Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om inrättande av ett »kulturhistoriskt servitut». Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens andra kammare väckt och till lagutskott hänvisad motion, nr 453, av herr Wennerfors

1967-10-25 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1967:49, Utlåtande i anledning av väckt motion om inrättande av ett »kulturhistoriskt servitut». Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens andra kammare väckt och till lagutskott hänvisad motion, nr 453, av herr Wennerfors

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 49 år 1967

1

Nr 49

Utlåtande i anledning av väckt motion om inrättande av ett »kulturhistoriskt

servitut».

Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens andra kammare

väckt och till lagutskott hänvisad motion, nr 453, av herr Wennerfors (h).

I motionen hemställes »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte

anhålla om utredning angående inrättandet av ett ''kulturhistoriskt servitut’.»

De huvudsakliga skälen för yrkandet redovisas nedan.

Över motionerna har utskottet på sätt § 46 riksdagsordningen föreskriver

inhämtat utlåtanden från riksantikvarieämbetet och byggnadsstyrelsen.

Gällande bestämmelser

De bestämmelser som aktualiseras genom motionen återfinns främst i lagen

den 9 december 1960 om byggnadsminnen, vilken trädde i kraft den 1

januari 1961. Enligt lagens bestämmelser kan byggnad, som bevarar egenarten

hos gången tids byggnadsskick eller minnet av historiskt betydelsefull

händelse och som med hänsyn härtill är att anse som synnerligen märklig,

av riksantikvarien förklaras för byggnadsminne. Från lagens tillämpningsområde

har dock undantagits byggnad som tillhör kronan eller som utgör

fast fornlämning. Den gäller inte heller kyrkliga byggnader. Sådan förklaring

som nyss sagts kan ges även mot ägarens bestridande. I samband med

att byggnad förklaras vara byggnadsminne skall särskilda skyddsföreskrifter

utfärdas (2 §). I dessa skall anges i vilka delar byggnaden inte får ändras

och i vilka hänseenden och på vad sätt byggnadens ägare har att sörja för

vården av byggnaden. Då så erfordras kan föreskrifterna även innehålla att

området omkring byggnaden skall hållas i sådant skick att byggnadens utseende

och karaktär inte förvanskas. Föreskrifterna, som i görligaste mån

skall utformas i samförstånd med byggnadens ägare och ägare av kringliggande

område, får inte vara mer långtgående än som är oundgängligen

nödvändigt med hänsyn till byggnadsminnets kulturhistoriska värde. Om

det är nödvändigt för att byggnaden skall vara till nytta kan riksantikvarien

medge tillstånd till ändring av byggnadsminne. Försummar ägaren vården

kan han föreläggas att vidta erforderliga åtgärder (4 §).

Med hänsyn till lagens tvångsmässiga föreskrifter har det ansetts nödvändigt

att ägaren av byggnad som blir föremål för ingripande kan beredas

ersättning av kronan för skada och intrång som åsamkas honom (5 §). Rätt

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 saml. 3 avd. Nr 49

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 49 år 1967

till ersättning föreligger om skyddsföreskrifterna medför sådan inskränkning

i rätten att nyttja byggnad eller område att ägaren kan förfoga däröver

endast på sätt, som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde.

Bestämmelser till skydd för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse finns

även i byggnadslagen den 30 juni 1947 och byggnadsstadgan den 30 december

1959. Enligt 86 § byggnadslagen kan byggnadsförbud meddelas för område,

som inte ingår i stadsplan eller byggnadsplan och som äger betydelse med

hänsyn till förefintlig från historisk eller konstnärlig synpunkt värdefull

bebyggelse. Sådant förbud innebär att nybyggnad inom området inte får

företas utan tillstånd av myndighet. Härigenom kan man få erforderlig kontroll

över att bebyggelsen utformas under hänsynstagande till omgivningen.

Undantaget för områden som ingår i stadsplan eller byggnadsplan betingas

av att redan vid planläggningen hänsyn skall tas till sådana intressen som

86 § byggnadslagen avser att tillgodose. Vid uppgörande av planer för bebyggelse

— regionplaner, generalplaner, stadsplaner och byggnadsplaner —

skall nämligen enligt 9 § byggnadsstadgan tillses att sådan bebyggelse som

har särskilt värde ur historisk eller kulturhistorisk synpunkt såvitt möjligt

bevaras. Vad beträffar de särskilda byggnadsföretagen finns i 38 § byggnadsstadgan

en bestämmelse om att byggnad av större värde ur historisk, kulturhistorisk

eller konstnärlig synpunkt inte får förvanskas vare sig genom

arbeten på själva byggnaden eller genom bebyggelse i grannskapet. Över

iakttagandet av denna bestämmelse tillkommer det i första hand byggnadsnämnden

att vaka.

I lagen den 12 juni 1942 om fornminnen ges noggranna skyddsbestämmelser

beträffande fasta fornlämningar av alla slag. Till sådan fornlämning

är att hänföra lämningar av byggnadsverk tillhörande vissa i lagen uppräknade

kategorier, d. v. s. hela den grupp av minnesmärken, som sammanfattas

under benämningen ruiner. För att en byggnad, som tillhör någon av

de i fornminneslagen uppräknade kategorierna av byggnadsverk utan att

äga karaktären av ruin, skall betraktas som fast fornlämning kräves —

med visst undantag — att den är övergiven. Undantaget avser märkliga

färdvägar, vägmärken, broar och likartade anläggningar från forna tider.

Kungl. Maj:ts kungörelse den 26 november 1920 med föreskrifter rörande

det offentliga byggnadsväsendet innehåller bestämmelser till skydd för

byggnadsiuinnesmärken i statlig ägo eller under omedelbart statligt inseende

samt för kyrkor, som av församling stadigvarande användes, jämte

till dem hörande anläggningar.

I ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932 med tillhörande tilllämpningsbestämmelser

är intagna detaljerade stadganden till skydd för

prästgårdarnas kulturhistoriska värden.

Enligt 1 § lagen den 12 maj 1917 om expropriation må fastighet, som tillhör

annan än kronan, exproprieras för bevarande av kulturhistoriskt synnerligen

märklig byggnad eller synnerligen märklig fast fornlämning som

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 49 år 1967

ej kan tryggas på annat sätt eller bereda erforderligt utrymme däromkring.

Fråga om expropriation för detta ändamål må enligt 108 § väckas endast av

riksantikvarien. Sådan expropriation må äga rum endast till förmån för

kronan, kommun eller sådan förening eller stiftelse, vars huvudsakliga uppgift

är ägnad kulturminnesvård och som kan på ett betryggande sätt ansvara

för egendomen.

Förarbetena till byggnadsminneslagen

Motionen aktualiserar frågan om indelning av byggnadsminnena i två

klasser alltefter graden av deras kulturhistoriska värde. Denna fråga diskuterades

under förarbetena till byggnadsminneslagen. Byggnadsminnesutredningen

föreslog sålunda (SOU 1956:26 s. 103 ff), att byggnadsminnena

skulle efter graden av kulturhistoriskt värde indelas i två olika klasser med

olika starkt skydd. Den första klassen avsågs omfatta sådana byggnader,

vilkas nedrivning eller förvanskning skulle innebära en oersättlig förlust

för vårt land. Dessa byggnader borde enligt utredningens mening åtnjuta

ett så vitt möjligt ovillkorligt skydd, innebärande bl. a. förbud mot rivning.

Den andra klassen föreslogs omfatta byggnader av sådant värde att det ur

allmän synpunkt är önskvärt att de bevaras. De av utredningen för dessa

byggnader föreslagna bestämmelserna syftade i främsta rummet till att ge

ägaren möjlighet att erhålla erforderliga råd och anvisningar. Ägaren skulle

emellertid också kunna åläggas viss vård av sitt byggnadsminne.

Förslaget vann icke departementschefens gillande. Han anförde bl. a.

(prop. 1960: 61 s. 40), att det inte syntes erforderligt att indela byggnadsminnena

i olika klasser alltefter graden av deras kulturhistoriska värde.

En sådan anordning var enligt departementschefens mening ägnad att både

komplicera och fördyra förfarandet. Han ansåg vidare att det i praktiken

torde vara vanskligt att verkställa en sådan gradering. Skyddsföreskrifterna

borde i stället få det innehåll, som omständigheterna i varje särskilt fall

påkallade.

Till belysning av vad i motionen anförts om möjligheterna att med stöd

av byggnadsminneslagen bereda skydd för byggnadsmiljöer må här återges

följande uttalanden av Byggnadsminnesutredningen (s. 83 f.).

Det individuella kulturhistoriska värdet hos en byggnad skall enligt utredningens

förslag vara avgörande för dess registrering som byggnadsminne.

Det kan därför uppstå svårigheter, då det gäller att med stöd av lagen om

byggnadsminnen skapa skydd för miljöer, där måhända endast någon enstaka

byggnad har stort värde i och för sig. En byggnads eller byggnadsgrupps

värde kan emellertid i vissa fall just genom läget och anknytningen

till angränsande bebyggelse bliva ökat i sådan grad, att byggnaden eller

byggnaderna bör förklaras för byggnadsminnen. Så som lagen föreslås konstruerad

kan den däremot icke tillämpas på ett större område med växlande

bebyggelse, vars huvudsakliga kulturhistoriska värde ligger i miljöbilden.

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 3 avd. Nr 49

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 49 år 1967

Utredningen har ansett, att miljöskyddet — i fråga om bebyggelse inom

planlagda områden — främst bör tillgodoses genom de i byggnadslagstiftningen

intagna bestämmelserna.

Utredningen vill understryka den kulturhistoriska betydelsen av ett tillräckligt

omfattande och effektivt miljöskydd. Likväl har utredningen icke

ansett det förenligt med grundlinjerna i lagen om byggnadsminnen att ifrågasätta,

att föreskrifterna för vården av byggnadsminne skulle kunna ges en

vidare omfattning än som måste anses nödvändigt för byggnadsminnets bevaxande

på ett sätt, som svarar mot dess värde och karaktär. I vilken utsträckning

föreskrifterna därvid kan komma att tillfredsställa önskemålen

om ett vidare miljöskydd torde få bli beroende av överväganden från fall

till fall. Den effektivaste vägen att, när så kräves, utbygga skyddet till att

omfatta sammanhängande områden av kulturhistoriskt värde torde vara att

väl utnyttja de möjligheter, som ges inom byggnadslagstiftningens ram.

Departementschefen förklarade sig dela utredningens uppfattning att miljöskyddet

inte genom den aktuella lagstiftningen kunde tillgodoses i vidare

mån än utredningen föreslagit (prop. s. 52). Departementschefen anförde

vidare:

Det är naturligtvis ett önskemål av angelägnaste slag att kulturhistoriskt

värdefulla miljöer så långt möjligt skyddas och bevaras. I allmänhet torde

man väl kunna räkna med att såväl de statliga som de kommunala myndigheterna

numera inser detta intresse och att de också handlar i överensstämmelse

därmed. Vad i detta hänseende på sina håll ännu kan brista torde

enligt min mening bäst kunna avhjälpas genom ökad upplysningsverksamhet,

inriktad icke minst på de möjligheter som gällande byggnadslagstiftning

erbjuder. Det förtjänar framhållas, att både länsstyrelse och byggnadsnämnd

har till åliggande att vaka över att planläggning äger rum, där sådan erfordras,

och att reglerna i byggnadslagstiftningen i övrigt tillämpas på ett riktigt

och ändamålsenligt sätt. Att genom reformer på byggnadslagstiftningens

område söka ernå en förstärkning av miljöskyddet anser jag icke för närvarande

påkallat.

I sitt utlåtande i anledning av propositionen fäste tredje lagutskottet

(1960:32 s. 37) uppmärksamheten på frågan om reformer på byggnadslagstiftningens

område till förstärkning av miljöskyddet. Utskottet framhöll

att verkan av byggnadslagstiftningens ifrågavarande regler borde följas

med största uppmärksamhet och ansåg det inte uteslutet, att det framdeles

kunde bli aktuellt att ta under övervägande frågan om sådan ändring i byggnadslagstiftningen,

att den enskildes möjligheter att tillgodose miljöskyddet

förbättrades.

Motionen

Motionären anför bl. a. att allmänna medel för tillgodoseende av ersättningsanspråk

enligt 5 § byggnadsminneslagen är synnerligen begränsade

och att som följd härav lagen måst tillämpas med största försiktighet. Även

om allmänna medel i större omfattning än vad nu är fallet skulle ställas

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1967

5

till förfogande kommer dock med lagens målsättning huvudparten av de

kulturhistoriskt värdefulla byggnaderna och byggnadsmiljöerna att sakna

lagligt skydd. Motionären nämner Stora Frösunda och Huvudsta i Solna som

exempel på traditionsrika herresäten som, trots stor kulturhistorisk betydelse,

knappast torde kunna sägas fylla fordringarna för byggnadsminnen.

En översyn av lagen anses med hänsyn härtill vara önskvärd. I avvaktan

på en sådan utredning synes enligt motionärens mening åtminstone vissa

skyddsvärda objekt kunna räddas genom ett »kulturhistoriskt servitut».

I princip skulle innebörden härav svara mot byggnadsminneslagens föreskrifter,

men med den väsentliga skillnaden att fastighetsägaren inte skulle

kunna framställa ersättningsanspråk gentemot det allmänna. Servitutet

skulle fästas vid fastigheten och icke vid den aktuelle ägaren. Med hjälp

av ett sådant institut torde man, menar motionären, exempelvis beträffande

sådana byggnader i kommunal ägo, som man gärna skulle vilja bibehålla

men som anses för kostnadskrävande att sätta i stånd, kunna erhålla betryggande

garantier för att byggnaden bibehålls om fastigheten överlåts till

en enskild person, som åtar sig restaureringskostnader och framtida underhåll.

Erfarenheten sägs ha visat, att dessa äldre boendemiljöer är mycket

eftertraktade. Att på detta sätt kunna underlätta möjligheterna att skapa

nya bostäder i gamla hus samtidigt som kulturhistoriskt värdefulla byggnader

rustas upp och tillförsäkras vidare bestånd måste, anför motionären,

ur många synpunkter hälsas med tillfredsställelse.

Remissvaren

Byggnadsstyrelsen menar att motionsförslaget bör närmare övervägas

i samband med en blivande allsidig utredning rörande byggnadskulturvården.

Riksantikvarieämbetet anser att det f. n. inte föreligger behov av en

utredning angående ändring eller komplettering av gällande lagstiftning

rörande skydd av kulturhistoriskt värdefulla byggnader.

Byggnadsstyrelsen förklarar sig vara medveten om de problem som motionen

upptar till behandling och anför att styrelsen i sina anslagsäskanden för

budgetåret 1967/68 understrukit behovet av en allsidig utredning av byggnadskulturvårdens

ställning, avseende såväl den rättsliga regleringen som

organisation och funktionsformer. I fråga om den rättsliga regleringen konstaterade

styrelsen därvid det otillfredsställande i nuvarande förhållanden

och framhöll att en ändamålsenlig utveckling av landets byggnadskulturvård

förutsatte eu grundlig reform av dess rättsliga reglering, som borde baseras

på ett ingående studium av de faktiska processerna såväl inom planläggning

och byggande som i fråga om byggnadskulturvårdens samlade verksamhet.

Inrättandet av ett sådant »kulturhistoriskt servitut» som motionären föreslagit

kan enligt byggnadsstyrelsens mening vara väl värt att pröva i samband

med den allsidiga utredning om byggnadskulturvården som otvivelak
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr i9 år 1967

tigt är önskvärd. Tillsättande av en särskild utredning om ett kulturhistoriskt

servitut skulle emellertid kunna innebära att en sådan allsidig utredning

bleve uppdelad och onödigtvis försenad. Enligt byggnadstyrelsens mening

bör sålunda det i motionen framförda förslaget närmare övervägas i samband

med en blivande allsidig utredning i ämnet.

Riksantikvarieämbetet framhåller att ämbetet i samband med byggnadsininneslagens

tillkomst gjorde en inventering av de byggnader i landet som

ansågs vara av sådant värde att de borde kunna bli byggnadsminnen. Antalet

uppgick vid en restriktiv bedömning till omkring ettusen. Av dessa har

drygt etthundra hittills förklarats för byggnadsminnen. Fråga är enligt

vad ämbetet anför väckt om byggnadsminnesförklaring av ytterligare ett

hundratal byggnader. Antalet byggnadsminnesförklaringar per år beräknas

komma att öka. En mindre restriktiv tolkning av begreppet »synnerligen

märklig» i byggnadsminneslagens mening skulle, framhålls det, otvivelaktigt

öka antalet objekt lämpade för byggnadsminnesförklaring och måhända

komma att innefatta flertalet av de fastigheter och miljöer på vilka motionären

syftar. Riksantikvarieämbetets kapacitet i fråga om personal medger

f. n. inte en sådan ökning. Ämbetet avser emellertid att upprepa sin vid

flera tillfällen framförda begäran om viss personalförstärkning för att möjliggöra

en ökad verksamhet.

I remissvaret anförs fortsättningsvis att man sedan flera år har arbetat

efter principer som i viss mån ansluter till motionärens förslag. Sålunda

har inte sällan frivilliga överenskommelser träffats med fastighetsägare om

att byggnader utan att förklaras för byggnadsminnen skall vårdas på ett

ur kulturhistorisk synpunkt riktigt sätt. Ämbetet har därvid i vissa fall haft

möjlighet att med statsmedel eller medel som Vitterhetsakademien ställt till

förfogande understödja restaureringsarbeten. För att tillgodose behovet av

skydd för den i motionen berörda kategorin av kulturhistoriskt värdefulla

byggnader har det emellertid visat sig mest effektivt att lita till påverkan

av fastighetsägarna och den allmänna opinionen genom råd, upplysning

och propaganda. I denna rådgivande och upplysande verksamhet deltar

främst landsantikvarierna men även representanter för andra organ, vilka

har med byggnadsvård eller samhällsplanering att göra. Ämbetet är av den

uppfattningen att denna upplysnings- och rådgivningsverksamhet bör intensifieras.

Ämbetet erinrar om att byggnadsminnesutredningen i betänkandet SOU

1956: 26 föreslog att byggnadsminnena skulle indelas i två klasser alltefter

graden av deras kulturhistoriska värde men att departementschefen i prop.

1960:161 uttalade bl. a. att det inte syntes erforderligt med en klassindelning,

som var ägnad att komplicera och fördyra förfarandet och som f. ö.

torde vara vansklig att i praktiken verkställa. De erfarenheter riksantikvarieämbetet

gjort under de år byggnadsminneslagen varit i kraft har, sägs

det i remissvaret, i huvudsak bekräftat riktigheten av uttalandet.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 49 år 1967

Det föreslagna »kulturhistoriska servitutet» synes, anför ämbetet, icke

kunna inordnas under begreppet servitut enligt lagen den 14 juni 1907 om

servitut. I begreppet servitut ligger visserligen tanken att förhållandet skall

vara av bestående karaktär men också möjligheten att efter överenskommelse

mellan intressenterna bringa servitutsförhållandet att upphöra. Om

ett »kulturhistoriskt servitut» skulle regleras genom särskild lagstiftning

synes medverkan av myndighet ofrånkomlig. Det tidigare avvisade förslaget

om klassindelning av kulturhistoriska byggnader skulle då åter bli aktuellt.

Skulle åter det »kulturhistoriska servitutet» helt vara beroende av frivillig

överenskommelse torde man svårligen kunna undvika att det genom en ny

överenskommelse bringades att upphöra. Någon säkerhet för byggnadens

framtida bevarande skulle således ej kunna erhållas på detta sätt.

Riksantikvarieämbetet tillägger, att de sex år byggnadsminneslagen varit

i kraft inte givit tillräcklig erfarenhet för att läggas till grund för ny lagstiftning

i ämnet. I vart fall kan de eventuella bristerna i lagstiftningen,

sedda mot bakgrunden av de övriga möjligheter den kulturminnesvårdande

myndigheten äger, inte anses vara sådana att några omedelbara lagstiftningsåtgärder

erfordras. Vad som i dagens läge framstår som önskvärt är

en viss personalförstärkning för att riksantikvarieämbetet skulle kunna intensifiera

verksamheten med nya byggnadsminnesförklaringar samt upplysning

och rådgivning till allmänheten. Vidare måste ett statsanslag lämnas

för utgivande av ersättning jämlikt 5 § byggnadsminneslagen till ägare av

byggnad som efter en byggnadsminnesförklaring skulle få sin förfoganderätt

till byggnaden avsevärt kringskuren. Något sådant anslag har ännu ej

lämnats.

Riksantikvarieämbetet anför sammanfattningsvis att man i och för sig

hyser den största uppskattning av det intresse för en förbättring av byggnadsminnesvårdens

resurser, varom motionen bär vittne. Ämbetet anser

emellertid inte att behov f. n. föreligger för en utredning angående ändring

eller komplettering av gällande lagstiftning rörande skydd av kulturhistoriskt

värdefulla byggnader. Det syfte motionären önskar nå bör i möjligaste

mån främjas genom den upplysnings- och rådgivningsverksamhet ämbetet

redan bedriver. Resurserna i detta hänseende bör ökas genom en viss personalförstärkning

och uppförande på ämbetets stat av ett anslag för utgivande

av ersättning till ägare av byggnadsminnen. Härigenom kommer föreskrifterna

om byggnadsminnesförklaring av fastighet enligt 1 § byggnadsminneslagen

att kunna ges en mindre restriktiv tolkning och möjligheterna

att tillämpa den nuvarande lagstiftningen att vidgas.

Offentlig utredning

Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 26 mars 1965 har sakkunniga

tillkallats för att verkställa utredning rörande museiväsendet och verksam
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 49 år 1967

het med riksutställningar (1965 års musei- och utställningssakkunniga). De

för utredningen ursprungligen givna direktiven (1966 års riksdagsberättelse

s. 281 ff.) synes sakna intresse i detta sammanhang. Den 17 mars 1967 har

emellertid utredningen erhållit tilläggsdirektiv som kan bli av betydelse

för den aktuella frågan. Härom må nämnas följande.

Riksdagen har under vårsessionen innevarande år fattat beslut om delning

av byggnadsstyrelsen från och med den 1 juli 1967 i två verk, ett för byggande

och fastighetsförvaltande verksamhet och ett för plan- och byggnadsväsendet

(prop. 1967:61, SU 108, rskr. 268). I samband därmed har styrelsens

kulturhistoriska hyra till sin huvuddel överförts till riksantikvarieämbetet.

Överflyttningen av den kulturhistoriska byrån är emellertid inte

att anse som definitiv. Ett slutligt ställningstagande till vilken myndighet

som skall svara för de uppgifter som byrån handlagt har nämligen ansetts

kräva en närmare undersökning av syftet med samhällets kulturminnesvård

och hur vården skall organiseras (prop. s. 32). Även i övrigt har från skilda

håll frågor rörande kulturminnesvårdens organisation aktualiserats på sådant

sätt att särskild utredning befunnits erforderlig. Utförandet av ifrågavarande

undersökning har uppdragits åt 1965 års musei- och utställningssakkunniga

genom nämnda tilläggsdirektiv den 17 mars 1967 (jfr prop.

1967: 64 s. 6).

Utskottet

Enligt 1960 års byggnadsminneslag kan byggnad i vissa fall av riksantikvarien

förklaras för byggnadsminne. Förutsättningen härför är att byggnaden

bevarar egenarten hos gången tids byggnadsskick eller minnet av

historiskt betydelsefull händelse och att den med hänsyn härtill är att anse

som synnerligen märklig. I samband med att sådan förklaring ges skall meddelas

särskilda skyddsföreskrifter som syftar till att bevara byggnaden för

framtiden. Medför föreskrifterna mera avsevärda inskränkningar i ägarens

möjligheter att utnyttja byggnaden kan ersättning för skada och intrång

utgå av statsmedel.

Motionen II: 453 av herr Wennerfors syftar till att finna en form, som underlättar

bevarandet av sådana kulturhistoriskt värdefulla byggnader, som

inte uppfyller kravet enligt byggnadsminneslagen att vara synnerligen

märkliga men som likväl anses böra bevaras. Instrumentet härför skulle vara

ett »kulturhistoriskt servitut», knutet till den aktuella fastigheten och innebärande

skyldighet för ägaren och blivande ägare att vårda byggnaden på ett

kulturhistoriskt riktigt sätt. Vårdnadsplikten skulle dock inte grunda någon

rätt till ersättning av det allmänna. Motionären hemställer, att riksdagen i

skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning angående inrättandet

av ett sådant kulturhistoriskt servitut.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 49 år 1967

Utskottet har liksom motionären uppfattningen att det i landet finns

många byggnader som är väl värda att bevara för framtiden, fastän de inte

uppfyller de högt ställda krav som byggnadsminneslagen uppställer för att

byggnad skall förklaras för byggnadsminne. I många fall torde det också genom

frivilliga insatser från olika håll vara sörjt för att sådana byggnader

fortlöpande underhålls och vårdas. I andra fall lägger brist på medel eller

andra omständigheter hinder i vägen för ett tillfredsställande underhåll. Då

sådant eftersätts går förfallet ofta snabbt och en värdefull byggnad kan på

kort tid skadas så att restaurering inte blir möjlig. Problemet gäller sålunda

till stor del frågan bur man skall kunna skapa garantier för att vården och

underhållet av sådana byggnader inte eftersätts. Om det är möjligt att komma

till rätta därmed efter de linjer som motionären skisserat kan inte bedömas

utan närmare utredning. Uteslutet är emellertid icke att man i vissa

fall redan med gällande lagstiftning kan tillfredsställande lösa sådana problem

som motionären antytt genom överenskommelse mellan kommun och

enskild person som säkerställes genom penninginteckning. Oavsett hur bestämmelserna

utformas synes det dock vara ofrånkomligt att anordna någon

form av kontroll, om bestämmelser på området skall bli till verklig nytta.

En sådan kontroll kräver sannolikt betydande insatser av sakkunnig personal

och därmed också kostnader. Riksantikvarieämbetet har beträffande personalläget

i sitt remissvar framhållit att redan en intensifiering av verksamheten

med byggnadsminnesförklaringar kräver ökad personal. Det är härvid

att märka att av de cirka ettusen byggnader som vid en restriktiv bedömning

ansetts vara av sådant värde att de borde kunna bli byggnadsminnen

har hittills endast drygt etthundra förklarats vara sådant minne medan

fråga väckts beträffande ytterligare ett hundratal byggnader.

Ehuru motionsförslaget såvitt nu kan bedömas således inte är invändningsfritt

anser utskottet i likhet med byggnadsstyrelsen att det kan vara värt att

pröva. Frågan är dock inte av sådan vikt att den motiverar en särskild utredning

utan den bör tas upp i annat sammanhang. Ett lämpligt sådant synes

kunna erbjuda sig exempelvis i samband med den utredning rörande kulturminnesvårdens

syfte och organisation som enligt vad ovan nämnts redan pågår

eller den utredning rörande byggnadskulturvårdens rättsliga reglering,

som av byggnadsstyrelsen påyrkats.

Vad utskottet anfört torde böra ges Kungl. Maj :t till känna.

Utskottet får hemställa

att riksdagen i anledning av motionen II: 453 i skrivelse

till Kungl. Maj :t ger till känna vad utskottet ovan anfört.

Stockholm den 25 oktober 1967

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 49 år 1967

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson (fp), Göran Karlsson

(s), Erik Jansson (s), Nils-Eric Gustafsson (ep)*, Åkesson (fp), Herbert

Larsson (s), fru Landberg (s)* och herr Svenungsson (h);

från andra kammaren: herrar Levin (s), Johansson i Torp (s), Nyberg

(fp), fru Torbrink (s), herrar Grebäck (ep), Hedin (h), Persson i Tandö (s)

och Tobé (fp)*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

ESSELTE AB, STHLM 67

714904

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1967:329 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om inrättande av ett ”kulturhistoriskt servitut”. a1 i texten