Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om skydd för enskild markägare mot skadeverkningar av långvarigt provisoriskt byggnadsförbud. Tredje lagutskottet har behandlat tre inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 180 i första kammaren av herr Hermansson m. fl. och nr 223 av herrar Mattsson och Berndtsson samt nr 303 i andra kammaren av herr Gustafsson i Borås.

1967-02-21 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1967:5, Utlåtande i anledning av väckta motioner om skydd för enskild markägare mot skadeverkningar av långvarigt provisoriskt byggnadsförbud. Tredje lagutskottet har behandlat tre inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 180 i första kammaren av herr Hermansson m. fl. och nr 223 av herrar Mattsson och Berndtsson samt nr 303 i andra kammaren av herr Gustafsson i Borås.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1967

1

Nr 5

Utlåtande i anledning av väckta motioner om skydd för enskild markägare

mot skadeverkningar av långvarigt provisoriskt byggnadsförbud.

Tredje lagutskottet har behandlat tre inom riksdagen väckta och till lagutskott

hänvisade motioner, nr 180 i första kammaren av herr Hermansson m. fl. och nr

223 av herrar Mattsson och Berndtsson samt nr 303 i andra kammaren av herr Gustafsson

i Borås.

I motionerna I: 180 och II: 223, som är likalydande, hemställes ”att riksdagen i

skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam utredning av frågan om införande

av skydd för enskild markägare mot skadeverkningar, som föranledes av

att provisoriska byggnadsförbud får orimligt lång giltighetstid”.

I motionen II: 303 hemställes ”att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte

anhålla om skyndsam utredning och förslag syftande till att åstadkomma skydd för

fastighetsägare mot skadeverkningarna av långvariga provisoriska byggnadsförbud”.

I motionerna I: 180 och II: 223 anförs bl. a. att det för ett välordnat samhällsbyggande

är ofrånkomligt att begränsa markägarens rådighet över sin mark. Kortvariga

provisoriska byggnadsförbud torde också markägarna i allmänhet finna naturliga

och acceptabla, om syftet med förbudet är att under pågående planläggning

hindra tillkomst av en bebyggelse, som inte kan inordnas i en blivande plan.

I fortsättningen sägs att provisoriska byggnadsförbud, som för lång tid begränsar

markägarens rådighet över marken, inte är önskvärda. De är dock vanliga, eftersom

det föreligger en stor eftersläpning i fråga om upprättandet av bebyggelseplaner. Sådana

förbud i mera än 20 år är enligt vad motionärerna anför en icke ovanlig företeelse.

Helt naturligt är det, förklarar motionärerna, önskvärt att planeringsberedskapen

på olika sätt förbättras. Men svårigheterna i planeringen ökar bland annat genom

de stegrade kraven på standard, trafikproblemen och de allt vanligare saneringsfrågorna.

Knapphet synes också råda på skolade planfackmän. Av dessa skäl och

även andra är det såsom i olika sammanhang förordats behövligt med en översyn

av planväsendets organisation. Därigenom skulle det vara möjligt att finna vägar,

som bidrog till att minska dröjsmål med planläggningsarbetet. Men samtidigt torde

det alltid finnas fall, då relativt långvariga dröjsmål med planeringens fullföljande

knappast kan undvikas.

De provisoriska byggnadsförbud, som får gälla under avsevärd tid, skapar enligt

motionärernas mening ofta förhållanden, som för den enskilde markägaren innebär

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 saml. 3 avd. Nr 5

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1967

betydande skada. Skapas inte skydd för fastighetsägare mot sådana förluster, innebär

detta att man låter någon eller några fastighetsägare ensamma bära skadeverkningarna

av ett förbud, vilket har tillkommit i samhällets intresse och som blivit

långvarigt på grund av att samhället inte har resurser att inom rimlig tid lösa planfrågorna.

En sådan ordning kan från rättssäkerhetssynpunkt inte anses godtagbar.

Motionärerna anser att det behövs ett skydd för fastighetsägare mot de skadeverkningar,

som långvariga provisoriska byggnadsförbud ofta medför. Man kan naturligtvis,

säger de, tänka sig en maximering av giltighetstiden för dylika förbud.

Men långvarigt dröjsmål i planeringen kan i vissa fall knappast undvikas. Lösningen

torde därför få sökas i införande av rätt för fastighetsägare att, när den

provisoriska förbudstiden överskridit en viss tid, göra anspråk på ersättning för styrkt

skada eller att påfordra inlösen av marken.

I allt väsentligt samma synpunkter framförs i motionen II: 303.

Gällande rätt

Planläggningen av marks användning för bebyggelse är enligt byggnadslagstiftningen

av tva slag, nämligen Översiktlig planläggning och detalj planläggning.

Den översiktliga planläggningen inom kommun eller samhälle sker genom upprättande

av generalplan. Huvudsyftet med en generalplan är att ange riktlinjerna

för senare detaljplanering och att tjäna till ledning för denna. Planen skall ange

grunddragen för markens användning till olika ändamål, såsom till tätbebyggelse,

viktigare trafikleder och andra allmänna platser (9 och 97 §§ byggnadslagen, nedan

BL). Generalplan antas av kommunens fullmäktige och är i första hand endast

vägledande. Den kan på särskild framställning av kommunen helt eller delvis fastställas

av Kungl. Maj :t och får då vissa rättsverkningar. Sådan fastställelse förekommer

emellertid i mycket ringa omfattning.

översiktlig planering kan vidare ske genom upprättande av regionplan. Denna är

avsedd för samordning av flera kommuners planläggning (3 § BL).

Detaljplanering av bebyggelsen sker genom stadsplan eller byggnads plan (2 § BL).

Stadsplan är i princip formen för detaljplanering i städer och stadsliknande samhällen.

Stadsplans uppgift är att närmare reglera bebyggelsen och användningen i

övrigt av den mark, som ingår i planen (24 § BL). Stadsplan antas av kommunens

fullmäktige eller efter delegation av byggnadsnämnden. För att bli gällande skall

planen fastställas av länsstyrelsen. Vissa planer skall underställas Kungl. Maj :t.

Byggnadsplan kommer främst till användning för detaljplanering på landsbygden.

Byggnadsplan skall utmärka och till gränserna ange de för olika ändamål avsedda

områden som ingår i planen såsom byggnadsmark samt vägar och andra allmänna

platser (107 § BL). Plan antas av kommunalfullmäktige eller efter delegation av

byggnadsnämnden och fastställs av länsstyrelsen.

Även utanför de områden, där tätbebyggelse uppkommit eller förväntas uppkomma

inom en nära framtid och för vilka instituten stadsplan och byggnadsplan är

avsedda, föreligger ej sällan behov av en reglering av bebyggelsen åtminstone i form

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1967 3

av generella föreskrifter. Detta behov kan tillgodoses genom införandet av utomplansbestämmelser.

Är fråga väckt om framställning angående fastställelse av generalplan beträffande

visst område eller ändring av fastställd generalplan äger länsstyrelsen enligt 15

och 97 §§ BL på framställning av kommunen förordna att nybyggnad inom området

icke må företagas. Sådant förordnande gäller intill dess kommunens fullmäktige

beslutat i frågan, dock ej längre än ett år. Där så erfordras kan förbudets giltighetstid

förlängas med högst två år i sänder. Från förbudet kan undantag medges

av länsstyrelsen och, enligt av Kungl. Maj :t meddelade föreskrifter, av myndighet

som Kungl. Maj :t bestämmer.

Har frågan väckts om antagande eller ändring av stadsplan äger på grund av

bestämmelserna i 35 och 106 §§ vad i nästföregående stycke sägs motsvarande till—

lämpning; dock skall frågor om dispens i vissa fall prövas av Kungl. Maj:t.

Även då fråga väckts om upprättande av byggnadsplan för visst område eller om

ändring av sådan plan, äger länsstyrelsen för viss tid högst ett år förordna att nybyggnad

inom området inte får företagas (109 §; jfr även 76 §). Giltighetstiden

kan förlängas med högst två år i sänder och undantag från förbudet kan vidare

medges.

Motsvarande gäller på grund av stadgande i 80 och 119 §§ då fråga väckts om

att utomplansbestämmelser skall tillämpas för visst område.

Under det antagen generalplan eller stadsplan eller beslut om att utomplansbestämmelser

skall tillämpas granskas av fastställelsemyndigheten gäller automatiskt nybyggnadsförbud,

dock med dispensmöjlighet (14, 35 och 80 §§ BL).

Möter hinder mot fastställelse av plan äger den myndighet som har att pröva

planen meddela det förbud mot nybyggnad som föranleds av omständigheterna (16,

36 och 109 §§).

Ändamålet med de nu i korthet återgivna bestämmelserna om byggnadsförbud är

att ge en möjlighet till ingripande, om bebyggelsen i ett visst område tar sådan omfattning

eller sker i sådana former att den äventyrar ändamålet med en tilltänkt

planläggning. Förbuden är inte förenade med rätt till ersättning för förluster som

uppkommer genom att ägaren förhindras att ekonomiskt utnyttja sin mark under

förbudstiden.

1959 års riksdag

År 1959 genomfördes omfattande ändringar i byggnadslagstiftningen (prop. 1959:

168, L3U 26, rskr. 358). Ändringarna hade till huvudsyfte att åvägabringa förenklingar

och förkortningar av förfarandet i planläggnings- och byggnadsärenden samt

minskning av författningsmaterialets omfattning. De grundades på 1951 års byggnadsutrednings

betänkande ”Förenklad byggnadslagstiftning” (SOU 1957:21).

Även de bestämmelser som nu närmast är av intresse ändrades. Sålunda infördes i

15 § BL den nu gällande regeln om att länsstyrelse äger förlänga nybyggnadsförbud,

som har meddelats i avvaktan på att generalplan fastställes, med högst två år i sän
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1967

der. Tidigare gällde inte någon motsvarande tidsbegränsning; beslut skulle dock underställas

Kungl. Maj:ts prövning. På grund av hänvisning i 35 och 80 §§ kom

ändringen att gälla även beslut om förlängning av tiden för förbud mot nybyggnad,

vilket meddelats i anledning av att fråga väckts om antagande eller ändring av

stadsplan för visst område, resp. tillämpning av utomplansbestämmelser. Bestämmelserna

om byggnadsförbud på grund av att fråga väckts om upprättande av byggnadsplan

bragtes i överensstämmelse med motsvarande regler för generalplan och

stadsplan. Tidigare kunde sådant förbud första gången meddelas att gälla ända

upp till fem år (efter ändringen högst ett år). Förbudets giltighetstid kunde före

lagändringen förlängas med högst tre år i sänder. Om den sammanlagda giltighetstiden

kom att överstiga åtta år skulle beslutet underställas Kungl. Maj :t.

Under förarbetena till 1959 års lagstiftning gjordes vissa uttalanden, som är av

intresse i detta sammanhang. Härom må nämnas följande.

Under remissbehandlingen av byggnadsutredningens betänkande framfördes rätt

allmänt uppfattningen att byggnadsförbud ofta bibehölls under oskäligt lång tid.

Från ett par håll framfördes tanken att man borde införa en bestämd maximigräns

för giltighetstiden.

Departementschefen fann det dock icke möjligt att införa en regel med det antydda

innehållet. Han anförde i sammanhanget följande (s. 120):

Ändamålet med hithörande bestämmelser är att ge en möjlighet till korrektiv,

om bebyggelsen i ett visst område tar sådan omfattning eller sker i sådana former,

att den äventyrar ändamålet med en tilltänkt planläggning, eller om bebyggelsen

koncentrerar sig till områden, som ur allmän synpunkt icke är lämpade för tätbebyggelse.

Att behov föreligger av ganska långtgående bestämmelser i sådant syfte är

obestridligt. Vad som kan kritiseras är icke så mycket de nuvarande bestämmelserna

i och för sig utan det sätt, varpå de i en del fall tillämpats. Det har hänt, att byggnadsförbud,

som införts i och för tilltänkt planläggning, blivit gällande under avsevärd

tid, därför att planläggningen av en eller annan orsak blivit fördröjd. Det har

också hänt, att särskilda förbud mot tätbebyggelse pålagts i onödigt stor omfattning.

I båda fallen har följden blivit, att även fullt legitima byggnadsbehov blivit beroende

av dispens från myndigheternas sida. En sådan ordning är icke tilltalande.

För att den skall kunna tolereras erfordras åtminstone att dispensbefogenheten handhaves

snabbt och säkert. Så är emellertid icke alltid fallet, beroende bl. a. på att

själva motiveringen till byggnadsförbudet ofta ligger i att tvekan råder huruvida

bebyggelse över huvud bör tillåtas uppkomma eller hur den bör utformas. Det är

förklarligt, att myndigheterna ofta tvekar inför dylika frågor, men det är beklagligt,

att följderna av denna tvekan skall drabba den byggande allmänheten.

Byggnadsförbud, som påläggs i och för tillämnad planläggning, är att anse som

rent provisoriskt. Kommer planläggning icke till stånd inom rimlig tid, bör förbudet

hävas. Det kan rentav ifrågasättas, om det icke vore lämpligt att införa en absolut

tidsgräns, efter vars utgång ett förbud av denna art under alla förhållanden förlorar

sin giltighet. Jag har starka sympatier för en sådan lösning och skulle gärna ha

förordat den, trots de författningstekniska svårigheter, som är förbundna därmed,

om icke läget på planläggnings- och byggnadsområdet varit så ansträngt som fallet

f. n. är. Den forcerade byggnadsverksamheten under senare år har — såsom redan

tidigare framhållits — ställt planläggningsmyndigheterna inför en arbetsbörda av

sådana mått, att en del förseningar ofta är oundvikliga. På grund härav är det knap
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1967

5

past möjligt att i dagens läge införa en lagregel av det nyss skisserade innehållet,

jag vill emellertid uttrycka en förhoppning, att länsstyrelserna iakttar stor restriktivitet

i fråga om förlängning av byggnadsförbud och på detta sätt medverkar till

att dröjsmålen icke blir längre än som är ofrånkomligen nödvändigt.

Vid riksdagsbehandlingen väcktes motioner (I: 597 och II: 711) vari hemställdes

att byggnadsförbud i avbidan på planläggning icke skulle få gälla längre tid än

fem år.

I utlåtande i anledning av propositionen jämte de i ämnet väckta motionerna

anförde tredje lagutskottet bl. a. följande:

Vad — — — beträffar det av motionärerna kritiserade bruket av byggnadsförbud

i avbidan på planläggning, har utskottet i likhet med departementschefen övervägt,

huruvida det skulle vara möjligt att för dessa byggnadsförbud införa en tidsgräns.

Denna skulle kunna vara antingen — som motionärerna tänkt sig — fastslagen

en gång för alla eller också så konstruerad, att den genom beslut av högre myndighet

kunde förlängas efter viss tid.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att långvariga byggnadsförbud är av

ondo. Givetvis bör de icke tillgripas i andra fall än då det är oundgängligen nödvändigt

och icke heller bestå längre än detta är fallet. Å andra, sidan är det enligt

utskottets mening verklighetsfrämmande att räkna med att planläggning inom en så

pass begränsad tidsperiod som fem år skall kunna ske i alla eller ens flertalet fall

där byggnadsförbud nu råder. Utskottet anser därför, att de svårigheter som här

obestridligen föreligger icke gärna låter sig bemästras på annat sätt än vad departementschefen

föreslår.

Utskottet tillstyrkte således propositionen i denna del och avtyrkte motionerna.

Fem ledamöter var emellertid av skiljaktig mening och förordade en lösning enligt

vilken byggnadsförbud överstigande fem år skulle bli beroende av en särskild

prövning. Länsstyrelserna skulle sålunda då fråga uppkom om förlängning av byggnadsförbud

över fem år med eget yttrande vidarebefordra ärendet till Kungl. Maj :t

som slutgiltigt skulle besluta om förbudet.

Riksdagen godkände utskottsutlåtandet.

Riksdagens justitieombudsmans framställning till Kungl. Maj:t m.m.

JO har i skrivelse den 30 juni 1966 gjort framställning hos Kungl. Maj:t om utredning

av behovet av skydd för fastighetsägare mot verkningarna av långvariga

provisoriska byggnadsförbud (1967 års ämbetsberättelse s. 463 ff).

JO anför att han vid sina inspektioner och i anledning av anförda klagomål ofta

har uppmärksammat mycket långvariga provisoriska byggnadsförbud. Några av

dessa fall redovisas i skrivelsen. I tre av de redovisade fallen har byggnadsförbud

förlängts eller förnyats så att den sammanlagda tiden överstigit 20 år. JO anför

efter att ha redogjort för omständigheterna i de olika fallen bl. a. följande:

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1967

Kortvariga provisoriska byggnadsförbud bör visserligen markägaren enligt min

mening vara skyldig att finna sig i, när syftet är att under pågående planläggning

förhindra tillkomsten av ny bebyggelse, som icke kan inordnas i en blivande plan.

Det måste vara ett gemensamt intresse för kommunen och fastighetsägarna att ny

bebyggelse lokaliseras på ett ur både ekonomisk och miljömässig syrfpunkt lämpligt

sätt och att felinvesteringar undvikes. De begränsningar i den enskilde fastighetsägarens

dispositionsrätt över sin mark som detta medför uppvägs normalt av de fördelar

den blivande planen ger markägarna i form av exploateringsmöjligheter. Förbuden

i avbidan på planläggning måste emellertid bli kortvariga om detta resonemang

skall kunna accepteras. Det kan inte vara rimligt och har säkerligen icke av

lagstiftarna förutsatts att medborgare skall under mycket långa tidsperioder förhindras

att utnyttja sin egendom och därigenom tillfogas skada.

I praktiken har emellertid förbud av denna typ kommit att ofta bli mycket långvariga.

Detta förhållande berördes redan under remissbehandlingen av förslaget till

förenklad byggnadslagstiftning och föranledde departementschefen att inskärpa nödvändigheten

av vaksamhet mot denna tendens. De exempel på långvariga byggnadsförbud

som jag här har anfört visar emellertid att det alltjämt finns anledning att

kritisera tillämpningen av bestämmelserna om dessa tillfälliga förbud. I tre av de

här redovisade fallen har förbuden varat mera än 20 år. Byggnadsstyrelsen uttalar

att fallen inte kan anses vara unika. Tvärtom säger styrelsen att eftersläpning alltjämt

är en tämligen ofta förekommande företeelse i fråga om upprättande av bebyggelseplaner.

Anledningen vill styrelsen söka i planväsendets alltför begränsade

resurser, och styrelsen tror för sin del att departementschefens uttalande år 1959

om vanskligheterna att lagstiftningsvägen komma till rätta med svårigheterna alltjämt

har giltighet.

Självfallet är det av största vikt att kommunernas planeringsberedskap på olika

sätt förbättras. Bostadsstyrelsens undersökningar i samband med införande av systemet

med bostadsförsörjningsprogram tyder på att tillgången på planlagd mark är

alldeles otillräcklig på många håll. Svårigheterna i planeringen ökar på grund av

sådana faktorer som stigande standardkrav, trafikproblemens ökade vikt och allt

oftare förekommande saneringsfrågor. Knapphet består alltjämt på skolade planfackmän.

Det är under sådana omständigheter tydligt att byggnadsstyrelsens understrykande

av det angelägna i att ge planväsendet större och bättre resurser är starkt

motiverat. Styrelsen finner också angeläget att man eftersträvar en sådan lösning

av problemet med eftersläpningen av planarbetet, som bygger på en förbättring och

effektivisering av planeringssystemet och en rationellare organisation av planmyndigheterna.

Otvivelaktigt skulle den översyn av planväsendets organisation, som under senare

år efterlysts från många håll, kunna medföra åtskilliga fördelar i de hänseenden som

här avses och bidraga till att minska dröjsmål med planläggningsarbetet.

När man tidigare utgått från att det icke föreligger något behov av skydd för fastighetsägare

mot verkningarna av provisoriska byggnadsförbud, har skälen härtill

varit dels att förbuden varit avsedda att gälla endast kort tid, dels att planläggningen

i regel medför sådana fördelar för fastighetsägaren, att han rimligen bör vara skyldig

att finna sig i olägenheterna av ett kortvarigt förbud, dels ock att skadeverkningarna

i de flesta fall kan förekommas genom tillämpning av dispensbefogenheten.

. Såsom jag nyss framhållit visar vad i förevarande sammanhang upplysts att dröjsmål

med planläggning är en ofta förekommande företeelse. Med hänsyn till bristen

på kvalificerad personal torde någon väsentlig förbättring härutinnan knappast

vara att förvänta inom överskådlig tid. Det är därför tydligt att en översyn och

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1967

7

effektivisering av nuvarande planorganisation icke kan helt förekomma sådana långvariga

dröjsmål med planläggningen som de här omnämnda.

Det ligger vidare i sakens natur att dispensmöjligheten icke alltid kan utnyttjas

för att förekomma skadeverkningarna av långvariga provisoriska förbud.

Vad slutligen gäller frågan om fastighetsägarna bör vara skyldiga att finna sig i

de olägenheter som är förenade med provisoriska byggnadsförbud, förhåller det sig

otvivelaktigt så att planläggningen ofta medför sådana fördelar för fastighetsägarna,

att de bör själva bära olägenheterna av ett byggnadsförbud, som meddelats att gälla

i avbidan på planläggning. Detta gäller särskilt då detaljplan upprättats för område

som icke förut planlagts. I många fall måste emellertid planläggningen utformas på

sätt som medför övervägande olägenheter för en fastighetsägare, t. ex. när fråga

är om breddning eller ändrad sträckning av trafikled. I sådana fall torde visserligen

fastställandet av planen i allmänhet medföra lösningsskyldighet för kommunen, men

gottgörelse för skada på grund av det provisoriska förbudet utgår därvid icke.

JO anmärker att i ett par av de av honom redovisade fallen fastighetsägarna inte

kunnat förvänta några som helst fördelar av planläggningen. Detta innebär att de

genom planläggningen inte kunnat få någon kompensation för de uppenbara skadeverkningarna

av de långvariga förbuden. JO fortsätter:

Om man icke med avseende å dylika fall skapar skydd för fastighetsägare mot

skadeverkningar av långvariga förbud, innebär detta att man — för att förbilliga

plangenomförandet för kommunerna — låter någon eller några fastighetsägare ensamma

bära skadeverkningar av förbud, som huvudsakligen tillkommit i samhällets

intresse och som blivit långvariga på grund av oförmåga från det allmännas sida

att inom rimlig tid lösa planfrågorna. En dylik ordning är oförenlig med vad som

bör gälla i en rättsstat.

Hur skyddet för fastighetsägare mot skadeverkningarna av långvariga provisoriska

byggnadsförbud bör utformas kan knappast anges utan en ingående utredning.

En möjlighet vore givetvis att införa en maximigräns för den sammanlagda

giltighetstiden av provisoriska förbud. En sådan lösning kan emellertid knappast

anses förenlig med allmänna intressen, eftersom det icke alltid kan undvikas att

långvariga dröjsmål uppkommer på grund av svårigheter att taga ställning till hur

den framtida utvecklingen bör gestaltas. En bättre utväg synes vara att införa rätt

för fastighetsägare att, när förbudstiden överskridit viss tidslängd, hos kommunen

göra anspråk på ersättning för styrkt skada eller att påfordra inlösen av marken.

En förutsättning härför bör dock vara, att förbudet varat längre tid och medfört

skadeverkningar, som är av väsentlig betydelse och som icke kan uppvägas av förväntade

fördelar för fastighetsägaren av planläggningen.

Under hänvisning till det anförda finner jag för min del påkallat, att frågan om

införande av skydd för enskild markägare mot skadeverkningarna av oskäligt långvariga,

provisoriska byggnadsförbud göres till föremål för utredning.

Med stöd av den befogenhet, som tillkommer mig enligt instruktionen för riksdagens

ombudsmän, får jag härmed framlägga ovanberörda spörsmål och synpunkter

för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj :t må finna framställningen föranleda.

Som anmäldes i 1966 års statsverksproposition, bil. 13: inrikesdepartementet (s.

199), prövas frågan om en översyn av byggnadslagstiftningen och planinstituten

inom kommunikationsdepartementet. I samband härmed övervägs även huruvida

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1967

en ev. utredning skall omfatta jämväl den av JO aktualiserade frågan. JO:s framställning

har i avbidan på att dessa frågor avgörs inte remissbehandlats.

Utskottet har i utlåtande nr 51 år 1966 redogjort för vissa förslag om en översyn

av byggnadslagstiftningen som väckts på senare tid. Utskottet hänvisar till denna

redogörelse.

Här må även omnämnas att 1966 års riksdag i anledning av väckta motioner med

begäran om utredning i fråga om de olika planinstituten och om planväsendets organisation

med hänsyn till det nyssnämnda pågående arbetet inom kommunikationsdepartementet

förklarat sig kunna utgå från att en utredning i ämnet skulle

komma till stånd på Kungl. Maj:ts initiativ (statsutskottets utlåtande nr 38 s. 15).

Enligt den av statsrådsberedningen upprättade förteckningen över propositioner,

som avses bli framlagda för 1967 års riksdag under vårsessionen, beräknas proposition

angående delning av byggnadsstyrelseorganisation komma att avlämnas den 24

februari.

Utskottet

Enligt bestämmelse i BL äger länsstyrelsen då fråga väckts om antagande eller

ändring av stadsplan inom visst område på framställning av kommunen förordna att

nybyggnad inom området inte må företagas. Sådant förordnande gäller intill dess

kommunens fullmäktige beslutat i frågan, dock ej längre än ett år. Där så erfordras

kan förbudets giltighet förlängas med högst två år i sänder. Motsvarande gäller då

fråga väckts om framställning angående fastställelse av generalplan eller antagande

eller ändring av byggnadsplan. Syftet med bestämmelserna är att skapa möjligheter

att under pågående planläggning förhindra tillkomsten av ny bebyggelse, som inte

kan inordnas i en blivande plan. Under vissa förutsättningar kan dispens från ifrågavarande

förbud medges.

I praxis har de provisoriska byggnadsförbuden ej sällan kommit att bli mycket

långvariga. Vissa fastighetsägare kan härigenom under lång tid hindras att till fullo

utnyttja sin egendom och kan härigenom tillskyndas skada, som inte uppväges av

fördelar av planläggningen. Mot bakgrunden härav hemställes i motionerna att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam utredning av frågan

om skydd för fastighetsägare mot skadeverkningar av långvariga provisoriska byggnadsförbud.

Utskottet vill för sin de! framhålla att det givetvis är önskvärt att de provisoriska

byggnadsförbuden inte består längre tid än som är oundgängligen nödvändigt. Å

andra sidan möter i dagens läge många gånger stora svårigheter att genomföra en

snabb planläggning. Svårigheterna synes f. ö. öka på grund av sådana faktorer söm

stigande standardkrav, trafikproblemens ökade vikt och allt oftare förekommande

saneringsfrågor. Knapphet på skolade fackmän råder vidare. Även planväsendets

organisation synes förete en del brister. Utskottet vill uttrycka förhoppningen att det

förslag till delning av byggnadsstyrelseorganisationen, som inom kort kommer att

föreläggas riksdagen, skall bidra till att förbättra förhållandena i detta avseende.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1967

Dröjsmålen med planläggningen sammanhänger emellertid även ibland med andra

omständigheter än bristande kapacitet hos planväsendet. Vanligt synes sålunda vara

att planarbetet försvåras t. ex. av ovissheten om större trafikleders sträckning. Projekteringen

av dessa är i sin tur beroende av när medelstilldelning för genomförande

av arbetena kan påräknas. I dessa fall saknar kommunerna, som själva kan ha ett

starkt intresse av att snabbt få en planering till stånd, ofta möjligheter att påskynda

planarbetet. Utskottet är sålunda av den meningen att det knappast är möjligt att

helt förekomma långvariga provisoriska byggnadsförbud.

I detta läge anser utskottet det önskvärt att frågan om införande av skydd för

enskild markägare mot skadeverkningar av oskäligt långvariga provisoriska byggnadsförbud

utreds. Som framgår av den föregående redogörelsen har även JO i

skrivelse till Kungl. Maj :t anmält att han för sin del funnit påkallat att frågan görs

till föremål för utredning. Utskottet ifrågasätter emellertid huruvida det är möjligt

att behandla den annat än i samband med en mer allsidig översyn av BL. Inom

Kungl. Maj :ts kansli prövas nu frågan om en sådan översyn i anledning bl. a. av

framställningar av byggnadsstyrelsen och bostadsutredningen. 1966 års riksdag har

även ansett sig kunna förutsätta att en utredning i fråga om de olika planinstituten

och planväsendets organisation skall komma till stånd på Kungl. Maj :ts initiativ.

Utskottet anser sig inte böra ta ställning till formerna för en utredning i den av motionärerna

väckta frågan men förutsätter att en sådan kommer till stånd snarast

möjligt. Någon ytterligare åtgärd från riksdagens sida kan inte anses påkallad.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1: 180 och II: 223 samt II: 303, icke

måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 21 februari 1967

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Svante Kristiansson, Knut Johansson,

Ebbe Ohlsson, Erik Jansson, Nils-Eric Gustafsson*, Åkesson och fru Landberg;
från

andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg, fru Torbrink,

herrar Grebäck, Hedin, Svenning och Åberg*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

av herr Nyberg.

Reservation

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.