Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1967
1967-04-13 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1967:27, Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1967
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1967
1
Nr 27
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående färg och belysning
på motorfordon.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner nämligen nr 455 i första kammaren av herr Isacson och nr 573
i andra kammaren av herr Nilsson i Agnäs m. fl.
Motionärerna framhåller som troligt att det inte är ovanligt att fordon ibland syns
mycket dåligt. De är, framhålls det, maskerade på grund av en olycklig kombination
av ljusförhållanden, terrängförhållanden och bilens utseende. Försök att minska
olyckor som beror på detta förhållande bör enligt motionärerna snarast vidtas. När
det gäller felinriktad uppmärksamhet är det snarast en uppgift för utbildningen, företrädesvis
trafikskolorna. Maskeringsolyckorna däremot borde kunna minskas på betydligt
kortare sikt. Det bör kunna ske genom att öka kontrasten mellan fordon och
bakgrund. Eventuellt kan det ske genom att man begränsar bilfärgerna till ett antal
som mycket kraftigt bryter av mot omgivningen. Tyvärr saknas på denna punkt än
så länge tillräckliga kunskaper för att avgöra om det är en tillräcklig åtgärd och för
att avgöra vilka färger som bör väljas. En åtgärd med samma syfte och vars positiva
effekt man åtminstone i vissa situationer kan vara säker på är enligt motionärerna
att ha tända strålkastare på dagen. Ett fordon med tända lyktor bryter otvivelaktigt
av kraftigare mot omgivningen och upptäcks därigenom lättare. Speciellt kraftig är
denna effekt under det mörka vinterhalvåret samt i vissa situationer såsom skymning,
gryning, dis, dimma och snöfall.
Motionärerna föreslår därför att det föreskrivs att motorfordon alltid skall, utom
vad gäller tätbebyggt område med god vägbelysning, framföras på minst halvljus.
En sådan föreskrift skulle enligt motionärerna även eliminera den risk som ligger däri
att det överlåts åt förarens bedömning att avgöra när han skall tända sina strålkastare.
Under åberopande av det anförda hemställs ”att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj: t framföra de i motionen angivna synpunkterna beträffande
bilarnas färger och belysning så att de kommer till beaktande vid utarbetande av nya
säkerhetsbestämmelser för fordonstrafiken”.
Över motionerna har utskottet på sätt § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
utlåtande från rikspolisstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och statens trafiksäkerhetsråd.
Därjämte har på begäran av utskottet yttrande över motionerna avgivit
av Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande (NTF).
Beträffande motionernas fullständiga innehåll hänvisas till motionen 1:455.
Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 saml. 3 avd. Nr 27
2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1967
Gällande rätt
I 3—8 §§ vägtrafikförordningen (VTF) finns bestämmelser om bl. a. de belysningsanordningar
som bilar, motorcyklar, traktorer, motorredskap, släpfordon, efterfordon,
cyklar samt fordon förspända med dragare skall vara försedda med.
Enligt 51 § 1 mom. VTF gäller att de i 3—8 §§ VTF föreskrivna lyktorna skall vara
tända då fordon föres på väg under mörker. På bil och motorcykel skall sadan lykta
hållas tänd även vid färd på väg i tät dimma. Har släpvagn kopplats till bil, behöver
baklykta hållas tänd endast på släpvagnen eller, om flera släpvagnar tillkopplats, på
den sista av dessa.
I stället för stadgad lykta för sken framåt får motsvarande parkeringslykta användas
på väg, där tillfredsställande belysning är anordnad.
Fordon, som under mörker är uppställt på väg annorstädes än på parkeringsplats,
skall, om tillfredsställande vägbelysning inte är anordnad, vara försett med belysningsoch
reflexanordning i enlighet med vad som är föreskrivet, då fordonet föres under
mörker på väg; dock att skyltlykta, då sådan finnes, icke behöver vara tänd och att
i stället för stadgad lykta för sken framåt motsvarande parkeringslykta får användas.
På släpfordon eller efterfordon, som inte är kopplat till bil eller traktor, skall därutöver
finnas belysnings- eller reflexanordning, som utsänder eller reflekterar vitt eller
gult ljus framåt.
På fordon får ej begagnas bländande ljus på väg, där tillfredsställande belysning är
anordnad, eller vid möte med annat fordon, eller när fordonet är uppställt på väg.
Vid möte med fordon skall avbländning ske i god tid.
På fordon får under färd icke framåt visas annat än vitt eller gult sken, såvida ej
annat blivit i särskild ordning föreskrivet eller medgivet. På fordon får ej nyttjas
belysningsanordning med blinkande sken, med mindre tillstånd därtill meddelats av
Konungen eller myndighet som Konungen därtill förordnat. Det sagda gäller inte
körriktningsvisare.
Enligt 2 mom. bör den som med fordon av annat slag än som avses i 3—8 §§ färdas
under mörker på väg, där tillfredsställande belysning ej är anordnad, vara försedd
med tänd lykta eller reflexanordningar eller också bära klädesplagg, som vid belysning
skarpt avtecknar sig mot omgivningen.
Remissyttrandena
Ingen av remissinstanserna tillstyrker bifall till motionsyrkandet. Över lag hänvisas
till pågående utredningar på området.
NTF framhåller att det inte torde vara något tvivel om att ett mycket stort antal
trafikolyckor beror på att en fordonsförare tillfälligt haft sin uppmärksamhet riktad
på någonting annat än det för honom viktiga i trafikmiljön. Problematiken kring
denna ouppmärksamhet eller omvänt uttryckt skapande av en sådan trafikmiljö att
en fordonförare får bästa möjliga informationer i trafikmiljön är grundläggande för
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1967
vitala delar av trafiksäkerhetsarbetet. Området är föremål för omfattande forskning
inom trafiksäkerhetsrådet.
I frågan om vilken betydelse ett motorfordons färg har beträffande möjligheten för
andra vägtrafikanter att under olika ljusförhållanden i tid observera fordonet, framhåller
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att undersökningar pågått såväl i Sverige
som i andra länder. I augusti 1966 anordnades en diskussion av Ingeniörsvetenskapsakademien
i samråd med trafiksäkerhetsrådet och Svenskt färgcentrum, varvid en
undersökning på området behandlades. Av diskussionsrapporten kan enligt styrelsen
utläsas att man är av den uppfattningen, att färgen på motorfordon har en viss betydelse,
men att flera faktorer är okända och att ytterligare undersökningar bör
göras. De vid diskussionen närvarande beslöt enligt protokollet att uppdra åt Ingeniörsvetenskapsakademien
att utreda behovet av forskning inom området. I protokollet
är även antecknat att Aktiebolaget Volvo lovat att undersöka skadefrekvensen
för olika bilfärger genom sitt försäkringsbolag Volvia. Resultatet från denna undersökning
beräknas föreligga vid slutet av år 1967. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
fortsätter:
De resultat av undersökningar, som hittills är kända, tyder på att vissa färger ur
synbarhetssynpunkt är att föredra framför andra. Vissa färger är gynnsamma under
vissa förhållanden medan delvis andra färger är att föredra under andra förhållanden,
där bakgrundsfärg, belysning etc. spelar stor roll. Sålunda är exempelvis vita
eller mycket ljusa bilar att föredra mot mörk bakgrund, medan de däremot är att
anse såsom kamouflerade vid körning i vinterlandskap. Enligt styrelsens mening föreligger
för närvarande ej underlag för utfärdande av föreskrift om att bilar skall vara
målade i vissa färger. Styrelsen anser att resultatet av de undersökningar, som aviserats
vid ovannämnda diskussion bör avvaktas, innan ytterligare åtgärder vidtages.
Såvitt rikspolisstyrelsen uppger sig ha bekant har hittills genomförda undersökningar
inte givit tillräckligt material för att kunna avgöra vilken betydelse fordonsfärgen
har från trafiksäkerhetssynpunkt. Det torde också enligt styrelsen kunna ifrågasättas
om nu använda fordonsfärger över huvud taget kan anses ha tillräcklig effekt
i detta avseende med tanke på de stora variationer som förekommer i landet mellan
ljus och mörker och med hänsyn till de under olika årstider skiftande omgivningarna
utmed vägarna.
Trafiksäkerhetsrådet framhåller att rådet deltagit i nämnda utredning om bilfärgernas
betydelse från trafiksäkerhetssynpimkt. Det uppges att bakgrunden till
denna utredning är resultaten från en olycksstatistisk undersökning i Södermanlands
län utförd av färgkonsulent Sigvard Viberg i Linköping. Resultaten av undersökningen
ger enligt rådet anledning tro att bilfärgerna inte saknar betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt.
NTF anser att ingenting framkommit under diskussionen på området under de
senaste åren som tyder på att färgsättningen skulle ha någon nämnvärd betydelse såsom
ensam eller bidragande orsak till trafikolyckor.
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1967
I den andra av motionärerna aktualiserade frågan om belysningen på fordon även
under dagtid anför NTF följande.
Under 1960-talet har en betydande utveckling ägt rum i fråga om användande av
belysning på fordon. Tidigare var det regel att fordonsbelysning endast användes för
att hjälpa bilföraren att se vägen, men numera används fordonsbelysning, alltså
strålkastarna inte parkeringsljuset, också för att fordonet skall synas i mörker på gator
med vägbelysning och på dagtid vid nedsatt sikt eller besvärliga ljusförhållanden.
NTF :s rekommendationer till bilförarna går ut på att belysningen skall vara tänd på
dagtid i häftigt regn och regndis, vid snöfall, efter ett snöfall då bilar river upp snörök,
vid smutsigt väglag och vid körning med lågt stående sol bakom den egna bilen.
Belysningen bör vidare tändas då man vill påkalla särskild uppmärksamhet, till
exempel under företagande av en omkörning.
Frågan om dessa NTF :s rekommendationer eventuellt skulle utsträckas till att belysningen
alltid borde vara tänd vid färd utom tättbebyggt område har av NTF på
våren 1965 underställts psykologiska institutionen vid Uppsala universitet. Institutionens
svar går ut på att några nämnvärda vinster ur trafiksäkerhetssynpunkt sannolikt
inte kan göras med ständigt tänd fordonsbelysning. Institutionen rekommenderar
NTF att fortsätta med upplysningsverksamheten enligt ovan angivna riktlinjer.
Rikspolisstyrelsen anför följande.
Vad beträffar åtgärden att motorfordon även dagtid framföres med tänd belysning
visar prov genomförda i USA att åtgärden möjligen kan ha sådan trafiksäkerhetsfrämjande
effekt som avses i motionerna. Proven har emellertid inte varit upplagda
så att de givit ett entydigt och slutgiltigt resultat. För att kunna avgöra om
bestämmelser i detta avseende bör utfärdas har styrelsen därför hemställt om utlåtande
av statens trafiksäkerhetsråd vilken effekt en sådan åtgärd kan ha från trafiksäkerhetssynpunkt.
Med anledning härav har professor G. Johansson vid psykologiska
institutionen vid Uppsala universitet fått i uppdrag att genomföra en undersökning
i detta avseende. Undersökningen kommer att grundas på praktiska prov med motorfordon
tillhöriga polisväsendet och inledas den 1 mars detta år.
NTF uplyser att försvarsmyndigheterna beordrat att samtliga militära fordon inom
östra militärområdet från och med den 1 januari 1967 skall ständigt framföras med
tänd belysning.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen yttrar följande.
Att fordon med tänd belysning under vissa ljusförhållanden observeras lättare än
andra fordon torde vara ställt utom allt tvivel. Det kan emellertid ifrågasättas, om
belysningen har någon funktion att fylla, då starkt solsken råder. Även om det ej
torde vara till nämnvärd olägenhet för fordonsägare eller andra trafikanter att under
goda ljusförhållanden motorfordon framförs med tända strålkastare anser styrelsen
ändock, att lagstiftning enligt motionärernas förslag ej kan rekommenderas på grundval
av nu tillgängligt underlag. Styrelsen är av den uppfattningen, att lagstiftande åtgärder
i ifrågavarande avseende inte bör vidtagas, förrän full klarhet föreligger om
effekten därav. Ett led i att vinna klarhet synes vara att göra riksomfattande försök
i likhet med de försök som gjorts beträffande generella hastighetsbegränsningar, genom
att påbjuda att alla fordon under olika tider under året skall framföras med tänd
belysning. Undersökning av sådant slag bör utföras i trafiksäkerhetsrådets regi och
planeras så att andra trafiksäkerhetsfrämjande punktvis insatta åtgärder ej försvårar
utvärderingen av resultat eller gör detsamma missvisande.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1967 5
Utskottet
En av de viktigare faktorerna när det gäller att förhindra trafikolyckor, i vilka motorfordon
är inblandade, är trafikanternas möjlighet att i tid upptäcka ett fordon.
Härvid uppkommer frågan om fordonets färg eller tända belysning kan underlätta
upptäckandet av ett fordon i så hög grad att det motiverar föreskrifter på området.
I motionerna framhålles att bilarna ofta är svåra att upptäcka på grund av en
olycklig kombination av ljusförhållanden, terrängförhållanden och bilens utseende.
Olyckor som beror härpå bör enligt motionärerna kunna minskas på kort sikt genom
att kontrasten ökas mellan fordon och bakgrund. Eventuellt skulle detta kunna ske
genom att man begränsar bilfärgerna till ett antal som mycket kraftigt bryter av mot
omgivningen. En annan åtgärd med samma syfte och med en i vissa situationer tämligen
säker positiv effekt är enligt motionärerna att ha strålkastarna tända på dagen.
Särskilt verkningsfullt förmenas detta vara under det mörka halvåret och i vissa situationer
såsom i skymning, gryning, dis, dimma och snöfall. Motionärerna hemställer
att det anförda måtte beaktas när de nya säkerhetsbestämmelserna utarbetas för fordonstrafiken.
Såsom upplysts vid remissbehandlingen har frågan om vilken betydelse fordonsfärgen
har från trafiksäkerhetssynpunkt varit föremål för såväl diskussioner som undersökningar
under de senare åren. Föregående år anordnades salunda en diskussion av
Ingeniörsvetenskapsakademien i samråd med trafiksäkerhetsradet och Svenskt färgcentrum,
varvid en undersökning på området behandlades. Av diskussionsrapporten
synes enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framgå att färgen på motorfordon har
en viss betydelse men att flera faktorer är okända och att ytterligare undersökningar
bör göras. Enligt denna rapport uppdrogs också åt Ingeniörsvetenskapsakademien
att utreda behovet av forskning på området. Aktiebolaget Volvo utfäste sig vidare att
undersöka skadefrekvensen för olika bilfärger.
Vad härefter gäller den av motionärerna berörda frågan om fordonsbelysningen
har enligt vad NTF uppger en viss förändring inträtt i fråga om användningssättet
under 1960-talet. I motsats till vad tidigare var fallet används numera ofta i enlighet
med rekommendationer från NTF strålkastarna och inte enbart parkeringsljuset för
att fordonet skall synas i mörker på gator med vägbelysning och på dagtid vid nedsatt
sikt eller besvärliga ljusförhållanden. Frågan om något står att vinna från trafiksäkerhetssynpunkt
på att motorfordon under hela dagen framförs med tänd belysning
oavsett sikt- och ljusförhållandena undersöks f. n. av psykologiska institutionen i Uppsala
i samarbete med trafiksäkerhetsrådet och rikspolisstyrelsen. Undersökningen skall
grundas på praktiska prov med polisväsendets fordon och har inletts i mars i ar.
Motionärernas syfte med sina förslag att förbättra trafiksäkerheten är givetvis förtjänt
av beaktande. Som framgår av det anförda pågår emellertid undersökningar beträffande
båda de frågor motionärerna aktualiserar i detta sammanhang. Innan ytterligare
överväganden göres på dessa områden bör enligt utskottets mening resultaten
av undersökningarna avvaktas. Vid sådant förhållande bör motionerna f. n. inte föranleda
någon riksdagens särskilda åtgärd.
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1967
Utskottet får därför hemställa,
att förevarande motioner, 1:455 och 11:573, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 13 april 1967
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson* Göran Karlsson*, Svante Kristiansson,
Erik Jansson, Åkesson, fru Landberg och herr Fälldin*;
från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Grebäck, Hedin, Svenning,
Sundelin, fröken Anderson i Lerum och herr From.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.