Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående exploateringen av grustäkter. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 637 i första kammaren av herr Andersson, Torsten, och nr 811 i andra kammaren av herr Larsson i Borrby.

1967-03-30 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1967:22, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående exploateringen av grustäkter. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 637 i första kammaren av herr Andersson, Torsten, och nr 811 i andra kammaren av herr Larsson i Borrby.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1967

1

Nr 22

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående exploateringen

av grustäkter.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till

lagutskott hänvisade motioner, nr 637 i första kammaren av herr Andersson,

Torsten, och nr 811 i andra kammaren av herr Larsson i Borrby.

I motionerna göres till en början gällande att kontakterna mellan naturvårdare

och tekniker är föga utvecklade och att kunskaperna om varandras

områden borde förbättras. Till belysning av omfattningen av den

grusbrytning som förekommer uppges att årsförbrukningen av grus var

år 1960 20 miljoner m3 och år 1965 30 miljoner m3. Motionärerna fortsätter:

Det är glädjande att man i naturvårdslagen uppmärksammat grusåsarnas

betydelse ur andra aspekter än de rent ekonomiska. Grusåsar, som ur

naturvårdssynpunkt är särskilt värdefulla, kan nu undantas från exploatering,

och ersättning ges för förlorad exploateringsrätt. Hittills har dock

endast ett fåtal åsar skyddats genom att ersättning utgått. Vi bör i långt

större utsträckning bevara de vackra geologiska bildningar som grusåsar

utgör och inte av kortsiktigt ekonomiska motiv systematiskt utplåna dem.

Grusåsarna utgör dock inte bara en viktig del av vårt landskap. De är

också en av våra bästa renvattensgeneratorer. Inte minst mot bakgrund

av att många av våra sjöars vatten försämrats genom tillförseln av industriellt

och kommunalt avloppsvatten och gifter, är det viktigt att

grundvattenstillgångarna vårdas med framsynthet och omsorg. Grustäktsbrytningen

ur denna synvinkel har visserligen beaktats i lagen, men inte

tillräckligt. Man bör överväga att skärpa kraven på exploatering som hotar

att ändra och försvåra grundvattencirkulationen i marken.

Om man ser grusåsarnas ianspråktagande i tidsperspektiv kan det

konstateras att våra tillgångar är stora och att de skulle räcka länge

om man helt kunde tillgodogöra sig dem. Svårigheten är att de är lokaliserade

på så sätt, att de minst förekommer i områden, där behovet är

störst — och tvärtom. Det råder bl. a. därför ingen tvekan om att gruset på

sikt måste ersättas med andra material. Vi bör ha detta klart för oss, så att

vi inte låter de kortsiktiga motiven för brytning ständigt bli bestämmande

när tillgångarna minskar. En forskning om hur man lämpligast skall

kunna minska behovet av grus i olika sammanhang bör stödjas. Det material

som närmast skulle kunna komma till användning är plast, som

redan i dag kan ersätta gruset på flera av dess användningsområden. Intill

dess ersättningsmaterial frambringats bör det grus som måste hämtas tas

på sådana ställen att minsta möjliga skada åsamkas. Framför allt bör man

i större utsträckning ta sjö- och havsbottengrus, där mycket stora mängder

1—9399 67 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 3 avd. Nr 22

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1967

finns. Exploateringen blir visserligen dyrare, men skadorna på naturlandskapet

inskränkes, vilket bör värderas högt.

Motionärerna framhåller vidare att den täktverksamhet som sker bör

bli föremål för noggrann granskning så att gällande bestämmelser efterlevs.

En förbättring härvidlag skulle enligt motionärerna komma till

stånd om byggnadsnämnderna åläggs att granska exploateringarna, vilket

de med nuvarande bestämmelser inte har skyldighet till.

Under åberopande av det anförda hemställer motionärerna

»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om sådan

ändring av naturvårdslagen att byggnadsnämnderna ålägges skyldighet att

granska grutäktsverksamheten, samt

att i övrigt beaktas vad i motionen anförts om ersättningsmaterial till

grus».

Beträffande motionernas fullständiga innehåll hänvisas till motionen

I: 637.

Över motionerna har utskottet på sätt § 46 riksdagsordningen föreskriver

inhämtat utlåtande från statens naturvårdsnämnd och länsstyrelsen i

Uppsala län. Länsstyrelsen har i sin tur inhämtat yttranden från länsarkitekten

och tf. naturvårdsintendenten i länet. På begäran av utskottet har

dessutom Riksförbundet landsbygdens folk (RLF) avgivit yttrande över motionerna.

Gällande rätt

I 2 § i 1964 års naturvårdslag förklaras naturvården vara en såväl statlig

som kommunal angelägenhet. Länsstyrelsen har att verka för naturvården

i länet medan statens naturvårdsnämnd har överinseende över naturvården

i riket.

Beträffande den av motionärerna berörda täktverksamheten må här

nämnas att enligt 18 § täkt av sten, grus, sand eller lera för annat ändamål

än markinnehavarens husbehov ej får ske utan länsstyrelsens tillstånd.

Vad nu sagts avser dock ej täkt inom vattenområde och inkräktar inte

heller på rätt som meddelas genom inmutning enligt gruvlagen eller

genom beslut av Konungen. Länsstyrelsen äger förelägga den som söker

täkttillstånd att, vid äventyr att ansökningen avvisas, framlägga täktplan

av erforderlig omfattning. I samband med tillstånd får länsstyrelsen meddela

sådana föreskrifter att företagets menliga inverkan på landskapsbilden

såvitt möjligt begränsas eller motverkas. Tillstånd får för sin

giltighet göras beroende av att säkerhet ställes för fullgörandet av föreskrivna

åtgärder.

Enligt förarbetena till den nya naturvårdslagstiftningen har kommunerna

tillagts viktig roll i naturvårdsarbetet. Det har ansetts motiverat att kommunerna

engagerar sig ekonomiskt för att skaffa sina invånare tillgång

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1967

till naturområden för rekreation och friluftsliv. Angeläget är också att

kommunerna tar initiativ och medverkar inom andra delar av naturvården,

exempelvis i fråga om strandskyddet och landskapsvården. Vid behandlingen

av naturvårdsfrågor bör kommunerna ha frihet att i organisatoriskt

hänseende anpassa sig till vad som är mest praktiskt för deras vidkommade.

Om inte annat beslutas eller gäller på grund av särskild författning

bör det ankomma på kommunens styrelse att handlägga naturvårdsfrågorna

(prop. 1963: 71 s. 115).

I fråga om kommunernas verksamhet på området må först erinras om

det nyss redovisade stadgandet att naturvården också är en kommunal

angelägenhet. Kommunernas uppgifter på naturvårdsområdet är dock inte

närmare reglerat i lag. Vissa bestämmelser är emellertid meddelade som antyder

kommunintresset. Enligt kungörelsen den 11 december 1964 om

tillämpning av naturvårdslagen skall sålunda kommunen underrättas om

beslut beträffande tillstånd till grustäkt (14 §). I 16 § stadgas också att,

innan länsstyrelse i naturvårdsärende fattar beslut som kan föranleda ersättningsskyldighet

eller annat beslut av vikt, samråd skall ske med av

frågan närmast berörda kommuner. Vidare har den kommunala myndighet,

som handhar naturvårdsfrågor, en i naturvårdslagen inskriven möjlighet

att ansöka om handräckning mot den som bryter mot föreskrifter

som meddelats i samband med grustäktstillstånd (39 §). Kommunen har

också möjlighet att framlägga förslag om naturvårdsobjekt, vilket sker

främst inom ramen för den kommunala översiktsplaneringen. Här må

nämnas att vid planläggning enligt byggnadslagen det skall tillses att

områden med särskild naturskönhet, säregna naturförhållanden eller bebyggelse

med särskilt värde ur historisk eller kulturhistorisk synpunkt

eller ur skönhetssynpunkt samt områden som är lämpade och behövliga

för friluftsliv såvitt möjligt bevaras (9 § byggnadsstadgan).

Remissyttrandena

Motionärernas förslag att byggnadsnämnderna ålägges skyldighet att

granska grustäktsverksamheten tillstyrkes av länsstyrelsen i Uppsala län

i så måtto att styrelsen förordar en allmän tillsynsskyldighet för byggnadsnämnderna.

Naturvårdsintendenten i länet tillstyrker motionsyrkandet helt

medan länsarkitekten i samma län instämmer i motionens syfte.

Statens naturvårds nämnd och RLF avstyrker motionsyrkandet i denna

del.

Naturvårdsnämnden framhåller att det kommunala engagemanget i naturvårdsärenden

är mycket skiftande inom olika kommuner. I flera kommuner

har skapats särskilda organ såsom naturvårdsnämnder eller i några

2—9399 67 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 saml. 3 avd. Nr 22

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1967

fall tillsatts särskilda naturvårdsombud, som handhar naturvårdsärenden,

medan i andra kommuner dessa uppgifter överlåtits på redan befintligt

organ. I åtskilliga kommuner återigen har naturvårdsärendena inte anförtrotts

visst organ utan handhas som regel av kommunalnämnd eller

drätselkammare. Dessa och hithörande spörsmål har naturvårdsnämnden

behandlat mera ingående i remissvar till jordbruksutskottet över motionerna

till 1966 års riksdag om kommunala natur- och viltvårdsnämnder.

Från detta remissvar återges följande.

Det förhållandet att kommunernas naturvårdsverksamhet inte närmare

reglerats i lagstiftningen, medför att denna verksamhet bedrives på olika

sätt i skilda delar av landet. Medan man inom vissa kommuner utför ett

aktivt och värdefullt arbete — omfattande t. ex. inventering av naturförhållandena

och planering för framtida markanvändning med hänsyn bl. a.

till naturvårdens behov — så förekommer inom andra kommuner sådant

arbete endast i mycket liten utsträckning. Dessa olikheter beror till stor

del på att problemen inom naturvårdens område varierar högst avsevärt

i de skilda landsdelarna. Så t. ex. uppstår givetvis helt andra problem i en

glesbygdskommun, som ligger långt från tätorter och saknar för allmänheten

attraktiva naturområden, än i en kustkommun, belägen nära en

storstad och utsatt för ett hårt tryck från det rörliga friluftslivets och

fritidsbebyggelsens sida. En annan orsak till olikheterna i kommunernas

aktivitet utgör kommunalekonomiska faktorer samt inte minst de svårigheter

som ofta möter att få tillgång till sakkunnig hjälp, exempelvis

för översiktligt planeringsarbete. Slutligen förekommer otvivelaktigt på

många håll ett stort behov av information om den moderna naturvårdens

mål och medel.

Naturvårdsnämnden anser i hög grad angeläget att kraftigt ökade insatser

på naturvårdens område kommer till stånd från kommunernas sida.

För att i någon mån tillgodose behovet av upplysning och råd har naturvårdsnämndens

tjänstemän deltagit i ett flertal konferenser och informationsmöten

med kommunala representanter. För att ge de kommunala

organen fortlöpande underrättelser om vad som händer på naturvårdens

område och till dem vidarebefordra uppslag till praktiska naturvårdsåtgärder

tillställer nämnden vidare samtliga kommuner sin tidskrift »Naturvård».

Från länsstyrelsernas sida har i flera fall åtgärder vidtagits för att få

till stånd ett fast organiserat samarbete på naturvårdsområdet mellan vederbörande

länsstyrelse och länets kommuner. Så har skett exempelvis i

Södermanlands, Östergötlands, Malmöhus och Gävleborgs län. Dessa åtgärder

har bl. a. syftat till att kommunerna skall utse dels ett särskilt

organ att handha naturvårdsärenden, dels en person att vara kommunens

naturvårdsombud och kontaktman med länsstyrelsen. Naturvårdsnämnden

anser ifrågavarande samarbete vara synnerligen värdefullt och väl ägnat

att stimulera den kommunala aktiviteten på området. Ett verkligt effektivt

samarbete mellan länsstyrelserna och kommunerna torde emellertid även

kräva en upprustning av naturvårdsorganisationen på länsplanet.

Naturvårdsnämnden anför vidare i sitt i förevarande ärende avgivna remissyttrande.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1967

5

Vad beträffar granskning och kontroll av täktverksamheten torde länsstyrelserna

eller deras experter — bland annat till följd av personalbrist

och stundom långa avstånd — sällan ha tid eller möjlighet att i önskvärd

utsträckning tillse att föreskrifter meddelade i samband med tillstånd

till täkt verkligen efterföljes. Flera skäl som t. ex. lokal kännedom och

närbelägenhet talar för att kommunerna med fördel kan anförtros en

sådan kontrolluppgift. Det finns emellertid exempel på andra lösningar.

I Norrbottens län skötes övervakningen av täktverksamheten genom skogsvårdsstyrelsens

försorg, såvitt känt med gott resultat. I Gävleborgs län

handhas denna uppgift av kommunala organ, i 33 av länets 38 kommuner

av byggnadsnämnderna. Praxis skiftar sålunda inom olika län och kommuner.

Naturvårdsnämnden finner inte detta vara någon nackdel. Att genom

lagstiftning ålägga ett visst organ ifrågavarande granskningsuppgift

torde knappast vara lämpligt. Emellertid finner nämnden det önskvärt att

länsstyrelserna, där ej annan ordning befunnits lämpligare, verkar för

en mera aktiv kommunal medverkan i berörda hänseende. Enligt nämndens

mening bör länsstyrelserna i de fall där kontrollfrågan inte redan

lösts — efter samråd med vederbörande kommuner — i beslut angående

tillstånd till täkt utse visst kommunalt organ att kontrollera att täkten sker

i enlighet med tillståndet och därvid meddelade föreskrifter.

Länsstyrelsen i Uppsala län uppger att den under senare tid har brukat

till byggnadsnämnderna översända avskrift av meddelade tillstånd till grustäkt.

I övrigt har länsstyrelsen i allmänhet inte direkt kontaktat byggnadsnämnderna

i dessa ärenden. Däremot förekommer att länsstyrelsen i täktärenden,

som berör kommunen såsom markägare eller som berör kommunala

vattentäkter, hör kommunens styrelse, vilken i sin tur ibland hör

byggnadsnämnden. Det får emellertid enligt länsstyrelsen anses vara en

brist att byggnadsnämnderna inte närmare inkopplas på grustäktsärendena.

En sådan medverkan skulle kunna åstadkommas antingen geom att byggnadsnämnderna

fick yttra sig över samtliga ansökningar innan tillstånd

meddelades eller genom att nämnderna efteråt fick närmare övervaka

verkställigheten av länsstyrelsens beslut. Med hänsyn till att många kommuner

ännu har för små resurser att granska samtliga ansökningar, varav

åtskilliga är vidlyftiga och komplicerade, inskränker sig länsstyrelsen till

att förorda, att byggnadsnämnderna ålägges en allmän tillsynsskyldighet

över grustälctsverksamheten. Detta bör inskrivas i naturvårdslagen. Tillsynen

bör omfatta en kontroll av att tillståndshavarna följer meddelade

föreskrifter och att i övrigt ingen olaga täktverksamhet förekommer.

Länsstyrelsens egna möjligheter till dylik kontroll på platsen torde vara

avsevärt mindre än byggnadsnämndernas.

Länsarkitekten i Uppsala län framhåller att natur- och landskapsvården

är intimt förknippad med bebyggelse och samhällsplanering. Han anser

det därför ligga nära till hands att utvidga byggnadsnämndens befogenheter

att också gälla den yttre miljövården i dess helhet. Med byggnadsnämndens

engagemang skulle man enligt hans mening kunna påräkna inte bara en

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1967

med hänsyn till lokalkännedomen effektivare övervakning utan också en

aktiv naturvårdspolitik. Som rådgivare skulle byggnadsnämnden i dessa

avseenden kunna utnyttja de lokala naturskyddsföreningarnas ortsombud

utöver stadsarkitekten. Den väsentliga övervakningen på fältet av pågående

och avslutad grusbrytning anses kommunalingenjören vara väl skickad att

hjälpa till med.

Naturvårdsintendenten i lånet anser att ett ökat kommunalt engagemang

i täktfrågorna är en nödvändig förutsättning för att kontrollen av att

utfärdade täktföreskrifter eller täktplaner följs skall kunna bli effektiv.

Detta gäller enligt hans mening i första hand om dagens situation, men

även efter en eventuell upprustning av naturvårdens personella resurser

på länsplanet anser han att behovet av kommunala insatser på naturvårdens

område med största sannolikhet kommer att bestå.

Med hänsyn till de bestämmelser som redan finns på området anser RLF

skäl inte finnas för en ändring i den riktning motionärerna föreslagit.

I den av motionärerna aktualiserade frågan om nödvändigheten av att

få fram lämpliga ersättningsmaterial för grus anför naturvårdsnämnden

följande.

Den alltmer ökande konsumtionen av grus torde, särskilt i vissa bristområden,

inom en ej alltför avlägsen framtid tvinga konsumenterna att

övergå till lämpliga ersättningsmaterial. Det lämpligaste ersättningsmaterialet

torde för närvarande vara krossat berg. Detta material ställer sig dock

än så länge förhållandevis dyrt men torde bli ett realistiskt alternativ i

samband med att gruspriset stiger i takt med allt längre transporter.

Ett annat alternativ till den konventionella brytningen är, som motionärerna

påpekat, täkt under vatten. En dylik täktform är med hänsyn till

landskapsbilden i många fall att föredraga framför täkt ovan ytan. Detta

slag av täkt är också uttryckligen undantaget från tillståndsplikt enligt

naturvårdslagen. Kostnaderna vid brytning under vatten behöver inte heller

nödvändigtvis alltid bli dyrare än vid annan täkt. Brytningsformen är vanlig

i flera andra länder t. ex. i Tyskland, där merparten av allt grus brytes

under vatten. Naturvårdsnämnden finner det önskvärt att denna form av

grusbrytning kommer till större användning, i den mån så kan ske utan

menlig inverkan på andra intressen, såsom vattenförsörjning, fiske, friluftsliv

och vetenskapliga värden.

I detta sammanhang vill naturvårdsnämnden framhålla att en viss besparing

av befintliga grustillgångar skulle kunna uppnås genom en begränsning

av rätten att använda lcvalitetsgrus för ändamål där krossmaterial

med samma fördel kunde nyttjas, t. ex. vid vissa vägbyggen. De bättre

gruskvaliteterna kunde härigenom sparas för lämpligare ändamål, främst

betongtillverkning.

Nämnda naturvårdsintendent framhåller att insättande av ersättningsmaterial

efter hand kommer att bli ofrånkomligt i region efter region

beroende på den ojämna tillgången på grus och sand samt på de stora

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1967

transportkostnader dessa material betingar. Ett snabbt framtagande av

konkurrenskraftiga ersättningsmaterial skulle dessutom kunna medverka

till större möjligheter att spara framträdande åspartier. Trots att goda

ersättningsmaterial i dag saknas för många av åsmaterialets användningsområden,

skulle grusbalansen redan nu kunna göras mindre ansträngd genom

att grus och sand inte användes för ändamål där nu tillgängligt ersättningsmaterial

med fördel kan användas. Så är nu tyvärr icke fallet

utan åsmaterial användes ofta med en mycket kortsiktig inställning till

denna naturtillgångs utnyttjande.

Naturvårdsnämnden anser det angeläget med en samordning av skyddet av

åsar och grundvatten. Förutsättningarna för en sådan samordning torde

emellertid enligt nämnden öka avsevärt i och med att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

vatten- och avloppsbyrå samt statens vatteninspektion

sammanföres med naturvårdsnämnden till ett gemensamt verk den 1 juli

1967.

Slutligen anser länsarkitekten i Uppsala län behovet vara stort av en

central forskning och en total målsättning på området. Det är inte bara konsekvenserna

av grusbrytning som skall klarläggas utan även möjligheterna

att ekonomisera med gruset och att finna ersättningsmaterial. Centralt

bör enligt hans mening även studeras tillgången jämförd med behovet

i stora drag inom olika delar av landet. En totalbild bör framställas

även av åsarnas inbördes skönhetsvärde, värdet för rekreationsändamål

och deras naturvetenskapliga värde. En riksplan bör sålunda uppgöras

för vilka åsar som bör räddas från förgängelse.

Utskottet

Enligt naturvårdslagen får täkt av sten, grus, sand eller lera för annat

ändamål än markinnehavarens husbehov inte ske utan länsstyrelsens tillstånd.

Undantag härifrån har stadgats för täkt inom vattenområde. Länsstyrelsen

äger förelägga den som söker täkttillstånd att framlägga täktplan.

I samband med tillstånd får länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter

att företagets menliga inverkan på landskapsbilden såvitt möjligt begränsas

eller motverkas. Om tillstånd vägras eller förenas med föreskrifter kan

ersättning under viss förutsättning utgå.

I motionerna behandlas frågor om bättre skydd för våra grusåsar. Mot

bakgrund av vattenföroreningarna i våra sjöar framhåller motionärerna

till en början vikten av att grundvattentillgångarna vårdas med framsynthet

och omsorg. Man bör överväga att skärpa kraven på exploatering som hotar

att ändra och försvåra grundvattencirkulationen i marken. Med hänsyn

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1967

till att gruset är lokaliserat på så sätt att det minst förekommer i områden

där behovet är störst och tvärtom anser motionärerna att gruset på längre

sikt måste ersättas med andra material. En forskning i frågan hur man

lämpligast skall kunna minska behovet av grus i olika sammanhang bör

stödjas. Vid uttag av grus bör framför allt sjö- och havsbottengrus tas i

anspråk i större utsträckning. Exploateringen blir visserligen dyrare men

skadorna på landskapet inskränks. För att bestämmelserna i fråga om

täktverksamhet skall efterlevas föreslås att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj :t hemställer om sådan ändring i naturvårdslagen att byggnadsnämnderna

åläggs skyldighet att granska grustäktsverksamheten. Motionärerna

hemställer också att vad i motionerna anförts om ersättningsmaterial måtte

beaktas.

I flera remissyttranden betonas vikten av ökad aktivitet från kommunernas

sida på naturvårdsområdet. För att stimulera kommunverksamheten

har ett flertal länsstyrelser vidtagit åtgärder för att få till stånd ett fast

organiserat samarbete mellan länsstyrelsen och länets kommuner. Dessa

åtgärder har bland annat syftat till att kommunerna skulle utse ett särskilt

organ för naturvårdsärenden. Bland remissmyndigheterna råder dock

delade meningar om vilket organ som kan vara mest skickat för uppgiften.

När det gäller den kontrollerande funktionen anser statens naturvårdsnämnd

det knappast vara lämpligt att ålägga visst organ denna uppgift i fråga om

täktverksamheten medan den hörda länsstyrelsen förordar att byggnadsnämnderna

åläggs en allmän tillsynsskyldighet. Enligt naturvårdsnämndens

mening bör länsstyrelserna i de fall där kontrollfrågan inte redan lösts —

efter samråd med vederbörande kommuner — i beslut rörande täkttillstånd

utse visst kommunalt organ att kontrollera efterlevnaden av de i tillståndet

meddelade föreskrifterna.

När riktlinjerna år 1963 drogs upp för den nya naturvårdspolitiken framhöll

departementschefen vikten av kommunernas medverkan i naturvårdsarbetet.

Enligt hans mening var det angeläget att kommunerna tog initiativ

exempelvis i fråga om landskapsvården, inom vilket område han tillmätte

täktregleringen stor betydelse. Samtidigt framhölls att kommunerna borde

ha frihet att vid behandlingen av naturvårdsfrågor i organisatoriskt hänseende

anpassa sig till vad som är mest praktiskt för deras del. Om inte

annat beslutats eller gäller på grund av särskild författning borde det enligt

departementschefen ankomma på kommunens styrelse att handlägga

naturvårdsfrågorna.

När det gäller den av motionärerna aktualiserade frågan om kontroll av

grustäktsverksamheten har naturvårdsnämnden upplyst att övervakningen

inte sker på något enhetligt sätt inom våra kommuner. Enligt utskottets

mening kan det också med hänsyn till den ringa erfarenhet man ännu har

på området vara tveksamt om man bör ålägga visst organ en sådan gransk
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1967 9

ningsuppgift varom här är fråga. Som naturvårdsnämnden påpekar växlar

nämligen problemen inom naturvårdens område högst avsevärt i de skilda

landsdelarna. Det är emellertid angeläget att kraftfulla insatser i enlighet

med grunderna för lagstiftningen kommer till stånd från kommunernas

sida och att detta också tar sig uttryck i skärpt övervakning bland annat

när det gäller täktverksamheten. En förutsättning är dock att kommunerna

får ta mera aktiv del i naturvårdsfrågorna på ett tidigt stadium och att de,

innan beslut fattas av länsstyrelse, verkligen blir i enlighet med tillämpningskungörelsens

föreskrifter hörda i frågor av betydelse.

Vad beträffar övriga av motionärerna berörda frågor vill utskottet endast

framhålla vikten av att ersättningsmaterial för grus kommer till användning

i största möjliga utsträckning på sådana områden, där det kan ske

utan olägenheter i tekniskt avseende och utan avsevärd ekonomisk uppoffring.

Forskningsverksamhet i sådant syfte är önskvärd och torde kunna

ske inom t.ex. statens väginstitut. Givetvis bör sådant ersättningsmaterial

icke komma i fråga, vars utnyttjande skulle medföra liknande skador på

landskapsbilden som grustäkter.

Vad ovan anförts är enligt utskottet av sådan vikt att frågorna bör följas

med uppmärksamhet av berörda myndigheter.

Det sålunda anförda torde böra ges Kungl. Maj :t till känna.

Utskottet får därför hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna I: 637 och II: 811

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet

ovan anfört.

Stockholm den 30 mars 1967

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Göran Karlsson, Svante

Kristiansson, Erik Jansson, Åkesson, Lidgard*, fru Landberg och herr

Fälldin;

från andra kammaren: herrar Levin*, Johansson i Torp, Nyberg*, fru

Torbrink,* herrar Svenning, Hamrin i Kalmar*, Josefson i Arrie* och

Krönmark.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1967:133 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående exploateringen av grustäkter. a1 i texten