Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förköpslag m. m. jämte motioner i ämnet, dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 30 maj 1916

1967-11-14 · 81 sidor, varav 77 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 77 av 81 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1967:54, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förköpslag m. m. jämte motioner i ämnet, dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 30 maj 1916

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

1

Nr 54

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till förköpslag m. m. jämte motioner i ämnet,

dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag

angående ändring i lagen den 30 maj 1916 (nr 156)

om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast

egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag, m. m.,

till den del propositionen ännu icke behandlats av

riksdagen, dels motioner om samhälleligt ägande

av mark som förutsättning för stadsplaneläggning.

Genom en den 31 mars 1967 dagteclcnad proposition, nr 90, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av propositionen bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över justitieärenden och av lagrådets protokoll föreslagit riksdagen att antaga

vid propositionen fogade förslag till

1) förköpslag;

2) lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 57 § och 4 kap. 10 § lagen

den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom;

3) förordning om ändrad lydelse av 5 § stämpelskatteförordningen den

21 maj 1964 (nr 303).

Kungl. Maj :t har vidare genom en den 31 mars 1967 dagtecknad proposition,

nr 121, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över justitieärenden och av lagrådets protokoll, föreslagit

riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar

i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i

vissa bolag,

2) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1925 (nr 221) om bulvanförhållande

i fråga om fast egendom,

3) lag om ändring i jordförvärvslagen den 14 maj 1965 (nr 290),

4) lag om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314).

I anledning av sistnämnda proposition, nr 121, som hänvisats till lagutskott

och behandlats av tredje lagutskottet, har riksdagen den 25 maj

i år

dels beslutat att till höstsessionen med innevarande års riksdag uppskjuta

behandlingen av propositionen i vad avser de ändringar som sammanhänger

med lagstiftningen om kommunal förköpsrätt, dels ock — med

1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 3 avd. Nr 51

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

förklaring att riksdagen icke för närvarande kunnat taga ställning till propositionen

i dess helhet — för sin del antagit de framlagda lagförslagen

med de ändringar däri, som föranletts av att riksdagen icke till prövning

kunnat upptaga de delar av förslaget som är betingade av lagstiftningen

om kommunal förköpsrätt.

Huvudsakligt innehåll i propositionen om förköpsrätt

I propositionen om förköpsrätt föreslås att kommun skall ha förköpsrätt

vid försäljning som omfattar sådan mark som med hänsyn till den

framtida utvecklingen behövs för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande

anordning. Förslaget innebär att kommunen får förvärva den egendom

som köpet avser från säljaren på de villkor som avtalats mellan denne

och köparen. Syftet med den föreslagna lagen är att förbättra kommunernas

möjligheter att på ett tidigt stadium förvärva mark som behövs för

samhällsutvecklingen och därigenom åstadkomma en dämpning av prisutvecklingen

i fråga om sådan mark.

Om säljare eller köpare bestrider förköpsrätt måste kommunen söka tillstånd

till förköpet hos Kungl. Maj :t. Härvid prövas om marken behövs för

tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordningar. Är så inte fallet

skall tillstånd vägras. Tillstånd skall vägras också i vissa andra fall, t. ex. om

det med hänsyn till förhållandet mellan säljare och köpare eller till villkoren

för eller omständigheterna vid köpet framstår som obilligt att förköp sker.

I vissa fall får förköpsrätt inte utövas, t. ex. om försäljningen avser fastighet

med en areal som understiger 3 000 in2 och ett taxeringsvärde som är

lägre än 200 000 kronor eller om staten är säljare eller köpare eller om försäljningen

äger rum mellan nära släktingar.

När förköp sker kan köpevillkoren i vissa fall jämkas på talan av kommunen.

Kommunen skall ersätta säljaren för dennes förlust på grund av

jämkningen. Så snart förköp fullbordats skall kommunen ersätta köparen

för dennes utlägg i samband med köpet och för nödvändiga kostnader som

han lagt ned på fastigheten.

I fråga om tomträttslagstiftningen innebär propositionen att minimitiden

för avgäldsperioderna i fråga om tomträtt som upplåts för bostadsändamål

förkortas från 20 år till 10 år. Syftet med ändringen är att skapa bättre förutsättningar

för det allmänna att tillgodogöra sig värdestegringen på mark.

Den föreslagna lagstiftningen avses träda i kraft den 1 januari 1968.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

3

Lagförslag

A. De vid propositionen nr 90 om förköpsrätt fogade lagförslagen har

följande lydelse.

Förslag

till

Förköpslag

Härigenom för ordnas som följer.

1 §•

Kommun har förköpsrätt enligt denna lag vid försäljning omfattande

sådan fast egendom som med hänsyn till den framtida utvecklingen kräves

för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordning.

2 §•

Förköpsrätt får utövas, om sådan egendom som avses i 1 § helt eller delvis

är belägen inom kommunens eget område eller inom det kommunblock

som kommunen eller dess huvuddel tillhör. Om egendomen helt eller delvis

är belägen i annan kommun, får förköpsrätt utövas endast om denna kommun

samtycker till förköpet.

3 §•

Förköpsrätt får ej utövas, om

1. den sålda fastigheten eller, när försäljningen avser flera fastigheter,

varje fastighet har en ägovidd som understiger 3 000 kvadratmeter och ett

värde som är lägre än 200 000 kronor,

2. staten är säljare och försäljningen icke sker enligt lagen den 4 januari

1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall

samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt,

3. staten eller landstingskommun är köpare,

4. köparen är säljarens make och ej heller om köparen eller, när makar

förvärvar gemensamt, endera av dem är säljarens eller också, om denne är

gift, hans makes avkomling, adoptivbarn, syskon eller adoptivbarns eller

syskons avkomling,

5. försäljningen sker på exekutiv auktion,

6. försäljningen avser endast andel av fastighet samt köparen redan äger

annan andel i fastigheten och denna andel förvärvats på annat sätt än genom

gåva.

Första stycket 1 äger motsvarande tillämpning, om försäljningen avser

del av fastighet. Frågan huruvida förköpsrätt får utövas skall därvid bedömas

som om köpet avsett den odelade fastigheten. Sökes lagfart innan förköpsrätt

utövas, bedömes frågan i stället med hänsyn till delen, om denna är

utbruten, eller, när försäljningen avser område av fastighet, tillstånd till avstyckning

meddelats.

Som värde gäller taxeringsvärdet på fastigheten eller den taxeringsenhet,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

i vilken fastigheten ingår, året före det år då försäljningen skedde. Sökes

lagfart innan förköpsrätt utövas, gäller i stället taxeringsvärdet året före det

år då lagfart sökes eller, om särskilt taxeringsvärde icke finns för det året,

det värde som lägges till grund för bestämmandet av stämpelskatten.

Förköp i strid med bestämmelserna i denna paragraf är utan verkan.

4 §.

Har ägare av fast egendom skriftligen erbjudit den kommun där egendomen

är belägen att till bestämt pris och på i övrigt angivna villkor förvärva

egendomen och vill kommunen antaga erbjudandet, åligger det kommunen

att underrätta säljaren om detta inom tre månader. Om detta ej skett eller

om kommunen avvisat erbjudandet, får förköp med anledning av försäljning

av egendomen, som äger rum inom två år efter erbjudandet, ske endast om

priset är lägre eller villkoren för försäljningen tillsammantagna är avsevärt

ogynnsammare för ägaren än de som gällde för erbjudandet till kommunen.

Har kommun förklarat sig avstå från att utöva förköpsrätt i fråga om en

tillämnad försäljning inom dess område, får förköp ej ske med anledning av

försäljningen.

5 §•

Förköpsrätten innebär att kommunen får förvärva den egendom köpet avser

från säljaren på de villkor som avtalats mellan denne och köparen. Kommunens

förvärv kallas förköp.

Säljaren är skyldig att på anmodan av kommunen upplysa om de bestämmelser

som gäller för försäljningen och som icke framgår av köpehandlingen.

Bestämmelse som kommunen varken ägde eller bort äga kännedom om

när förköpsrätten utövades får göras gällande mot kommunen endast om

särskilda skäl föreligger.

Villkor som avtalats mellan säljaren och köparen får jämkas, om det är

oundgängligt med hänsyn till arten av köparens åtagande gentemot säljaren.

Kommunen skall ersätta säljaren för dennes förlust på grund av jämkningen.

Väcker kommunen ej talan om jämkning inom tre månader från det förköpet

fullbordades, är rätten till talan förlorad. Om kommunen när förköpet

utövades ej ägde kännedom om den bestämmelse som föranleder jämkningen

räknas tiden dock från den dag då det blev avgjort att bestämmelsen får

göras gällande mot kommunen. 6

6 §.

Lös egendom som ingår i förköpet skall undantagas från detta, om köparen

yrkar det. På yrkande av kommunen skall lös egendom undantagas, om

egendomen utan olägenhet kan skiljas från återstoden. Undantages egendom,

skall köparen betala så mycket av köpeskillingen som belöper på det

som undantages och kommunen betala återstoden. Väcker ej köparen eller

kommunen talan om undantagande inom tre månader från det förköpet

fullbordades, är rätten till talan förlorad.

Talan av köparen om undantagande av lös egendom från förköpet väckes

mot kommunen. Talan av kommunen väckes mot köparen. Rätten skall underrätta

säljaren om rättegången. Denne äger föra talan i målet såvitt angår

hans rätt. Bifalles talan om undantagande, skall rätten fastställa vad köparen

och kommunen har att betala till säljaren.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5b år 1967

5

7 §•

Förköpsrätten utövas genom att kommun inom tid som anges i andra

stycket underrättar säljare och köpare om beslut att utöva förköpsrätt samt

anmäler detta beslut till inskrivningsdomaren med företeende av bevis om

underrättelserna. Avser beslutet fastighet inom annan kommuns område,

gäller vad som sagts om underrättelse till säljare och köpare också den andra

kommunen. Beslutet skall antecknas i fastighetsboken för varje fastighet

som ingår i försäljningen.

Förköpsrätten skall utövas sist på den inskrivningsdag som infaller närmast

efter tre månader från det lagfart söktes på köparens förvärv eller, om

förvärvstiilstånd fordras enligt jordförvärvslagen den 14 maj 1965 (nr 290)

eller lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar i rätten att

förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag, från det tillstånd

söktes. Om säljaren eller köparen, med överlämnande av styrkt avskrift av

köpehandlingen, innan lagfart eller tillstånd sökts, anmäler försäljningen

till den eller de kommuner där den fasta egendomen är belägen, räknas tiden

i stället från det kommunen mottog sådan anmälan. Var avskrift av köpehandlingen

ej bifogad ansökan eller anmälan, räknas tiden först från det

kommunen mottog sådan handling.

Utövas förköpsrätten ej inom föreskriven tid, är förköpsrätten förlorad.

8 §.

Talan mot kommuns beslut om förköp prövas som om beslutet gällt förvärv

efter frivillig överlåtelse.

9 §•

Kommun som utövat förköpsrätt är skyldig att söka tillstånd till förköpet,

om säljaren eller köparen bestrider förköpsrätten på sätt och inom tid som

anges i andra stycket. Frågan om tillstånd till förköp prövas av Konungen.

Tillstånd skall vägras, om

1. egendom som avses i 1 § ej ingår i försäljningen eller ingår däri men

ej är belägen inom kommunens eget område eller inom kommunblock som

anges i 2 §,

2. enligt 4 § första stycket förköp ej får ske,

3. det är obilligt att förköp sker med hänsyn till förhållandet mellan säljare

och köpare eller villkoren för eller omständigheterna vid försäljningen.

Bestridande enligt första stycket anmäles hos inskrivningsdomaren för

anteckning i fastighetsboken sist på den inskrivningsdag som infaller närmast

efter en månad från det förköpsrätten utövades. Inskrivningsdomaren

skall ofördröj ligen underrätta kommunen om bestridandet. Kommunens ansökan

om tillstånd till förköpet skall ha inkommit till Konungen inom en

månad från det bestridandet antecknades. Sökes tillstånd ej i rätt tid, är

förköpet utan verkan.

När en kommun utövar förköpsrätt i fråga om egendom i annan kommun,

äger den kommun där egendomen är belägen påkalla att Konungen prövar

frågan om tillstånd till förköpet. Ansökan om sådan prövning skall ha inkommit

till Konungen, inom en månad från det förköpsrätten utövades.

Tillstånd till förköpet skall vägras, om förköpsrätt ej får utövas enligt 2 §.

10 §.

Sedan kommunens beslut om förköp vunnit laga kraft samt tillstånd

till förköpet givits eller tiden för bestridande av förköpsrätten enligt 9 §

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

första stycket eller för ansökan enligt 9 § tredje stycket utgått utan att bestridande

anmälts eller ansökan gjorts, är förköpet fullbordat.

11 §•

När förköp fullbordats, anses egendomen ha övergått från säljaren till

kommunen vid tidpunkten för försäljningen genom frivillig överlåtelse på

de villkor som avses i 5 §. Därvid skall dock följande iakttagas.

Har köparen innan förköpet fullbordades fullgjort åtagande som grundar

sig på köpet, får kommunen tillgodoräkna sig detta i förhållande till säljaren.

Sedan förköpsrätt utövats, får säljaren icke med verkan mot kommunen

häva köpet under åberopande av att köparen brustit i något åtagande som

skulle ha fullgjorts före den tidpunkt då förköpet fullbordades.

Vid tillämpning beträffande förköp av vad som gäller om rätt för köpare

av fast egendom att häva köpet, fordra avdrag på köpeskillingen eller

kräva ersättning för skada skall frågan om köparens goda tro och vad denne

förutsatt vid köpet utöver köpehandlingens innehåll hänföras till kommunen

och bedömas med hänsyn till tidpunkten för förköpsrättens utövande.

12 §.

Köp av fast egendom är för sin giltighet beroende av att förköp ej sker.

Är frågan om förköp ännu ej avgjord, skall beträffande lagfart sådant hinder

anses möta som avses i 10 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42) angående

lagfart å fång till fast egendom.

Har lagfart beviljats i strid med första stycket, är förköpsrätten förlorad.

Har förköp skett, är det utan verkan. Motsvarande gäller när förvärvstillstånd

meddelats i strid med 2 § andra stycket jordförvärvslagen eller i strid

med 5 § andra stycket lagen om vissa inskränkningar i rätten att förvärva

fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag.

När förköpet fullbordats, skall köparen till kommunen överlämna de

handlingar angående fastigheten som köparen innehar och som är av betydelse

för kommunen såsom ägare av fastigheten.

13 §.

När förköpet fullbordats, skall kommunen ersätta köparen för vad denne

enligt åtagande i köpeavtalet fullgjort före fullbordandet och för nödvändig

kostnad i samband med köpet. På belopp som kommunen på grund härav

har att utge skall kommunen betala sex procent ränta. Kommunen skall

dessutom ersätta köparen för nödvändig kostnad som nedlagts på egendomen

utöver vad som skäligen motsvarar värdet av den avkastning som köparen

erhållit.

Har köparen avverkat skog annat än till husbehov eller avhänt egendomen

annat än dess vanliga avkastning, äger kommunen erhålla ersättning

härför. Detsamma gäller om köparen skadat egendomen eller eljest föranlett

att den minskat i värde, om och i den mån det med hänsyn till förfarandets

beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan anses skäligt.

14 §.

Tvist om fråga som avses i 5 § andra eller tredje stycket, 6 § eller 13 §

upptages av rätten i den ort där den fasta egendomen är. Ligger egendomen

under flera domstolar, upptages tvisten av den rätt under vilken huvuddelen

ligger.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

I mål som avses i första stycket skall kommunen svara för å ömse sidor

uppkomna kostnader i underrätten, i den mån annat ej föranledes av 18 kap.

6 och 8 §§ rättegångsbalken. Beträffande skyldigheten att svara för kostnad

i högre rätt gäller, med tillämpning i övrigt av 18 kap. rättegångsbalken, att

kommunen, om annat ej föranledes av 18 kap. 6 och 8 §§ samma balk, alltid

själv skall bära såväl sina egna kostnader som kostnad som åsamkas motpart

genom att kommunen fullföljt talan.

15 §.

Har underrättelse enligt 4 § första stycket eller enligt 7 § första stycket

av kommunen avlämnats i rekommenderat brev på postanstalt inom landet

för befordran till mottagarens vanliga adress, anses kommunen ha fullgjort

vad som ankommer på kommunen.

Ligger egendomen inom skilda inskrivningsdomares områden anses anmälan

enligt 7 eller 9 § gjord först när anmälan skett till samtliga inskrivningsdomare.

16 §.

Bestämmelserna i 1—15 §§ om försäljning av fast egendom äger motsvarande

tillämpning, när sådan egendom går i byte.

17 §.

Närmare bestämmelser för tillämpningen av denna lag, meddelas av

Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968. Lagen äger icke tillämpning

på köp eller byte som skett före ikraftträdandet. Vad som enligt 3 § första

stycket 6 gäller för det fall att andel förvärvats genom gåva avser icke andelsförvärv

genom gåva som fullbordats före ikraftträdandet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 kap. 57 § och 4 kap. 10 § lagen den 14 juni

1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom

Härigenom förordnas, att 2 kap. 57 § och 4 kap. 10 § lagen den 14 juni

1907 om nyttjanderätt till fast egendom1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 KAP.

57 §.

Sker försäljning-----—----särskilt stadgat.

Motsvarande sätt--—----— — — i byte.

Arrendatorn äger icke förköpsrätt

om kommun förvärvar fastigheten

genom förköp enligt förköpslagen

den 1967 (nr ).

4 KAP.

10 §

Avgälden skall utgå med oförändrat

belopp under vissa tidsperioder,

med rätt för såväl fastighetsägaren

som tomträttshavaren att

under näst sista året av varje period

väcka talan angående omprövning

av avgäldens belopp för nästföljande

period. Sker det ej, skall avgälden

under den perioden utgå med

samma belopp som förut, där ej

före den i första punkten angivna

fristens utgång annat avtalats. Om

ej längre tid överenskommes, utgör

varje period tjugu år, den första

räknad från upplåtelsen eller den

senare dag som däri angivits.

Upplåtes tomträtt väsentligen för

annat ändamål än bostadsbebyggelse,

må därvid överenskommas kortare

tidsperioder än i första stycket

sägs, dock minst tio år.

Avgälden skall utgå med oförändrat

belopp under vissa tidsperioder,

med rätt för såväl fastighetsägaren

som tomträttshavaren att

under näst sista året av varje period

väcka talan angående omprövning

av avgäldens belopp för nästföljande

period. Sker det ej, skall

avgälden under den perioden utgå

med samma belopp som förut, där ej

före den i första punkten angivna

fristens utgång annat avtalats. Om

ej längre tid överenskommes, utgör

varje period tio år, den första räknad

från upplåtelsen eller den senare

dag som däri angivits.

1 Senaste lydelse av 2 kap. 57 § se 1943:883 och av 4 kap. 10 § se 1953:415.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

9

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.

I fråga om tomträtt som upplåtits före lagens ikraftträdande äger äldre

lag fortfarande tillämpning. Fastighetsägaren och tomträttshavaren äger

dock överenskomma, att period som anges i 4 kap. 10 § första stycket får

understiga tjugu men ej tio år. Angående sådan överenskommelse gäller 4

kap. 21 §.

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 5 § stämpelskatteförordningen

den 21 maj 1964 (nr 308)

Härigenom förordnas, att 5 § stämpelskatteförordningen den 21 maj 1964

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Överlåtes köp--------avse inskrivning.

Överlåtes fång-------— första fånget.

Har skatt — —--— — —---— 42 § 2 mom.

Begäran om — —-----— — denna handling.

Tredje stycket äger motsvarande

tillämpning vid förvärv genom förköp

enligt förköpslagen den

1967 (nr ).

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5b år 1967

B. De vid propositionen nr 121 fogade lagförslagen -—- såvitt nu är i fråga

— är av följande lydelse.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar

i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier

i vissa bolag

Härigenom förordnas, att 5 § lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar

i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa

bolag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5 §•

Ansökan om

Göres ej-----

Sökes tillstånd — -—■

Över länsstyrelses —

Närmare föreskrifter

Är i-------

--- eljest avvisas.

Angår ansökan som avses i första

styeket förvärv av fast egendom genom

köp eller byte, får ansökningen

ej prövas, innan det blivit slutligt

avgjort huruvida förköp enligt förköpslagen

den 1967

(nr ) äger rum. Vad nu sagts

äger ej tillämpning, om det är uppenbart

att förköpsrätt icke föreligger.

— stycket utgått.

---— till Konungen.

---är stadgad.

---—• — av Konungen.

— fast egendom.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968 men äger ej tillämpning

på ansökan som avser köp eller byte som skett före ikraftträdandet.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

11

Förslag

till

Lag

om ändring i jordförvärvslagen den 14 maj 1965 (nr 290)

Härigenom förordnas att 2 § jordförvärvslagen den 14 maj 1965 skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 §.

Har förvärvstillstånd -------eljest avvisas.

Ansökan om tillstånd att förvärva

fast egendom genom köp eller byte

får ej prövas, innan det blivit slutligt

avgjort huruvida förköp enligt

förköpslagen den 1967 (nr

) äger rum. Vad nu sagts äger ej

tillämpning, om det är uppenbart att

förköpsrätt icke föreligger.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968 men äger ej tillämpning

på ansökan som avser köp eller byte som skett före ikraftträdandet.

Motioner

I samband med propositionen om förköpsrätt har utskottet behandlat

tio i anledning av propositionen väckta motioner, nämligen

I. de likalydande motionerna I: 839 av herrar Bengtson och Dahlén samt

II: 1046 av herrar Ohlin och Hedlund, i vilka motioner hemställs

»att riksdagen vid sin behandling av Kungl. Maj :ts proposition nr 90

måtte

1. besluta att även statens markförsäljningar skall omfattas av den

kommunala förköpsrätten;

2. besluta att begreppet ägovidd i 3 § i förköpslagen endast skall avse

markarealen;

3. besluta att i 7 § förköpslagen införes en formulering av innebörd att

säljaren och köparen i samband med underrättelsen om kommunens beslut

att utöva förköpsrätt erinras om deras bestridanderätt enligt 9 §;

4. besluta de ändringar i förköpslagstiftningen som föranledes av de i

motionen anförda synpunkterna rörande 9 §, 13 § och 15 §;

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

att utskottet måtte utarbeta erforderliga ändringar i lagtexten»;

II. de likalydande motionerna I: 840 av herr Holmberg m. fl. och II; 1043

av herr Bohman in. fl., i vilka motioner hemställs

»att riksdagen måtte avslå det i Kungl. Maj :ts proposition nr 90 framlagda

förslaget till förköpslag»;

III. de likalydande motionerna I: 841 av herr Larsson, Thorsten, in. fl.

och II: 1044 av herr Grebäck m.fl. i vilka motioner hemställs

»att riksdagen — därest den skulle bifalla Kungl. Maj :ts proposition nr

90 angående förköpslag in. in. — måtte besluta att lantbruksnämnd skall

yttra sig över varje kommunalt markförvärv»; samt

IV. de likalydande motionerna I: 842 av herr Werner och II: 1045 av herr

Nilsson i Gävle m. fl., i vilka motioner hemställs

»att riksdagen — med bifall i övrigt till Kungl. Maj :ts proposition nr 90

— måtte besluta,

att stycke ett i § 5 får följande lydelse:

Förköpsrätten innebär att kommunen får förvärva den egendom köpet

avser från säljaren på villkor som för orten kan anses skäligt. Vid oenighet

härom hänskjutes markprisets skälighet till prövning av länsstyrelsens

marknämnd. Kommunens förvärv kallas förköp.»;

V. de likalydande motionerna 1:862 av herr Pettersson, Arne och herr

Augustsson samt II: 1067 av herrar Henrikson och Svenning, i vilka motioner

hemställs

att riksdagen vid sin behandling av proposition nr 90 måtte i skrivelse

till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning i syfte att åstadkomma

en effektiv kontroll över markprisutvecklingen.

För innehållet i nämnda motioner redogöres nedan under de särskilda

avsnitt som har samband med motionerna.

Utöver nyssnämnda motioner har utskottet behandlat två fristående motioner,

nämligen 1:236 av herr Werner och 11:304 av herr Nilsson i Gävle

in. fl. I motionerna yrkas

»att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om förslag

till sådan lagstiftning att samhälleligt ägande av marken göres till

förutsättning för att stadsplaneläggning av densamma skall kunna ske».

I dessa fristående motioner, som väckts sedan markvärdekommittén publicerat

sitt betänkande men före den ifrågavarande propositionen om förköpsrätt,

riktas kritik mot kommitténs ställningstaganden på åtskilliga punkter.

Motionärerna anför till stöd för sitt yrkande avslutningsvis följande.

Utan att här ta avgjord ställning mot kommitténs olika förslag, vilka måhända

efter justeringar samt under vissa betingelser skulle kunna innebära

någon fördel för kommunerna, vill vi på nytt resa frågan om betydligt radikalare

tillvägagångssätt för lösandet av de samhälleliga markfrågorna. Sålunda

finner vi ofrånkomligt med en så betydande ändring av gällande lag
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

13

stiftning att samhället ges möjlighet att bestämma över markdisponering

och bebyggelseutveckling. Denna möjlighet kan skapas genom att samhälleligt

ägande av marken göres till förutsättning för att stadsplaneläggning av

densamma skall kunna ske. Om endast kommunalt och statligt ägd mark

kan stadsplaneläggas blir den privata markspekulationens möjligheter på

ett avgörande sätt beskurna. Privat mark, tänkbar för bebyggelse, måste i

så fall förr eller senare avyttras till det allmänna. Möjligheterna till spekulationsvinster

på markaffärer blir då radikalt beskurna.

Utskottet övergår härefter till att lämna en redogörelse för vissa avsnitt

ur prop. nr 90 om förköpsrätt.

Markfrågan

Såvitt gäller tidigare förslag och reformer, den översiktliga redogörelsen

för kommitténs förslag, frågan om samhällsingripande mot oförtjänt markvärdestegring

samt remissyttranden i dessa delar hänvisas till prop. nr 90

s. 13—24.

Departementschefen

Den starka expansion som kännetecknar samhällsbyggandet i åtskilliga

tätorter eller tätortsregioner för med sig att marken i dessa områden

i ökande utsträckning får ändrad användning. Mark som förut använts

för jordbruk eller skogsbruk behövs för bebyggelse av skilda slag, för trafikleder

eller liknande anordningar eller för fritidsändamål. Även mark

som redan är bebyggd får ändrad användning. Förut bebyggda områden

friläggs i viss utsträckning för att tillgodose trafikens krav på ökade utrymmen.

Av särskild betydelse är den fortgående omdaningen av tätorternas

centrala delar.

Genom den ändrade användningen av marken stiger avkastningen av det

kapital som marken utgör. Eftersom markens värde är beroende av den avkastning

marken ger eller väntas ge, sker en successiv värdeökning beträffande

mark av det slag som nu angetts. Självfallet ligger det i och för sig

inte något osunt i en sådan prisutveckling. Den är ett uttryck för en förskjutning

i relationen mellan olika markområdens ekonomiska värde och

bidrar i sin mån till att marken kommer till ändamålsenlig användning.

Erfarenhetsmässigt kan emellertid en utveckling av detta slag lätt föra med

sig en alltför stark stegring av markpriserna. Kommittén har analyserat de

faktorer som påverkar prisbildningen på mark, de olägenheter som blivit en

följd av prisutvecklingen och skälen för ett samhällsingripande. I likhet med

flertalet remissinstanser kan jag i allt väsentligt instämma i kommitténs uttalanden.

Jag vill endast tillägga att utvecklingen på fastighetsmarknaden

gett upphov till en osund spekulation i värdestegringsvinster som ofördel
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

aktigt påverkat hela kapitalmarknaden. Som framhållits under remissbehandlingen

kan följden av alltför höga markpriser bli inte bara höjda

bostadskostnader utan också en försämrad bostadsmiljö. Från samhällssynpunkt

kan det inte heller vara likgiltigt vem markvärdestegringen tillfaller.

Det gäller härvid inte bara en rättvisefråga, dvs. att hindra eller motverka

att enskilda tillförs oförtjänta förmögenhetsvärden, utan minst lika

mycket att genom indragning av värdestegringen till samhället ge detta

resurser för det fortsatta samhällsbyggandet.

Att markvärdestegringens problem inte lämpligen kan inom ramen för

rådande samhällsystcm lösas genom en enda generell metod, varigenom

värdeökningen förs över till det allmänna, torde ha klargjorts genom tidigare

företagna undersökningar på området. Resultatet av markvärdekommitténs

arbete bör ses som en bekräftelse härpå. Häri ligger emellertid inte

att samhället skulle vara hänvisat till att godta den oförtjänta markvärdestegringen

som något med samhällsutvecklingen förenat, oundvikligt ont.

Det är i stället fråga om att ge ansträngningarna en mera realistisk inriktning.

För att kommunerna skall kunna fullgöra sina uppgifter inom samhällsbyggandet

måste de förvärva mark och säkerställa att den görs tillgänglig

för tätbebyggelse till skäliga priser. Till väsentlig del sker markförvärven

genom frivilliga uppgörelser. Särskilda medel står emellertid kommunerna

till buds för att tillgodose markbehovet, i första hand den i byggnadslagen

givna rätten att lösa mark, främst zonexpropriation, samt möjligheterna att

erhålla expropriation för tätbebyggelse. Viss prövning av priset på mark

kan vidare utövas inom ramen för den statliga bostadslånegivningen och

hyresregleringslagstiftningen. I de fall då kommuner inom expanderande

områden lyckats att genom en aktiv markförvärvspolitik skapa tillfredsställande

markberedskap har detta haft en gynnsam inverkan på markprisutvecklingen.

Av skilda anledningar har kommunerna emellertid ofta

haft svårt att i god tid försäkra sig om tillräckliga markreserver. Detta

har, som kommittén framhållit, i sin tur gett upphov till nödlösningar som

ogynnsamt påverkat markprisutvecklingen och även haft negativa verkningar

både för bebyggelseplaneringen och bostadsförsörjningen.

Kommitténs uppfattning att samhället bör ingripa med ytterligare åtgärder

i syfte att stärka kommunernas möjligheter att genom eget markinnehav

få ett avgörande inflytande på fastighetsmarknaden delas av det

alldeles övervägande antalet remissinstanser. Några har emellertid ansett

att kommunerna med de medel som för närvarande står till förfogande har

tillräckligt inflytande över prisbildningen på tätbebyggelsemarken. För egen

del tvekar jag inte om att ytterligare åtgärder från samhällets sida på detta

område är påkallade.

Kommittén föreslår flera mindre genomgripande reformer som i samverkan

antas komma att erbjuda en godtagbar lösning av markvärdesteg
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

15

ringens problem. Reformerna anges ha som huvudsyfte att dämpa markprisstegringen

men avses också — inom ramen för detta huvudsyfte —

tillgodose önskemålet att dra in oförtjänt värdestegring till det allmänna.

Förslagen bärs upp av det markpolitiska syftet att förbättra balansen mellan

tillgång och efterfrågan på bebyggelsemark. Detta syfte avser man att uppnå

genom att utbudet av sådan mark ökas och konkurrensen om marken

minskas. Förslagen tar till stor del sikte på att vidga kommunernas möjligheter

att föra en aktiv markpolitik.

Remissinstanserna har i allmänhet anslutit sig till såväl kommitténs sätt

att angripa markvärdestegringens problem genom partiella reformer som

dess bedömning av syftet med reformerna och dessas inriktning. För egen

del vill jag som en särskild fördel framhålla att man med de metoder som

kommittén anvisat får möjligheter att samordna samhällsingripandet mot

oförtjänt markvärdestegring med andra mark- och bostadspolitiska strävanden.

För såväl bebyggelseplaneringen som bostadsförsörjningen är det

av största betydelse att kommunerna får resurser att föra en aktiv och framsynt

markpolitik. Genom kommitténs förslag till åtgärder mot oförtjänt

markvärdestegring kan ingripandena inordnas i eller eljest samordnas med

den kommunala verksamheten på mark- och bostadsområdet.

Kommittén har i anslutning till den allmänna målsättningen föreslagit

åtgärder på skilda områden. Sålunda föreligger förslag till lagstiftning om

kommunal förköpsrätt. Avsikten är att denna skall skapa gynnsammare

förutsättningar för kommunala markförvärv. Vidare föreslås vissa ändringar

i tomträttslagstiftningen, varigenom ökade möjligheter skapas för

att behålla marken i kommunal ägo. För att undanröja vissa av skattelagstiftningen

föranledda verkningar på utbudet av mark föreslår kommittén

vidare ändringar i bestämmelserna om beskattning av realisationsvinster

och jordstyckningsrörelse.

Reformer inom de av kommittén angivna områdena är enligt min mening

ägnade att tillgodose de syften som ett samhällsingripande enligt vad jag

tidigare anfört bör inriktas på. I det följande behandlas enbart frågorna

om kommunal förköpsrätt och ändringar i tomträttslagstiftningen. Som jag

inledningsvis nämnt bereds de skatterättsliga frågorna inom finansdepartementet

och de kommer att anmälas senare av chefen för finansdepartementet.

Kommunal förköpsrätt

Beträffande bestämmelser om statens och arrendators förköpsrätt m. in.,

utländsk lagstiftning om förköpsrätt samt kommuns befogenhet att förvärva

mark genom frivilliga köp och genom expropriation hänvisas till prop. s.

27—33.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

Behovet av en kommunal företrädesrätt till mark m. m.

I fråga om kommitténs uttalanden i frågan, en skiljaktig mening samt

remissyttrandena i frågan hänvisas till prop. s. 33—41.

Departementschefen

Kommitténs förslag att införa en kommunal förköpsrätt vid fastighetsförsäljningar

syftar i första hand till att förbättra kommunernas möjlighet

att på ett tidigt stadium förvärva mark som behövs för samhällsutvecklingen.

Enligt kommitténs mening kan en generellt utformad förköpsrätt

för kommunerna antas bidra till att minska konkurrensen om bebyggelsemarken

och därmed också dämpa markvärdestegringen.

Det övervägande antalet remissinstanser ansluter sig till kommitténs bedömning

och anser att en kommunal förköpsrätt är ett värdefullt markpolitiskt

instrument, som kommer att bidra till att kommunerna bättre kan

göra sig gällande på fastighetsmarknaden. I fråga om den föreslagna lagstiftningens

prisdämpande effekt är meningarna delade. De remissinstanser

som ställer sig positiva till förslaget anser i allmänhet att en sådan effekt bör

kunna uppnås åtminstone på längre sikt. I den kritik som framförs mot förslaget

uttalas däremot farhågor för att förköpsrätten tvärtom kan komma

att leda till prisstegringar, genom att enskilda markköpare kan föranledas

att erbjuda mycket högre priser i syfte att förmå kommunerna att avstå

från att utöva förköpsrätten. Risken för att förköpsinstitutet skall föranleda

en splittrad prisbildning på bebyggelsemark påtalas också i flera remissyttranden.

Övriga invändningar mot förslaget tar främst sikte på olägenheterna

för fastighetsomsättningen och för enskilda säljare och köpare

och det ifrågasätts om en kommunal förköpsrätt kan antas få sådan betydelse

som markpolitiskt medel att de med institutet förenade olägenheterna

uppvägs.

För egen del anser jag att en kommunal förköpsrätt erbjuder vissa bestämda

fördelar som ett medel i den kommunala markförvärvspolitiken vid

sidan av förvärv genom frivilliga försäljningar och genom expropriation.

Kommunerna får tillfälle att följa vad som händer på fastighetsmarknaden

och kan försäkra sig om sådan för bebyggelseutvecklingen värdefull mark

som av en eller annan anledning inte kan förvärvas genom vanliga köp.

Denna senare förvärvsform blir naturligen ändå den normala men den kan

på ett fördelaktigt sätt kompletteras genom ett förköpsinstitut. Förköpet

skiljer sig från förvärv genom expropriation därigenom att förvärvet alltid

sker först när ägaren är beredd att avhända sig marken och till ett pris

som parterna själva kommit överens om. Inslaget av tvångsmoment är således

betydligt mera begränsat vid förköp än vid expropriation och förköps
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

17

möjligheten kan i åtskilliga fall leda till att ett tidsödande och dyrbart expropriationsförfarande

undviks.

Kommunerna kan genom förköpsinstitutet få information på ett mycket

tidigt stadium om försäljningar av sådan mark som kan komma i fråga för

tätbebyggelse. I anslutning härtill kan kommunerna i god tid överväga det

framtida markbehovet. Betydelsen av att kommunerna lägger ett långsiktigt

perspektiv på markförvärvspolitiken har understrukits från många håll. Det

kan från denna utgångspunkt enligt min mening ifrågasättas om inte förköpsinstitutet

kan få sin kanske största betydelse genom att tjäna som informationskälla

i kommunernas strävan att föra en framsynt markförvärvspolitik.

Den av kommittén åsyftade dämpningen av markprisernas utveckling

kan få verklig effekt bara om de kommunala markförvärven sker innan

värdestegringen på grund av förväntan om tätbebyggelse sätter in.

Det är emellertid inte bara långsiktighet i markpolitiken som är nödvändig

för att ett förköpsinstitut skall kunna få den inverkan på markprisutvecklingen

som är åsyftad. Den kommunala markpolitiken måste dessutom

drivas på sådant sätt att kommunen ställer för tätbebyggelse iordningställd

mark till förfogande i tillräcklig omfattning. I annat fall uppstår

risk för prisuppdrivande konkurrens om råmarken.

Farhågorna att förköpsrätten skall medföra en splittrad prisbildning på

mark är enligt min mening överdrivna. Om kommunen beslutar att utöva

förköpsrätt beträffande en eller flera fastigheter inom visst område, kan

detta givetvis tas som uttryck för att kommunen räknar med att området

kan komma att behövas för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande

anordningar. Förköp kan med hänsyn härtill i det enskilda fallet leda till

prisstegringar. I detta avseende skiljer sig emellertid förköpet inte från sådana

kommunala markförvärv som sker på grundval av frivilliga uppgörelser.

De prisstegringar, som förväntan om marks användning för tätbebyggelse

för med sig, bör som nyss antyddes motverkas genom att kommunerna

förvärvar marken på ett mycket tidigt stadium.

Det skall dock inte bestridas att förköpsinstitutet såsom det utformats

av kommittén kan få viss ogynnsam inverkan på markprisutvecklingen.

Jag syftar på bestämmelserna i 6 § kommittéförslaget. Dessa bestämmelser

innebär att kommunen särskilt skall fatta beslut huruvida förköpsrätt

kommer att utövas inom kommunens område. Kommunen kan därvid begränsa

utövningen till viss del av kommunen. Det finns risk för att beslut

av denna natur kan leda till omotiverad splittring i prisbildningen på mark

med olyckliga konsekvenser såväl för den enskilde som för samhällsplaneringen.

Enligt min mening bör därför förköpsinstitutet i princip ha generell

giltighet. I den mån man vill undanta mark från tillämpningen bör

man ta sikte på vissa kategorier av fastigheter och inte på mark inom lokalt

avgränsade delar av kommunernas områden. Jag återkommer till denna

fråga senare.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 3 avd. Nr 54

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

En lagstiftning om förköpsrätt medför med nödvändighet viss belastning

för fastighetsomsättningen och kreditgivningen därigenom att köp

måste hållas svävande under den tid kommunen behöver för att ta ställning

till förköpsfrågan. Detta bör dock inte i och för sig hindra att en kommunal

förköpsrätt införs. Förköpsinstitutet bör emellertid utformas så att de fastighetsförsäljningar

som generellt sett är utan större intresse för kommunerna

lämnas utanför förköpsrätten. Belastningen för fastighetsomsättningen

kan också i viss utsträckning begränsas om förköpsförfarandet i

förekommande fall samordnas med tillståndsprövningen enligt annan lagstiftning.

Även dessa frågor behandlas senare.

Det ligger i sakens natur att en legal förköpsrätt griper in i enskildas

intressen. En säljare av fast egendom kan av skilda skäl ha intresse av att

försäljningen sker till den ursprunglige köparen, och denne, som går miste

om sitt fastighetsförvärv, kan få svårt att genom annat förvärv bli lika väl

tillgodosedd som genom det ursprungliga förvärvet. Vid avvägningen mellan

säljarens och köparens nu antydda intresse samt det allmänna intresset

att tillförsäkra kommunerna ökat inflytande över fastighetsmarknaden,

bör det allmänna intresset väga över men givetvis är det angeläget att

de enskildas intressen blir tillgodosedda så långt det är möjligt utan att

lagstiftningens effektivitet äventyras. Jag återkommer härtill.

I den allmänna debatten har förköpsinstitutet kritiserats för att det inte

skulle vara tillräckligt effektivt. Det skulle sålunda vara ganska enkelt

för markägare att hindra kommunerna att utöva sin förköpsrätt. Förköpsrätten

skulle med hänsyn härtill inte ha något berättigande. Lagförslaget

borde i effektivitetens intresse byggas ut med nya tvångsmoment av skilda

slag, exempelvis någon form av prövning av köpeskillingens skälighet. Denna

kritik är enligt min mening inte träffande därför att den utgår från att

förköp skulle tilläggas funktioner som är främmande för ett sådant institut.

Förköpsinstitutet har som jag tidigare framhållit sitt värde som ett

komplement till möjligheten att förvärva mark genom vanliga köp. Institutet

kommer till sin rätt, om det utformas på sådant sätt att förfarandet

blir enkelt, snabbt och billigt. Det bör ge kommunen en lagfäst rätt att få

del av de utbud av fast egendom som med hänsyn till samhällsbyggandet

kan vara av intresse för kommunen. Om kommunen vill förvärva egendomen

bör det fortsatta förfarandet helst vara i det närmaste lika enkelt som

vid frivilligt köp. Så blir inte fallet om rättsinstitutet kompletteras med nya

tvångsmoment. Förköpsinstitutet kan ändå aldrig ersätta expropriationsförfarandet.

Om ett behövligt markförvärv inte kan ske genom vanligt köp

eller genom utövande av förköpsrätt, bör expropriationsförfarandet anlitas.

I den mån detta senare förfarande är behäftat med brister och olägenheter

av skilda slag bör man — hellre än att utrusta förköpsrätten med något för

densamma främmande tvångsmoment — inrikta sig på att förbättra expropriationslagstiftningen.

En effektivisering av expropriationsinstitutet

sker ju också successivt.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

Sammanfattningsvis anser jag att det föreligger ett klart uttalat behov

av den föreslagna lagstiftningen. En kommunal förköpsrätt bör tillmätas

stort värde som markpolitiskt instrument, och de betänkligheter som anförts

mot institutet kan inte anses vara av den art att de hindrar att lagstiftningen

genomförs.

Jag vill i detta sammanhang ytterligare påpeka att en kommunal förköpsrätt

för att tjäna det avsedda ändamålet måste utövas inom ramen för

en aktiv och framsynt markpolitik och att utövningen i det enskilda fallet

måste vara motiverad utifrån en realistisk markpolitisk bedömning. Finansieringsproblemen

torde härvid tvinga kommunerna att handla med en

viss försiktighet. Frågan om förstärkning av kommunernas ekonomiska

resurser på detta område tas upp i annat sammanhang.

Motioner

I fråga om behovet av kommunal förköpsrätt till mark samt beträffande

vissa närstående frågor anföres bl. a. följande i motionerna.

I: 839 och II: 1046

Motionärerna tillstyrker i princip lagbestämmelser om kommunal förköpsrätt

inom de i propositionen föreslagna områdena. Motionärerna framhåller

att förköpsinstitutet ger kommunerna information om fastighetsmarknaden

och legala möjligheter att genomföra önskvärda och motiverade

markförvärv även i de fall egendomen försålts till annan. Jämfört med ett

tidsödande expropriationsförfarande är fördelarna med förköp uppenbara.

Sannolikt, säger motionärerna, torde utövande av förköpsrätt i många fall

komma att ersätta expropriation. Motionärerna framhåller vidare att förköpsrätt

innebär ett betydligt mindre kännbart ingrepp för säljaren än

expropriation. Denne kan ju själv avgöra tidpunkten för försäljningen, priset

och köpevillkoren i övrigt. Behovet och värdet av en kommunal förköpsrätt

bör emellertid enligt motionärerna inte överdrivas. Från alla synpunkter

är frivilliga markförvärvsuppgörelser att föredra och bör därför eftersträvas.

I vissa fall torde expropriation bli ofrånkomlig.

Motionärerna uttalar vidare att genom förköpsrätten ges kommunerna

ökad möjlighet att förvärva mark som är bäst lämpad för framtida bebyggelse,

varigenom kommunernas möjligheter att utbjuda välbelägen och

färdigplanerad mark ökar. Motionärerna understryker i sammanhanget,

att denna liksom andra reformer i syfte att underlätta den kommunala

markpolitiken inte får leda till att kommunerna vid utbudet av den planlagda

marken gynnar vissa företagsformer på de andras bekostnad. Motionärerna

anser, att kommunerna i ökad utsträckning bör utnyttja sin ställning

som markägare och marköverlåtare i syfte att åstadkomma en förbättrad

konkurrens om byggande och förvaltning.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

Slutligen framhåller motionärerna att en grundläggande förutsättning för

en aktiv kommunal markpolitik samt för att de juridiska hjälpmedlen att

föra en sådan politik effektivt skall kunna utnyttjas är att kommunerna bl. a.

har tillräckliga ekonomiska resurser. Utan tillräckliga sådana är en förköpslagstiftning

föga meningsfull.

I: 8M och II: 10''i3

Motionärerna anser sig inte kunna dela uppfattningen att kommunala

markförvärv är en nödvändig förutsättning för att kommunerna skall kunna

fullgöra sina mark- och bostadspolitiska uppgifter. Köp eller expropriation

av mark och fastigheter från kommunerna måste närmast betraktas som ett

komplement till övriga kommunala mark- och fastighetspolitiska ingripanden.

De kommunala initiativen och resurserna bör enligt motionärerna

främst inriktas på planläggningsarbetet. Det kommunala planmonopolet bör

utnyttjas på sådant sätt att mark- och fastighetsägare inte själva genom

ovisshet om de kommunala intentionerna spekulerar i stora förväntningsvärden.

Den markvärdesstegring som bebyggelsemarken på vissa håll tar åt

sig har nämligen ofta visat sig kunna hänföras till brister i kommunernas

planering. Däremot torde det vara relativt sällsynt att markägare eller bebyggelseintressenter

visar sig ovilliga att genomföra planlagd bebyggelse i

den mån moderna byggnads- och stadsplaner upprättats. I de fall planlagd

bebyggelse inte kommit till stånd inom rimlig tid föreligger f. ö. redan nu

enligt gällande rätt utomordentligt goda möjligheter till tvångsinlösen av

marken.

Motionärerna anser sig därför inte kunna finna att man ur denna synpunkt

måste utvidga de kommunala förvärvsmöjligheterna. De anser för

övrigt att för långt drivna kommunala markköp kan leda till en snedvridning

av planeringen genom att fresta kommunen till detaljplanering av den kommunalägda

marken på bekostnad av den översiktliga planeringen och detaljplaneringen

av andra icke kommunägda områden. Motionärerna fortsätter:

Men även om man anser att kommunal äganderätt till marken skulle

medföra fördelar för bebyggelseutvecklingen kan man ifrågasätta om en

förköpsrätt av det slag som nu föreslås är ändamålsenlig ur denna synpunkt.

Markanskaffning i en kommun måste ske efter en viss plan med

hänsyn till de kommunala önskemålen om bebyggelsens framtida utveckling.

Enligt förköpslagen blir emelertid markköpen först möjliga när ägaren från

sina utgångspunkter finner för gott att avyttra sin egendom. Det kan lika

gärna inträffa sextio som ett år efter det att en kommun planlagt ett förvärv.

Möjligheterna att utnyttja förköpsrätten blir således beroende av tillfälligheter,

vilket minskar dess tänkta fördelar ur samhällsplaneringens

synpunkt.

Inte heller när det gäller syftet att dämpa prisutvecklingen torde den föreslagna

lagstiftningen vara ändamålsenlig. Som bland annat framgår av remissbehandlingen

är förköpsrättens verkningar på fastighetsprisbildningen

ytterst svårbedömbara. Det kan i vissa fall uppstå risk att priserna skjuter

s. 21 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

21

i höjden av den anledningen att köpare önskar förvärva viss mark och för

att vara garderade mot förköp erlägger en högre köpeskilling än de eljest

skulle ha gjort. I andra områden kan en viss prispress åstadkommas. I propositionen

medges också, att förköpsinstitutet såsom det utformats av

markvärdekommittén — innebärande att kommunen kan begränsa förköpsrätten

till visst område —- kan få en ogynnsam verkan på markpriserna och

leda till en omotiverad splittring av prisutvecklingen. Denna olägenhet menar

man emellertid skall undanröjas genom att för köpsrätten gives generell

giltighet. Splittringen i prisbildningen lär emellertid icke kunna undvikas

härigenom. Redan den omständigheten att förköpsrätt börjat tilllämpas

på en fastighetsförsäljning inom visst område och inte på försäljningar

inom andra områden är ägnad att ge i stort sett samma verkningar

som om kommunen på förhand upplyst om vilka områden som skulle bli

underkastade förköp.

I motionen framhålles vidare att den allvarligaste invändningen mot förslaget

ligger på det principiella planet. Det erinras om att i propositionen

anges t. o. in. att anspråken på den sannolikhetsbevisning som kommunen

har att prestera för att få inträda genom förköp inte får sättas alltför högt.

Allmänna befolkningsprognoser, bostadsbyggnadsprogram eller industriutvecklingsplaner

är sålunda tillräckliga att hänvisa till för att motivera att

marken behövs för framtida tätbebyggelse och därmed sammanhängande

anordningar. Inte heller tidsmomentet utgör någon begränsning. Propositionen

talar om en utveckling som »med tillräcklig grad av sannolikhet kan

överblickas för avsevärd tid framåt». I dessa fall bör förköp beviljas även

om det kommer att dröja lång tid innan ändringar i markens användning

blir aktuella. Någon reell begränsning av förköpet utöver areal och värdekravet

är det sålunda icke fråga om. Medan i expropriationslagen i överensstämmelse

med gängse rättsgrundsatser uppställes fasta normer rörande

de fall då kommunen genom tvångsförvärv må övertaga enskild mark, ger

sålunda den nu föreslagna förköpsrätten kommunerna en så gott som obegränsad

generell rätt att inträda i de fastighetsköp som förekommer i kommunen.

Förslaget innebär sammanfattningsvis enligt motionärerna ett oacceptabelt

ingrepp i avtalsfrihet och äganderätt. En betydlig rättsosäkerhet uppges

kunna bli följden, framför allt kännbar för köpare av fastigheter. Motionärerna

hemställer därför att propositionen avslås.

1: 842 och II: 1045

Motionärerna erinrar bl. a. om markvärdekommitténs konstaterande att

oförtjänt markvärdestegring väsentligen är en effekt av samhällets utveckling

och att värdestegringen orsakar beaktansvärda utgifter för både den

enskilde och samhället. Även kortsiktiga kapitalplaceringar i bebyggelsemark

har stundom, framhåller motionärerna, visat sig lönande. Vidare

framhålls att markägaren ofta har något av en monopolställning som är

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Tredje lagutskottets utlåtande nr 54- år 1967

av stor betydelse för prisbildningen. Det faktamaterial som återfinnes i såväl

kommitténs utredning som i propositionen ger enligt motionärerna anledning

till betydligt kraftigare åtgärder än de föreslagna. Således ifrågasätter

de om det inte vore till fördel för kommunerna och samhället i sin helhet

att effektivisera expropriationslagstiftningen på sådant sätt att expropriation

kan genomföras betydligt enklare, snabbare och billigare. Detta krav

framstår desto mera ofrånkomligt mot bakgrunden av remissinstansernas

framförda kritik mot förslaget och att förköpsrätten endast kan betraktas

som ett komplement till expropriationslagstiftningen.

Förslaget om förköpsrätt ger enligt motionärerna inte heller något skydd

mot att inte uppkomna markvärdestegringar även i fortsättningen hamnar

hos markägarna. Kommunerna är enligt förslaget hänvisade att använda

förköpsrätten först när den enskilde säljer marken och då till det pris säljaren

begär. Det är svårt att förstå, säger motionärerna, att en sådan generositet

gentemot mark- och fastighetsägare på något avgörande sätt kan

förhindra fortsatt spekulation eller att markvärdestegringen kan komma

samhället till godo. Vidare kan starkt ifrågasättas om de inskränkningar

av förköpsrätten, som undantar alla fastigheter som understiger 3 000 in2

och har lägre taxeringsvärde än 200 000 kronor, inte kommer att försvåra

den samhällsplanering som kan anses erforderlig inom ett tätorts- eller cityområde.

Samma hinder synes oss kunna uppkomma enligt 3 § punkt 4 rörande

vissa fall av släktköp. Ytligt betraktat kan självfallet skäl anföras

för att fastighet i första hand och vid försäljning skall tillförsäkras eu nära

anförvant. Det kan emellertid ifrågasättas huruvida detta betraktelsesätt

är relevant i dessa avseenden. En ur samhällskollektivitetssynpunkt ofrånkomlig

planering kan med dessa undantag förhindras eller starkt försvåras.

Motionärerna riktar vidare kritik mot innehållet i 5 § första stycket av

innebörd att kommunen får förvärva den egendom köpet avser från säljaren

på de villkor som avtalats mellan denne och köparen. På grunder som

närmare redovisas under 5 § i specialmotiveringen anser motionärerna att

en prövning av markprisets skälighet lämpligen bör kunna ske genom en

av länsstyrelsen tillsatt marknämnd.

Motionärerna erinrar slutligen om att förslaget till förköpslag ingår som

en del i det av Ivungl. Maj :t framlagda mark- och bostadspolitiska programmet.

Som en del av detta program anser motionärerna det behäftat med

stora svagheter och knappast fylla den roll man kunnat förvänta i detta

avseende. Trots den redovisade kritiska granskningen av förslaget, anser

motionärerna likväl en förköpslag vara motiverad med de ändringar som

framställs i motionen.

1: 862 och II: 1067

Motionärerna anför att, eftersom förköpslagen ej kommer att medge någon

prisförhandling mellan kommun och säljare, kommunernas betalnings
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

förmåga kommer att få stor betydelse. Någon prisdämpande effekt har därmed

ej åstadkommits. Motionärerna fortsätter.

Fråga är om inte ytterligare åtgärder bör övervägas för att komma till

rätta med markprisstegringarna. Det förefaller angeläget att överväga en

allmän prisreglering på mark, i första hand inom tätortsregionerna. Prisregleringen

bör ta sikte på en så långt möjligt utjämnad prissättning regionalt

men förutsättes även ta rimlig hänsyn till de verkliga kostnader som

kan redovisas för skilda markområden.

Expropriationslagens bestämmelser beträffande grunderna för värdering

är föremål för överväganden inom expropriationsutredningen. Enligt vårt

förmenande är det av vikt att förslag i denna fråga snarast möjligt föreläggs

riksdagen. Nuvarande bestämmelser synes nämligen ge ett mycket stort

utrymme för oförtjänta markvärdestegringsvinster genom att de »förväntningsvärden»,

som den framtida markanvändningen skapar, bildar underlag

vid markvärderingarna. Dessa värden är så gott som alltid ett resultat

av samhällets åtgärder och bör därför ej påverka markprissättningen.

Med stöd av det anförda hemställs om utredning i syfte att åstadkomma

en effektiv kontroll över markprisutvecklingen.

Utformningen av förköpsrätten

Beträffande kommitténs ställningstaganden, skiljaktiga meningar och remissyttranden

hänvisas till propositionen nr 90

s. 45—49 beträffande frågor om begränsning genom anknytning till kommunallagens

kompetensregler eller till expropriationsgrunderna eller genom

uteslutning av vissa kategorier av fastigheter,

s. 49—50 beträffande frågan om rätt för kommunen att avstå från förköpsrätten

för hela kommunområdet eller för del av detta,

s. 50—53 beträffande frågan om begränsning av förköpsrätten till kommunens

eget område,

s. 53—58 beträffande statens och kyrkans markförsäljningar,

s. 58 beträffande frågan om statens och landstingskommuns fastighetsförvärv,

annan kommuns försäljning eller förvärv av mark m. in.,

s. 59—60 beträffande frågan om släktköp, andelsförvärv och andra fall av

intressegemenskap mellan säljare och köpare, den s. k. obillighetsregeln,

s. 61—63 beträffande förköpets innebörd,

s. 63—66 beträffande förfarandet i samband med utövande av förköpsrätt,

s. 66—71 beträffande den rättsliga prövningen, samt

s. 71—72 beträffande frågor om förköpsrätt vid försäljning av flera fastigheter

eller vid försäljning av fastighet och lös egendom.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

Tillämpningsområde

Departementschefen

Den fråga som träder i förgrunden när det gäller utformningen av en

kommunal förköpsrätt är naturligtvis hur tillämpningsområdet bör bestämmas

i skilda hänseenden. Kommittén föreslår en förköpsrätt av generell

natur. Detta innebär emellertid inte att tillämpningsområdet för rättsinstitutet

skulle vara helt obegränsat. Förköpsrätten syftar i första hand till att

ge kommunerna bättre möjligheter att förvärva mark för tätbebyggelse och

en viss begränsning bör således föreligga med hänsyn till ändamålet med

markförvärvet. Det är också nödvändigt att tillse att inte viktiga allmänna

och enskilda intressen träds för nära.

När det gäller begränsning av förköpsrätten med hänsyn till ändamålet

med förvärvet hänvisar kommittén till den självklara begränsning i användningen

av förköpsrätten som följer av de kommunala kompetensreglerna.

Häri ligger att en kommun i princip inte får utöva förköpsrätt annat

än för att tillgodose ett allmänt, till kommunen knutet intresse. I övrigt

innebär kommitténs förslag att det skall tillkomma varje kommun att

själv avgöra om och i vad mån förköpsrätt skall kunna utövas inom kommunområdet.

Enligt kommittéförslaget skall kommun sålunda på förhand

besluta om förköpsrätt över huvud taget skall kunna utövas inom kommunen

och om utövningen i sådant fall skall vara begränsad till viss del eller

vissa delar av kommunområdet. Kommittén är inte enig i detta ställningstagande.

Två reservanter vill ha en snävare och klarare begränsning av tilllämpningsområdet

än som följer av de kommunala kompetensreglerna och

anser att detta kan vinnas genom att förköpsrätten anknyts till expropriationsgrunderna.

Reservanterna motsätter sig också att kommun skulle få

begränsa förköpsrättens utövning till viss del eller vissa delar av kommunområdet.

Under remissbehandlingen av kommitténs betänkande har problem som

hänger samman med förköpsrättens tillämpningsområde tilldragit sig betydande

uppmärksamhet och förslaget har blivit utsatt för ganska stark

kritik. Det övervägande antalet remissinstanser anser sålunda mindre lämpligt

att låta den kommunala kompetensen bestämma gränsen för förköpsrättens

tillämpningsområde utan vill i stället på ett eller annat sätt anknyta

tillämpningen till expropriationsgrunderna. Från många håll förordas dessutom

att ytterligare generella begränsningar görs i tillämpningsområdet

bl. a. genom att man från förköpsrätten utesluter vissa kategorier av fastigheter

som regelmässigt kan antas vara av mindre intresse från kommunal

synpunkt. Förslaget att kommun själv skulle kunna begränsa tillämpningsområdet

har mött invändningar från flera remissinstanser.

Innan jag går närmare in på frågan om hur förköpsrättens tillämpnings
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

25

område lämpligen bör bestämmas, vill jag anföra vissa allmänna synpunkter.

En självklar utgångspunkt vid bedömningen måste vara att tillämpningsområdet

för förköpsrätten inte får begränsas på sådant sätt och med sådana

metoder att dess syfte förfelas. Som förut anförts avses förköpsrätten

tjäna som medel för kommunerna att på ett tidigt stadium förvärva sådan

mark som behövs för samhällsutvecklingen. I första hand kommer obebyggd

och glesbebyggd mark som lämpar sig för framtida tätbebyggelse i

fråga, men också sådan mark som behövs för city- och bostadssanering är

av intresse i sammanhanget. En begränsning av tillämpningsområdet för

förköpsrätten är inte godtagbar, om den innebär att mark av nu anförd

beskaffenhet undantas i större utsträckning. Vidare måste beaktas att man

måste undvika begränsningsregler som ger upphov till ett omständligt och

kostsamt förfarande för kommunerna. Skälet härtill är främst att förköpsrätten

har ett berättigande som ett medel i kommunernas markförvärvspolitik

bara om förköpsförfarandet blir väsentligt enklare att tillämpa än expropriationsförfarandet.

Kommittén har betonat att förköpsrätten, om den utövas på rätt sätt,

utgör ett väsentligt mindre intrång i enskildas rättsförhållanden än expropriation.

Kommittén hänvisar härvid till att säljaren genom försäljningen

visat sin vilja att göra sig av med fastigheten till det pris kommunen är

skyldig att betala om förköp sker. Också för köparens del är enligt kommittén

intrånget relativt ringa, eftersom denne när förköpsrätten utövas

normalt ännu ej etablerat sig på fastigheten och dessutom bör ha goda möjligheter

till ett acceptabelt ersättningsförvärv. I enskilda fall kan dock ett

förköp ställa sig olägligt för såväl säljare som köpare eller endera av dem.

Ekonomiska synpunkter kan spela in, men parternas intresse av att försäljningen

genomförs kan ofta vara av annan än rent ekonomisk natur.

Bl. a. med hänsyn härtill bör förköpsförfarandet omges med bestämda rättssäkerhetsgarantier.

Man bör därvid eftersträva att tillgodose rättssäkerheten

inom förköpsinstitutet i om möjligt samma grad som enligt expropriationslagstiftningen.

Otvivelaktigt kommer förköpsrätten att medföra en viss belastning på

fastighetsomsättningen. Försäljningar av fast egendom måste hållas svävande

under den tid som en kommun behöver för att ta ställning i förköpsfrågan.

Parterna kommer att belastas också genom att de i en eller

annan form måste underställa kommunen förvärven. Som kommittén anmärkt

är denna effekt inte bara av ondo. Belastningen på fastighetsomsättningen

kommer att i större eller mindre utsträckning begränsa efterfrågan

på mark och därmed bidra till den eftersträvade dämpningen av

markprisstegringen. Som förut anförts är det emellertid betydande kategorier

av fastigheter som helt faller utanför kommunens intresseområde. Jag

syftar på områden där markanvändningen inte kommer att ändras inom

överskådlig tid. Hit hör i stor utsträckning mark som används och för fram
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

tiden skall användas för jordbruk och skogsbruk, villa- och egnahemsbebyggelse

samt mark för fritidsstugor. Utanför kommunernas intresseområde

torde i regel också falla sådana bostads- och industriområden beträffande

vilka några mera betydande ombyggnadsbehov inte kan väntas uppkomma

under överskådlig framtid. För dessa och liknande kategorier av fastigheter

skulle den belastning som för köpsrätten innebär inte tjäna något rimligt

syfte. I sammanhanget måste beaktas att förköpsrätten föranleder administrativt

besvär inte bara för parterna utan också för kommunerna själva

och för de myndigheter som kommer att beröras av förköpsrätten. I den

mån nu antydda kategorier av fastigheter kan undantas från förköpsrättens

tillämpningsområde utan att syftet med institutet träds för när, vinnes därför

betydande fördelar.

Utformningen av förköpsinstitutet bör ske med utgångspunkt från dessa

allmänna bedömanden. Fråga uppstår därvid huruvida kommunallagstiftningens

regler om den kommunala kompetensen när det gäller att förvärva

fast egendom kan anses utgöra en lämplig gräns också för förköpsrättens

tillämpningsområde.

Enligt 3 § kommunallagen äger kommun sj älv vårda sina angelägenheter,

om inte handhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer annan.

Den begränsning av förköpsrätten som skulle följa av denna bestämmelse

anses av reservanterna och flertalet remissinstanser ge kommunerna

en alltför vidsträckt förvärvsrätt. Kommitténs majoritet menar däremot att

området för fastighetsköp som faller inom ramen för den kommunala kompetensen

i själva verket inte är mycket större än området för kommuns expropriationsrätt.

Det anförda belyser på sitt sätt det nuvarande svåröverskådliga rättstillståndet

när det gäller gränserna för den kommunala kompetensen. Jag vill

i detta sammanhang erinra om att kommunalrättskommittén har i uppdrag

att göra en översyn av reglerna om borgerlig primärkommuns kompetens.

I utredningsdirektiven anfördes bl. a. att tillämpningen av de kommunala

kompetensreglerna när det gäller markförvärv bör uppmärksammas. Enligt

min mening är de nuvarande gränserna för den kommunala kompetensen

alltför ovissa och svårbestämbara för att kunna utgöra en av grundpelarna

i en lagstiftning om kommunal förköpsrätt. En sådan lösning tillgodoser

inte de rättssäkerhetskrav som enligt vad jag nyss anförde bör vara vägledande

vid utformningen av förköpsinstitutet. De fördelar som kan vara

förenade med denna gränsdragning när det gäller att uppnå ett enkelt och

snabbt förfarande bör enligt min mening inte tillmätas avgörande betydelse

och kan såsom närmare skall framgå av det följande vinnas på annat sätt.

Det av reservanterna och många remissinstanser framförda förslaget att

anknyta förköpsrätten till expropriationsgrunderna innebär att förköpsrätten

begränsas till sådana förvärv som tillgodoser ändamål, för vilka kommun

kan få tillstånd till expropriation. Härvid är i första hand expropria
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

27

tion för tätbebyggelse enligt 1 § 16 expropriationslagen av intresse. Enligt

denna bestämmelse kan kommun få tillstånd till expropriation för att säkerställa

att mark på skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse och

därmed sammanhängande anordningar eller för att eljest i kommuns ägo

överföra mark som inte är tätbebyggd för upplåtelse med tomträtt. Bestämmelsen

tillkom år 1949 och grundar sig på ett av markutredningen framlagt

förslag till ändring i expropriationslagen i syfte att ge kommun rätt att expropriera

mark för tätbebyggelse. Utredningens förslag var emellertid mera

långtgående än den regel som kom att inflyta i expropriationslagen. De skilda

alternativ angående expropriationsrättens omfattning som diskuterades i

det sammanhanget är belysande för bedömningen av den nu aktuella frågan.

Markutredningen föreslog att tillstånd till expropriation skulle få ges för

att i kommuns ägo överföra mark som med hänsyn till kommunens framtida

utveckling erfordras för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordningar.

Frågan om kommunens behov att förvärva visst markområde

borde enligt utredningens mening bedömas i första hand från synpunkten

av en ändamålsenlig utveckling av kommunen. Om det kunde göras sannolikt

att området behövdes för kommunens framtida utveckling, borde kommunen

få tillstånd till expropriation. Därvid borde man inte ställa alltför

stora anspråk på den sannolikhetsbevisning som kommunen hade att prestera.

Om bebyggelsen utvecklades i sådan riktning att markområdet kunde

komma att behövas för tätbebyggelse och det var antagligt att utvecklingen

skulle fortgå i samma riktning, ansåg utredningen att en framställning om

expropriation borde beviljas. Markägaren borde inte heller tillåtas hindra

expropriation genom att förklara sig villig att själv svara för bebyggelsen.

Under beredningen i departementet blev utredningens förslag modifierat

i vissa avseenden. Enligt det förslag som antogs av 1949 års riksdag får fastighet

exproprieras för tätbebyggelseändamål i första hand bara om det behövs

för att säkerställa att mark på skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse

och därmed sammanhängande anordningar. En vidsträcktare expropriationsrätt

föreligger emellertid, om tvångsförvärvet syftar till att marken

skall upplåtas med tomträtt. Enligt föredragande departementschefen

bör kommunen få expropriera mark först och främst, när markägaren över

huvud taget inte går med på att marken exploateras för tätbebyggelse. Vidare

bör expropriation få ske för att kommun skall kunna genom konkurrens

på tomtmarknaden få till stånd rimliga priser. Oberoende av hur den

aktuella tomtmarknaden gestaltar sig bör dessutom expropriationsrätt föreligga,

om marken skall upplåtas med tomträtt. I samtliga fall måste en tillfyllestgörande

utredning visa att marken behövs för tätbebyggelseändamål.

Av det anförda torde framgå att expropriation för tätbebyggelse enligt 1 §

första stycket 16 expropriationslagen i första hand är avsedd att tillgodose

ett någorlunda aktuellt markbehov. När det gäller mark som inte är avsedd

att upplåtas med tomträtt, krävs att marken inte annars på skäliga villkor

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

blir tillgänglig för tätbebyggelse. Om förköpsrätten anknyts till expropriationsgrunderna

kommer således dessa begränsningar att gälla.

I fråga om markförvärv inom saneringsområden skulle en anknytning till

expropriationslagstiftningen medföra att förköpsrätten bl. a. kommer att

begränsas av bestämmelsen om zonexpropriation i 44 § byggnadslagen. Zonexpropriation

kan beviljas beträffande område som är i behov av genomgripande

ombyggnad såvida denna inte lämpligen kan ske annat än i ett

sammanhang. En förutsättning för zonexpropriation är vidare att fråga

väckts om antagande eller ändring av stadsplan för området.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att det ingår i expropriationsutredningens

arbetsuppgifter att överse expropriationslagstiftningen i belysning

av erfarenheterna under de år som förflutit sedan 1949 års lagändring.

Som jag anfört tidigare är ett av huvudsyftena med en kommunal förköpsrätt

att underlätta för kommunerna att i mycket god tid, dvs. innan

några mera betydande prisstegringstendenser med anledning av förväntningar

om tätbebyggelse slagit igenom, förvärva mark som utbjuds på öppna

marknaden och ligger inom kommunens intresseområde. Det rör sig alltså

här om förvärv på relativt lång sikt, låt vara att förköpsrätten också bör

kunna utnyttjas för att tillgodose mera aktuella och näraliggande markbehov.

Härav följer att kravet på aktualitet i fråga om markbehov inte gärna

kan upprätthållas lika strängt inom en förköpslagstiftning som inom den

nuvarande expropriationslagstiftningen. Om så blev fallet skulle otvivelaktigt

den prisdämpande effekt som eftersträvas med förköpsrätten i betydande

utsträckning utebli.

Det nu anförda visar att den begränsning av förköpsrättens tillämpningsområde,

som skulle följa av reglerna om den kommunala kompetensen inte

kan ersättas genom att förköpslagstiftningen anknyts till expropriationsgrunderna.

Enligt min mening bör en annan lösning väljas. Förköpsrättens

tillämpningsområde bör ges en allmän begränsning genom en särskild regel

som är avpassad med hänsyn till lagstiftningens syfte.

Vid bestämmandet av denna allmänna begränsning anser jag markutredningens

nyss redovisade överväganden vara av värde. Vad utredningen anfört

till stöd för att ge kommun rätt att expropriera mark för tätbebyggelse

stämmer väl överens med den markpolitiska bedömning som ligger till

grund för förslaget om kommunal förköpsrätt. Utredningen föreslog som

nämnts att expropriationsrätt skulle föreligga i fråga om sådan fast egendom

som med hänsyn till kommunens framtida utveckling erfordras för

tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar. En regel med ett

sådant innehåll är enligt min mening lämplig som allmän begränsning av

förköpsrätten. Jag föreslår därför att i 1 § tas upp en bestämmelse av i huvudsak

detta innehåll.

Vid prövningen av om förutsättning föreligger att utöva förköpsrätt med

s. 29 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

29

hänsyn till denna bestämmelse skall inriktningen av den kommande samhällsutvecklingen

och behovet av mark för olika ändamål bedömas. Är det

fråga om ett område beträffande vilket generalplan upprättats och antagits

av vederbörande kommunala organ och är den aktuella marken enligt planen

avsatt för bostads- eller industribebyggelse eller sådana ändamål

som trafikleder, allmänna platser, fritidsområden m. m. bör förutsättning

för att utöva förköpsrätt i allmänhet föreligga. Bedömningen bör utfalla på

samma sätt om området i antagen regionplan avsatts för angivna ändamål.

Skulle stadsplan eller byggnadsplan för området vara under utarbetande

bör detta förhållande kunna utgöra tillräcklig grund för kommunen att få

förköpsrätt till den mark som planen är avsedd att omfatta. Även om planläggningsarbetet

ej fortskridit så långt att vare sig general- eller regionplan

upprättats eller förslag till detaljplan föreligger, bör förköpsrätt kunna utövas

om marken med hänsyn till belägenheten och kommunens utveckling

kan antas behövas för ifrågavarande ändamål. Anspråken på den sannolikhetsbevisning

som kommunen har att prestera för att få inträda genom

förköp bör inte få sättas alltför högt. Ett påstående som inte är underbyggt

av någon utredning att viss mark krävs för tätbebyggelse är å andra sidan

givetvis inte tillräckligt. Lämpligt underlag för bedömningen i sådana fall

då varken översiktliga eller detaljerade planer föreligger kan vara t. ex.

befolkningsprognoser, bostadsbyggnadsprogram eller industriutvecklingsplaner.

Det finns inte någon anledning att utöver vad som ligger i det sagda begränsa

förköpsrätten med hänsyn till den tid som kan komma att förflyta

till dess marken skall exploateras. Om utvecklingen med tillräcklig grad av

sannolikhet kan överblickas för avsevärd tid framåt, bör förköp kunna få

ske även om det kommer att dröja lång tid innan ändringen i markens användning

blir aktuell.

Med den nu föreslagna allmänna begränsningen av förköpsrättens tilllämpningsområde

kommer förköpsrätt att i huvudsak föreligga i fråga om

obebyggd eller glesbebyggd mark i anslutning till expanderande tätorter

samt beträffande saneringsområden och andra områden där behov att omdana

bebyggelsen gör sig gällande. Utanför förköpsrätten faller däremot sådan

mark beträffande vilken någon förändring av användningen inte kan

förväntas. Uppenbarligen är det ett mycket stort antal fastigheter beträffande

vilka förköp således inte kommer i fråga.

Prövningen av om en fastighet i det enskilda fallet omfattas av förköpsrätten

enligt begränsningsregeln i 1 § blir med nödvändighet svår och

beroende av flera olika svårbedömda omständigheter som varierar från fall

till fall. Med hänsyn härtill måste tillämpningen av regeln i sista hand anförtros

ett offentligt organ och ges formen av överprövning i det enskilda

fallet av kommuns beslut att utöva förköpsrätt. Jag återkommer senare

till den betydelsefulla frågan hur denna prövning skall vara anordnad.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

I förevarande sammanhang är det emellertid av intresse att slå fast att regeln

i 1 § inte helt befriar de fastigheter beträffande vilka förköpsrätt inte

skall gälla från den belastning som förköpsrätten kan sägas innebära.

Kommunen kommer själv att primärt ta ställning till förköpsfrågan och

den enskilde bör sedan ha rätt till överprövning av kommunens beslut.

Behovet av att begränsa förköpsrätten på sådant sätt att belastningen kommer

att omfatta ett mindre antal fastigheter kvarstår alltså oberoende av

regeln i 1 §.

Under remissbehandlingen har från flera håll framhållits att en begränsning

av förköpsrätten till vissa kategorier av fastigheter skulle vara av värde.

För att syftet med en sådan begränsning skall kunna uppnås, bör reglerna

vara schablonmässiga och helst så enkla att tillämpa att någon myndighetsprövning

inte skall behöva komma till stånd.

Den under remissbehandlingen väckta tanken att från förköpsrätten undanta

fastigheter med en areal som understiger viss gräns är från sist anförda

synpunkt tilltalande. Den bebyggda marken är vanligen uppdelad i

byggnadstomter med begränsad tomtyta. En sådan regel skulle därför i stort

sett begränsa förköpsrätten till den obebyggda eller glesbebyggda marken.

Genom en arealregel av angivet slag skulle ett mycket betydande antal fastigheter

som kommunen normalt saknar intresse att förvärva automatiskt

ställas utanför förköpsrätten. Emellertid bör uppenbarligen inte all bebyggd

mark tas undan. I synnerhet inom områden med saneringsmogen

bebyggelse kan, som jag tidigare anfört, en kommunal förköpsrätt vara av

värde i vissa fall då förutsättningar för zonexpropriation inte föreligger. En

arealregel skulle därför behöva modifieras så att fastigheter av sistnämnda

slag omfattas av förköpsrätten. Inom saneringsområden i stadskärnorna är

markvärdena vanligen relativt höga till följd av den medgivna eller väntade

bebyggelserättens omfattning. Om arealregeln kompletteras med en bestämmelse

som anger visst högsta värde för att fastighet skall vara fri från förköpsrätt

synes de fastigheter som från förevarande synpunkt kan vara av

intresse för kommunen i allmänhet kunna införas under förköpsrätten. När

det gäller att närmare ange de areal- och värdegränser som med utgångspunkt

från det anförda bör väljas, har jag stannat för en areal av 3 000

m2 och ett taxeringsvärde av 200 000 kr. Förköpsrätt föreslås således inte

få utövas beträffande fastigheter, som har en areal under 3 000 m2 och ett

taxeringsvärde under 200 000 kr. Tillämpningen av en sådan värderegel

torde emellertid i åtskilliga fall förhindras av att taxeringsvärde inte åsatts

den sålda fastigheten. Särskilt gäller detta nybildade fastigheter som ännu

ej undergått taxering. Till denna fråga får jag återkomma i specialmotiveringen.

Den nu förordade kombinerade areal- och värderegeln innebär naturligtvis

att man i viss utsträckning utesluter från förköpsrättens tillämpningsområde

sådana fastigheter som kommunerna har intresse av. Detta är emel
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

31

lertid enligt min mening en uppoffring som måste göras för att förköpsinstitutet

skall kunna ges en från andra synpunkter acceptabel utformning.

En högst betydande, kanske övervägande del av fastighetsomsättningen angår

sådana kategorier av fastigheter som genom regeln utesluts från förköpsrätten.

Vinningen härav är stor för både enskilda och myndigheter, och

det kan inte göras gällande att förköpsrättsinstitutet genom denna begränsning

i någon väsentlig grad förlorar i effektivitet som ett marlcpolitiskt medel

för kommunerna. Regelns stora värde ligger främst i att de uteslutna kategorierna

av fastigheter blir så klart avgränsade att det i alla normala fall

bör stå klart för var och en om en viss fastighet omfattas av förköpsrätten

eller ej och parterna kan därigenom omedelbart rätta sitt handlande efter

regeln.

Areal- och värderegeln är inriktad på att från förköpsrättens tillämpningsområde

schablonmässigt utesluta den bebyggda mark som kommunerna i

allmänhet saknar intresse av att förvärva och som f. ö. ofta inte skulle

kunna förvärvas genom förköp, eftersom ett kommunalt beslut härom skulle

kunna angripas under åberopande av bestämmelsen i 1 §. Det finns en

annan, ej obetydlig kategori fastigheter som enligt kommitténs förslag —

i likhet med den bebyggda marken — formellt ligger inom tillämpningsområdet

för förköpsrätten men där förköp normalt ändå inte kan ske.

Jag syftar på sådan mark som används för jordbruk eller skogsbruk och

som för framtiden inte är avsedd för annat brukningsändamål. Som kommittén

funnit kan man inte genom någon schablonregel skilja denna mark

från sådan mark som kommer att behövas för tätbebyggelse och därmed

sammanhängande anordningar. Det torde därför vara ofrånkomligt att man

måste belasta all jordbruks- och skogsbruksmark med förköpsrätt trots att

utrymme som regel inte finns för förköp när brukningsändamålet inte kan

antas komma att ändras ens på längre sikt. Jag föreslår dock vissa anordningar

som kommer att innebära en lättnad för fastighetsomsättningen även

inom denna sektor. Jag återkommer till den frågan vid behandlingen av samordningen

av förfarandet enligt förköpslagen med tillståndsprövningen enligt

jordförvärvslagen.

Kommittéförslaget innehåller i 6 § en bestämmelse som innebär att tillämpningen

av förköpslagen skall vara beroende av att kommunen beslutar härom

och bringar sitt beslut till allmänhetens kännedom. Majoriteten har vidare

föreslagit en bestämmelse som ger kommunerna möjlighet att inskränka

förköpsrätten till vissa områden inom kommunen. De föreslagna reglerna

syftar till att minska den administrativa börda som en vidsträckt förköpsrätt

för med sig.

Under remissbehandlingen har kritik framförts mot förslaget att förköpslagens

tillämpning skall vara beroende av kommunens beslut. Det har framhållits

att en begränsning av förköpsrätten till vissa kommuner kan medföra

olägenheter i form av risk för splittrad prisbildning samt olämpligt lo
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

kaliserad bebyggelse. Principiella betänkligheter har också uttalats mot att

ge kommunerna möjlighet att bestämma vilka fastigheter som skall vara underkastade

förköpsrätten.

De invändningar som framförts under remissbehandlingen saknar inte

fog. Den kategorimässiga begränsning av förköpsrätten som jag föreslår synes

minska den administrativa belastningen för kommunerna på ett effektivare

sätt än den av kommittén föreslagna anordningen. I själva verket

torde departementsförslaget betyda att mer än hälften av alla fastighetsköp

hålls utanför förköpsrätten. Jag anser med hänsyn till det anförda att

de av kommittén i förevarande hänseende föreslagna begränsningarna inte

bör genomföras. Departementsförslaget innehåller därför inte några bestämmelser

som svarar mot 6 § i förslaget.

Kommittéförslaget innehåller i 1 § en begränsning av förköpsrätten till

kommunens eget område men enligt 4 § kan kommun genom förköp förvärva

mark till förmån för annan kommun. Sistnämnda lösning motiveras

med att ett visst behov föreligger för kommunerna att innan de planerade

större kommunerna bildats kunna utöva förköpsrätt till mark utom

kommunens eget område. Kommittén föreslår vidare att förköpsrätt skall

kunna utövas till förmån för landstingskommun.

Förslaget att begränsa förköpsrätten till kommunens eget område har

inte mött några erinringar under remissbehandlingen.

I sak instämmer jag väsentligen i den bedömning som ligger bakom kommittéförslaget.

Förköpsrätten bör således i första hand omfatta fastigheter

inom kommunens eget område men bör också kunna tillgodose markbehov

i annan kommun inom det område som enligt fastställd plan skall bilda en

större kommun under förutsättning att detta kan ske i samförstånd med

sistnämnda kommun.

Däremot anser jag det inte påkallat att öppna möjlighet för landstingskommuner

att förvärva mark med hjälp av kommunal förköpsrätt. Landstingen

har hittills inte tillagts sådana uppgifter inom bostadsförsörjningen

eller bebyggelseplaneringen att det är motiverat att ge dem förköpsrätt.

I Stor-Stockholin föreligger speciella förhållanden i detta avseende. Utredning

pågår rörande ett samgående mellan Stockholms stad och Stockholms

läns landsting till ett storlandsting. Dettas uppgifter är bl. a. regionplanering,

samordning av och stöd åt kommunernas bostadsbyggande samt

den kollektiva trafiken. För utbyggnad och drift av ett kollektivt trafiksystem

i Stor-Stockholm har staden och landstinget redan bildat ett kommunalförbund.

Tanken är att detta förbund successivt skall tillföras de uppgifter

som sedermera skall tillkomma storlandstinget.

Enligt min mening är det f. n. inte nödvändigt att vid utformningen

av en lagstiftning om kommunal förköpsrätt särskilt beakta de speciella

förhållandena i Stor-Stockholm men i den mån kommunalförbundet eller

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967 33

storlandstinget tillförs uppgifter inom bostadsförsörjningens eller bebyggelseplaneringens

område bör en härtill avpassad utvidgning av förköpsrätten

övervägas.

Kommitténs lösning av fragan hur förköpsrätt utom kommuns eget område

tekniskt skall anordnas har föranlett viss kritik under remissbehandlingen.

För egen del anser jag att den formella utvidgning av den kommunala

kompetensen som kommittéförslaget innefattar om möjligt bör undvikas.

Konstruktionen med förköpsrätt till förmån för annan kommun ger

också upphov till komplikationer vid utformningen av bestämmelserna om

förfarandet vid utövandet av förköpsrätt.

På grund av nu redovisade överväganden har i 2 § i departementsförslaget

upptagits en bestämmelse om att förköpsrätten kan direkt utövas också

i annan kommun inom samma kommunblock under förutsättning att

sistnämnda kommun samtyckt därtill. Någon motsvarighet till bestämmelserna

i 4 § kommittéförslaget har inte tagits upp. Jag återkommer i annat

sammanhang till frågan om hur förfarandet bör ordnas för utövande av förköpsrätt

utanför kommunområdet.

Fn väsentlig fråga är i vilken omfattning försäljning av mark i allmän

ägo samt förvärv av mark från det allmännas sida skall beröras av förköpsrätten.

Sedan länge har i olika sammanhang uppmärksammats frågan

hur man på ett lämpligt sätt skall inordna statens och kyrkans markförsäljningar

i det fortgående samhällsbyggandet. Markpolitiska utredningen

har sökt kartlägga kommunernas behov av statlig och kyrklig jord för samhällsbyggandet

och har kommit till att behovet kan antas uppgå till ca 1 500

ha årligen under den kommande tjugoårsperioden. Utredningen uttalar vidare

att det för ett flertal expansiva städer torde vara av avgörande betydelse

för möjligheterna till ett planenligt samhällsbyggande att viss statlig

eller kyrklig mark blir disponibel för städerna.

Det anförda visar den stora betydelsen av att kommunernas markbehov

på lämpligt sätt tillgodoses vid statliga och kyrkliga markförsäljningar.

Markpolitiska utredningen framlägger i sitt betänkande skilda förslag i

syfte att förbättra handläggningsförfarandet vid försäljningarna. Jag kan

självfallet inte här ta någon ställning till förslagen. Det bör emellertid enligt

min mening vara fullt möjligt att på grundval av dessa vidta sådana

åtgärder att kommunernas intressen blir väl tillgodosedda. Såsom framgått

av vad jag anfört tidigare tillerkänns f. ö. kommunerna redan nu en faktisk

förtur vid statliga markförsäljningar.

Mot bakgrunden av vad jag nu sagt kan det ifrågasättas om det finns något

större behov av att tillerkänna kommunerna förköpsrätt vid försäljning

av mark i allmän ägo. Kommunernas önskemål att få förvärva marken

måste — såsom framhållits av åtskilliga remissinstanser — under handläggningen

av ett försälj ningsärende vägas mot andra från samhällssynpunkt

viktiga konkurrerande intressen. Jag kan därför inte biträda mark
3

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 3 avd. Nr 34

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

värdekommitténs förslag att förköpsrätten skall omfatta även statens markförsäljningar.

I likhet med kommittén anser jag att det saknas anledning att behandla

försäljningar av kyrklig jord på annat sätt än övriga fastighetsförsäljningar.

Förköp bör alltså kunna ske.

Ett särskilt problem föreligger beträffande den kyrkliga jord — uppskattningsvis

en femtedel av all kyrklig jord — som anslagits av staten och

som anses civilrättsligt tillhöra staten. Försäljningar av denna jord sker enligt

kyrkliga försäljningslagen. Eftersom det i detta sammanhang är av

mindre betydelse vem marken civilrättsligt tillhör än hur försäljningsförfarandet

är anordnat, anser jag att även kyrklig jord som anslagits av staten

bör vara underkastad förköpsrätten.

Min ståndpunkt när det gäller statens och kyrkans markförsäljningar kan

alltså sammanfattas så att förköpsrätt inte får utövas, om staten är säljare

och försäljningen inte sker enligt kyrkliga försäljningslagen men att i övrigt

förköpsrätt föreligger.

När det gäller statens och landstingskommuns markförvärv har kommittén

uttalat den uppfattningen att det inte torde vara lämpligt att i kommunens

hand lägga ens en formell möjlighet att omintetgöra en överlåtelse till

staten eller landstingskommun av mark för visst ändamål. Beträffande annan

kommuns försäljning eller förvärv av mark anser kommittén naturligt

att varje kommun får företräde inom det egna området.

Jag kan helt ansluta mig till vad kommittén anfört i denna del. Jag föreslår

därför att undantag görs från förköpsrätten beträffande statens och

landstingskommuns markköp men däremot inte för borgerlig eller kyrklig

primärkommuns eller andra därmed jämställda offentligrättsliga subjekts

försäljningar eller köp av mark.

Vid överlåtelse av fast egendom mellan släktingar är det i vissa fall

motiverat att utforma förköpsrätten så att förköp ej kan äga rum. Också

i vissa andra fall bör hänsynen till enskilda intressen föranleda undantag

från förköpsrätten.

Kommittén har föreslagit att överlåtelser av fast egendom mellan släktingar

i vissa fall skall vara helt undantagna från förköpsrätten. Undantag

av detta slag förekommer både i lagen om arrendators förköpsrätt och i

jordförvärvslagen. I kommitténs förslag är emellertid släktskapskretsen

snävare bestämd än i de båda nyssnämnda lagarna. Släktskapsförhållande

mellan säljare och köpare skall dock kunna beaktas också i andra fall

och få till följd att kommunen inte tillåts utöva förköpsrätt. I dessa fall

blir emellertid frågan om förköp får ske beroende på en prövning i det

enskilda fallet efter skälighet. I förslaget hänförs dessa situationer under

den s. 1c. obillighetsregeln i 2 § andra stycket. Denna regel avser även

fall av helt annan beskaffenhet där ett utövande av förköpsrätten kan te

sig obilligt. Jag återkommer till den regeln i det följande.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5b år 1967

35

Förslaget att undanta vissa släktköp från förköpsrätten har vunnit stark

anslutning bland remissinstanserna. I några yttranden vänder man sig

dock mot tanken att bestämma släktkretsen snävare på detta område än

som skett i jordförvärvslagen.

Det är principiellt i tre avseenden som släktkretsen i jordförvärvslagen

är vidare än kretsen enligt förslaget. För det första undantas i jordförvärvslagen

överlåtelser till syskon eller syskons avkomling. För det andra

undantas överlåtelser inte bara till adoptivbarn utan också till adoptivbarns

avkomling. För det tredje jämställs släktskapsförhållande till säljaren

med släktskapsförhållande till dennes make, om han är gift. Enligt

min mening talar billighetsskäl för att även dessa fall av släktskap bör tas

undan. Därtill kommer önskvärdheten av att i förevarande hänseende ha

överensstämmande regler i jordförvärvslagen och i förköpslagen. I övervägande

antalet fall är nämligen de förvärv som omfattas av förköpsrätten

också underkastade tillståndsplikt enligt jordförvärvslagen. Man uppnår

därför en inte obetydlig förenkling om undantagsfallen så långt det går

blir desamma i de båda lagarna. Jag föreslår därför att regeln om släktköp

i förköpslagen utformas i överensstämmelse med motsvarande regel i jordiorvärvslagen.

I 1 § 10 jordförvärvslagen görs undantag från tillståndsplikten beträffande

överlåtelse av andel i fastighet till någon som redan äger till samma

taxeringsenhet hörande andel i denna. Motsvarande undantag bör — i

enlighet med vad som begärts i några remissyttranden — göras i förköpslagen.

Undantaget får betydelse främst vid försäljningar mellan dödsbodelägare

som skiftat fast egendom mellan sig i ideella andelar. Endast

undantagsvis skulle en kommun över huvud taget vara betjänt av förköpsrätt

i fall av denna beskaffenhet.

Obillighetsregeln i 2 § andra stycket kommittéförslaget innebär att förköpsrätt

inte får utövas om det med hänsyn till förhållandet mellan säljare

och köpare eller villkoren för eller omständigheterna vid köpet framstår

såsom obilligt att förköpsrätten görs gällande. Regeln har i allmänhet

tillstyrkts av remissinstanserna. Även enligt min uppfattning är regeln

motiverad. Den torde få stor betydelse genom att den ger möjlighet

att efter omständigheterna i det enskilda fallet göra undantag från förköpsrätten,

när ett kullkastande av det tillämnade köpet skulle verka stötande.

Det ligger i sakens natur att den närmare bestämningen av tilllämpningsområdet

för regeln måste överlämnas till rättstillämpande myndighet.

De situationer när fråga om tillämpning av regeln kan uppkomma

är så mångskiftande att de inte nu kan överblickas. Några typfall skall

dock beröras här.

Ett utövande av förköpsrätt kan vara obilligt av det skälet att en personlig

gemenskap föreligger mellan säljare och köpare även utanför

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Tredje lagutskottets utlåtande nr 5b år 1967

släldköpsregelns tillämpningsområde. Ett exempel är att en fastighetsägare

säljer sin egendom till någon som under längre tid sammanbott med

honom eller någon som vårdat honom under hans ålderdom. Gemenskapen

mellan säljare och köpare kan också vara av ekonomisk natur. En fastighetsöverlåtelse

kan t. ex. ske inom en koncern i rationaliseringssyfte eller

mellan samarbetande företag som ett led i en strukturomvandling. Överlåtelser

av detta slag bör inte kunna hindras eller göras om intet genom

att kommun utövar förköpsrätt. Säljaren eller köparen kan också var för

sig ha ett speciellt och mycket starkt intresse av att ett visst köp kommer

till stånd. Ett företag önskar t. ex. överlåta tomtmark till anställda eller

mark till en idrottsförening för anläggande av en idrottsplats eller liknande.

En köpare är kanske i starkt behov av att komplettera tidigare markinnehav.

Detta kan exempelvis gälla ett expanderande industriföretag som

behöver mark för utbyggnad av en industrianläggning.

En särskild kategori av obillighetsfall hänger samman med förköpets

innebörd. Eftersom förköpsrätten berättigar kommunen att förvärva fastigheten

till det pris köparen utfäst sig att betala, bör förköp i princip

bara få ske när priset bestämts efter marknadsmässiga grunder. I många

av de förut nämnda situationerna och även i andra fall kan säljaren ha

ett intresse av att i syfte att gynna köparen bestämma priset till ett lägre

belopp än som kunnat tas ut vid en marknadsmässig försäljning. I sådana

fall skulle ett utövande av förköpsrätten uppenbarligen vara oskäligt.

Det måste emellertid betonas att redan det förhållandet att köparen gjort

en god affär naturligtvis inte motiverar att kommunen hindras från att

utöva förköpsrätten. Det är först när det av omständigheterna framgår att

parterna åsyftat att i särskild grad gynna köparen som ett undantag från

förköpsrätten kan vara motiverat.

Ibland kan det vara så att köparen även i ett rent affärsmässigt avtal

åtagit sig förpliktelser av personlig natur eller av sådan art att kommunen

inte kan uppfylla villkoren. Det är inte avsikten att detta utan vidare skall

få medföra att ett utövande av förköpsrätten anses obilligt. Kommunen har

i sådant fall rätt att få ltöpevillkoren jämkade och säljaren får kompenseras

genom att den särskilda förpliktelsen omvandlas till ett rent ekonomiskt

åtagande.

Ett särskilt fall då obillighetsregeln blir tillämplig kan uppkomma när

en fastighetsförsäljning omfattar flera fastigheter och ett förköp är motiverat

endast beträffande någon eller några av dem. Jag återkommer till

denna fråga.

Motioner

I fråga om den allmänna begränsningen au tillämpningsområdet framhålles

i motionerna I: 840 och II: 1043 att bestämmelsen enligt i lagförslagets

1 §, som skall begränsa förköpsrättens tillämpning, har en formu
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967 37

lering som är mycket lik den i första stycket 1 § p. 16 i expropriationslagen.

Från samhällsbyggnadssynpunkt är avvikelsen enligt motionärernas mening

ovan överflödig. Det något mindre restriktiva kravet på aktualitet i fråga

om markbehovet som enligt propositionen skulle möjliggöras genom bestämmelsen

i lagförslaget torde från denna synpunkt få liten betydelse i praktiken.

Åtskilliga expropriationsansökningar som bifallits hos Kungl. Maj :t

och sålunda erhållit expropriationstillstånd har avsett och omfattat mark

som inte bedömts bli föremål för exploatering förrän om ca 10 år eller därefter.

Den i propositionen uttalade farhågan, att den prisdämpande effekten

i betydande utsträckning skulle utebli om kravet på aktualitet beträffande

markbehovet upprätthålles i samma grad inom en förköpslagstiftning

som inom den nuvarande expropriationslagstiftningen synes dem därför

överdriven.

Motionärerna anser emellertid att avvikelsen från expropriationslagens

motsvarande bestämmelse har ringa praktisk betydelse, och de motsätter sig

därför inte förslaget i denna del.

I samma motioner hävdas att det inte kan vara befogat att staten och

kyrkan då det gäller förköpsrätten beredes en undantagsställning i förhållande

till enskilda markägare vid förverkligandet av den kommunala markpolitiken.

Det kanske väsentligaste värdet av att statens och kyrkans mark

omfattas av kommunal förköpsrätt består enligt motionärerna däri att statsmakterna

därmed klart manifesterar vikten av samarbete för att lösa kommunernas

markproblem. Självfallet är det dock av största betydelse att

kommunerna begagnar förköpsrätten på sådant sätt att tillbörlig hänsyn

tas till de intressen statliga myndigheter har att tillvarata. Motionärerna föreslår

därför att inte bara kyrkans utan även statens markförsäljningar omfattas

av den kommunala förköpsrätten.

Beträffande en i motionerna behandlad fråga om arealregeln hänvisas till

§ 3 i specialmotiveringen.

Förköpets innebörd

Departementschefen

När det gäller den rättsliga innebörden av den kommunala förköpsrätten

står flera möjligheter öppna. Som framgått av den inledande framställningen

representerar lagarna om arrendators förköpsrätt och kronans förköpsrätt

samt lagberedningens förslag till jordabalk en utväg att konstruera

rättsinstitutet. Kommittén har anlagt en annan principiell syn på förköpsrättens

utformning. Skillnaden består i att de tidigare förköpslagarna och

jordabalksförslaget beskrev förköpsrätten som en mot köparen riktad lösningsrätt

till sådan i köpet ingående fast egendom som är belastad med för
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

köpsrätt, medan kommittén i sina motiv betecknar förköpsrätten som en

rätt för kommunen att tvångsvis inträda som part i köpeavtalet i köparens

ställe.

Tanken att utforma förköpsrätten på ett sätt som avviker från mönstret

i lagen om arrendators förköpsrätt diskuteras av lagberedningen i motiven

till 1947 års jordabalksförslag (SOU 1947:38 s. 253). En förköpsrätt kan,

uttalar beredningen, konstrueras som ett förköparens övertagande av köpet

och hans inträde som kontrahent i avtalet i den ursprunglige köparens ställe.

Med en sådan konstruktion blir den ursprunglige köparen i princip skild

från affären och ersatt av den förköpsberättigade. Denne träder i direkt förhållande

till säljaren och övertar köparens rättigheter och förpliktelser gentemot

honom. Med detta betraktelsesätt kan köparens ställning närmast betecknas

som en villkorlig äganderätt intill dess frågan om förköp blivit avgjord.

Enligt lagberedningens mening skulle det knappast möta något hinder att

konstruera förköpsrätten på detta sätt. Från vissa synpunkter skulle en sådan

konstruktion möjligen te sig ändamålsenlig. Beträffande arrendators

förköpsrätt ansåg sig emellertid beredningen inte böra avvika från grundtankarna

i gällande rätt. Beredningen ansåg därför lämpligast att anlägga

samma betraktelsesätt också i fråga om den konventionella förköpsrätten.

När det gäller en kommunal förköpsrätt anser jag, i likhet med kommittén,

att avsevärda fördelar står att vinna om den principiellt utformas

som en rätt för kommun att träda i köparens ställe. Köpevillkoren mellan

säljaren och köparen blir härigenom inte bara normerande för kommunens

förvärv utan omedelbart tillämpliga mellan kommunen och säljaren. Köparens

rätt kan sägas bli beroende av att förköpsrätt inte utövas inom den

frist som kommun kan behöva för att fatta beslut i förköpsfrågan. Hans

förfoganden över fastigheten innan förköpsfrågan blivit slutligt avgjord

blir i princip utan verkan om förköp kommer till stånd. När förköpet fullbordats

utträder köparen ur rättsförhållandet till säljaren. I princip upphör

därmed hans rättigheter och förpliktelser enligt avtalet. Har köparen helt

eller delvis fullgjort sina förpliktelser mot säljaren enligt avtalet bör kommunen

äga tillgodoräkna sig dessa.

För säljaren medför kommunens inträde ingen annan ändring än att kommunen

därefter är kontrahent i avtalet i stället för köparen. Normalt innebär

detta inte någon ändring i säljarens rättsliga ställning. Som kommittén

framhållit kan ett köpevillkor emellertid vara av den art att det inte kan

krävas att det skall fullgöras av kommunen. Villkoret måste då jämkas. Den

ändring i säljarens situation som följer härav bör kompenseras genom att

säljaren får rätt till ersättning av kommunen. I övrigt är säljarens situation

oförändrad. Köpeavtalets bestämmelser angående t. ex. betalningsterminer

eller tillträdesdag rubbas således inte för säljarens del av en förköpsrätt med

den här angivna konstruktionen.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

39

Beträffande köparens rättsställning i förköpssituationen har kommittén

utgått från att köparen inte bör ha rätt till ersättning för att fastigheten

frångår honom. Jag delar denna uppfattning. I den mån han enligt avtalet

med säljaren fullgjort prestationer som kommunen äger tillgodoräkna sig

i förhållande till säljaren skall han emellertid vara berättigad till ersättning

av kommunen. Detsamma gäller som kommittén framhållit de nödvändiga

utlägg han kan ha haft i samband med köpeavtalets slutande. Köparens

rättsställning kan också påverkas av att han uppburit avkastning från fastigheten

eller haft omkostnader för denna. Fastigheten kan också ha försämrats

eller förbättrats genom köparens åtgärder. Till dessa frågor återkommer

jag i specialmotiveringen.

Förfarandet

Departementschefen

Förfarandet vid utövande av förköpsrätt bör utformas så att fastighetsägarna

stimuleras att vid tillämnade försäljningar av fast egendom först

bereda den förköpsberättigade kommunen tillfälle att förvärva egendomen

i vanlig ordning. Jag har förut framhållit att förköpsrätten väsentligen får

betydelse för kommunerna som ett komplement till de frivilliga markförvärven.

Köp av fast egendom i vanlig ordning måste under alla förhållanden

bli det huvudsakliga medlet i den kommunala markpolitiken. Det är

också för alla parter fördelaktigast, om kommunernas markförvärv kan ske

på den allmänna marknaden utan att tvångsmedel tillgrips.

Kommittén har uttalat att ett hembudsförfarande är ägnat att påverka

fastighetsägarna i nyss nämnd riktning. Jag delar denna uppfattning. Hembudsförfarandet

innebär stora fördelar både för kommunerna och för de

enskilda. Den kommun till vilken hembudet riktas får tillfälle att på förhand

ta ställning till om det föreligger något kommunalt intresse av att

förvärva fastigheten på de villkor som fastighetsägaren tänkt sig och för

säljarens del har hembudet den väsentliga fördelen att fastigheten temporärt

befrias från förköpsrätten, om kommunen inte godtar hembudet. Med

hänsyn härtill är det troligt att hembudsförfarandet kommer att bli vanligt

och att mycket av den belastning som förköpsrätten annars skulle

utgöra för såväl myndigheterna som fastighetsmarknaden därigenom kommer

att bortfalla. I detta sammanhang bör kanske också understrykas betydelsen

av att kommunen genom hembudsförfarandet på ett tidigt stadium

får kännedom om att en fastighetsägare är intresserad av att avyttra

sin egendom. Även om kommunen inte vill godta de villkor som angetts i

liembudet, bör detta dock ofta kunna utgöra grundval för fortsatta förhandlingar

mellan kommunen och fastighetsägaren. Jag återkommer i specialmotiveringen

till frågan om hembudsregelns närmare utformning.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

Hembudet har den verkan att säljaren, om hembudet inte godtas av kommunen,

fritt kan sälja fastigheten under viss tid. Förutsättningen är dock

att försäljningen sker på villkor som inte är förmånligare för köparen än

dem som skulle ha gällt för kommunen om den antagit hembudet. En sådan

inskränkning i verkan av hembudet är uppenbarligen nödvändig, eftersom

kommunens intresse av att förvärva den hembjudna fastigheten naturligen

är beroende av de villkor som fastighetsägaren anger. I många fall måste

emellertid läget vara det att kommunen över huvud taget inte är intresserad

av den hembjudna fastigheten. Detta kan bero på att ett kommunalt förvärv

av fastigheten inte alls är motiverat eller att kommunen inte vill motsätta sig

en tillämnad försäljning till annan part, exempelvis en industri som vill lokalisera

sin verksamhet till orten. I sådana fall kan det ibland vara ändamålsenligt

att kommunen förklarar sig helt avstå från att utöva förköpsrätt

beträffande viss försäljning. Jag anser att denna utväg i klarhetens intresse

bör regleras i förköpslagen. De närmare detaljerna angående det nu skisserade

förfarandet behandlas i specialmotiveringen.

Jag övergår nu till frågan hur förfarandet i övrigt vid utövandet av förköpsrätt

bör vara anordnat. Kommittéförslaget innebär i denna del i huvudsak

följande. Varje försäljning av fast egendom skall av säljaren eller köparen

anmälas till den förköpsberättigade kommunen inom tre månader efter

förvärvet. Försäljningen blir ogiltig, om tidsfristen försummas. Efter anmälan

har kommunen i sin tur viss tid på sig att utöva förköpsrätten, dvs.

att fatta beslut om åtgärden, underrätta säljare och köpare samt instämma

köparen till domstol. Förköp har fullbordats när domstolens dom på bifall

till förköpstalan vunnit laga kraft och kommunen fullgjort sin betalningsskyldighet.

Spörsmålet vilka åtgärder kommunen har att iaktta vid utövande

av förköpsrätten är nära förknippat med hur den rättsliga prövningen av

bl. a. förutsättningarna för förköpets tillkomst anordnas. Jag avser därför

att behandla nämnda spörsmål först i samband med frågan om den rättsliga

prövningen. I detta sammanhang kommer att diskuteras endast den del av

förfarandet som syftar till att sätta kommunen i stånd att utnyttja sin förköpsrätt.

Under remissbehandlingen har kommitténs förslag i förevarande avseende

blivit utsatt för viss kritik. Denna riktar sig väsentligen mot den föreslagna

påföljden vid underlåtenhet att i tid anmäla förvärv till vederbörande

kommun, nämligen att förvärvet blir ogiltigt. Kritiken har naturligtvis visst

fog. Det kan inte förnekas att påföljder av detta slag innebär en fara från

rättssäkerhetssynpunkt. Ett ringa förbiseende från en parts sida kan i det

enskilda fallet få ytterst kännbara verkningar. Dessa verkningar måste anses

särskilt obilliga i det fall att köpeavtalet avser en fastighet som kommunen

inte har något intresse av att förvärva. En ogiltighetssanktion bör

därför inte tillgripas annat än om den är starkt motiverad från allmän synpunkt.

Men det måste samtidigt erkännas att den föreslagna ordningen på

s. 41 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

41

ett mycket effektivt sätt tillgodoser det av kommittén starkt understrukna

önskemålet att förköpsfrågan bringas till ett avgörande snarast möjligt efter

förvärvet. Denna synpunkt bör även enligt min mening vara vägledande.

Jag anser dock att den kan tillgodoses på annat sätt.

För egen del anser jag att kommitténs förslag är förenat med nackdelar

från främst två utgångspunkter. För det första är för köpsrätten enligt kommittéförslaget

i princip generell. Om man bortser från att kommunerna

själva kan införa begränsningar i förköpsrättens tillämpningsområde, riktar

sig förköpsrätten formellt mot snart sagt alla fastighetsförsäljningar. I praktiken

kan emellertid förköp komma i fråga bara i relativt få fall. Anmälningsskyldigheten

och den därmed förenade ogiltighetspåföljden kommer

alltså att enligt kommittéförslaget avse ett mycket stort antal försäljningar

beträffande vilka sådana ingrepp inte är motiverade. Som jämförelse kan

nämnas att jordförvärvslagen innehåller en motsvarande ogiltighetsregel,

men i det fallet skall varje enskilt förvärv underkastas tillståndsprövning.

För det andra är förfarandet enligt kommittéförslaget mindre lämpligt såvitt

avser förvärv som faller under jordförvärvslagen. För sådana förvärv

kommer en dubbel anmälningsskyldighet att föreligga och parallella tidsfrister

att löpa. Vidare är det fullt möjligt att ett förvärv drabbas av ogiltighet

enligt regler i den ena lagen, trots att prövning pågår eller redan genomförts

enligt den andra lagen. En sådan ordning är så mycket mindre

ändamålsenlig som prövningen hos kommun och lantbruksnämnd har så

starka beröringspunkter att en samordning under alla förhållanden måste

äga rum.

Den kategorimässiga begränsning av förköpsrätten som följer av den av

mig föreslagna arealregeln medför att de nu anförda argumenten får begränsad

räckvidd. Genom arealregeln undantas ett mycket betydande antal

fastighetsförvärv helt från förköpsrättens tillämpningsområde. Detta innebär

å ena sidan att den kritik mot förslaget som bygger på att anmälningsskyldigheten

och ogiltighetspåföljden inte är motiverad i fråga om vissa förvärv

i viss mån förlorar i tyngd. Å andra sidan gör sig behovet av en effektiv samordning

med tillståndsprövningen enligt jordförvärvslagen gällande med så

mycket större styrka. I själva verket torde arealregeln innebära att förköpsrätten

till alldeles övervägande del kommer att omfatta sådana fastigheter

som är underkastade tillståndsplikt enligt jordförvärvslagen.

Med hänsyn till det sist sagda anser jag ofrånkomligt att den kommunala

förköpsrätten anpassas till jordförvärvslagstiftningen och att förfarandet

enligt de ifrågavarande rättsinstituten samordnas mycket nära. Om detta

sker kan anmälningsskyldighet och ogiltighetspåföljd enligt förköpslagen

undvaras, såvitt avser de till ståndspliktiga förvärven. Förfarandet behöver

i själva verket inte te sig annorlunda för den enskilde än det gör redan nu

enligt jordförvärvslagen. Det blir sedan ett särskilt spörsmål hur förköpsförfarandet

bör anordnas för sådana förvärv som inte är underkastade tillståndsplikt

enligt jordförvärvslagen.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5t år 1967

Som kommittén anfört bör en samordning av förfarandet enligt förköpslagen

och jordförvärvslagen utgå från det förhållandet att kommunala markförvärv

inte är underkastade tillståndsprövning enligt jordförvärvslagen.

Prövningen huruvida förköp kan komma i fråga bör sättas in innan frågan

om förvärvstillstånd avgörs. Jag föreslår att förfarandet i stora drag anordnas

på följande sätt.

Sedan ansökan om förvärvstillstånd inkommit till lantbruksnämnden, ankommer

det på denna att omedelbart underrätta den kommun där fastigheten

är belägen om förvärvet. Den frist inom vilken kommunen har att

vidta åtgärder för att få förköp till stånd räknas från ansökan om förvärvstillstånd.

Lantbruksnämnden får inte ta slutlig ställning i tillståndsärendet

förrän det blivit avgjort om förköpsrätt skall utövas. Äger förköp rum kan

ärendet avskrivas hos nämnden, eftersom det tillämnade förvärvet då över

huvud taget inte kommer till stånd. Avser ansökan till lantbruksnämnden

s. k. förhandstillstånd, dvs. tillstånd innan någon överlåtelse skett, får tillstånd

inte ges om kommunen anmäler intresse av att förvärva fastigheten.

Den föreslagna skyldigheten för lantbruksnämnden att remittera ansökningar

om förvärvstillstånd till den förköpsberättigade kommunen kommer

inte att i nämnvärd grad tynga förfarandet hos nämnden. Redan nu måste

vederbörande kommun ofta höras i ärendet. För den enskilde kan nämndens

beslut bli något fördröjt genom samordningen. Nackdelen härav uppvägs

emellertid mer än väl av att ett bifall till ansökan innebär att också förköpsfrågan

blivit avgjord. I sammanhanget måste emellertid beaktas att en

mängd tillståndsärenden — hos flertalet lantbruksnämnder säkert det dominerande

antalet — rör förvärv beträffande vilka förköp inte alls är aktuellt.

Lantbruksnämnderna bör därför ges befogenhet att i vissa fall underlåta

remiss till kommun. Sådan rätt bör föreligga om det är uppenbart att

förköpsrätt inte kommer att utövas. I dessa fall kan nämnden alltså ge tillstånd

utan att först höra kommunen. Kommunerna kan härigenom också

avlastas administrativt bestyr. Genom ett informellt samarbete mellan kommunerna

och lantbruksnämnderna torde det vara möjligt att åstadkomma

en sådan ordning att kommunernas befattning med förvärvsärenden kan

begränsas i stor utsträckning utan att förköpsrätten blir mindre effektiv

som medel i markpolitiken. Det bör emellertid starkt betonas att vederbörande

kommun självfallet inte får förbigås, om det finns anledning anta att

kommunen kan ha intresse av att förvärva marken.

Den föreslagna anordningen bör som jag redan antytt ses i sammanhang

med arealregeln. Genom dessa bestämmelser kommer kommunerna att behöva

ta befattning huvudsakligen bara med sådana försäljningar som kan

vara av något intresse från markpolitisk synpunkt. För fastighetsmarknaden

är fördelarna härav betydande. Belastningen på fastighetsomsättningen

blir inte större än som motiveras av det syfte som bär upp förköpslagstiftningen.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

43

Samordningen av förfarandet enligt förköpslagen med tillståndsprövningen

enligt 1916 års lag bör anordnas på i huvudsak samma sätt som förut

skisserats. Jag återkommer till denna fråga i specialmotiveringen.

Det återstår nu att ta ställning till förfarandet beträffande sådana förvärv

som inte är underkastade tillståndsplikt enligt jordförvärvslagen eller

1916 års lag och som ej undantas från förköpsrätten genom arealregeln. Det

gäller då större och mera värdefulla fastighetsobjekt som inte är taxerade

som jordbruksfastigheter. För detta slag av förvärv anser jag inte motiverat

att ålägga parterna att göra anmälan till kommunen. Tillräcklig grad av

effektivitet torde uppnås, om möjlighet öppnas för säljare och köpare att

efter frivillig anmälan till kommunen åstadkomma att tidsfristen för utövande

av förköpsrätt börjar löpa. I sista hand bör det ankomma på inskrivningsdomaren

att i anledning av lagfartsansökan underrätta den förköpsberättigade

kommunen om förvärvet.

Som jag tidigare har framhållit innebär förköpsrätten med den av mig

föreslagna konstruktionen att köparen har en villkorlig äganderätt till fastigheten

till dess förköpsfrågan blivit slutligt avgjord. Hinder bör följaktligen

föreligga mot lagfart för köparen under denna tid. Jag föreslår därför

i likhet med kommittén en bestämmelse om att lagfartsansökan skall förklaras

vilande enligt 10 § lagfartsförordningen om frågan om kommunalt

förköp inte är avgjord. Om lagfart likväl meddelas, får detta den verkan

att förköpsrätten går förlorad.

Den ökning av inskrivningsdomarens arbetsuppgifter som förköpsrätten

ofrånkomligen medför blir med den utformning förköpsrätten sålunda erhållit

av måttlig omfattning. Flertalet lagfartsansökningar kommer på

grund av arealregeln samt bestämmelserna om samordning med tillståndsprövningen

enligt jordförvärvslagen och 1916 års lag att falla utanför förköpsrätten.

Prövningen om så är fallet kan i allmänhet ske utan mera ingående

utredning. I fråga om övriga lagfartsansökningar har inskrivningsdomaren

att pröva huruvida kommunens frist att utöva förköpsrätt utgått.

Om detta är fallet kan lagfart beviljas. Har tidsfristen inte utgått eller har

kommunens beslut att utöva förköpsrätt ännu inte blivit definitivt, skall

lagfartsansökan förklaras vilande. Om fristen ännu inte börjat löpa, skall

ansökan likaledes förklaras vilande varjämte inskrivningsdomaren har att

underrätta kommunen om ansökningen.

Motioner

I motionerna I: 839 och II: 1046 yrkas ändring beträffande underrättelseförfarandet

från kommunens sida. Utskottet hänvisar till 15 § i specialmotiveringen.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

Den rättsliga prövningen

Departementschefen

Spörsmålet hur den rättsliga prövningen skall anordnas enligt förköpslagen

är av komplicerad natur. Svårigheterna beror på att lagförslaget

förutsätter hänsynstaganden till mycket skiftande intressen. Sålunda måste

kommunernas krav på att få förvärva den mark som med hänsyn till den

framtida utvecklingen behövs för tätbebyggelse vägas mot enskildas anspråk

på att inte onödigtvis stängas ute från fastighetsmarknaden. Samhällsintresset

och därmed kravet på lagstiftningens effektivitet som markpolitiskt

medel måste vinna tillbörligt beaktande vid utformningen av prövningsförfarandet.

Som jag förut framhållit är det emellertid också viktigt

att rättssäkerhetsintresset tillgodoses. Detta intresse är särskilt framträdande

i vissa frågor. Jag syftar framför allt på de tvistefrågor som kan

uppkomma vid den ekonomiska uppgörelsen mellan kommunen å ena samt

säljare och köpare å andra sidan men också på tillämpningen av de särskilda

undantagsbestämmelser, särskilt obillighetsregeln, som uppställts i

syfte att tillgodose speciella enskilda intressen som i vissa situationer ansetts

inte böra få vika för den kommunala förköpsrätten.

Det är givet att en enda form för den rättsliga prövningen inte kan lämpa

sig lika väl för alla tillämpningsfrågor. I själva verket torde det vara ofrånkomligt

att tillhandahålla flera prövningsförfaranden. En sådan lösning har

kommittén stannat för genom att föreslå att vissa frågor skall prövas kommunalbesvärsvägen

och andra vid de allmänna domstolarna. Detta dubbla

prövningsförfarande har emellertid uppenbara nackdelar, eftersom det kan

leda till att det slutliga avgörandet i förköpsfrågan blir svävande under lång

tid till men för såväl lagstiftningens effektivitet sett från kommunal synpunkt

som rättsskyddsintresset.

Jag vill i detta sammanhang understryka att det är av avgörande betydelse

att prövningsförfarandet inte ges en sådan form att det kommer att

utgöra en belastning för kommunerna vid det praktiska utövandet av förköpsrätten.

Förköpsrätten kan nämligen, såsom förut anförts, bli av betydelse

som markpolitiskt medel endast om förköpet som förvärvsform blir

väsentligt enklare, snabbare och billigare att tillämpa än expropriationsförfarandet.

Här inställer sig frågan om det kan anses behövligt med en obligatorisk

rättslig prövning i samtliga förköpsärenden. Kommittémajoriteten

har inte ansett det nödvändigt såvitt avser sådana tillämpningsfrågor som

enligt förslaget skall prövas i kommunalbesvärsväg men har däremot utformat

domstolsprövningen som ett obligatorium. Reservanterna anser nödvändigt

med en rättslig överprövning av förutsättningarna för förköpsrättens

utövande i varje enskilt fall. En sådan obligatorisk överprövning kan

enligt min mening undvaras. Härigenom står mycket att vinna i förenklings
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

väg och olägenheterna med ett prövningsförfarande hos skilda myndigheter

behöver inte bli så framträdande. Jag anser också att rättssäkerhetsintresset

ändå kan bli tillräckligt beaktat. Jag återkommer till frågan i det följande.

De tvistefrågor som kan uppkomma vid den ekonomiska uppgörelsen mellan

kommunen samt säljaren och köparen är av sådan beskaffenhet att

möjlighet till domstolsmässig prövning svårligen kan undvaras. Någon tvekan

råder därför inte om att prövningen av dessa frågor, såsom kommittén

föreslagit, bör ske vid allmän domstol.

Bland övriga frågor som kan uppkomma i förköpsärenden bär de som

anknyter till de rättsliga förutsättningarna för utövande av förköpsrätt

största betydelsen. Det är framför allt regeln om att förköpsrätt föreligger

vid försäljning av sådan fast egendom som med hänsyn till den framtida

utvecklingen krävs för tätbebyggelse och därmed sammanhängande

anordningar som kan ge anledning till tvister. Denna regel förutsätter lämplighetsavgöranden

där samhällsintresset står i förgrunden. Den rättstillämpning

som vanligtvis ankommer på de allmänna domstolarna är av helt annan

beskaffenhet. Enligt min mening skulle en prövning vid domstol därför

inte vara lämplig i detta fall. Jag vill med anledning av den tanke som

framförts av reservanterna erinra om att expropriationsdomstolen i regel

inte har som uppgift att pröva huruvida förutsättningar för expropriation

föreligger. Tillstånd till expropriation beviljas av Kungl. Maj :t, varefter

expropriationsdomstolen har att pröva uppkommande ersättningsfrågor.

Jag anser mot bakgrunden av det anförda att det är uteslutet att som reservanterna

närmast tänkt sig förlägga den nu aktuella prövningen till

domstolarna. Prövningen bör i stället ske inom förvaltningens ram.

När det gäller frågan hur en förvaltningsmässig prövning av de allmänna

förutsättningarna för utövande av förköpsrätten skall ordnas vill jag fästa

uppmärksamheten på två enligt min mening väsentliga synpunkter. Den

ena är att kommunens behov av att genom förköp förvärva viss fast egendom

måste kunna bedömas allsidigt av prövningsmyndigheten. Ändamålsenligheten

av det kommunala förköpsbeslutet måste sålunda kunna sättas

i fråga utan varje begränsning av prövningens räckvidd. I annat fall får inte

bestämmelsen om den allmänna begränsningen av förköpsrättens tillämpningsområde

den innebörd som är åsyftad. Prövningsförfarandet bör vidare

utformas under hänsynstagande till att vid prövningen av förköpsfrågor

samhällsintresset träder i förgrunden. Förköpsrätten är avsedd att bli ett

viktigt medel i den kommunala markpolitiken. Kommunernas möjligheter

att förverkliga sina markpolitiska strävanden kommer därför att påverkas

av hur förköpsfrågorna bedöms. Den slutliga förvaltningsmässiga prövningen

av frågor av denna beskaffenhet brukar vara förbehållen Kungl. Maj :t.

Båda de nu anförda synpunkterna talar starkt emot att den ifrågavarande

prövningen inordnas i kommunalbesvärsinstitutet. Kommunalbesvär avgörs

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

ju i sista instans av regeringsrätten och prövningen har i huvudsak karaktären

av en laglighetsprövning. Ändamålsenligheten i ett kommunalt beslut

prövas i princip inte efter kommunalbesvär.

Mot bakgrunden av vad som nu anförts kunde det synas ändamålsenligt

att tillåta en överprövning av det kommunala beslutet genom vanliga förvaltningsbesvär,

således besvär som inte följer kommunallagarnas bestämmelser.

En sådan ordning skulle emellertid ge förköpsbesluten en särställning

i jämförelse med andra kommunala beslut om fastighetsförvärv. Detta

är olämpligt och anordningen skulle även vara svår att förena med den

kommunala organisationen. Över huvud taget är det mindre lämpligt att utforma

prövningsförfarandet som en överprövning av det kommunala beslutet,

eftersom man vid en sådan bedömning i princip inte kan beakta andra

omständigheter än sådana som kommunen tagit eller i varje fall bort ta

hänsyn till. Som av det följande skall framgå talar emellertid starka skäl för

att i den förvaltningsmässiga prövningen inrymma även sådana moment

som kommunen inte har anledning eller ens möjlighet att uppmärksamma.

Mot bakgrunden av det anförda förordar jag att den rättsliga prövningen

av frågan huruvida förköpsrätten får utövas med hänsyn till den allmänna

begränsningen av förköpsrättens tillämpningsområde anordnas som en från

det kommunalrättsliga besvärsförfarandet helt fristående tillståndsprövning

och att denna förläggs till Kungl. Maj :t i statsrådet. Förfarandet blir

härigenom i huvudsak detsamma som för ärenden om tillstånd till expropriation

enligt expropriationslagen. Härigenom erhålls en allsidig prövning

av förköpsfrågan samtidigt som kommunernas och de enskildas anspråk

på snabbhet vid avgörandet kan tillgodoses. Också rättssäkerhetens krav

tillgodoses. Rättsskyddet blir ju detsamma i förköpsärenden som i expropriationsärenden.

Enligt expropriationslagen är expropriationstillstånd praktiskt taget alltid

erforderligt. När det gäller kommunal förköpsrätt torde det i åtskilliga

fall inträffa att kommunens behov av marken för tätbebyggelse inte ifrågasätts

av köparen eller säljaren. En obligatorisk tillståndsprövning skulle i

sådana fall innebära en onödig påbyggnad av förköpsinstitutet och motverka

kommunernas och de enskildas intresse av ett snabbt avgörande av

förköpsfrågan. Jag föreslår därför att tillståndsprövningen sätts in bara om

säljare eller köpare sätter sig emot att förköp kommer till stånd.

Enligt vad jag tidigare har föreslagit skall kommun kunna utöva förköpsrätt

även i fråga om fast egendom utanför det egna området. Detta förutsätter

dock att marken är belägen i kommun inom samma kommunblock

och markkommunen samtycker till förköpet. De speciella förutsättningar

som således gäller vid förköp utom kommunens eget område bör på yrkande

av markkommunen kunna underkastas prövning. Det är mest ändamålsenligt

att också denna prövning äger rum hos Kungl. Maj :t. Jag föreslår

därför en bestämmelse att frågan om tillstånd till förköp i sådana fall

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

skall tas upp till prövning efter ansökan av markkommunen. Om det därvid

visar sig att markkomunen ej samtyckt till förköpet, får tillstånd till detta

inte ges av Kungl. Maj :t.

När det gäller prövningen av frågan om det med hänsyn till förhållandet

mellan säljare och köpare eller villkoren för eller omständigheterna vid köpet

framstår som obilligt att förköpsrätt utövas — således tillämpning av

obillighetsregeln — innebär kommittémajoritetens förslag att kommunen

själv i första hand skall ta ställning till dessa frågor med rätt för den enskilde

köparen eller säljaren att anföra kommunalbesvär. Förslaget har under

remissbehandlingen utsatts för stark kritik. Åtskilliga remissinstanser

har förordat att prövningen i stället förläggs till domstol. Med den av mig

föreslagna ordningen med prövning hos Kungl. Maj :t av frågan om tillstånd

till förköp bör emellertid övervägas om inte också obillighetsfrågorna

kan inordnas i tillståndsprövningen.

Den prövning angående tillstånd till expropriation som enligt expropriationslagen

skall äga rum hos Kungl. Maj :t innefattar bl. a. att expropriationsrätt

inte skall meddelas beträffande område, vars avstående medför

större olägenhet än som är nödvändigt. I övrigt skall tillses att ändamålet

utan oskälig kostnad för den exproprierande kan vinnas med minsta olägenhet

för annan En avvägning mellan det allmännas behov och olägenheterna

för enskilda skall således äga rum vid prövning av fråga om tillstånd

till expropriation. Tillämpningen av obillighetsregeln är av principiellt

samma natur som den bedömning som sålunda sker hos Kungl. Maj :t i

expropriationsärendena.

Vidare är att märka att om prövningen av obillighetsfrågan förläggs till

domstol skulle följden bli att det allmännas behov av mark prövas för sig

hos Kungl. Maj :t medan enskildas häremot stridande intressen prövas av

domstol. Det torde knappast vara möjligt att göra en tillfredsställande avvägning

mellan dessa intressen med en sådan uppdelning.

Pa grund av vad salunda anförts förordar jag att också prövningen av

obillighetsfrågan inordnas i tillståndsprövningen hos Kungl. Maj:t. Härigenom

vinns också den mycket väsentliga fördelen att frågan om kommunens

rätt att utöva förköpsrätt blir slutligt avgjord i ett sammanhang. Den

enda fråga som återstår, nämligen hembudsfrågan, dvs. frågan om ett köp

skett på oförmånligare villkor än som gällt för ett tidigare av kommunen

avvisat hembud, synes nämligen även den kunna utan olägenhet prövas av

Kungl. Maj :t.

Om den rättsliga prövningen ordnas på detta sätt innebär det att det

kommunala beslutet att utöva förköpsrätt blir beroende av om köparen eller

Stiljaren inom viss tid bestrider att förköpsrätt föreligger. Destrider ingen

av dem förköpsrätten är frågan om kommunens rätt att utöva förköp slutligt

nvgjord. Sa snart ett bestridande sker far det ankomma på kommunen

att söka tillstånd till förköpet hos Kungl. Maj :t. Ansökan bör ske inom viss

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Tredje lagutskottets utlåtande nr 5b år 1967

frist och underlåtenhet att i tid söka tillstånd bör leda till att frågan om

förköpsrätt förfaller. Om kommunen däremot ansöker om tillstånd, blir

kommunens beslut gällande om tillstånd till förköp lämnas av Kungl. Maj :t.

Beträffande förfarandet i övrigt bör i stort sett gälla motsvarande regler

som i fråga om expropriation. Det bör ankomma på kommunen att förebringa

den utredning som fordras, och den som bestritt att förköpsrätten

utövas bör få tillfälle att yttra sig.

Vad därefter gäller de frågor som skall prövas av domstol så kan prövningen

göras antingen obligatorisk eller beroende på parts yrkande. Lagarna

om arrendators förköpsrätt och om kronans förköpsrätt bygger —

liksom lagberedningens förslag till avtalad förköpsrätt — på ett obligatoriskt

domstolsförfarande. Även kommitténs förslag innebär att kommun

sedan beslut att utöva förköpsrätt fattats alltid måste väcka talan vid domstol.

Annars går förköpsrätten förlorad. I flertalet fall torde emellertid

situationen vara den att kommunen kan träffa uppgörelse med säljaren

och köparen utom rätta. Detta gäller både köpevillkoren och ersättning i

anledning av kommunens inträde. Att kommunen i ett sådant läge inte

skulle kunna utöva förköpsrätten utan att väcka talan är otillfredsställande.

Med den ståndpunkt jag tagit beträffande själva utformningen av

förköpsrätten är f. ö. en obligatorisk domstolsprövning mindre angelägen

eftersom förköpsrätten innebär en rätt till inträde på köparsidan i fastighetsförsäljningen.

Villkoren för förköpet blir därmed i princip desamma

som för försäljningen. Endast vid oenighet mellan parterna behöver villkoren

för förköpet fastställas i särskild ordning. Även sättet för tillståndsprövningen

hos Kungl. Maj :t medför att en obligatorisk domstolsprövning

kan undvaras. Som förut nämnts blir nämligen frågan huruvida förköp får

ske slutligt avgjord senast i och med att Kungl. Maj:t ger tillstånd till

förköpet.

Enligt expropriationslagen är domstolsförfarande obligatoriskt. Det är

emellertid att märka att en expropriation kan inverka på tredje nians rättsställning

på ett sätt som saknar varje motsvarighet i förköpsinstitutet. I

princip har förköpet inte andra sakrättsliga verkningar än ett vanligt fastighetsköp.

Dessa frågor belyses ytterligare i specialmotiveringen. Med

hänsyn till det nu anförda förordar jag att domstolsprövning av frågor

angående den ekonomiska uppgörelsen mellan kommunen å ena samt säljare

och köpare å andra sidan skall komma till stånd endast i sådana fall

där tvist uppstår mellan parterna.

Kommittéförslaget innebär att förköpsrätten utövas genom att kommunen

inom viss tidsfrist fattar beslut om att utöva förköpsrätten, underrättar

säljare och köpare samt väcker talan om förköp. Förköpet är enligt

förslaget fullbordat när domen vunnit laga kraft och kommunen fullgjort

sin betalningsskyldighet. En sådan reglering är självfallet inte tänkbar om

domstolsprövningen inte är obligatorisk. Jag föreslår i stället ett förfarande

med i huvudsak följande utformning.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

49

Kommunens förköp bör anses fullbordat redan när förköpsbeslutet vunnit

laga kraft och tidsfristen för säljaren och köparen att bestrida förköpsrätten

löpt ut. Om försköpsrätten bestrids bör förköpet anses fullbordat

när Kungl. Maj :t gett tillstånd till förköp. I och med att förköpet

fullbordats bör kommunen anses ha inträtt i köpeavtalet i köparens ställe.

Kommunen har därefter att i princip fullgöra köparens skyldigheter. Därvid

bör dock gälla att prestationsskyldighet inte föreligger för kommunen

beträffande sådant villkor som sedermera undergår jämkning. Talan om

jämkning av köpevillkor bör emellertid inte kunna hållas svävande under

någon längre tid. En tidsfrist bör därför uppställas för kommunen att

väcka talan om jämkning av köpevillkor. Dessa och andra frågor som

hänger samman med uppgörelsen mellan kommunen samt säljare och köpare

behandlas närmare i specialmotiveringen.

Den rättsliga prövning som nu diskuterats avser dels frågan huruvida

förköpsrätt får utövas med hänsyn till den allmänna begränsningen i förköpsrätten

samt obillighets- och hembudsreglerna, dels frågor om jämkning

i köpevillkor och ersättning till köpare eller säljare. Det återstår slutligen

att behandla den rättsliga prövningen av om förköp får ske med hänsyn till

de skilda absoluta hinder mot förköpsrätt som jag har föreslagit. Det gäller

här tillämpningen av bl. a. arealregeln och bestämmelsen om släktköp.

Prövningen av dessa frågor kommer i praktiken att handhas av inskrivningsdomaren.

I undantagsfall kan emellertid en domstolsmässig prövning

behövas. Den mest naturliga lösningen synes vara att förköpet automatiskt

blir utan verkan, om ett absolut hinder föreligger mot utövande av förköpsrätt.

I ett sådant fall behåller avtalet mellan säljare och köpare sin giltighet

trots förköpet. En tvist mellan köparen och kommunen huruvida ett

förköp skett i strid mot något absolut hinder mot utövande av förköpsrätt

blir därmed att behandla som en vanlig tvist om äganderätten till fast

egendom.

Särskilda frågor

Departementschefen

Vad som hittills har anförts angående utformningen i skilda hänseenden

av förköpsinstitutet har tagit sikte på det fallet att överlåtelsen innefattar

en enda fastighet. Om köpet gäller ytterligare fast egendom eller fast egendom

och lös egendom inställer sig vissa särskilda frågor som nu skall behandlas.

Den lösning som valdes i lagen om kronans förköpsrätt och i jordabalksförslaget

bygger på att förköpsrätt föreligger beträffande något av de objekt

som ingår i ett köp. Med rätten att lösa detta objekt förenas sedan en skyldighet

att under vissa förutsättningar lösa också annan egendom som ingår

i köpet. Om inte all egendom skall lösas, fördelas köpeskillingen mellan

köparen och den lösningsberättigade enligt särskilda bestämmelser.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 3 avd. Nr 54

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

Med den utformning av förköpsrätten som jag föreslagit kommer den nu

diskuterade frågan i ett annat läge. Förslaget bygger som redan framhållits

på principen att kommunen vid utövande av förköpsrätten övertar köpet och

att köparen därmed utträder ur sitt rättsförhållande till säljaren. Ett konsekvent

genomförande av denna grundtanke i sådana fall när överlåtelsen

avser flera fastigheter eller fastighet jämte lös egendom skulle leda till att

kommunen inträder i fråga om all egendom som ingått i köpet, förutsatt

att detta omfattade någon fastighet som föll inom tillämpningsområdet för

förköpsrätten. I det följande skall belysas, hur långt det är möjligt och lämpligt

att låta denna princip gälla.

När en köpare förvärvar flera fastigheter från samme säljare eller ett fastighetsköp

omfattar både fast och lös egendom, är det självfallet i allmänhet

inte en tillfällighet att samtliga objekt tas upp i ett och samma köp. De

skilda objekten har vanligen sådant inbördes samband för köparen eller

säljaren eller för båda att en gemensam försäljning är mest ändamålsenlig.

Om man i ett sådant fall ändrar köpet så att något objekt får utgå,

kommer man ofta i konflikt med de förutsättningar som parterna utgått

från vid köpslutet. Vid köp av detta slag torde det alltså generellt kunna

sägas vara från köparens och säljarens synpunkt lämpligare att kommunen

inträder beträffande samtliga objekt än att en fördelning sker mellan kommunen

och köparen. Från kommunens synpunkt kan däremot läget ofta

vara ett annat. Endast viss eller vissa fastigheter eller kanske bara en del

av en fastighet är till äventyrs av intresse för kommunen. I ett sådant fall

kunde det vara lämpligast för kommunen att få välja ut de objekt som tillgodoser

detta intresse.

Ytterligare en synpunkt måste emellertid beaktas i sammanhanget. Om

förköpet skall begränsas till endast en del av de objekt som ingår i en fastighetsförsäljning,

måste köpeskillingen naturligtvis jämkas i motsvarande

mån. Risk föreligger också för att inte heller köpevillkoren i övrigt utan

vidare kan ligga till grund för förköpet. Uppgörelsen mellan de inblandade

parterna försvåras alltså om förköpet får en mera begränsad omfattning än

köpet. Detta är en olägenhet även för kommunen. Det kan vidare vara svårare

för kommunen att bedöma konsekvenserna av ett förköpsbeslut, om

kommunen måste räkna med att ett eller flera objekt kanske inte skall omfattas

av förköpet. Priset på den genom förköpet förvärvade fastigheten blir

ju beroende på hur de olika objekten värderas, och resultatet av en sådan

värdering torde vara svår att överblicka i förväg. Det kan sålunda åtminstone

i vissa fall vara ett intresse också för kommunen att förköpet får gälla

all egendom som säljs.

Dessa överväganden leder enligt min mening till att förköp vid försäljning

av flera fastigheter eller av fastighet och lös egendom åtminstone primärt

bör omfatta all egendom som säljs. Om en begränsning av förköpet till

en del av den sålda egendomen är nödvändig i det enskilda fallet, bör den

s. 51 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

51

få komma till stånd först om någon av parterna tar initiativ därtill sedan

förköpsbeslutet fattats. Frågan i vad mån sådan initiativrätt bör föreligga

ställer sig olika för fast egendom och för lös egendom.

Vad som nyss anfördes om sambandet mellan skilda objekt som ingår

i samma köp torde i särskild grad gälla när köpet avser flera fastigheter.

Om man först ser saken från kommunens synpunkt kan visserligen en

regel, att förköpet obligatoriskt skall omfatta all den sålda fasta egendomen

och således inte enbart den eller de fastigheter som i första hand är av intresse

för kommunen, medföra att kommunen får dra på sig ett onödigt

stort kapitalutlägg. Å andra sidan bör det som regel inte vara några svårigheter

för en kommun att finna köpare till sådan del av den fasta egendomen

som kommunen inte önskar behålla. Det bör också anmärkas att ett tillgodoseende

av kommunens intresse av att få begränsa sitt förvärv till enbart

sådan mark som kommunen har behov av skulle leda till att man borde

tillåta att förköpet fick avse bara en del av en försåld fastighet. Uppenbarligen

bör en sådan väg inte beträdas när det gäller förköpsrätten. Det

anförda talar för att kommunen inte bör tillåtas att begränsa förköpet till

någon eller några fastigheter när försäljningen omfattar flera fastigheter.

Från köparens synpunkt är situationen i viss mån en annan. Som regel

torde köparen sakna intresse av att behålla sådan fast egendom som återstår

sedan kommunen utövat förköpsrätt i fråga om den mark som kan

komma i fråga för tätbebyggelse. Så är dock inte alltid fallet. En villatomt

och ett exploateringsområde kan exempelvis ha sålts i ett sammanhang och

köparen kan ha ett i och för sig berättigat intresse att få behålla tomten

även om kommunen utövar förköpsrätt beträffande exploateringsområdet.

För sådant fall skulle det i och för sig vara tilltalande att kunna ta undan

viss fastighet från förköpet. Fall av detta slag karakteriseras tydligen av

att köparen har intresse av att förvärva fastigheterna var för sig. Under

sådana förhållanden bör det ligga nära till hands för parterna att träffa

separata köpeavtal för varje fastighet. I det anförda exemplet kan villatomten

genom en sådan åtgärd normalt sett föras utanför förköpsrättens

tillämpningsområde med stöd av arealregeln. Som kommer att framgå av

det följande finns dessutom viss möjlighet att vid tillämpningen av obillighetsregeln

ta hänsyn till köparens intresse i förevarande fall.

Det finns ett avgörande skäl mot att tillåta att förköpet får begränsas till

någon eller några fastigheter, när försäljningen omfattar flera fastigheter.

En sådan rätt skulle nämligen dels komplicera prövningsförfarandet hos

Kungl. Maj :t i hög grad, dels försvåra uppgörelsen mellan parterna sedan

tillståndsfrågan prövats. Frågan om förköpsrättens omfattning skulle få

hållas svävande under lång tid och ett särskilt förfarande måste anordnas

för fördelning av köpeskillingen. Ett sådant förfarande skulle svårligen

kunna inpassas i den föreslagna anordningen med domstolsprövning bara

i de fall då överenskommelse inte kan träffas mellan parterna.

4-j- Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 3 avd. Nr 54

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

Med hänsyn till det anförda föreslår jag den lösningen att ett förköp

alltid skall oinfatta all den fasta egendom som ingår i den försäljning vid

vilken förköpsrätten utövas. Vid tillståndsprövningen hos Kungl. Maj :t

skall i enlighet härmed den sålda fasta egendomen betraktas som en enhet

och prövningen således gå ut på att ge tillstånd beträffande allt eller att

inte alls ge tillstånd.

Om köparen i något speciellt fall skulle ha ett starkt personligt eller ekonomiskt

intresse av att köpet genomförs, kan detta — även om intresset är

knutet endast till en av flera överlåtna fastigheter — innebära att det framstår

som obilligt att förköp sker. Är så fallet skall tillstånd vägras enligt

obillighetsregeln. Kommunens förköpsrätt går då om intet beträffande samtliga

fastigheter. För att gardera sig häremot kan kommunen ha anledning

att innan Kungl. Maj :t prövat tillståndsfrågan erbjuda köparen att få förvärva

den eller de fastigheter beträffande vilka han har ett befogat intresse

att hindra att förköpsrätt utövas. Genom överenskommelse kan samma

resultat uppnås som om köparen hade en laglig rätt att få ta undan viss

fastighet från förköpet.

Jag övergår nu till att behandla frågan i vad mån lös egendom bör lå

tas undan från förköpet. En sådan rätt är lättare att infoga i förköpsförfarandet

än när det gäller fast egendom. Detta beror framför allt på att

frågan om den lösa egendomen över huvud taget inte berörs av tillståndsprövningen

hos Kungl. Maj:t. Det finns också särskilda skäl som talar för

att behandla den lösa egendomen på annat sätt än den fasta egendomen.

Om kommunen skulle vara ovillkorligen skyldig att överta all lös egendom

som ingår i en fastighetsför sälj ning, kan det uppkomma en tendens att inrymma

lös egendom i köpen i större utsträckning än som annars skulle ha

varit fallet. Ett sådant förfarande skulle otvivelaktigt göra det svårare för

kommunen att utöva sin förköpsrätt. Jag anser därför att det bör föreligga

en rätt för kommunen att kunna frånsäga sig lös egendom som ingår i köpet.

Denna rätt bör dock inte avse sådan lös egendom som har ett nära

samband med den fasta egendomen. En lämplig avgränsning synes vara att

kommunen får rätt att frånsäga sig sådan lös egendom som utan olägenhet

kan skiljas från fastigheten. Å andra sidan bör köparen ha rätt att få behålla

sådan lös egendom som han har intresse av att förvärva oberoende avom

den fasta egendomen frångår honom genom förköp. Jag föreslår en lösning

av detta spörsmål enligt de angivna riktlinjerna.

Förslaget innebär att man inte gör någon skillnad mellan lösören, rörelse

och annan lös egendom. Inte heller dras någon gräns mellan egendom som

har fysisk anknytning till fastigheten och annan egendom. Avgörande för

kommunens skyldighet att överta lös egendom blir i stället om egendomen

inte utan olägenhet kan skiljas från fastigheten. Så kan vara fallet därför

att egendomen är speciellt avsedd för den fastighet som det är fråga om

eller direkt bygger på fastigheten, exempelvis en grustäktsrörelse, men

s. 53 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

53

också i andra fall när egendomens värde är beroende av att den överlåts

tillsammans med fastigheten. Om t. ex. en fastighet ägs av en fysisk person

och denne dessutom är ägare av aktierna i ett aktiebolag som driver en

rörelse där fastigheten utnyttjats, torde således aktierna vid en försäljning

tillsammans med fastigheterna ofta ej kunna utan olägenhet skiljas från

fastigheten.

I specialmotiveringen kommer jag att närmare behandla den situation

som uppstår när kommunen begär att lös egendom skall tas undan från förköpet.

Även när det gäller förfarandet vid undantagande av lös egendom

hänvisas till specialmotiveringen.

Motioner

I motionerna I: 839 och II: 1046 yrkas att Kungl. Maj:t vid tillämpningen

av obillighetsregeln även bör beakta ett erbjudande från köparen till kommunen

om uppdelning av egendomen. Utskottet hänvisar i denna del till

specialmotiveringen nedan beträffande 9 §.

Ändring i tomträttslagstiftningen

Beträffande grunderna för tomträttsinstitutet, m. m., kommitténs ställningstaganden

samt remissyttranden och departementschefens uttalanden

hänvisar utskottet till propositionen s. 101—119.

Specialmotivering

Den följande framställningen avser endast de bestämmelser som med

hänsyn till motionernas innehåll ansetts böra särskilt belysas. I övrigt hänvisas

till propositionen s. 120—159.

Förslaget till förköpslag

3 §

Departementschefen

Första stycket 1 innehåller den i den allmänna motiveringen behandlade

s. k. arealregeln. Om försäljningen avser bara en fastighet innebär regeln att

förköpsrätt inte får utövas om fastigheten har mindre areal än 3 000 m2 och

lägre taxeringsvärde än 200 000 kr. Avser en försäljning flera fastigheter,

får förköpsrätten utövas om någon av fastigheterna har en ägovidd som är

minst 3 000 m2 eller ett taxeringsvärde som är lägst 200 000 kr. Förköpet gäl
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

ler då alla fastigheterna även om en eller flera av de övriga skulle ha varit

förköpsfria, om de sålts för sig.

Det nu sagda syftar på det fall att försäljningen avser en eller flera för sig

bestående fastigheter. Om i försäljningen ingår område av fastighet och området

ej utbrutits till en särskild fastighet, blir situationen en annan. Gjordes

arealregeln direkt tillämplig på området, skulle lagstiftningen alltför

lätt kunna kringgås eftersom en försäljning av en större fastighet kunde

uppdelas i särskilda försäljningar av så små områden att försäljningarna

blev förköpsfria. Arealregeln bör därför utformas på sådant sätt att den blir

tillämplig bara på för sig bestående fastigheter. Detta uppnås lämpligast på

det sättet att arealregeln görs tillämplig på hela den fastighet varav området

utgör del. Om således en försäljning av hela fastigheten skulle ha varit förköpsfri

blir också försäljningen av området fri. Områdets egen areal eller

dess eget värde saknar betydelse med en sådan utformning av arealregeln.

Motsvarande regel bör gälla även när överlåtelsen avser andel av fastighet. I

departementsförslaget kommer det anförda till uttryck på så sätt att i andra

stycket anges att regeln i första stycket 1 äger motsvarande tillämpning om

försäljningen avser del av fastighet men att vid denna tillämpning frågan

huruvida förköpsrätt får utövas skall bedömas som om köpet avsett den

odelade fastigheten. Med del av fastighet avses område av fastighet och fastighet

med undantag av område samt andel av fastighet.

Med en fastighets ägovidd avses bara dess enskilda ägovidd. I ägovidden

inräknas också vattenområde. Beträffande fastigheter som har en så begränsad

ägovidd som 3 000 m2 eller däromkring torde tvekan mera sällan behöva

råda om den exakta ägovidden. Skulle ovisshet någon gång föreligga om

huruvida en försåld fastighets areal understiger 3 000 m2, får frågan lösas

genom att utlåtande inhämtas från lantmätare. I sista hand får ett sådant

utlåtande grundas på arealmätning av fastigheten.

Motioner

I motionerna I: 839 och II: 1046 framhålles att i fastighetsregistret anges

vanligen endast landarealens omfattning. Inte heller anges vilka fastigheter

som är standardtomter. Detta innebär att inskrivningsdomarna i framtiden

vid praktiskt taget varje fastighetsför sälj ning skulle behöva kontrollera

fastighetens omfattning hos lantmäterimyndigheten. För många fastigheter

råder också stor osäkerhet om omfattningen av det vattenområde som ingår

i fastigheten. Därtill kommer att t. ex. fritidstomter ofta kan bestå av en

mycket liten landareal och ett stort vattenområde.

Motionärerna framhåller vidare att, när en kommun önskar utnyttja förköpsmöjligheten

för att kunna exploatera mark för tätbebyggelse, storleken

s. 55 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

55

av eventuella vattenområden som hör till de aktuella fastigheterna knappast

kan vara av intresse. För vissa egnahemsägare kan också den föreslagna

utformningen av lagen innebära att förköpsrätten skulle kunna användas

trots att själva tomtmarken har mycket liten omfattning.

Motionärerna föreslår, att begreppet ägovidd i paragrafen endast skall

omfatta markarealen.

5 §•

Departementschefen

Utskottet hänvisar till allmänna motiveringen s. 18.

Motioner

I motionerna I: 842 och II: 1045 tas frågan upp om en prövning av skäligheten

av det avtalade markpriset. Motionärerna anför följande.

§ 5 första stycket innebär att kommunen får förvärva den egendom köpet

avser från säljaren på de villkor som avtalats mellan denne och köparen.

Man kan inte komma ifrån att denna lagtext ger utrymme för s. k. skenköp.

Under alla förhållanden ger styckets utformning möjligheter till en otillbörlig

höjning av försäljningspriset, vilket senare kan komma att drabba

kommunen när denna gör sin förköpsrätt gällande. Häremot bör enligt vår

mening skapas möjligheter för ett tillvägagångssätt efter i princip samma

linjer som anges i förslaget till instiftandet av hyresdomstolar vid fall då

enighet mellan parterna ej kan träffas rörande hyresprisets storlek. I detta

fall bör lämpligen en prövning av markprisets skälighet kunna ske genom

en av länsstyrelsen tillsatt marknämnd. Vid sådan prövning bör utgångspunkten

vara det pris säljaren erlagt samt kostnaderna för markinnehavet

inklusive en genomsnittlig förräntning på det nedlagda kapitalet.

Motionärerna hemställer att 5 § första stycket får följande lydelse:

Förköpsrätten innebär att kommunen får förvärva den egendom köpet

avser från säljaren på villkor som för orten kan anses skäligt. Vid oenighet

härom hänskjutes markprisets skälighet till prövning av länsstyrelsens

marknämnd. Kommunens förvärv kallas förköp.

7 §•

Departementschefen

Enligt kommittéförslaget ålåg det kommun som beslutat att utöva förköpsrätt

att väcka talan om förköpet vid domstol. Stämningsansökan skulle

inges inom viss tidsfrist vid äventyr att förköpsrätten annars gick förlorad.

Talans väckande var alltså det väsentliga momentet vid utövande av förköpsrätt.

Eftersom något obligatoriskt domstolsförfarande inte skall förekomma

enligt departementsförslaget, blir förfarandet ett annat än vad

kommittéförslaget innebär. Med departementsförslagets utformning av förköpsrätten

knyts de avgörande rättsverkningarna i stället till kommunens

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

beslut att utöva förköpsrätt. Beslutet kommer att inverka på rättsläget inte

bara för säljare och köpare utan även för tredje man. Med hänsyn härtill

är det ändamålsenligt att beslutet ges publicitet i den form som normalt

utnyttjas beträffande förfoganden över fast egendom, nämligen genom en

anteckning i fastighetsboken. Det bör därför åligga kommunen att anmäla

förköpsbeslutet till vederbörande inskrivningsdomare för anteckning

i fastighetsboken. Anteckning bör göras för varje fastighet som ingår i försäljningen.

Om försäljningen avser fastigheter inom skilda inskrivningsavdelningars

områden, bör varje berörd inskrivningsdomare underrättas.

Kommun som beslutat att utöva förköpsrätt bör också vara skyldig att

ofördröjligen underrätta säljaren och köparen om beslutet. Om sättet för

underrättelsen stadgas i 15 §. Om förköpsbeslutet avser fastighet inom annan

kommuns område, bör även den andra kommunen underrättas på samma

sätt.

Jag föreslår att anmälan till inskrivningsdomaren och de nu nämnda underrättelserna

görs till ett led i själva utövandet av förköpsrätten och att

kommunen åläggs att för inskrivningsdomaren förete bevis om underrättelserna

i samband med att förköpsbeslutet anmäls för anteckning i fastighetsboken.

Härigenom blir det möjligt att låta tidsfristen för påkallande av

prövning av förköpsfrågan hos Kungl. Maj :t börja löpa från den dag då anteckning

om kommunens förköpsbeslut görs i fastighetsboken. Jag återkommer

till denna fråga i anslutning till 9 §.

Motioner

Beträffande motionerna I: 839 och II: 1046 hänvisas till redogörelsen

under 9 §.

Departementschefen

9

Det förtjänar att understrykas att förköpstillståndet inte kan begränsas

till viss del av såld fastighet eller till viss eller vissa fastigheter vid en försäljning

av flera fastigheter. Tillstånd måste gälla allt eller intet. Detta

hindrar emellertid inte att en uppdelning av den försålda egendomen mellan

kommunen och köparen ändå kan åstadkommas. Vid tillämpningen av obillighetsregeln

kan — som redan utvecklats i den allmänna motiveringen —

Kungl. Maj :t beakta en överenskommelse mellan kommunen och köparen

om fördelning av egendomen mellan dem. En sådan överenskommelse innebär

att kommunen genom förköpet förvärvar all den försålda egendomen

och att köparen från kommunen förvärvar den del som enligt överenskom
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

melsen skall tillfalla honom, överenskommelsen blir juridiskt bindande mot

kommunen bara om den uppfyller formreglerna för överlåtelse av fast egendom.

När det gäller förfarandet i samband med tillståndsprövningen vill jag

först erinra om att förköpsrätten enligt 7 § utövas genom att kommunen

och antecknas i fastighetsboken måste den vara åtföljd av bevis om att

ren och köparen om förköpsbeslutet. För att anmälan skall kunna tas upp

beslutar om förköp samt anmäler beslutet till inskrivningsdomaren för anteckning

i fastighetsboken. Dessförinnan skall kommunen underrätta säljaunderrättelseskyldigheten

fullgjorts. Den tidsfrist som skall gälla för säljare

och köpare att anmäla bestridande av förköpsrätten kan med denna

anordning räknas från det förköpsrätten utövades, dvs. den inskrivningsdag

då kommunens anmälan om förköpet togs upp och antecknades i fastighetsboken.

Förfarandet med anmälan till inskrivningsdomaren och anteckning i

fastighetsboken vid förköpsrättens utövande underlättar för inskrivningsdomaren

att i lagfartsärenden få upplysning huruvida förköpsrätt föreligger

i anledning av viss försäljning. För att ytterligare tillvarata de fördelar

som det innebär om fastighetsboken innehåller uppgift i dessa avseenden,

föreskrivs i andra stycket att också anmälan om bestridande skall inges till

inskrivningsdomaren och antecknas i fastighetsboken. Med ett sådant förfarande

kan tidsfristen för kommun att söka tillstånd till förköp räknas

från det bestridande anmäldes, dvs. den inskrivningsdag då anmälan togs

upp och antecknades i fastighetsboken.

Längden av den tidsfrist som skall gälla för säljare eller köpare att inkomma

med anmälan om bestridande måste självfallet bestämmas så att

säljaren och köparen får viss betänketid. Det är å andra sidan av vikt både

för kommunen och de enskilda att förköpsfrågan avgörs så snabbt som möjligt.

Med hänsyn härtill och till att anmälan kan utformas ytterst kortfattat

och inte behöver innehålla någon närmare redogörelse för grunderna för

bestridandet, anser jag fristen kunna sättas till en månad. Eftersom bestridandet

skall antecknas i fastighetsboken bör fristen emellertid utgå på

den inskrivningsdag som infaller näst efter en månad från det förköpsrätten

utövades.

Som jag tidigare anfört skall kommunens frist att söka tillstånd till förköp

räknas från det bestridandet antecknades i fastighetsboken. Också

denna tidsfrist anser jag kunna bestämmas till en månad. Om kommunen

inte söker tillstånd inom fristen är förköpet utan verkan.

opaginerad Kontrollera mot PDF

58

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

Motioner

I motionerna I: 839 och II: 1046 behandlas först propositionsförslaget om

kommuns skyldighet att söka tillstånd till förköpet om säljaren eller köparen

bestrider förköpsrätten inom en månad. Den lösning som föreslås synes

enligt motionärerna väl tillgodose rättssäkerhetskravet. En förutsättning är

dock att köparen och säljaren blir tillfredsställande informerade om sin

bestridanderätt. Därför bör i 7 § en formulering införas av innebörd att säljaren

och köparen i samband med underrättelsen om kommunens beslut att

utöva förköpsrätt erinras om innehållet i 9 §. Det erinras om att markvärdekommittén

hade infört en sådan bestämmelse i sitt lagförslag.

Motionärerna berör vidare förslaget om att förköpstillståndet inte kan

begränsas till viss del av såld fastighet eller till viss eller vissa fastigheter

vid en försäljning av flera fastigheter. Det erinras om att en uppdelning av

den försålda egendomen mellan kommunen och köparen ändå skall kunna

ske. Vid tillämpningen av obillighetsregeln skall nämligen Kungl. Maj :t

kunna beakta en överenskommelse om fördelning av egendomen mellan

dessa. En sådan överenskommelse innebär att kommunen genom förköpet

förvärvar all den försålda egendomen och att köparen från kommunen förvärvar

den del som enligt överenskommelsen skall tillfalla honom.

I samband med förköpsrätts utövande torde enligt motionärerna fall uppkomma

då endast en mindre del av den försålda marken kommer att användas

för tätbebyggelsens utveckling. För att reducera förköpsrättens användning

på områden som den ej är avsedd för anser motionärerna att

Kungl. Maj :t vid tillämpningen av obillighetsregeln även bör beakta ett erbjudande

från köparen till kommunen om uppdelning av egendomen. Motionärerna

föreslår att en formulering härom införes i specialmotiveringen.

13 §.

Departementschefen

När det gäller kommunens ersättningsskyldighet mot köparen på grund

av förköpet bör köparen för det första erhålla gottgörelse för vad han enligt

åtagande i köpeavtalet fullgjort före förköpets fullbordande. Detta motiveras

redan därav att kommunen enligt 11 § andra stycket får tillgodoräkna

sig fullgörelsen gentemot säljaren. Vidare bör gottgörelse utgå för de

nödvändiga utlägg som köparen haft i samband med köpeavtalets slutande,

t. ex. för egna resor och för anlitande av juridisk och teknisk expertis. Hit

hör också vad köparen kan ha betalat i stämpelskatt vid sökande av lagfart

på förvärvet, i den mån kommunen får avräkna beloppet när kommunen

söker lagfart på sitt förvärv. I denna fråga hänvisas till motiven till

ändringen i stämpelskatteförordningen. Kommunen bör vidare vara skyldig

att betala ränta på belopp som kommunen utger till köparen. Bestäm
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

59

melser i de nu nämnda hänseendena tas upp i första stycket första och

andra punkterna.

Motioner

I motionerna 1:839 och II: 1046 kritiseras innehållet i paragrafen därför

att man inte angivit från vilken tidpunkt ränta skall räknas på de belopp

med vilka kommunen skall ersätta köparen för hans kostnader i samband

med köpet. Enligt motionärernas mening bör det vara naturligt att

räntan räknas från den dag kostnaden uppstått. Motionärerna föreslår att

detta uttryckligen anges i lagen.

15 §.

Departementschefen

Om egendom hembjudits kommunen enligt 4 § första stycket måste kommunen

inom viss tid meddela att hembudet antas. Om så inte sker, får förköp

ske i anledning av försäljning av egendomen endast under särskilda

förutsättningar.

Enligt 7 § utövas förköpsrätten genom att kommunen beslutar om förköp,

underrättar säljare, köpare och i förekommande fall markkommunen om

beslutet samt anmäler detta till inskrivningsdomaren med företeende av

bevis om underrättelserna. Utövas inte förköpsrätten inom tid som anges

i 7 § är förköpsrätten förlorad.

Som framgår av det anförda är viktiga rättsverkningar för kommunen

anknutna till dessa underrättelser. Det kan därför ifrågasättas, om inte

underrättelserna borde delges mottagaren. Det är emellertid av betydelse

för kommunen att dess underrättelseskyldighet kan fullgöras snabbt och

enkelt och i övrigt på sådant sätt att tvister om underrättelseskyldigheten

kan undvikas. Krav på delgivning skulle avsevärt komplicera och fördröja

förfarandet och skulle lätt kunna medföra att förköpsrätten går förlorad.

Delgivning synes inte heller nödvändig från rättssäkerhetssynpunkt, eftersom

säljare och köpare i de här avsedda situationerna är inställda på att

eu underrättelse från kommunen kan komma att tillställas dem inom viss

tidsfrist. Kommunen bör därför anses ha fullgjort vad som ankommer på

kommunen om underrättelse blivit avlämnad på postanstalt i rekommenderat

brev till mottagarens vanliga adress. En bestämmelse härom tas upp

i förevarande paragraf.

Motioner

Motionärerna i motionerna I: 839 och II: 1046 vänder sig mot förslaget

att kommun skall anses ha fullgjort vad som ankommer på kommunen,

om de i paragrafen nämnda underrättelserna avlämnats i rekommenderat

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

brev på postanstalt inom landet för befordran till mottagarens vanliga

adress. Denna regel innebär enligt motionärerna betydande risker för rättsförluster

för säljare och köpare. Dels kan det vara högst osäkert vad som

skall anses vara en persons »vanliga adress», dels kan adressaten vara bortrest.

Motionärerna framhåller att det från rättssäkerhetssynpunkt är väsentligt

att delgivningsskyldigheten lägges på inskrivningsdomaren. Tidsfristerna

bör räknas från den dag då adressaten fått del av kommuns beslut.

Bestämmelserna för bestridande m. m. bör anges i delgivningen. För att

undvika rättsförluster för kommunen föreslås delgivningsförfarandet i

detta fall kompletteras med regler om kungörelse av delgivningen för den

händelse adressaten skulle hålla sig oanträffbar för att undgå delgivningen.

Förslaget till ändring i jordförvärvslagen

Departementschefen

Som redan har berörts i den allmänna motiveringen innebär departementsförslaget

att kommunens prövning av förköpsfrågan samordnas med

tillståndsprövningen enligt jordförvärvslagen. Beträffande de närmare detaljerna

i det tänkta förfarandet får jag anföra följande.

Om man bortser från att kommunen på förhand kan ha tagit ställning i

förköpsfrågan genom att förkasta hembud eller lämna hembud obesvarat

eller avstå från att utöva förköpsrätt beträffande en tillämnad försäljning

eller inte utnyttja förköpsrätten efter frivillig anmälan av försäljning förutsätts

att prövningen normalt inleds med att förvärvaren söker förvärvstillstånd

enligt jordförvärvslagen hos lantbruksnämnden. Som framgår av

7 § andra stycket i förslaget till förköpslag räknas den tid inom vilken

kommunen har att utöva förköpsrätt i allmänhet från det ansökan om förvärvstillstånd

inges. För att kommunen skall sättas i stånd att överväga förköpsfrågan

bör lantbruksnämnden åläggas att ofördröj ligen underrätta

kommunen om tillståndsansökan och översända avskrift av fångeshandlingen.

Nämnden har därefter att avvakta kommunens ställningstagande.

Avstår kommunen uttryckligen från att utöva förköpsrätten eller går tiden

för kommunen ut utan att förköpsrätten utövas, har lantbruksnämnden att

fortsätta handläggningen av tillståndsärendet. Om däremot kommunen fattar

beslut om förköp, måste lantbruksnämnden avvakta det slutliga avgörandet

av förköpsfrågan. Blir förköpet fullbordat enligt bestämmelserna i 10 §

i förslaget till förköpslag, kan ansökan om förvärvstillstånd avskrivas från

vidare handläggning, eftersom det med ansökan åsyftade förvärvet är undanröjt

genom förköpet och kommunens förvärv inte är underkastat tillståndsplikt

enligt jordförvärvslagen. Det kan emellertid också inträffa att

kommunens beslut om förköp inte leder till något förvärv. Beslutet kan så
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

61

lunda bli undanröjt genom kommunala besvär. Det kan också hända att

kommunen avstår från att söka tillstånd till förköpet när bestridande skett.

Slutligen kan Kungl. Maj :t avslå en sådan ansökan. I dessa fall har lantbruksnämnden

att fortsätta handläggningen av ärendet om förvärvstillstånd

enligt jordförvärvslagen.

Den föreslagna samordningen bygger som synes på att kommunens prövning

av förköpsfrågan äger rum innan prövningen enligt jordförvärvslagen

sätter in. Jag föreslår därför att en regel införs i jordförvärvslagen av innebörd

att ansökan om tillstånd att förvärva fast egendom genom köp eller

byte inte får tas upp till prövning innan det blivit slutligt avgjort huruvida

kommunalt förköp äger rum. Regeln synes lämpligen kunna införas som ett

andra stycke i 2 §.

Som redan antytts i den allmänna motiveringen är det inte nödvändigt

eller ens önskvärt att lantbruksnämnden underrättar vederbörande kommun

om samtliga ansökningar om förvärvstillstånd. Det kan nämligen ofta

vara uppenbart att förköpsrätt inte kommer att utövas beträffande det ifrågavarande

förvärvet. Den nyss behandlade regeln bör därför kompletteras

med en bestämmelse som innebär att prövningen av tillståndsärendet inte

skall uppskjutas om det är uppenbart att förköpsrätt inte kommer att utövas.

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen kan ett informellt

samarbete mellan kommunerna och lantbruksnämnderna ge utrymme åt en

vidsträckt tillämpning av denna tilläggsregel. I sammanhanget bör erinras

om att förslaget till förköpslag i 12 § andra stycket innehåller en bestämmelse

av innebörd att förköpsrätt inte får utövas sedan förvärvstillstånd meddelats.

I och med att tillståndet lämnats är alltså även förköpsfrågan slutligt

avgjord.

Den inledningsvis lämnade redogörelsen för det föreslagna samordnade

prövningsförfarandet bygger på att fångeshandling inges till lantbruksnämnden

samtidigt som förvärvstillstånd söks. Detta är emellertid inte alltid fallet.

Ansökan om förvärvstillstånd kan sålunda avse framtida fång (s. k. förhandstillstånd).

Sådant tillstånd kan sökas av den som avser att förvärva

fastighet som är underkastad tillståndsplikt. Fastighetsägaren måste dock

samtycka till ansökningen. Inte heller förhandstillstånd bör meddelas utan

att förköpsfrågan avgjorts. Saken kompliceras emellertid av att kommunen

i ett fall av denna art inte kan utöva förköpsrätt, eftersom förköp förutsätter

att en försäljning ägt rum. Jag föreslår därför den ordningen att lantbruksnämnd

remitterar ansökan om förhandstillstånd till kommunen för

yttrande. I ett sådant fall börjar naturligtvis inte någon frist att löpa för

kommunen. Om kommunen bär intresse av att utöva förköpsrätt vid den

framtida försäljningen och alltså i sitt yttrande till lantbruksnämnden motsätter

sig att förhandstillstånd meddelas, får ansökan därom inte bifallas.

Detta följer av den föreslagna regeln i 2 § andra stycket jordförvärvslagen.

Självfallet kan förhandstillstånd ges utan att kommunen bereds tillfälle att

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

yttra sig, om det är uppenbart att förköpsrätt inte kommer att utövas om

den ifrågavarande fastigheten säljs.

En likartad situation uppstår om en förvärvare av fastighet söker förvärvstillstånd

utan att förete fångeshandlingen. Sedan lantbruksnämnden

infordrat fångeshandlingen bör det ankomma på nämnden att tillställa kommunen

avskrift av handlingen. Av bestämmelsen i 7 § andra stycket sista

punkten i förslaget till förköpslag följer att i det nu behandlade fallet den

frist inom vilken kommunen har att utöva förköpsrätt börjar att löpa först

från det kommunen mottog handlingen.

Lantbruksnämndens underrättelse till kommunen om ansökan om förvärvstillstånd

bör innehålla uppgift om den dag då ansökningen inkom till

nämnden samt huruvida köpehandling var bifogad ansökningen. Dessa

uppgifter fordras för att kommunen skall kunna bedöma vilken tid som står

till förfogande för utövande av förköpsrätten.

Om prövningen av ett tillståndsärende på grund av förordnande enligt

16 § jordförvärvslagen (jfr 7—9 §§ jordförvärvskungörelsen den 14 maj

1965, nr 292) ankommer på lantbruksstyrelsen eller Kungl. Maj:t, bör det

likväl åligga nämnden att innan den vidarebefordrar ärendet företa den förberedande

handläggning som behövs för att ett avgörande i förköpsfrågan

skall komma till stånd. Om förköp sker, skall ärendet självfallet inte underställas

den högre instansen. Anser nämnden uppenbart att förköpsrätt inte

föreligger, har nämnden att överlämna ärendet till högre instans utan att

först underrätta kommunen.

Behövliga bestämmelser om lantbruksnämnds underrättelseskyldighet

och om det samordnade prövningsförfarandet i övrigt torde få meddelas av

Kungl. Maj :t.

Motioner

I motionerna I: 841 och II: 1044 anföres bl. a. följande.

Medan det i propositionen finns förslag om lantbruksnämndens skyldighet

att remittera ansökningar om förvärvstillstånd till den förköpsberättigade

kommunen framläggs inte förslag om hur samordningen skall ske i de

fall då förköpsförfarande inte tillämpas. Även i fortsättningen kommer ju

huvudparten av kommunernas markförvärv att ske genom vanliga köp utan

användning av förköpsförfarandet. Av propositionen framgår inte på vilket

sätt lantbruksnämnderna skall ges möjlighet att yttra sig över sådana kommunala

markköp.

Enligt gällande jordförvärvslag fordras ej förvärvstillstånd om kommun

är förvärvare. I förarbetena till jordförvärvslagen förutsätts att kommun

inte utnyttjar sin förvärvsfrihet utan att samråda med lantbruksnämnden

eller efteråt i görlig mån tillmötesgår nämndens eventuella önskemål angående

disponerandet av egendomen.

För att lantbruksnämnden på ett ändamålsenligt sätt skall kunna göra

erforderliga jordpolitiska bedömningar är det nödvändigt att den har en

god överblick över marksituationen. Om kommunerna i framtiden skall

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5b år 1967

kunna föra en mera aktiv markpolitik än tidigare och skaffa sig större

markreserver, vilket framför allt kommer att ske genom vanliga köp, är det

av vikt att lantbruksnämnderna får möjlighet att yttra sig över alla kommunala

markförvärv. Ur jordpolitisk synpunkt skulle det vara att föredraga

att prövningen rörande förutsättningarna att utöva kommunal förköpsrätt

vad beträffar jordbruksfastigheter samordnas med prövningen enligt jordförvärvslagen.

Även om det inte skulle befinnas möjligt att ge lantbruksnämnden

en sådan avgörande befogenhet, finner vi det angeläget att inga

kommunala markförvärv sker utan att lantbruksnämnden beretts tillfälle

yttra sig över ärendet. Därmed torde man uppnå den eftersträvade samordningen

mellan förköpsrätten och jordförvärvslagstiftningen.

Med hänvisning till det anförda hemställer motionärerna att riksdagen

vid bifall till propositionen måtte besluta att lantbruksnämnd skall yttra

sig över varje kommunalt markförvärv.

Lagrådets yttrande m. m.

I fråga om lagrådets yttrande samt departementschefens yttrande däröver

hänvisas till prop. s. 174—181.

Här må endast nämnas att lagrådet inte uttalade sig särskilt i frågan om

kommunens rätt att avlämna vissa underrättelser i rekommenderat brev.

U tskottet

I propositionen nr 90 föreslås att kommun skall ha förköpsrätt vid försäljning

som omfattar sådan mark som med hänsyn till den framtida utvecklingen

behövs för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordning.

Förslaget innebär att kommunen får förvärva den egendom som köpet

avser från säljaren på de villkor som avtalats mellan denne och köparen.

Förköpsrätt föreslås få utövas om egendomen helt eller delvis är belägen

inom kommunens eget område eller inom det kommunblock som kommunen

eller dess huvuddel tillhör. Är egendomen helt eller delvis belägen i

annan kommun, får förköpsrätt utövas endast om denna kommun samtycker

till förköpet.

Syftet med den föreslagna lagen är att förbättra kommunernas möjligheter

att på ett tidigt stadium förvärva mark som behövs för samhällsutvecklingen

och därigenom åstadkomma en dämpning av prisutvecklingen i

fråga om sådan mark.

Enligt förslaget har förfarandet i stora drag utformats på följande sätt.

Kommunen underrättas i de vanligaste fallen om en försäljning av lantbruksnämnd

då tillstånd enligt jordförvärvslagen begärs eller av inskrivningsdomaren

då lagfart sökes. Säljaren eller köparen kan också, innan lag
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

fart eller tillstånd sökts, anmäla försäljningen till kommunen. Förköpsrätten

utövas sedan genom att kommunen inom viss tid underrättar säljare

och köpare om beslutet att utöva förköpsrätt samt anmäler detta beslut till

inskrivningsdomaren. Om säljare eller köpare bestrider förköpsrätt inom

en kortare tid måste kommunen söka tillstånd till förköpet hos Kungl.

Maj :t. Härvid prövas om marken behövs för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande

anordningar. Är så inte fallet skall tillstånd vägras. Tillstånd

skall vägras också i vissa andra fall, t. ex. om det med hänsyn till

förhållandet mellan säljare och köpare eller till villkoren för eller omständigheterna

vid köpet framstår som obilligt att förköp sker.

Förköpet anses fullbordat bl. a. sedan kommunens beslut om förköp vunnit

laga kraft samt tillstånd till förköpet givits eller tiden för bestridande

utgått utan att bestridande anmälts.

Särskilda regler om hembud har givits innebärande att fastighetsägaren

har möjlighet att erbjuda den kommun där egendomen är belägen att till bestämt

pris och på i övrigt angivna villkor förvärva egendomen med den verkan,

om erbjudandet inte antages, att förköpsrätt i princip inte får utövas

inom två år vid försäljning till samma eller högre pris.

I motsats till vad markvärdekommittén föreslog har förköpsinstitutet utformats

så att redan i lagen undantas de fastighetsförsäljningar som generellt

sett anses vara utan större intresse för kommunerna. Sålunda får förköpsrätt

inte utövas om försäljningen avser fastighet med eu areal som

understiger 3 000 m2 och ett taxeringsvärde som är lägre än 200 000 kronor.

Förköpsrätt får inte heller utövas om exempelvis staten är säljare eller

köpare eller om försäljningen äger rum mellan nära släktingar.

När förköp sker kan köpevillkoren enligt förslaget i vissa fall jämkas på

talan av kommunen. Kommunen skall ersätta säljaren för dennes förlust

på grund av jämkningen. Så snart förköp fulbordats skall kommunen ersätta

köparen för dennes utlägg i samband med köpet och för nödvändiga

kostnader som har lagts ned på fastigheten.

Enligt förslaget prövas frågan huruvida förköpsrätt får utövas med hänsyn

till den allmänna begränsningen i förköpsrätten samt obillighets- och

hembudsreglerna av Kungl. Maj :t. Tvister i fråga om jämkning i köpevillkoren

och ersättning till köpare och säljare behandlas av allmän domstol.

Prövning av frågan om förköp får ske med hänsyn till de i lagen föreslagna

absoluta hindren, exempelvis arealregeln och bestämmelsen om släktköp,

kommer i praktiken att handhas av inskrivningsdomaren. I undantagsfall

kan dock en domstolsmässig prövning förekomma i sådana fall.

För att skapa bättre förutsättningar för det allmänna att i fråga om tomträttsmark

tillgodogöra sig värdestegringen föreslås vidare i propositionen att

maximitiden för avgäldsperioderna beträffande tomträtt för bostadsändamål

förkortas från 20 till 10 år.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

65

I propositionen föreslås slutligen vissa ändringar i 2 kap. 57 § nyttjanderättslagen

och i stämpelskatteförordningen.

Riksdagen beslöt under vårsessionen att till höstsessionen uppskjuta behandlingen

av de delar av propositionen nr 121 som sammanhänger med

lagstiftningen om kommunal förköpsrätt. Dessa delar, som avser ändringar

i 1916 års lag om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom

eller gruva eller aktier i vissa bolag och i jordförvärvslagen, upptas nu till

behandling.

I motionerna 1: 840 av herr Holmberg in. fl. och II: 1043 av herr Bohman

m. fl. hemställes att riksdagen avslår propositionen om förköpsrätt. Till

stöd för yrkandet anför motionärerna bl. a. följande. De kommunala initiativen

och resurserna bör främst inriktas på planläggningsarbetet genom utnyttjande

av det kommunala planmonopolet. Härutöver har kommunerna

för att tillgodose sina intressen på området möjligheter att förvärva mark

genom byggnadslagens och expropriationslagens regler om tvångsförvärv.

Någon ytterligare lagstiftning erfordras inte. Men även om kommunal äganderätt

till marken skulle kunna medföra fördelar för bebyggelseutvecklingen

ifrågasätts om förköpsinstitutet sådant det föreslagits är ändamålsenligt.

Till en början blir möjligheterna att utnyttja förköpsrätten beroende av en

sådan tillfällighet som när fastighetsägaren finner för gott avyttra marken.

Vidare kan bl. a. den omständigheten, att förköpsrätt börjat tillämpas på en

fastighetsförsäljning inom visst område och inte på försäljningar inom andra

områden, leda till splittring i prisbildningen. Den allvarligaste invändningen

ligger dock på det principiella planet. I motsats till expropriationslagens

fasta normer i de fall kommun genom tvångförvärv får överta enskild

mark föreligger enligt förköpsinstitutet ingen annan reell begränsning

av förköpet än i fråga om areal och värde. Det föreligger således en i det

närmaste obegränsad generell rätt att inträda i de fastighetsförsäljningar

som förekommer i kommuner. Enligt motionärerna innebär förslaget hl. a.

därför ett oacceptabelt ingrepp i avtalsfrihet och äganderätt.

Enligt motionerna I: 842 av herr Werner och II: 1045 av herr Nilsson i

Gävle in. fl. ifrågasätts om inte förevarande problem bäst löses genom att

expropriationslagstiftningen effektiviseras så att expropriation kan genomföras

betydligt enklare, snabbare och billigare. Det nu framlagda förslaget

är enligt motionärerna inte tillräckligt genomgripande för att förhindra tomtspekulation.

Förslaget är alltför generöst mot markägarna, eftersom kommunerna

är hänvisade att använda förköpsrätten först när den enskilde

säljer marken och då till det pris säljaren begär. Vidare torde arealregeln

och undantaget från förköp beträffande vissa anförvanter försvåra erforderlig

planering. Propositionen godtas dock under förutsättning att lagen

kompletteras med en bestämmelse att kommunen endast skall behöva betala

ett för orten skäligt pris.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

I de fristående motionerna I: 236 och II: 304, vilka motioner väcktes av

nyssnämnda motionärer innan propositionen nr 90 förelädes riksdagen, yrkas

mot bakgrund av markvärdekommitténs förslag att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t hemställer om förslag till sådan lagstiftning att samhälleligt

ägande av mark göres till förutsättning för att stadsplaneläggning

av marken skall kunna ske.

Som ett medel i den kommunala markförvärvspolitiken torde enligt utskottets

mening den föreslagna förköpsrätten erbjuda vissa bestämda fördelar

vid sidan av förvärv genom frivilliga försäljningar och genom expropriation.

Såsom departementschefen anför torde kommunerna genom

förköpsinstitutet få tillfälle att följa vad som händer på fastighetsmarknaden

och kan försäkra sig om sådan för bebyggelseutvecklingen värdefull

mark som inte kan förvärvas på nyssnämnda sätt. Vidare får kommunen

information på ett mycket tidigt stadium om för kommunen i sammanhanget

intressanta projekt och får härigenom möjlighet att föra en framsynt

markförvärvspolitik. På det sättet torde förutsättningar skapas för att

åstadkomma en dämpning av prisutvecklingen på området. Som departementschefen

framhåller torde det dock härför vara nödvändigt att den kommunala

markpolitiken drivs på sådant sätt att kommunen verkligen förvärvar

mark på ett mycket tidigt stadium och ställer för tätbebyggelse iordningställd

mark till förfogande i tillräcklig omfattning.

I förhållande till expropriation har också förköpsinstitutet avsevärda

fördelar. Inslaget av tvångsmoment är sålunda betydligt mera begränsat.

Vidare är förslaget utformat på sådant sätt att det blir enkelt, snabbt och

billigt. Förköpsmöjligheten kan därför leda till att ett tidsödande och dyrbart

expropriationsförfarande undviks.

Från effektivitetssynpunkt är emellertid förslaget behäftat med svagheten

att kommunen får förvärva fastigheten först när ägaren är beredd

att avhända sig marken och till det pris som köpare och säljare kommit

överens om. Dessa båda moment ligger mellertid i själva institutets natur.

Enligt utskottet bör förköpsinstitutet inte utrustas med några för ett

sådant institut främmande moment i syfte att reducera dessa nackdelar.

Vill kommunen förvärva fastigheten har kommunen ändå möjlighet att

göra detta genom expropriation.

Mot bakgrund av bl. a. dessa synpunkter tillstyrker utskottet förslaget

till förköpslag. Ställningstagandet medför att motionerna I: 840 och II: 1043

bör avslås samt att motionerna I: 236 och II: 304 inte bör föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Eftersom förköpslagen inte medger någon prisförhandling mellan kommun

och säljare ifrågasätts i motionerna 1:862 av herr Arne Pettersson

och II: 1067 av herrar Henriksson och Svenning om den föreslagna lagen

kan medverka till en dämpning av prisutvecklingen beträffande bebyggelsemarken.

Motionärerna anser det angeläget att överväga en allmän

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

prisreglering på mark, i första hand inom tätortsregionerna. Prisregleringen

bör ta sikte på en så långt möjligt utjämnad prissättning regionalt

men den förutsättes även ta rimlig hänsyn till de verkliga kostnader som

kan redovisas för skilda markområden. Motionärerna, som i sammanhanget

framhåller önskvärdheten av att riksdagen snarast föreläggs förslag

beträffande värderingsgrunderna i fråga om expropriation, hemställer

om skyndsam utredning i syfte att åstadkomma en effektiv kontroll

över markprisutvecklingen.

Markvärdekommittén har haft till uppgift att utreda frågan om åtgärder

i syfte att, annorledes än genom expropriation, motverka prisstegringen

på mark och förhindra oförtjänta värdestegringsvinster. Frågan har således

nyligen utretts och lett till att förevarande proposition om förköpsrätt

förelagts riksdagen. Riksdagen har också förelagts en på markvärdekommitténs

förslag grundad proposition angående ändrade bestämmelser

om skatt på realisationsvinst vid försäljning av fast egendom. Vidare utreder

expropriationsutredningen frågan om expropriationsgrunderna samt

värderingsreglerna. Utredningen har därvid till uppgift att inom ramen

för expropriationsinstitutet söka finna regler som möjliggör indragning

till samhället av oförtjänt markvärdestegring. Delbetänkande från utredningen

är att vänta nästa år. Vid nu angivna förhållanden synes skäl inte

föreligga att tillsätta en ny utredning på området. Motionerna bör därför

inte föranleda någon riksdagens åtgärd. De frågor som hänger samman med

markprisutvecklingen bör dock följas med uppmärksamhet.

Utskottet övergår härefter till behandling av de särskilda avsnitt i propositionen

om förköpsrätt, som omfattas av motionsyrkandena. Kungl.

Maj :ts förslag och departementschefens uttalanden föranleder härutöver

inte något yttrande från utskottets sida. Utskottet tillstyrker också propositionen

nr 121, i vad den uppskjutits till höstsessionen för behandling

i detta sammanhang.

3 § första stycket 1. Förköpsrätt får enligt förevarande punkt inte utövas

om den sålda fastigheten eller, när försäljningen avser flera fastigheter,

varje fastighet har en ägovidd som understiger 3 000 kvadratmeter

och ett värde som är lägre än 200 000 kronor. Enligt motiven skall i ägovidden

inräknas också vattenområde.

I motionerna I: 839 av herrar Bengtson och Dahlén och II: 1046 av herrar

Ohlin och Hedlund anför motionärerna att i fastighetsregistret vanligen

anges endast landarealens omfattning. Inte heller anges vilka fastigheter

som är strandtomter. Detta innebär enligt motionärerna att inskrivningsdomaren

vid praktiskt taget varje fastighetsförsäljning skulle

behöva kontrollera fastighetens omfattning hos lantmäterimyndigheten.

För många fastigheter råder också stor osäkerhet om omfattningen av

det vattenområde som ingår i fastigheten. Därtill kommer, framhåller

motionärerna, att t. ex. fritidstomter ofta kan bestå av en mycket liten land
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54- år 1967

areal och ett stort vattenområde. Motionärerna säger vidare att, när en

kommun önskar utnyttja förköpsmöjligheten för att kunna exploatera mark

för tätbebyggelse, storleken av eventuella vattenområden som hör till de aktuella

fastigheterna knappast kan vara av intresse. För vissa egnahemsägare

kan också den föreslagna utformningen av lagen innebära att förköpsrätten

skulle kunna användas trots att själva tomtmarken har mycket

liten omfattning. Motionärerna föreslår att begreppet ägovidd i 3 § endast

skall omfatta markarealen.

Enligt propositionen får förköpsrätt inte utövas beträffande de. fastigheter

som undantas genom areal- och värderegeln. Inskrivningsdomaren

belastas härigenom med ett ökat kontrollarbete. Han måste i varje lagfartsärende

kontrollera om fastigheten är av sådan beskaffenhet att den

kan bli föremål för förköpsrätt. Det är därför angeläget att finna regler

som är arbetsbesparande för inskrivningsdomaren men ändå fyller sin

funktion på ett tillfredsställande sätt. Fråga uppkommer då om förslaget

i propositionen är ägnat att tillgodose detta syfte, eller om annan lösning

står till buds.

Enligt vad utskottet erfarit är arealredovisningen i jord- och fastighetsi’egistret,

vars uppgifter ligger till grund för arealuppgifterna i fastighetsböckerna,

ofta ofullständig när det gäller vattenområde som ingår i fastighet.

Vanligen torde endast mindre bäckar och tjärnar inom fastighetsområdet

vara inräknade i arealen medan däremot vattenområden i större sjöar

eller älvar i allmänhet inte ingår däri. Vad nu sagts gäller emellertid inte

undantagslöst. Det förekommer sålunda att arealuppgifterna omfattar också

fastighetens vattenområden i större sjöar o. d. Ofullständigheten i detta

avseende kan givetvis vålla olägenheter vid tillämpningen av arealregeln.

Olägenheterna kan emellertid knappast undanröjas genom att begreppet

ägovidd anges omfatta endast markarealen. I denna ingår nämligen som

nämnts inte sällan smärre vattenområden och ibland även större. Inskrivningsdomaren

skulle således inte heller med en sådan regel med säkerhet

kunna fastställa fastighetens omfattning enbart med hjälp av registrets eller

fastighetsbokens uppgifter.

Eftersom ett av huvudsyftena med förslaget är att förfarandet skall gå

snabbt bör enligt utskottets mening något tidsödande moment inte heller vara

förknippat med inskrivningsdomarens kontrollarbete. Han bör utan vidare

kunna utgå från den areal som finns angiven i fastighetsboken. Finns anledning

antaga att uppgiften inte är aktuell eller är felaktig av någon för inskrivningsdomaren

känd omständighet eller om uppgift saknas helt om

arealen — exempelvis i fråga om mantalssatta jordbruksfastigheter — har

inskrivningsdomaren att inhämta uppgiften om arealen från jord- eller fastighetsregistret.

Saknas uppgift även där bör arealmätning utföras.

Den varierande praxis som enligt vad i nästföregående stycke anförts råder

i fråga om markarealens beräkning medför givetvis att en fastighet, i

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Tredje lagutskottets utlåtande nr Öb år 1967

vilken vattenområde inräknats, kan komma att bli föremål för förköpsrätt

medan en motsvarande fastighet, där sådant område nndantagits, faller

utanför förköpsrätten. Sådana gränsfall torde dock bli sällsynta. Från rättssäkerhetssynpunkt

torde frågan också vara av mindre betydelse, eftersom

kommunen oavsett fastighetens storlek i sista hand kan utnyttja sin möjlighet

till expropriation.

Det ovan föreslagna förfarandet hos inskrivningsdomaren är närmast av

ordningskaraktär och bör lämpligen komma till uttryck i de tillämpningsföreskrifter

Kungl. Maj :t avser att utfärda.

Eftersom större vattenområden ofta inte ingår i de registrerade arealuppgifterna

innebär den av utskottet rekommenderade utvägen viss avvikelse

från uttalandena i propositionen. Någon ändring i förevarande lagtext synes

dock ej erforderlig.

Vad utskottet sålunda anfört torde böra ges Kungl. Maj :t till känna.

3 § första stycket 2. I propositionen föreslås att förköpsrätt inte får utövas,

om staten är säljare och försäljningen inte sker enligt lagen angående

tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av

sådan jord under tomträtt.

Motionärerna i motionerna 1:839 och 11:1046 anser det inte vara befogat

att staten och kyrkan bereds en undantagsställning i fråga om förköpsrätten.

Enligt motionärerna består det kanske väsentligaste värdet av

att statens och kyrkans mark omfattas av förköpsrätten däri att statsmakterna

på så sätt klart manifesterar vikten av samarbete för att lösa kommunens

markproblem. Det föreslås därför att inte bara kyrkans utan även

statens markförsäljning omfattas av den kommunala förköpsrätten.

Utskottet vill till en början erinra om att riksdagen redan år 1963 uttalade

att praxis vid statliga marköverlåtelser torde innebära dels att kommunerna

tillerkänns en faktisk förtur i förhållande till andra köpare, dels att

prissättningen sker under skäligt hänsynstagande till de bostadspolitiska

målen. Efter detta uttalande har vissa åtgärder vidtagits i linje med uttalandets

syfte. Sålunda antog riksdagen under vårsessionen (JoU 1967:23) ett

propositionsförslag, enligt vilket Kungl. Maj :t medges att tills vidare inom

angivna värdegränser dels sälja viss staten och allmänna arvsfonden tillhörig

fast egendom, dels bemyndiga vissa myndigheter att sälja sådan egendom.

Kungl. Maj :t medgavs också rätt att fr. o. m. den 1 januari 1968 utan

riksdagens samtycke i varje särskilt fall och utan begränsning till värdet

sälja staten tillhörig mark till kommun för samhällsbyggnadsändamål. Vidare

antogs förslaget att en statskommunal marknämnd inrättas från

nämnda tidpunkt med uppgift att på grundval av expropriationslagens värderingsregler

avgöra frågor om pris och övriga villkor för marköverlåtelser

när kommunen och den markförvaltande myndigheten inte kan enas härom.

Genom riksdagens sålunda i år gjorda ställningstaganden blir enligt ut
5

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 3 avd. Nr 54

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

skottets mening kommunernas intressen väl tillgodosedda i samband med

statliga markförsäljningar även utan att förköpsrätten göres tillämplig på

sådana försäljningar. Med hänsyn härtill bör motionerna i denna del inte föranleda

någon riksdagens åtgärd utan utskottet tillstyrker förslaget i propositionen

i denna del. Detta innebär att förköpsrätt inte får utövas om staten

är säljare medan sådan rätt får begagnas beträffande all kyrklig jord vare

sig den civilrättsligt tillhör staten eller ej.

5 §. Enligt denna paragraf innebär förköpsrätten att kommunen får förvärva

den egendom köpet avser från säljaren på de villkor som avtalats

mellan denne och köparen.

I motionerna I: 842 och II: 1045 göres gällande att bestämmelsen lämnar

utrymme för skenköp. Under alla förhållanden ger regeln möjlighet till en

otillbörlig höjning av försäljningspriset. För att förhindra detta bör kommunen

få förvärva marken på villkor som för orten kan anses skäliga. Vid

oenighet skall frågan om markprisets skälighet kunna hänskjutas till prövning

av en av länsstyrelsen tillsatt marknämnd.

Nu nämnda synpunkter torde enligt utskottet inte vara bärande därför

att de utgår från att förköp skulle tilläggas en funktion som är främmande

för ett sådant institut. För köpsinstitutet tillskapas ju som ett komplement

till möjligheten att förvärva mark genom vanliga köp och bör således inte

skilja sig därifrån i någon större utsträckning. I sådant fall förfelas syftet

med institutet, nämligen att det skall vara enkelt, snabbt och billigt. Med

hänsyn härtill bör motionerna ej föranleda någon riksdagens åtgärd.

9 §. På i propositionen närmare anförda skäl har föreslagits att ett förköp

alltid skall omfatta all den fasta egendom som ingår i den försäljning

vid vilken förköpsrätten utövas. Tillstånd till förköp kan därför inte begränsas

till viss del av såld fastighet eller till viss eller vissa fastigheter.

I motionerna I: 839 och II: 1046 anförs att fall torde uppkomma i samband

med förköpsrättens tillämpning då endast en mindre del av den försålda

egendomen kommer att användas för tätbebyggelsens utveckling. För

att reducera förköpsrättens användning på områden som den inte är avsedd

för anser motionärerna att Kungl. Maj :t vid tillämpningen av obillighetsregeln

bör beakta ett erbjudande från köparen till kommunen om uppdelning

av den försålda egendomen.

Enligt vad departementschefen anför i motiven (s. 99) kan Kungl. Maj :t

beakta köparens personliga eller ekonomiska intresse av att få förvärva viss

del av den överlåtna egendomen. Är köparens intresse tillräckligt starkt kan

förköp vägras på grund av obillighetsregeln i 9 §, och kommunens förköpsrätt

går då om intet beträffande samtliga fastigheter. För att gardera sig

häremot kan kommunen ha anledning att innan Kungl. Maj :t prövat tillståndsfrågan

erbjuda köparen att få förvärva den eller de fastigheter, beträffande

vilka han har ett befogat intresse. I specialmotiveringen (s. 141)

erinras ytterligare om att Kungl. Maj :t vid tillämpningen kan beakta en

s. 71 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967 71

överenskommelse mellan kommunen och köparen om fördelning av egendom

mellan dem.

Yad motionärerna hemställt torde ligga i linje med vad departementschefen

sålunda uttalat. Om köparen har ett starkt befogat personligt eller

ekonomiskt intresse att behålla viss del av den försålda egendomen och han

sålunda medger kommunen att på skäliga villkor få förvärva återstoden, bör

nämligen redan en vägran från kommunens sida att träffa överenskommelse

om en fördelning beaktas vid tillämpningen av obillighetsregeln. Syftet

med motionerna i denna del får härigenom anses tillgodosett.

13 §. I förevarande paragraf har en räntebestämmelse intagits i anledning

av den däri givna föreskriften att kommunen skall ersätta köparen

för vad denne enligt åtagande i köpeavtalet fullgjort före fullbordandet och

för nödvändig kostnad i samband med köpet. På belopp som kan komma

att utgå till följd härav skall kommunen betala sex procent ränta. Ränta

skall dock inte erläggas å ersättning för kostnader, som efter köpet nedlagts

på egendomen, då dessa i första hand bör bestridas med avkastningsmedel.

I motionerna I: 839 och II: 1046 kritiseras räntebestämmelsen på den

grunden att i lagtexten ej angivits från vilken tidpunkt ränta skall beräknas

på de belopp med vilka kommunen skall ersätta köparen för hans kostnader

i samband med köpet. Motionärerna anser att räntan skall räknas från den

dag kostnaden uppstått och att detta bör uttryckligen anges i lagtexten.

Vad först gäller det fall att köparen till säljaren erlagt köpeskillingen

eller del därav innan förköpet fullbordats, så får kommunen enligt 11 §

andra stycket tillgodoräkna sig betalningen. I stället är köparen berättigad

till ersättning av kommunen för vad han fullgjort jämte sex procent ränta

på beloppet. Det torde ligga i sakens natur att köparens rätt till ränta omfattar

tiden från det betalningen erlades till säljaren. Samma räntebestämmelse

gäller som nämnts för det fall att köparen har anspråk på ersättning

för utlägg i samband med förvärvet. Även i detta fall skall ränta således

beräknas från den dag kostnaden uppstod. Det torde inte vara erforderligt

att låta det sagda komma till uttryck i lagtexten.

15 § (tillika 7 och 9 §§). Om fastighetsägare skriftligen erbjudit den

kommun där egendomen är belägen att på angivna villkor förvärva egendomen

och om kommunen vill anta erbjudandet har kommunen enligt 4 §

första stycket att underrätta säljaren om detta inom tre månader. Har detta

inte skett eller om kommunen avvisat erbjudandet, får förköp med anledning

av försäljningen ske endast under vissa i paragrafen närmare angivna

förutsättningar. Enligt 7 § första stycket gäller att förköpsrätten i andra

fall utövas genom att kommunen inom den tid, inom vilken förköpsrätt

skall utövas, underrättar säljare och köpare och i visst fall annan kommun

om sitt beslut att utöva förköpsrätt samt anmäler beslutet till inskrivningsdomaren.

Bevis om underrättelserna skall därvid företes. Förköpsrätten

s. 72 Kontrollera mot PDF

72 Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

skall enligt andra stycket i samma paragraf utövas sist på den inskrivningsdag

som infaller närmast efter tre månader från det lagfart söktes på

köparens förvärv eller, om förvärvstillstånd erfordras enligt jordförvärvslagen

eller lagen om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom

m. m., från det tillstånd söktes. Om försäljningen anmäls till vederbörande

kommun innan lagfart eller tillstånd sökts räknas tiden i princip

från det kommunen mottog sådan anmälan. Slutligen är enligt 9 § kommun

som utövat förköpsrätt skyldig att söka tillstånd till förköpet om säljaren

eller köparen bestrider förköpsrätten. För att bestridandet skall få rättslig

verkan erfordras att detta anmäles hos inskrivningsdomaren för anteckning

i fastighetsboken sist på den inskrivningsdag som infaller närmast

efter en månad från det förköpsrätten utövades.

Har underrättelse från kommunen enligt 4 § första stycket eller enligt

7 § första stycket av kommunen avlämnats i rekommenderat brev på postanstalt

inom landet för befordran till mottagarens vanliga adress, anses

kommunen enligt 15 § ha fullgjort vad som ankommer på kommunen.

I motionerna I: 839 och II: 1046 föreslås sådan ändring av förslaget att

underrättelserna från kommunen skall delges säljare och köpare genom

inskrivningsdomarens försorg. Tidsfristen för bestridandet skall räknas

från den dag adressaten fått del av kommunens beslut. För det fall att

adressaten skulle hålla sig oanträffbar föreslås kompletterande regler om

kungörelsedelgivning.

I propositionen har ifrågasatts om inte underrättelserna borde delges

mottagaren. Departementschefen har emellertid ansett att det främst är av

betydelse att underrättelseskyldigheten kan fullgöras snabbt och enkelt.

Krav på delgivning skulle också avsevärt komplicera och fördröja förfarandet

och skulle lätt kunna medföra att förköpsrätten går förlorad. På

grund av bl. a. dessa skäl och då säljare och köpare måste anses vara inställda

på att en underrättelse från kommunen skulle komma att tillställas

dem inom viss tidsfrist har departementschefen funnit det vara tillräckligt

att kommunerna ålägges att sända underrättelserna i rekommenderat brev.

Enligt utskottets mening medför ett sådant förfarande i de flesta fall inga

nackdelar, utan säljaren och köparen får underrättelsen i sådan tid att de

har möjlighet att utnyttja sin bestridanderätt. I vissa fall kan dock systemet

medföra rättsförluster. Är exempelvis köparen bortrest under den tid rätten

till bestridande föreligger kan förköpet bli fullbordat innan han får kännedom

om underrättelsen, och kommunen äger träda i köparens ställe. Det

kan inte heller sägas att köpare och säljare alltid är beredda på att en underrättelse

skall komma från kommunen. Det kan väl tänkas att säljare och

köpare är okunniga om lagens existens eller innehållet i denna eller att de

ansett det klart, att något intresse från kommunens sida inte skulle föreligga.

Det föreslagna förfarandet kan slutligen leda till tvist vid tolkningen

av en persons »vanliga adress». Det kan i det enskilda fallet vara högst

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

osäkert vilken adress detta är och den kan dessutom undergå förändringar.

En felbedömning från kommunens sida i detta avseende skulle även kunna

leda till förköpsrättens förlust.

Utskottet vill i sammanhanget också erinra om förslaget angående ny

hyreslagstiftning i vad det innehåller bestämmelser vid tvist om förlängning

av hyresavtal. Enligt 49 § skall hyresvärden skriftligen meddela hyresgästen

att denne, om han inte går med på att flytta, har att inom viss tid

efter det han fått del av meddelandet hänskjuta tvisten till hyresnämnden.

Träffas inte den som söks för uppsägning i sitt hemvist får uppsägningen

sändas i rekommenderat brev under hans vanliga adress, men meddelandet

skall också lämnas till husliållsmedlem eller kontorsanställd. Om inte någon

sådan person påträffas kan alltså hyresvärden inte få fristen för hänskjutande

till hyresnämnd av frågan om rätt till förlängning att börja löpa.

Enligt utskottets mening föreligger lika starka skäl att bereda en fastighetsägare

i ett förköpsärende samma rättsskydd som en hyresgäst bär berättigat

anspråk på i nämnda hyressituation.

På grund av de angivna synpunkterna anser utskottet att underrättelserna

bör delges säljare och köpare samt att tiden för bestridande bör räknas

från delgivningsdagen. Härigenom vinnes även, att den delgivne själv kan

räkna ut tiden för anmälan om bestridande, vilket icke är fallet med den

i propositionen föreslagna metoden.

Såsom motionärerna anför torde delgivningsskyldigheten lämpligen böra

åläggas inskrivningsdomaren. Domstolarna har i fråga om delgivning en

betydande erfarenhet som på så sätt kan utnyttjas.

Lämpligen bör de bestämmelser som finns i rättegångsbalken beträffande

delgivning av stämning i tvistemål komma i tillämpliga delar till användning

också vid delgivning av kommunens beslut om förköp. En hänvisning

till dessa delgivningsbestämmelser bör därför intas i lagtexten. Härigenom

kommer de allmänna reglerna om delgivning för det fall, att vederbörande

inte anträffas, att bli tillämpliga. Delgivning genom kungörelse

eller motsvarande förfarande enligt reglerna i 33 kap. 12 § rättegångsbalken

får dock, om den som söks har känt hemvist, tillgripas endast om anledning

förekommer till antagande att den sökte avvikit eller eljest håller sig

undan (33 kap. 13 §). Bestämmelserna om kungörelsedelgivning torde vara

erforderliga för att tillgodose kommunens berättigade anspråk att förfarandet

inte onödigtvis fördröjs i det fall någon håller sig oanträffbar för att

undvika delgivning.

Den tidsfrist som skall gälla för säljare och köpare att anmäla bestridande

av förköpsrätten räknas enligt departementsförslaget som nämnts från

det förköpsrätten utövades, dvs. den inskrivningsdag då kommunens anmälan

om förköpet togs upp och antecknades i fastighetsboken. Med det av

utskottet föreslagna delgivningssystemet kommer tidsfristen att räknas från

den tidpunkt då delgivning skedde. Härigenom kommer förköpet inte att

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

som enligt propositionen kunna vara fullbordat inom en enda föreskriven

tidsfrist efter det förköpet utövades, utan förköpet kommer att vara fullbordat

först då tiden för bestridande av förköpsrätten utgått för både säljare

och köpare och i förekommande fall flera säljare och köpare. Om delgivning

sker olika dagar med parterna kommer varierande tidsfrister således

att löpa.

Såsom enligt departementsförslaget bör inskrivningsdomaren anteckna

kommunens förköpsbeslut i fastighetsboken. I anledning av utskottets förslag

bör han dessutom åläggas att anteckna dagen för delgivningen, när

sådan skett. Slutligen bör, såsom föreslagits i propositionen, bestridandet

antecknas. Bestridande föreslås få med rättslig verkan ske senast å den

inskrivningsdag som infaller närmast efter en månad från delgivningen.

Genom dessa anteckningar i fastighetsboken får man lätt kännedom om den

tidpunkt som är av betydelse för frågan om förköpet fullbordats eller inte.

Systemet medför emellertid att kommunen, särskilt när det är fråga om

flera säljare och köpare, kan tvingas hålla sig noga underrättad om den

tidpunkt då delgivning skett med samtliga berörda. För att minska kommunens

besvär härvidlag torde i tillämpningsföreskrifterna kunna intas en

bestämmelse av innebörd att inskrivningsdomaren lämnar kommunen ett

meddelande, när alla parter delgetts.

För att systemet inte skall medföra onödig tidsutdräkt bör inskrivningsdomaren

åläggas skyldighet att ofördröj ligen efter det kommunen lämnat

sitt meddelande om att utöva förköpsrätt och den aktuella inskrivningsdagen

är inne skicka delgivningsförsändelserna till säljare och köpare.

Om egendomen ligger inom skilda inskrivningsdomares områden kan anmälan

om förköpsbeslut komma att göras till flera inskrivningsdomare.

Motsvarande gäller beträffande anmälan om bestridande från säljare eller

köpare. På grund härav har i 15 § andra stycket stadgats att, om egendomen

ligger inom skilda inskrivningsavdelningars områden, anmälan skall i dessa

fall anses gjord först när anmälan skett hos samtliga inskrivningsdomare.

Av 7 § första stycket, med den av utskottet föreslagna utformningen,

jämfört med nyssnämnda stadgande följer att, i det fall kommunen gör en

anmälan om att utöva förköpsrätt till flera inskrivningsdomare, varje inskrivningsdomare

har att ombesörja delgivningen till säljare och köpare.

På så sätt kan olika tidsfrister för bestridandet komma att löpa. Har en

köpare eller säljare delgetts underrättelsen från en inskrivningsdomare vid

en viss tidpunkt och från annan inskrivningsdomare vid en senare tidpunkt

bör han ha rätt att räkna tidsfristen från den dag delgivning sist skedde.

Denna rätt bör komma till uttryck genom ett särskilt tillägg i 15 § andra

stycket av innebörd att tidsfristen för bestridandet skall räknas från den

dag delgivning sist skedde. Detta innebär dock inte att exempelvis säljaren

skulle vara berättigad att utnyttja den eventuellt längre tidsfrist köparen

s. 75 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

75

kan lia, eller vice versa. Varierande tidsfrister kommer sålunda att — liksom

i normalfallet då egendomen är belägen inom ett enda inskrivningsområde

— att kunna löpa i förhållande mellan köpare och säljare.

Beträffande underrättelse från kommunen till säljare, när denne erbjudit

kommunen att förvärva fastigheten (4 §) eller då kommunen underrättar

annan kommun om förköpsbeslutet (7 §), föreligger enligt utskottets mening

från rättssäkerhetssynpunkt ingen anledning att föreskriva delgivningsskyldighet.

I förstnämnda fall har ju säljaren själv trätt i förbindelse

med kommunen och i det andra fallet finns ju alltid någon i kommunens

tjänst som mottager försändelser.

Utskottets ställningstaganden innebär i sak bifall till motionerna I: 839

och II: 1046, såvitt gäller underrättelse till köpare och säljare enligt 7 §.

I motionerna föreslås vidare att i 7 § införes eu föreskrift av innebörd att

säljaren och köparen i samband med underrättelsen om kommuns beslut att

utöva förköpsrätt erinras om sin rätt till bestridande och de regler som

gäller härför.

Enligt utskottets mening är det angeläget att köpare och säljare blir underrättade

på sätt föreslagits i motionerna. Utskottet har emellertid erfarit

att en föreskrift, att kommunen i underrättelsen till säljare och köpare skall

erinra om innehållet i 9 § beträffande bestridanderätten, är avsedd att tas

in bland de tillämpningsföreskrifter som kommer att meddelas av Kungl.

Maj :t. Vid bifall till vad utskottet här ovan föreslagit bör denna erinran givetvis

fogas till underrättelsen från inskrivningsdomaren. Vid sådant förhållande

torde syftet med motionerna i denna del vara tillgodosett.

Fråga om lantbruksnämnds yttrande vid kommunala markförvärv. Utskottet

vill till en början erinra om att det enligt jordförvärvslagen inte

fordras förvärvstillstånd om stad, landskommun, köping, municipalsamhälle

eller kommunalförbund är förvärvare. Det sagda kommer att gälla vare sig

förköpslagen är tillämplig eller inte på förvärvet.

I motionerna I: 841 av herr Thorsten Larsson m. fl. och II: 1044 av herr

Grebäck m. fl. framhålles att lantbruksnämnd måste ha en god överblick

över marksituationen för att på ett ändamålsenligt sätt kunna göra erforderliga

jordpolitiska bedömningar. Om kommunerna i framtiden skall kunna

föra en mera aktiv markpolitik än tidigare och skaffa sig större markreserver,

vilket bedöms ske framför allt genom vanliga köp, är det av vikt

att lantbruksnämnderna får möjlighet att yttra sig över alla kommunala

markförvärv. Från jordbrukspolitik synpunkt skulle det enligt motionärerna

vara att föredra att prövningen av förutsättningarna att utöva kommunal

förköpsrätt vad beträffar jordbruksfastigheter samordnas med prövningen

enligt jordförvärvslagen. Även om det inte skulle befinnas möjligt

att ge lantbruksnämnden en sådan avgörande befogenhet, föreslår motionä
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

rerna att inga kommunala markförvärv får ske utan att lantbruksnämnden

beretts tillfälle yttra sig över ärendet.

Enligt departementschefen torde arealregeln innebära att förköpsrätten till

alldeles övervägande del kommer att omfatta sådana fastigheter som är underkastade

tillståndsplikt enligt jordförvärvslagen. Departementschefen har

därför anpassat den kommunala förköpsrätten till jordförvärvslagstiftningen

och samordnat förfarandet enligt båda rättsinstituten. Detta tar sig

enligt propositionen bl. a. uttryck däri, att, sedan ansökan om förvärvstillstånd

inkommit till lantbruksnämnden, denna har att omedelbart underrätta

den kommun där fastigheten är belägen om förvärvet. Om det är uppenbart

att förköpsrätt inte kommer att utövas, har dock lantbruksnämnden

fått befogenhet att underlåta remiss. Utskottet har intet att erinra mot

det föreslagna samordningsförfarandet, som medför den fördelen att lantbruksnämnden

genom sin kännedom om ärendet kan på ett tidigt stadium

ta kontakt med kommunen för samråd i frågan.

Vad härefter gäller sådana förvärv av jordbruksmark som kommunen

gör på annat sätt än genom att utnyttja förköpsinstitutet föreligger i jordförvärvslagstiftningen

ingen skyldighet för kommunen att underrätta lantbruksnämnden.

Såsom riksdagen senast år 1965 vid behandlingen av jordförvärvslagen

uttalade får det dock förutsättas att kommunen inte begagnar

sin förvärvsfrihet utan att först samråda med lantbruksnämnden eller efteråt

i görlig mån tillmötesgå nämndens eventuella önskemål om disponerandet

av egendomen. Utskottet, som understryker vikten av uttalandet, anser sig

mot bakgrunden av detta ha anledning antaga, även om kommunerna inte

åläggs skyldighet att underrätta lantbruksnämnden, att frågorna skall i

största möjliga utsträckning kunna lösas i samförstånd mellan lantbruksnämnd

och kommun. Med hänsyn härtill bör motionerna I: 841 och II: 1044

inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

A. att riksdagen avslår yrkandet i motionerna I: 840 och

II: 1043 om avslag på propositionen nr 90 såvitt avser

förköpslagen;

B. att riksdagen med avslag på motionerna I: 839 och

II: 1046, såvitt däri yrkats ändring i det genom propositionen

nr 90 framlagda förslaget om förköpsrätt beträffande

3 § första stycket 2. i fråga om statens markförsäljningar,

antager lagförslaget i denna del;

C. att riksdagen med avslag på motionerna 1: 842 och

II: 1045, såvitt däri yrkats ändring i det genom propositionen

nr 90 framlagda förslaget om förköpsrätt beträffande

5 § i fråga om förköpsrättens innebörd, måtte anta lagförslaget

i denna del;

opaginerad Kontrollera mot PDF

77

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

D. att riksdagen i anledning av motionerna 1: 839 och

II: 1046 för sin del antager i fråga om kommuns underrättelseskyldighet

Kungl. Maj :ts förslag i 7, 9 och 15 §§

i förköpslagen med den ändringen att paragraferna erhåller

följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse.

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

7 §•

Förköpsrätten utövas genom att

kommun inom tid som anges i andra

stycket underrättar säljare och

köpare om beslut att utöva förköpsrätt

samt anmäler detta beslut till

inskrivningsdomaren med företeende

av bevis om underrättelserna. Avser

beslutet fastighet inom annan

kommuns område, gäller vad som

sagts om underrättelse till säljare

och köpare också den andra kommunen.

Beslutet skall antecknas i

fastighetsboken för varje fastighet

som ingår i försäljningen.

Förköpsrätten skall--

Utövas förköpsrätten —

Förköpsrätten utövas genom att

kommun anmäler sitt beslut att utöva

förköpsrätt till inskrivningsdomaren.

Avser beslutet fastighet inom

annan kommuns område, skall kommunen

underrätta den andra kommunen

om beslutet och i samband

med anmälan till inskrivningsdomaren

förete bevis om underrättelsen.

Inskrivningsdomaren skall

ofördröjligen på sätt sägs i 15 § första

stycket delge säljare och köpare

kommunens beslut. Inskrivningsdomaren

skall vidare i fastighetsboken

anteckna dels beslutet för varje fastighet

som ingår i försäljningen och

dels, sedan delgivning skett, dagen

härför.

---sådan handling.

■---förköpsrätten förlorad.

9

Kommun som-------

Bestridande enligt första stycket

anmäles hos inskrivningsdomaren

för anteckning i fastighetsboken sist

på den inskrivningsdag som infaller

närmast efter en månad från det

förköpsrätten utövades. Inskrivningsdomaren

skall ofördröjligen

underrätta kommunen om bestridandet.

Kommunens ansökan om

tillstånd till förköpet skall ha inkommit

till Konungen inom en månad

— vid försäljningen.

Bestridande enligt första stycket

anmäles hos inskrivningsdomaren

för anteckning i fastighetsboken

sist på den inskrivningsdag som infaller

närmast efter en månad från

det delgivning skedde. Inskrivningsdomaren

skall ofördröjligen underrätta

kommunen om bestridandet.

Kommunens ansökan om tillstånd

till förköpet skall ha inkommit till

Konungen inom en månad från det

opaginerad Kontrollera mot PDF

78

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

(Kungl. Maj:ts förslag)

från det bestridandet antecknades.

Sökes tillstånd ej i rätt tid, är förköpet

utan verkan.

När en

(Utskottets förslag)

bestridandet antecknades. Sökes tillstånd

ej i rätt tid, är förköpet ntan

verkan.

enligt 2

15

Har underrättelse enligt 4 § första

stycket eller enligt 7 § första stycket

av kommunen avlämnats i rekommenderat

brev på postanstalt

inom landet för befordran till mottagarens

vanliga adress, anses kommunen

ha fullgjort vad som ankommer

på kommunen.

Ligger egendomen inom skilda inskrivningsdomares

områden anses

anmälan enligt 7 eller 9 § gjord först

när anmälan skett till samtliga inskrivningsdomare.

Har underrättelse enligt 4 § första

stycket eller enligt 7 § första stycket

andra punkten av kommunen

avlämnats i rekommenderat brev på

postanstalt inom landet för befordran

till mottagarens vanliga adress,

anses kommunen ha fullgjort vad

som ankommer på kommunen. Beträffande

delgivning enligt 7 § första

stycket tredje punkten skall gälla

vad i rättegångsbalken stadgas om

delgivning av stämning i tvistemål.

Ligger egendomen inom skilda inskrivningsdomares

områden anses

anmälan enligt 7 eller 9 § gjord först

när anmälan skett till samtliga inskrivningsdomare

och skall tid varom

sägs i 9 § andra stycket första

punkten räknas från den dag delgivning

sist skedde.

E. att riksdagen antager de genom propositionen nr 90

om förköpsrätt framlagda lagförslagen i övrigt;

F. att riksdagen i anledning av motionerna 1:839 och

II: 1046 ger Kungl. Maj :t till känna vad utskottet anfört

beträffande förfarandet hois inskrivningsdomaren vid kontroll

av fastighetens areal;

G. att motionerna 1:862 och II: 1067 med yrkande om

utredning rörande markprisutvecklingen icke föranleder

någon riksdagens åtgärd;

H. att följande motioner, nämligen

a) I: 236 och II: 304,

b) I: 839 och II: 1046,

c) I: 841 och II: 1044 samt

d) I: 842 och II: 1045,

s. 79 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

79

i den män de ej kan anses besvarade genom vad utskottet

ovan anfört och hemställt, icke föranleder någon riksdagens

åtgärd;

I. att riksdagen antager de genom propositionen nr 121

framlagda lagförslagen, i vad de sammanhänger med lagstiftningen

om kommunal förköpsrätt.

Stockholm den 14 november 1967

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson (fp), Göran Karlsson*

(s), Svante Kristiansson (s), Knut Johansson (s), Lidgard (h), fru Landberg*

(s), herrar Ernulf* (fp) och Fälldin (ep);

från andra kammaren: herrar Levin* (s), Grebäck (ep), Tobé (fp),

Svenning* (s), Ekström i Iggesund (s), Bengtson i Solna (h), From (fp)

och Hammarberg (s).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer

I. Beträffande A. i utskottets hemställan

av herrar Lidgard (h) och Bengtson (h) i Solna, vilka ansett

a) att utskottet bort uttala följande:

I propositionen---(lika med utskottet)---kunna ske.

De kommunala initiativen och resurserna bör främst inriktas på planläggningsarbetet

genom utnyttjande av det kommunala planinstitutet. Härutöver

har kommunerna för att tillgodose allmänna intressen möjligheter

att förvärva mark dels på fria marknaden, dels ock genom byggnadslagens

och expropriationslagens regler om tvångsförvärv. Någon ytterligare

lagstiftning erfordras inte. Men även om gällande lagstiftning inte skulle

anses i alla hänseenden till fyllest för att främja bebyggelseutvecklingen,

anser utskottet att förköpsinstitutet, sådant det föreslagits i propositionen,

inte är ändamålsenligt. Till en början blir möjligheterna att utnyttja

förköpsrätten beroende av en sådan tillfällighet som när fastighetsägare

finner lämpligt avyttra marken. Härigenom kan tillämpningen av förköpsrätten

inom visst område och inte inom andra områden leda till

splittring i prisbildningen. Den kommunala förköpsrätten lägger också

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

besvärande och fördyrande band på fastighetsmarknaden och medför faktiska

olägenheter för fastighetshandeln. Den allvarligaste invändningen ligger

dock på det principiella planet. I motsats till expropriationslagens fasta

normer i de fall kommun genom tvångsförvärv äger överta enskild mark,

föreligger enligt förköpsinstitutet ingen annan reell begränsning av förköpet

än i fråga om areal och värde. Det medger således en i det närmaste

obegränsad generell rätt att inträda i förekommande fastighetsförsäljningar.

Förslaget innebär därför ett oacceptabelt ingrepp i avtalsfrihet och

äganderätt.

Propositionen såvitt den avser förköpsrätt samt de därav föranledda ändringarna

i propositionen nr 121 bör därför avslås. Mot vad departementschefen

föreslagit beträffande avgäldsperioderna i fråga om tomträtt för

bostadsändamål har dock utskottet ingen erinran. I anledning av utskottets

sålunda gjorda ställningstaganden bör övriga motionsyrkanden ej

föranleda någon riksdagens åtgärd,

b) att utskottet bort hemställa,

a) att riksdagen i anledning av motionerna I: 840 och

II: 1043 måtte avslå dels propositionen nr 90, utom beträffande

de föreslagna ändringarna i fråga om avgäldsperioderna

för tomträtt, dels ock propositionen nr 121 såvitt nu

är i fråga,

b) att följande motioner, nämligen

1. I: 236 och II: 304,

2. I: 839 och II: 1046,

3. I: 841 och II: 1044,

4. I: 842 och II: 1045 samt

5. I: 862 och II: 1067,

icke föranleder någon riksdagens åtgärd.

II. Beträffande B. i utskottets hemställan

av herrar Alexanderson (fp), Ernulf (fp), Fälldin (ep), Grebäck (ep) och

From (fp), vilka ansett

a) att utskottets utlåtande vid § 3 första stycket 2. i fråga om statens

markförsäljningar bort ha följande lydelse:

I propositionen--— (lika med utskottet) —---tomträtt.

Då förköpsrätten i princip innebär en rätt för kommunen att träda i köparens

ställe kan det ur principiell synpunkt icke föreligga något hinder att

göra den tillämplig då staten är säljare. Detta var också innebörden av

markvärdekommitténs förslag. Propositionsförslaget har på denna punkt

motiverats med att kommunernas intressen i dylika fall ändock blir väl tillgodosedda

genom föreskrifter av olika slag. Enligt utskottets mening finns

dock icke tillräckliga garantier härför, och erfarenheten torde visa att dylika

markförsäljningar kommit till stånd utan att kommunen fått tillfälle

s. 81 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

81

att framföra sina önskemål eller ens haft vetskap om den aktuella markförsäljningen.

Det skulle därför vara av värde att statens mark omfattas av

kommunal förköpsrätt, framför allt bestående däri att statsmakterna på så

sätt klart manifesterar vikten av samarbete för att lösa kommunernas markproblem.

Självfallet är det dock av största betydelse att kommunerna begagnar

förköpsrätten på sådant sätt att tillbörlig hänsyn tas till de intressen

statliga myndigheter har att tillvarata. Med bifall till motionerna I: 839 och

II: 1046 i denna del föreslås på grund av det anförda att även statens markförsäljningar

omfattas av förköpsrätten. Undantaget från förköp enligt lagförslaget

beträffande sådana försäljningar bör därför utgå.

b) att utskottet vid B. bort hemställa,

att riksdagen för sin del, med bifall till motionerna I: 839

och II: 1046, antager det genom propositionen nr 90 framlagda

lagförslaget med den ändringen att 3 § första stycket

2. utgår ur lagtexten och att den därpå följande punktnumreringen

i anledning härav ändras.

III. Beträffande D. i utskottets hemställan

av herrar Svante Kristiansson (s), Knut Johansson (s), Ekström i Iggesund

(s) och Hammarberg (s), vilka ansett

a) att utskottets utlåtande vid 15 § (tillika 7 och 9 §§) i fråga om kommuns

underrättelseskyldighet bort ha följande lydelse:

Om fastighetsägare---(lika med utskottet)---om kungörelse
delgivning.

Utskottet delar departementschefen uppfattning om betydelsen för kommunen

att dess underrättelseskyldighet kan fullgöras snabbt och enkelt.

Det är därför angeläget att förfarandet inte tynges med en delgivningsskyldighet

för kommunen. Sådan borde inte heller vara nödvändig från rättssäkerhetssynpunkt,

eftersom säljare och köpare regelmässigt är inställda

på att en underrättelse från kommunen kan komma att tillställas dem inom

viss tid. Genom en lagstadgad delgivningsskyldighet går man också miste

om den med propositionsförslaget förenade fördelen att en enda, lätt iakttagbar

tidsfrist löper från den dag förköpsrätten utövades till dess tiden för

bestridandet utgått.

b) att utskottet vid D. bort hemställa,

att riksdagen med avslag å motionerna I: 839 och II: 1046

såvitt nu är i fråga för sin del antager det genom propositionen

nr 90 framlagda förslaget till förköpslag såvitt gäller

7, 9 och 15 §§.

IV. Beträffande G. i utskottets hemställan

av herr Svenning (s).

MARCUS BOKTR. STHLM 1967 670032

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1967:362 Skrivelse till Konungen en för lastbilstrafiken. angående kapitalförsörjning a1 i texten