Utlåtande i anledning av väckta motioner om belgsning av övergångsställen för gående Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 75 i första kammaren av herr Svenungsson m. fl. och nr 100 i andra kammaren av herr Thglén m. fl.
1967-04-13 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1967:26, Utlåtande i anledning av väckta motioner om belgsning av övergångsställen för gående Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 75 i första kammaren av herr Svenungsson m. fl. och nr 100 i andra kammaren av herr Thglén m. fl.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1967
1
Nr 26
Utlåtande i anledning av väckta motioner om belgsning av övergångsställen
för gående
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 75 i första kammaren av herr Svenungsson
m. fl. och nr 100 i andra kammaren av herr Thglén m. fl.
I motionerna, som är likalydande, hemställes »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa om utredning av frågan hur övergångsställen
på infartsleder och på gator i städernas utkanter lämpligen bör vara
belysta för att underlätta för fotgängare och andra trafikanter att passera
dylika övergångsställen».
över motionerna har utskottet på sätt § 46 riksdagsordningen föreskriver
inhämtat utlåtanden från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och statens
trafiksäkerhetsråd. På begäran av utskottet har yttrande därjämte avgetts
av Svenska stadsförbundet och Nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande (NTF).
Gällande bestämmelser
Bestämmelser om markering av övergångsställen ges i kungörelsen den
27 januari 1966 om vägmärken m.m. (nr 270). Kungörelsen träder i kraft
vid övergången till högertrafik den 3 september 1967, då 1951 års kungörelse
i ämnet upphör att gälla. I den mån det fordras för övergången till högertrafik
äger väg- och vattenbyggnadsstyrelsen dock besluta att den nya
kungörelsen skall tillämpas före ikraftträdandet och den gamla kungörelsen
därefter, dock längst till den 1 januari 1968. Med hänsyn till att äldre bestämmelser
sålunda kommer att gälla endast kort tid begränsas redogörelsen
till kungörelsen den 27 januari 1966.
Markering av övergångsställe kan enligt kungörelsen ha formen antingen
av ett varningsmärlte eller ett upplysningsmärke. Varningsmärket anger
att vägtrafikant närmar sig övergångsställe för gående. Avståndet till övergångsställe
skall anges på tilläggstavla. Upplysningsmärke skall sättas upp
på båda sidor om körbanan, om övergångsstället ej är beläget vid vägkorsning.
Finnes refug kan märket i stället anbringas på den, om det är
lämpligt.
Vägmärke och tilläggstavla som inte hålls belysta under mörker skall,
om särskilda skäl ej föranleder annat, vara utförda så att de reflekterar
ljus (4 §).
9423 67 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 sand. 3 avd. Nr 26
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1967
När det fordras för att förtydliga eller förstärka innebörden av andra
trafikanordningar eller på annat sätt ge ledning för vägtrafikanter kan bl. a.
på körbana anbringas särskilda markeringar genom målning m. m. (22 §).
Sådan markering kan ske bl. a. för att utmärka övergångsställe för gående.
Bestämmelser om vägbelysning saknas så gott som helt i lagstiftningen.
Praktiskt taget all väg- och gatubelysning är belägen inom samhällenas bebyggda
områden samt anlagd och underhållen av kommunerna utan stöd
av väglagstiftningen. Huvudreglerna om vad som skall ingå i väghållning
finns f. n. i de sinsemellan likartade bestämmelserna i 2—5 §§ lagen om
allmänna vägar och 2—3 §§ i lagen om enskilda vägar. Lagen om allmänna
vägar innehåller inte något stadgande som med säkerhet kan tas till intäkt
för ståndpunkten, att vägbelysning ingår i den allmänna väghållningen.
Lagen om enskilda vägar ger däremot uttryckligt besked om att hållande
av vägbelysning inte ingår bland väghållningsuppgifterna; sålunda stadgas
i 71 § lagen om enskilda vägar att det är vägförening obetaget att ombesörja
vägbelysning.
Frågor om behovet av samt standardkraven och ansvaret för vägbelysning
m.m.utreds av 1960 års vägsakkunniga. De sakkunniga beräknas slutföra
sitt arbete under år 1967.
Motionerna
I motionerna anförs bl.a. att man i Danmark sedan länge prövat natriumbelysning
vid övergångsställen, vilken uppifrån lyser ner på dessa och ger
ett skarpt avgränsat punktljus. Bilisterna upptäcker härigenom fotgängarna
på långt håll och kan anpassa hastigheten bättre. Ett system som det danska
skulle enligt motionärernas mening passa även i vårt land, i synnerhet på
infartsleder och i städernas utkanter. Det skulle förmå fotgängarna att
utnyttja övergångsställen och ge bilisterna en bättre möjlighet att skydda
gångtrafikanterna.
Beträffande motionernas fullständiga innehåll hänvisar utskottet till motionen
II: 100.
Remissyttrandena
Motionerna avstyrks av samtliga remissinstanser under hänvisning till att
hithörande problem är föremål för uppmärksamhet från olika håll.
NTF lämnar i sitt remissvar vissa statistiska uppgifter. Av dessa framgår
bl. a. följande. År 1964 inträffade inom tättbebyggt område 2 755 kollisioner
mellan motorfordon och fotgängare. Av dessa olyckor medförde 181 dödlig
utgång och 2 542 annan personskada. Av olyckorna inträffade 1 693 under
dagsljus, 92 under halvdager och 970 under mörker. 936 av mörkerolyckorna
inträffade på gator med vägbelysning. Andelen fotgängarolyckor under
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1967
mörker är större inom tättbebyggt område än på landsbygden. Fotgängarna
är vidare mera illa utsatta än övriga trafikantkategorier under mörker
inom tättbebyggt område. En speciell undersökning avseende Stockholms
stad har visat att 470 av 1 576 fotgängarolyckor åren 1962—1963 inträffat
på eller invid obevakade övergångsställen. Av dessa torde 200—250 ha inträffat
under mörker.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför bl. a. att möjligheterna för en
bilist att upptäcka en gående är helt beroende av i vad mån den gående från
bilisten sett kontrasterar mot sin bakgrund i synfältet. Det är därför av
fundamental betydelse att bilisten ges så goda synbetingelser som möjligt.
Detta innebär bl. a. att bakgrunden bör vara luminansmässigt så jämn och
lugn som möjligt och att dess luminansnivå bör vara sådan, att den i
lämplig utsträckning avviker från den gåendes luminans. Kontrasten kan
uppkomma antingen genom att den gående framträder ljus mot en mörkare
bakgrund eller genom att han synes mörk mot en ljusare bakgrund. I det
förra fallet skall den gående belysas med ljus, som är riktat mer eller mindre
i bilistens blickriktning. I det senare fallet skall bakgrunden belysas så att
den framträder ljus. Vad beträffar möjligheten att säkerställa att fotgängaren
synes ljus mot en mörkare bakgrund, så begränsas enligt vad styrelsen
anför möjligheterna härtill därigenom att man inte kan tänka sig att i större
grad påverka klädedräktens färg eller dess allmänna förmåga att reflektera
ljus på ett för denna metod ändamålsenligt sätt. Styrelsen betonar att en
mörk klädespersedel förblir mörk även om den utsättes för stark belysning.
I fråga om den andra metoden — d. v. s. att göra bakgrunden ljusare
än den gående — så kan denna metod, säger styrelsen, praktiskt taget
alltid ge ett gott resultat. Förutsättningen är emellertid att vägbanan bortom
den gående göres ljus på så lång sträcka att en tillräckligt stor ljus bakgrund
åstadkommes, mot vilken fotgängaren kan avteckna sig. Detta kan
i praktiken innebära att vägbanan behöver belysas minst 50 ä 100 m bortom
den gående. Metoden blir därför i regel dyrare än den förstnämnda.
Styrelsen förklarar i fortsättningen att forskningen starkt poängterat
betydelsen av att luminansen hos den bakgrund mot vilken föremål skall
upptäckas är så jämn som möjligt och speciellt betonat att halvljuset från
mötande bilar i väsentlig grad försämrar trafikanternas synbetingelser. Det
är därmed uppenbart att man genom att anordna en tillfredsställande vägeller
gatubelysning, som möjliggör att endast parkeringsljus behöver användas,
kan väsentligt nedbringa risken för att bl. a. fotgängare blir påkörda.
Ur bl. a. denna synpunkt är metoden att ge bakgrunden en högre luminans
att föredraga.
Vad beträffar fotgängares och bilisters möjligheter att upptäcka var övergångställena
finns, anför styrelsen att det på senare år även gjorts praktiska
försök med inner- och ytterbelysta märken. Någon generell utmärk
-
4
7''redje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1967
ning annat än genom det ordinarie vägmärket för övergångsställe, eventuellt
försett med separat belysning, torde ej böra komma i fråga.
Styrelsen förklarar till slut att det med hänsyn till att hithörande frågor
sedan flera år har varit och alltjämt är föremål för intensiva studier såväl
inom som utom landet inte kan anses befogat att nu tillsätta någon utredning
av den art som motionärerna har föreslagit. I sammanhanget erinras
även om att 1960 års vägsakkunniga i sitt innevarande år väntade betänkande
kommer att behandla bl. a. de ansvarsfrågor, som är aktuella i samband
med vägbelysning.
Trafiksäkerhetsrådet säger sig vara ense med motionärerna om att de i
motionerna åsyftade platserna i åtskilliga fall icke är tillfredsställande
belysta och att de därigenom innebär en väsentlig risk för trafikanter, som
passerar dessa platser. Med bidrag från bl. a. trafiksäkerhetsrådets forskningskommission
utförs emellertid vid tekniska högskolan i Stockholm
en undersökning rörande väg- och gatubelysning, med särskild inriktning
på dess betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt. De spörsmål, som beröres i
motionerna, är föremål för uppmärksamhet i denna utredning, som enligt
uppgift skall föreligga vid slutet av innevarande kalenderår. Rådet avser
att därefter behandla hithörande spörsmål inom sin arbetsgrupp för mörkertrafikproblem
och sedan framlägga förslag till lösningar.
NTF anför att problemet med belysning vid övergångsställen är tvåfaldigt.
Dels skall allmänbelysningen vara så god att bilförare inte har några svårigheter
att upptäcka gående på övergångsställen eller vid gångbanekanten,
dels skall övergångsmärkena, eventuella trafikdelarmärken på refuger och
målningen på körbanan lätt kunna upptäckas av bilisten. I det förstnämnda
syftet synes kvicksilverarmatur kunna erbjuda en erfarenhetsmässigt god
lösning. I det andra syftet arbetar man med tre olika lösningar, s. k. innerbelysta
vägmärken, ytterbelysta vägmärken och reflekterande vägmärken.
Enbart reflekterande vägmärken synes icke tillfredsställande inom tättbebyggt
område, då reflexverkan från bilarnas halvljus på grund av vägmärkenas
höga placering inte är tillfredsställande. Att införa blinkande
lampor vid markerade övergångsställen skulle dels medföra mycket stora
kostnader framför allt mot bakgrunden av att de nya trafikreglerna för
övergångsställen kräver anordnande av sådana i mycket stort antal, dels
med hänsyn till att blinkande gult ljus måste användas i trafiksignaler vid
övergångsställen, där fast grönt sken icke kan utnyttjas enär korsande
trafik förekommer.
Föreningen säger till slut att en god belysning av övergångsställen säkerligen
är ett effektivt medel att öka säkerheten för de gående. Då vederbörande
myndigheter sedan länge uppmärksammat dessa problem och då
utredningar i ärendet pågår anses motionerna emellertid inte behöva föranleda
någon riksdagens åtgärd.
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1967
Svenska stadsförbundets styrelse anför att man enligt uppgift från de
tre största städerna där redan uppmärksammat problemen och är sysselsatt
med att söka finna lämpliga trafiksäkerhetsfrämjande lösningar. Styrelsen
har sig bekant att kommunerna i samband med de åtgärder, som
erfordras för omläggningen till högertrafik, är inriktade på vissa standardhöjande
insatser och därvid i viss utsträckning även kommer att beakta det
nu aktuella spörsmålet. Ett interkommunalt samarbete med utbyte av erfarenheter
och synpunkter sägs också förekomma inom det trafiktekniska
området, där säkerhetsfrågorna fått en alltmer ökad aktualitet. Behovet
av erforderlig samordning och information tillgodoses även i annan ordning.
Erfarenheten visar nämligen, säger styrelsen, att aktuella kommunaltekniska
problem av större allmänt intresse snabbt brukar göras till föremål
för diskussion och behandling inom de på det kommunala området
befintliga tekniska intresseorganisationerna som genom sina tidskrifter
även brukar ombesörja erforderlig information till kommunerna i aktuella
tekniska ämnen.
Utskottet
I motionerna hemställes att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t skall
begära utredning av frågan hur övergångsställen på infartsleder och på
gator i städernas utkanter lämpligen bör vara belysta för att underlätta för
fotgängare och andra trafikanter att passera övergångsställena.
I remissvaren framhålles att fotgängarna under mörker inom tättbebyggt
område är i hög grad utsatta för risker. Många av olyckorna inträffar på
eller invid obevakade övergångsställen. Åtgärder som kan bidra till att nedbringa
risken för kollisioner mellan fordon och fotgängare i anslutning till
sådana övergångsställen är därför väl motiverade. En god belysning synes
härvidlag kunna vara ett effektivt medel. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har i detta sammanhang anfört att möjligheterna för en bilist att upptäcka
en gående är helt beroende av i vad mån den gående från bilisten sett kontrasterar
mot sin bakgrund i synfältet. Den erforderliga kontrastverkan
kan uppkomma antingen genom att den gående framträder ljns mot en
mörkare bakgrund eller genom att han framträder mörk mot en ljusare
bakgrund. I det första fallet bör den gående belysas med ljus, som riktas
mer eller mindre i bilistens blickriktning, medan i det andra fallet vägbanan
bortom den gående bör göras ljus på så lång sträcka att en tillräckligt stor
ljus bakgrund åstadkommes mot vilken fotgängaren kan avteckna sig. Styrelsen
anser för sin del att den senare metoden är att föredra och utvecklar
i sitt remissvar skälen härför. Hela detta frågekomplex är emellertid f. n.
föremål för uppmärksamhet från olika håll. Således pågår med bidrag från
bl. a. trafiksäkerhetsrådet vissa undersökningar rörande väg- och gatubelysningen
med särskild inriktning på dess betydelse från trafiksäker
-
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1967
hetssynpunkt. Även de uppslag till frågans lösning som berörs i motionerna
uppmärksammas vid dessa undersökningar. Frågan om behovet av
vägbelysning och de standardkrav som allmänt bör ställas på sådan utreds
vidare av 1960 års vägsakkunniga. Båda dessa utredningar beräknas kunna
slutföras under innevarande år.
Någon riksdagens åtgärd för att få en utredning i ämnet till stånd är med
hänsyn till vad nu sagts inte erforderlig. Utskottet får därför hemställa,
att förevarande motioner, I: 75 och II: 100, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 13 april 1967
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIIv ALEXANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson*, Göran Karlsson*,
Svante Kristiansson, Erik Jansson, Åkesson, fru Landberg och herr Fälldin*;
från
andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Grebäck, Hedin,
Svenning, Sundelin, fröken Anderson i Lerum och herr From.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
K L Beckmans Tryckarter AB • Stockhohn 9023 67
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.