Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning om ändrad lydelse av 56 § 4 mom. vägtrafikförordningen den 28 september 1951
1967-05-11 · 15 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 14 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1967:38, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning om ändrad lydelse av 56 § 4 mom. vägtrafikförordningen den 28 september 1951
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1967
1
Nr 38
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition till
riksdagen med förslag till förordning om ändrad lydelse
av 56 § 4 mom. vägtrafikförordningen den 28
september 1951 (nr 64-8) jämte i ämnet väckta motioner,
dels väckta motioner om försök med differentierad
permanent hastighetsbegränsning.
Genom en den 31 mars 1967 dagtecknad proposition, nr 111, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden velat inhämta riksdagens yttrande över vid
propositionen fogat förslag till förordning om ändrad lydelse av 56 § 4
mom. vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648).
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen förordas en ordning med hastighetsbegränsningar differentierade
efter olika vägars beskaffenhet. Det föreslås att 56 § 4 mom.
vägtrafikförordningen ändras så att Kungl. Maj :t eller den myndighet
Kungl. Maj :t bestämmer kan meddela allmänna föreskrifter om hastighetsbegränsning
utan nuvarande inskränkning till viss tid. Vidare redovisas
resultaten av de tillfälliga hastighetsbegränsningarna under de senaste åren. 1
1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 saml. 3 avd. Nr 38
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1967
F örfattningsför slaget
Det vid propositionen fogade författningsförslaget har följande lydelse.
Förslag
till
Förordning
om ändrad lydelse av 56 § 4 mom. vägtrafikförordningen den
28 september 1951 (nr 648)
Härigenom förordnas, att 56 § 4 mom. vägtrafikförordningen den 28
september 19511 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
56 §.
4 mom. På Konungen ankommer
att meddela de ytterligare föreskrifter
angående högsta hastighet,
som med hänsyn till särskilda
förhållanden må för viss tid finnas
påkallade beträffande riket i
dess helhet eller del därav. Där annat
icke angivits i föreskriften, innebär
denna ej ändring av annan i
denna förordning eller med stöd
därav meddelad föreskrift om lägre
hastighet.
4 m o m. Konungen eller den myndighet
som Konungen bestämmer
meddelar de allmänna föreskrifter
om högsta hastighet på väg utom
tättbebyggt område som kunna finnas
påkallade. Om annat icke angivits
i föreskriften, innebär den ej
ändring av annan i denna förordning
eller med stöd därav meddelad
föreskrift om lägre hastighet.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Inledning
Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Palme, anför i
propositionen inledningsvis följande.
De tillfälliga hastighetsbegränsningar i vägtrafiken som nu tillämpats
i mer än sex år och som regelbundet föreskrivs för perioder med särskilt
hög trafikintensitet eller med speciellt riskabla väglagsförhållanden har
visat sig ha en mycket god effekt när det gäller att nedbringa antalet tra
''
Senaste lydelse av 56 §4 mom. se 1961:297.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1967 3
fikolyckor, framför allt de svåra olyckorna. En av statens trafiksäkerhetsråd
den 28 februari 1967 upprättad rapport om resultaten av dessa begränsningar
redovisas i det följande.
Utvecklingen på fordonsteknikens område har medfört, att de flesta
motorfordon numera har fartresurser som uppenbart inte kan nyttjas på
vanliga vägar utan fara för trafiksäkerheten. Med den ökande trafiken
har det blivit alltmer angeläget att, i likhet med vad som gäller bl. a. inom
de flesta stater i USA, vid sidan av de s. k. lokala hastighetsbegränsningarna
kunna meddela mera generella föreskrifter om den högsta hastighet
som kan tillåtas för olika vägar. Den minskade spridning av hastigheterna
som nås genom sådana föreskrifter har visat sig inte bara vara till fördel
från trafiksäkerhetssynpunkt utan också leda till en bättre trafikavveckling
Sådana
hastighetsgränser måste på ett rationellt sätt anpassas efter
vägarnas allmänna standard. Vissa utförda och pågående undersökningar
inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen torde ge underlag för bedömning
av lämpliga gränser för en stor del av vägnätet. Kompletterande uppgifter
och undersökningar med speciell inriktning på den aktuella frågan är emellertid
nödvändiga. Om differentierade fartgränser skall kunna införas inom
önskvärd tid är det angeläget att förberedelsearbetet påbörjas snarast.
Härför fordras ett principiellt ställningstagande av Kungl. Maj :t och riksdagen.
Gällande bestämmelser
Utskottet hänvisar till prop. s. 4.
De tillfälliga hastighetsbegränsningarna
Beträffande uppgifter om de hastighetsgränser som tillämpats under
skilda perioder liksom beträffande departementschefens redogörelse i anslutning
härtill hänvisas till prop. s. 5—7. Vidkommande trafiksäkerhetsrådets
rapport för åren 1982—1966 hänvisas till prop. s. 7—14. Beträffande
resultaten av försöken med hastighetsbegränsningarna 1961 och 1962
hänvisas till prop. 1964: 132.
Departementschefen
I en tidigare för vårriksdagen framlagd proposition om inrättande av
statens trafiksäkerhetsverk, m. m. (prop. 55) har jag redogjort för en rad
omfattande åtgärder som vidtagits under senare år för att förbättra säkerheten
i vägtrafiken. Vidare har jag lämnat en översikt över olika åtgärder
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1967
som övervägs f. n. De många reformer som genomförts och de som nu är
aktuella får ses som viktiga led i ett långsiktigt trafiksäkerhetsarbete på
bred front. Den arbetsgrupp för trafiksäkerhetsfrågor som tillsatts inom
departementet har som en av sina viktigaste uppgifter att utarbeta förslag
till ett samlat handlingsprogram för det kommande trafiksäkerhetsarbetet.
I propositionen om trafiksäkerhetsverket tillkännagav jag också min avsikt
att framlägga förslag angående differentierade fartgränser för fordon
med hänsyn till beskaffenheten av olika vägar. En utgångspunkt för mina
överväganden i denna fråga är resultaten av de tillfälliga hastighetsbegränsningarna.
Verkningarna av dessa har följts upp och studerats särskilt omsorgsfullt.
Den rapport från statens trafiksäkerhetsråd som jag förut återgett
visar, att de haft en mycket god inverkan på trafiksäkerheten. De tendenser
i olycksutvecklingen under fartgränsperioderna, särskilt markant
när det gäller nedgången i antalet svåra olyckor, som redovisats i prop.
1964: 132, har i allt väsentligt befästs vid hastighetsbegränsningarna därefter.
Det är givet att dessa erfarenheter inte omedelbart berättigar till slutsatsen,
att bestående hastighetsbegränsningar skulle ha en lika god kontinuerlig
effekt. Resultatet är ändå enligt min mening sådant att det mot
bakgrund av den alltjämt mycket allvarliga olycksstatistiken skulle vara
oförsvarligt att inte pröva denna metod i trafiksäkerhetsarbetet i större skala.
Det kan inte bli fråga om så låga fartgränser att några större olägenheter
för trafikanterna kan uppstå. Mindre olägenheter måste accepteras, om åtgärden
verkligen leder till att antalet dödade eller svårt skadade människor
i trafiken kan nedbringas.
Mera generella föreskrifter om högsta tillåten hastighet påkallas också av
att fartresurserna hos flertalet moderna motorfordon tillåter hastigheter som
vida överstiger dem, för vilka vägarna i allmänhet är tekniskt anpassade.
Med undantag för motorvägarna, som har eu s. k. dimensionerande hastighet
av 120 km i timmen, är vårt vägnät med hänsyn till linjeföring och siktförhållanden
inte till någon del byggt för hastigheter över 100 km i timmen.
Beräkning av dosering och av inbromsningssträckor på synlig del av vägbanan
och över huvud taget utförandet i plan och profil sker normalt med utgångspunkt
när det gäller riksvägarna från hastigheten 100 km i timmen
och i fråga om länsvägarna från hastigheten 80 eller i vissa fall 60 km i timmen.
Normerna revideras f. n. En betydande del av vägarna — och detta gäller
samtliga typer av vägar — har emellertid ännu inte inte kunnat byggas
ut eller byggas om så att de motsvarar de nu gällande riktlinjerna.
De angivna hastigheterna kan på många vägsträckor under i övrigt trafiksäkra
förhållanden överskridas utan större fara. De hastigheter som kan
presteras står emellertid i sådant missförhållande till de angivna dimensionerande
hastigheterna för olika vägar att ett utnyttjande av dem alltid
måste innebära en betydande trafiksäkerhetsrisk. Mot fordonens prestanda
i och för sig kan inte göras någon invändning om deras tekniska beskaf
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1967 5
fenhet i övrigt står i relation härtill. En god accelerationsförmåga kan ge
högre säkerhet i vissa trafiksituationer. Det måste emellertid förhindras,
att fordonsförare, som lätt invaggas i en falsk säkerhetskänsla genom
fordonets goda prestationsförmåga, kör med hastigheter som med hänsyn
till vägens tekniska beskaffenhet i själva verket är livsfarliga både för
honom själv och medtrafikanterna.
Jag vill erinra om att i de flesta stater i USA någon form av hastighetsbegränsning
gäller för alla vägar, oftast med olika gränser för olika vägtyper.
Också motorvägarna är i allmänhet hastighetsbegränsade. I vissa fall
gäller dock en s. k. rekommenderad hastighet i stället för en maximihastighet.
Inom Europa tilldrar sig frågan om införande av allmänna hastighetsgränser
ett ökande intresse. Försök med begränsningar i olika former har
inrapporterats från flera länder till en särskild expertgrupp inom OECD.
Det konstateras allmänt en tendens till minskning av antalet olyckor genom
begränsningarna. Man arbetar inom gruppen på att söka utforma enhetliga
normer för hur sådana experimentella studier bör läggas upp i fortsättningen.
Med hänsyn till de jämförelsevis stora erfarenheterna i vårt land
har det uppdragits åt den svenske experten att utarbeta förslag i ämnet.
Frågan om införande av en allmän hastighetsbegränsning har vid flera
tillfällen behandlats av Kungl. Maj :t och riksdagen. En utförlig historik
finns intagen i tredje lagutskottets utlåtande 1962:4. Frågan har fallit av
olika skäl. Ett framträdande argument mot åtgärden har varit, att en generell
gräns blir alltför schablonartad med hänsyn till den starkt varierande
standarden på vägnätet. En gräns som är motiverad för många vägar måste
för andra vägsträckor framstå som så obefogad att man kan vänta sig att
trafikanternas respekt för hela systemet avtrubbas. Med hänvisning till de
begränsade resurserna för trafikövervakning har det också ansetts omöjligt
att kunna kontrollera efterlevnaden av en allmän hastighetsregel tillräckligt
effektivt. Ett annat återkommande skäl mot en sådan regel har varit att den
befarats leda till en ökning av framför allt antalet omkörningsolyckor.
En gradering av vägnätet med hänsyn såväl till vägkroppens uppbyggnad
som trafikförhållandena i övrigt sker fortlöpande inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Det pågår också inom styrelsen en omfattande utredning angående
sambandet mellan inträffade olyckor och vägens utformning och beskaffenhet.
Materialet erhålles från polisen. Det bearbetas och kompletteras
inom vägförvaltningarna efter angivna riktlinjer så att det skall kunna behandlas
datamaskinelit. En vidareutveckling och speciell inriktning av sådana
undersökningar bör inom inte alltför lång tid kunna ge ett gott underlag
för införande av ett system med differentierade maximihastigheter. Av
det tillgängliga materialet kan f. n. utläsas, att enhetshastigheter efter vägtyp
inte fyller de krav som bör ställas. En differentiering måste med all sannolikhet
gå längre och kan inte ske utan ytterligare skyltning. Detta är enligt
min mening med hänsyn till den ökade trafiksäkerhet och förbättrade
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1967
trafikavveckling som bör kunna uppnås inget avgörande skäl mot ett system
med hastighetsgränser differentierade efter vägarnas beskaffenhet.
Övervakningen är självfallet ett utomordentligt betydelsefullt led vid genomförande
av all trafiklagstiftning. Skälet mot hastighetsbegränsningarna
att de inte skulle kunna övervakas i tillräcklig omfattning får emellertid
mindre aktualitet, om en differentiering kan ske så att gränserna framstår
som naturliga och befogade för trafikanterna.
Vad slutligen beträffar omkörningsolyckorna vill jag framhålla, att de
tvärtemot vad som befarats har minskat under de hittills genomförda hastighetsbegränsningarna.
Som jag nämnt tidigare har förut meddelade bestämmelser om allmän
hastighetsbegränsning utfärdats med stöd av 56 § 4 mom. VTF. Enligt denna
bestämmelse ankommer det på Kungl. Maj :t att föreskriva hastighetsbegränsning
under viss tid om särskilda förhållanden påkallar det. Efter
särskilt beslut av riksdagen bestämmer Kungl. Maj :t de hastighetsgränser
som befinns påkallade genom övergången till högertrafik. I sistnämnda
hänseende har som också nämnts förut utfärdats vissa föreskrifter som
gäller intill dess annat bestäms. Vilka bestämmelser som kommer att senare
meddelas med anledning av trafikomläggningen är inte möjligt att ange
nu. Under alla förhållanden måste det för vägar utom tättbebyggt område
bli fråga om en successiv höjning av hastighetsgränserna under en övergångstid.
Det är enligt min uppfattning lämpligt att de utredningar inom
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen som jag förut berört fullföljs och vidareutvecklas
så att ett system med differentierade fartgränser om möjligt kan
prövas i anslutning till denna övergångsperiod. Systemet får därefter ytterligare
finslipas. Det är givet att utvecklingen måste följas upp och att det
material som blir tillgängligt bör bearbetas så att erfarenheterna snabbt och
smidigt kan omsättas i nya eller ändrade regler. Om förslaget i prop. 1967:
55 till inrättande av en särskild trafiksäkerhetsmyndighet från den 1
januari 1968 bifalls, bör denna uppgift kunna organiseras på ett lämpligt
sätt.
Mot bakgrund av det anförda föreslår jag sådan ändring av 56 § 4 mom.
VTF att det ankommer på Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t
bestämmer att meddela allmänna föreskrifter om högsta hastighet på väg
utom tättbebyggt område utan inskränkning till viss tid. Eftersom sådana
föreskrifter måste anpassas till en mera allmän standard på olika vägar
förutsätter jag, att systemet med möjlighet för länsstyrelserna att meddela
lokala trafikföreskrifter om färdhastighet bibehålls. På samma sätt som
nu gäller i fråga om de tillfälliga allmänna hastighetsbegränsningarna bör
hastigheten enligt lokala föreskrifter inte få sättas högre än de generella
gränser som bestäms enligt 56 § 4 mom. i den lydelse som nu föreslås.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1967 7
Motioner
I samband med propositionen har utskottet behandlat dels i anledning
av densamma väckta motioner, dels till lagutskott hänvisade fristående
motioner.
I anledning av propositionen väckta motioner
A. I de likalydande motionerna I: 831 av herr Larsson, Nils Theodor, och
II: 1036 av herrar Eliasson i Sundborn och Larsson i Luttra hemställes
»att riksdagen med avslag på Kungl. Maj :ts proposition nr 111 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om fortsatt försöksverksamhet inom
ramen för nu gällande lagstiftning med olika slag av trafiksäkerhetsfrämjande
åtgärder för vinnande av tillräckligt underlag för ny proposition till
riksdagen med ställningstaganden beträffande trafiksäkerhetens främjande,
enligt i motionen anförda riktlinjer».
I motionerna förklarar sig motionärerna dela departementschefens uppfattning
om angelägenheten av att systemet med hastighetsbegränsningar
prövas ytterligare. Däremot anser de sig inte nu kunna medverka till den
i propositionen begärda fullmakten.
Motionärerna framhåller att det synes mindre lämpligt att omedelbart
efter övergången till högertrafik, då trafikanterna befinner sig i väsentliga
avseenden i en ny situation, genomföra det i propositionen framlagda förslaget.
Motionärerna anför vidare att skärpt trafikövervakning utgör ett
viktigt led i kampen mot trafikolyckorna. Systemet har prövats i vårt
land vid några tillfällen med goda resultat. Enligt motionärernas uppfattning
är det angeläget att sådan övervakning prövas ytterligare så att säkrare
material för en jämförelse med resultatet av andra åtgärder, däribland
hastighetsbegränsningar, blir tillgängligt. Detta bör ske innan ställning tas
till mera permanenta differentierade fartbegränsningar. Motionärerna fortsätter.
F. n. finns inte tillräckligt material för en slutgiltig bedömning av
värdet av hastighetsbegränsningar av detta slag. Material som gäller vårt
eget land saknas helt. Kungl. Maj :t bör därför inom ramen för nuvarande
lydelse av 56 § 4 mom. vägtrafikförordningen företa prov även med differentierade
fartbegränsningar. De erfarenheter som därvid vinnes bör
sedan ligga till grund för ställningstaganden beträffande differentierade
fartbegränsningar.
Vid denna försöksverksamhet bör bl. a. utrönas hur trafikanterna reagerar
för den omfattande skyltning som måste bli följden av fartbegränsningar
av här avsett slag. Departementschefen går i propositionen visserligen
inte in på frågan om vilka fartgränser som kan tänkas eller hur
stor differentieringen kan antas bli men man torde kunna utgå från att
skyltningsfrekvensen blir av den storleksordningen att risken för att förmågan
hos trafikanterna att uppfatta skyltarna avtrubbas inte kan förbi
-
8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1967
gås. Klarhet beträffande verkningarna i detta avseende måste nås innan
slutgiltig ställning tas till förslaget i förevarande proposition.
Departementschefen berör ej heller de tekniska förutsättningarna för
differentierade hastighetsbegränsningar. Detta spörsmål kompliceras av
det förhållandet att vägarnas standard kan växla mellan olika årstider
och trafikintensiteten mellan olika tider på dygnet i en utsträckning som
motiverar skilda hastigheter. De tekniska frågorna måste tillmätas sådan
betydelse att riksdagen borde ha fått en redogörelse härom.
Vidare finner vi det anmärkningsvärt att i sammanhanget så viktiga
instanser som statens vägverk och rikspolisstyrelsen inte beretts tillfälle
att yttra sig över det i propositionen framlagda förslaget.
B. I de likalydande motionerna 1:832 av herr Peterson, Eric Gustaf,
och herr Eriksson, Karl-Erik, samt II: 1037 av fru Nettelbrandt m. fl.
hemställs att riksdagen måtte besluta» att
1. avslå Kungl. Maj :ts proposition nr 111,
2. i skrivelse till Kungl. Maj :t dels anhålla om fristående försöksverksamhet
av längre omfattning med permanenta fartbegränsningar enligt i
motionen angivna riktlinjer, dels begära att -— i den händelse försöken vid
representativ jämförelse ger positiva resultat — särskild proposition i ämnet
föreläggs riksdagen».
Motionärerna anför inledningsvis följande.
Frågan om bestående fartbegränsningar på alla vägar är mycket kontroversiell.
Som i propositionen påpekas bär den också i flera sammanhang
varit föremål för myndigheternas överväganden och även dryftats i riksdagen.
Frågan har dock alltid fallit. En väsentlig invändning har varit,
att den permanenta fartbegränsningen skulle med tiden avtrubba trafikantens
respekt för begränsningen och därigenom generellt sett undergräva
lydnaden för trafikbestämmelserna och icke heller ge den positiva effekt
som eftersträvats. Att denna invändning icke saknar grund kan redan nu
konstateras på permanent hastighetsbegränsade infartsleder nära större
städers centrala delar, där t. ex. en för bilisten obegriplig 50-kiIometersgräns
medvetet överträds av ett stort antal trafikanter, vilket icke befäster
laglydanden för trafikbestämmelser vare sig hos de felande eller hos de
tills vidare laglydiga.
Beträffande förekommande hastighetsbegränsning i bl. a. USA anmärker
motionärerna att i de stater i USA, där allmänna hastighetsgränser förekommer,
dessa nu varat så länge, att det veterligen inte finns något jämförelsematerial
med förhållandena vid specialbegränsning av endast vissa
vägar eller vägsträckor eller vid fri fart på motsvarande vägar. Varje svensk
jämförelse med bilisternas laglydnad i farthänseende i USA faller enligt
motionärerna på den skillnad som föreligger mellan trafikövervakningen
där och de möjligheter av liknande art som Sverige under mycket lång tid
kan uppnå. Erfarenheter från andra länder med mindre goda övervakningsmöjligheter
än USA:s ger f. ö. intryck av en tämligen låg respekt för en
permanent fartgräns. Däremot kan konstateras, att laglydnaden under de
tillfälliga fartbegränsningarna i Sverige varit relativt god.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1967 9
Motionärerna framhåller härefter att man inte kan dra några säkra slutsatser
av de tillfälliga hastighetsbegränsningarna när det gäller effekten
av en total permanent fartbegränsning. 1961 års trafiksäkerhetskommitté
var också av den uppfattningen.
Motionärerna anför härefter följande.
Tillfälliga fartbegränsningar har förekommit i flera länder och ibland
givit skiftande resultat, -sniket ofta föranlett generella slutsatser i den ena
eller andra riktningen. De skilda utfallen har sannolikt haft sin grund i
olikheter i det tekniska genomförandet men i hög grad också berott på de
skilda förutsättningarna för trafiken i olika länder, t. ex. vägarnas beskaffenhet,
avstånden mellan tätorterna, trafikintensiteten, klimat, höjdoch
terrängförhållanden, olikheter i nationella temperament o. s. v. Det
finns all anledning förmoda, att även utfallet av permanenta fartbegränsningar
blir olika i olika länder. Exempel finns att försök med långvarig
fartbegränsning gjorts men att resultatet icke manat till fortsättning.
Man torde därför" inte heller böra dra generella slutsatser för svenskt vidkommande
av utfallet av permanenta fartbegränsningar i annat land.
Vad här anförts talar för att permanenta fartbegränsningar i stor skala
icke bör genomföras utan att noggranna försök i vårt eget land under en
lång period dessförinnan klart visat åtgärdens positiva värde och de förutsättningar
i fråga om trafikövervakning m. in. som detta kräver. Att härvid
varierande fartgränser kommer till användning alltefter vägarnas olika
standard är säkert av värde. En sådan försöksperiod torde lämpligast böra
både föregås och efterföljas av perioder med i huvudsak fri fart —- givetvis
med erforderliga lokala fartbegränsningar av den art som redan finnes —
för att ge material till en representativ jämförande överblick av olycksutvecklingen.
Måhända kan försöksperioden omfatta endast en del av landet,
medan trafiken i huvudsak är fri i andra landsdelar.
Att — som departementschefen synes överväga — låta fartbegränsningen
i samband med högertrafikens genomförande direkt övergå i permanenta
fartbegränsningar är icke att tillråda, enär det objektiva jämförelsematerialet
i sådant fall ej kan erhållas. Däremot bör givetvis erfarenheterna
från uppföljningen av trafikomläggningen kunna tillgodogöras vid den totala
bedömningen av spörsmålet om införande av permanenta fartgränser.
Motionärerna framhåller slutligen att Kungl. Maj :t kan genomföra en
nödvändig fristående försöksverksamhet av längre omfattning redan med
stöd av nuvarande bestämmelser i vägtrafikförordningen. Skulle försöken
— med representativt jämförelsematerial — ge vid handen att Kungl. Maj :t
anser skäl föreligga för permanenta hastighetsgränser i stort skala på landets
vägnät, bör enligt motionärerna särskild proposition härom framläggas.
Riksdagen får härigenom tillfälle att tillkännage sin mening i det
aktuella läget och på grundval av försöksverksamhetens material.
C. I de likalydande motionerna 1:833 av herr Strandberg in. fl. och
II: 1035 av herr Bengtson i Solna m. fl. hemställs »att riksdagen måtte besluta
1.
att avslå Kungl. Maj :ts proposition 1967: 111,
2. att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om fortsatt försöksverksam
-
10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1967
het med tillfälliga hastighetsbegränsningar varvid dessa differentieras bl. a.
med hänsyn till trafikintensiteten samt att s. k. rekommenderade hastigheter
försöksvis anordnas».
Enligt motionärernas mening är det orimligt att endast en vägs beskaffenhet
skall läggas till grund för en generell hastighetsbegränsning. Många
andra faktorer påverkar bedömningen av lämplig toppfart. Speciell hänsyn
borde tagas till trafikintensiteten. Det torde föreligga betydligt mindre
olycksrisker på ett stort antal länsvägar än vad fallet är på vissa riksvägar
med samma fordonshastighet. Trafikintensiteten växlar under skilda årstider
och dessa växlingar är delvis olika i olika delar av landet. Förhållandet
är likartat vad gäller väglaget. Motionärerna framhåller vidare att fordons
hastighet skall enligt vägtrafikförordningen anpassas till vad trafiksäkerheten
och behörig hänsyn till omständigheterna i övrigt kräver.
Dessutom finns en tabell på vid vilka situationer tillräckligt tåg hastighet
skall hållas. Det åligger sedan fordonsföraren att själv bedöma situationerna.
Man har således privilegiet att köra under ansvar och det synes motionärerna
felaktigt att ersätta detta med tvingande regler. I så fall erfordras
enligt deras mening en betydligt utökad trafikövervakning för att motverka
missbruk.
Motionärerna anför beträffande trafikövervakningens effekt följande.
Den intensifierade trafikövervakningen under de tillfälliga hastighetsbegränsningarna
torde i avsevärd grad ha bidragit till minskad olycksfallsfrekvens.
Enligt en tidigare utförd undersökning av Rikspolisstyrelsen visar
det sig emellertid att bara förekomsten av uniformerad personal och
polisbilar sänker rytmen i trafiken och således är olycksfallsförebyggande,
även om någon hastighetsbegränsning inte föreligger. Man borde således
i större utsträckning än vad nu är fallet införa trafikövervakning av motorcykelburen
polis. Polisens uppträdande på vägarna är en preventiv åtgärd,
och genom sådana åtgärder kan man fostra goda trafikanter.
Vid svag trafikintensitet kan man ifrågasätta om inte en generell hastighetsbegränsning
kan verka i negativ riktning i fråga om trafiksäkerheten
i stället för i positiv riktning. Inte minst i norrlandslänen görs av bilisterna
gällande att fartbegränsningar många gånger medför större trötthet än vid
fri fart.
Motionärerna framhåller slutligen att inom OECD arbetar en expertgrupp
på att söka utforma enhetliga normer för hur experimentella studier
i hastighetsbegränsningar bör uppläggas. Inom kommunikationsdepartementet
arbetar vidare en särskild arbetsgrupp med att utarbeta förslag
till ett samlat handlingsprogram för det kommande trafiksäkerhetsarbetet.
I dagarna kommer dessutom riksdagen att besluta om inrättande
av ett särskilt trafiksäkerhetsverk. I denna situation förefaller det icke
riktigt att nu besluta om generella hastighetsbegränsningar. Fortsatta försök
med tillfälliga hastighetsbegränsningar bör i stället vidtagas. Härvid
bör också nya metoder tillämpas. Mot bakgrund av det anförda förordar
opaginerad Kontrollera mot PDF
11
Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1967
motionärerna att de tillfälliga hastighetsbegränsningarna inte bör göras lika
i hela landet ntan differentieras bl. a. med hänsyn till trafikintensiteten
och väglagssituationen i landets olika delar. Dessutom bör försöks^s användas
s. k. rekommenderade hastigheter.
Fristående motioner
I de likalydande motionerna I: 639 av herrar Ernulf och fröken Stenberg
och II: 815 av herr Ullsten m. fl. liemställes »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t begär att en längre sammanhängande försöksperiod med differentierad
permanent hastighetsbegränsning förberedes och att förslag
om dess genomförande snarast förelägges riksdagen».
I motionerna framhålls att majoriteten av de myndigheter och organisationer
som yttrat sig över 1961 års trafiksäkerhetskommittés betänkande
(SOU 1963:59) har delat kommitténs slutsats att fartbegränsningarna
haft en klart gynnsam inverkan på olycksfallsutvecklingen. I likhet med
MTF anser motionärerna att det finns skäl att överväga en permanent
hastighetsbegränsning och att man i så fall bör ha varierande högsta
tillåtna farter med hänsyn till vägarnas beskaffenhet, trafikintensiteten
m. m. Motionärerna fortsätter.
Man kan visserligen inte med full säkerhet hävda att permanent fartbegränsning
skulle ge samma resultat som de tillfälliga givit. De tillfälliga
hastighetsbegränsningarna har t. ex. varit förenade med en mycket intensiv
övervakning. Med hänsyn till nuvarande resurser kan denna övervakning
inte genomföras permanent. Som trafiksäkerhetskommittén hävdat
finns det emellertid ingen anledning att tillskriva trafikövervalcningen
någon avgörande inverkan på olycksfallsutvecklingen under fartbegränsningsperioderna.
Dessutom finns ju möjligheter att genom en förbättring
av de tekniska hjälpmedlen ordna kontinuerlig fartkontroll utan
att särskilt stora personella resurser behöver utnyttjas, t. ex. genom ständig
radarkontroll av den typ som finns på många vägar i USA.
Det är också viktigt att konstatera att hastighetsbegränsningarna inte kan
påvisas ha några betydelsefulla negativa verkningar. Förlusten i restid äi
relativt obetydlig. Vid en fartgräns på 90 km/tim. beräknas den till i genomsnitt
12 procent, vid 100 km/tim. ca 6 procent. För den tyngre nyttotrafiken
gäller redan generella fartgränser.
En viktig invändning mot de hittills genomförda fartbegränsningarna år
dock bristen på differentiering av den högsta tillåtna farten. Det är t. ex.
klart att 90 km som högsta fartgräns är onödigt lag för svagt trafikerade
vägar i glesbebyggda delar av landet. Kritiken från trafikanterna i t. ex.
delar av de nordligaste länen i detta avseende har varit i högsta grad berättigad.
Vid en permanent hastighetsbegränsning bör hänsyn tas till att
olika vägförhållanden motiverar en differentiering av fartgränsen. En lämplig
differentiering av fartgränserna kunde vara 50 km/tim. inom tätbebyggt
område, 90 km/tim. på de medelgoda riks- och länsvägarna och 110 km/tim.
för motorvägar och andra vägar med jämförbar trafikstandard. Det kan
också vara rimligt att närmare pröva möjligheterna att göra en differentiering
mellan dag- och nattrafik.
12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1967
Som bl. a. NTF framhållit finns det emellertid fortfarande obesvarade
frågor om hastighetens inverkan på olycksfallsfrekvensen. NTF föreslår
därför att man på prov genomför en längre sammanhängande period med
generell fartbegränsning för att därigenom få ett mera tillförlitligt underlag
när det gäller att bedöma nyttan av en permanent hastighetsbegränsning.
Vi anser för vår del att de erfarenheter som redan vunnits ger klara belägg
för att en permanent hastighetsbegränsning skulle befrämja trafiksäkerheten
avsevärt. Trots detta har vi inga invändningar att göra mot att
man innan definitivt beslut om en sådan åtgärd fattas avvaktar resultatet
av ett försök av den typ som NTF föreslagit. Ett sådant försök skulle
framför allt kunna ge viktiga erfarenheter för utformningen av en permanent
hastighetsbegränsning, val av fartgränser, möjligheter till differentiering
under olika tider av dygnet för bedömningen av övervakningens utformning
och betydelse, etc. Den skulle också kunna ge goda upplysningar
om inverkan av olika väderleksförhållanden. Försöksperioden bör emellertid
i så fall inte begränsas i tiden utan gälla tills vidare, så att principbeslut
m. m. i frågan om en permanent hastighetsbegränsning kan fattas före
fartbegränsningsperiodens utgång.
Beträffande motionernas fullständiga innehåll hänvisas till motionerna
I: 833, II: 815, II: 1036 och II: 1037.
Utskottet
Tillfälliga hastighetsbegränsningar har fr. o. in. år 1960 ägt rum i Sverige
under vissa närmare angivna perioder. Fram till sommaren 1964 hade
hastighetsbegränsningarna karaktär av försök. Under åren 1961 och 1962
planlades de och studerades under särskilda observationsperioder av 1961
års trafiksäkerhetskommitté. Fr. o. m. påskhelgen 1963 har effekten av
begränsningarna statistiskt följts upp och materialet bearbetats inom trafiksäkerhetsrådet
enligt Kungl. Maj :ts särskilda uppdrag. I en är 1964 avgiven
proposition konstaterade departementschefen att man i hastighetsbegränsningarna
funnit ett effektivt medel att nedbringa antalet olyckor i
trafiken och föreslog i anledning därav att institutet i fortsättningen så
länge trafikbilden var väsentligen oförändrad skulle utnyttjas regelbundet
i trafiksäkerhetens intresse. På hemställan av tredje lagutskottet anmälde
riksdagen att den inte funnit anledning till erinran häremot.
De tillfälliga hastighetsbegränsningarna har sedan år 1961 meddelats
med stöd av 56 § 4 mom. VTF. Enligt detta stadgande ankommer det på
Kungl. Maj :t att meddela de ytterligare föreskrifter angående högsta hastighet
som med hänsyn till särskilda förhållanden kan finnas påkallade
för viss tid beträffande riket i dess helhet eller del därav. Om sådan föreskrift
inte anger annat, innebär den inte ändring av annan i VTF eller
med stöd därav meddelad föreskrift om lägre hastighet. De föreskrifter
Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1967 13
som utfärdats om begränsad hastighet i anslutning till övergången till
högertrafik grundas däremot inte på dessa bestämmelser utan har meddelats
i en kungörelse efter särskilt bemyndigande från riksdagens sida.
I kungörelsen föreskrivs bl. a. att eller kl. 5 den 3 september 1987 intill
dess annat bestäms får motorfordon inte föras med högre hastighet än
40 km/tim, där hastigheten är begränsad till 50 km/tim enligt bestämmelse
i VTF eller lokal trafikföreskrift och i övrigt, med undantag för motorväg,
med högst 60 km/tim t. o. m. den 5 september 1967 och därefter
med högst 70 km/tim.
I enlighet med sitt uppdrag har trafiksäkerhetsrådet fortlöpande ingett
rapporter till Kungl. Maj :t om verkningarna av de hastighetsbegränsningar
som gällt. I februari i år har rådet upprättat en i förevarande proposition
intagen sammanställning av de resultat angående olycksutvecklingen som
kommit fram genom rådets undersökningar för åren 1963—1966. Rådet konstaterar
att hastighetsbegränsningarna under dessa år praktiskt taget genomgående
följts av en minskad olycksfrekvens, och att minskningen som
regel varit störst för de svåra olyckorna och på de större vägarna.
Enligt departementschefen berättigar rådets rapport inte omedelbart till
slutsatsen, att bestående hastighetsbegränsningar skulle ha lika god kontinuerlig
effekt. Resultatet är ändå enligt departementschefens mening sådant
att det mot bakgrund av den alltjämt mycket allvarliga olycksstatistiken
skulle vara oförsvarligt att inte pröva metoden i trafiksäkerhetsarbetet
i större skala. Ett ofta återkommande argument mot ett införande av allmän
hastighetsbegränsning har dock varit, att en generell gräns blir alltför
schablonartad med hänsyn till den starkt varierande standarden på vägnätet.
De begränsade resurserna för trafikövervakningarna har även ansetts
omöjliggöra effektiv kontroll av en allmän hastighetsregel. Departementschefen
har mot bakgrund av bl. a. denna kritik övervägt ett system
med differentierade maximihastigheter. Sådana skulle enligt departementschefen
kunna införas om man vidareutvecklade vissa vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
pågående undersökningar om dels en gradering av vägnätet
med hänsyn till bl. a. vägkroppens uppbyggnad och dels sambandet
mellan inträffade olyckor och vägens utformning och beskaffenhet. Enligt
departementschefen bör dessa utredningar fullföljas så att ett system med
differentierade fartgränser om möjligt kan prövas i anslutning till övergången
till högertrafik. Systemet skulle därefter ytterligare finslipas. Mot
bakgrund av bl. a. det anförda föreslås i propositionen sådan ändring av
56 § 4 mom. VTF att det ankommer på Kungl. Maj :t eller myndighet som
Kungl. Maj:t bestämmer att meddela allmänna föreskrifter om högsta
hastighet på väg utom tättbebyggt område utan inskränkning till viss tid.
Med berörda myndighet avses enligt propositionen trafiksäkerhetsverket.
I samtliga i de i anledning av propositionen väckta motionerna, nämligen
1:831 och 11: 1036, 1:832 och II: 1037 samt 1:833 och 11:1035 yrkas på
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1967
ovan närmare angivna grunder avslag på propositionen och begäres fortsatt
försöksverksamhet inom ramen för den nu gällande bestämmelsen i
56 § 4 mom. VTF. I motionerna I: 832 och II: 1037 hemställs dessutom att
särskild proposition föreläggs riksdagen för den händelse försöken ger positiva
resultat.
I de fristående motionerna I: 639 och II: 815, som väckts före tillkomsten
av förevarande proposition, hemställs att en längre sammanhängande
försöksperiod med differentierad permanent hastighetsbegränsning förbereds
och att förslag om dess genomförande föreläggs riksdagen. Försöksperioden
bör enligt motionärerna inte begränsas i tiden utan gälla tills vidare
så att principbeslut i frågan om en permanent hastighetsbegränsning
kan fattas före fartbegränsningsperiodens utgång.
Till stöd för motionsyrkandena anföres i de olika motionsparen ett flertal
synpunkter. Av dessa må här nämnas följande. Tillräckligt material
för en slutgiltig bedömning av värdet av differentierade hastighetsbegränsningar
föreligger inte i Sverige. Därför måste försöksverksamhet bedrivas på
omådet. Därvid bör bl. a. utrönas hur trafikanterna reagerar för den omfattande
skyltning som föranleds av fartbegränsningar av här avsett slag.
Försöksverksamheten bör bedrivas så att de tillfälliga hastighetsbegränsningarna
differentieras bl. a. med hänsyn till trafikintensiteten samt att
s. k. rekommenderade hastigheter försöksvis anordnas. Trafikövervakningen
bör också förbättras. Försöksperioden bör både föregås och efterföljas
av perioder med i huvudsak fri fart för att ge material till en representativ,
jämförande överblick av olycksutvecklingen. Försöksperioden
säges kunna omfatta endast en del av landet. Möjligheterna att göra en
differentiering mellan dag- och nattrafik bör också prövas. Att låta fartbegränsningen
i samband med genomförande av högertrafiken direkt övergå
i permanenta fartbegränsningar anses inte vara tillrådligt eftersom ett
objektivt jämförelsematerial i sådant fall inte kan erhållas.
Som framgått av det ovanstående har de allmänna hastighetsbegränsningar,
som hittills genomförts, haft en mycket god inverkan på trafiksäkerheten.
Vissa nackdelar är dock som nämnts förenade med sådana
schablonartade, allmänna begränsningar. Enligt utskottets mening är det
därför av största betydelse att i propositionen föreslås att ett system med
differentierade hastigheter, som bättre kan anpassas till de skilda förhållandena
i landet, prövas. Särskilt med hänsyn till att olika vägar är
dimensionerade för olika hastigheter och med beaktande av den varierande
trafikintensitet som förekommer på skilda vägar kan det från trafiksäkerhetssynpunkt
vara ändamålsenligt att hastighetsgränser differentieras. Uppenbarligen
saknas dock f. n. erforderligt jämförelsematerial för att man
redan nu skall kunna ta ställning till frågan om sådan hastighetsbegränsning
bör införas slutgiltigt. Försök bör därför göras på området. Skulle
slutsatserna i fråga om värdet av dessa undersökningar inte bli entydiga
Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1967 15
bör andra system, exempelvis sådana som berörts i motionerna, närmare
prövas.
Utskottets ställningstaganden i nu berörda frågor anser emellertid utskottet
inte utgöra hinder för den föreslagna författningsändringen av
innehåll att Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj:t bestämmer
får möjlighet att meddela allmänna föreskrifter om högsta hastighet på
väg utom tättbebyggt område utan inskränkning till viss tid. Utskottet förutsätter
emellertid att resultaten från försöken med de differentierade hastighetsbegränsningarna
redovisas för riksdagen för dess definitiva ställningstagande
i frågan.
Beträffande sättet för försöksverksamheten vill utskottet slutligen endast
framhålla svårigheten att sedan högertrafiken införts få fram rättvisande
jämförelsematerial utan att avbrott göres i försöken under vissa tidsperioder.
Utskottet får sålunda hemställa,
A. att riksdagen måtte i anledning av propositionen nr
111 samt motionerna I: 639 och II: 815, I: 831 och II: 1036,
I: 832 och II: 1037 ävensom I: 833 och II: 1035 giva Kungl.
Maj :t till känna vad utskottet ovan anfört, samt
B. att nyssnämnda motioner, i vad de ej kan anses besvarade
genom vad utskottet anfört och hemställt, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 11 maj 1967
På tredje lagutskottets vägnar:
HANS LEVIN
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Göran Karlsson, Svante Kristiansson,
Knut Johansson, Ebbe Ohlsson, Erik Jansson, Åkesson, Ernulf och
Fälldin*;
från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp*, Nyberg,
Grebäck, Svenning, From, Carlshamre och fru Sundström.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
MARCUS BOKTR. STHLM 1967 670032
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1967:254 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om en upplysning skampanj angående straffades problem vid sökande av arbete. a1 i texten