Sök i Ratio Lex

Tredje lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

1967-02-15 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1967:3, Tredje lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

1

Nr 3

Utlåtande i anledning av väckta motioner om domstolsprövning av körkortsindragning.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott

hänvisade motioner, nr 32 i första kammaren av herr Blomquist och nr 45 i andra

kammaren av herr Sjöholm

I motionerna, som är likalydande, hemställes ”att riksdagen måtte besluta hos

Kungl. Maj:t begära utredning och förslag till ändrad lagstiftning i fråga om körkortsindragning

enligt de riktlinjer som i motionen angives”.

Till stöd för yrkandet anförs att det torde vara en allmänt spridd uppfattning att

nu fungerande system i fråga om indragning av körkort inte är helt tillfredsställande.

Sedan en person blivit dömd av domstol för viss förseelse och rapport därom ingått

till körkortsmyndigheten vidtar ett utredningsförfarande, som dels är tidsödande

och som dels är skilt från faktainhämtandet vid domstolsförhandlingen och den utredning

som föregår denna. Det borde vara både tidsbesparande och ur saklig synpunkt

rationellt, menar motionärerna, om såväl frågan om den rättsliga påföljden

som frågan om körkortsindragningen kunde prövas i ett sammanhang och på samma

material liksom också av samma myndighet. Ändamålsenligt synes vara att förfarandet

i sin helhet läggs under domstols prövning och att beslut i fråga om körkortsindragning

fattas samtidigt som frågan om den rättsliga påföljden avgöres.

Gällande bestämmelser

Enligt bestämmelser i vägtrafikförordningen den 28 september 1951 ankommer

det på länsstyrelse att handlägga och avgöra frågor om utfärdande och återkallelse

av körkort. Besvär över av länsstyrelsen meddelade beslut i dylika ärenden prövas

av Kungl. Maj :t i regeringsrätten.

Enligt 33 § 2 mom. vägtrafikförordningen skall beslut om återkallelse av körkort

fattas i följande åtta fall:

1) om föraren gjort sig skyldig till brott mot 1 § andra stycket trafikbrottslagen,

dvs. grov vårdslöshet i trafik;

2) om föraren brutit mot 4 § nämnda lag, dvs. gjort sig skyldig till trafiknykterhetsbrott,

endera rattfylleri eller ”rattonykterhet”, eller varit vållande till trafikolycka

med personskada som följd och därefter genom att avlägsna sig från olycks
Bihang

till riksdagens protokoll 1967. 9 saml. 3 avd. Nr 3.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

platsen undandragit sig att i mån av förmåga medverka till de åtgärder, vartill olyckan

skäligen bort föranleda, dvs. gjort sig skyldig till kvalificerad ”smitning” enligt

5 § trafikbrottslagen;

3) om föraren genom upprepade förseelser mot de bestämmelser, som i trafikens

eller trafiksäkerhetens intresse meddelats för förare av motordrivna fordon, i väsentlig

mån visat bristande vilja eller förmåga att rätta sig efter dessa bestämmelser;

4) Om föraren eljest vid färd med motordrivet fordon i något för trafiksäkerheten

väsentligt hänseende grovt åsidosatt honom som förare åliggande förpliktelser;
5)

om föraren gjort sig skyldig till fylleri eller olovlig körning och det ej kan anses

uppenbart, att han ändock är att bedöma som en skötsam person, eller om han

med hänsyn till onyktert levnadssätt icke bör betros med att inneha körtkort;

6) om föraren genom brottslig gärning ådagalagt påtaglig brist på hänsyn till

andra eller på grund av personliga förhållanden i övrigt icke kan anses lämplig som

förare av körkortpliktigt fordon;

7) om förarens förutsättningar för rätt att föra körkortspliktigt fordon blivit så

väsentligen minskade genom sjukdom, skada eller dylikt, att han ur trafiksäkerhetssynpunkt

icke vidare bör inneha körkort; samt

8) om föraren icke efterkommer länsstyrelsens föreläggande att inkomma med

lämplighetsintyg, läkarintyg eller kompetensbevis eller underlåter att ställa sig till

efterrättelse de föreskrifter, som meddelats honom i samband med sådant föreläggande.

Grunden 8 ansluter till stadgandena om länsstyrelses handläggning av återkallelseärenden.

Enligt 33 § 1 mom. skall dylika ärenden av länsstyrelse upptagas ex

officio. Frågan om en persons lämplighet som körkortsinnehavare skall skyndsamt

upptagas till omprövning, där det med hänsyn till inkomna underrättelser befinnes,

att vederbörande ej uppfyller de krav på skicklighet, hänsyn, ansvar och pålitlighet

i nykterhetshänseende eller de övriga förutsättningar, som gäller för erhållande av

körkort. Därvid äger länsstyrelsen ålägga föraren att inkomma med lämplighetsintyg,

läkarintyg eller kompetensbevis, varvid må lämnas särskilda föreskrifter om den

undersökning som skall föregå handlingens utfärdande. Länsstyrelsen äger även själv

eller genom polismyndighet införskaffa erforderlig utredning.

Beslut om återkallelse av körkort fattas av den länsstyrelse, som utfärdat körkortet.

Återkallelse på grund av straffbelagd förseelse må icke ske, förrän frågan om

straff för förseelsen blivit avgjord genom lagakraftvunnen dom, såvida ej omständigheterna

är sådana, att föraren oavsett utgången i ansvarsfrågan kan anses olämplig

att föra körkortspliktigt fordon.

Redan före slutligt beslut i fråga, som här avses, äger länsstyrelse återkalla körkort

tills vidare, om det på sannolika skäl kan antagas, att körkortet kommer att

slutligt återkallas.

Återbekommande av återkallat körkort kan enligt 5 mom. endast ifrågakomma,

där återkallelsen skett på någondera av grunderna 7 eller 8. Så snart det förhållande

upphört, som föranlett återkallelsebeslutet, äger föraren ansöka om kör
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967 3

kortets återfående. Har ett år eller däröver förflutit, måste dock ansökan avse utfärdande

av nytt körkort.

Har återkallelsebeslut fattats på någon av grunderna 1—6 kan föraren ånyo förvärva

rätt att föra körkortspliktigt fordon endast genom att ansöka om nytt körkort.

Före utfärdandet skall viss i 5 mom. angiven tid ha förflutit. Denna skall vid

återkallelse på grunden 1 utgöra minst två år och i övriga fall, sålunda enligt grunderna

2—6, minst ett år.

Om synnerliga skäl föreligger, äger länsstyrelsen enligt 5 mom. föreskriva, att nytt

körkort ma efter ansökan utfärdas efter kortare tid än huvudreglerna skulle medföra.

Minsta tid skall dock utgöra ett år vid återkallelse på grunden 1 och tre månader

vid återkallelse på någon av grunderna 2—6.

Om omhändertagande av körkort stadgas i 35 §. Förutsättning för beslut därom

är, att föraren endera vid färd med motordrivet fordon ådagalagt grov vårdslöshet

eller visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom eller företett

tydliga tecken på påverkan av starka drycker eller annat ämne, eller till följd

av sjukdom, skada eller dylikt förlorat förmågan att föra körkortspliktigt fordon på

ett trafiksäkert sätt.

Beslut om omhändertagande meddelas av polismyndighet eller av åklagare.

Reglerna kompletteras för fall av misstänkt trafiknykterhetsbrott med en särskild

bestämmelse enligt vilken omhändertagande skall ske skyndsamt efter erhållande av

blodanalysattest, som visat minst 0,5 promille. Till följd av särskild undantagsföreskrift

utgör emellertid gränsen realiter 0,8 promille

Beslut om omhändertagande skall jämte förefintligt utredningsmaterial skyndsamt

och i allt fall inom 48 timmar översändas till den länsstyrelse, som utfärdat körkortet,

och gäller till dess länsstyrelsen förordnat, hur med körkortet skall förfaras.

Om varning stadgas i 34 §. Enligt huvudregeln må sådan meddelas, där mot förare

förebragts omständighet, som med återkallelsegrunderna 3—6 avses, eller annat

förhallande som är ägnat att allvarligt minska tilltron till hans lämplighet som

förare, utan att likväl tillräckliga skäl till återkallelse föreligger. Varning meddelas

av länsstyrelsen.

Reglerna om återkallelse av körkort kompletteras av föreskrifter i 80 och 81 §§

vägtrafikkungörelsen. Domstolar, nykterhetsnämnder m. fl. ålägges här en omfattande

underrättelseplikt gentemot länsstyrelserna rörande vissa brott och förseelser

m. m. som begåtts av körkortsinnehavare och som är av betydelse för bedömningen

av dennes lämplighet att inneha körkort.

Tidigare riksdagsbehandling m.m.

Spörsmålet huruvida länsstyrelse eller domstol skall handlägga frågor om indragning

av körkort behandlades utförligt under förarbetena till 1936 års motorfordonsförordning,

vars bestämmelser i ämnet föregick vägtrafikförordningens regler. Förslag

till motorfordonsförordning hade framlagts av 1934 års vägtrafiksakkunniga

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

(SOU 1935: 23). De sakkunniga hade bl.a. haft att taga ställning till vissa framställningar

som syftade till att bereda domstolarna möjlighet att avgöra eller i vart

fall rätt att yttra sig i frågor om indragning av körkort. De sakkunniga kunde emellertid

på anförda skäl icke ansluta sig till de salunda framförda synpunkterna. Ej

hellre biträddes dessa av föredragande departementschefen vid förslagets framläggande

inför 1936 års riksdag (prop. 213). Enligt det av riksdagen godtagna förslaget

skulle också hithörande frågor liksom förut ankomma på länsstyrelses prövning.

Frågan behandlades vidare vid 1951 års riksdag i samband med genomförandet

av nu gällande vägtrafikförordning. Enligt det framlagda förslaget (prop. 30)

skulle liksom förut återkallelse av körkort ankomma på länsstyrelse, även om återkallelsen

föranletts av straffbelagd förseelse. Andra lagutskottet yttrade i sitt av

riksdagen godkända utlåtande nr 30 år 1951 bl. a. att inom utskottet upptagits frågan,

vilken myndighet som i förevarande fall lämpligen borde avgöra frågan om

återkallelse. Enligt utskottets mening förelåg likväl icke tillräcklig anledning att

göra ändring i gällande regel, som visat sig i stort sett tillfredsställande.

I en motion vid 1956 års riksdag hemställdes om skyndsam utredning om överflyttning

från länsstyrelse till domstol av frågor om indragning av körkort på grund

av trafikförseelse. Motionen avstyrktes av andra lagutskottet (utlåtande nr 9 år

1956) under hänvisning till att spörsmålet komme att behandlas av 1953 års trafiksäkerhetsutredning.

Riksdagen godkände utlåtandet.

I proposition till 1957 års riksdag (prop. 72) framlades förslag till viss ändring

av lagen om straff för vissa trafikbrott. Vid sin behandling av propositionen yttrade

första lagutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 16 år 1957 bl. a. följande.

Enligt utskottets mening bör---det men en motorförare lider genom att hans

körkort indrages kunna beaktas vid bestämmande av den straffrättsliga påföljden

för hans brott. En förutsättning härför är emellertid att frågan om körkortets indragning

avgöres av domstol i samband med prövning av mal om ansvar för trafikonykterhet

eller rattfylleri. Från några håll har också framförts den meningen att

domstol vore bättre ägnad än länsstyrelse att bedöma frågor om indragning av körkort

i sådana fall då ifrågasatt åtgärd föranledes av trafiknykterhetsbrott. Risken för

schablonmässig bedömning av dylika frågor skulle elimineras, om körkortsfrågan

kunde avgöras i samband med rättegången. Om i anledning av den nu föreliggande

reformen ifrågasatta ändringar vidtages i körkortsreglerna kommer att med än större

skärpa framträda önskemålet om garantier för att dylika frågor avgöres under hänsynstagande

till samtliga på fallet inverkande omständigheter.

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 december 1957 tillkallades särskilda

sakkunniga för att överse lagstiftningen om trafiknykterhet och därmed sammanhängande

frågor. I utredningens direktiv (se riksdagsberättelsen ar 1958 s. 121 ff)

anfördes bl. a. följande.

___Jag vill även hänvisa till vad första lagutskottet anfört om en omgestaltning

av förfarandet i fråga om körkortsindragning.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967 5

Beträffande sistnämnda fråga vill jag särskilt framhålla att det ur rättssäkerhetssynpunkt

är angeläget att åtgärder med anledning av brott i största möjliga utsträckning

bestämmes inom ramen för ett judiciellt förfarande. Vid trafikbrott förekommer

emellertid jämväl ett administrativt ingripande i form av prövning hos länsstyrelsen

av körkortets giltighet. Genom att åtgärderna med anledning av brottet

på detta sätt är uppdelade på skilda organ, kan enligt vad första lagutskottet påpekat

åtgärderna ej på önskvärt sätt samordnas med varandra. Det är även oekonomiskt

att, då samhället anordnar ett muntligt förfarande vid domstol för utredning

av brottet och bestämmande av brottspåföljd, detta icke utnyttjas för att avgöra

även fråga om körkortsindragning. Utredningen bör därför överväga i vad

mån prövningen av fråga om indragning av körkort kan överflyttas från länsstyrelse

till domstol. På denna punkt bör utredningen ej begränsas till trafiknykterhetsbrotten

utan avse trafikbrott över huvud.

Då reglerna om återkallelse av körkort reviderades vid 1958 års A-riksdag (prop.

69, L2U 20 rskr 233) anslöt sig andra lagutskottet till de synpunkter som framhållits

av första lagutskottet vid föregående riksdag. Utskottet anförde:

Skärpningen av bestämmelserna rörande återkallelse av körkort framhäver ytterligare

de synpunkter, som i skilda sammanhang framförts om nödvändigheten av att

ur rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande garantier för prövning av frågor om körkortsåterkallelse

förefinnes. I betraktande härav är det med tillfredsställelse utskottet

konstaterar, att den nyligen tillsatta utredningen angående rattfylleribrotten m. m.

jämväl fått i uppdrag att undersöka i vad mån prövningen av fråga om indragning

av körkort kan överflyttas från länsstyrelse till domstol. En sådan överflyttning skulle

också öppna möjlighet att vid bestämmande av påföljd för brottet ta hänsyn till det

men motorföraren lider vid indragningen av körkortet.

Vid 1960 års riksdag väcktes två likalydande motioner, i vilka anhölls om en

skyndsam undersökning och utredning rörande förevarande spörsmål. Motionerna

avstyrktes av första lagutskottet i dess av riksdagen godkända utlåtande nr 7 år

1960 under hänvisning till den pågående utredningen.

Vid 1963 års riksdag väcktes ånyo motioner i ämnet. Motionerna avstyrktes av

tredje lagutskottet i dess utlåtande nr 4 nämnda år under hänvisning till att utredningen

inom kort kom att föreligga. Utlåtandet godkändes av riksdagen.

En utförlig redogörelse för frågans tidigare behandling återfinns i 1957 års trafiknykterhetskommittés

nedan nämnda betänkande s. 153 ff.

1957 års trafiknykterhetskommitté m.m.

1957 års trafiknykterhetskommitté har — i enlighet med de ovan i denna del återgivna

utredningsdirektiven — i sitt den 12 december 1963 avgivna betänkande (SOU

1963: 72) behandlat frågan om domstolsprövning av frågor om körkortsåterkallelse.

Kommittén föreslår att samtliga fall, där återkallelse kan ifrågakomma på grund

av annan straffbelagd handling än fylleri, överföres till domstols handläggning.

Eluvudskälen för kommitténs förslag är rättssäkerhetssynpunkter samt önskemålen

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

att åstadkomma en förenklad handläggning och att samordna de olika åtgärderna

i anledning av brott.

Vad först gäller rättssäkerhetssynpunkten anför kommittén bl. a. följande (s. 161):

Att en domstolsprocess ger bättre garantier för den enskildes rättssäkerhet än ett

administrativt förfarande har ofta framhållits. Särskilt det väl genomförda muntliga

och kontradiktoriska förfarandet inför domstol innebär tydliga fördelar för den

enskilde. I diskussionen om handläggningen av körkortsåterkallelseärenden har det

också ofta uttalats, att domstolen har det bästa materialet för frågans bedömning i

de fall, där återkallelse kan ifrågakomma på grund av straffbelagd gärning. Länsstyrelsen

kan, har det sagts, icke på grundval av handlingarna och vad föraren själv

upplyser i ärendet, bilda sig en så klar uppfattning om omständigheterna som den

domstol, som dömt i målet. Å andra sidan har det också framhållits, särskilt av

1953 års trafiksäkerhetsutredning, att förhållanden, som för domstolens bedömning

saknat påtaglig betydelse, kan vara av synnerlig vikt för länsstyrelsens prövning av

återkallelsefrågan.

Enligt kommitténs mening gör sig emellertid rättssäkerhetssynpunkten gällande

med olika styrka för skilda typer av mål. Vad gäller återkallelse av körkort på någon

av grunderna 1 eller 2 i 33 § 2 mom. vägtrafikförordningen gör sig denna synpunkt

alls inte gällande. Har en förare dömts för brott, som där avses, skall hans

körkort återkallas. Något utrymme för skönsmässig prövning finns inte. Beträffande

sådana fall där återkallelse ifrågakommer på grunden 3, dvs. till följd av upprepade

trafikförseelser, måste enligt kommitténs mening prövningen sägas vara av så kvalificerad

natur att särskild hänsyn bör tas till den enskildes rättssäkerhetsbehov.

Kommittén grundar sitt ståndspunktstagande bl. a. på att det närmast genomgående

blir fråga om att ta ställning till den betydelse som bör tillmätas förseelser, som beivrats

genom strafförelägganden. Själva tanken med strafföreläggandeformen är,

säger kommittén, att ansvarsfrågan skall kunna avgöras efter en summarisk prövning.

Sådana omständigheter som är av vikt för körkortsfrågans avgörande, kan därför

ej utläsas ur handlingarna. En särskild ställning från rättssäkerhetssynpunkt intar

vidare enligt kommitténs mening de fall, där återkallelse ifrågakommer på någon

av grunderna 4 eller 6:1. Frågan skall där vara om att förare ”vid färd med motordrivet

fordon i något för trafiksäkerheten väsentligt hänseende grovt åsidosatt honom

såsom förare åliggande förpliktelse” resp. att han ”genom brottslig gärning

ådagalagt påtaglig brist på hänsyn till andra” på sätt som gör att han icke är lämplig

som förare av körkortspliktigt fordon. Det synes kommittén uppenbart att en

länsstyrelse inte kan bedöma dessa frågor lika väl som den domstol, som prövat

brottmålet. Länsstyrelsens avgörande måste bli fattat på ett ofullständigt material.

Liknande skäl, om än ej av samma styrka, kan enligt kommitténs mening anföras

till förmån för domstolsprövning enligt grunden 5: 2, enligt vilken körkort skall

återkallas, där förare gjort sig skyldig till olovlig körning och det icke kan anses

uppenbart, att han ändock är att bedöma som en skötsam person.

Körkortsåterkallelse på grund av fylleriförseelser bör enligt vad kommittén anför

avgöras i samma ordning som frågor om dylik åtgärd till följd av andra nykterhetsanmärkningar.

Vad gäller dessa fall liksom även de övriga, där körkort kan indragas

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

7

av annat skäl än straffbelagd gärning, har kommittén inte kunnat finna annat än

att erforderliga rättssäkerhetsgarantier måste kunna vinnas inom ramen för ett administrativt

förfarande.

Vad gäller möjligheten till förenklad handläggning redovisar kommittén vissa

undersökningar rörande de olika återkallelsegrundemas relativa betydelse. Undersökningen

har avsett år 1960. Siffrorna visar en klar dominans för återkallelsegrunden

2, avseende trafiknykterhetsbrott samt grova fall av smitning. Hälften av alla

återkallelsebeslut fattades på denna grund. Två tredjedelar av besluten föranleddes

av dom för andra brott än fylleri och olovlig körning. Förenklingssynpunkten kan

enligt vad kommittén anför äga tillämpning endast i de fall, där någon av grunder 1,

2, 4, 5: 2 eller 6: 1 är relevant. Dessa fall utgör emellertid 60 procent av körkortsmålen.

Dubbelt förfarande skulle där kunna undvikas genom överförande av länsstyrelsernas

nuvarande befogenheter till domstolarna. Att detta skulle innebära en väsentlig

förenkling av handläggningen anser kommittén uppenbart. Särskilt märkbart

skulle detta bli i fall som avses med grunderna 4 och 6: 1 — i viss mån även 5:2 —

där länsstyrelserna för närvarande måste göra en självständig bedömning av den

brottsliga gärningens beskaffenhet. Som en viktig fördel antecknar kommittén även

att ett avgörande av körkortsfrågan skulle komma till stånd snabbare än enligt nuvarande

ordning enligt vilken länsstyrelsen regelmässigt måste avvakta lagakraftvunnen

dom.

Vad gäller frågan om samordning av de straffrättsliga påföljderna och körkortsåterkallelse

hänvisar utskottet till vad kommittén anför därom i sammanfattningen

av sitt förslag. Denna har följande lydelse (s. 197 f.):

Körkortsåterkallelse beslutes för närvarande endast av länsstyrelse. Kommittén

har haft att överväga, om icke dylika frågor borde överflyttas till domstols handläggning.

Tre huvudsynpunkter har härvid beaktats. Rättssäkerhetsskäl har synts

tala för att vissa återkallelseärenden, där körkortsreaktionen är beroende av brottslig

gärning, avgöres av domstol. Väsentliga arbetsbesparingar och därmed ökad effektivitet

skulle vidare stå att vinna i de fall, där återkallelse beslutes till följd av ett

bestämt brott, annat än fylleri. Det dubbla förfarande, som nu förekommer, med

först domstol och sedan länsstyrelse engagerade med anledning av förares brott,

skulle kunna ersättas av en enda handläggning. Slutligen skulle en önskvärd samordning

kunna åvägabringas av de olika åtgärderna i anledning av brott. En sådan

samordning får emellertid ej undanskymma straff- och körkortsreaktionernas olika

innebörd och syften. Huruvida körkort skall återkallas eller icke bör sålunda avgöras

uteslutande under hänsynstagande till trafiksäkerhetssynpunkter och icke betraktas

som en straffmätningsfråga. Bestämmandet av den minsta tid, som måste

förflyta innan nytt körkort må utfärdas efter återkallelse, har emellertid ofrånkomligen

delvis karaktären av ett straffmätningsavgörande. Att denna fråga avgöres

samtidigt med bestämningen av den vanliga straffrättsliga reaktionen, med möjlighet

till avvägning av den totala samhällsreaktionens styrka, synes därför innebära

en viktig fördel.

Kommittén föreslår, att domstol skall besluta om återkallelse av körkort i alla de

fall, där sådan åtgärd föranledes av brott, dock icke fylleri. Vid utformningen av

lagstadgandena har kommittén utgått från gällande lag. Uppdraget har ej avsett

att ompröva de principer, som fastlades vid 1958 års riksdag, sålunda efter det

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

kommittén tillsattes. Gällande regler har också utan svårighet kunnat anpassas till

de föreslagna nya bestämmelserna om förfarandet. Endast smärre jämkningar har

synts erforderliga. Grundtanken, att ny lämplighetsprövning skall ske, innan nytt

körkort utfärdas efter återkallelse, behöver sålunda ej uppges, vilket också enligt

kommitténs mening skulle ha varit olyckligt. Endast den modifikationen föreslås,

att domstol skall i beslut om körkortsåterkallelse kunna befria den dömde från skyldigheten

att undergå nytt förarprov, innan han kan erhålla nytt körkort. Då återkallelse

ofta sker, oaktat själva körskickligheten i och för sig ej ifrågasatts, har det

synts innebära ett onödigt betungande av både de enskilda och de statliga myndigheterna

att i dylika fall kräva nytt förarprov. Förutsättning för befrielse föreslås

dock vara, att körkort kan utfärdas inom ett år från det föraren fråntogs fätten att

föra körkortspliktigt fordon.

Trafiknykterhetskommitténs betänkande har varit föremål för en omfattande remissbehandling.

Här kan endast återges vissa huvdlinjer i de synpunkter som framförts

i remissyttrandena.

Förslaget att överflytta vissa ärenden angående körkortsåterkallelse till domstol

får ett blandat mottagande vid remissbehandlingen. Ett betydande antal remissinstanser

tillstyrker förslaget eller ställer sig i vart fall positiva till det. Många andra

remissinstanser anser emellertid att det inte förebrägts skäl för en överflyttning och

avstyrker följaktligen förslaget. De båda grupperna som tillstyrker resp. avstyrker

förslaget är ungefärligen lika stora. Ett mindre antal remissorgan är tveksamma

och anser det knappast möjligt att på det av kommittén i''edovisade materialet ta

ställning till frågan om länsstyrelse eller domstol som beslutsmyndighet i återkallelseärenden.

De anser frågan otillräckligt utredd och förordar ytterligare överväganden.

Gemensamt för många remissinstanser, oavsett om de är positivt eller negativt inställda

till förslaget, är att de finner en omprövning av de materiella reglerna för

körkortsåterkallelse önskvärd. Från medicinskt håll görs gällande att såväl länsstyrelser

som domstolar saknar kompetens att pröva frågor om körkortsåterkallelse

och att därför speciella organisatoriska arrangemang är påkallade. Vidare kan nämnas

att en del remissinstanser, särskilt sådana som är välvilligt inställda, framhåller

behovet av en närmare processrättslig reglering m. m.

Till de positivt inställda remissinstanserna hör så gott som alla domstolar, flertalet

åklagare, en del ämbetsverk, t. ex. socialstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

och statskontoret, fem körkortsmyndigheter, nämligen överståthållarämbetet

länsstyrelserna i Uppsala, Kalmar, Älvsborgs och Västernorrlands län, vidare domstolskommittén,

trafikmålskommittén samt åtskilliga intresseföreningar. Den omständigheten

att dessa instanser sålunda är välvilligt inställda till förslaget innebär

emellertid inte att de är ense vare sig med kommittén eller inbördes beträffande

den omfattning i vilken domstol skall äga besluta om återkallelse av körkort. Flertalet

instanser godtar förslaget att domstol skall ha sådan befogenhet i alla de fall

återkallelseåtgärden föranleds av brott, dock inte fylleri. Men ganska många instanser

anmäler på denna punkt avvikande mening.

Bland de till förslaget i huvudsak negativt inställda remissinstanserna kan nämnas

kammarrätten, fångvårdsstyrelsen, försäkringsinspektionen, huvudparten av länssty
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

relserna, det stora flertalet nykterhetsnämnder och nykterhetsorganisationer, bilförarutredningen

samt förvaltningsdomstolskommittén.

De till förslaget tveksamma remissinstanserna är, liksom de negativt inställda, i

allmänhet missnöjda med att betänkandet inte lämnar någon redogörelse i fråga

om de för- och nackdelar som är förenade med nuvarande ordning. De tveksamma

remissorganen är i princip inte motståndare till tanken på en överflyttning till domstol

av vissa återkallelseärenden men de anser att frågan inte är tillräckligt utredd

för att motivera en reform. Till denna kategori hör bl. a. ett par länsstyrelser.

Många remissinstanser, oavsett om de är positivt eller negativt inställda till förslaget,

har det gemensamt att de finner en omprövning av de materiella reglerna

för körkortsåterkallelse önskvärd. Hit hör bl. a. justitiekanslersämbetet, statens trafiksäkerhetsråd,

en länsstyrelse och trafikmålskommittén.

Flera av de allmänt tillstyrkande remissinstanserna anser att rättssäkerhetssynpunkten

utgör det viktigaste skälet till att prövningen av körkortsindragning på

grund av brott bör överflyttas till domstol. Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller

att skillnaden mellan ett domstolsavgörande och en administrativ prövning

ligger däri att förfarandet vid domstol sker i noga reglerade former som syftar till

att skapa garantier för rättssäkerheten. Hovrätten anför vidare bl. a. att det är

uppenbart att domstolsförfarandet genom sådana däri ingående moment som partens

personliga närvaro, kontradiktoriska förhandlingsformer, möjlighet att få offentlig

försvarare, omedelbar bevisupptagning och offentlig handläggning är väsentligt

överlägset ett administrativt, i huvudsak skriftligt förfarande.

En vanlig attityd hos de till förslaget om överflyttning negativt inställda remissinstanserna

är att erforderliga förstärkningar av rättssäkerhetsgarantiema bör kunna

vinnas med ett bibehållande i princip av nuvarande system.

De välvilligt inställda remissinstanserna medger att den föreslagna reformen torde

medföra en viss arbetsbesparing totalt sett men tror inte att denna blir så avsevärd

som kommittén antagit. Från åklagar- och domstolshåll görs särskilt gällande att

kommittén underskattat den belastning på de judiciella myndigheterna som följer

av förslaget. De remissinstanser som motsätter sig förslaget godtar i allmänhet inte

bedömningen om en arbetsbesparing totalt sett.

Kommitténs syfte att nå en samordning av den totala samhällsreaktionen i anledning

av brott får starkt gensvar i åtskilliga remissutlåtanden men utsätts också

för stark kritik i andra.

Frågans fortsatta behandling

1957 års trafiknykterhetskommitté har i sitt ovan nämnda betänkande behandlat

även trafiknykterhetslagstiftningen och därvid föreslagit bl. a. en utvidgning av

straffansvaret och en omstöpning av brottskonstruktionerna.

Betänkandet har även i denna del fått ett blandat mottagande hos remissinstan
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

serna och kommittéförslaget har som helhet ansetts inte kunna läggas till grund för

omedelbara lagstiftningsåtgärder. Då ytterligare utredning befunnits ofrånkomlig

har enligt Kungl. Majrts bemyndigande den 14 januari 1966 särskilda sakkunniga

tillkallats för att verkställa utredning angående lagstiftningen om trafiknykterhetsbrott

(direktiv 1967 års riksdagsberättelse s. 60 ff).

De sakkunniga skall bl. a. ägna påföljdsproblemen vid trafiknykterhetsbrott särskild

uppmärksamhet ur de allmänna kriminalpolitiska synpunkter som präglar

brottsbalken. Flera skäl sägs i direktiven tala för att ett mindre bundet val av påföljder

och en mera differentierad straffmätning än f. n. kan vara ett sätt att effektivt

bekämpa missbruket av alkohol i samband med trafik. Även frågan om inte en

mycket kraftig ekonomisk sanktion kan vara av värde skall övervägas. De sakkunniga

skall i övrigt förutsättningslöst ompröva trafiknykterhetskommitténs ställningstagande

till olika frågor i belysning av remisskritiken.

I frågor som rör bl. a. utformningen av påföljderna för trafiknykterhetsbrott skall

utredningen samråda med trafikmålskommittén.

Här må vidare hänvisas till en uppsats av justitieministern Herman Kling i

Svensk Juristtidning 1966 s. 428 med rubriken ”Påföljdssystemet vid trafiköverträdelser”.

Efter att ha erinrat bl. a. om att i vissa länder nyligen genomförts reformer

som är av intresse i detta sammanhang anför justitieministern bl. a. följande:

Frågan om att övergå till ett mera variationsrikt påföljdssystem vid trafiköverträdelser

har aktualiserats också i vårt land. Den år 1961 tillsatta trafikmålskommittén

har i betänkandet ”Trafikmål” (SOU 1963: 27) framlagt vissa förslag, som dels tar

sikte på förenklade former för handläggning av mindre brottmål, huvudsakligen

trafikmål, dels avser de straffrättsliga sanktionerna vid trafiköverträdelser. Huvuddelen

av kommitténs förslag har behandlats i prop. 100 till 1966 års riksdag och har

nyligen antagits av riksdagen. Frågan har berörts också i betänkandet ”Nykterhet i

trafik”, avgivet av 1957 års trafiknykterhetskommitté (SOU 1963: 72).

I betänkandet förordas bl. a att ärenden om körkortsindragning i stor utsträckning

flyttas från länsstyrelserna till domstolarna. Genom överflyttningen skulle möjlighet

öppnas att, då det är lämpligt, låta straffet inverka på tiden för förlusten av

körkortet och vice versa. Under remissbehandlingen av betänkandet har i anslutning

härtill från flera håll förordats, att hela systemet av samhällsåtgärder vid trafikbrott

utreds i syfte att nå en bättre samordning och en större differentiering

än f. n.

Jag delar helt den uppfattning som sålunda har uttalats. I fråga om trafiknykterhetsbrotten

har jag gett uttryck härför i direktiven för den i vintras tillkallade

nya trafiknykterhetsutredningen. Enligt vad jag har erfarit kommer trafikmålskommittén

att ta upp frågan om påföljdssystemet vid övriga trafiköverträdelser i hela

dess vidd till översyn från kriminalpolitiska utgångspunkter. Syftet med denna artikel

är inte att föregripa den översyn som sålunda kommer att ske. Då trafikfrågorna

tilldrar sig stort intresse i den allmänna debatten, har jag emellertid ansett det kunna

vara av värde att redovisa några problem som man möter på det aktuella området.

Från kriminalpolitisk synpunkt är givetvis frågor som sammanhänger med körkortsåterkallelse

av särskilt intresse. Såsom en reaktionsform mot trafiköverträdelser

bör indragning av körkort enligt min mening kunna utnyttjas mera variationsrikt

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

11

än f. n. Sålunda torde tiderna för körkortsindragningen kunna nyanseras mera än

vad som nu är fallet. Vidare kan ifrågakomma att införa någon form av villkorlig

körkortsåterkällelse och point system. Ytterligare finns anledning att uppmärksamma

möjligheterna till omedelbara ingripanden genom interimistiska återkallelsebeslut

och omhändertagande av körkort. Effekten av sådana ingripanden liksom övriga ingripanden,

som tar sikte på att höja trafikdisciplinen, beror i hög grad på den snabbhet

varmed åtgärden kan vidtas.

Om körkortsingripanden inordnas som led i det egentliga påföljdssystemet för

trafikbrotten, uppkommer frågan vilka myndigheter som skall ha att pröva ärenden

om ingripanden av ena och andra slaget. Som förut nämnts har trafiknykterhetskommittén

i sitt betänkande föreslagit, att det i vissa fall skall överlämnas till allmän

domstol att besluta om körkortsåterkällelse. Under remissbehandlingen av betänkandet

har meningarna starkt brutit sig om detta förslag. Många remissinstanser

har tillstyrkt förslaget i dess huvuddrag. Ungefär lika många har avstyrkt det. Därvid

har man hänvisat bl. a. till besvärssakkunnigas slutbetänkande och det utredningsarbete

som bedrivs av länsförvaltningsutredningen och förvaltningsdomstolskommittén.

Trafiknykterhetskommitténs betänkande och remissbehandlingen av detta har således

inte gett någon klar och entydig anvisning i frågan om vilken myndighet som

lämpligen bör besluta om återkallelse av körkort. I detta sammanhang bör erinras

om att trafiknykterhetskommittén i enlighet med sitt uppdrag — som bestämdes år

1957 — hade att utgå från gällande materiella bestämmelser om körkortsindragning.

Frågan om lämplig beslutsmyndighet i återkallelseärenden är givetvis nära förbunden

med spörsmålet om hur de materiella bestämmelserna är utformade.

De här anförda synpunkterna torde visa att det behövs en samlad bedömning av

hela det problemkomplex som gäller förutsättningarna för körkortsingripanden, förhållandet

mellan sådana ingripanden och andra reaktioner i anledning av trafikbrott

samt frågan vilka myndigheter som skall pröva körkortsärenden av nu berörd

art. Som har nämnts är det samtidigt aktuellt att överväga om, jämte de allmänna

straffen och körkortsingripandena, även andra reaktionsformer kan vara ägnade att

förbättra trafikdisciplinen. Genom det pågående utredningsarbetet inom trafikmålskommittén

och inom den nya trafiknykterhetsutredningen — vilka kommittéer har

att samråda med varandra — torde de här behandlade frågorna kunna bringas närmare

sin lösning. Därmed kommer ett viktigt steg att ha tagits i våra strävanden

mot ökad trafikdisciplin och därmed större trafiksäkerhet.

Här må även omnämnas ett i riksdagens andra kammare av statsrådet Palme den

7 december 1966 lämnat interpellationssvar angående vissa problem i samband med

körkortsindragningarna (36: 18). Statsrådet underströk i sammanhanget vikten av

att körkortsärendena behandlas på sådant sätt att samhällets reaktioner inte minst

från trafiksäkerhetssynpunkt blir meningsfyllda. Ökade insatser för att uppnå bättre

samordning av samhällsreaktionerna i dessa ärenden och en så snabb handläggning

som möjligt är starkt motiverade såväl från den enskildes som samhällets synpunkt.

Statsrådet erinrade även om att trafikmålskommittén utreder frågan om körkortsåterkallelser

med särskilt beaktande av processtider, handläggningsmetoder m. m.,

i vilket sammanhang uppkommer frågan om beslutsmyndighet, dvs. om länsstyrelse,

domstol eller annat organ bör besluta i dessa frågor.

När trafikmålskommittén kan komma att avlämna betänkande med förslag i

ämnet kan för närvarande inte anges.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 3 år 1967

Utskottet

Enligt vägtrafikförordningen ankommer det på länsstyrelse att avgöra frågor om

återkallelse av körkort. Beslut om återkallelse kan grundas på straffbelagd handling

(vårdslöshet i trafik, rattfylleri, s. k. smitning, fylleri m. m.) men kan också föranledas

av andra förhållanden som onyktert levnadssätt eller sjukdom, som medför att

vederbörande inte vidare bör inneha körkort. I praxis dominerar återkallelser på

grund av dom för brott.

I motionerna hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t skall begära utredning

och förslag till sådan ändring av lagstiftningen att beslut om återkallelse av körkort

skall meddelas av domstol.

Som närmare framgår av den föregående redogörelsen har den av motionärerna

väckta frågan tidigare diskuterats i åtskilliga sammanhang. Den har senast behandlats

av 1957 års trafiknykterhetskommitté i dess år 1963 avgivna betänkande. I detta

förordas att samtliga fall, där återkallelse kan ifrågakomma på grund av annan straffbelagd

handling än fylleri, överförs till domstols handläggning. Förslaget har emellertid

vid remissbehandlingen fått ett blandat mottagande. Varken betänkandet eller

remissvaren däröver anses ha gett någon klar och entydig anvisning i frågan om vilken

myndighet som lämpligen bör besluta om återkallelse av körkort. Ytterligare utredning

av hithörande frågor har därför befunnits erforderlig. Här må först nämnas

att den i januari 1966 tillkallade nya trafiknykterhetsutredningen skall förutsättningslöst

ompröva trafiknykterhetskommitténs ställningstaganden till olika frågor i

belysning av remisskritiken. Utredningsuppdraget omfattar visserligen inte den nu

aktuella frågan om handläggningen av körkortsåterkallelser men utredningen skall

beträffande utformningen av påföljderna för trafiknykterhetsbrott samråda med trafikmålskommittén.

Denna kommitté kommer att ta upp frågan om påföljdssystemet

vid andra trafiköverträdelser än trafiknykterhetsbrotten i hela dess vidd till översyn

från kriminalpolitiska utgångspunkter och därvid pröva även frågan om vilken myndighet

som bör besluta om återkallelse av körkort.

Då åtgärder sålunda redan är vidtagna för att utredning i ämnet skall komma till

stånd är någon riksdagens åtgärd i anledning av motionerna inte påkallad.

Utskottet får därför hemställa,

att förevarande motioner, 1:32 och 11:45, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 15 februari 1967

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Göran Karlsson*, Svante Kristiansson,

Ebbe Ohlsson, Erik Jansson, Åkesson, Torsten Hansson och Fälldin;

från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, fru Torbrink, herrar Hedin,

Svenning, fröken Anderson i Lerum, herrar From, Åberg och Josefson i Arrie.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Victor Pettersons Bokindustri AB, Stockholm 1967

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.