Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändringar i jaktlagstiftningen jämte motioner i ämnet.

1967-10-31 · 23 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 23 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1967:52, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändringar i jaktlagstiftningen jämte motioner i ämnet.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 52 år 1967

1

Nr 52

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

ändringar i jaktlagstiftningen jämte motioner i

ämnet.

Genom en den 12 maj 1967 dagtecknad proposition, nr 136, har Kungl.

Maj :t under åberopande av propositionen bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden och lagrådets protokoll föreslagit riksdagen

att

dels antaga vid propositionen fogat förslag till lag angående ändring

i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt,

dels godkänna den nya ordning för fridlysning av vilda däggdjur och

fåglar varom föredragande departementschefen hemställt.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att jaktlagstiftningens system för fridlysning läggs

om så att alla vilda däggdjur och fåglar blir fridlysta i princip och jakt tilllåten

endast under bestämda jakttider.

Jaktlagens bestämmelser om jaktvårdsområde ändras enligt förslaget så

att länsstyrelserna får tillåta att till sådant område när som helst ansluts

fastighet som har betydelse för jaktvården på området. Samtidigt föreslås

en smidigare övergång till förlängd beståndstid för jaktvårdsområde.

Rätten för var och en att jaga varg och järv ersätts med en kontinuerlig

rovviltkontroll, som innefattar särskilt skydd för rennäringen och annan''

tarndjursskötsel. Rätten att döda säl var den än påträffas blir förbehållen''

yrkesfiskare.

För att göra det möjligt med effektivare åtgärder mot viltskador ger förslaget

länsstyrelserna ökade befogenheter att ordna tvångsjakt. Sådan jakt

föreslås också som ett medel att minska riskerna för kollisioner mellan älg

och motorfordon. Trafikskadat vilt kan enligt förslaget tillfalla jakträttsinnehavaren.

Strängare regler föreslås gälla mot den som låter hund löpa lös i viltmarker.

Vidare förordas straff skärpningar för olovlig jakt och andra brott mot

j aktlagstiftningens bestämmelser.

Ändringarna är avsedda att träda i kraft den 1 januari 1968.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 saml. 3 avd. Nr 52

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 52 år 1967

Lagförslaget

Det vid propositionen fogade lagförslaget har följande lydelse.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt

Härigenom förordnas, att 11 § 1 och 2 mom., 12 § 1 mom., 14 §, 15 § 1

mom., 18 och 22 §§, 24 § 1 och 3 mom., 26 § 2 mom. samt 28, 30 och 32—

34 §§ lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt1 skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)2 3

11

1 mom. För giltigheten —• —--—

Beslutet skall------— -

Ingår i

§•

----enskild rätt.

---därför uppgivas.

Avser beslutet förlängning av tiden

för jaktvårdsområdes bestånd

och har fastställelse av beslutet begärts

före utgången av den löpande

beståndstiden, skall området fortbestå

till dess frågan om fastställelse

slutligt prövats.

2 mom. På ansökan av ägare till

mark som är av betydelse för jaktvården

på jaktvårdsområde äger

länsstyrelsen förordna att marken

skall ingå i området. Sådant förordnande

får meddelas endast om särskilda

skäl föreligga och delägarna i

jaktvårdsområdet vid sammanträde

beslutat biträda ansökningen. I fråga

om kallelse till och omröstning vid

sådant sammanträde äger 10 §5

mom. motsvarande tillämpning.

— -— — ■— — över ansökningen.

1 Senaste lydelse av 11 § 1 och 2 mom., 12 § 1 mom., 14 § 2 mom., 15 § 1 mom., 18 §, 26 § 2

mom. samt 33 och 34 §§ se 1963:606, av 28 och 30 §§ se 1964:194 samt av 32 § se 1951:290. 2-1 §

3 mom. tillagt genom 1963:606.

’ Rent språkliga ändringar har i regel icke utmärkts genom kursivering.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 52 år 1067

3

(Nuvarande lydelse)

12

1 mom. Beslut enligt 10 § skall gälla

även mot ny fastighetsägare.

14

1 mom. Uppehåller sig varg eller

järv bevisligen i trakten, äge en var

företaga jakt å sådant djur å annans

jaktområde samt behålla de djur av

nämnda slag han därvid fäller.

2 mom. Påträffar någon tillfälligtvis

säl, evar det vara må, då må han

döda och behålla djuret. Enahanda

rätt have ock den som påträffar djur,

tillhörande någon av följande arter,

nämligen mullvadar, näbbmöss, fladdermöss,

sorkdjur (sorkar och lämlar),

råttor, skogsmöss och husmöss.

15

(Jfr 14 § 2 mom.) 1

1 mom. Inkommer räv, grävling, iller,

mink, hermelin, vessla, ekorre,

vildkanin, igelkott, duvhök, sparvhök,

kråka, råka, kaja, skata, björktrast

(snöskata), nötskrika, pilfink eller

gråsparv i gård eller trädgård, have

den som där bor eller innehar trädgården

så ock dennes folk rätt att döda

och behålla djuret, ändock att

jakträtten där tillkommer annan.

Likaledes må björn eller lo, som

inkommer i gård eller trädgård, av

nämnda personer dödas.

(Föreslagen lydelse)

§•

1 mom. Beslut enligt 10 § eller 11 §

2 mom. gäller även mot ny fastighetsägare.

§•

1 mom. Uppehåller sig björn, varg,

järv eller lo bevisligen i trakten, får

jakt efter sådant djur företagas på annans

jaktområde, i den mån Konungen

eller myndighet, som Konungen

bestämmer, tillåter det.

2 mom. Den som vid yrkesfiske

tillfälligtvis påträffar säl, får döda

och behålla djuret oberoende av vem

jakträtten tillkommer, om ej Konungen

eller myndighet, som Konungen

bestämmer, förordnar annat.

(Jfr 15 § 1 mom.)

§•

1 mom. Den som tillfälligtvis påträffar

djur tillhörande någon av arterna

mullvadar, sorkar (utom bisamråtta),

lämlar, råttor, skogsmöss

och husmöss får döda och behålla

djuret, även om jakträtten tillkommer

annan.

Inkommer räv, grävling, iller,

mink, hermelin, vessla, ekorre, vildkanin,

igelkott, fladdermus, duvhök,

sparvhök, kråka, råka, kaja, skata,

björktrast (snöskata), nötskrika, pilfink

eller gråsparv i gård eller trädgård,

har den som bor där eller innehar

trädgården samt dennes folk rätt

att döda och behålla djuret, även om

jakträtten tillkommer annan. Likaledes

får björn, varg, järv eller lo

som inkommer i gård eller trädgård

av nämnda personer dödas.

Konungen eller myndighet som

Konungen bestämmer äger förordna

om undantag från första eller andra

styckena eller om tillämpning av något

av dessa stycken på annan djurart

än som anges där.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 52 år 1967

(Nuvarande lydelse)

18

1 mom. Dödar eller fångar man

björn, lo, stork, örn, glada, brun glada,

pilgrimsfalk, jaktfalk eller berguv

eller anträffar man sådant djur

såsom fallvilt, tillfälle djuret kronan,

oberoende av vem jakträtten tillkommer,

där ej Konungen annorledes

förordnar.

2 mom. Beträffande rätten till fallvilt

av annat djur än i 1 mom. sägs

gälle följande:

Älg, hjort, rådjur och bäver, som

anträffas såsom fallvilt under tid då

sådant djur är fridlyst, tillfälle kronan.

I övrigt tillkomme rätten till fallvilt

jakträttsinnehavaren.

22

Löper hund lös i mark där villebråd

finnes, äge jakträttsinnehavaren

eller hans folk rätt att upptaga

hunden. Det åligger den som sålunda

upptagit hund att därom ofördröj ligen

tillsäga hundens ägare eller innehavare

eller, därest denne ej är

känd eller icke kan träffas, låta kungöra

det i tidning inom orten. Den

som vill återfå upptagen hund löse

den med tio kronor eller, där inom

ett år före upptagandet av samma

person innehavd hund blivit hos

samma jakträttsinnehavare löst, tjugu

kronor jämte för varje gäng ersättning

för hundens föda och övriga

kostnader. Har ej ägaren eller innehavaren

löst hunden inom åtta dagar

efter erhållen tillsägelse om upptagandet

eller inom trettio dagar från

det kungörelsen därom blivit införd

i tidningen, vare hunden förverkad.

Vill jakträttsinnehavaren hellre taga

lösen, vare hundens ägare eller innehavare

skyldig att utgiva sådan en
-

(Föreslagen lydelse)

§•

1 mom. Björn, varg, järv, lo, fjällräv,

bäver, val, stork, örn, glada,

brun glada, pilgrimsfalk, jaktfalk,

berguv, fjälluggla eller lappuggla

som dödas, fångas eller anträffas

som fallvilt, tillfaller kronan oberoende

av vem jakträtten tillkommer,

om ej Konungen eller myndighet,

som Konungen bestämmer, förordnar

annat.

2 mom. Älg, hjort eller rådjur som

dödas eller anträffas som fallvilt när

sådant djur är fridlyst tillfaller kronan,

om ej Konungen eller myndighet,

som Konungen bestämmer, förordnar

annat.

§■

Löper hund lös i mark där villebråd

finnes, äger jakträttsinnehavaren

eller hans folk rätt att upptaga

hunden. Det åligger den som sålunda

upptagit hund att därom ofördröj ligen

underrätta hundens ägare eller

innehavare eller, om denne är okänd

eller icke kan träffas, polismyndigheten

i orten. Den som vill återfå

upptagen hund skall lösa den med

femtio kronor, om hunden upptagits

under tiden den 1 mars—den 20 augusti,

och med tjugofem kronor i

annat fall samt utgiva ersättning för

hundens föda och övriga kostnader.

Har ej ägaren eller innehavaren löst

hunden inom en vecka efter det han

underrättades om upptagandet eller

inom två veckor efter det polismyndigheten

underrättades, är hunden

förverkad. Vill jakträttsinnehavaren

hellre taga lösen, är hundens ägare

eller innehavare skyldig att utgiva

sådan enligt förut angivna grunder,

om talan därom väckes inom en må
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 52 år 1967

5

(Nuvarande lydelse)

ligt förut angivna grunder, därest talan

därom instämmes inom trettio

dagar från det hunden varit att anse

såsom förverkad.

Jagar eller---------

Låter hund ---------—

(Föreslagen lydelse)

nåd från det hunden varit att anse

såsom förverkad.

--å villebrådsbeståndet.

nyss sagts.

24

1 mom. Orsakas till följd av viss

villebrådsarts utveckling avsevärd

skada å gröda, skog eller plantering

och kan skadan icke genom rimliga

åtgärder från markinnehavarens sida

förebyggas, förelägge länsstyrelsen

jakträttsinnehavaren att vidtaga de

åtgärder som må finnas erforderliga

i sådant avseende. Föreläggande varom

nu är sagt må dock ej givas, där

anledning föreligger till antagande

att skadan varder markinnehavaren

i huvudsak gottgjord. Underlåter

jakträttsinnehavaren att ställa sig

föreläggandet till efterrättelse, föror

dne länsstyrelsen, att jakt å området

skall genom därtill särskilt utsedd

jägare äga rum i ändamål att

åstadkomma erforderlig minskning

av villebrådsstammen.

Villebråd som---------

3 mom. Beräffande område, där

stam av vildkaniner finnes, må länsstyrelsen

förordna att jakt efter

vildkanin skall genom därtill av länsstyrelsen

särskilt utsedda jägare bedrivas

för att söka utrota stammen.

Förordnas om dylik jakt, äger länsstyrelsen

tillika föreskriva de undantag

från bestämmelserna i denna lag

som kunna finnas nödiga för jaktens

lj- Bihang till riksdagens protokoll 1967.

§•

1 mom. Orsakas till följd av viss

villebrådsarts utveckling avsevärd

skada på gröda, skog eller plantering

och kan sådan skadegörelse icke förebyggas

genom rimliga åtgärder av

den skadelidande, äger länsstyrelsen

förelägga den som har jakträtt på

mark, där det skadegörande villebrådet

har sitt huvudsakliga tillhåll, att

vidtaga skadeförebyggande åtgärder.

Föreläggande får dock ej meddelas,

om det kan antagas att skadan blir i

huvudsak gottgjord. Underlåter jakträttsinnehavare

att ställa sig föreläggande

till efterrättelse, äger länsstyrelsen

förordna om jakt på hans

område av därtill särskilt utsedda jägare

för att åstadkomma nödvändig

minskning av villebrådsstammen.

— första stycket.

Föreligger påtaglig fara för att

sammanstötning mellan motorfordon

och älg kan inträffa, äger länsstyrelsen

på begäran av polismyndighet

eller väg förvaltning vidtaga

åtgärd för att söka undanröja faran

genom jakt efter älg. För sådan åtgärd

gälla i tillämpliga delar bestämmelserna

i första och andra styckena

om föreläggande eller förordnande.

3 mom. Beträffande område, där

stam av vildkanin eller vildmink

finnes, får länsstyrelsen förordna att

jakt efter sådant djur skall genom

därtill av länsstyrelsen särskilt utsedda

jägare bedrivas för att söka utrota

stammen. Förordnas om dylik

jakt, äger länsstyrelsen tillika föreskriva

de undantag från bestämmelserna

i denna lag som behövas för

saml. 3 avd. Nr 52

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 52 år 1967

(Nuvarande lydelse)

ändamålsenliga bedrivande. Länsstyrelsen

bestämmer ock huru skall förfaras

med djur som dödas eller fångas

vid jakten.

26

2 mom. Från skyldighet----

Bestämmelserna om jaktvårdsavgift

äga icke tillämplighet i fråga om

rätten att under omständigheter,

som angivas i 14 § 2 mom. och 15 §,

döda i nämnda lagrum omförmälda

djur och ej heller i fråga om fångst

av vildkanin enligt 24 § 2 mom.

28

Jagar någon olovligt å annans

jaktområde, dömes till dagsböter.

Har han därvid fällt, fångat, sårat

eller påskjutit älg, hjort, rådjur, bäver,

björn eller lo, eller har jakten

bedrivits vanemässigt eller i större

omfattning, eller har vid jakten i

strid mot vad därom finnes stadgat

använts motorfordon, motorbåt, maskindrivet

fartyg eller bogserad farkost,

vare straffet dagsböter, lägst

tjugu, eller fängelse i högst sex månader.

Har olovlig jakt ägt rum inom annans

fågeldamm eller har vid dylik

jakt inom annans hägnade jaktpark

eller djurgård fällts, fångats, sårats

eller påskjutits villebråd som i andra

stycket sägs eller ren eller svan,

dömes den jagande till fängelse i

högst ett år eller, om brottet är ringa,

till dagsböter, dock ej under tju
-

Finnes någon-----— —

Var det annat villebråd än som

avses i 18 § 1 mom. och skedde

jakten å annat område än i 5 § 2

mom. sägs samt med användande av

tillåtet jakt- eller fångstredskap och

under tid, då jakt efter sådant villebråd

är tillåten, eller var fallviltet

sådant som enligt bestämmelserna i

18 § 2 mom. tillkommer jakträtts
-

(Föreslagen lydelse)

jaktens ändamålsenliga bedrivande.

Länsstyrelsen bestämmer även hur

det skall förfaras med djur som dödas

eller fångas vid jakten.

§.

- -—--- ■— av riket.

Bestämmelserna om jaktvårdsavgift

äga icke tillämplighet i fråga om

rätten att döda djur enligt 14 § 2

mom. eller 15 § och ej heller i fråga

om fångst av vildkanin enligt 24 §

2 mom.

§•

Den som olovligen jagar på annans

jaktområde, dömes för olovlig jakt

till dagsböter eller fängelse i högst

sex månader.

Är brottet att anse som grovt, dömes

till fängelse i högst ett år.

Vid bedömande huruvida brottet

är grovt skall särskilt beaktas, om

jakten avsett sällsynt eller värdefullt

villebråd eller om den bedrivits

vanemässigt eller i större omfattning

eller skett med otillåten hjälp av motorfordon

eller annat motordrivet

fortskaff ning smedel.

§•

— — -— värde förverkat.

Var det annat villebråd än som

avses i 18 § 1 mom. och skedde jakten

på annat område än i 5 § 2 mom.

sägs samt med användande av tillåtet

jakt- eller fångstredskap och under

tid, då jakt efter sådant villebråd

är tillåten, eller tillkommer

fallviltet jakträttsinnehavaren, tillfaller

det förverkade denne eller, i

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 52 år 1967

(Nuvarande lydelse)

innehavaren, tillfälle det förverkade

denne eller, i fall varom förmäles

i 29 § 2 mom. första stycket, övriga

delägare i allmänningen eller

samfälligheten och, i fall varom

sägs i samma moments andra stycke,

övriga å jaktvårdsområdet jaktberättigade

personer.

Med förverkat---- —--- -

7

(Föreslagen lydelse)

fall varom förmäles i 29 § 2 mom.

första stycket, övriga delägare i allmänningen

eller samfälligheten och,

i fall varom sägs i samma moments

andra stycke, övriga inom jaktvårdsområdet

jaktberättigade personer.

i 5 § 2 mom.

32

Idkar någon--------

För underlåtenhet att vid jakt

medföra gällande jaktkort eller vägran

att på anmodan av den det vederbör

framvisa detsamma vare straffet

böter från och med fem till och med

tre hundra kronor.

Visar den —- —---------

§•

----undandragits fonden.

Den som underlåter att vid jakt

medföra gällande jaktkort eller vägrar

att på anmodan av den det vederbör

framvisa detsamma, dömes till

böter, högst femhundra kronor.

--från ansvar.

33 §.

Uraktlåter någon----- ---

Bryter någon mot vad i 17 § är föreskrivet,

böte från och med fem till

och med tre hundra kronor.

Överträder någon förbud som är

stadgat i 19 § första eller andra

stycket eller 20 § och är ej förseelsen

att anse såsom olovlig jakt å annans

jaktområde, straffes med böter från

och med tio till och med tre hundra

kronor. Var det i fall som avses i 19

§ första stycket älg, hjort eller rådjur,

som skrämdes, motades eller

lockades, må böterna ej sättas lägre

än femtio kronor.

Bryter någon mot föreskrift som

meddelats med stöd av 24 § 3 mom.,

dömes till böter från och med tio till

och med trehundra kronor.

----till dagsböter.

Den som bryter mot 17 §, dömes

till böter, högst femhundra kronor.

Den som bryter mot 19 § första eller

andra stycket eller 20 §, dömes,

om gärningen ej är att anse såsom

olovlig jakt, till böter, högst femhundra

kronor.

Den som bryter mot föreskrift,

som meddelats med stöd av 24 § 3

mom., dömes till böter, högst femhundra

kronor.

34

Allmän åklagare —- -—-------

Sker intrång----- —---

I övrigt må förbrytelse mot denna

lag ej åtalas av allmän åklagare, där

den ej av målsägande angives till sådant

åtal.

—. — — denna lag.

— — detta verk.

I övrigt får brott mot denna lag

åtalas av allmän åklagare endast om

målsägande angiver brottet till åtal

eller åtal finnes påkallat ur allmän

synpunkt.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 52 år 1967

Såsom målsägande--—-----— jaktberättigad person.

Innefatta föreskrifter —----— —--bestämmelse gällande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968. De nya bestämmelserna i 11 §

1 och 2 mom. samt 12 § 1 mom. gäller även i fråga om j aktvår dsområde som

bildats dessförinnan.

Motionsyrkanden m. m.

I anledning av propositionen har väckts följande motioner, nämligen

A. de likalydande motionerna I: 864- av herrar Sveningsson och Arvidson

och II: 1068 av herrar Hedin och Lothigius, (samtliga h), vari hemställes
»att

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om en allsidig

utredning angående jakt med motordrivet fordon»;

B. de likalydande motionerna I: 874 av herrar Sveningsson och Enarsson

och II: 1080 av herrar Hedin och Lothigius, (samtliga h), vari hemställes

»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om tillsättande

av en utredning angående orsakerna till och åtgärder mot olyckor mellan

motorfordon och vilt och att därvid särskilt uppmärksamma åtgärder att

minska trafikskadade djurs lidanden; samt

C. motionen II: 1079 av herr Hedin (h), i vilken hemställes

»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om en allsidig

utredning angående jakt från motordrivet fordon varvid jämväl beaktas

skärgårdsjägarnas intresse av att använda sig av med rodd framdriven

motorbåt för upphämtning av skjuten fågel».

Till utskottet har inkommit skrift från enskild person angående »nyreformering

i jaktlagstiftningen».

Motiven till lagförslaget

Av motiven till lagförslaget redovisar utskottet endast de delar som är

av särskilt intresse med hänsyn till de i ämnet väckta motionerna. I övriga

delar hänvisas till propositionen.

Det må anmärkas att motionerna I: 864 och II: 1068 samt II: 1079 gäller

sådana ändringar i jaktstadgan (JS), som inte berörts i propositionen.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 52 år 1967

9

Särskilda bestämmelser om vissa djurarter

Gällande rätt

Bestämmelserna om kronans rätt till vissa djur avser i

första hand att ge ett ökat skydd för vissa värdefulla eller sällsynta djurarter.

Därför stadgas i 18 § 1 mom. JL att sådant djur som dödas, fångas

eller anträffas som fallvilt alltid skall tillfalla kronan, oavsett vem som har

jakträtten. Som tidigare framgått kan Kung}. Maj :t förordna om undantag

från denna regel. Kronans rätt i denna del avser f. n. björn, lo, stork, örn,

glada, bruna glada, pilgrimsfalk, jaktfalk och berguv. I fråga om rätten till

fallvilt av andra djur gäller enligt 18 § 2 mom. JL att älg, hjort, rådjur eller

bäver som anträffas dött under tid då sådant djur är fridlyst skall tillfalla

kronan, medan rätt till fallvilt i övrigt tillkommer jakträttsinnehavaren.

I viss överensstämmelse med 18 § 2 mom. JL föreskrivs i 25 § JS att, om

älg, hjort, rådjur eller bäver under fridlysningstid påträffas så illa sårat eller

eljest skadat att det är nödvändigt att döda djuret, skall detta tillfalla

kronan. Motsvarande anses i praktiken gälla när sådant djur visserligen

inte »anträffas» dött eller illa sårat men omedelbart avlider genom olyckshändelse,

t. ex. vid sammanstötning med tåg eller bil.

Här kan även erinras om bestämmelserna i 5 § 1 mom. JL, enligt vilka

den som äger väg inte har jakträtt på vägen, om han inte äger mark intill

denna, medan den som äger marken på bägge sidor av väg har jakträtt på

vägen, även om han inte äger vägen. Går väg i gränsen mellan skilda ägares

mark och äger ingen av dem vägen, har enligt samma lagrum var och en av

dem jakträtt på vägen. Den jakträtt som avses i dessa bestämmelser innefattar

även rätten till fallvilt.

Jaktutredningen

I fråga om rätten till älg, hjort och rådjur som anträffas som fallvilt tar

utredningen upp spörsmålet om rätten till vilt som dödas i trafiken. Med

hänvisning till den åderlåtning som älg- och rådj ursstammarna i vissa trakter

tillfogas genom kollisioner med tåg och bil har enligt utredningen röster

höjts för alt under fridlysningstid dödat eller till följd av ådragna skador

avlivat hjortvilt bör tillkomma vederbörande jakträttsinnehavare. Exempel

finns enligt utredningen på hur en älgstam inom ett område kan decimeras

av trafikdöden så att minskningen kullkastar den beräkning som ligger till

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 52 år 1967

grund för det antal älgar som på licens normalt får fällas inom området

under särskild jakttid.

För att bereda möjlighet för Kungl. Maj :t att i sådana och jämförliga

fall låta dödat hjortvilt tillfalla jakträttsinnehavaren i stället för kronan

föreslår utredningen att bemyndigandet för Kungl. Maj :t att förordna om

avvikelse från 18 § 1 mom. JL skall gälla även i fråga om 2 mom. samma

paragraf och inte bara avse regelrätt fallvilt utan även djur som lovligt fälls

eller eljest dödas under fridlysningstid. Enligt utredningens förslag till lagtext

får undantag medges av Kungl. Maj :t eller av myndighet som Kungl.

Maj :t bestämmer.

Remissyttrandena

Jaktutredningens förslag till ändrade bestämmelser i fråga om rätt till

älg, hjort eller rådjur som förolyckas eller avlivas under fridlysningstid

har i allmänhet inte föranlett några erinringar från remisshåll. Endast

hovrätten för Nedre Norrland ifrågasätter om utredningens skäl för den

föreslagna undantagsbestämmelsen är bärande. Enligt hovrättens mening

är det inte påkallat att i nu förevarande sammanhang göra annan ändring

i 18 § JL än som föranleds av att varg, järv och val införlivas med de djurarter

som i princip tillfaller kronan. Länsstyrelsen i Gävleborgs län är av

motsatt uppfattning och uttalar att hjortvilt som skadas genom kollision

med trafikmedel utan närmare utredning i frågan synes kunna tillfalla

vederbörande jakträttsinnehavare. Svenska jägareförbundet framhåller att

det skulle innebära en betydande vinning för viltvården om förslaget förverkligades.

Gällande regler medverkar enligt förbundet inte till att trafikdödat

eller trafikskadat hjortdjur blir skyndsamt omhändertaget eller i

förekommande fall avlivat. Förbundet pekar vidare på att den nya bestämmelsen

bör gälla även i fråga om den situation som avses i 25 § JS och

hänvisar bl. a. till behovet att ha en regel för de fall när rådjurskid skadas

vid slåtter.

Departementschefen

Enligt 18 § 2 mom. JL gäller i övrigt att älg, hjort eller rådjur som

under fridlysningstid anträffas som fallvilt, dvs. dött, alltid tillfaller kronan.

I fråga om annan tid samt andra djurarter, med undantag av dem

som anges i paragrafens första moment, tillkommer rätten till fallvilt jakträttsinnehavaren.

Från regeln om fallvilt av nämnda hjortdjur kan Kungl.

Maj :t inte medge undantag. Bemyndigande för Kungl. Maj :t att medge un
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 52 år 1967 11

dantag finns emellertid i fråga om kronans rätt till vilt enligt 1 mom. Utredningen

har anfört att denna olikhet kommit att framstå som en brist

särskilt när de värdefulla djur som avses i 2 mom. under fridlysningstid

dödas i samband med trafikolyckor eller därvid skadas så att de måste

avlivas. Det är nämligen, med hänsyn till att antalet sådana fall ständigt

ökar i takt med utvecklingen av landsvägstrafiken, enligt utredningen skäligt

att jakträttsinnehavaren får rätten till det vilt som dödas på detta sätt.

Även utan samband med trafikolyckor inträffar det att djur under fridlysningstid

påträffas så skadade eller sårade att de måste avlivas. Utredningen

föreslår därför att Kungl. Maj :t eller myndighet, som Kungl. Maj :t bestämmer,

får rätt dels att medge undantag även från ifrågavarande bestämmelse

i 2 mom., dels att i övrigt bestämma om rätten till älg, hjort eller rådjur

som lovligt dödas under fridlysningstid. Vid remissbehandlingen har med

något undantag inga erinringar förts fram mot detta förslag. Enligt min

mening bör utredningsförslaget förverkligas i första hand för att öka benägenheten

att skyndsamt ta hand om skadat vilt. Förslaget är även väl

förenligt med jaktlagens bestämmelser om jakträtten på väg. Den regel

som sålunda behövs kan lämpligen utformas som ett undantag från den

huvudregel som alltjämt bör gälla. Jag förordar därför att ifrågavarande

bestämmelse i 18 § 2 mom. JL ändras så att älg, hjort eller rådjur som dödas

eller anträffas som fallvilt, när sådant djur är fridlyst, tillfaller kronan,

om inte Kungl. Maj:t eller myndighet, som Kungl. Maj:t bestämmer,

förordnar annat. Att den med rätten till vilt följande rätten till fallvilt i

övrigt tillkommer jakträttsinnehavaren torde inte behöva utsägas särskilt

i lagtexten. Bestämmelsen härom kan därför utgå. Detta föranleder en

följdändring i 30 § JL.

Förordnas om undantag från kronans rätt till dessa djur, bör samtidigt

vissa villkor gälla för den till vars förmån undantaget görs. För att skadat

fridlyst vilt av ifrågavarande arter skall få tillfalla jakträttsinnehavaren bör,

i de fall när djuret måste spåras upp och avlivas, i regel gälla att denne medverkat

därvid. Vidare bör, i principiell överensstämmelse med skyldigheten

att betala särskild avgift till länets älgskadefond (älgavgift) för älg som

blir fälld, ett motsvarande belopp betalas till fonden av den som får tillgodogöra

sig fallvilt av älg med stöd av förordnande om undantag från

kronans rätt. Kungl. Maj :t eller myndighet, som Kungl. Maj :t bestämmer,

bör äga meddela föreskrifter om villkor i nu nämnda hänseenden.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 52 år 1967

Viltskador på annans mark, m. m.

Gällande rätt

Utöver viltskador på gröda, skog eller plantering uppkommer inte sällan

person- och materielskador vid kollisioner mellan motorfordon

och älg. I jaktlagen finns inga bestämmelser som föranletts av

detta förhållande. I enlighet med de riktlinjer för älgjaktens organisation

m. m. som godkändes av 1965 års riksdag (prop. 19, JU 4, rskr 144) föreskrivs

emellertid i 15 § JS att, om det föreligger påtaglig fara för sammanstötning

mellan motorfordon och älg, jakträttsinnehavare hos länsstyrelse

kan få tillstånd (licens) att under särskild jakttid i anslutning till den allmänna

höstjakten fälla visst antal älgar, även om hans mark inte är av

den storlek och beskaffenhet som i regel fordras för sådan licens. Vid tillståndsgivningen

skall det antal älgar som får fällas bestämmas med hänsyn

till behovet att minska älgstammen. Enligt 16 § JS kan licens för samma

ändamål meddelas även i fråga om annan tid på året än i anslutning

till den allmänna jakten. I 4 och 5 §§ kungörelsen den 9 april 1965 (nr 260)

om älgavgift m. m. finns bestämmelser om att statens naturvårdsnämnd ur

älgskadefond som finns i varje län får bevilja bidrag med anledning av

sådan trafikskada på motorfordon som orsakats av älg inom länet och är

av någon betydenhet.

Jaktutredningen

I anslutning till de föreslagna ändringarna av 24 § 1 mom. JL tar jaktutredningen

även upp frågan om möjligheterna att genom ökad licensjakt

minska en älgstam för att därigenom motverka riskerna för kollisioner

mellan motorfordon och älg. Utredningen anför i huvudsak.

Bestämmelserna om licens jakt innebär inget tvång för jakträttsinnehavaren

att skjuta fler älgar än han enligt sedvanliga grunder, stammens

storlek eller skadegörelse på skog eller gröda kan finna påkallat. För

att en licensjakt skall få avsedd verkan på trafiksäkerheten måste man

med någorlunda säkerhet kunna avgöra på vilken mark den älgstam som

utgör faromomentet har sitt huvudsakliga tillhåll. Det är jakträttsinnehavarna

på den marken som skall få licensen. Man måste vidare ha någorlunda

kännedom om älgstammens storlek och vandringsvanor. Den omständigheten

att en s. k. älgväxel korsar en väg kan inte rimligtvis tas till

intäkt för en minskning av eljest normalstor älgstam i trakten. I sådana

fall bör skyltar och viltspeglar varna trafikanterna. Jaktutredningen anser

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr 52 år 1967

därför att frågan om att minska faran för kollision mellan motorfordon

och älg måste lösas enligt samma regler som gäller i jaktlagen i fråga om

skadegörelse av vilt. Genom den utredning som utgör en grundläggande del

av den i 24 § 1 mom. föreskrivna proceduren blir det möjligt att få tillfredsställande

besked om de olika faktorer som bör vara klarlagda innan

beslut träffas om en nedskärning av en älgstam. Förslagsställare hos länsstyrelsen

bör vara polismyndighet eller vägförvaltning.

Enligt det i betänkandet intagna förslaget till lagtext föreslår jaktutredningen

att 24 § 1 mom. JL i tillämpliga delar skall gälla för det fall att

påtaglig fara befunnits föreligga i någon trakt för sammanstötning mellan

motorfordon och älg samt faran inte är att tillskriva visst djur. Behörig att

påkalla föreläggande för berörda jakträttsinnehavare att vidta behövliga

åtgärder i skadeförebyggande syfte är polismyndighet eller vägförvaltning.

Meddelar länsstyrelsen förordnande om jakt genom särskilt utsedda jägare

skall, enligt förslaget, om sålunda beslutad jakt gälla vad Kungl. Maj :t

förordnar. I sistnämnda hänseende tillägger jaktutredningen att medverkan

av länsjaktvårdsorganisation är nödvändig inte bara när det gäller

ärendets handläggning bos länsstyrelsen utan särskilt vid »exekutionens

utförande», dvs. verkställandet av den beslutade jakten.

Remissyttrandena

Mot tanken att genom föreläggande om jakt eller förordnande om tvångsjakt

minska älgstammen inom vissa områden för att minska risken för

kollisioner mellan motorfordon och älg uttalas ogillande

i flera remissvar. Länsstyrelsen i Kalmar län avstyrker förslaget och åberopar

i likhet med Norra Kalmar läns jaktvårdsförening att kollisionsriskerna

genom sådan jakt endast tillfälligt möjligen kan minskas något. En

stark lokal decimering av en viltstam medför dock, sägs det, att individer

från kringliggande områden tar det »lediga» utrymmet i besittning. En i

enlighet med förslaget framtvingad älgjakt kan därför få katastrofala följder

för älgstammen inom stora områden. I uttalandet sägs vidare att andra

åtgärder för att minska eller undanröja kollisionsrisken är effektivare, t. ex.

viltspeglar, stängsel, gleshuggning och buskröjning närmast vägarna samt

lokala hastighetsbegränsningar i kombination med varningstavlor för viltstråk.

Liknande uttalanden görs av domänstyrelsen, Svenska naturskyddsföreningen

samt jaktvårdsföreningarna i Skaraborgs, Jönköpings och Västernorrlands

län. Sistnämnda jaktvårdsförening bekräftar dock liksom

domänstyrelsen att älg vintertid ofta förekommer i stora anhopningar längs

vägarna.

Förslaget tillstyrks av rikspolisstyrelsen och Svenska jägareförbundet

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 52 år 1967

samt lämnas utan erinran i remissvaren i övrigt. Rikspolisstyrelsen uttalar

att antalet trafikdödade älgar under år 1962 uppgick till omkring 1 000 och

att antalet med all sannolikhet därefter ökats betydligt. Styrelsen fortsätter.

Under år 1966 förekom flera svåra olyckor vid kollisioner mellan älgar och

motorfordon, varvid svåra person- och fordonsskador uppkom. I de mest

utsatta polisdistrikten beräknar man att det inträffar eu sammanstötning

per vecka. För att hindra dessa olyckor finns på många platser viltspeglar

och på särskilt farliga ställen har försök gjorts med höga staket. Trots dessa

åtgärder är antalet kollisioner mellan älgar, rådjur och motorfordon stort.

Även om den föreslagna möjligheten att hos länsstyrelse påkalla åtgärd för

att nedbringa viss viltstam av praktiska skäl endast kan användas i ringa

omfattning, anser dock styrelsen att bestämmelsen kan få betydelse för trafiksäkerheten.

Svenska jägareförbundet tillfogar till sitt tillstyrkande av

förslaget att föreläggande eller förordnande om jakt bör få meddelas endast

när andra åtgärder, såsom hastighetsbegränsning, uppsättande av varningsskyltar

för viltstråk eller av viltspeglar, visat sig overksamma. Motsvarande

uppfattning uttalas även av länsstyrelsen i Jönköpings län samt av flera

av de remissinstanser som i första hand motsatt sig utredningens förslag.

Svenska jägareförbundet anser vidare i likhet med länsstyrelsen och jaktvår

ds för eningen i Södermanlands län att det bör åligga vägförvaltningen

och inte den enskilde jakträttsinnehavaren att vidta de åtgärder i anslutning

till vägarna som behövs i skadeförebyggande syfte, såsom t. ex. vippsättande

av viltstängsel eller viltspeglar.

Departementschefen

I samband med de frågor om jakträttsinnehavares rätt till fallvilt som

tidigare avhandlats berörde jag även problemet med kollisioner mellan

motorfordon och älg eller annat hjortvilt. Detta problem har

en betydligt allvarligare sida än frågan om vem trafikskadat vilt skall tillfalla,

nämligen hur man i trafiksäkerhetens intresse skall kunna förebygga

faran för kollisioner med i första hand älg. F. n. finns inga bestämmelser

härom i jaktlagen. De bestämmelser i jaktstadgan som nyligen meddelats

i syfte att tillåta ökad jakt efter älg innefattar inga möjligheter till tvångsingripande.

Vidare har vissa ersättningsregler meddelats. Erfarenheten visar

emellertid att sammanstötning mellan bil och älg inte bara föranleder

materiella skador utan även kan leda till svåra personskador och till att

människoliv går till spillo. Jaktutredningen har med hänsyn härtill föreslagit

att de möjligheter som i 24 § 1 mom. JL tillagts länsstyrelsen att ingripa

mot viltskador skall göras tillämpliga även för att förebygga trafikskador

i anledning av kollisioner mellan motorfordon och älg. Förutsättning skall

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 52 år 1967 15

enligt förslaget vara att det i någon trakt föreligger påtaglig fara för sådan

sammanstötning och att anmälan om förhållandet görs till länsstyrelsen

av polismyndighet eller vägförvaltning.

Under remissbehandlingen har delade meningar om utredningens förslag

kommit fram. Det betonas att kollisionsriskerna endast tillfälligt kan

minskas genom jaktåtgärder, eftersom en lokal reducering av älgstammen

i ett område medför att älgar från kringliggande marker söker sig till området,

om det är en begärlig s. k. biotop för älg. De som tillstyrkt förslaget

har betonat värdet av att möjlighet till tvångsjakt på älg tillskapas i trafiksäkerhetens

intresse, även om åtgärden av praktiska skäl inte kan få användning

annat än i begränsad omfattning.

I den alltmer förändrade situation som uppstår i konflikten mellan jaktvårdsintresset

och trafiksäkerhetsintresset genom trafikens snabba tillväxt

och vägnätets utbyggnad är det enligt min mening ofrånkomligt att jaktvårdshänsynen

får vika. Kan någon åtgärd vidtas för att minska riskerna

för kollisioner mellan bil och älg bör den tveklöst få anlitas, även om den

ter sig olämplig från renodlad jaktsynpunkt. Jag förordar därför en regel

i huvudsaklig överensstämmelse med jaktutredningens förslag. I likhet med

vad de flesta remissinstanser uttalat anser jag dock att man alltid bör

söka minska kollisionsrisken i första hand genom åtgärder som är ägnade

att ge mera varaktig effekt, såsom anordningar i vägens närhet, t. ex. viltspeglar,

gleshuggning o. d. Sådana åtgärder bör dock ankomma på väghållaren

och inte på vederbörande jakträttsinnehavare. Intrång i dennes

rätt skall därför endast avse tvångsjakt. Bestämmelsen härom kan med

fördel tas in som ett nytt stycke i 24 § 1 mom. JL.

Motionerna in. m.

Enligt 8 § 1 mom. JS är jakt från motordrivet fordon förbjuden. Därjämte

stadgas att sådant fordon ej heller eljest vid jakt får användas så

att genom detsamma villebrådets uppmärksamhet avleds från den jagande.

I 2 mom. av samma paragraf förbjuds all jakt från motorbåt, vare sig

med inbyggd eller löstagbar motor, eller annat maskindrivet fartyg ävensom

från bogserad farkost. Undantag görs dock för jakt efter säl.

Överträdelse av förbuden straffas enligt 29 § 4 mom. med dagsböter,

dock ej under tio. Har vid jakten fridlyst villebråd fällts, sårats eller påskjutits

är straffet fängelse i högst ett år eller dagsböter, dock ej under

tjugu. Har motorfordon använts i samband med olovlig jakt på annans

jaktområde utgör detta enligt 28 § JL en av de omständigheter som medför

straffskärpning. Paragrafen föreslås i propositionen få på visst sätt

ändrat innehåll. Utskottet hänvisar i denna del till lagsförslaget. Även

straffbestämmelserna i JS skall omarbetas (jfr prop. s. 90).

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Tredje lagutskottets utlåtande nr 52 år 1967

Det bör här nämnas att jaktutredningen efter särskilda framställningar

övervägt ändringar i 8 § JS. Utredningen har emellertid icke funnit anledning

föreslå någon ändring i vad avser paragrafens 1 mom. rörande jakt

från motordrivet fordon. Vad gäller förbudet mot jakt från motorbåt m. m.

enligt 2 mom. har utredningen föreslagit undantag för det fall att av omständigheterna

framgår att användandet av båten eller annan farkost skett

i avsikt att upphinna vid lovlig jakt skadeskjutet vilt (betänkandet s. 177

och 218).

Vid remissbehandlingen har från flera håll, bl. a. hovrätten för nedre

Norrland och riksåklagaren, anförts att en undantagsbestämmelse motsvarande

den nyssnämnda bör införas även i 8 § 1 mom. JS. Å andra sidan

har åtskilliga remissorgan avstyrkt utredningens förslag under hänvisning

till att ett genomförande därav kommer att försvåra kontrollen av otilllåten

jakt från motorbåt. Det har även hävdats att undantagsbestämmelsen

är överflödig, emedan 1 § JS ålägger den som sårat villebråd att vidta erforderliga

åtgärder för att uppspåra och döda djuret.

Flera remissorgan har föreslagit att 8 § 1 mom. förtydligas så att därav

uttryckligen framgår att det är förbjudet att använda motordrivet fordon

för att spåra eller förfölja villebråd. Några, däribland Svenska jägareförbundet,

föreslår en utredning rörande jakt från motordrivna transportmedel.

Slutligen skall här nämnas att statens naturvårdsverk med skrivelse den

20 september 1967 till Kungl. Maj :t överlämnat och yttrat sig över vissa

förslag från Svenska jägareförbundets sida angående bl. a. 8 § JS. Naturvårdsverket

har i skrivelsen tillstyrkt, dels ändring i nämnda 8 § med sådan

innebörd att — förutom motorfordon — sådan ljudalstrande maskinell

anordning som kan avleda villebrådets uppmärksamhet från den jagande

inte får användas vid jakt, dels sådan komplettering av 8 § att därav

uttryckligen framgår att snöskoter eller annat terränggående fordon inte

far användas för att uppsöka, spåra eller förfölja villebråd. Naturvårdsverket

anmäler vidare i skrivelsen sin avsikt att närmare utreda frågorna

rörande dels förbud att i motorfordon transportera vapen annat än om det

förvaras oladdat i fodral, dels förbud att medföra vapen på eller i terränggående

fordon.

Frågan om ändring i 8 § JS övervägs f. n. inom Kungl. Maj :ts kansli.

I motionerna 1:864 av herrar Sveningsson och Arvidsson och 11:1068

av herrar Hedin och Lothigius anförs att det råder oklarhet beträffande frågan

i vad mån det är tillåtet att använda motorfordon vid legal jaktutövning.

Som exempel nämns att det är föremål för olika bedömningar på

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 52 år 1967 17

vilket avstånd en bil får parkeras i förhållande till ett jaktpass för att

den inte skall anses avleda villebrådets intresse från den jagande. Vidare

sägs att det är oklart om man får använda ett motodrivet fordon för att

genskjuta t. ex. en älg, som man vet är på väg mot en viss plats. Motionärerna

ställer även frågan om inte kontrollsynpunkterna drivits för långt

vid tillämpningen av bestämmelserna. De ifrågasätter bl. a. om det är motiverat

att såsom f. n. sker tolka bestämmelserna så att det är otillåtet att i

jaktens inledande skede med motorfordon följa upptäckta viltspår.

I motionen II: 1079 av herr Hedin tas upp frågan om användande av motorbåt

vid sjöfågeljakt. Motionären anför bl. a. att den av jaktutredningen

föreslagna ändringen i 8 § 2 mom. JS blir illusorisk om man normalt inte

får använda sig av motorbåt under jakten. F. n. anses man begagna sig av

motorbåt så snart båten är försedd med motor och således även om den för

tillfället fram drives genom rodd. Enligt motionärens mening talar starka

skäl för att bestämmelserna bör utformas så att de inte hindrar att man

på detta sätt ror en motorbåt för att hämta skadskjuten fågel.

I motionerna I: 874- av herrar Sveningsson och Enarsson och II: 1080 av

herrar Hedin och Lothigius betonas — mot bakgrunden bl. a. av den gångna

sommarens många olyckor där vilt varit inblandet — det angelägna i

att en utredning snarast tillsätts med uppgift att försöka finna effektiva

medel mot kollisioner mellan fordon och älg eller andra djur. Motionärerna

anför vidare att förslaget om att älg in. fl. dj ur, som skadas eller såras

under fridlysningstid så att de måste avlivas, under vissa villkor skall kunna

tillfalla markägaren kan motverka sitt syfte att öka benägenheten att

skyndsamt ta hand om skadat vilt. Efterforskning av på vilken mark en

älgkrock inträffat och av jakträttsinnehavaren anses nämligen kunna försena

uppspårandet av djuren. Såväl jakträttsinnehavaren på den mark där

älgen skadats som den där älgen avlivats kan, säger motionärerna, tänkas

på lämpligt sätt kunna kompenseras, t. ex. genom att de får inlösa älgen

till ett förmånligt pris. Till slut sägs i motionerna att en utredning om skadorna

vid kollisioner mellan fordon och älg också bör omfatta frågan om

polispersonalens utrustning och utbildning för att avliva skadade djur.

I anledning av vad i de två sistnämnda motionerna anförs beträffande

polisens utrustning och utbildning må här hänvisas till en redogörelse för

vissa planerade åtgärder på området som återfinns i rikspolisstyrelsens

tidskrift Svensk Polis nr 10/1967. Av denna framgår att rikspolisstyrelsen,

sedan anslag för ändamålet nu beviljats, avser att förse varje polisdistrikt

och även vissa arbetsgrupper med en utrustningssats, som kan användas

vid avlivning av djur som skadats exempelvis vid sammanstötningar med

motorfordon. Satserna skall bestå av 1 studsare, 1 hagelgevär, 1 eller 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 52 år 1967

jaktknivar, jaktväska och skyddsutrustning. Inköpen beräknas kunna påbörjas

under hösten så att de första satserna kan vara ute i distrikten vid

jultiden. Av redogörelsen framgår vidare att rikspolisstyrelsen kommer att

ge ut en lärobok för polismän om jakt, jakträtt och omhändertagande av

trafikskadat vilt. Läroboken kommer bl. a. att redogöra för hur avlivningen

av djur bör tillgå.

Utskottet har erfarit att man inom rikspolisstyrelsen även är sysselsatt

med att utarbeta en folder med kortfattade råd och anvisningar rörande

de åtgärder som polisen bör vidta i samband med trafikolyckor med vilt.

Också denna folder redogör för tillvägagångssättet vid avlivning av djur.

Vad beträffar viltolyckorna och vad därmed har samband må här hänvisas

till en artikel av byrådirektören Olov Nellborn, Statens vägverk, i Svenska

vägföreningens tidskrift nr 7/1967.

Av artikeln framgår bl. a. att viltolyckorna — däri inräknat även olyckor

med tamdjur — år 1964 enligt statistiska centralbyrån utgjorde 3 procent

av alla trafikolyckor. Av alla i trafikolyckor omkomna personer dödades 5

promille i djurolyckor och av alla eljest skadade personer skadades 9 promille

vid sådana olyckor. Djurolyckornas andel av det totala antalet har

dock en starkt stigande tendens. Cirka 70 procent av djurolyckorna inträffar

under mörker. Av de återstående händer många i gryning och skymning.

Av antalet under år 1963 i trafiken dödade eller skadade djur svarade

enligt den officiella statistiken, vilken grundar sig på olyckor som polisen

rapporterar, älg och rådjur för vardera en tredjedel, renar och hundar för

vardera 12 procent och nötkreatur för 7 procent.

I artikeln diskuteras olika åtgärder som kan vidtas mot viltolyckor.

Artikelförfattaren anför bl. a. följande:

Röjning av vegetation längs vägens sidor

Det har från många håll hävdats att röjning av träd och markvegetation

inom ett visst avstånd från vägen skulle vara en lämplig åtgärd för att förhindra

viltolyckor. Sådan röjning kan visserligen vara ägnad att överhuvud

höja trafiksäkerheten, men medför ganska stora kostnader. Åtgärden kan

utan tvivel minska risken för viltolyckor i dagsljus och halvdager. Det är

emellertid tveksamt om den är effektiv under mörker eftersom fordonens

strålkastarljus har ringa sidospridning och därför knappast i sådan grad

belyser det avröjda området att trafikanterna i realiteten har någon möjlighet

att i strålkastarljuset upptäcka djur, som befinner sig inom detta område.

Det har stundom påståtts att djuren skulle tveka att korsa ett sålunda

avröjt område eftersom de i god tid kan se när fordon nalkas. Detta

påstående motsäges dock av den allmänna erfarenheten att djuren inte visar

någon skygghet för motorfordon.

Den hittills vanligaste åtgärden mot viltolyckor, uppsättningen av varningsmärken

för viltstråk, anses ha ingen eller mycket ringa effekt. Artikelförfattaren

nämner att man även diskuterat hastighetsbegränsning på

s. 19 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 52 år 1967

19

sträckor där viltolyckor brukar inträffa. Den hastighet, som i så fall kunde

komma i fråga, skulle vara 30 ä 50 km/tim. Eftersom möjligheterna att övervaka

hastighetsbegränsningars efterlevnad är mycket små, måste man enligt

hans mening räkna med ringa effekt av en sådan åtgärd.

Viltstängsel

Viltstängslets ändamål att helt hindra djuren från att beträda vägen innebär

att vissa krav måste vara uppfyllda. Sålunda måste stängslet vara så

högt att de aktuella djuren inte kan hoppa över, maskvidden i nätet vara

tillräckligt liten för att hindra djuren att krypa genom och hållfastheten

tillräcklig för att djuren inte skall springa ned stängslet. Dessutom måste

stängslet sträcka sig tillräckligt långt på ömse sidor om det aktuella stråket

så att djuren inte alltför lätt finner en väg förbi.

Av olika uppgifter synes framgå att man för rådjur behöver en stängselhöjd

av 1,5 m, för hjort 2,7 in och för älg troligen ännu något högre.

På den senaste tiden har även diskuterats elektriska viltstängsel, som

arbetar enligt samma principer som det elektriska kreatursstängslet. Elstängslet,

som ännu befinner sig på utvecklingsstadiet, synes bl a ur ekonomisk

synpunkt kunna bli överlägset det mera konventionella viltstängslet.

Viltspeglar

De svenska vägmyndigheterna satte efter diskussion med bl. a. jaktvårdens

representanter hösten 1962 upp ett mindre antal speglar för att prova

fram lämpliga monteringsprinciper. Året därpå sattes 5 000 speglar ut på

försök. Sedan dess har försöken successivt utökats för att nu omfatta inemot

50 000 speglar.

Avsikten med denna försöksverksamhet var att se hur stor säkerhetsfrämjande

effekt dessa speglar hade. Det förutsattes därför att man skulle

följa upp olycksutvecklingen på försökssträckorna. Med hänsyn till viltolyckornas

ringa numerär anågs det att uppföljningen borde omfatta 5 år före

och 5 år efter utsättningen. Eftersom den första utsättningen skedde 1963

är uppföljningsperioden ej avslutad och någon slutredovisning av försöken

kan ännu ej göras.

En enkel preliminär bearbetning av viltolycksstatistiken från femton försökssträckor

har dock visat att djurolyckor under mörker på försökssträckorna

reducerats med i medeltal 60 procent och olyckor under gryning,

dagsljus och skymning med 37 procent. I sju av de undersökta femton

fallen förekom inga som helst djurolyckor under mörker efter det att speglarna

satts upp. Effekten måste anses vara god.

Artikelförfattaren nämner att ett konventionellt stängsel, uppsatt på

ömse sidor av vägen, betingar ett pris av 40 000 å 60 000 kr. per km väg.

Elektriskt stängsel synes komma att kosta cirka 5 000 kr. per km väg. Viltspeglar

kostar 1 500 å 2 000 kr. per km väg.

Enligt vad utskottet erfarit har röjning av vegetation längs vägens sidor

och uppförande av viltstängsel hittills skett endast i mindre omfattning.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 52 år 1967

Utskottet

Det nu gällande fridlysningssystemet bygger på principen att jakt är

tillåten efter alla arter av däggdjur och fåglar i den mån de inte särskilt

fredats. Fridlysningsskyddet för olika arter är emellertid långt utbyggt. De

i sammanhanget aktuella bestämmelserna finns huvudsakligen i jaktstadgan

och i en av Ivungl. Maj :t årligen utfärdad särskild kungörelse om fridlysning

av vissa djurarter.

Under senare år har från olika håll framlagts förslag om en ny fridlysningsordning,

som innebär att alla vilda däggdjur och fåglar i princip blir

fridlysta och att jakt tillåts endast efter särskilda djurarter och under bestämda

jakttider. Utskottet vill erinra om att redan 1954 års riksdag på förslag

av tredje lagutskottet förordade en sådan omläggning av fridlysningssystemet

och hemställde om närmare utredning av frågan. Sådan bär nu

kommit till stånd genom 1949 års jaktutredning. Denna har funnit övervägande

skäl tala för en reform i den nämnda riktningen och framlagt förslag

därom. Förslaget har vunnit allmänt gillande bland remissinstanserna. Även

departementschefen förordar att det nu genomförs.

Frågor om fridlysning får avgöras av Kungl. Maj :t utan riksdagens hörande.

Med hänsyn till den nu aktuella reformens samband med sådan lagstiftning

som tillkommit under riksdagens medverkan begärs emellertid i

propositionen riksdagens godkännande av den nya ordningen.

Omläggningen får i första hand som följd att den stora grupp av fåglar,

till stor del flyttfåglar men även åtskilliga övervintrande arter, som f. n.

är fridlysta endast tiden mars—augusti får ett ökat skydd. Vidare följer av

förslaget att skyddet automatiskt omfattar även nyinflyttade arter av däggdjur

och fåglar. Förslagets största värde ligger dock som departementschefen

anför i att fridlysningssystemet reformeras på ett sådant sätt att det

tydligt framstår som ett led i naturvården och inte i första hand som ett

medel att bevara villebrådsstammar för jaktändamål. Utskottet hälsar för sin

del förslaget med tillfredsställelse. Det kan dock möjligen ifrågasättas om

icke denna princip som vissa remissorgan framhållit bort komma till uttryck

redan i 1 § jaktlagen så att fridlysningarna icke såsom för närvarande

är fallet framställs som undantag från en i princip obegränsad jakträtt. I

samband därmed kunde en bättre korrespondens med bestämmelserna i 14 §

naturvårdslagen åvägabringas. Utskottet anser sig emellertid icke nu böra

framlägga något förslag i sådant avseende.

De genom propositionen framlagda lagförslagen innebär inte några mera

genomgripande ändringar i jaktlagstiftningen. I intet fall finns anledning

att motsätta sig att ändringarna genomförs eller att föreslå ändrad utformning

av lagtexten. Utskottet vill endast fästa uppmärksamheten på en detalj

i utformningen av 22 § i vad gäller förfarandet då jakträttsinnehavaren

upptagit löslöpande hund och hundens ägare eller innehavare inte är

s. 21 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 52 år 1967

21

känd eller inte kan träffas. F. n. gäller i sådant fall att jakträttsinnehavaren

skall låta kungöra upptagandet i tidning inom orten. Enligt propositionsförslaget

skall jakträttsinnehavaren i de aktuella fallen endast underrätta

polismyndigheten. Utskottet ifrågasätter om inte denna ändring kan komma

att innebära att hundägarens eller innehavarens möjligheter att återfå

djuret försämras. Man torde emellertid kunna förutsätta att polismyndigheten

om omständigheterna därtill föranleder kungör saken på lämpligt

sätt såsom nu gäller beträffande hittegods.

Lagändringarna föranleder att vissa bestämmelser i jaktstadgan behöver

omarbetas. Här må nämnas bestämmelserna om skottpengar på varg och

järv. Även föreskrifterna om märkning av skinn kan bl. a. med hänsyn till

det förbättrade skydd nämnda djurarter föreslås få behöva ändras. Det ankommer

på Kungl. Maj :t att meddela bestämmelser i nämnda hänseenden.

Utskottet finner för sin del inte skäl till särskilt uttalande.

Utskottet begränsar den följande framställningen rörande innehållet i

propositionen till ett par avsnitt som berörts i motioner.

I jaktlagen finns f. n. inga bestämmelser, som har till ändamål att i trafiksäkerhetens

intresse förebygga riskerna för kollisioner med i första hand

älg. De befogenheter som länsstyrelserna nu har att meddela licens för jakt

efter älg för ändamålet ger ingen möjlighet till tvångsingripande. Detta har

ansetts vara en brist. Med hänsyn härtill föreslås nu att länsstyrelsen, då

påtaglig fara föreligger för att sammanstötning mellan motorfordon och

älg kan inträffa, på begäran av polismyndighet eller vägförvaltning får

rätt att vidta åtgärder för att söka undanröja faran genom jakt efter älg.

Avsikten är dock att man i första hand skall söka minska kollisionsriskerna

genom andra åtgärder från väghållarens sida såsom t. ex. viltspeglar

och gleshuggning.

F. n. gäller att älg, hjort eller rådjur som under fridlysningstid anträffas

som fallvilt, dvs. dött, alltid tillfaller kronan. I syfte att öka benägenheten

att skyndsamt ta hand om skadat vilt föreslås att bestämmelsen i fråga

ändras så att älg, hjort eller rådjur som dödas eller anträffas som fallvilt,

när sådant djur är fridlyst, tillfaller kronan om inte Kungl. Maj :t eller myndighet

som Kungl. Maj :t bestämmer förordnar annat. För att sådant vilt

skall få tillfalla jakträttsinnehavaren bör, enligt vad departementschefen

anför, i de fall när djuret måste spåras upp och avlivas i regel gälla att denne

medverkat därvid.

I motionerna I: 874 av herrar Sveningsson och Enarsson och II: 1080 av

herrar Hedin och Lothigius hemställes att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj :t skall anhålla att Kungl. Maj :t tillsätter en utredning angående orsakerna

till och åtgärder mot viltolyckor, varvid särskilt skall uppmärksammas

åtgärder ägnade att minska trafikskadade djurs lidanden. Motionärerna

anför bl. a. att hittills vidtagna åtgärder för att komma till rätta med

olyckorna inte är tillräckliga. De påpekar vidare att polispersonalen inte

är utrustad med lämpliga vapen för att avliva trafikskadade djur och inte

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 52 år 1967

heller är utbildad för uppgiften. Motionärerna ifrågasätter till slut om inte

bestämmelsen om att trafikskadade älgar, hjortar och rådjur under vissa

förutsättningar kan tillfalla jakträttsinnehavaren kan motverka sitt syfte

på så sätt att efterforskning av denne kan försena uppspårandet av det

skadade djuret.

Som framgår av den föregående redogörelsen har vägmyndigheterna sin

uppmärksamhet riktad på problemet med viltolyckorna i trafiken. Sedan

några år tillbaka pågår en omfattande försöksverksamhet med viltspeglar

för att utröna hur stor säkerhetsfrämjande effekt sådana speglar har. Försöken

har ännu inte avslutats, men hittills vunna erfarenheter anses visa

att effekten är god. På några håll har uppförts stängsel med sådan höjd att

de helt hindrar djuren att beträda vägen. Sådana stängsel är effektivare än

viltspeglar men kostnaderna är å andra sidan så höga att stängslen synes

kunna komma till användning endast i begränsad omfattning. På senaste

tiden har man emellertid börjat diskutera elektriska viltstängsel, som anses

komma att ställa sig väsentligt billigare än konventionella sådana. Frågan

om uppförande av stängsel kan om detta uppslag visar sig vara realistiskt

komma i ett nytt läge. Utskottet förutsätter att viltolyckorna ägnas fortsatt

uppmärksamhet från i första hand vägmyndigheternas och polisens sida

och att, efter hand som erfarenhet vinns av olika metoders effekt m. in., de

åtgärder som rimligen kan krävas också vidtas. Den nu föreslagna befogenheten

för länsstyrelserna att förordna om skyddsjakt utgör ett led i strävandena

att söka nedbringa riskerna för viltolyckor. Som departementschefen

anför bör man dock i första hand söka minska kollisionsriskerna

genom särskilda anordningar i vägens närhet.

Enligt vad utskottet erfarit är rikspolisstyrelsen f. n. i färd med att anskaffa

vapen och annan utrustning som behövs för att polisen skall kunna

ingripa och avliva trafikskadat vilt. Avsikten är att varje polisdistrikt och

även vissa arbetsgrupper skall förses med en utrustningssats bestående bl. a.

av studsare och hagelgevär. Genom rikspolisstyrelsens försorg kommer vidare

att ges ut en lärobok för polismän rörande jaktfrågor. Läroboken kommer

även att innehålla ett avsnitt rörande omhändertagandet av trafikskadat

vilt. Även en folder med råd och anvisningar i samma ämne är under

utarbetande. Utskottet förutsätter att dessa initiativ följs upp genom en på

lämpligt sätt utformad praktisk utbildning av den berörda polispersonalen.

Genom dessa åtgärder synes motionernas syfte i denna del bli tillgodosett.

Med stadgandet om att trafikskadad älg, hjort eller rådjur kan tillfalla

jakträttsinnehavaren har som redan nämnts åsyftats att stimulera benägenheten

att skyndsamt ta hand om trafikskadat vilt. Någon ändring i det

förfaringssätt som nu tillämpas då ingripande sker från annat håll, t. ex.

från polisens sida, är inte avsedd. Tidsödande efterforskningar av markägaren

eller jakträttsinnehavaren bör sålunda inte få försena spaningarna efter

ett skadat djur. En sak för sig är att det många gånger kan vara lämpligt

att ta kontakt med markägaren eller jakträttsinnehavaren eftersom denne

s. 23 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 52 år 1967 23

i regel kan förutsättas vara väl förtrogen med terrängen etc. Innan erfarenheter

av verkningarna av de nya reglerna vunnits är ytterligare utredning i

frågan inte påkallad.

Med hänsyn till vad nu sagts bör motionerna 1:874 och II: 1080 inte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Motionerna 1:864 av herrar Sveningsson och Arvidson och 11:1068 av

herrar Hedin och Lothigius samt motionen II: 1079 av herr Hedin berör frågor

som inte behandlats i propositionen. I dessa motioner hemställes att

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t skall anhålla om utredning beträffande

bestämmelserna i 8 § jaktstadgan angående jakt från motordrivet fordon

och motorbåt in. in.

Som närmare framgår av den föregående redogörelsen har jaktutredningen

och statens naturvårdsverk hos Kungl. Maj :t väckt frågor om ändring

i nämnda stadganden. Även i samband med remissbehandlingen av jaktutredningens

betänkande bär flera förslag till kompletteringar eller förtydJiganden

av 8 § jaktstadgan framförts. Dessa frågor prövas f. n. inom Kungl.

Maj :ts kansli. Framställning från riksdagens sida om ytterligare utredning

angående bestämmelserna i fråga kan i detta läge inte anses påkallad.

Utskottet hemställer

A. att riksdagen bifaller propositionen nr 136;

B. att motionerna i ämnet, nämligen

1. I: 864 och II: 1068,

2. I: 874 och II: 1080 samt

3. II: 1079,

i vad de ej kan anses besvarade genom vad utskottet ovan

anfört och hemställt icke föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 31 oktober 1967

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson (fp), Göran Karlsson (s),

Ebbe Ohlsson (h), Erik Jansson (s), Åkesson (fp), Torsten Hansson (s),

fru Landberg (s) och herr Fälldin (ep);

från andra kammaren: herrar Levin (s), Johansson i Torp (s)*( Nyberg

(fp)*, fru Torbrink (s), herrar Grebäck (ep), Hedin (h), Tobé (fp)

och Ekström i Iggesund (s).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Hedin.

MARCUS BOKTR. STHLMI967 670032

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1967:331 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändringar i jaktlagstiftningen jämte motioner i ämnet. a1 i texten