Tredje lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967
1967-02-15 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1967:3, Tredje lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967
1
Nr 3
Utlåtande i anledning av väckta motioner om domstolsprövning av körkortsindragning.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 32 i första kammaren av herr Blomquist och nr 45 i andra
kammaren av herr Sjöholm
I motionerna, som är likalydande, hemställes ”att riksdagen måtte besluta hos
Kungl. Maj:t begära utredning och förslag till ändrad lagstiftning i fråga om körkortsindragning
enligt de riktlinjer som i motionen angives”.
Till stöd för yrkandet anförs att det torde vara en allmänt spridd uppfattning att
nu fungerande system i fråga om indragning av körkort inte är helt tillfredsställande.
Sedan en person blivit dömd av domstol för viss förseelse och rapport därom ingått
till körkortsmyndigheten vidtar ett utredningsförfarande, som dels är tidsödande
och som dels är skilt från faktainhämtandet vid domstolsförhandlingen och den utredning
som föregår denna. Det borde vara både tidsbesparande och ur saklig synpunkt
rationellt, menar motionärerna, om såväl frågan om den rättsliga påföljden
som frågan om körkortsindragningen kunde prövas i ett sammanhang och på samma
material liksom också av samma myndighet. Ändamålsenligt synes vara att förfarandet
i sin helhet läggs under domstols prövning och att beslut i fråga om körkortsindragning
fattas samtidigt som frågan om den rättsliga påföljden avgöres.
Gällande bestämmelser
Enligt bestämmelser i vägtrafikförordningen den 28 september 1951 ankommer
det på länsstyrelse att handlägga och avgöra frågor om utfärdande och återkallelse
av körkort. Besvär över av länsstyrelsen meddelade beslut i dylika ärenden prövas
av Kungl. Maj :t i regeringsrätten.
Enligt 33 § 2 mom. vägtrafikförordningen skall beslut om återkallelse av körkort
fattas i följande åtta fall:
1) om föraren gjort sig skyldig till brott mot 1 § andra stycket trafikbrottslagen,
dvs. grov vårdslöshet i trafik;
2) om föraren brutit mot 4 § nämnda lag, dvs. gjort sig skyldig till trafiknykterhetsbrott,
endera rattfylleri eller ”rattonykterhet”, eller varit vållande till trafikolycka
med personskada som följd och därefter genom att avlägsna sig från olycks
Bihang
till riksdagens protokoll 1967. 9 saml. 3 avd. Nr 3.
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967
platsen undandragit sig att i mån av förmåga medverka till de åtgärder, vartill olyckan
skäligen bort föranleda, dvs. gjort sig skyldig till kvalificerad ”smitning” enligt
5 § trafikbrottslagen;
3) om föraren genom upprepade förseelser mot de bestämmelser, som i trafikens
eller trafiksäkerhetens intresse meddelats för förare av motordrivna fordon, i väsentlig
mån visat bristande vilja eller förmåga att rätta sig efter dessa bestämmelser;
4) Om föraren eljest vid färd med motordrivet fordon i något för trafiksäkerheten
väsentligt hänseende grovt åsidosatt honom som förare åliggande förpliktelser;
5)
om föraren gjort sig skyldig till fylleri eller olovlig körning och det ej kan anses
uppenbart, att han ändock är att bedöma som en skötsam person, eller om han
med hänsyn till onyktert levnadssätt icke bör betros med att inneha körtkort;
6) om föraren genom brottslig gärning ådagalagt påtaglig brist på hänsyn till
andra eller på grund av personliga förhållanden i övrigt icke kan anses lämplig som
förare av körkortpliktigt fordon;
7) om förarens förutsättningar för rätt att föra körkortspliktigt fordon blivit så
väsentligen minskade genom sjukdom, skada eller dylikt, att han ur trafiksäkerhetssynpunkt
icke vidare bör inneha körkort; samt
8) om föraren icke efterkommer länsstyrelsens föreläggande att inkomma med
lämplighetsintyg, läkarintyg eller kompetensbevis eller underlåter att ställa sig till
efterrättelse de föreskrifter, som meddelats honom i samband med sådant föreläggande.
Grunden 8 ansluter till stadgandena om länsstyrelses handläggning av återkallelseärenden.
Enligt 33 § 1 mom. skall dylika ärenden av länsstyrelse upptagas ex
officio. Frågan om en persons lämplighet som körkortsinnehavare skall skyndsamt
upptagas till omprövning, där det med hänsyn till inkomna underrättelser befinnes,
att vederbörande ej uppfyller de krav på skicklighet, hänsyn, ansvar och pålitlighet
i nykterhetshänseende eller de övriga förutsättningar, som gäller för erhållande av
körkort. Därvid äger länsstyrelsen ålägga föraren att inkomma med lämplighetsintyg,
läkarintyg eller kompetensbevis, varvid må lämnas särskilda föreskrifter om den
undersökning som skall föregå handlingens utfärdande. Länsstyrelsen äger även själv
eller genom polismyndighet införskaffa erforderlig utredning.
Beslut om återkallelse av körkort fattas av den länsstyrelse, som utfärdat körkortet.
Återkallelse på grund av straffbelagd förseelse må icke ske, förrän frågan om
straff för förseelsen blivit avgjord genom lagakraftvunnen dom, såvida ej omständigheterna
är sådana, att föraren oavsett utgången i ansvarsfrågan kan anses olämplig
att föra körkortspliktigt fordon.
Redan före slutligt beslut i fråga, som här avses, äger länsstyrelse återkalla körkort
tills vidare, om det på sannolika skäl kan antagas, att körkortet kommer att
slutligt återkallas.
Återbekommande av återkallat körkort kan enligt 5 mom. endast ifrågakomma,
där återkallelsen skett på någondera av grunderna 7 eller 8. Så snart det förhållande
upphört, som föranlett återkallelsebeslutet, äger föraren ansöka om kör
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967 3
kortets återfående. Har ett år eller däröver förflutit, måste dock ansökan avse utfärdande
av nytt körkort.
Har återkallelsebeslut fattats på någon av grunderna 1—6 kan föraren ånyo förvärva
rätt att föra körkortspliktigt fordon endast genom att ansöka om nytt körkort.
Före utfärdandet skall viss i 5 mom. angiven tid ha förflutit. Denna skall vid
återkallelse på grunden 1 utgöra minst två år och i övriga fall, sålunda enligt grunderna
2—6, minst ett år.
Om synnerliga skäl föreligger, äger länsstyrelsen enligt 5 mom. föreskriva, att nytt
körkort ma efter ansökan utfärdas efter kortare tid än huvudreglerna skulle medföra.
Minsta tid skall dock utgöra ett år vid återkallelse på grunden 1 och tre månader
vid återkallelse på någon av grunderna 2—6.
Om omhändertagande av körkort stadgas i 35 §. Förutsättning för beslut därom
är, att föraren endera vid färd med motordrivet fordon ådagalagt grov vårdslöshet
eller visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom eller företett
tydliga tecken på påverkan av starka drycker eller annat ämne, eller till följd
av sjukdom, skada eller dylikt förlorat förmågan att föra körkortspliktigt fordon på
ett trafiksäkert sätt.
Beslut om omhändertagande meddelas av polismyndighet eller av åklagare.
Reglerna kompletteras för fall av misstänkt trafiknykterhetsbrott med en särskild
bestämmelse enligt vilken omhändertagande skall ske skyndsamt efter erhållande av
blodanalysattest, som visat minst 0,5 promille. Till följd av särskild undantagsföreskrift
utgör emellertid gränsen realiter 0,8 promille
Beslut om omhändertagande skall jämte förefintligt utredningsmaterial skyndsamt
och i allt fall inom 48 timmar översändas till den länsstyrelse, som utfärdat körkortet,
och gäller till dess länsstyrelsen förordnat, hur med körkortet skall förfaras.
Om varning stadgas i 34 §. Enligt huvudregeln må sådan meddelas, där mot förare
förebragts omständighet, som med återkallelsegrunderna 3—6 avses, eller annat
förhallande som är ägnat att allvarligt minska tilltron till hans lämplighet som
förare, utan att likväl tillräckliga skäl till återkallelse föreligger. Varning meddelas
av länsstyrelsen.
Reglerna om återkallelse av körkort kompletteras av föreskrifter i 80 och 81 §§
vägtrafikkungörelsen. Domstolar, nykterhetsnämnder m. fl. ålägges här en omfattande
underrättelseplikt gentemot länsstyrelserna rörande vissa brott och förseelser
m. m. som begåtts av körkortsinnehavare och som är av betydelse för bedömningen
av dennes lämplighet att inneha körkort.
Tidigare riksdagsbehandling m.m.
Spörsmålet huruvida länsstyrelse eller domstol skall handlägga frågor om indragning
av körkort behandlades utförligt under förarbetena till 1936 års motorfordonsförordning,
vars bestämmelser i ämnet föregick vägtrafikförordningens regler. Förslag
till motorfordonsförordning hade framlagts av 1934 års vägtrafiksakkunniga
4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967
(SOU 1935: 23). De sakkunniga hade bl.a. haft att taga ställning till vissa framställningar
som syftade till att bereda domstolarna möjlighet att avgöra eller i vart
fall rätt att yttra sig i frågor om indragning av körkort. De sakkunniga kunde emellertid
på anförda skäl icke ansluta sig till de salunda framförda synpunkterna. Ej
hellre biträddes dessa av föredragande departementschefen vid förslagets framläggande
inför 1936 års riksdag (prop. 213). Enligt det av riksdagen godtagna förslaget
skulle också hithörande frågor liksom förut ankomma på länsstyrelses prövning.
Frågan behandlades vidare vid 1951 års riksdag i samband med genomförandet
av nu gällande vägtrafikförordning. Enligt det framlagda förslaget (prop. 30)
skulle liksom förut återkallelse av körkort ankomma på länsstyrelse, även om återkallelsen
föranletts av straffbelagd förseelse. Andra lagutskottet yttrade i sitt av
riksdagen godkända utlåtande nr 30 år 1951 bl. a. att inom utskottet upptagits frågan,
vilken myndighet som i förevarande fall lämpligen borde avgöra frågan om
återkallelse. Enligt utskottets mening förelåg likväl icke tillräcklig anledning att
göra ändring i gällande regel, som visat sig i stort sett tillfredsställande.
I en motion vid 1956 års riksdag hemställdes om skyndsam utredning om överflyttning
från länsstyrelse till domstol av frågor om indragning av körkort på grund
av trafikförseelse. Motionen avstyrktes av andra lagutskottet (utlåtande nr 9 år
1956) under hänvisning till att spörsmålet komme att behandlas av 1953 års trafiksäkerhetsutredning.
Riksdagen godkände utlåtandet.
I proposition till 1957 års riksdag (prop. 72) framlades förslag till viss ändring
av lagen om straff för vissa trafikbrott. Vid sin behandling av propositionen yttrade
första lagutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 16 år 1957 bl. a. följande.
Enligt utskottets mening bör---det men en motorförare lider genom att hans
körkort indrages kunna beaktas vid bestämmande av den straffrättsliga påföljden
för hans brott. En förutsättning härför är emellertid att frågan om körkortets indragning
avgöres av domstol i samband med prövning av mal om ansvar för trafikonykterhet
eller rattfylleri. Från några håll har också framförts den meningen att
domstol vore bättre ägnad än länsstyrelse att bedöma frågor om indragning av körkort
i sådana fall då ifrågasatt åtgärd föranledes av trafiknykterhetsbrott. Risken för
schablonmässig bedömning av dylika frågor skulle elimineras, om körkortsfrågan
kunde avgöras i samband med rättegången. Om i anledning av den nu föreliggande
reformen ifrågasatta ändringar vidtages i körkortsreglerna kommer att med än större
skärpa framträda önskemålet om garantier för att dylika frågor avgöres under hänsynstagande
till samtliga på fallet inverkande omständigheter.
Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 december 1957 tillkallades särskilda
sakkunniga för att överse lagstiftningen om trafiknykterhet och därmed sammanhängande
frågor. I utredningens direktiv (se riksdagsberättelsen ar 1958 s. 121 ff)
anfördes bl. a. följande.
___Jag vill även hänvisa till vad första lagutskottet anfört om en omgestaltning
av förfarandet i fråga om körkortsindragning.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967 5
Beträffande sistnämnda fråga vill jag särskilt framhålla att det ur rättssäkerhetssynpunkt
är angeläget att åtgärder med anledning av brott i största möjliga utsträckning
bestämmes inom ramen för ett judiciellt förfarande. Vid trafikbrott förekommer
emellertid jämväl ett administrativt ingripande i form av prövning hos länsstyrelsen
av körkortets giltighet. Genom att åtgärderna med anledning av brottet
på detta sätt är uppdelade på skilda organ, kan enligt vad första lagutskottet påpekat
åtgärderna ej på önskvärt sätt samordnas med varandra. Det är även oekonomiskt
att, då samhället anordnar ett muntligt förfarande vid domstol för utredning
av brottet och bestämmande av brottspåföljd, detta icke utnyttjas för att avgöra
även fråga om körkortsindragning. Utredningen bör därför överväga i vad
mån prövningen av fråga om indragning av körkort kan överflyttas från länsstyrelse
till domstol. På denna punkt bör utredningen ej begränsas till trafiknykterhetsbrotten
utan avse trafikbrott över huvud.
Då reglerna om återkallelse av körkort reviderades vid 1958 års A-riksdag (prop.
69, L2U 20 rskr 233) anslöt sig andra lagutskottet till de synpunkter som framhållits
av första lagutskottet vid föregående riksdag. Utskottet anförde:
Skärpningen av bestämmelserna rörande återkallelse av körkort framhäver ytterligare
de synpunkter, som i skilda sammanhang framförts om nödvändigheten av att
ur rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande garantier för prövning av frågor om körkortsåterkallelse
förefinnes. I betraktande härav är det med tillfredsställelse utskottet
konstaterar, att den nyligen tillsatta utredningen angående rattfylleribrotten m. m.
jämväl fått i uppdrag att undersöka i vad mån prövningen av fråga om indragning
av körkort kan överflyttas från länsstyrelse till domstol. En sådan överflyttning skulle
också öppna möjlighet att vid bestämmande av påföljd för brottet ta hänsyn till det
men motorföraren lider vid indragningen av körkortet.
Vid 1960 års riksdag väcktes två likalydande motioner, i vilka anhölls om en
skyndsam undersökning och utredning rörande förevarande spörsmål. Motionerna
avstyrktes av första lagutskottet i dess av riksdagen godkända utlåtande nr 7 år
1960 under hänvisning till den pågående utredningen.
Vid 1963 års riksdag väcktes ånyo motioner i ämnet. Motionerna avstyrktes av
tredje lagutskottet i dess utlåtande nr 4 nämnda år under hänvisning till att utredningen
inom kort kom att föreligga. Utlåtandet godkändes av riksdagen.
En utförlig redogörelse för frågans tidigare behandling återfinns i 1957 års trafiknykterhetskommittés
nedan nämnda betänkande s. 153 ff.
1957 års trafiknykterhetskommitté m.m.
1957 års trafiknykterhetskommitté har — i enlighet med de ovan i denna del återgivna
utredningsdirektiven — i sitt den 12 december 1963 avgivna betänkande (SOU
1963: 72) behandlat frågan om domstolsprövning av frågor om körkortsåterkallelse.
Kommittén föreslår att samtliga fall, där återkallelse kan ifrågakomma på grund
av annan straffbelagd handling än fylleri, överföres till domstols handläggning.
Eluvudskälen för kommitténs förslag är rättssäkerhetssynpunkter samt önskemålen
6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967
att åstadkomma en förenklad handläggning och att samordna de olika åtgärderna
i anledning av brott.
Vad först gäller rättssäkerhetssynpunkten anför kommittén bl. a. följande (s. 161):
Att en domstolsprocess ger bättre garantier för den enskildes rättssäkerhet än ett
administrativt förfarande har ofta framhållits. Särskilt det väl genomförda muntliga
och kontradiktoriska förfarandet inför domstol innebär tydliga fördelar för den
enskilde. I diskussionen om handläggningen av körkortsåterkallelseärenden har det
också ofta uttalats, att domstolen har det bästa materialet för frågans bedömning i
de fall, där återkallelse kan ifrågakomma på grund av straffbelagd gärning. Länsstyrelsen
kan, har det sagts, icke på grundval av handlingarna och vad föraren själv
upplyser i ärendet, bilda sig en så klar uppfattning om omständigheterna som den
domstol, som dömt i målet. Å andra sidan har det också framhållits, särskilt av
1953 års trafiksäkerhetsutredning, att förhållanden, som för domstolens bedömning
saknat påtaglig betydelse, kan vara av synnerlig vikt för länsstyrelsens prövning av
återkallelsefrågan.
Enligt kommitténs mening gör sig emellertid rättssäkerhetssynpunkten gällande
med olika styrka för skilda typer av mål. Vad gäller återkallelse av körkort på någon
av grunderna 1 eller 2 i 33 § 2 mom. vägtrafikförordningen gör sig denna synpunkt
alls inte gällande. Har en förare dömts för brott, som där avses, skall hans
körkort återkallas. Något utrymme för skönsmässig prövning finns inte. Beträffande
sådana fall där återkallelse ifrågakommer på grunden 3, dvs. till följd av upprepade
trafikförseelser, måste enligt kommitténs mening prövningen sägas vara av så kvalificerad
natur att särskild hänsyn bör tas till den enskildes rättssäkerhetsbehov.
Kommittén grundar sitt ståndspunktstagande bl. a. på att det närmast genomgående
blir fråga om att ta ställning till den betydelse som bör tillmätas förseelser, som beivrats
genom strafförelägganden. Själva tanken med strafföreläggandeformen är,
säger kommittén, att ansvarsfrågan skall kunna avgöras efter en summarisk prövning.
Sådana omständigheter som är av vikt för körkortsfrågans avgörande, kan därför
ej utläsas ur handlingarna. En särskild ställning från rättssäkerhetssynpunkt intar
vidare enligt kommitténs mening de fall, där återkallelse ifrågakommer på någon
av grunderna 4 eller 6:1. Frågan skall där vara om att förare ”vid färd med motordrivet
fordon i något för trafiksäkerheten väsentligt hänseende grovt åsidosatt honom
såsom förare åliggande förpliktelse” resp. att han ”genom brottslig gärning
ådagalagt påtaglig brist på hänsyn till andra” på sätt som gör att han icke är lämplig
som förare av körkortspliktigt fordon. Det synes kommittén uppenbart att en
länsstyrelse inte kan bedöma dessa frågor lika väl som den domstol, som prövat
brottmålet. Länsstyrelsens avgörande måste bli fattat på ett ofullständigt material.
Liknande skäl, om än ej av samma styrka, kan enligt kommitténs mening anföras
till förmån för domstolsprövning enligt grunden 5: 2, enligt vilken körkort skall
återkallas, där förare gjort sig skyldig till olovlig körning och det icke kan anses
uppenbart, att han ändock är att bedöma som en skötsam person.
Körkortsåterkallelse på grund av fylleriförseelser bör enligt vad kommittén anför
avgöras i samma ordning som frågor om dylik åtgärd till följd av andra nykterhetsanmärkningar.
Vad gäller dessa fall liksom även de övriga, där körkort kan indragas
Tredje lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967
7
av annat skäl än straffbelagd gärning, har kommittén inte kunnat finna annat än
att erforderliga rättssäkerhetsgarantier måste kunna vinnas inom ramen för ett administrativt
förfarande.
Vad gäller möjligheten till förenklad handläggning redovisar kommittén vissa
undersökningar rörande de olika återkallelsegrundemas relativa betydelse. Undersökningen
har avsett år 1960. Siffrorna visar en klar dominans för återkallelsegrunden
2, avseende trafiknykterhetsbrott samt grova fall av smitning. Hälften av alla
återkallelsebeslut fattades på denna grund. Två tredjedelar av besluten föranleddes
av dom för andra brott än fylleri och olovlig körning. Förenklingssynpunkten kan
enligt vad kommittén anför äga tillämpning endast i de fall, där någon av grunder 1,
2, 4, 5: 2 eller 6: 1 är relevant. Dessa fall utgör emellertid 60 procent av körkortsmålen.
Dubbelt förfarande skulle där kunna undvikas genom överförande av länsstyrelsernas
nuvarande befogenheter till domstolarna. Att detta skulle innebära en väsentlig
förenkling av handläggningen anser kommittén uppenbart. Särskilt märkbart
skulle detta bli i fall som avses med grunderna 4 och 6: 1 — i viss mån även 5:2 —
där länsstyrelserna för närvarande måste göra en självständig bedömning av den
brottsliga gärningens beskaffenhet. Som en viktig fördel antecknar kommittén även
att ett avgörande av körkortsfrågan skulle komma till stånd snabbare än enligt nuvarande
ordning enligt vilken länsstyrelsen regelmässigt måste avvakta lagakraftvunnen
dom.
Vad gäller frågan om samordning av de straffrättsliga påföljderna och körkortsåterkallelse
hänvisar utskottet till vad kommittén anför därom i sammanfattningen
av sitt förslag. Denna har följande lydelse (s. 197 f.):
Körkortsåterkallelse beslutes för närvarande endast av länsstyrelse. Kommittén
har haft att överväga, om icke dylika frågor borde överflyttas till domstols handläggning.
Tre huvudsynpunkter har härvid beaktats. Rättssäkerhetsskäl har synts
tala för att vissa återkallelseärenden, där körkortsreaktionen är beroende av brottslig
gärning, avgöres av domstol. Väsentliga arbetsbesparingar och därmed ökad effektivitet
skulle vidare stå att vinna i de fall, där återkallelse beslutes till följd av ett
bestämt brott, annat än fylleri. Det dubbla förfarande, som nu förekommer, med
först domstol och sedan länsstyrelse engagerade med anledning av förares brott,
skulle kunna ersättas av en enda handläggning. Slutligen skulle en önskvärd samordning
kunna åvägabringas av de olika åtgärderna i anledning av brott. En sådan
samordning får emellertid ej undanskymma straff- och körkortsreaktionernas olika
innebörd och syften. Huruvida körkort skall återkallas eller icke bör sålunda avgöras
uteslutande under hänsynstagande till trafiksäkerhetssynpunkter och icke betraktas
som en straffmätningsfråga. Bestämmandet av den minsta tid, som måste
förflyta innan nytt körkort må utfärdas efter återkallelse, har emellertid ofrånkomligen
delvis karaktären av ett straffmätningsavgörande. Att denna fråga avgöres
samtidigt med bestämningen av den vanliga straffrättsliga reaktionen, med möjlighet
till avvägning av den totala samhällsreaktionens styrka, synes därför innebära
en viktig fördel.
Kommittén föreslår, att domstol skall besluta om återkallelse av körkort i alla de
fall, där sådan åtgärd föranledes av brott, dock icke fylleri. Vid utformningen av
lagstadgandena har kommittén utgått från gällande lag. Uppdraget har ej avsett
att ompröva de principer, som fastlades vid 1958 års riksdag, sålunda efter det
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967
kommittén tillsattes. Gällande regler har också utan svårighet kunnat anpassas till
de föreslagna nya bestämmelserna om förfarandet. Endast smärre jämkningar har
synts erforderliga. Grundtanken, att ny lämplighetsprövning skall ske, innan nytt
körkort utfärdas efter återkallelse, behöver sålunda ej uppges, vilket också enligt
kommitténs mening skulle ha varit olyckligt. Endast den modifikationen föreslås,
att domstol skall i beslut om körkortsåterkallelse kunna befria den dömde från skyldigheten
att undergå nytt förarprov, innan han kan erhålla nytt körkort. Då återkallelse
ofta sker, oaktat själva körskickligheten i och för sig ej ifrågasatts, har det
synts innebära ett onödigt betungande av både de enskilda och de statliga myndigheterna
att i dylika fall kräva nytt förarprov. Förutsättning för befrielse föreslås
dock vara, att körkort kan utfärdas inom ett år från det föraren fråntogs fätten att
föra körkortspliktigt fordon.
Trafiknykterhetskommitténs betänkande har varit föremål för en omfattande remissbehandling.
Här kan endast återges vissa huvdlinjer i de synpunkter som framförts
i remissyttrandena.
Förslaget att överflytta vissa ärenden angående körkortsåterkallelse till domstol
får ett blandat mottagande vid remissbehandlingen. Ett betydande antal remissinstanser
tillstyrker förslaget eller ställer sig i vart fall positiva till det. Många andra
remissinstanser anser emellertid att det inte förebrägts skäl för en överflyttning och
avstyrker följaktligen förslaget. De båda grupperna som tillstyrker resp. avstyrker
förslaget är ungefärligen lika stora. Ett mindre antal remissorgan är tveksamma
och anser det knappast möjligt att på det av kommittén i''edovisade materialet ta
ställning till frågan om länsstyrelse eller domstol som beslutsmyndighet i återkallelseärenden.
De anser frågan otillräckligt utredd och förordar ytterligare överväganden.
Gemensamt för många remissinstanser, oavsett om de är positivt eller negativt inställda
till förslaget, är att de finner en omprövning av de materiella reglerna för
körkortsåterkallelse önskvärd. Från medicinskt håll görs gällande att såväl länsstyrelser
som domstolar saknar kompetens att pröva frågor om körkortsåterkallelse
och att därför speciella organisatoriska arrangemang är påkallade. Vidare kan nämnas
att en del remissinstanser, särskilt sådana som är välvilligt inställda, framhåller
behovet av en närmare processrättslig reglering m. m.
Till de positivt inställda remissinstanserna hör så gott som alla domstolar, flertalet
åklagare, en del ämbetsverk, t. ex. socialstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och statskontoret, fem körkortsmyndigheter, nämligen överståthållarämbetet
länsstyrelserna i Uppsala, Kalmar, Älvsborgs och Västernorrlands län, vidare domstolskommittén,
trafikmålskommittén samt åtskilliga intresseföreningar. Den omständigheten
att dessa instanser sålunda är välvilligt inställda till förslaget innebär
emellertid inte att de är ense vare sig med kommittén eller inbördes beträffande
den omfattning i vilken domstol skall äga besluta om återkallelse av körkort. Flertalet
instanser godtar förslaget att domstol skall ha sådan befogenhet i alla de fall
återkallelseåtgärden föranleds av brott, dock inte fylleri. Men ganska många instanser
anmäler på denna punkt avvikande mening.
Bland de till förslaget i huvudsak negativt inställda remissinstanserna kan nämnas
kammarrätten, fångvårdsstyrelsen, försäkringsinspektionen, huvudparten av länssty
-
9
Tredje lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967
relserna, det stora flertalet nykterhetsnämnder och nykterhetsorganisationer, bilförarutredningen
samt förvaltningsdomstolskommittén.
De till förslaget tveksamma remissinstanserna är, liksom de negativt inställda, i
allmänhet missnöjda med att betänkandet inte lämnar någon redogörelse i fråga
om de för- och nackdelar som är förenade med nuvarande ordning. De tveksamma
remissorganen är i princip inte motståndare till tanken på en överflyttning till domstol
av vissa återkallelseärenden men de anser att frågan inte är tillräckligt utredd
för att motivera en reform. Till denna kategori hör bl. a. ett par länsstyrelser.
Många remissinstanser, oavsett om de är positivt eller negativt inställda till förslaget,
har det gemensamt att de finner en omprövning av de materiella reglerna
för körkortsåterkallelse önskvärd. Hit hör bl. a. justitiekanslersämbetet, statens trafiksäkerhetsråd,
en länsstyrelse och trafikmålskommittén.
Flera av de allmänt tillstyrkande remissinstanserna anser att rättssäkerhetssynpunkten
utgör det viktigaste skälet till att prövningen av körkortsindragning på
grund av brott bör överflyttas till domstol. Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller
att skillnaden mellan ett domstolsavgörande och en administrativ prövning
ligger däri att förfarandet vid domstol sker i noga reglerade former som syftar till
att skapa garantier för rättssäkerheten. Hovrätten anför vidare bl. a. att det är
uppenbart att domstolsförfarandet genom sådana däri ingående moment som partens
personliga närvaro, kontradiktoriska förhandlingsformer, möjlighet att få offentlig
försvarare, omedelbar bevisupptagning och offentlig handläggning är väsentligt
överlägset ett administrativt, i huvudsak skriftligt förfarande.
En vanlig attityd hos de till förslaget om överflyttning negativt inställda remissinstanserna
är att erforderliga förstärkningar av rättssäkerhetsgarantiema bör kunna
vinnas med ett bibehållande i princip av nuvarande system.
De välvilligt inställda remissinstanserna medger att den föreslagna reformen torde
medföra en viss arbetsbesparing totalt sett men tror inte att denna blir så avsevärd
som kommittén antagit. Från åklagar- och domstolshåll görs särskilt gällande att
kommittén underskattat den belastning på de judiciella myndigheterna som följer
av förslaget. De remissinstanser som motsätter sig förslaget godtar i allmänhet inte
bedömningen om en arbetsbesparing totalt sett.
Kommitténs syfte att nå en samordning av den totala samhällsreaktionen i anledning
av brott får starkt gensvar i åtskilliga remissutlåtanden men utsätts också
för stark kritik i andra.
Frågans fortsatta behandling
1957 års trafiknykterhetskommitté har i sitt ovan nämnda betänkande behandlat
även trafiknykterhetslagstiftningen och därvid föreslagit bl. a. en utvidgning av
straffansvaret och en omstöpning av brottskonstruktionerna.
Betänkandet har även i denna del fått ett blandat mottagande hos remissinstan
-
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967
serna och kommittéförslaget har som helhet ansetts inte kunna läggas till grund för
omedelbara lagstiftningsåtgärder. Då ytterligare utredning befunnits ofrånkomlig
har enligt Kungl. Majrts bemyndigande den 14 januari 1966 särskilda sakkunniga
tillkallats för att verkställa utredning angående lagstiftningen om trafiknykterhetsbrott
(direktiv 1967 års riksdagsberättelse s. 60 ff).
De sakkunniga skall bl. a. ägna påföljdsproblemen vid trafiknykterhetsbrott särskild
uppmärksamhet ur de allmänna kriminalpolitiska synpunkter som präglar
brottsbalken. Flera skäl sägs i direktiven tala för att ett mindre bundet val av påföljder
och en mera differentierad straffmätning än f. n. kan vara ett sätt att effektivt
bekämpa missbruket av alkohol i samband med trafik. Även frågan om inte en
mycket kraftig ekonomisk sanktion kan vara av värde skall övervägas. De sakkunniga
skall i övrigt förutsättningslöst ompröva trafiknykterhetskommitténs ställningstagande
till olika frågor i belysning av remisskritiken.
I frågor som rör bl. a. utformningen av påföljderna för trafiknykterhetsbrott skall
utredningen samråda med trafikmålskommittén.
Här må vidare hänvisas till en uppsats av justitieministern Herman Kling i
Svensk Juristtidning 1966 s. 428 med rubriken ”Påföljdssystemet vid trafiköverträdelser”.
Efter att ha erinrat bl. a. om att i vissa länder nyligen genomförts reformer
som är av intresse i detta sammanhang anför justitieministern bl. a. följande:
Frågan om att övergå till ett mera variationsrikt påföljdssystem vid trafiköverträdelser
har aktualiserats också i vårt land. Den år 1961 tillsatta trafikmålskommittén
har i betänkandet ”Trafikmål” (SOU 1963: 27) framlagt vissa förslag, som dels tar
sikte på förenklade former för handläggning av mindre brottmål, huvudsakligen
trafikmål, dels avser de straffrättsliga sanktionerna vid trafiköverträdelser. Huvuddelen
av kommitténs förslag har behandlats i prop. 100 till 1966 års riksdag och har
nyligen antagits av riksdagen. Frågan har berörts också i betänkandet ”Nykterhet i
trafik”, avgivet av 1957 års trafiknykterhetskommitté (SOU 1963: 72).
I betänkandet förordas bl. a att ärenden om körkortsindragning i stor utsträckning
flyttas från länsstyrelserna till domstolarna. Genom överflyttningen skulle möjlighet
öppnas att, då det är lämpligt, låta straffet inverka på tiden för förlusten av
körkortet och vice versa. Under remissbehandlingen av betänkandet har i anslutning
härtill från flera håll förordats, att hela systemet av samhällsåtgärder vid trafikbrott
utreds i syfte att nå en bättre samordning och en större differentiering
än f. n.
Jag delar helt den uppfattning som sålunda har uttalats. I fråga om trafiknykterhetsbrotten
har jag gett uttryck härför i direktiven för den i vintras tillkallade
nya trafiknykterhetsutredningen. Enligt vad jag har erfarit kommer trafikmålskommittén
att ta upp frågan om påföljdssystemet vid övriga trafiköverträdelser i hela
dess vidd till översyn från kriminalpolitiska utgångspunkter. Syftet med denna artikel
är inte att föregripa den översyn som sålunda kommer att ske. Då trafikfrågorna
tilldrar sig stort intresse i den allmänna debatten, har jag emellertid ansett det kunna
vara av värde att redovisa några problem som man möter på det aktuella området.
Från kriminalpolitisk synpunkt är givetvis frågor som sammanhänger med körkortsåterkallelse
av särskilt intresse. Såsom en reaktionsform mot trafiköverträdelser
bör indragning av körkort enligt min mening kunna utnyttjas mera variationsrikt
Tredje lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967
11
än f. n. Sålunda torde tiderna för körkortsindragningen kunna nyanseras mera än
vad som nu är fallet. Vidare kan ifrågakomma att införa någon form av villkorlig
körkortsåterkällelse och point system. Ytterligare finns anledning att uppmärksamma
möjligheterna till omedelbara ingripanden genom interimistiska återkallelsebeslut
och omhändertagande av körkort. Effekten av sådana ingripanden liksom övriga ingripanden,
som tar sikte på att höja trafikdisciplinen, beror i hög grad på den snabbhet
varmed åtgärden kan vidtas.
Om körkortsingripanden inordnas som led i det egentliga påföljdssystemet för
trafikbrotten, uppkommer frågan vilka myndigheter som skall ha att pröva ärenden
om ingripanden av ena och andra slaget. Som förut nämnts har trafiknykterhetskommittén
i sitt betänkande föreslagit, att det i vissa fall skall överlämnas till allmän
domstol att besluta om körkortsåterkällelse. Under remissbehandlingen av betänkandet
har meningarna starkt brutit sig om detta förslag. Många remissinstanser
har tillstyrkt förslaget i dess huvuddrag. Ungefär lika många har avstyrkt det. Därvid
har man hänvisat bl. a. till besvärssakkunnigas slutbetänkande och det utredningsarbete
som bedrivs av länsförvaltningsutredningen och förvaltningsdomstolskommittén.
Trafiknykterhetskommitténs betänkande och remissbehandlingen av detta har således
inte gett någon klar och entydig anvisning i frågan om vilken myndighet som
lämpligen bör besluta om återkallelse av körkort. I detta sammanhang bör erinras
om att trafiknykterhetskommittén i enlighet med sitt uppdrag — som bestämdes år
1957 — hade att utgå från gällande materiella bestämmelser om körkortsindragning.
Frågan om lämplig beslutsmyndighet i återkallelseärenden är givetvis nära förbunden
med spörsmålet om hur de materiella bestämmelserna är utformade.
De här anförda synpunkterna torde visa att det behövs en samlad bedömning av
hela det problemkomplex som gäller förutsättningarna för körkortsingripanden, förhållandet
mellan sådana ingripanden och andra reaktioner i anledning av trafikbrott
samt frågan vilka myndigheter som skall pröva körkortsärenden av nu berörd
art. Som har nämnts är det samtidigt aktuellt att överväga om, jämte de allmänna
straffen och körkortsingripandena, även andra reaktionsformer kan vara ägnade att
förbättra trafikdisciplinen. Genom det pågående utredningsarbetet inom trafikmålskommittén
och inom den nya trafiknykterhetsutredningen — vilka kommittéer har
att samråda med varandra — torde de här behandlade frågorna kunna bringas närmare
sin lösning. Därmed kommer ett viktigt steg att ha tagits i våra strävanden
mot ökad trafikdisciplin och därmed större trafiksäkerhet.
Här må även omnämnas ett i riksdagens andra kammare av statsrådet Palme den
7 december 1966 lämnat interpellationssvar angående vissa problem i samband med
körkortsindragningarna (36: 18). Statsrådet underströk i sammanhanget vikten av
att körkortsärendena behandlas på sådant sätt att samhällets reaktioner inte minst
från trafiksäkerhetssynpunkt blir meningsfyllda. Ökade insatser för att uppnå bättre
samordning av samhällsreaktionerna i dessa ärenden och en så snabb handläggning
som möjligt är starkt motiverade såväl från den enskildes som samhällets synpunkt.
Statsrådet erinrade även om att trafikmålskommittén utreder frågan om körkortsåterkallelser
med särskilt beaktande av processtider, handläggningsmetoder m. m.,
i vilket sammanhang uppkommer frågan om beslutsmyndighet, dvs. om länsstyrelse,
domstol eller annat organ bör besluta i dessa frågor.
När trafikmålskommittén kan komma att avlämna betänkande med förslag i
ämnet kan för närvarande inte anges.
12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967
Utskottet
Enligt vägtrafikförordningen ankommer det på länsstyrelse att avgöra frågor om
återkallelse av körkort. Beslut om återkallelse kan grundas på straffbelagd handling
(vårdslöshet i trafik, rattfylleri, s. k. smitning, fylleri m. m.) men kan också föranledas
av andra förhållanden som onyktert levnadssätt eller sjukdom, som medför att
vederbörande inte vidare bör inneha körkort. I praxis dominerar återkallelser på
grund av dom för brott.
I motionerna hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t skall begära utredning
och förslag till sådan ändring av lagstiftningen att beslut om återkallelse av körkort
skall meddelas av domstol.
Som närmare framgår av den föregående redogörelsen har den av motionärerna
väckta frågan tidigare diskuterats i åtskilliga sammanhang. Den har senast behandlats
av 1957 års trafiknykterhetskommitté i dess år 1963 avgivna betänkande. I detta
förordas att samtliga fall, där återkallelse kan ifrågakomma på grund av annan straffbelagd
handling än fylleri, överförs till domstols handläggning. Förslaget har emellertid
vid remissbehandlingen fått ett blandat mottagande. Varken betänkandet eller
remissvaren däröver anses ha gett någon klar och entydig anvisning i frågan om vilken
myndighet som lämpligen bör besluta om återkallelse av körkort. Ytterligare utredning
av hithörande frågor har därför befunnits erforderlig. Här må först nämnas
att den i januari 1966 tillkallade nya trafiknykterhetsutredningen skall förutsättningslöst
ompröva trafiknykterhetskommitténs ställningstaganden till olika frågor i
belysning av remisskritiken. Utredningsuppdraget omfattar visserligen inte den nu
aktuella frågan om handläggningen av körkortsåterkallelser men utredningen skall
beträffande utformningen av påföljderna för trafiknykterhetsbrott samråda med trafikmålskommittén.
Denna kommitté kommer att ta upp frågan om påföljdssystemet
vid andra trafiköverträdelser än trafiknykterhetsbrotten i hela dess vidd till översyn
från kriminalpolitiska utgångspunkter och därvid pröva även frågan om vilken myndighet
som bör besluta om återkallelse av körkort.
Då åtgärder sålunda redan är vidtagna för att utredning i ämnet skall komma till
stånd är någon riksdagens åtgärd i anledning av motionerna inte påkallad.
Utskottet får därför hemställa,
att förevarande motioner, 1:32 och 11:45, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 15 februari 1967
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson, Göran Karlsson*, Svante Kristiansson,
Ebbe Ohlsson, Erik Jansson, Åkesson, Torsten Hansson och Fälldin;
från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, fru Torbrink, herrar Hedin,
Svenning, fröken Anderson i Lerum, herrar From, Åberg och Josefson i Arrie.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Victor Pettersons Bokindustri AB, Stockholm 1967
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.