Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om åtgärder för att motverka mörker olyckor. Tredje lagutskottet bär behandlat en inom riksdagens andra kammare väckt och till lagutskott hänvisad motion, nr 813, av herr Nordgren om åtgärder för att motverka mörkerolyckor.

1967-04-13 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1967:28, Utlåtande i anledning av väckt motion om åtgärder för att motverka mörker olyckor. Tredje lagutskottet bär behandlat en inom riksdagens andra kammare väckt och till lagutskott hänvisad motion, nr 813, av herr Nordgren om åtgärder för att motverka mörkerolyckor.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1967

1

Nr 28

Utlåtande i anledning av väckt motion om åtgärder för att motverka

mörker olyckor.

Tredje lagutskottet bär behandlat en inom riksdagens andra kammare

väckt och till lagutskott hänvisad motion, nr 813, av herr Nordgren om åtgärder

för att motverka mörkerolyckor.

I motionen hemställes »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t

hemställa att Kungl. Maj:t måtte överväga åtgärder om effektivisering av

försöksverksamheten på detta område och med stöd av uppnådda resultat

utfärda erforderliga föreskrifter i syfte att minska mörkerolyckorna».

Över motionen har utskottet på sätt § 46 i riksdagsordningen föreskriver

inhämtat utlåtanden från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt

statens trafiksäkerhetsråd. På begäran av utskottet har yttrande därjämte

utgetts av Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande (NTF).

Gällande bestämmelser

I fråga om fordons utrustning beträffande lyktor, som visar sken framåt,

stadgas i 3 § 1 mom. e) vägtrafikförordningen den 28 september 1951 att bil

framtill skall vara försedd med minst två på samma höjd, en på vardera

sidan av bilen, anbragta lyktor, som kan visa vitt eller gult sken av sådan

sammanlagd ljusstyrka, att bilen under mörker kan föras på betryggande

sätt. Samma gäller för trehjulig motorcykel (4 § d). Beträffande annan

motorcykel är föreskrivet att den skall vara försedd framtill med minst en

lykta med sådant sken och av sådan ljusstyrka att motorcykeln under mörker

kan föras på betryggande sätt (4 § d). Motsvarande regel gäller för

mopeder enligt förordningen den 5 maj 1960 om mopeder. För traktor och

motorredskap stadgas att desamma vid färd under mörker på allmän väg,

gata eller annan allmän plats skall vara försedda med två lyktor framtill av

ovannämnda beskaffenhet (5 § 2 inom.). Då traktor eller motorredskap i

andra fall föres under mörker är det tillräckligt med en lykta på högra sidan,

som visar vitt eller gult sken framåt (5 § 3 mom.). Cykel skall vid cykling

under mörker vara försedd med lykta framtill, som visar vitt eller gult sken

av tillräcklig ljusstyrka för att cykeln skall kunna föras på betryggande sätt

(7 § 1 mom. b). I samtliga fall gäller att, därest lyktan har bländande sken,

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 sand. 3 avd. Nr 28

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1967

den snabbt skall kunna avbländas på tillfredsställande sätt. Även på fordon

förspänt med dragare skall vid färd under mörker på allmän väg, gata eller

annan allmän plats finnas lykta (8 §).

Utrustningsbestämmelserna innehåller också föreskrifter om baklyktor

och reflcxanordningar. Bil och släpvagn, som dragés av bil, skall baktill vara

försedd med dels två på samma höjd, en på vardera sidan av fordonet anbragta

lyktor, som kan visa rött sken bakåt (baklyktor), dels två på samma

sätt anbragta reflexanordningar som vid belysning återkastar rött sken bakåt.

Lyktor och reflexanordningar får kombineras. Motsvarande bestämmelser

om lykta och reflexanordning gäller för motorcykel och till sådan kopplad

sidovagn samt moped. Beträffande traktor och släpfordon, som dragés

av traktor, släpsläde, som dragés av bil, samt efterfordon och cykel finns

också bestämmelser om baklyktor och reflexanordningar, som dock gäller

endast vid färd under mörker. Bestämmelserna rörande släpfordon, som dragés

av traktor, och efterfordon är vidare begränsade att gälla bara vid färd

på allmän väg, gata eller annan allmän plats. Även på fordon förspänt med

dragare skall vid färd under mörker på allmän väg, gata eller annan allmän

plats finnas lykta som visar rött sken bakåt samt reflexanordningar.

Släpfordon eller efterfordon vars högra del skjuter längre in på vägen

än det dragande fordonet skall, om skillnaden överstiger 20 centimeter, vid

färd under mörker framtill på högra sidan vara försett med lykta, som

visar vitt eller gult sken framåt.

I 51 § vägtrafikförordningen finns föreskrifter om belysning. Härom stadgas

bl. a. följande.

Då fordon under mörker föres på väg, skall föreskriven lykta vara tänd.

På bil och motorcykel skall sådan lykta hållas tänd även vid färd på väg i

tät dimma. — I stället för stadgad lykta för sken framåt får motsvarande

parkeringslykta användas på väg där tillfredsställande belysning är anordnad.

— Fordon, som under mörker är uppställt på väg annorstädes än å

parkeringsplats, skall, såvida tillfredsställande vägbelysning icke är anordnad,

vara försett med belysnings- och reflexanordning i enlighet med vad

som är föreskrivet, då fordonet föres under mörker på väg; dock att i stället

för stadgad lykta för sken framåt motsvarande parkeringslykta får användas.

— På fordon får icke begagnas bländande ljus på väg, där tillfredsställande

belysning är anordnad, eller vid möte med annat fordon, eller när fordonet

är uppställt på väg. Vid möte med fordon skall avbländning ske i god

tid. — På fordon får under färd icke framåt visas annat än vitt eller gult

sken, såvida ej annat blivit i särskild ordning föreskrivet eller medgivet. På

fordon får ej nyttjas belysningsanordning med blinkande sken, med mindre

tillstånd därtill meddelats av Konungen eller myndighet som Konungen

därtill förordnat. Vad här sagts avser icke körriktningsvisare.

Huvudreglerna om stannande och uppställning av fordon är meddelade i

49 § vägtrafikförordningen. I paragrafens 1 mom. stadgas, att fordon inte

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1967

3

får stannas eller uppställas på väg på sådan plats eller sådant sätt, att fara

uppstår för person eller egendom eller trafiken onödigtvis hindras eller

störes, samt att stannande och uppställning såvitt möjligt skall ske på

vänstra sidan av vägen. I 2 mom. föreskrives bl. a., att stannande eller uppställning

på väg inte utan att trafikförhållandena det föranleder får äga

rum på motorväg annorstädes än på parkeringsplats och inte heller i skarp

kurva eller nära sådan eller på backkrön eller i närheten därav eller på annan

plats, där sikten är skymd. Vidare föreskrives att, om fordon på grund

av motorfel eller av annan sådan orsak blivit stående på plats som nu

nämnts, det åligger föraren att snarast avlägsna fordonet från körbanan.

Enligt 60 § 2 mom. fjärde stycket vägtrafikförordningen gäller att den

som under mörker färdas gående på väg, varest tillfredsställande belysning

ej är anordnad och särskild gångbana ej finnes, bör vara försedd med tänd

lykta eller reflexanordningar eller ock bära klädesplagg, som vid belysning

skarpt avtecknar sig mot omgivningen.

Tidigare riksdagsbehandling m. in.

A. Angående sidostrålkastarc

Vid 1963 års riksdag väcktes motion (II: 674) av herr Nordgren, vari hemställdes

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att Kungi.

Maj :t måtte överväga föreskrifter om försök med sidostrålkastare.

Motionen, som remissbehandlades, avstyrktes av bl. a. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Styrelsen uppgav att det redan vid prov i början på

1950-talet kunnat konstateras att en sådan strålkastares effekt var mycket

ringa. NTF förordade däremot att förslaget skulle prövas av vetenskaplig

expertis, och trafiksäkerhetsrådet uppgav att sådana försök skulle äga rum.

Tredje lagutskottet avstyrkte motionen i utlåtande nr 17 nämnda år 1963

under hänvisning till att effekten av den aktuella hjälpstrålkastaren skulle

studeras vid de nämnda försöken. Genom dessa undersökningar ansågs

motionärernas hemställan bli tillgodosedd.

Utlåtandet godkändes av riksdagen.

B. Beträffande gående i mörker

1953 års trafiksäkerhetsutredning framhöll i sitt år 1954 avlämnade betänkande,

att fotgängare är den grupp av trafikanter, som drabbas hårdast

av påkörningsolyckor. Enligt utredningens mening var det lämpligast, att

fotgängarna mera allmänt bar med sig varningslykta eller begagnade något

reflekterande märke på sin klädsel. Utredningen föreslog därför, att 60 §

vägtrafikförordningen skulle tillföras ett nytt stycke av huvudsakligen rådgivande

karaktär och av innehåll, att gående, som använde cykelbana eller

körbana, borde bära en tänd lykta eller vara försedd med armbindel, skärp

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 3 avd. Nr 28

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1967

eller annan anordning av reflekterande material eller ock bära något ljust

klädesplagg eller tygstycke eller vidtaga annan liknande åtgärd för att bli

bättre synlig för andra trafikanter. Utredningen hemställde vidare, att NTF

måtte anmodas att upptaga spörsmålen om bättre säkerhet för fotgängare

under mörker till behandling. Utredningen ville också, att föreskriften om

att fotgängare, då gång- eller cykelbana saknas, skall begagna yttersta delen

av vägen, företrädesvis den på högra sidan, skulle ändras så till vida att

ordet »företrädesvis» utgick.

I propositionen nr 172 till 1955 års riksdag förklarade föredragande departementschefen

emellertid, att de föreslagna bestämmelserna, som ej var

förenade med någon straffsanktion, inte hade sin plats i vägtrafikförordningen.

Departementschefen fann det däremot vara en angelägen uppgift

för myndigheter och sammanslutningar, som sysslade med trafiksäkerhetsfrågor,

att bibringa allmänheten insikt om den verkliga omfattningen av

de faror, som är förenade med underlåtenhet att iakttaga de av utredningen

förordade försiktighetsmåtten.

I anledning av propositionen väcktes i riksdagen motioner, i vilka föreslogs,

att Kungl. Maj :t måtte ta initiativet till att en upplysningskampanj

anordnades i syfte att redovisa riskerna för fotgängare i mörker och att visa

på de skyddsmöjligheter som erbjuder sig i form av reflekterande material.

Andra lagutskottet yttrade i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 34

över propositionen och de i ämnet väckta motionerna, att utskottet ansåg

en i nämnda motioner efterlyst upplysningskampanj lämpligen böra anförtros

åt Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande, men att utskottet

inte fann det nödvändigt att hemställa, att Kungl. Maj :t tog initiativ

till en sådan kampanj.

I propositionen nr 69 till 1958 års A-riksdag framlades förslag till ändringar

i vägtrafikförordningen m. m. I anledning av propositionen väcktes

motioner med förslag om införande i vägtrafikförordningen av en bestämmelse

av huvudsakligen rådgivande karaktär och av innehåll, att gående

som använder cykelbana eller körbana, borde bära tänd lykta eller vara

försedd med armbindel, skärp eller annan anordning av reflekterande material

eller ock bära något ljust klädesplagg eller tygstycke eller vidtaga annan

liknande åtgärd för att bii bättre synlig för andra trafikanter.

Andra lagutskottet fann i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 20 sig

icke kunna tillstyrka motionerna och anförde:

Detta utskottets ställningstagande innebär dock icke på något sätt att

utskottet skulle anse att sådana åtgärder från fotgängarnas sida, som motionärerna

avser, icke skulle vara välmotiverade och till gagn för trafiksäkerheten.

Tvärtom vill utskottet kraftigt understryka angelägenheten av att

gående på olika sätt underlättar för andra trafikanter att upptäcka dem under

mörker. Utskottet vill också uttala sin uppskattning av det intresse för

dessa problem som under senare tid ådagalagts av bland andra klädesfabrikanter,

inte minst fabrikanter av barnkläder. Utskottet anser det dock

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1967 5

icke lämpligt att i vägtrafikförordningen intaga bestämmelser av den karaktär

som föreslagits. Problemet bör i stället lösas genom propaganda och

upplysning.

Vid 1960 års riksdag väcktes motioner med förslag att gående på väg, som

saknar belysning och gångbana, i mörker bör vara utrustad med lykta eller

ha på kläderna fastsatta reflexanordningar. Andra lagutskottet uttalade i sitt

utlåtande nr 63, som godkändes av riksdagen, följande:

De åtgärder från de gåendes sida som motionärerna avser skulle utan

tvivel i väsentlig mån vara till gagn för trafiksäkerheten. Det är därför en

angelägen uppgift att upplysa fotgängarna om de risker, som är förenade

med att utan lykta eller reflexanordning gå längs en väg under mörker samt

om de medel som står dem till buds för att skydda sig för dylika risker.

Utskottet vill i detta sammanhang med tillfredsställelse konstatera, att

intensiv upplysning och propaganda förts i dessa avseenden, i synnerhet

från Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande. Enligt utskottets

mening skulle emellertid de organisationer, som bedriver sådan verksamhet,

otvivelaktigt stödjas i sitt arbete om en bestämmelse av det slag motionärerna

förordat intages i författningen. Att som skäl häremot anföra att en

icke straffsanktionerad bestämmelse ej bör införas i vägtrafikförordningen

är icke bärande, enär förordningen redan nu innehåller bestämmelser av

enbart rådgivande karaktär, t. ex. föreskriften att gående sinsemellan bör

väja åt vänster. Utskottet tillstyrker därför bifall till motionerna i denna del.

I anledning av riksdagens ställningstagande i frågan (skrivelse nr 371)

förordnade Ivungl. Maj :t, att 60 § 2 mom. sista stycket vägtrafikförordningen

skulle få den lydelse stadgandet nu, enligt vad ovan redovisats, innehar.

Stadgandet trädde i kraft den 1 januari 1961.

I motioner väckta vid 7.964 års riksdag anfördes bl. a. att, eftersom

det särskilt i mörker är starkt motiverat från trafiksäkerhetssynpunkt att

gående färdas på höger sida av vägen, bestämmelsen om gåendes färdriktning

bör ändras så att den även härvidlag blir tvingande. Samma synpunkter

gjorde sig enligt motionärerna gällande beträffande rekommendationen

om gåendes utrustning i mörker. I sistnämnda hänseende tillkom enligt

vad i motionerna anfördes att underlåtenhet att följa rekommendationen

medfört dom för vårdslöshet i trafik enligt 1 § trafikbrottslagen. Motionärerna

hemställde därför om sådan ändring av 60 § vägtrafikförordningen

att gående blir skyldig dels att färdas på vägens högra sida och dels att

vid färd under mörker bära reflexer eller annat skydd, om tillfredsställande

belysning saknas.

Tredje lagutskottet uttalade i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 15

bl. a. följande.

Beträffande den i motionerna I: 346 och II: 398 ifrågasatta skärpningen

av 60 § 2 mom. sista stycket vägtrafikförordningen vill utskottet framhålla

att rekommendationen om gåendes utrustning i mörker trätt i kraft först

den 1 januari 1961. Rekommendationen infördes i syfte att stödja den propagandaverksamhet

som särskilt från NTF:s sida föres i syfte att upplysa

fotgängarna om de risker som är förenade med att utan lykta eller reflex
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1967

anordning gå längs en väg under mörker samt om de medel som står dem till

buds för att skydda sig mot dylika risker. Det är enligt utskottets mening

ännu för tidigt att bedöma om bestämmelsen med sin nuvarande utformning

fått avsedd verkan. Utskottet finner anledning ej föreligga att i sammanhanget

ingå på frågan, huruvida underlåtenhet att följa rekommendationen

i särskilt fall kan anses innefatta vårdslöshet i trafik.

Ehuru utskottet förklarade sig hysa sympati för dessa och ett par andra

motioners syfte att öka trafiksäkerheten, ansåg utskottet på grund av det

anförda att någon riksdagens åtgärd med anledning av motionerna för det

dåvarande ej var påkallad.

Vid 1965 och 1966 års riksdagar väckta motioner i ämnet har avslagits

väsentligen under hänvisning till Nordisk vägtrafikkommittés arbete (jfr

L3U 1965: 5 och 1966: 6).

Nordisk vägtrafikkommitté

Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 9 december 1960 har tillkallats

svenska ledamöter att ingå i en nordisk kommitté med uppgift att utarbeta

förslag till gemensam vägtrafiklagstiftning för Danmark, Finland, Norge

och Sverige.

Kommittén, som tidigare redovisat förslag till enhetliga vägmärken för

de fyra länderna, har den 26 maj 1966 avgivit betänkande angående enhetliga

vägtrafikregler (NU 1966: 2—3). I denna etapp har kommittén i huvudsak

behandlat de egentliga trafikreglerna, dvs. i princip de regler som avser

vägtrafikants uppträdande i trafiken.

Vad gäller innehållet i förslaget må nämnas att detta saknar motsvarighet

till stadgandet i 60 § 2 mom. fjärde stycket vägtrafikförordningen, innehållande

den i det föregående nämnda rekommendationen angående gåendes utrustning

i mörker med tänd lykta eller reflexanordning. Kommittén har nämligen

inte ansett sig kunna förorda att trafikreglerna innehåller bestämmelser

som har karaktären av rekommendationer.

I övrigt må här nämnas att kommittén föreslår en bestämmelse, som

innebär att när motordrivet fordon — dock ej motorcykel — släpfordon eller

fordon avsett att dragas på grund av olyckshändelse, motorfel eller liknande

blivit stående på körbana utom tättbebyggt område där det enligt vissa

andra bestämmelser i förslaget (gällande bl. a. förbud mot stannande och

parkering i vägport eller tunnel, på backkrön, i kurva och på motorväg) inte

får stannas eller parkeras skall föraren, om fordonet inte genast kan flyttas

till lämplig plats, sätta ut varningsanordning enligt särskilda bestämmelser.

Om fordonet eljest stannats annat än kortvarigt eller parkerats på körbana

utom tättbebyggt område, skall sådan utmärkning ske under mörker eller

när väderleksförhållandena försvårar möjligheten att i tid se fordonet. Varningsanordning

skall placeras så att andra förare varnas i god tid.

Frågan om utseendet på den anordning som skall användas vid förvarning

har inte behandlats i förslaget, enär föreskrifterna i detta hänseende ansetts

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1967

böra inflyta bland reglerna om fordons utrustning. Dessa kominer att överses

under det fortsatta arbetet.

Vad gäller frågan om varningstrianglar hänvisar utskottet i övrigt till sitt

utlåtande nr 12 detta år.

Kommitténs betänkande remissbehandlas f. n.

Motionen

Motionären anför bl. a. att antalet bilar på våra vägar ökar år från år och

att trafikdöden kräver allt fler och fler offer. Under år 1966 skadades 19 000

och dödades 1 060 personer i trafiken. Detta förhållande gör det enligt motionärens

mening ytterst angeläget att trafiksäkerheten — forsknings- och

försöksverksamheten — ägnas all den uppmärksamhet som är möjlig.

Motionären finner det mot bakgrunden av att mörkerolyckorna utgör en

stor procent av de inträffade olyckorna befogat att frågan om dessa olyckor

bryts ut ur den allmänna trafiksäkerhetsforskningen och att man söker

vidtaga snabba åtgärder inom detta område.

I fortsättningen sägs i motionen att vid möte med bil i mörker mörklägges

i samma ögonblick som de mötande bilarna bländar av större delen av den

sida av vägbanan, som den mötande bilen färdas på. Möjligheten att i tid

upptäcka människor, djur eller föremål på vägbanan försvåras avsevärt och

allvarliga risker för olyckor inträder. Med den tekniska utrustning som bilarna

nu är utrustade med anser motionären det möjligt att i viss mån motverka

mörkläggningen av resp. vägbana genom att bilarna förses med en

mindre strålkastare som riktas vinkelrätt eller något snett bakåt från fordonets

sida. Om detta ljus kopplas på samtidigt som avbländningen sker

lyser det upp den mörklagda vägbanan och vederbörande bilförare kan lättare

upptäcka ev. hinder på vägbanan. Motionären anser att det nu — med

tanke på att många av bilarna har ett flertal strålkastare riktade rakt fram

— inte torde vara någon svårighet eller förenat med några större kostnader

att montera en sådan belysning.

Motionären pekar även på att trafiksäkerheten kan förbättras genom att

gående och cyklande personer i avsevärt större utsträckning än för närvarande

använder sig av reflcxband. Andra åtgärder torde också enligt motionärens

mening finnas för att motverka mörkerolyckorna. En effektivisering

av forsknings- och försöksverksamheten på detta område sägs med

tanke på de många mörkerolyckorna vara ytterst angelägen.

Remissyttrandena

Motionen avstyrks i sin helhet av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och

statens trafiksäkerhetsråd. NTF avstyrker förslaget om särskild sidostrålkastare

och för i övrigt fram förslaget att gående skall obligatoriskt bära

reflexmaterial på mörka och dåligt belysta gator och vägar.

NTF framhåller allmänt att enligt för närvarande föreliggande upp
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1967

gifter dödades under år 1966 omkring 1 275 personer och skadades 23 000—

24 000 personer i trafiken. Utom tättbebyggt område inträffar cirka 30 % av

trafikolyckorna under mörker. Inom tättbebyggt område är motsvarande

siffra cirka 40 %.

Vad beträffar den i motionen berörda frågan om särskild sidostrålkastare

anför väg- och vattenbgggnadsstgrclsen att det i början av 1950- talet utfördes prov med en i Sverige tillverkad lykta, som avsågs att inbyggas

i högra karosscrisidan på bil bakom framhjulet och inkopplas i det

elektriska systemet, så att den tändes, då fordonets huvudstrålkastare kopplades

om från hel- till halvljus. Lyktan skulle därvid belysa den mötandes

del av vägbanan. Vid proven, som följdes av tjänstemän vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

kunde konstateras, att lyktans effekt var mycket liten.

Sålunda kunde man vid proven ej alltid avgöra, om lyktan, som även kunde

tändas och släckas separat, var tänd vid möte. Styrelsen anser inte, att en

anordning av ifrågavarande slag kan bidraga till ökad trafiksäkerhet och

under inga omständigheter i sådan omfattning, att utfärdande av bestämmelser,

innebärande att alla fordon skall vara försedda med sådan lykta,

skulle kunna motiveras med hänsyn till kostnaderna för inbyggnad av lyktan

på fordonen. Enligt styrelsens bedömande måste åtminstone på vissa

bilar lyktan byggas in i fordonets karosserisida, vilket ställer sig relativt

dyrbart. Även om inbyggnaden på många bilar kan göras på ett billigare

sätt, torde den totala kostnaden för att utrusta samtliga bilar med dylika

belysningsanordningar vara jämförbar med kostnaden för övergång till

högertrafik.

Statens trafiksäkerhetsråd framhåller att ifrågavarande strålkastare knappast

kan förbättra hinders — t. ex. fotgängare — synbarhet genom direkt

belysning, utan effekten skulle vara att de underlättar upptäckt genom en

förstärkning av silhuetteffekten. Efter sammanställning av vunna erfarenheter,

speciellt från direkta silhuettundersökningar, har rådet emellertid

funnit relativt osannolikt, att systemet med sidostrållcastare skall kunna

utvecklas på ett sådant sätt att det löser problemen i samband med motorfordons

möte i mörker. Enligt rådets mening torde det vara mera framgångsrikt

att satsa på andra lösningar, främst då det polariserade ljuset.

Rådet har inom sig en särskild arbetsgrupp för mörkertrafikproblemen.

Denna grupp väntas inom en nära framtid avlämna på nyligen avslutade

undersökningar vid Psykologiska institutionen i Uppsala grundade förslag

inom ämnesområdet.

Även NTF anför att den i motionen diskuterade särskilda sidostrålkastaren

på bilar har prövats och att undersökningen visade att man inte med

en sido strålkastare kan uppnå en sådan förlängning av en mötande bils

Siktsträcka att risken för påkörning av fotgängare elimineras vid de i praktiken

använda hastigheterna.

Vad gäller frågan om användande av reflex mater ial anför trafik
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1967

säkerhetsrådet att sådant materials positiva effekt för sikt i mörker är

experimentellt klarlagd. Rådet hänvisar i sammanhanget till en vid Psykologiska

laboratoriet i Uppsala utförd undersökning av siktsträckor vid mörkertrafik.

Resultatet har redovisats i en i november 1960 avgiven rapport,

benämnd »Siktsträckor vid mörkertrafik». Undersökningen har omfattat

bl. a. betydelsen av ljushetsgrad hos föremål på vägen. Resultatet i denna

del sammanfattas sålunda:

Eu jämförelse av siktsträckor har gjorts för föremål (signaler) med olika

grad av ljushet (reflektans). Dels har föremål överklädda med tyg använts

(»ljusgrått», »grått» och »gråsvart»), och dels reflextape (vit Scotchlite).

Resultat:

a) siktsträckan är längre för ljusare signaler än för mörkare under hela

mötesförloppet; denna skillnad är mer utpräglad vid helljusmöte än vid

halvljusmöte;

b) särskilt markant är ökningen av siktsträcka vid övergång från tyg till

reflextape, den senare ger i allmänhet flera gånger så lång siktsträcka som

de tygklädda föremålen;

c) oavsett att erållna absolutvärden, som tidigare nämnts, ej utan vidare

får generaliseras till andra trafiksituationer och förare, förtjänar det att

påpekas att de erhållna siktsträckorna med halvljus utan mötande ljus endast

är mellan 25 och 40 meter med tygklädda signaler mot nära 150 meter

med reflextape; även under slutfasen av ett mötesförlopp har så långa siktsträckor

som i genomsnitt 125 meter vid halvljusmöte och 225 meter vid

helljusmöte erhållits med reflextape (vänster sida).

Ytterligare försök på detta område är enligt rådets mening inte erforderliga.

NTF framhåller att den omständigheten att en trafikolycka inträffar

under mörker inte betyder att mörkret varit en ensam eller bidragande orsak

till olyckan. I vissa mån kan till och med mörkret innebära en säkrare trafik

genom att bilister tack vare ljuskäglan kan upptäcka varandra tidigare än

under dagsljus. En inte ovanlig typ av mörkerolyckor är påkörning av gående

i samband med motorfordons möte under halvljus. Genom undersökningar

vid Psykologiska institutionen vid Uppsala universitet har påvisats

att en bilförares siktsträcka vid ett mörkermöte är så kort att normalbilisten

inte har någon möjlighet att stanna om han kör med högre hastighet än

cirka 35 km/tim. Det bästa sättet för en gående att skydda sig för risken för

påkörning i mörker är enligt föreningens mening att bära reflexmaterial

eller en tänd lykta. Med rätt använt reflexmaterial av god kvalitet på en

gående kan en bilförare upptäcka denne på mer än 100 meters håll vid halvljuskörning.

Mot bakgrunden av experimenten med reflexer har NTF också i skrivelse

till Kungl. Maj :t den 19 mars 1985 yrkat att användandet av reflexmaterial

på mörka och mindre tillfredsställande belysta gator och vägar skulle bli

obligatoriskt.

Det kan här anmärkas att framställningen av Kungl. Maj :t lämnats utan

åtgärd.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1967

Beträffande frågan om effektivisering av forsknings- och

försöksverksamheten anför väg- och vattenbgggnadsstgrelsen att

forskningen på området anförtrotts statens trafiksäkerhetsråd och bedrives

genom rådets forskargrupp enligt det program som fastställts med hänsyn

till behovet av forskning och tillgängliga resurser härför.

Något om asymmetriskt halvljus m.m.

Den ovan nämnda undersökningen vid Psykologiska laboratoriet i Uppsala

har omfattat även bl. a. jämförelse mellan siktsträckor vid symmetriskt

och asymmetriskt halvljus. Resultatet av undersökningen sammanfattas på

följande sätt:

Siktsträckor på såväl vänster som höger sida har mätts under möten på

rak väg, dels när båda bilarna har haft asymmetriskt halvljus och dels när

båda har haft symmetriskt. För att utröna huruvida asymmetriskt ljus

bländar mötande förare mer än symmetriskt mättes också siktsträckor vid

möten där den »egna» bilen hade symmetriskt men den mötande bilen

asymmetriskt halvljus.

Resultaten visar att:

a) på vänster sida ger asymmetriskt halvljus i enlighet med konstruktionen

längre siktsträcka under hela mötesförloppet än symmetriskt;

b) på höger sida ger de båda mötesljusen ungefär lika långa siktsträckor;

c) eget symmetriskt halvljus ger lika lång siktsträcka oavsett om mötande

halvljus är symmetriskt eller asymmetriskt.

Dessa resultat visar således att asymmetriskt halvljus är ett bättre mötesIjus

än symmetriskt i det avseendet att det ger något längre siktsträcka på

vänster sida. Ur säkerhetssynpunkt är det dock väsentligt att siktsträckan

på höger sida är lika kort som vid symmetriskt halvljus.

Enligt av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utfärdade anvisningar blir

asymmetriskt ljus i princip obligatoriskt från och med den 3 september

1967, då högertrafikreformen genomförs.

Vad gäller polariserat ljus framgår av redogörelsen för undersökningen

bl. a. följande:

En jämförelse av den bländande effekten hos ett polariserat helljus och

ett konventionellt halvljus har gjorts. Den visar, att även en signal, som utan

mötande ljus befinner sig på tröskelnivå, kan ses under hela mötesförloppet

när det mötande ljuset är polariserat och av helljusintensitet. När det mötande

ljuset i stället är ett konventionellt halvljus kan samma signal inte

längre ses nar den mötande bilen befinner sig på flera hundra meters avstånd.

Med resultaten från undersökningarna angående de olika alternativen

helljus, symmetriskt halvljus, asymmetriskt halvljus som bakgrund, framstår

det som helt ovedersägligt att det polariserade ljuset är det enda tänkbara

systemet av de av oss prövade, som kan ge säker mörkertrafik med

hastigheter av den storleksordning som nu förekommer.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1967

11

Utskottet

Enligt gällande bestämmelser skall bilar, motorcyklar och mopeder obligatoriskt

vara försedda med fram- och baklyktor samt reflexanordningar.

Beträffande traktorer och motorredskap samt cyklar fordras belysningsoch

reflexanordningar endast vid färd under mörker. Även såvitt avser

släpfordon och efterfordon finns bestämmelser om baklyktor och reflexanordningar.

Vid färd under mörker på väg skall föreskrivna lyktor vara

tända. Den som under mörker färdas gående på väg, där det inte finns tillfredsställande

belysning och inte heller särskild gångbana, bör vara försedd

med tänd lykta eller reflexanordningar eller också bära klädesplagg, som

vid belysning skarpt avtecknar sig mot omgivningen.

I motionen hemställes att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t skall

begära att Kungl. Maj :t måtte överväga åtgärder för effektivisering av försöksverksamheten

på mörkerolyckornas område och med stöd av uppnådda

resultat utfärda erforderliga föreskrifter. Motionären ifrågasätter huruvida

det inte bör vara möjligt att förse bilarna med en särskild strålkastare på

höger sida, som kopplas in i det elektriska systemet så att den tänds, då

huvudstrålkastarna kopplas om från helljus till halvljus och belyser den

mötandes del av vägbanan. Motionären pekar vidare på att trafiksäkerheten

kan förbättras genom att gående och cyklande personer i större utsträckning

än f. n. använder sig av reflexband. Andra åtgärder torde också enligt

motionärens mening kunna vidtas för att motverka mörkerolyckorna.

Som närmare framgår av remissvaren har försök med sidostrålkastare

av den typ som motionären föreslagit visat att man med dylika strålkastare

inte kan uppnå en sådan förlängning av en mötande bils siktsträcka att risken

för påkörning av fotgängare elimineras vid de i praktiken förekommande

hastigheterna. Lösningen av hithörande problem lär därför få sökas efter

andra linjer. Viss forsknings- och försöksverksamhet på området pågår

redan.

Reflexmaterialets positiva effekt för sikt i mörkertrafik är sedan många

är tillbaka experimentellt klarlagd. Utskottet noterar med tillfredsställelse

den propagandaverksamhet som förs i syfte att upplysa fotgängare om de

risker som är förenade med att utan lykta eller reflexmaterial gå längs en

väg under mörker samt om de medel som står dem till buds för att skydda

sig mot dylika risker. Ytterligare försök på området synes inte erforderliga.

Upplysningskampanjen bör däremot även i fortsättningen bedrivas med all

kraft. Vad gäller vägtrafikförordningens rekommendation om gåendes utrustning

i mörker må nämnas att den tillkommit på riksdagens initiativ för

att stödja den nyssnämnda propagandaverksamheten. I olika sammanhang

har därefter gjorts framställningar om att bestämmelsen skall göras tvingande.

Saken har emellertid på senare tid kommit i ett nytt läge genom att

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1967

Nordisk vägtrafikkommitté i ett våren 1966 avgett betänkande med förslag

till enhetliga trafikregler för de nordiska länderna ansett sig inte kunna förorda

att trafikreglerna har karaktären av rekommendationer. Kommittén

har inte heller föreslagit att den nu ifrågavarande bestämmelsen görs tvingande.

Kommittéförslaget saknar sålunda helt motsvarighet till vägtrafikförordningens

rekommendation. Frågan torde få prövas i hela sin vidd i

samband med att ställning tas till kommitténs förslag.

Vad slutligen beträffar forsknings- och försöksverksamheten i allmänhet

må nämnas att trafiksäkerhetsrådet, som i princip handhar och samordnar

trafiksäkerhetsforskningen, inom sig har en särskild arbetsgrupp för mörkertrafikproblemen.

Något riksdagens initiativ i denna del kan inte anses

erforderligt.

Utskottet får på grund av vad sålunda anförts hemställa,

att motionen 11:813 icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 13 april 1967

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson*, Göran Karlsson*, Svante

Kristiansson, Erik Jansson, Åkesson, fru Landberg och herr Fälldin*;

från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Grebäck, Hedin,

Svenning, Sundelin, fröken Anderson i Lerum och herr From.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

ESSELTE AB. STHLM 67

714664

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.