Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning om ändrad lydelse av 56 § 4 mom. vägtrafikförordningen den 28 september 1951

1967-05-11 · 15 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 14 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1967:38, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning om ändrad lydelse av 56 § 4 mom. vägtrafikförordningen den 28 september 1951

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1967

1

Nr 38

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition till

riksdagen med förslag till förordning om ändrad lydelse

av 56 § 4 mom. vägtrafikförordningen den 28

september 1951 (nr 64-8) jämte i ämnet väckta motioner,

dels väckta motioner om försök med differentierad

permanent hastighetsbegränsning.

Genom en den 31 mars 1967 dagtecknad proposition, nr 111, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t

under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden velat inhämta riksdagens yttrande över vid

propositionen fogat förslag till förordning om ändrad lydelse av 56 § 4

mom. vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648).

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen förordas en ordning med hastighetsbegränsningar differentierade

efter olika vägars beskaffenhet. Det föreslås att 56 § 4 mom.

vägtrafikförordningen ändras så att Kungl. Maj :t eller den myndighet

Kungl. Maj :t bestämmer kan meddela allmänna föreskrifter om hastighetsbegränsning

utan nuvarande inskränkning till viss tid. Vidare redovisas

resultaten av de tillfälliga hastighetsbegränsningarna under de senaste åren. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 saml. 3 avd. Nr 38

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1967

F örfattningsför slaget

Det vid propositionen fogade författningsförslaget har följande lydelse.

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 56 § 4 mom. vägtrafikförordningen den

28 september 1951 (nr 648)

Härigenom förordnas, att 56 § 4 mom. vägtrafikförordningen den 28

september 19511 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

56 §.

4 mom. På Konungen ankommer

att meddela de ytterligare föreskrifter

angående högsta hastighet,

som med hänsyn till särskilda

förhållanden må för viss tid finnas

påkallade beträffande riket i

dess helhet eller del därav. Där annat

icke angivits i föreskriften, innebär

denna ej ändring av annan i

denna förordning eller med stöd

därav meddelad föreskrift om lägre

hastighet.

4 m o m. Konungen eller den myndighet

som Konungen bestämmer

meddelar de allmänna föreskrifter

om högsta hastighet på väg utom

tättbebyggt område som kunna finnas

påkallade. Om annat icke angivits

i föreskriften, innebär den ej

ändring av annan i denna förordning

eller med stöd därav meddelad

föreskrift om lägre hastighet.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Inledning

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Palme, anför i

propositionen inledningsvis följande.

De tillfälliga hastighetsbegränsningar i vägtrafiken som nu tillämpats

i mer än sex år och som regelbundet föreskrivs för perioder med särskilt

hög trafikintensitet eller med speciellt riskabla väglagsförhållanden har

visat sig ha en mycket god effekt när det gäller att nedbringa antalet tra
''

Senaste lydelse av 56 §4 mom. se 1961:297.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1967 3

fikolyckor, framför allt de svåra olyckorna. En av statens trafiksäkerhetsråd

den 28 februari 1967 upprättad rapport om resultaten av dessa begränsningar

redovisas i det följande.

Utvecklingen på fordonsteknikens område har medfört, att de flesta

motorfordon numera har fartresurser som uppenbart inte kan nyttjas på

vanliga vägar utan fara för trafiksäkerheten. Med den ökande trafiken

har det blivit alltmer angeläget att, i likhet med vad som gäller bl. a. inom

de flesta stater i USA, vid sidan av de s. k. lokala hastighetsbegränsningarna

kunna meddela mera generella föreskrifter om den högsta hastighet

som kan tillåtas för olika vägar. Den minskade spridning av hastigheterna

som nås genom sådana föreskrifter har visat sig inte bara vara till fördel

från trafiksäkerhetssynpunkt utan också leda till en bättre trafikavveckling
Sådana

hastighetsgränser måste på ett rationellt sätt anpassas efter

vägarnas allmänna standard. Vissa utförda och pågående undersökningar

inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen torde ge underlag för bedömning

av lämpliga gränser för en stor del av vägnätet. Kompletterande uppgifter

och undersökningar med speciell inriktning på den aktuella frågan är emellertid

nödvändiga. Om differentierade fartgränser skall kunna införas inom

önskvärd tid är det angeläget att förberedelsearbetet påbörjas snarast.

Härför fordras ett principiellt ställningstagande av Kungl. Maj :t och riksdagen.

Gällande bestämmelser

Utskottet hänvisar till prop. s. 4.

De tillfälliga hastighetsbegränsningarna

Beträffande uppgifter om de hastighetsgränser som tillämpats under

skilda perioder liksom beträffande departementschefens redogörelse i anslutning

härtill hänvisas till prop. s. 5—7. Vidkommande trafiksäkerhetsrådets

rapport för åren 1982—1966 hänvisas till prop. s. 7—14. Beträffande

resultaten av försöken med hastighetsbegränsningarna 1961 och 1962

hänvisas till prop. 1964: 132.

Departementschefen

I en tidigare för vårriksdagen framlagd proposition om inrättande av

statens trafiksäkerhetsverk, m. m. (prop. 55) har jag redogjort för en rad

omfattande åtgärder som vidtagits under senare år för att förbättra säkerheten

i vägtrafiken. Vidare har jag lämnat en översikt över olika åtgärder

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1967

som övervägs f. n. De många reformer som genomförts och de som nu är

aktuella får ses som viktiga led i ett långsiktigt trafiksäkerhetsarbete på

bred front. Den arbetsgrupp för trafiksäkerhetsfrågor som tillsatts inom

departementet har som en av sina viktigaste uppgifter att utarbeta förslag

till ett samlat handlingsprogram för det kommande trafiksäkerhetsarbetet.

I propositionen om trafiksäkerhetsverket tillkännagav jag också min avsikt

att framlägga förslag angående differentierade fartgränser för fordon

med hänsyn till beskaffenheten av olika vägar. En utgångspunkt för mina

överväganden i denna fråga är resultaten av de tillfälliga hastighetsbegränsningarna.

Verkningarna av dessa har följts upp och studerats särskilt omsorgsfullt.

Den rapport från statens trafiksäkerhetsråd som jag förut återgett

visar, att de haft en mycket god inverkan på trafiksäkerheten. De tendenser

i olycksutvecklingen under fartgränsperioderna, särskilt markant

när det gäller nedgången i antalet svåra olyckor, som redovisats i prop.

1964: 132, har i allt väsentligt befästs vid hastighetsbegränsningarna därefter.

Det är givet att dessa erfarenheter inte omedelbart berättigar till slutsatsen,

att bestående hastighetsbegränsningar skulle ha en lika god kontinuerlig

effekt. Resultatet är ändå enligt min mening sådant att det mot

bakgrund av den alltjämt mycket allvarliga olycksstatistiken skulle vara

oförsvarligt att inte pröva denna metod i trafiksäkerhetsarbetet i större skala.

Det kan inte bli fråga om så låga fartgränser att några större olägenheter

för trafikanterna kan uppstå. Mindre olägenheter måste accepteras, om åtgärden

verkligen leder till att antalet dödade eller svårt skadade människor

i trafiken kan nedbringas.

Mera generella föreskrifter om högsta tillåten hastighet påkallas också av

att fartresurserna hos flertalet moderna motorfordon tillåter hastigheter som

vida överstiger dem, för vilka vägarna i allmänhet är tekniskt anpassade.

Med undantag för motorvägarna, som har eu s. k. dimensionerande hastighet

av 120 km i timmen, är vårt vägnät med hänsyn till linjeföring och siktförhållanden

inte till någon del byggt för hastigheter över 100 km i timmen.

Beräkning av dosering och av inbromsningssträckor på synlig del av vägbanan

och över huvud taget utförandet i plan och profil sker normalt med utgångspunkt

när det gäller riksvägarna från hastigheten 100 km i timmen

och i fråga om länsvägarna från hastigheten 80 eller i vissa fall 60 km i timmen.

Normerna revideras f. n. En betydande del av vägarna — och detta gäller

samtliga typer av vägar — har emellertid ännu inte inte kunnat byggas

ut eller byggas om så att de motsvarar de nu gällande riktlinjerna.

De angivna hastigheterna kan på många vägsträckor under i övrigt trafiksäkra

förhållanden överskridas utan större fara. De hastigheter som kan

presteras står emellertid i sådant missförhållande till de angivna dimensionerande

hastigheterna för olika vägar att ett utnyttjande av dem alltid

måste innebära en betydande trafiksäkerhetsrisk. Mot fordonens prestanda

i och för sig kan inte göras någon invändning om deras tekniska beskaf
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1967 5

fenhet i övrigt står i relation härtill. En god accelerationsförmåga kan ge

högre säkerhet i vissa trafiksituationer. Det måste emellertid förhindras,

att fordonsförare, som lätt invaggas i en falsk säkerhetskänsla genom

fordonets goda prestationsförmåga, kör med hastigheter som med hänsyn

till vägens tekniska beskaffenhet i själva verket är livsfarliga både för

honom själv och medtrafikanterna.

Jag vill erinra om att i de flesta stater i USA någon form av hastighetsbegränsning

gäller för alla vägar, oftast med olika gränser för olika vägtyper.

Också motorvägarna är i allmänhet hastighetsbegränsade. I vissa fall

gäller dock en s. k. rekommenderad hastighet i stället för en maximihastighet.

Inom Europa tilldrar sig frågan om införande av allmänna hastighetsgränser

ett ökande intresse. Försök med begränsningar i olika former har

inrapporterats från flera länder till en särskild expertgrupp inom OECD.

Det konstateras allmänt en tendens till minskning av antalet olyckor genom

begränsningarna. Man arbetar inom gruppen på att söka utforma enhetliga

normer för hur sådana experimentella studier bör läggas upp i fortsättningen.

Med hänsyn till de jämförelsevis stora erfarenheterna i vårt land

har det uppdragits åt den svenske experten att utarbeta förslag i ämnet.

Frågan om införande av en allmän hastighetsbegränsning har vid flera

tillfällen behandlats av Kungl. Maj :t och riksdagen. En utförlig historik

finns intagen i tredje lagutskottets utlåtande 1962:4. Frågan har fallit av

olika skäl. Ett framträdande argument mot åtgärden har varit, att en generell

gräns blir alltför schablonartad med hänsyn till den starkt varierande

standarden på vägnätet. En gräns som är motiverad för många vägar måste

för andra vägsträckor framstå som så obefogad att man kan vänta sig att

trafikanternas respekt för hela systemet avtrubbas. Med hänvisning till de

begränsade resurserna för trafikövervakning har det också ansetts omöjligt

att kunna kontrollera efterlevnaden av en allmän hastighetsregel tillräckligt

effektivt. Ett annat återkommande skäl mot en sådan regel har varit att den

befarats leda till en ökning av framför allt antalet omkörningsolyckor.

En gradering av vägnätet med hänsyn såväl till vägkroppens uppbyggnad

som trafikförhållandena i övrigt sker fortlöpande inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Det pågår också inom styrelsen en omfattande utredning angående

sambandet mellan inträffade olyckor och vägens utformning och beskaffenhet.

Materialet erhålles från polisen. Det bearbetas och kompletteras

inom vägförvaltningarna efter angivna riktlinjer så att det skall kunna behandlas

datamaskinelit. En vidareutveckling och speciell inriktning av sådana

undersökningar bör inom inte alltför lång tid kunna ge ett gott underlag

för införande av ett system med differentierade maximihastigheter. Av

det tillgängliga materialet kan f. n. utläsas, att enhetshastigheter efter vägtyp

inte fyller de krav som bör ställas. En differentiering måste med all sannolikhet

gå längre och kan inte ske utan ytterligare skyltning. Detta är enligt

min mening med hänsyn till den ökade trafiksäkerhet och förbättrade

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1967

trafikavveckling som bör kunna uppnås inget avgörande skäl mot ett system

med hastighetsgränser differentierade efter vägarnas beskaffenhet.

Övervakningen är självfallet ett utomordentligt betydelsefullt led vid genomförande

av all trafiklagstiftning. Skälet mot hastighetsbegränsningarna

att de inte skulle kunna övervakas i tillräcklig omfattning får emellertid

mindre aktualitet, om en differentiering kan ske så att gränserna framstår

som naturliga och befogade för trafikanterna.

Vad slutligen beträffar omkörningsolyckorna vill jag framhålla, att de

tvärtemot vad som befarats har minskat under de hittills genomförda hastighetsbegränsningarna.

Som jag nämnt tidigare har förut meddelade bestämmelser om allmän

hastighetsbegränsning utfärdats med stöd av 56 § 4 mom. VTF. Enligt denna

bestämmelse ankommer det på Kungl. Maj :t att föreskriva hastighetsbegränsning

under viss tid om särskilda förhållanden påkallar det. Efter

särskilt beslut av riksdagen bestämmer Kungl. Maj :t de hastighetsgränser

som befinns påkallade genom övergången till högertrafik. I sistnämnda

hänseende har som också nämnts förut utfärdats vissa föreskrifter som

gäller intill dess annat bestäms. Vilka bestämmelser som kommer att senare

meddelas med anledning av trafikomläggningen är inte möjligt att ange

nu. Under alla förhållanden måste det för vägar utom tättbebyggt område

bli fråga om en successiv höjning av hastighetsgränserna under en övergångstid.

Det är enligt min uppfattning lämpligt att de utredningar inom

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen som jag förut berört fullföljs och vidareutvecklas

så att ett system med differentierade fartgränser om möjligt kan

prövas i anslutning till denna övergångsperiod. Systemet får därefter ytterligare

finslipas. Det är givet att utvecklingen måste följas upp och att det

material som blir tillgängligt bör bearbetas så att erfarenheterna snabbt och

smidigt kan omsättas i nya eller ändrade regler. Om förslaget i prop. 1967:

55 till inrättande av en särskild trafiksäkerhetsmyndighet från den 1

januari 1968 bifalls, bör denna uppgift kunna organiseras på ett lämpligt

sätt.

Mot bakgrund av det anförda föreslår jag sådan ändring av 56 § 4 mom.

VTF att det ankommer på Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t

bestämmer att meddela allmänna föreskrifter om högsta hastighet på väg

utom tättbebyggt område utan inskränkning till viss tid. Eftersom sådana

föreskrifter måste anpassas till en mera allmän standard på olika vägar

förutsätter jag, att systemet med möjlighet för länsstyrelserna att meddela

lokala trafikföreskrifter om färdhastighet bibehålls. På samma sätt som

nu gäller i fråga om de tillfälliga allmänna hastighetsbegränsningarna bör

hastigheten enligt lokala föreskrifter inte få sättas högre än de generella

gränser som bestäms enligt 56 § 4 mom. i den lydelse som nu föreslås.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1967 7

Motioner

I samband med propositionen har utskottet behandlat dels i anledning

av densamma väckta motioner, dels till lagutskott hänvisade fristående

motioner.

I anledning av propositionen väckta motioner

A. I de likalydande motionerna I: 831 av herr Larsson, Nils Theodor, och

II: 1036 av herrar Eliasson i Sundborn och Larsson i Luttra hemställes

»att riksdagen med avslag på Kungl. Maj :ts proposition nr 111 måtte i

skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om fortsatt försöksverksamhet inom

ramen för nu gällande lagstiftning med olika slag av trafiksäkerhetsfrämjande

åtgärder för vinnande av tillräckligt underlag för ny proposition till

riksdagen med ställningstaganden beträffande trafiksäkerhetens främjande,

enligt i motionen anförda riktlinjer».

I motionerna förklarar sig motionärerna dela departementschefens uppfattning

om angelägenheten av att systemet med hastighetsbegränsningar

prövas ytterligare. Däremot anser de sig inte nu kunna medverka till den

i propositionen begärda fullmakten.

Motionärerna framhåller att det synes mindre lämpligt att omedelbart

efter övergången till högertrafik, då trafikanterna befinner sig i väsentliga

avseenden i en ny situation, genomföra det i propositionen framlagda förslaget.

Motionärerna anför vidare att skärpt trafikövervakning utgör ett

viktigt led i kampen mot trafikolyckorna. Systemet har prövats i vårt

land vid några tillfällen med goda resultat. Enligt motionärernas uppfattning

är det angeläget att sådan övervakning prövas ytterligare så att säkrare

material för en jämförelse med resultatet av andra åtgärder, däribland

hastighetsbegränsningar, blir tillgängligt. Detta bör ske innan ställning tas

till mera permanenta differentierade fartbegränsningar. Motionärerna fortsätter.

F. n. finns inte tillräckligt material för en slutgiltig bedömning av

värdet av hastighetsbegränsningar av detta slag. Material som gäller vårt

eget land saknas helt. Kungl. Maj :t bör därför inom ramen för nuvarande

lydelse av 56 § 4 mom. vägtrafikförordningen företa prov även med differentierade

fartbegränsningar. De erfarenheter som därvid vinnes bör

sedan ligga till grund för ställningstaganden beträffande differentierade

fartbegränsningar.

Vid denna försöksverksamhet bör bl. a. utrönas hur trafikanterna reagerar

för den omfattande skyltning som måste bli följden av fartbegränsningar

av här avsett slag. Departementschefen går i propositionen visserligen

inte in på frågan om vilka fartgränser som kan tänkas eller hur

stor differentieringen kan antas bli men man torde kunna utgå från att

skyltningsfrekvensen blir av den storleksordningen att risken för att förmågan

hos trafikanterna att uppfatta skyltarna avtrubbas inte kan förbi
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1967

gås. Klarhet beträffande verkningarna i detta avseende måste nås innan

slutgiltig ställning tas till förslaget i förevarande proposition.

Departementschefen berör ej heller de tekniska förutsättningarna för

differentierade hastighetsbegränsningar. Detta spörsmål kompliceras av

det förhållandet att vägarnas standard kan växla mellan olika årstider

och trafikintensiteten mellan olika tider på dygnet i en utsträckning som

motiverar skilda hastigheter. De tekniska frågorna måste tillmätas sådan

betydelse att riksdagen borde ha fått en redogörelse härom.

Vidare finner vi det anmärkningsvärt att i sammanhanget så viktiga

instanser som statens vägverk och rikspolisstyrelsen inte beretts tillfälle

att yttra sig över det i propositionen framlagda förslaget.

B. I de likalydande motionerna 1:832 av herr Peterson, Eric Gustaf,

och herr Eriksson, Karl-Erik, samt II: 1037 av fru Nettelbrandt m. fl.

hemställs att riksdagen måtte besluta» att

1. avslå Kungl. Maj :ts proposition nr 111,

2. i skrivelse till Kungl. Maj :t dels anhålla om fristående försöksverksamhet

av längre omfattning med permanenta fartbegränsningar enligt i

motionen angivna riktlinjer, dels begära att -— i den händelse försöken vid

representativ jämförelse ger positiva resultat — särskild proposition i ämnet

föreläggs riksdagen».

Motionärerna anför inledningsvis följande.

Frågan om bestående fartbegränsningar på alla vägar är mycket kontroversiell.

Som i propositionen påpekas bär den också i flera sammanhang

varit föremål för myndigheternas överväganden och även dryftats i riksdagen.

Frågan har dock alltid fallit. En väsentlig invändning har varit,

att den permanenta fartbegränsningen skulle med tiden avtrubba trafikantens

respekt för begränsningen och därigenom generellt sett undergräva

lydnaden för trafikbestämmelserna och icke heller ge den positiva effekt

som eftersträvats. Att denna invändning icke saknar grund kan redan nu

konstateras på permanent hastighetsbegränsade infartsleder nära större

städers centrala delar, där t. ex. en för bilisten obegriplig 50-kiIometersgräns

medvetet överträds av ett stort antal trafikanter, vilket icke befäster

laglydanden för trafikbestämmelser vare sig hos de felande eller hos de

tills vidare laglydiga.

Beträffande förekommande hastighetsbegränsning i bl. a. USA anmärker

motionärerna att i de stater i USA, där allmänna hastighetsgränser förekommer,

dessa nu varat så länge, att det veterligen inte finns något jämförelsematerial

med förhållandena vid specialbegränsning av endast vissa

vägar eller vägsträckor eller vid fri fart på motsvarande vägar. Varje svensk

jämförelse med bilisternas laglydnad i farthänseende i USA faller enligt

motionärerna på den skillnad som föreligger mellan trafikövervakningen

där och de möjligheter av liknande art som Sverige under mycket lång tid

kan uppnå. Erfarenheter från andra länder med mindre goda övervakningsmöjligheter

än USA:s ger f. ö. intryck av en tämligen låg respekt för en

permanent fartgräns. Däremot kan konstateras, att laglydnaden under de

tillfälliga fartbegränsningarna i Sverige varit relativt god.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1967 9

Motionärerna framhåller härefter att man inte kan dra några säkra slutsatser

av de tillfälliga hastighetsbegränsningarna när det gäller effekten

av en total permanent fartbegränsning. 1961 års trafiksäkerhetskommitté

var också av den uppfattningen.

Motionärerna anför härefter följande.

Tillfälliga fartbegränsningar har förekommit i flera länder och ibland

givit skiftande resultat, -sniket ofta föranlett generella slutsatser i den ena

eller andra riktningen. De skilda utfallen har sannolikt haft sin grund i

olikheter i det tekniska genomförandet men i hög grad också berott på de

skilda förutsättningarna för trafiken i olika länder, t. ex. vägarnas beskaffenhet,

avstånden mellan tätorterna, trafikintensiteten, klimat, höjdoch

terrängförhållanden, olikheter i nationella temperament o. s. v. Det

finns all anledning förmoda, att även utfallet av permanenta fartbegränsningar

blir olika i olika länder. Exempel finns att försök med långvarig

fartbegränsning gjorts men att resultatet icke manat till fortsättning.

Man torde därför" inte heller böra dra generella slutsatser för svenskt vidkommande

av utfallet av permanenta fartbegränsningar i annat land.

Vad här anförts talar för att permanenta fartbegränsningar i stor skala

icke bör genomföras utan att noggranna försök i vårt eget land under en

lång period dessförinnan klart visat åtgärdens positiva värde och de förutsättningar

i fråga om trafikövervakning m. in. som detta kräver. Att härvid

varierande fartgränser kommer till användning alltefter vägarnas olika

standard är säkert av värde. En sådan försöksperiod torde lämpligast böra

både föregås och efterföljas av perioder med i huvudsak fri fart —- givetvis

med erforderliga lokala fartbegränsningar av den art som redan finnes —

för att ge material till en representativ jämförande överblick av olycksutvecklingen.

Måhända kan försöksperioden omfatta endast en del av landet,

medan trafiken i huvudsak är fri i andra landsdelar.

Att — som departementschefen synes överväga — låta fartbegränsningen

i samband med högertrafikens genomförande direkt övergå i permanenta

fartbegränsningar är icke att tillråda, enär det objektiva jämförelsematerialet

i sådant fall ej kan erhållas. Däremot bör givetvis erfarenheterna

från uppföljningen av trafikomläggningen kunna tillgodogöras vid den totala

bedömningen av spörsmålet om införande av permanenta fartgränser.

Motionärerna framhåller slutligen att Kungl. Maj :t kan genomföra en

nödvändig fristående försöksverksamhet av längre omfattning redan med

stöd av nuvarande bestämmelser i vägtrafikförordningen. Skulle försöken

— med representativt jämförelsematerial — ge vid handen att Kungl. Maj :t

anser skäl föreligga för permanenta hastighetsgränser i stort skala på landets

vägnät, bör enligt motionärerna särskild proposition härom framläggas.

Riksdagen får härigenom tillfälle att tillkännage sin mening i det

aktuella läget och på grundval av försöksverksamhetens material.

C. I de likalydande motionerna 1:833 av herr Strandberg in. fl. och

II: 1035 av herr Bengtson i Solna m. fl. hemställs »att riksdagen måtte besluta
1.

att avslå Kungl. Maj :ts proposition 1967: 111,

2. att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om fortsatt försöksverksam
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1967

het med tillfälliga hastighetsbegränsningar varvid dessa differentieras bl. a.

med hänsyn till trafikintensiteten samt att s. k. rekommenderade hastigheter

försöksvis anordnas».

Enligt motionärernas mening är det orimligt att endast en vägs beskaffenhet

skall läggas till grund för en generell hastighetsbegränsning. Många

andra faktorer påverkar bedömningen av lämplig toppfart. Speciell hänsyn

borde tagas till trafikintensiteten. Det torde föreligga betydligt mindre

olycksrisker på ett stort antal länsvägar än vad fallet är på vissa riksvägar

med samma fordonshastighet. Trafikintensiteten växlar under skilda årstider

och dessa växlingar är delvis olika i olika delar av landet. Förhållandet

är likartat vad gäller väglaget. Motionärerna framhåller vidare att fordons

hastighet skall enligt vägtrafikförordningen anpassas till vad trafiksäkerheten

och behörig hänsyn till omständigheterna i övrigt kräver.

Dessutom finns en tabell på vid vilka situationer tillräckligt tåg hastighet

skall hållas. Det åligger sedan fordonsföraren att själv bedöma situationerna.

Man har således privilegiet att köra under ansvar och det synes motionärerna

felaktigt att ersätta detta med tvingande regler. I så fall erfordras

enligt deras mening en betydligt utökad trafikövervakning för att motverka

missbruk.

Motionärerna anför beträffande trafikövervakningens effekt följande.

Den intensifierade trafikövervakningen under de tillfälliga hastighetsbegränsningarna

torde i avsevärd grad ha bidragit till minskad olycksfallsfrekvens.

Enligt en tidigare utförd undersökning av Rikspolisstyrelsen visar

det sig emellertid att bara förekomsten av uniformerad personal och

polisbilar sänker rytmen i trafiken och således är olycksfallsförebyggande,

även om någon hastighetsbegränsning inte föreligger. Man borde således

i större utsträckning än vad nu är fallet införa trafikövervakning av motorcykelburen

polis. Polisens uppträdande på vägarna är en preventiv åtgärd,

och genom sådana åtgärder kan man fostra goda trafikanter.

Vid svag trafikintensitet kan man ifrågasätta om inte en generell hastighetsbegränsning

kan verka i negativ riktning i fråga om trafiksäkerheten

i stället för i positiv riktning. Inte minst i norrlandslänen görs av bilisterna

gällande att fartbegränsningar många gånger medför större trötthet än vid

fri fart.

Motionärerna framhåller slutligen att inom OECD arbetar en expertgrupp

på att söka utforma enhetliga normer för hur experimentella studier

i hastighetsbegränsningar bör uppläggas. Inom kommunikationsdepartementet

arbetar vidare en särskild arbetsgrupp med att utarbeta förslag

till ett samlat handlingsprogram för det kommande trafiksäkerhetsarbetet.

I dagarna kommer dessutom riksdagen att besluta om inrättande

av ett särskilt trafiksäkerhetsverk. I denna situation förefaller det icke

riktigt att nu besluta om generella hastighetsbegränsningar. Fortsatta försök

med tillfälliga hastighetsbegränsningar bör i stället vidtagas. Härvid

bör också nya metoder tillämpas. Mot bakgrund av det anförda förordar

opaginerad Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1967

motionärerna att de tillfälliga hastighetsbegränsningarna inte bör göras lika

i hela landet ntan differentieras bl. a. med hänsyn till trafikintensiteten

och väglagssituationen i landets olika delar. Dessutom bör försöks^s användas

s. k. rekommenderade hastigheter.

Fristående motioner

I de likalydande motionerna I: 639 av herrar Ernulf och fröken Stenberg

och II: 815 av herr Ullsten m. fl. liemställes »att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj:t begär att en längre sammanhängande försöksperiod med differentierad

permanent hastighetsbegränsning förberedes och att förslag

om dess genomförande snarast förelägges riksdagen».

I motionerna framhålls att majoriteten av de myndigheter och organisationer

som yttrat sig över 1961 års trafiksäkerhetskommittés betänkande

(SOU 1963:59) har delat kommitténs slutsats att fartbegränsningarna

haft en klart gynnsam inverkan på olycksfallsutvecklingen. I likhet med

MTF anser motionärerna att det finns skäl att överväga en permanent

hastighetsbegränsning och att man i så fall bör ha varierande högsta

tillåtna farter med hänsyn till vägarnas beskaffenhet, trafikintensiteten

m. m. Motionärerna fortsätter.

Man kan visserligen inte med full säkerhet hävda att permanent fartbegränsning

skulle ge samma resultat som de tillfälliga givit. De tillfälliga

hastighetsbegränsningarna har t. ex. varit förenade med en mycket intensiv

övervakning. Med hänsyn till nuvarande resurser kan denna övervakning

inte genomföras permanent. Som trafiksäkerhetskommittén hävdat

finns det emellertid ingen anledning att tillskriva trafikövervalcningen

någon avgörande inverkan på olycksfallsutvecklingen under fartbegränsningsperioderna.

Dessutom finns ju möjligheter att genom en förbättring

av de tekniska hjälpmedlen ordna kontinuerlig fartkontroll utan

att särskilt stora personella resurser behöver utnyttjas, t. ex. genom ständig

radarkontroll av den typ som finns på många vägar i USA.

Det är också viktigt att konstatera att hastighetsbegränsningarna inte kan

påvisas ha några betydelsefulla negativa verkningar. Förlusten i restid äi

relativt obetydlig. Vid en fartgräns på 90 km/tim. beräknas den till i genomsnitt

12 procent, vid 100 km/tim. ca 6 procent. För den tyngre nyttotrafiken

gäller redan generella fartgränser.

En viktig invändning mot de hittills genomförda fartbegränsningarna år

dock bristen på differentiering av den högsta tillåtna farten. Det är t. ex.

klart att 90 km som högsta fartgräns är onödigt lag för svagt trafikerade

vägar i glesbebyggda delar av landet. Kritiken från trafikanterna i t. ex.

delar av de nordligaste länen i detta avseende har varit i högsta grad berättigad.

Vid en permanent hastighetsbegränsning bör hänsyn tas till att

olika vägförhållanden motiverar en differentiering av fartgränsen. En lämplig

differentiering av fartgränserna kunde vara 50 km/tim. inom tätbebyggt

område, 90 km/tim. på de medelgoda riks- och länsvägarna och 110 km/tim.

för motorvägar och andra vägar med jämförbar trafikstandard. Det kan

också vara rimligt att närmare pröva möjligheterna att göra en differentiering

mellan dag- och nattrafik.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1967

Som bl. a. NTF framhållit finns det emellertid fortfarande obesvarade

frågor om hastighetens inverkan på olycksfallsfrekvensen. NTF föreslår

därför att man på prov genomför en längre sammanhängande period med

generell fartbegränsning för att därigenom få ett mera tillförlitligt underlag

när det gäller att bedöma nyttan av en permanent hastighetsbegränsning.

Vi anser för vår del att de erfarenheter som redan vunnits ger klara belägg

för att en permanent hastighetsbegränsning skulle befrämja trafiksäkerheten

avsevärt. Trots detta har vi inga invändningar att göra mot att

man innan definitivt beslut om en sådan åtgärd fattas avvaktar resultatet

av ett försök av den typ som NTF föreslagit. Ett sådant försök skulle

framför allt kunna ge viktiga erfarenheter för utformningen av en permanent

hastighetsbegränsning, val av fartgränser, möjligheter till differentiering

under olika tider av dygnet för bedömningen av övervakningens utformning

och betydelse, etc. Den skulle också kunna ge goda upplysningar

om inverkan av olika väderleksförhållanden. Försöksperioden bör emellertid

i så fall inte begränsas i tiden utan gälla tills vidare, så att principbeslut

m. m. i frågan om en permanent hastighetsbegränsning kan fattas före

fartbegränsningsperiodens utgång.

Beträffande motionernas fullständiga innehåll hänvisas till motionerna

I: 833, II: 815, II: 1036 och II: 1037.

Utskottet

Tillfälliga hastighetsbegränsningar har fr. o. in. år 1960 ägt rum i Sverige

under vissa närmare angivna perioder. Fram till sommaren 1964 hade

hastighetsbegränsningarna karaktär av försök. Under åren 1961 och 1962

planlades de och studerades under särskilda observationsperioder av 1961

års trafiksäkerhetskommitté. Fr. o. m. påskhelgen 1963 har effekten av

begränsningarna statistiskt följts upp och materialet bearbetats inom trafiksäkerhetsrådet

enligt Kungl. Maj :ts särskilda uppdrag. I en är 1964 avgiven

proposition konstaterade departementschefen att man i hastighetsbegränsningarna

funnit ett effektivt medel att nedbringa antalet olyckor i

trafiken och föreslog i anledning därav att institutet i fortsättningen så

länge trafikbilden var väsentligen oförändrad skulle utnyttjas regelbundet

i trafiksäkerhetens intresse. På hemställan av tredje lagutskottet anmälde

riksdagen att den inte funnit anledning till erinran häremot.

De tillfälliga hastighetsbegränsningarna har sedan år 1961 meddelats

med stöd av 56 § 4 mom. VTF. Enligt detta stadgande ankommer det på

Kungl. Maj :t att meddela de ytterligare föreskrifter angående högsta hastighet

som med hänsyn till särskilda förhållanden kan finnas påkallade

för viss tid beträffande riket i dess helhet eller del därav. Om sådan föreskrift

inte anger annat, innebär den inte ändring av annan i VTF eller

med stöd därav meddelad föreskrift om lägre hastighet. De föreskrifter

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1967 13

som utfärdats om begränsad hastighet i anslutning till övergången till

högertrafik grundas däremot inte på dessa bestämmelser utan har meddelats

i en kungörelse efter särskilt bemyndigande från riksdagens sida.

I kungörelsen föreskrivs bl. a. att eller kl. 5 den 3 september 1987 intill

dess annat bestäms får motorfordon inte föras med högre hastighet än

40 km/tim, där hastigheten är begränsad till 50 km/tim enligt bestämmelse

i VTF eller lokal trafikföreskrift och i övrigt, med undantag för motorväg,

med högst 60 km/tim t. o. m. den 5 september 1967 och därefter

med högst 70 km/tim.

I enlighet med sitt uppdrag har trafiksäkerhetsrådet fortlöpande ingett

rapporter till Kungl. Maj :t om verkningarna av de hastighetsbegränsningar

som gällt. I februari i år har rådet upprättat en i förevarande proposition

intagen sammanställning av de resultat angående olycksutvecklingen som

kommit fram genom rådets undersökningar för åren 1963—1966. Rådet konstaterar

att hastighetsbegränsningarna under dessa år praktiskt taget genomgående

följts av en minskad olycksfrekvens, och att minskningen som

regel varit störst för de svåra olyckorna och på de större vägarna.

Enligt departementschefen berättigar rådets rapport inte omedelbart till

slutsatsen, att bestående hastighetsbegränsningar skulle ha lika god kontinuerlig

effekt. Resultatet är ändå enligt departementschefens mening sådant

att det mot bakgrund av den alltjämt mycket allvarliga olycksstatistiken

skulle vara oförsvarligt att inte pröva metoden i trafiksäkerhetsarbetet

i större skala. Ett ofta återkommande argument mot ett införande av allmän

hastighetsbegränsning har dock varit, att en generell gräns blir alltför

schablonartad med hänsyn till den starkt varierande standarden på vägnätet.

De begränsade resurserna för trafikövervakningarna har även ansetts

omöjliggöra effektiv kontroll av en allmän hastighetsregel. Departementschefen

har mot bakgrund av bl. a. denna kritik övervägt ett system

med differentierade maximihastigheter. Sådana skulle enligt departementschefen

kunna införas om man vidareutvecklade vissa vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

pågående undersökningar om dels en gradering av vägnätet

med hänsyn till bl. a. vägkroppens uppbyggnad och dels sambandet

mellan inträffade olyckor och vägens utformning och beskaffenhet. Enligt

departementschefen bör dessa utredningar fullföljas så att ett system med

differentierade fartgränser om möjligt kan prövas i anslutning till övergången

till högertrafik. Systemet skulle därefter ytterligare finslipas. Mot

bakgrund av bl. a. det anförda föreslås i propositionen sådan ändring av

56 § 4 mom. VTF att det ankommer på Kungl. Maj :t eller myndighet som

Kungl. Maj:t bestämmer att meddela allmänna föreskrifter om högsta

hastighet på väg utom tättbebyggt område utan inskränkning till viss tid.

Med berörda myndighet avses enligt propositionen trafiksäkerhetsverket.

I samtliga i de i anledning av propositionen väckta motionerna, nämligen

1:831 och 11: 1036, 1:832 och II: 1037 samt 1:833 och 11:1035 yrkas på

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1967

ovan närmare angivna grunder avslag på propositionen och begäres fortsatt

försöksverksamhet inom ramen för den nu gällande bestämmelsen i

56 § 4 mom. VTF. I motionerna I: 832 och II: 1037 hemställs dessutom att

särskild proposition föreläggs riksdagen för den händelse försöken ger positiva

resultat.

I de fristående motionerna I: 639 och II: 815, som väckts före tillkomsten

av förevarande proposition, hemställs att en längre sammanhängande

försöksperiod med differentierad permanent hastighetsbegränsning förbereds

och att förslag om dess genomförande föreläggs riksdagen. Försöksperioden

bör enligt motionärerna inte begränsas i tiden utan gälla tills vidare

så att principbeslut i frågan om en permanent hastighetsbegränsning

kan fattas före fartbegränsningsperiodens utgång.

Till stöd för motionsyrkandena anföres i de olika motionsparen ett flertal

synpunkter. Av dessa må här nämnas följande. Tillräckligt material

för en slutgiltig bedömning av värdet av differentierade hastighetsbegränsningar

föreligger inte i Sverige. Därför måste försöksverksamhet bedrivas på

omådet. Därvid bör bl. a. utrönas hur trafikanterna reagerar för den omfattande

skyltning som föranleds av fartbegränsningar av här avsett slag.

Försöksverksamheten bör bedrivas så att de tillfälliga hastighetsbegränsningarna

differentieras bl. a. med hänsyn till trafikintensiteten samt att

s. k. rekommenderade hastigheter försöksvis anordnas. Trafikövervakningen

bör också förbättras. Försöksperioden bör både föregås och efterföljas

av perioder med i huvudsak fri fart för att ge material till en representativ,

jämförande överblick av olycksutvecklingen. Försöksperioden

säges kunna omfatta endast en del av landet. Möjligheterna att göra en

differentiering mellan dag- och nattrafik bör också prövas. Att låta fartbegränsningen

i samband med genomförande av högertrafiken direkt övergå

i permanenta fartbegränsningar anses inte vara tillrådligt eftersom ett

objektivt jämförelsematerial i sådant fall inte kan erhållas.

Som framgått av det ovanstående har de allmänna hastighetsbegränsningar,

som hittills genomförts, haft en mycket god inverkan på trafiksäkerheten.

Vissa nackdelar är dock som nämnts förenade med sådana

schablonartade, allmänna begränsningar. Enligt utskottets mening är det

därför av största betydelse att i propositionen föreslås att ett system med

differentierade hastigheter, som bättre kan anpassas till de skilda förhållandena

i landet, prövas. Särskilt med hänsyn till att olika vägar är

dimensionerade för olika hastigheter och med beaktande av den varierande

trafikintensitet som förekommer på skilda vägar kan det från trafiksäkerhetssynpunkt

vara ändamålsenligt att hastighetsgränser differentieras. Uppenbarligen

saknas dock f. n. erforderligt jämförelsematerial för att man

redan nu skall kunna ta ställning till frågan om sådan hastighetsbegränsning

bör införas slutgiltigt. Försök bör därför göras på området. Skulle

slutsatserna i fråga om värdet av dessa undersökningar inte bli entydiga

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1967 15

bör andra system, exempelvis sådana som berörts i motionerna, närmare

prövas.

Utskottets ställningstaganden i nu berörda frågor anser emellertid utskottet

inte utgöra hinder för den föreslagna författningsändringen av

innehåll att Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj:t bestämmer

får möjlighet att meddela allmänna föreskrifter om högsta hastighet på

väg utom tättbebyggt område utan inskränkning till viss tid. Utskottet förutsätter

emellertid att resultaten från försöken med de differentierade hastighetsbegränsningarna

redovisas för riksdagen för dess definitiva ställningstagande

i frågan.

Beträffande sättet för försöksverksamheten vill utskottet slutligen endast

framhålla svårigheten att sedan högertrafiken införts få fram rättvisande

jämförelsematerial utan att avbrott göres i försöken under vissa tidsperioder.

Utskottet får sålunda hemställa,

A. att riksdagen måtte i anledning av propositionen nr

111 samt motionerna I: 639 och II: 815, I: 831 och II: 1036,

I: 832 och II: 1037 ävensom I: 833 och II: 1035 giva Kungl.

Maj :t till känna vad utskottet ovan anfört, samt

B. att nyssnämnda motioner, i vad de ej kan anses besvarade

genom vad utskottet anfört och hemställt, icke

måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 11 maj 1967

På tredje lagutskottets vägnar:

HANS LEVIN

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Göran Karlsson, Svante Kristiansson,

Knut Johansson, Ebbe Ohlsson, Erik Jansson, Åkesson, Ernulf och

Fälldin*;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp*, Nyberg,

Grebäck, Svenning, From, Carlshamre och fru Sundström.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

MARCUS BOKTR. STHLM 1967 670032

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1967:254 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om en upplysning skampanj angående straffades problem vid sökande av arbete. a1 i texten