemställa,

att förevarande motion, 11:451, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 14 mars 1967

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1967

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Svante Kristiansson, Knut Johansson*,

Ebbe Ohlsson, Nils-Eric Gustafsson, Åkesson, Wirmark och fru Landberg;

från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Nyberg, fru Torbrink, herrar

Grebäck* Persson i Tan do*, Hamrin i Kalmar, Bengtson i Solna och fröken Anderson

i Lerum*.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Victor Pettersons Bokindustri AB, Stockholm 1967

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.