Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om ökat djurskydd. Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens första kammare väckt och till lagutskott hänvisad motion, nr 35, av herr Skårman.

1967-02-15 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1967:2, Utlåtande i anledning av väckt motion om ökat djurskydd. Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens första kammare väckt och till lagutskott hänvisad motion, nr 35, av herr Skårman.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1967

1

Nr 2

Utlåtande i anledning av väckt motion om ökat djurskydd.

Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens första kammare

väckt och till lagutskott hänvisad motion, nr 35, av herr Skårman.

I motionen hemställes »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t

anhålla om utredning och förslag till skärpning av djurskyddslagstiftningen

i syfte att på ett tidigt stadium uppdaga grov vanvård och misshandel

av djur».

Till stöd för yrkandet anförs bl. a. att det gång efter annan kommer i

dagen upprörande fall av vanvård och misshandel av djur. Ett återkommande

drag i dessa fall av grov vanvård är att missförhållandena kunnat

hålla på under lång tid innan de kommit till myndigheternas kännedom

och djuren befriats från sina plågoandar och kommit under åtal. Motionären

pekar i sammanhanget på att det i de större tätorterna råder en hög

grad av anonymitet och att samma är förhållandet i de utglesade bygder,

där det är långt mellan grannarna. Fråga är emellertid också, anförs i motionen,

om inte djurskyddsinspektionen sådan den utformats i praktiken

blivit alltför omständlig och ibland överlämnats till frivilliga krafter i djurskyddsföreningar,

som varken har personal eller medel till en effektiv

övervakning. Även detta kan ha bidragit till missförhållandena.

Motionären anför i fortsättningen bl. a. att djurskyddslagen säkerligen

skulle vara effektiv om den kunde hringas till efterlevnad och snabb reaktion.

Bestämmelserna om tillsynen är så utformade att det är ganska

väl sörjt för att »apparaten» skall fungera hela skalan igenom, om nu

ärendet kommer till allmän kännedom. Det är emellertid enligt motionärens

mening just här det brister. Många gånger är hälsovårdsnämnderna

så sammansatta och så överhopade med ärenden att de inte har tid att reagera

så snabbt, som erfordras vid grova vanvårdsfall. Allmänheten vet vidare

ofta inte, vart man skall vända sig med en anmälan om misstanke

att vanvård sker. Förhållandena gör att många föredrar att inte göra den

anmälan, som borde vara en moralisk plikt. Dock har många djurskyddsföreningar

enligt vad motionären anför tagit kontakt med frivilliga och

anställt dessa som »djurskyddsinspektörer», ibland har polismän satsat

sin fritid åt dylika uppdrag och därmed givit dessa ett sken av offentlighet

för att klara upp misstänkta missförhållanden. Dessa föreningar har emellertid

ofta en svag ekonomi eller för en tynande tillvaro, varför de inte

kan betala sina inspektörer ens respengar för att utreda en anmälan.

1 Rihang till riksdagens protokoll 1967. 9 sand. 3 avd. Nr 2

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1967

Motionären förklarar avslutningsvis att det vill synas som om man genom

en skärpning av lagstiftningen skulle kunna effektivisera djurskyddet.

En möjlighet vore att legalisera dessa »djurskyddsinspektörer» och ge dem

polismans befogenhet, men även andra utvägar står säkerligen till buds.

Vissa bestämmelser angående djurskydd

Före tillkomsten av lagen den 19 maj 1944 (nr 219) om djurskydd

(djurskyddslagen) fanns i vår lagstiftning ingen annan allmän reglering

av djurskyddsfrågorna än bestämmelsen i strafflagen om brottet djurplågeri.

När strafflagen den 1 januari 1965 ersattes med brottsbalken, överfördes

bestämmelsen i sak oförändrad till 16 kap. 13 § brottsbalken. Enligt

detta lagrum dömdes för djurplågeri till böter eller fängelse i högst två år,

om någon genom misshandel, överansträngning, vanvård eller annorledes

utsatte djur för otillbörligt lidande. Stadgandet har skärpts genom lagändring,

som trätt i kraft den 1 juli 1966. Numera skall sålunda dömas för

djurplågeri till böter eller fängelse i högst två år, om någon genom misshandel,

överansträngning eller vanvård eller på annat sätt otillbörligen

utsätter djur för lidande. Straffbestämmelsen om djurplågeri är alltjämt

grundläggande för den rättsliga regleringen av djurskyddet.

Från och med den 1 januari 1945 gäller djurskyddslagen. Vissa ändringar

i lagen har skett från och med den 1 januari 1959, gällande framför

allt bestämmelserna i 14 och 15 §§ om tillsyn å lagens efterlevnad. Från

och med den 1 juli 1966 har vidare införts förbud mot s. k. hällning och

klubbning vid betesgång och föreskrifter beträffande löplina m. m. för

bandhund. Från och med den 1 januari 1967 har slutligen införts krav på

tillstånd för att driva kennelrörelse och hundpensionat.

Enligt 1 § djurskyddslagen avser den vård och behandling av husdjur

och av andra djur som hålls i fångenskap. Lagen avser alltså inte såsom

brottsbalkens stadgande alla slag av djur.

Djurskyddslagen innehåller i 2—6 ''§§ allmänna bestämmelser om behandlingen

av djur. Dessa innebär i huvudsak följande. Djur skall behandlas

väl och såvitt möjligt skyddas mot lidande. Stall eller annat förvaringsrum

skall erbjuda tillräckligt utrymme och skydd samt skall hållas

tillfredsställande rent. Djur skall förses med erforderligt foder och vatten.

När djur används i arbete, skall såvitt möjligt iakttas, att det inte överanstränges.

Pådrivning eller aga med redskap som lätt kan sarga eller på

annat sätt skada djuret får inte förekomma. Djur får vidare inte hållas

bundet eller tjudrat på ett för djuret plågsamt sätt eller så att det inte

kan få behövlig vila. S. k. hällning eller klubbning vid betesgång får heller

inlc förekomma. Djur som blivit sjukt eller skadat skall utan dröjsmål

omhändertas för erforderlig omvårdnad, såvida inte sjukdomen eller ska
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1967

3

dan är så svårartad att djuret bör dödas. Vid transport av djur skall särskilt

iakttas att transportmedlet är lämpat för ändamålet och att djuret

såvitt möjligt skyddas mot stötar, skavning och dylikt.

8 § ger bestämmelser om förevisning av djur och föreskriver att djur

inte får övas för eller användas vid filminspelning m. m. på sådant sätt

att det utsätts för ångest eller annat lidande.

8 a § föreskriver att det krävs tillstånd av hälsovårdsnämnden för att

driva kennelrörelse och hundpensionat.

I 8 b § meddelas föreskrifter beträffande löplina m. m. för bandhund.

9—13 §§ innehåller bestämmelser om kastrering och kupering m. m.

samt om användning av djur för vetenskapligt ändamål.

Överträdelse av de speciella bestämmelserna i 8 a § och 9—12 §>§ djurskyddslagen

straffas enligt 21 § med dagsböter. Däremot stadgas i lagen

ej straff för överträdelse av de allmänna bestämmelserna. För att framtvinga

efterlevnad av dessa har lagen ett administrativt övervakningssystem.

Bestämmelserna härom finns i 14 och 15 §§. Djur som används

inom försvarsväsendet är enligt 16 § undantagna från övervakningssystemet

men inte från lagens bestämmelser i övrigt. Genom de från och med

år 1959 gällande ändringarna av 14 och 15 §§ har övervakningsorganisationen

och övervakningsorganens befogenheter stärkts. Enligt 14 § har

hälsovårdsnämnden i orten att öva tillsyn över djurens vård och behandling.

För sådant ändamål skall nämnden utse en eller vid behov flera tillsyningsmän.

Vid tillsynen medverkar länsveterinären och distrikts- eller

stadsveterinären. Länsstyrelsen skall, med biträde av länsveterinären, vaka

över att hälsovårdsnämnder och tillsyningsmän samt distrikts- och stadsveterinärer

fullgör sina åligganden. Högsta tillsynen över djurskyddet tillkommer

veterinärstyrelsen, som har att till ledning för övriga tillsynsorgan

meddela erforderliga råd och anvisningar. Åsidosätter någon vad

som stadgas i de allmänna bestämmelserna i 2—6 §§ eller 8 b §, äger

hälsovårdsnämnden, i den mån ej särskilda bestämmelser är gällande, meddela

erforderlig föreskrift om vad han enligt dessa paragrafer har att

iaktta. Nämnden äger i sådant fall också stadga vite. Underlåter någon att

vidta föreskriven åtgärd, äger nämnden verkställa åtgärden på den försumliges

bekostnad. Samma befogenheter tillkommer länsstyrelsen. Enligt 15 §

är den som har djur i sin vård skyldig att låta hälsovårdsnämnden, tillsyningsman,

de förut nämnda veterinärerna m. fl. besiktiga djuret samt stall

eller annat förvaringsrum, födoämnen, redskap och persedlar som är avsedda

för djuret. Polismyndigheten meddelar handräckning för dylik besiktning.

Om överträdelse av djurskyddslagens bestämmelser — allmänna eller

speciella — innebär djurplågeri dömes, såsom erinras i 21 §, till straff enligt

brottsbalken. I sådant fall utesluts tillämpning av djurskyddslagens

straffbestämmelser.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 saml. 3 avd. Nr 2

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1967

Redan före djurskyddslagen tillkom lagen den 4 juni 1937 (nr 313) angående

slakt av husdjur, som trätt i kraft den 1 juli 1938. Även denna lag

har djurskyddskaraktär. I 7 § djurskyddslagen hänvisas till slaktlagen.

Djurskyddslagen kompletteras i övrigt av särskilda föreskrifter som

utfärdats på grund av bemyndigande i lagen. Genom kungörelsen den 15

december 1944 (nr 781) angående transport av vissa levande djur med

motorfordon in. m. (transportkungörelsen), har Kungl. Maj :t sålunda meddelat

föreskrifter om beskaffenhet och utrustning av motorfordon eller

släpfordon som används för djurtransport, om lastning av djur, om djurs

vård under transport m. m. Åsidosättande av dessa föreskrifter straffas

med dagsböter. Den i 14 § djurskyddslagen föreskrivna tillsynen avser

även efterlevnaden av transportkungörelsen och andra med stöd av lagen

utfärdade specialförfattningar.

Med stöd av bemyndigande i 8 § djurskyddslagen har Kungl. Maj :t utfärdat

kungörelsen den 6 november 1959 (nr 486) om offentlig förevisning

av djur (föreuisningskungörelsen), som trätt i kraft den 1 januari 1960.

All offentlig förevisning av djur, vare sig den äger rum i zoologisk trädgård,

djurpark, cirkus eller varieté, i föreläsnings-, utställnings- eller affärslokal,

på tävlingsbana eller annorstädes, skall enligt 1 § kungörelsen stå under

särskilt överinseende av veterinärstyrelsen i samverkan med övriga i djurskyddslagen

nämnda tillsynsmyndigheter. Detta gäller även filminspelning

med djur och sådan övning med djur, som utgör förberedelse till offentlig

förevisning, ävensom djurens förvaring, transport och behandling i övrigt

under tid då förevisningen, filminspelningen eller övningen inte pågår. Enligt

2 § åläggs veterinärstyrelsen att i erforderlig utsträckning genom inspektioner

låta undersöka hur djuren handhas.

På grund av bemyndigande i 12 § djurskyddslagen har Kungl. Maj:t

utfärdat kungörelsen den 17 november 19U (nr 771) med vissa bestämmelser

om användning av djur för vetenskapligt ändamål m. m. Tillsynen

ankommer på veterinärstyrelsen.

Med stöd av bemyndigande i 18 § djurskyddslagen har Kungl. Maj:t

även utfärdat kungörelsen den 17 november 19M (nr 769) angående förfarandet

vid polismyndighets omhändertagande av djur m. m.

1965 års riksdag m. m.

Under år 1965 har riksdagen antagit förslag till ändringar i 16 kap. 13 §

brottsbalken, djurskyddslagen samt lagen angående slakt av husdjur (prop.

nr 138, L3U 3,1, rskr. 408). Lagändringarna innebär att gärningsbeskrivningen

vid djurplågeri skärps, att förbud införs mot hällning och klubbning

vid betesgång, att det skall krävas tillstånd för att driva kennelrörelse och

hundpensionat, att tvingande föreskrifter införs beträffande löplina m. m.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1967

5

för bandhund och att bedövningstvång införs vid renslakt. Tillståndstvånget

för kennelrörelse och hundpensionat har liksom bedövningstvånget

vid renslakt införts fr. o. m. den 1 januari 1967 medan övriga lagändringar

trätt i kraft den 1 juli 1966.

I propositionen berördes även — jämte annat •— vissa spörsmål som

kunde lösas utan riksdagens medverkan, nämligen frågor om användning

av djur för vetenskapliga ändamål, kastrering av ren, vissa hästtävlingar,

transport av levande djur och tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad.

Med hänsyn till innehållet i motionen begränsas redogörelsen till den

sistnämnda frågan. Departementschefen anförde härom bl. a. följande

(s. 106 f):

Frågan om tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad har tidigare behandlats

av djurskyddsutredningen, nämligen i betänkande som avgavs år

1956. Detta ledde till vissa ändringar i lagen från och med den 1 januari

1959, vilka syftade till en effektivisering av tillsynen. Huvudprincipen enligt

gällande ordning är att det är hälsovårdsnämnden i orten som har att

utöva tillsyn över djurens vård och behandling. Nämnden är skyldig att utse

en eller vid behov flera tillsyningsmän. Länsveterinären samt distriktseller

stadsveterinär medverkar vid tillsynen och länsstyrelsen skall med biträde

av länsveterinären vaka över att hälsovårdsnämnder och tillsyningsmän

samt distrikts- och stadsveterinärer fullgör sina åligganden. Veterinärstyrelsen

har högsta tillsynen och meddelar råd och anvisningar till ledning

för övriga tillsynsorgan.

Utredningsmannen har nu ansett sig kunna konstatera att det — trots de

ändrade bestämmelserna — alltjämt brister i fråga om djurskyddskontrollen

på det lokala planet och att de möjligheter som lagstiftningen lägger i

kontrollmyndigheternas hand inte utnyttjas. Efter att ha övervägt vissa

andra förslag till ändrade bestämmelser har utredningsmannen stannat för

att förorda en regel enligt vilken polisman i orten utan särskilt förordnande

skall vara behörig att göra sådan besiktning som avses i 15 § djurskyddslagen,

dvs. besiktning av djur samt stallar, födoämnen, redskap m. m. Polismannen

skulle med andra ord få samma behörighet i detta avseende som

hälsovårdsnämndernas tillsyningsmän.

Departementschefen fann sig emellertid på anförda skäl inte kunna förorda

att polisman tillädes den föreslagna behörigheten. Departementschefen

fortsatte därefter:

Utredningsmannen har ansett att djurskyddslagens nuvarande föreskrifter

beträffande kontrollen över lagens efterlevnad har ett innehåll som väl

täcker vad lagstiftaren åsyftat. Jag delar denna uppfattning och jag har

även i ett tidigare avsnitt av denna framställning uttalat mig för att den effektivisering

av tillsynen som krävs i fråga om de vetenskapliga djurförsöken

bör äga rum inom ramen för nuvarande ordning.

Intrycket att det alltjämt i många fall brister i de lokala myndigheternas

handhavande av tillsynen enligt djurskyddslagen har i stort sett bestyrkts

genom uttalanden under remissbehandlingen. När man bedömer detta läge

får man komma ihåg att de nu gällande tillsynsbestämmelserna, som bl. a.

bar medfört att utseende av tillsyningsmän blivit obligatoriskt, har varit i

kraft så pass kort tid som från och med 1959. Även om det på sina håll sy
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1967

nes förekomma en verklig eftersläpning bör man kunna utgå från att den

fortsatta utvecklingen skall innebära att intentionerna bakom bestämmelserna

blir mera fullständigt förverkligade. 1 detta avseende har man också

anledning att fästa stora förhoppningar vid kommunsammanslagningarna,

som skapar förutsättningar för vidgad användning av heltidsanställda tillsyningsmän.

Härigenom bör det bli möjligt att efter hand bygga upp en kår

av kunniga och i förhållande till lokala intressemotsättningar relativt fria

befattningshavare som förmår att hävda djurskyddsintresset med erforderlig

kraft. Det är emellertid inte tillräckligt att avvakta de förbättringar som

kan väntas komma på detta sätt utan åtgärder bör vidtas för att påskynda

den önskvärda utvecklingen.

Det viktigaste blir då att genom upplysning söka väcka och stärka det

personliga intresset och känslan av ansvar för tillsynsuppgifterna hos dem

som i olika egenskaper ombesörjer tillsynen på det lokala planet, d.v.s. i första

hand hälsovårdsnämndernas ledamöter och tillsyningsmän. I detta syfte

bör enligt min mening anordnas en informationskampanj i central regi,

lämpligen genom veterinärstyrclsens försorg. Härjämte synes det motiverat

att främst med tanke på tillsyningsmännen anordna en utbildningsverksamhet

som mera inriktas på instruktion beträffande praktiska tillsynsfrågor.

Den informations- och instruktionsverksamhet som jag sålunda vill förorda

torde i lämpliga former böra utsträckas till att avse även tjänsteveterinärerna.

Härigenom ges bl. a. tillfälle till mera ingående behandling av de särskilda

problem som gäller tillsynen över användning av djur för vetenskapliga

och liknande ändamål. Det förtjänar att understrykas att den särskilda

aktivisering som krävs i fråga om detta avsnitt av tillsynsuppgifterna

inte kan komma till stånd utan betydande insatser från tjänsteveterinärernas

sida.

I övrigt finns knappast anledning att nu ingå på detaljerna i de åtgärder

som enligt det anförda bör vidtas för att förbättra djurskyddstillsynen. Det

synes lämpligt att veterinärstyrelsen får i uppdrag att närmare planlägga

åtgärderna samt att inkomma till Kungl. Maj :t med förslag härom jämte erforderliga

kostnadsberäkningar.

Under remissbehandlingen av utredningsmannens förslag har man framfört

vissa förslag om att en intensivare tillsynsverksamhet skulle framtvingas

genom föreskrifter om regelbundet återkommande, rutinmässiga inspektioner

av djurhållningen. Jag anser att frågan härom bör få vila till

dess att man prövat möjligheterna att gå fram efter den mjukare linje som

jag här har förordat.

I motion (11:907) i anledning av propositionen hemställdes att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära förslag om en ny tillsynsorganisation

under länsveterinärerna enligt i motionen angivna riktlinjer. Mot bakgrunden

av rådande missförhållanden i samband med hållande av bandhund

föreslogs vidare i en annan motion (11:910) att riksdagen måtte begära,

att Kungl. Maj :t snarast möjligt ville föranstalta om en utredning av

de praktiska resultaten av åtgärderna för att förbättra tillsynen av djurskyddslagens

efterlevnad och om så anses behövligt förelägga riksdagen de

förslag till författningsändringar, som må föranledas därav.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande anförde tredje lagutskottet i fråga

om tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad följande (s. 47 f.):

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1967

7

Utskottet delar den i motionen 11:907 uttalade uppfattningen, att det alltjämt

i många fall brister i de lokala myndigheternas handhavande av tillsynen

enligt djurskyddslagen och att åtgärder är nödvändiga för att förbättra

det nuvarande tillståndet, som i åtskilliga fall synes innebära att 1959

års lagstiftning om tillsynen i mycket blivit verkningslös. När det gäller att

komma till rätta med missförhållandena synes emellertid — såsom även departementschefen

funnit — i allt fall tills vidare böra väljas en lösning, som

faller inom ramen för nuvarande ordning. Utskottet föreslår sålunda att

hemställan i den nämnda motionen icke skall föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Motionerna 11:907 och 11:910 kan sägas ha det gemensamma syftet att effektivisera

tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad. Såsom redan nämnts

anser även utskottet att en förbättrad tillsyn är nödvändig. Vad beträffar

frågan om möjligheterna att uppnå en sådan inom ramen för nuvarande

ordning vill utskotttet anföra följande.

De rådande missförhållandena synes till stor del bero på att det i många

kommuner saknas underlag för anställning av avlönade tillsyningsmän, som

med kraft kan hävda djurskyddets intressen. Som departementschefen anfört

kan man räkna med att kommunsammanslagningarna härvidlag skall

medföra en ändring till det bättre. Även genom samarbete inom kommunblocken

bör möjligheter för en sådan utveckling skapas. Vidare torde de

av departementschefen nu föreslagna åtgärderna i form av upplysning m. m.

kunna bidra till att förbättra förhållandena på området. Ehuru det inte är

uteslutet att åtgärderna kan komma att visa sig otillräckliga för att en helt

tillfredsställande ordning skall uppnås, synes man dock ha anledning att

någon tid avvakta resultatet av dem, innan något ytterligare åtgöres. Visar

det sig att förhållandena förblir otillfredsställande får ytterligare åtgärder

övervägas. Det torde vara nödvändigt att effekten av de nu föreslagna åtgärderna

följs med uppmärksamhet så att, om så visar sig erforderligt, förslag

till författningsändringar eller annat kan framläggas utan dröjsmål.

Vad utskottet sålunda i anledning av förevarande motioner anfört rörande

åtgärderna för att förbättra tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad

torde böra givas Kungl. Maj :t till känna.

Här må beträffande utbildningsverksamhet i veterinärstyrelsens regi m. m.

nämnas att Kungl. Maj :t den 9 september 1966 på därom gjord framställning

bemyndigat styrelsen att disponera medel under budgetåret 1966/67

för kurser i djurskydd dels för veterinärer (fyra kurser omfattande tre dagar

med cirka 25 deltagare i varje kurs), dels för tillsyningsmän m. fl. vid

hälsovårdsnämnder (fyra regionala tredagarskurser). Avsikten är att dessa

kurser skall återkomma till dess samtliga hälsovårdsnämnder och veterinärer

deltagit. Veterinärstyrelsen har i övrigt medverkat med föredrag rörande

djurskyddet vid ett antal möten anordnade av länshälsovårdsförbund. I länsstyrelsernas

regi har vidare i flera län ordnats informationsmöten för länens

hälsovårdsnämnder, varvid orientering om de nya bestämmelserna

lämnats.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1967

Utskottet

I fråga om tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad gäller som huvudprincip,

att det är hälsovårdsnämnden i orten som har att öva tillsyn övér

djurens vård och behandling. För sådant ändamål skall nämnden utse en

eller flera tillsyningsmän. Vid tillsynen medverkar länsveterinären och

distrikts- eller stadsveterinären enligt särskilda föreskrifter. Länsstyrelsen

skall med biträde av länsveterinären vaka över att hälsovårdsnämnder

och tillsyningsmän samt distrikts- och stadsveterinärer fullgör sina åligganden.

Högsta tillsynen tillkommer veterinärstyrelsen.

I motionen hemställes att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte

anhålla om utredning och förslag till sådan skärpning av djurskyddslagstiftningen

att grov vanvård och misshandel av djur kan uppdagas på ett

tidigt stadium.

Vid behandlingen av frågorna om tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad

hösten 1965 uttalade utskottet som sin mening att det alltjämt i

många fall brister i de lokala myndigheternas handhavande av tillsyriéri

och att åtgärder är nödvändiga för att förbättra det nuvarande tillståndet.

Utskottet uttalade vidare bl. a. att de rådande missförhållandena till stor

del synes bero på att det i många kommuner saknas underlag för anställning

av avlönade tillsyningsmän, som med kraft kan hävda djurskyddets

intressen. Här kan man emellertid räkna med, ansåg utskottet, att kommunsammanslagningarna

och samarbete inom kommunblocken skall medföra

en ändring till det bättre. Även av Kungl. Maj:t i detta sammanhang

föreslagna åtgärder i form av upplysning m. m. torde kunna bidra till att

förbättra förhållandena på området.

Vad utskottet då anförde är alltjämt giltigt. På många håll, särskilt i

små kommuner med otillräckliga personella resurser, synes det fortfarande

brista i tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad. Utskottet anser det

angeläget att dessa brister så långt möjligt undanröjs och vill så till vida

livligt instämma i motionens syfte. Utskottet har emellertid intrycket att

eu märkbar ändring till det bättre skett under senare år och man synes

på de skäl som ovan nämnts ha anledning räkna med att denna utveckling

skall fortgå. Även de under år 1965 antagna lagändringarna, som bl. a.

gällde djurplågeriparagrafen och bandhundsfrågan, har härvid sin betydelse.

Vad gäller frågan om upplysning och utbildningsverksamhet bär

utskottet erfarit, att vissa initiativ nyligen tagits av veterinärstyrelsen och

vissa länsstyrelser. Till följd av det anförda är utskottet inte berett att

tillstyrka motionsförslaget om utredning och skärpning av lagstiftningen.

Alla till buds stående möjligheter att inom ramen för nuvarande organisation

påskynda den önskvärda utvecklingen bör emellertid tillvaratas.

Utskottet får på grund av vad sålunda anförts hemställa,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1967 9

att förevarande motion, 1:35, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 15 februari 1967

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Göran Karlsson*, Svante

Kristiansson, Ebhe Ohlsson, Erik Jansson, Torsten Hansson och Skårman;

från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, fru Torbrink, herrar

Hedin, Svenning, fröken Anderson i Lerum, herrar From, Åberg och Josef son

i Arrie.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

av herr Skårman.

Reservation

Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1967

670078

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.