Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Iiungl. Maj ds proposition med förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 76 § 1 mom. byggnadsstadgan den 30 december 1959

1967-04-27 · 9 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1967:37, Utlåtande i anledning av Iiungl. Maj ds proposition med förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 76 § 1 mom. byggnadsstadgan den 30 december 1959

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1967

1

Nr 37

Utlåtande i anledning av Iiungl. Maj ds proposition med förslag

till kungörelse om ändrad lydelse av 76 § 1 mom.

byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr 612).

Genom en den 17 mars 1967 dagtecknad proposition, nr 81, vilken hänvisats

till lagutskottet och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden, velat inhämta riksdagens yttrande över vid

propositionen fogat förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 76 § 1

mom. byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr 612).

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att föreskrift som byggnadsstyrelsen meddelar i

fråga om tillämpningen av byggnadsstadgan inte längre skall behöva fastställas

av Kungl. Maj :t för att bli gällande. Om föreskrift rör annan myndighets

verksamhetsområde, skall styrelsen meddela föreskriften efter samråd

med den myndigheten. Styrelsen skall underställa Kungl. Maj :t fråga

som är av icke oväsentlig ekonomisk betydelse eller annars av större vikt.

Bestämmelserna, som är avsedda att träda i kraft den 1 juli 1967, syftar

främst till att främja rationaliseringen inom byggnadsindustrin.

1

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt 3 avd. Nr 37

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1967

F örfattningsförslaget

Det vid propositionen fogade författningsförslaget är av följande lydelse.

Förslag

till

Kungörelse

om ändrad lydelse av 76 § 1 mom. byggnadsstadgan den SO december

1959 (nr 612)

Härigenom förordnas, att 76 § 1 inom. byggnadsstadgan den 30 december

1959 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

76 §.

1 in o in. Närmare föreskrifter---------meddelar byggnadssty
relsen.

Föreskrift, som rör även annan

myndighets verksamhetsområde,

meddelar byggnadsstyrelsen efter

samråd med den myndigheten.

Föreskrift, som är av icke oväsentlig

ekonomisk betydelse, skall

för att bliva gällande fastställas av

Konungen. Detsamma gäller om föreskriften

av annan orsak är av större

vikt.

På lantmäteristyrelsen-------och 34 §§.

Föreskrifter, som nu sagts, skola Föreskrifter, som lantmäteristyför

att bliva gällande fastställas av relsen meddelat, skola för att bliva

Konungen. gällande fastställas av Konungen.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1967.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1967

3

Inledning

I skrivelse den 17 december 1964 har byggnadsstyrelsen föreslagit vissa

åtgärder som syftar till större enhetlighet och smidighet vid tillämpningen

av byggnadsbestämmelserna. Förslagen innebär att styrelsen utan Kungl.

Maj :ts fastställelse skall få meddela bindande bestämmelser i form av föreskrifter

till byggnadsstadgan och att styrelsens typgodkännande verksamhet

skall utvidgas.

Efter remiss har yttranden över framställningen avgetts av medicinalstyrelsen,

centrala sjukvårdsberedningen, statens institut för folkhälsan, statens

luftvårdsnämnd, kommerskollegium, statens provningsanstalt, bostadsstyrelsen,

statens råd för byggnadsforskning, statens institut för byggnadsforskning,

statens brandinspektion, överståthållarämbetet (ÖÄ), länsstyrelserna

i Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro, Gävleborgs

och Västerbottens län, byggindustrialiseringsutredningen, Svenska stadsförbundet,

Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Landsorganisationen

i Sverige (LO), Näringslivets Byggnadsdelegation, Riksförbundet

Landsbygdens Folk, Aktiebolaget Svensk Byggtjänst, Byggstandardiseringen,

Hyresgästernas Sparkasse- och Byggnadsföreningars Riksförbund

(HSB), Svenska Riksbyggen, Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag

(SABO), Kooperativa förbundet, Svenska Arkitekters Riksförbund, Svenska

Väg- och vattenbyggares Riksförbund, Sveriges Byggmästareförbund samt

Värme-, ventilations- och sanitetstekniska föreningen (VVS-Tekniska Föreningen).

Kommerskollegium har bifogat yttranden från elva handelskammare. ÖÄ

har bifogat yttrande från Stockholms stads byggnadsnämnd. Länsstyrelserna

har bifogat yttranden från bl. a. flera byggnadsnämnder och länsarkitekter.

Sedan byggnadsstyrelsen efter remissbehandlingen inkommit med förslag

till revision av flertalet av styrelsens år 1960 meddelade anvisningar till

byggnadsstadgan, har inom kommunikationsdepartementet upprättats en

promemoria i ämnet den 15 februari 1966.

Efter remiss har yttranden över byggnadsstyrelsens revisionsförslag och

departementspromemorian avgetts av de förut hörda remissinstanserna —

utom Aktiebolaget Svensk Byggtjänst och Svenska Väg- och vattenbyggares

Riksförbund — samt av arbetarskyddsstyrelsen, statens handikappråd, vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen, skolöverstyrelsen, statens vattenfallsverk,

Svenska Vattenkraftföreningen, Sveriges Industriförbund och Sveriges Hotell-

och Restaurangförbund.

Länsstyrelserna bär bifogat yttranden från bl. a. länsarkitekterna i länen.

I skrivelse den 8 juli 1966 har byggnadsstyrelsen hemställt om sådana

åtgärder att dess typgodkännande verksamhet kan täckas av avgifter.

lf Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt 3 avd. Nr 37

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1967

Byggindustrialiseringsutredningen har till chefen för inrikesdepartementet

överlämnat en promemoria den 16 september 1966 »Standardisering, normering,

typgodkännandeverksamhet» (Stencil In 1966:5). I promemorian

föreslås vissa åtgärder för standardisering och normering inom byggandet

och för eu utvidgad typgodkännande verksamhet.

Gällande rätt m. m.

Utskottet hänvisar till propositionen s. 4—6.

Byggnadsstyrelsens framställning

Utskottet hänvisar till propositionen s. 6—15.

Departementspromemorian

Utskottet hänvisar till propositionen s. 15—16.

Departementschefen

Byggan(iet i Sverige har sedan lång tid präglats av strävanden till rationalisering

inom byggnadsindustrin genom standardisering av byggnadsprodukter

och industrialisering av deras tillverkning. Som ett led i dessa strävanden

har krävts en förenkling av byggnadslagstiftningen. 1959 års byggnadsstadga

tillkom i detta syfte och bärs upp av tre grundtankar som ansetts

ägnade att medföra förenklingar i förhållande till tidigare lagstiftning.

Bestämmelserna har så långt möjligt gjorts enhetliga för hela landet med

undvikande av specialregler för vissa orter eller vissa typer av bebyggelseområden,

byggnadsärendena har decentraliserats till byggnadsnämnderna

och bestämmelser i detaljfrågor, särskilt sådana av teknisk natur, har

rensats ut ur stadgan. I det sist nämnda hänseendet har tanken varit att

byggnadsstyrelsen skall meddela detaljbestämmelserna genom tillämpningsföreskrifter

och anvisningar till byggnadsstadgan. De formella möjligheterna

härtill har getts i 76 §. Byggnadsstyrelsen kan meddela närmare föreskrifter

i fråga om bl. a. konstruktion och utförande i övrigt av byggnader och andra

anordningar, om vilka bestämmelser ges i byggnadsstadgan, samt i fråga om

byggnadsarbeten. Vidare skall styrelsen meddela de ytterligare råd och anvisningar

som behövs för tillämpningen av stadgan. Skillnaden mellan föreskrifter

och anvisningar är att föreskrifterna blir bindande för de byggande

och för myndigheterna, om de fastställs av Kungl. Maj :t, medan anvisningarna

inte blir bindande och inte skall fastställas av Kungl. Maj :t.

Vid den rundfråga som byggnadsstyrelsen gjorde år 1963 till berörda

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1967

5

myndigheter och organisationer om erfarenheterna av BABS 1960 framfördes

viss kritik mot att styrelsens tillämpningsbestämmelser getts endast i

form av anvisningar. Det ansågs att BABS 1960 i många fall var alltför vag

för att tjäna som rättesnöre för en enhetlig tillämpning och att avvikelserna

från bestämmelserna blev eller kunde bli så många att den eftersträvade enhetligheten

i tillämpningen äventyrades. Flera av de tillfrågade var däremot

positiva till anvisningsformen därför att den ger särskilda möjligheter till

anpassning efter den fortgående utvecklingen.

Byggnadsstyrelsen anser i sin framställning att BABS bör ges större tyngd

genom att vissa bestämmelser får karaktären av bindande föreskrifter i stället

för endast anvisningar. Föreskrifter bör dock ges endast i fråga om funktionskrav,

medan detaljregleringen hur viss anordning skall vara beskaffad

för att uppfylla funktionskravet fortfarande bör ges i anvisningsform. Styrelsen

föreslår att föreskrift inte skall behöva fastställas av Kungl. Maj :t

för att bli gällande. Styrelsen menar att den föreslagna ordningen kommer

att främja större enhetlighet och smidighet vid tillämpningen av byggnadsbestämmelserna.

Endast tre remissinstanser har ställt sig negativa till förslagen.

Vid anmälan denna dag av frågan om riktlinjer för bostadspolitiken

m. in. avser chefen för inrikesdepartementet, enligt vad jag inhämtat, att

närmare utveckla behovet av ytterligare rationalisering inom byggnadsindustrin

som ett led i strävandena att förbättra hushållningen med produktionsresurserna

och minska byggnadskostnaderna. Bland de viktigare åtgärderna

i det sammanhanget är ökad användning av standardprodukter

och framställning i långa serier. Jag anser det vara av betydelse att tilllämpningsföreskrifterna

och anvisningarna till byggnadsstadgan utformas

så att byggnadsnämndernas praxis så långt möjligt blir likformig vid prövning

av ansökningar om byggnadslov. Om en byggande vill använda viss

konstruktion eller anordning som uppfyller byggnadsbestämmelsernas krav

på säkerhet och hygien, bör han således kunna räkna med att den konstruktionen

eller anordningen kommer att godtas av alla byggnadsnämnder.

Resultatet av byggnadsstyrelsens rundfråga gav vid handen att meningarna

var delade om lämpligheten av ett system med tillämpningsbestämmelser

endast i form av råd och anvisningar. Utfallet av remissbehandlingen av styrelsens

framställning om ändring av 76 § byggnadsstadgan visar dock klart

att så gott som alla berörda myndigheter och organisationer önskar att vissa

tillämpningsbestämmelser ges i form av föreskrifter. Det finns också enligt

min mening anledning anta att ett sådant system kommer att bättre främja

en enhetlig behandling av byggnadslovsärendena.

Rationaliseringssträvandena inom byggnadsindustrin kräver inte endast

att tillämpningen av byggnadsbestämmelserna är enhetlig utan också att den

smidigt kan anpassas efter utvecklingen och inte binds i en stel form. Tilllämpningsbestämmelserna

måste vara sådana att de inte hämmar forskning

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1967

eller försök med nya konstruktioner och anordningar. Det är också av vikt

att bestämmelserna kan meddelas i så smidiga former som möjligt.

Föreskrifterna bör i princip avse grundläggande krav på hållfasthet, motståndskraft

mot brand eller annan egenskap eller funktion som är av betydelse

från säkerhetssynpunkt eller hygienisk synpunkt. Mer detaljerade

regler om material, dimensioner eller andra egenskaper, som kan fordras

i fråga om viss anordning för att den skall uppfylla dessa krav, bör däremot

inte ges bindande verkan utan utformas som råd och anvisningar.

Även en anordning vars egenskaper inte motsvarar dem som anges i en anvisning

bör alltså godtas, såvida den uppfyller de funktionskrav som meddelats

genom föreskrifterna.

Med nuvarande ordning, som kräver Kungl. Maj :ts fastställelse för att föreskrift

skall bli gällande, måste också varje fråga om ändring av en föreskrift

underställas Kungl. Maj :t. Dessutom torde prövningen av fråga om

dispens från föreskrift tillkomma Kungl. Maj :t, om det inte är fråga om

mindre avvikelse som enligt 67 § byggnadsstadgan kan medges av länsstyrelsen

eller byggnadsnämnd. En sådan ordning är förklarlig, när man som

skedde vid tillkomsten av byggnadsstadgan utgick ifrån att föreskrifter

skulle komma att meddelas i ganska ringa omfattning. I ett system som

syftar till att föreskrifter meddelas i en helt annan omfattning kan däremot

den nuvarande ordningen vara mindre lämplig. Handläggningen bör självfallet

kunna ske enklare och smidigare, om byggnadsstyrelsen bemyndigas

att fastställa föreskrifterna och därmed också att medge dispenser. Från

sakliga synpunkter torde det inte heller finnas anledning att generellt upprätthålla

kravet på fastställelse av Kungl. Maj :t, i den mån föreskrifterna

rör rent byggnadstekniska frågor om säkerhet och hygien. Den samrådsskyldighet

för byggnadsstyrelsen, som jag längre fram kommer att förorda,

anser jag vara en tillräcklig garanti för att de olika berättigade intressen

som kan finnas på dessa områden blir beaktade.

Som jag nämnt tidigare har Kungl. Maj :t fastställt de föreskrifter som

byggnadsstyrelsen meddelat den 14 mars 1967 och som skall ingå i BABS

1967. Dessa tillämpningsbestämmelser kommer att bli uppdelade på föreskrifter

och anvisningar enligt de principer jag nyss nämnt. Jag anser dessa

förhållanden utgöra ett ytterligare skäl för att det generella fastställelsekravet

i fortsättningen skulle kunna undvaras.

Det är emellertid uppenbart att åtskilliga av de nu fastställda föreskrifterna

har icke oväsentlig ekonomisk betydelse eller annars är av större vikt

för byggandet. Enligt min mening kan det inte vara lämpligt att föreskrifter

av sådant slag undandras Kungl. Maj :ts prövning. Om byggnadsstyrelsen

avser att ändra nu fastställd föreskrift eller meddela ny föreskrift och

detta kan tänkas få en icke oväsentlig ekonomisk effekt — i höjande eller

sänkande riktning— eller på annat sätt vara av större vikt, bör föreskriften

därför fastställas av Kungl. Maj :t för att bli gällande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1967

Byggnadsstyrelsen föreslår att styrelsen skall vara skyldig att samråda

med annan myndighet, innan den meddelar föreskrift som berör den myndighetens

verksamhetsområde. Kan enighet inte nås vid sådant samråd,

skall Kungl. Maj :t avgöra frågan. I departementspromemorian anges den

alternativa lösningen att byggnadsstyrelsen skall äga meddela föreskrift efter

samråd med annan berörd myndighet eller organisation. Underställning

skulle inte förekomma med denna ordning.

Det är uppenbart att samråd bör ske mellan byggnadsstyrelsen och annan

berörd myndighet, innan styrelsen meddelar föreskrift, råd eller anvisning.

Detta gäller redan nu, trots att uttrycklig bestämmelse härom saknas i byggnadsstadgan

(prop. 1959: 168 s. 168). Byggnadsstyrelsens förslag att författningstexten

skall innehålla en sådan regel i fråga om föreskrifter motiveras

med att det krävs en bakgrund till den föreslagna regeln om underställning.

Även med den konstruktion som ifrågasätts i departementspromemorian behövs

en uttrycklig bestämmelse om samråd.

Några remissinstanser framhåller att samråd bör ske inte bara med myndigheter

utan också med andra intressenter såsom industrier, företag och

organisationer. Departementspromemorian ger uttryck för samma tanke.

Jag finner det naturligt att samråd sker även med intressenter utanför myndigheterna.

Arbetet med BABS 1967 har visat att byggnadsstyrelsen tillämpar

en sådan ordning. En uttrycklig bestämmelse om samråd av detta slag

behövs inte. Den skidle dessutom kräva en närmare specificering av dem

med vilka samråd skall ske. Detta skulle kunna leda till en begränsning i

förhållande till vad som nu tillämpas.

Endast statens institut för folkhälsan och kommerskollegium avstyrker

att samrådsskyldigheten konstrueras enligt de riktlinjer som anges i departementspromemorian.

Kommer skollegium synes mena att en lösning enligt

dessa riktlinjer kan leda till att byggnadsstyrelsen meddelar föreskrifter

om frågor som är direkt reglerade i författningar utanför byggnadslagstiftningens

område eller att styrelsens föreskrifter kan ingripa på annan

myndighets verksamhetsområde. Jag vill erinra om att dåvarande chefen för

kommunikationsdepartementet vid tillkomsten av byggnadsstadgan ansåg

att ingenting hindrar att tillämpningsbestämmelserna behandlar även ämnen

som regleras på annat håll än i de egentliga byggnadsförfattningarna

(prop. 1959: 168 s. 270). Ett led i strävandena att förenkla byggnadslagstiftningen

har varit att efter hand utmönstra byggnadstekniska bestämmelser

ur olika författningar utanför detta område och överföra dem till byggnadslagstiftningen.

Så har senast skett i fråga om hotellförordningen den 16 december

1966 (nr 742). Flera bestämmelser i byggnadsstadgan, t. ex. 44 §

7 mom. samt 46 och 48 §§, är utformade så att de ger byggnadsstyrelsen

möjlighet att meddela föreskrifter om sådana frågor om arbetarskydd, hälsovård

och brandskydd som bör beaktas vid byggande.

Den omständigheten att viss fråga regleras i författning utanför bygg
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1967

nadslagstiftningens område hindrar alltså inte alt frågan behandlas i tilllämpningsbestämmelser

till byggnadsstadgan. Om emellertid rätten att meddela

föreskrifter i sådan fråga författningsenligt tillkommer annan myndighet

än byggnadsstyrelsen, skall styrelsen uppenbarligen inte meddela

egna föreskrifter i samma fråga. Styrelsen skall t. ex. i fråga om brandskydd

inte meddela föreskrifter i ämne som behandlas uteslutande i lasstiftningen

om brandfarliga varor, eftersom det tillkommer kommerskollegium

att meddela föreskrifter för tillämpningen av den lagstiftningen. Om

samrådsskyldigheten utformas enligt det alternativ som anges i departementspromemorian,

är det således enligt min mening klart att byggnadsstyrelsen

inte skall avgöra ärende i vilket enighet inte kunnat nås, därför att

samrådsmyndighet anser att en tänkt föreskrift skulle inkräkta på myndighetens

egen rätt att meddela bindande föreskrifter. Detta behöver emellertid

inte bli fallet om, såsom jag nyss förordat, byggnadsstyrelsen skall vara

skyldig att underställa Kungl. Maj :t fråga av större vikt. En sådan fråga

måste nämligen anses föreligga om en samrådsmyndighet gör invändning

av antytt slag.

Med ett generellt underställningsförfarande finns risk att ett stort antal

ärenden underställs Kungl. Maj :t, därför att full enighet inte nåtts med

samtliga berörda myndigheter. Av samma anledning kan det befaras att förslag

till föreskrifter många gånger inte framläggs eller att de onödigt fördröjs.

Detta skulle kunna hindra en smidig anpassning efter utvecklingen,

vilket enligt min mening talar för att byggnadsstyrelsen — med nyss nämnda

inskränkning — tillerkänns beslutsrätten. I likhet med byggindustrialiseringsutredningen

anser jag också att en sådan ordning skulle stärka styrelsens

ställning som central myndighet inom byggnadsområdet.

Jag föreslår att 76 § 1 mom. byggnadsstadgan ändras i enlighet med vad

jag nu anfört. Föreskrift som byggnadsstyrelsen meddelat skall således fastställas

av Kungl. Maj :t endast om den är av icke oväsentlig ekonomisk betydelse

eller annars är av större vikt. Om föreskrift rör även annan myndighets

verksamhetsområde, skall styrelsen meddela föreskriften efter samråd

med den myndigheten. De nya bestämmelserna bör träda i kraft den

1 juli 1967. Vid riksdagens bifall till prop. 1967:61 om delning av byggnadsstyrelseorganisationen

m. m. skall vad som sägs i 76 § byggnadsstadgan

om byggnadsstyrelsen gälla statens planverk.

Slutligen vill jag något beröra byggnadsstyrelsens förslag om utvidgning

av dess typgodkännande verksamhet. Jag anser liksom styrelsen att det inte

finns anledning att införa obligatoriskt typgodkännande, och styrelsen har

ansetts kunna föranstalta om frivilligt typgodkännande med stöd av 76 §

byggnadsstadgan (prop. 1959: 168 s. 151).

Samtliga remissinstanser utom kommerskollegium uttalar sig för en

utvidgning av byggnadsstyrelsens typgodkännande verksamhet eller lämnar

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1967

9

förslaget härom utan erinran. För egen del kan jag instämma i de motiv för

en sådan ordning som styrelsen anför. Systemet med typgodkännande bör

underlätta industrialiseringen inom byggnadsindustrin och är då ett naturligt

led i de rationaliseringssträvanden som den föreslagna ändringen av

76 § byggnadsstadgan avser att främja. För att systemet skall uppfylla detta

syfte fordras att de lokala myndigheterna är skyldiga att godta en typgodkänd

konstruktion eller anordning. Detta har också beaktats i de föreskrifter

som Kungl. Maj :t fastställt denna dag.

Utbyggnaden av den typgodkännande verksamheten bör ske i den takt

som de ekonomiska och personella resurserna medger. Kostnaderna för

denna verksamhet bör täckas av avgifter. Jag ämnar senare föreslå Kungl.

Maj :t åtgärder för meddelande av de taxebestämmelser som behövs.

Utskottet

Utskottets granskning av propositionen föranleder ingen erinran. Utskottet

får därför hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anmäla

att riksdagen icke funnit anledning till erinran mot propositionen

nr 81.

Stockholm den 27 april 1967

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson*, Svante Kristiansson,

Knut Johansson*, Erik Jansson, Nils-Eric Gustafsson*, Åkesson, Herbert

Larsson och Svenungsson*;

från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Nyberg, fru Torbrink,

herrar Svenning, Bengtson i Solna*, From, Hugosson* och Josefson

i Arrie.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

MARCUS BOKTR. STHLM 1967 67003 2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1967:263 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 2 § förordningen den 22 april 1960 a1 i texten