Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående skyldighet för fastighetsägare att deltaga i kostnad för enskild väg. Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 72 i första kammaren av herr Nilsson, Ferdinand, och nr 98 i andra kammaren av herr Persson i Heden m. fl.

1967-04-13 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1967:25, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående skyldighet för fastighetsägare att deltaga i kostnad för enskild väg. Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 72 i första kammaren av herr Nilsson, Ferdinand, och nr 98 i andra kammaren av herr Persson i Heden m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1967

1

Nr 25

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående skyldighet

för fastighetsägare att deltaga i kostnad för enskild väg.

Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta och till lagutskott

hänvisade motioner, nr 72 i första kammaren av herr Nilsson, Ferdinand,

och nr 98 i andra kammaren av herr Persson i Heden m. fl.

I motionerna, som är likalydande, hemställs »att 2 kap. 9 § andra stycket

av lagen 3 sept. 1939 måtte erhålla nedan angivna ändrade lydelse:

»Kan--— under de sist förflutna tio åren---— vägbyggnadsarbe
ten».

Till stöd för yrkandet framhåller motionärerna att en femårsperiod för

en fastighet inte är någon lång tidsrymd. En ägare av en fastighet som från

början av någon anledning icke bedömde det lämpligt att ansluta fastigheten

till vägföretaget kan några år därefter, om han dröjer femårsperioden

ut, slippa kostnader som annars skulle ha bedömts skäliga. Vore perioden

något längre skulle rimligtvis nyttan av anslutningen utan ytterligare dröj smål

framstå som påtagligare. Rättvisa och skälighet skulle därigenom också

bättre tillgodoses. En lagändring som utbytte femårsperioden mot en tioårsperiod

vore därför enligt motionärerna ändamålsenlig.

Över motionerna har utskottet på sätt föreskrives i § 46 riksdagsordningen

inhämtat yttrande från lantmäteristyrelsen. På begäran av utskottet har

yttranden därjämte avgivits av Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet

och Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF).

Reträffande motionernas fullständiga innehåll hänvisas till motionen

II: 98.

Gällande rätt m. in.

Enligt de inledande bestämmelserna i lagen om enskilda vägar (EVL) är

lagen tillämplig å såväl stad som landsbygd men äger i allmänhet ej tilllämpning

å område, för vilket stadsplan fastställts.

Lagen upptar regler om vilka anordningar som är att anse såsom hörande

till väg samt om innebörden av begreppet väghållning, byggande av väg,

vägunderhåll och vinterväghållning (2 och 3 §§).

Väghållningsskyldigheten åvilar de fastigheter, för vilka vägen är till

nytta, och skall för varje fastighet fullgöras av fastighetens ägare eller i

vissa särskilt angivna fall av dess innehavare (1 och 5 §§).

Bland bestämmelserna om enskilda vägar i allmänhet (2 kap.) märks

främst regler om skyldighet att upplåta mark till väg och att deltaga i företag

för enskild väghållning. Fastighetsägare är pliktig att mot ersättning

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 3 avd. Nr 25

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1967

upplåta mark till begagnande såsom väg för annan fastighet, om vägen är

av synnerligen vikt för dennas ändamålsenliga brukande och ej länder till

märkligt men för den fastighet, över vilken vägen skall framgå (6 §).

Under liknande villkor föreligger skyldighet att upplåta befintlig väg till

begagnande för annan fastighet (7 §). Fastighets rätt att begagna väg kan

begränsas till tiden eller annorledes (8 §). Ägare av fastighet kan förpliktas

tåla, att å fastigheten tas sand, grus, jord eller sten till väg, att vid vägen

växande träd eller buskar borthugges eller kvistas eller att snöskärm uppsätts

å fastigheten (13 §), varjämte förbud i vissa fall kan meddelas mot bibehållande

eller uppsättande av grind eller led å vägen (14 §). Fastighetsägaren

är även i dessa fall berättigad till ersättning av väghållaren. Om

väg, som någon vill bygga för sin fastighet, kommer att bli av synnerlig

vikt även för brukandet av annan fastighet, är den sistnämnda fastighetens

ägare pliktig att deltaga i byggandet. Även vägunderhåll och vinterväghållning

utgör ett gemensamt åliggande för ägaren av de fastigheter,

som har nytta av vägen den tid marken är bar resp. vintertid (10 §). Arbetet

med vägbyggnad, vägunderhåll och vinterväghållning skall utföras antingen

gemensamt efter andelstal eller efter vägdelning (12 §). Väghållningsbördan

skall, då flera väghållningsskyldiga finnes, fördelas mellan dem med

hänsyn till den omfattning, vari de beräknas komma att begagna vägen,

dock att ej å någon fastighet må läggas större andel än som svarar mot dess

nytta av vägen (11§).

I 2 kap. 9 § andra och tredje stycket stadgas bl. a. följande.

Kan i fall då enligt 7 § upplåtes rätt att för fastighet begagna väg som

farväg upplåtelsen anses medföra att arbete som under de sist förflutna

fem åren, räknat från det fråga om upplåtelsen väcktes, nedlagts å vägens

anläggning, omläggning eller förbättring blivit till synnerlig nytta för fastigheten,

och varder på sätt nedan i detta kapitel sägs skyldighet att med

viss andel deltaga i vägens underhåll lagd å fastigheten, må där särskild

anledning därtill förekommer tillika kunna å fastigheten läggas skyldighet

att ersätta skälig del av värdet av det sålunda utförda vägbyggnadsarbetet.

Varder fastighet, för vilken enligt 7 § upplåtes rätt att begagna väg såsom

farväg, icke förpliktad att med viss andel deltaga i väghållningen, åligger

fastigheten skyldighet att utgiva ersättning för den slitning av vägbanan,

som beräknas uppkomma genom vägens begagnande för fastigheten.

Angående innebörden av sistnämnda bestämmelse anförde 1935 års vägsakkunniga:
Stadgandet

i andra stycket är avsett att komma i tillämpning huvudsakligen

i fall, då vägen någorlunda nyligen anlagts, omlagts eller förbättrats

av den eller de egendomar, densamma alltjämt tillhör, samt det berott på

en tillfällighet eller mer eller mindre ohemult förfarande från vederbörandes

sida, att han ej redan från början blivit skyldig deltaga i kostnaderna

för detta vägbyggnadsföretag. (SOU 1938:23, s. 134).

Redan i samband med remissbehandlingen av de vägsalckunnigas förslag

ifrågasattes om inte ifrågavarande tidsperiod borde utgå eller ändras

så att tiden förlängdes. Departementschefen anförde häremot följande:

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1967

3

Emellertid må erinras att den ifrågavarande bestämmelsen om retroaktiv

bidragsskyldighet är avsedd huvudsakligen för de fall då någon, som

redan vid tiden för vägbyggnadsföretaget ägde ett så betydande och så

aktuellt intresse av företaget, att han rätteligen redan då enligt de allmänna

reglerna varit pliktig att deltaga i kostnaderna för detsamma, på grund av

en ren tillfällighet eller mer eller mindre illojalt förfarande från hans sida

undgått att förklaras skyldig bidraga till dessa kostnader. Har efter fullbordandet

av det ifrågavarande anläggnings-, omläggnings- eller förbättringsarbetet

mer än 5 år förflutit utan att företagets höggradiga betydelse

för honom trätt i dagen, torde det knappast kunna vara fråga om ett fall

av nyssnämnt slag. Efter längre tids förlopp blir ock skälighetsprövningen

osäkrare. (Prop. 1939:250, s. 123).

I sammanhanget må också nämnas lagen om vissa gemensamhetsanläggningar.

Denna lag har till syfte att reglera frågor om samverkan mellan

fastigheter för utförande, underhåll och drift av anläggningar som är av

stadigvarande betydelse för fastigheterna. Som exempel anges i lagen bl. a.

parkeringsanläggningar, förbindelseleder, lekplatser och värmeanläggningar.

Förbindelseleder har medtagits för att tillgodose ett enskilt trafikbehov

av begränsad omfattning (prop. 1966: 128, s. 120). Enligt vissa tvångsrättsliga

regler i lagen skall fastighet inom stadsplan eller byggnadsplan deltaga

i anläggningen under vissa förutsättningar. Behövligt utrymme för gemensamhetsanläggningen

kan dock i enlighet med närmare föreskrifter ianspråktas

även utanför detalj planeområde.

Offentlig utredning

1960 års vägsakkunniga har till uppgift att verkställa en översyn av

väglagstiftningen. Enligt direktiven (riksdagsberättelsen 1961 s. 100) omfattar

behovet av reformer på väglagstiftningens område främst lagen om

allmänna vägar och EVL samt författningar i anslutning till dessa lagar.

Enligt inhämtad uppgift från de sakkunniga avses slutbetänkande framläggas

i år. I betänkandet kommer endast att behandlas sådana frågor

i EVL som har samband med lagen om allmänna vägar.

Remissyttrandena

Svenska kommunförbundet och RLF uppger sig ej ha någon erinran mot

den av motionärerna föreslagna lagändringen. Lantmäteristgrelsen och

Svenska stadsförbundet anser att frågan bör närmare överses i samband

med en översyn av EVL.

Lantmäteristyrelsen behandlar i sitt remissyttrande inledningsvis frågan

om en översyn av EVL och anför härom följande.

Lagen har sedan sin tillkomst gjorts till föremål för ändring två gånger,

1947 och 1954, men i så begränsad omfattning att den alltjämt gäller i sina

ursprungliga huvuddrag. Den senaste tidens utveckling har bl. a. medfört

att förhållandena på vägväsendets område efter hand omgestaltats. Lagen,

1*-—Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 3 avd. Nr 25

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1867

som till sin principiella uppbyggnad fortfarande torde få anses fylla tidens

krav, har därvid i fråga om utformningen av detalj reglerna kommit att

framstå som i viss mån föråldrad.

Lantmäteristyrelsen har vid sin befattning med dessa frågor — som

remissorgan och i styrelsens ledande och rådgivande verksamhet ■— upprepade

gånger kommit i kontakt med ett flertal väghållningsfrågor, vilkas

nuvarande reglering vid lagtillämpningen ger anledning överväga lagändring.

De erfarenheter som i detta sammanhang vunnits och som bl. a. inkluderar

den av motionärerna väckta frågan har sammanfattats i en inom

lantmäteristyrelsen tidigare upprättad promemoria.

Med hänsyn till bl. a. frågornas inbördes sammanhang synes enligt lantmäteristyrelsen

en revidering böra ske genom en allmän översyn av EYL.

1 den nämnda promemorian anför lantmäteristyrelsen bl. a. följande.

Utvecklingen inom de områden, där EVL är tillämplig, är mycket snabb.

Den leder bi. a. till att de förhållanden, som förelegat vid tidpunkten för en

förrättning, snart nog kan bli inaktuella. Ändringarna kan bl. a. bestå i att

nya fastigheter bildas som utnyttjar vägen, fastigheter upphör, fastighetsindelningen

ändras genom omreglering, markens användning ändras, tidigare

bebyggelse upphör eller ändrar karaktär samt vissa delar av vägsystemet

upphör att trafikeras. De utvägar som EVL i sådana fall anvisar för

beaktande av sådana ändrade förhållanden är olika vid tillämpning av lagens

2 och 3 kapitel. Särskilt vid tillämpning av 2 kap. föreligger svårigheter

att ernå anslutning till utvecklingen. Starka skäl synes nu föreligga att undanröja

dessa brister i EVL. Olika möjligheter torde därvid stå till buds.

Som exempel kan nämnas ett sammanförande eller närmande till varandra

av instituten vägsamfällighet och vägförening (jfr nedan) samt att vägsamfällighetens

styrelse eller delägare tillägges ökad beslutskompetens vid hänsynstagande

till sådana ändrade förhållanden.

Gränsen mellan de fall, då lagens 2 och 3 kap. skall tillämpas, blir, på

grund av utvecklingen på bebyggelsens område och inte minst genom fritidsbebyggelsens

utbredning, i praktiken allt svårare att dra. Också av detta

skäl kan en överarbetning av 2 och 3 kap. vara motiverad. Om en så långtgående

reform som ett sammanförande av instituten ej befinnes lämplig,

synes böra övervägas en smidigare gränsdragning mellan kapitlens tillämplighetsområden.

Vid ansökan om förrättning saknar ofta såväl sökande som

länsstyrelsen tillräcklig kännedom om förhållandena för att kunna bedöma

lämpligaste förrättningsform. Om därvid förordnandet kunde ges sådan

avfattning, att ändamålsenlig förvaltningsform kunde väljas under förrättningen

skulle vissa olägenheter som följer av den nuvarande ordningen vara

undanröjda.

Frågor med speciell anknytning till 1 kap.

2 §. Frågan om att till väg hänföra också last- och upplagsplatser för

virke har länge varit aktuell (jfr bl. a. 1955 års skogsvårdsutrednings betänkande

Skogsbrukets vägfrågor). Eu ändring i denna riktning är synnerligen

angelägen. Ett liknande problem, som aktualiserats i samband med exploatering

av området för fritidsbebyggelse, gäller tillgodoseende av behovet

av parkeringsplatser.

3 §. I vissa sammanhang har ifrågasatts en sådan ändring av denna paragraf

att till vinterväghållning skulle räknas också sändning av kör- och

gångbana (se härom bl. a. Bexelius-Körlof: Väglagarna, s. 175). Det torde

nu böra övervägas att göra en sådan ändring.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1967 5

4 §. Vid exempelvis planläggning enl. byggnadslagen, förrättning enligt

fastighetsbildningslagstiftningen och byggande av väg enligt lagen om allmänna

vägar spelar lämplighetskraven och allmänintressena i regel en betydligt

mera framträdande roll än vad fallet är vid förrättning enligt EVL.

I huvudsak betraktas sålunda de enskilda vägarna som en angelägenhet för

väghållarna, som dessa har rätt att med uteslutande av andra besluta om.

Genom utvecklingen med alltmer ökande extern trafik och allt större ekonomiskt

stöd från det allmänna finns emellertid motiv för att i EVL intaga

krav på planmässighet och att allmänintresset skall beaktas.

Frågor med speciell anknytning till 2 kap.

6 §. Stundom kan ett ifrågasatt byggande av allmän väg i hög grad påverkas

av hur den enskilda väghållningen organiseras (§§ 31 a, 31 b, 31 c

lagen om allmänna vägar). Om betydande allmänna intressen därvid föreligger

kan anledning finnas att godtaga att mark upplåtes för väg även om

detta skulle förorsaka märkligt men för fastighet. I det sammanhanget aktualiseras

också frågan om möjligheter i visst fall till inlösen av mark.

9 §. I vissa sammanhang har anförts att behov föreligger att kunna utsträcka

5-årsperioden enligt andra stycket. I skrivelse den 7 juni 1958

från domänstyrelsen till Skogsbrukets Transportutredning, Centralkommittén,

har sålunda bl. a. anförts följande:

»Enligt 9 §, 2:a stycket, begränsas skyldigheten att deltaga i anläggning,

omläggning eller förbättring av befintlig väg vid upplåtelse av rätt att begagna

densamma till sådana kostnader, som nedlagts under de sist förflutna

fem åren. Enligt styrelsens uppfattning leder denna bestämmelse under vissa

förhållanden till orimligheter, vilket exempelvis belyses av att lån ur skogsväglånefonden

beviljas med 20 års amorteringstid.»

Utredning härom synes böra övervägas.

Behov föreligger ibland att kunna besluta om slitageavgift enligt tredje

stycket också för fastighet som har andel i vägen. Detta kan särskilt vara

fallet, då på fastighet förutom viss mera stadigvarande verksamhet bedrives

mera tillfällig sådan, ex.vis grustäkt. Det bör också övervägas att införa

möjlighet till indexreglering av avgiften för att denna skall kunna anpassas

till penningvärdets förändringar samt användning av andra debiteringssätt

än i lagen angivna.

11 §. Under senare tid har vid byggande av skogsvägar frågan uppkommit

om kostnadsfördelning efter de deltagande fastigheternas båtnad av

företaget. Detta återspeglas bl. a. i en promemoria av den 24 september 1962

som utarbetats inom lantmäteristyrelsen av en arbetsgrupp med representanter

bl. a. också från skogsägareorganisationerna. Om en revision av EVL

göres bör övervägas en sådan ändring att båtnadsprincipen kommer till klarare

uttryck.

15 §. Ibland torde förrättning vara av sådan natur, att sammanträde lämpligen

kan hållas på förrättningsmannens tjänsterum. Viss möjlighet härtill

föreligger vid förrättning enligt jorddelningslagen och kommer i än högre

grad att föreligga när ny fastighetsbildningslag blir gällande. Föreskrifter

om förrättning »på stället» synes därför böra ändras.

25 §. I fråga om formerna för kungörelse om förrättning och kallelse av

sakägare bör övervägas införande av samma regler som gäller vid fastighetsbildning.

I avvaktan på statsmakternas beslut angående ny fastighetsbildningslag

torde emellertid ändring nu icke böra göras.

33 §. I mera komplicerade fall föreligger ibland behov av att kunna meddela

delbeslut som vinner laga kraft eller att hänskjuta vissa frågor — ex
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år i967

empelvis avseende kostnadsfördelning eller ersättningar —- till avgörande

vid särskild förrättning. Införande av möjlighet härtill bör övervägas.

Det synes ej vara helt klart om möjlighet nu föreligger att meddela beslut

om byggande av väg under visst villkor, ex.vis att statsbidrag kommer att

beviljas. Samordningen mellan sådant beslut och beslut om statsbidrag eller

kommunalt bidrag synes böra utredas och om så befinnes lämpligt leda till

reglering i lagen.

På grund av bl. a. den tekniska utvecklingen i fråga om maskiner för

vägunderhåll har behov uppkommit att kunna sammanföra äldre mindre

samfälligheter till större enheter. Frågan har behandlats i 1955 års skogsbruksutrednings

betänkande Skogsbrukets vägfrågor, kap. 6. Under senare

år har åtminstone i något fält äldre mindre samfälligheter sammanförts

till ny vägsamfällighet genom förrättning (Delsbo i Gävleborgs län, 7 äldre

vägsamfälligheter, 13 vägar med en sammanlagd längd av ca 10,5 mil, ca

19 000 ha skogsmark, ca 1 500 sakägare, se närmare härom tidskriften Skogsägaren

nr 5 1964). Möjligheterna till sådant sammanförande synes böra

ökas genom ändrade lagregler härom.

50—64 §§. Avsnittet rörande vägsamfällighet synes böra överses mot bakgrunden

av ny väntad lagstiftning på jämförbara områden (lagen om gemensamhetsanläggningar

och jordabalken).

67 §. Bestämmelserna synes böra överses och om möjligt ändras i den

riktningen, att resultatet blir bestående längre tid.

Frågor med speciell anknytning till 3 kap.

Möjligheter synes böra införas att besluta om ersättningar också vid förrättning

enl. 3 kap.

71 §. Vägförenings skyldigheter betr. skötsel av allmän plats enligt fastställd

byggnadsplan synes klarare böra angivas i lagen.

76 §. Lämpligheten och möjligheten av att skilja på andel i byggande

och underhåll synes böra utredas.

Ett uttalande att viss huvudregel normalt skall tillämpas synes böra övervägas.

Frågor med speciell anknytning till 4 kap.

95 §. Vid klarare anknytning till båtnadsprincipen i 11 § torde böra övervägas

om bärande motiv föreligger att bibehålla bestämmelsen i 95 §.

96 §. Det torde böra övervägas om möjligheter bör införas att uttaga vägavgifter

även från i utlåtandet icke särskilt angivna fastigheter (»främmande

trafik»). Vid vägförrättning torde det nämligen icke alltid vara möjligt

att helt överblicka vilka fastigheter, belägna utanför det område som direkt

beröres av vägföretaget som kommer att begagna vägen. Ändring i detta avseende

kan uppkomma också genom ändring i fråga om andra enskilda eller

allmänna vägar, flottleder, avsättningsorter, industrier m. m.

Möjlighet att upptaga vägavgifter också för annan trafik än skogskörslor

— exempelvis grustransporter — torde böra övervägas. Alternativt torde

dock behovet av en sådan möjlighet kunna tillgodoses genom ändrade regler

om slitageersättning (jfr 9 §).

I fråga om den av motionärerna föreslagna lagändringen anför RLF följande.

Om- och nybyggnadsåtgärder torde numera även beträffande enskilda

vägar företagas efter moderna vägtekniska principer, vilket på längre sikt

torde leda till bästa ekonomiska resultat. Samtidigt blir emellertid om
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1967

7

byggnadskostnaderna högre och avskrivningstiden för dessa kostnader

längre. Mot denna bakgrund synes nuvarande bestämmelse om fem år

mycket kort.

De av motionärerna angivna skälen för att i vissa fall avvakta med ingivande

av förrättningsansökan torde ofta ha avgörande betydelse. Riksförbundet

har emellertid den uppfattningen, att en ändring av enskilda

väglagen, på sätt motionärerna yrkat, generellt sett skulle ge större möjligheter

att — vid förrättning enligt enskilda väglagen — på ett mera rättvisande

sätt fördela vägkostnaderna.

Även lantmäteristyrelsen pekar på att en förlängning av tidsperioden

medför en bättre anknytning till amorteringstiden för vägen. Styrelsen

framhåller också att nyligen tillkommen lagstiftning inom närliggande områden

påverkar bedömningen av frågan. Lagen om gemensamhetsanläggningar

reglerar sålunda frågor av delvis samma karaktär som de vilka uppkommer

vid enskild väghållning. I lagen finns bestämmelser vilka gör det

möjligt att på ekonomiskt tillfredsställande sätt lösa de frågor som inträder

när fastighet anslutes till tidigare befintlig anläggning. Vidare kan

lagen tillämpas på vissa vägar inom stadsplan där EVL inte är tillämplig.

Detta medför t. ex. att de frågor som har anknytning till motionerna f. n.

måste beaktas på helt olika sätt beroende på om de aktualiseras inom

stadsplan eller byggnadsplan eller eljest. Att detta är otillfredsställande

synes styrelsen givet. En lösning efter samma grundläggande principer

finner styrelsen därför vara önskvärd i de bägge fallen.

Stadsförbundet instämmer i motionärernas uppfattning att större utrymme

för tillgodoseendet av rättvisa och skälighet kan skapas om man genom

en lagändring utbyter den i 2 kap. 9 § EVL föreskrivna femårsperioden

mot en tioårsperiod. Styrelsen har därför i och för sig icke något att erinra

mot en sådan lagändring. Stadsförbundet framhåller emellertid att man

inte torde kunna bortse från att förpliktelser att retroaktivt bidraga till

vägbyggnadskostnad kan medföra praktiska svårigheter och komplicera

förrättningsförfarandet. Övriga förutsättningar för en sådan retroaktiv

betalningsskyldighet är dock restriktivt angivna i lagrummet varför man

enligt förbundet inte lär kunna befara några orimliga konsekvenser för

berörd fastighet.

Utskottet

Om befintlig väg är av synnerlig vikt för ändamålsenligt brukande av

fastighet, till vilken vägen inte hör, skall enligt en föreskrift i EVL rätt att

begagna vägen upplåtas för fastigheten. En förutsättning härför är att märkligt

men inte därigenom tillskyndas fastighet på vars mark vägen är belägen

eller någon som enligt medgivande äger nyttja vägen. I fall då sådan rätt

upplåtes kan ägaren till den förstnämnda fastigheten komma att förpliktas

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1967

att ersätta skälig del av värdet av det utförda vägbyggnadsföretaget. Skyldighet

att bidraga till vägbyggnadskostnad kan dock komma i fråga endast

om särskild anledning föreligger därtill och upplåtelsen anses medföra att

arbete, som under de sist förflutna fem åren nedlagts å vägen blivit till

synnerlig nytta för fastigheten. En ytterligare förutsättning är att underhållsskyldighet

läggs på fastigheten.

Motionärerna hemställer om sådan lagändring att den föreskrivna femårsperioden

utbytes mot en tioårsperiod. Till stöd för yrkandet framhåller

motionärerna att en ägare av en fastighet kan finna det lämpligt att avvakta

utgången av femårsperioden för att på så sätt undgå kostnader som annars

skulle ha bedömts som skäliga. Vore perioden längre skulle enligt motionärerna

nyttan av anslutningen utan vidare dröjsmål framstå som påtagligare.

Rättvisa och billighet skulle därigenom också bättre tillgodoses.

EVL har sedan sin tillkomst år 1939 ändrats i så begränsad omfattning att

den alltjämt gäller i sina ursprungliga huvuddrag. Den senaste tidens utveckling

har medfört att förhållandena på vägväsendets område efter hand

omgestaltats inte minst beträffande landsbygden och dess tätorter. Såsom

lantmäteristyrelsen framhåller har lagen därvid i fråga om detaljutformningen

kommit att framstå som i viss mån föråldrad. I en promemoria, vars

innehåll ovan återgetts, har styrelsen redovisat sina önskemål om i vilka

avseenden EVL bör överses. Bl. a. har styrelsen däri ansett förevarande fråga

böra närmare utredas.

Om- och nybyggnadsåtgärder beträffande enskilda vägar företas numera

mestadels efter moderna vägtekniska principer, varigenom ombyggnadskostnaderna

blir högre och avskrivningstiden längre. Bl. a. mot bakgrund

härav synes en förlängning av tidsperioden vara motiverad. Att på grundval

av föreliggande utredning ta ställning till frågan om tidsperiodens längd

torde dock inte vara möjligt. I likhet med lantmäteristyrelsen och även Stadsförbundet

anser emellertid utskottet EVL vara i behov av en mera allmän

översyn bl. a. för att nå en samordning med sådan ny angränsande lagstiftning

som exempelvis lagen om gemensamhetsanläggningar. Vid sådant förhållande

torde tillräcklig anledning inte föreligga att verkställa en särskild

utredning av den av motionärerna väckta frågan utan bör därmed anstå

tills en dylik allmän översyn kommer till stånd. Utskottet förutsätter att

Kungl. Maj :t inom en relativt nära framtid kommer att föranstalta om denna

översyn.

Vad utskottet anfört torde böra ges Kungl. Maj :t till känna.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna I: 72 och II: 98

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet

ovan anfört.

Stockholm den 13 april 1967

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1967

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

9

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson*, Göran Karlsson*,

Svante Kristiansson, Erik Jansson, Åkesson, fru Landberg och herr Fälldin*;

från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Grebäck, Hedin,

Svenning, Sundelin, fröken Anderson i Lerum och herr From.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1967:320 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående skyldighet för fastighetsägare att deltaga i kostnad för enskild väg. s. 1 i texten