Sök i Ratio Lex

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1967

1967-11-23 · 31 sidor, varav 29 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 29 av 31 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1967:57, Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1967

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1967

1

Nr 57

Utlåtande i anledning au dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag angående begränsad giltighetstid för lagen

den 18 juni 1925 (nr 33&) om rätt i vissa fall för

ngttjanderättshavare att inlösa under ngttjanderätt

upplåtet område samt ändrad lydelse av 1 och 1 a §§

samma lag, dels motioner i ämnet, dels ock motioner

om tillämpning av ensittarlagen på kronans mark.

Genom en den 6 oktober 1967 dagtecknad proposition, nr 144, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet har Kungl. Maj :t,

under åberopande av propositionen bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att antaga

vid propositionen fogat förslag till lag angående dels begränsad giltighetstid

för lagen den 18 juni 1925 (nr 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare

att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, dels ändrad

lydelse av 1 och 1 a §§ samma lag.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Enligt ensittarlagen kan nyttj anderättshavare som innehar annans mark

för jordbruks- eller bostadsändamål få lösa till sig marken. Som förutsättning

härför gäller bl. a. att ett boningshus som tillhör nyttjanderättshavaren

och som lämnar nöjaktig bostad åt honom och hans familj finns på marken

och att ett sådant boningshus var uppfört där redan den 1 januari 1919. I

propositionen föreslås att dessa villkor ersätts med ett krav på att marken

sedan den 1 januari 1928 varit bebyggd med nyttj ander ättshavare tillhörigt

boningshus som under samma tid utgjort stadigvarande bostad åt honom

och hans familj. Vidare föreslås att ensittarlagen skall upphöra att gälla vid

utgången av år 1976.

Den föreslagna lagstiftningen avses träda i kraft den 1 januari 1968.

Lagförslaget

Det vid propositionen fogade lagförslaget har följande lydelse. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 3 avd. Nr 57

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1967

Förslag

till

Lag

angående dels begränsad giltighetstid för lagen den 18 juni 1925

(nr 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa

under nyttjanderätt upplåtet område, dels ändrad lydelse

av 1 och 1 a §§ samma lag

Härigenom förordnas, dels att lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall

för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område

skall äga giltighet endast till utgången av år 1976, dels att 1 och 1 a §§

lagen1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

Den som med nyttjanderätt för Den som med nyttjanderätt för

brukande eller bostadsändamål in- brukande eller bostadsändamål innehar

annan tillhörig mark samt nehar annan tillhörig mark vare bedärå

äger boningshus, som lämnar rättigad att i den ordning denna lag

nöjaktig bostad åt honom och hans stadgar tillösa sig marken under förfamilj,

vare berättigad att i den utsättning:

ordning denna lag stadgar tillösa sig

marken under förutsättning:

dels att----------tio år;

dels att nyttjanderättshavare till- dels att marken sedan den 1 jahörigt

boningshus, som lämnade nuari 1928 varit bebyggd med nyttnöjaktig

bostad åt honom och hans janderättshavare tillhörigt boningsfamilj,

fanns å marken uppfört den hus, som under samma tid utgjort

1 januari 1919; stadigvarande bostad åt honom och

hans familj;

och dels----- ---— — nyttjanderättshavarens byggnader.

Avlider nyttjanderättshavare------särskilt stadgat.

Ändå att--------om nyttjanderättshavare.

Vid uppskattning--------— varit förutsatt.

1 a §.

Ingår mark,-----—--- boningshuset ligger.

Är marken tomtindelad, gälle så- Är marken tomtindelad, gälle såsom

förutsättning för lösningsrätt som förutsättning för lösningsrätt

därjämte, att boningshuset i sin hel- därjämte, att boningshuset i sin helhet

skall vara beläget å en tomt; och het skall vara beläget å en tomt; och

1 1 a § införd genom 1939:74.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1967

3

(Nuvarande lydelse)

skall i ty fall lösningsrätt äga rum

till tomten eller, där jordägaren ej

äger hela tomten, den del därav

som tillhör denne. Avser nyttjanderätten

endast del av tomten, äge

lösningsrätt ej rum., om värdet av

denna del jämte värdet av byggnaderna

understiger värdet av varje

annan tomtdel, som är i en ägares

hand.

(Föreslagen lydelse)

skall i ty fall lösningsrätt äga rum

till tomten eller, där jordägaren ej

äger hela tomten, den del därav

som tillhör denne. I sist angivna fall

äge lösningsrätt dock ej rum, om

värdet av jordägarens tomtdel jämte

värdet av där befintliga, nyttjanderättshavaren

tillhöriga byggnader

understiger värdet av någon annan

tomtdel, som är i en ägares hand.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.

Föreligger lösningsrätt enligt 1 § i dess äldre lydelse men ej i dess nya

lydelse, skall den äldre lydelsen tillämpas.

Utan hinder av att lagen den 18 juni 1925 skall upphöra att gälla vid

utgången av år 1976 skall ärende om inlösen som då är anhängigt prövas

och handläggas enligt lagen.

Motionsyrkanden

I anledning av propositionen har väckts följande motioner, nämligen

A. motionen I: 891 av herrar Alexander son och Ernulf, vari hemställes

»att riksdagen måtte besluta att § 1 a sista satsen i den s. k. ensittarlagen

får följande lydelse: ''Avser nyttjanderätt endast del av tomten, äge lösningsrätt

ej rum, om värdet av denna del jämte värdet av byggnaderna

understiger värdet av någon annan tomtdel, som är i en ägares hand’»;

B. de likalydande motionerna I: 892 av herr Dahlberg m. fl. samt II: 1106

av fru Löfqvist m. fl., vari hemställes

»att riksdagen med ändring av Kungl. Maj :ts förslag måtte ge 1 § lagen

18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättsinnehavare att inlösa

under nyttjanderätt upplåtet område ändrad lydelse enligt följande:

(Propositionens förslag)

§ 1.

Den som med nyttjanderätt

förutsättning:

dels att — -----------

dels att marken sedan den 1 januari

1928 varit bebyggd med nyttj

anderättsinnehavare tillhörigt "boningshus,

som under samma tid utgjort

stadigvarande hostad åt honom

och hans familj;

samt

(Av oss föreslagen lydelse)

§ I
Den

som med nyttjanderätt

förutsättning:

tio år;

dels att marken sedan den 1 januari

1948 varit bebyggd med nyttjanderättsinnehavare

tillhörigt boningshus,

som under samma tid utgjort

stadigvarande bostad åt honom

och hans familj»;

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1967

C. motionen II: 1105 av herrar Larsson i Luttra och Svensson i Vä (båda

ep), vari hemställes

»att riksdagen måtte besluta att bemyndiga Kungl. Maj:t att, i de fall

där omständigheterna är sådana att om marken vore i enskild ägo ensittarlagen

kunde tillämpas, avyttra kronan tillhörig mark».

Utskottet har i samband med propositionen behandlat även de fristående

motionerna I: 451 av herr Andersson, Torsten, och II: 574 av herr Persson

i Heden. I dessa motioner hemställes

»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte uttala sig för en sådan

ändring i tillämpningen av bestämmelserna angående Kronans upplåtelse

av mark i de fall, då uppenbart men ej drabbar Kronan, att Kronan skall

vara skyldig att upplåta mark till innehavare av byggnader på ofri grund,

på samma sätt som gällt därest enskilda varit innehavare av huvudfastigheten

i fråga».

Motiven till lagförslaget m. m.

Av motiven till lagförslaget redovisar utskottet endast de delar som är

av särskilt intresse med hänsyn till de i ämnet väckta motionerna. I övriga

delar hänvisar utskottet till propositionen.

Motionerna I: 891 samt I: 892 och II: 1106 redovisas under de avsnitt till

vilka de närmast hänför sig. Övriga motioner behandlas under särskild rubrik.

Framflyttning av den i 1 § ensittarlagen angivna tidpunkten den

l januari 1919

Kommittén. Kommittén erinrar om att 1918 års ensittarlag innehöll krav

på att nyttjanderättshavare den 1 januari 1918 ägde på marken uppförda

byggnader som lämnade nöjaktig bostad åt honom och hans familj. Grunden

för detta villkor synes ha varit att lösningsrätten ansågs böra så mycket

som möjligt göras oberoende av åtgärder som en nyttjanderättshavare

kunde komma att vidta endast i syfte att förvärva äganderätt till

marken. Lagstiftningen blev därigenom till sin verkan uteslutande retroaktiv

så, att upplåtelse av mark för bebyggande som en jordägare gjorde

efter den angivna tidpunkten inte berördes av lagen. Sedan tidsbestämningen

i 1920 års ensittarlag flyttats fram till den 1 januari 1919, förordades

i 1921 års förslag en ytterligare framflyttning till den 1 januari 1921.

Förslaget avstyrktes emellertid på denna punkt av lagrådet. Det framhölls

därvid bl. a., att det mot bakgrunden av ensittarlagstiftningens retroaktiva

innebörd inte kunde anses rimligt att allteftersom tiden gick flytta fram

tidpunkten i fråga och sålunda göra lagen tillämplig på upplåtelser som

vid den ursprungliga lagens tillkomst ännu inte skett. Vidare anfördes att

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1967

eu framflyttning av tidpunkten ännu en gång lätt gav anledning till antagande

att ytterligare framflyttningar skulle ske. Detta kunde leda till rättsosäkerhet

och rubba tilltron till de lagstiftande myndigheterna.

Kommittén anser det vara uppenbart att den av lagrådet framställda anmärkningen

på sin tid hade goda skäl för sig. Att för andra gången inom

loppet av några år efter ensittarlagstiftningens införande framflytta den

ifrågavarande tidpunkten måste utan tvivel ha varit ägnat att inge starka

betänkligheter. Det är emellertid lika tydligt att läget nu är ett annat. Sedan

år 1922 har mer än fyrtio år förflutit utan att någon framflyttning av

tidpunkten skett. Vidare ämnar kommittén föreslå, att ensittarlagens giltighetstid

begränsas. Någon ytterligare framflyttning är därför inte att

räkna med. Mot bakgrunden härav måste de i lagrådets utlåtande anförda

synpunkterna numera i stort sett sakna aktualitet.

En annan invändning av principiell art som skulle kunna riktas mot en

utvidgning av lösningsrätten är att såväl jordägaren som nyttjanderättshavaren

vid områdets bebyggande haft anledning utgå från att någon inlösen

inte skulle kunna komma till stånd. Kommittén anser emellertid att

någon avgörande betydelse inte kan tillmätas denna invändning, eftersom

samma förhållande förelegat beträffande de nyttjanderättshavare som fått

lösningsrätt genom den tidigare lagstiftningen. Kommittén kommer därför

till den slutsatsen alt något hinder i principiellt hänseende inte föreligger

mot en framflyttning och att frågan bör — i överensstämmelse med de

bedömanden som gjordes vid införandet av 1918 års ensittarlag — avgöras

efter en avvägning mellan nyttjanderättshavarens och jordägarens intressen

och med beaktande av allmänna intressen.

Såsom ett avgörande skäl för införande av en lösningsrätt åberopades vid

tillkomsten av 1918 års ensittarlag det allmännas intresse av att bevara befintliga

egna hem. Denna synpunkt kan, framhåller kommittén, knappast

numera tillmätas samma betydelse som tidigare. Under senare tid synes det

av olika skäl endast undantagsvis ha förekommit att egna hem uppförts

på ofri grund. Den äldre bostadsbebyggelse som är belägen på sådan mark

motsvarar i sin tur ofta ej nutida krav på bostadsstandard och kan kanske

inte heller till rimlig kostnad genom ombyggnad och reparation uppnå sådan

standard. Emellertid torde åtskilliga exempel finnas på att nyttjanderättshavare

satt husen i sådant skick att dessa fortfarande utgör lämpliga

bostäder. Att sådana egna hem bevaras måste även i dagens läge vara av

intresse från allmän synpunkt.

Kommittén understryker att också andra allmänna intressen skulle beröras

av en utvidgning av lösningsrätten, nämligen önskvärdheten av konsekvens

i lagstiftningen och av en från samhällssynpunkt lämplig fastighetsindelning.

Härvid hänvisar kommittén til! sitt tidigare gjorda ställningstagande

att en mer fullständig jord- och planpolitisk prövning inte

bör införas ens om tidpunkten i 1 § ensittarlagen flyttas fram. Enligt kom
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1967

mittén skulle från nyss angivna synpunkter några mera vägande invändningar

knappast kunna resas mot en framflyttning av tidsgränsen till den

1 januari 1928, medan en längre framflyttning skulle te sig mera betänklig.

I detta sammanhang erinras om att enligt jorddelningslagens promulgationslag

får jordavsöndring och ägostyckning verkställas med stöd av äldre

lag om markförvärven skett före lagens ikraftträdande den 1 januari 1928.

Vidare påpekas att sämjedelning som tillkommit före samma tidpunkt får

legaliseras utan jord- och planpolitisk prövning enligt lagen den 17 april

1953 (nr 157) om verkan som laga skifte av sämjedelning m. m.

Kommittén övergår därefter till att undersöka hur saken ställer sig från

den enskilde jordägarens och nyttjanderättshavarens synpunkt. Den avvägning

mellan parternas intressen som ägde rum vid ensittarlagstiftningens

införande i vårt land var förhållandevis okomplicerad eftersom de nyttjanderättshavare

som det då var fråga om utgjorde en tämligen enhetlig grupp.

Förhållandena är nu annorlunda. Det har blivit mycket vanligt att fritidsstugor

uppförs på ofri grund. Vidare förekommer det i inte obetydlig

omfattning att äldre bebyggelse på sådan mark förvärvas för fritidsändamål

av personer som bor i tätorter. Enligt 1962 års fritidsutrednings betänkande

»Friluftslivet i Sverige, del I» (SOU 1964: 47) finns i landet omkring

100 000 fritidshus som är belägna på arrenderad jord. En inte ringa del av

dessa stugor torde vara beboeliga året runt och således uppfylla det i ensittarlagen

uppställda kravet på nöjaktig bostad. Dessa nyttjanderättshavare

kan uppenbarligen inte åberopa lika starka skäl för att få lösningsrätt

som de vilka är stadigvarande bosatta på lägenheterna. Kommittén anser

därför att frågan huruvida en framflyttning av tidsbestämningen i 1 § ensittarlagen

bör ske skall bedömas med utgångspunkt från de sistnämnda

arrendatorernas förhållanden. Om en framflyttning finnes vara motiverad

uppkommer alltså spörsmålet huruvida man bör undanta dem som inte

uppfyller ett krav på permanent bosättning från lösningsrätt. Slutligen

måste man överväga frågan om undantag för de nyttjanderättshavare som

har lösningsrätt enligt gällande lag men som inte uppfyller bosättningskravet.

I fråga om de arrendatorer som bosatt sig på lägenheten i tiden nära efter

den 1 januari 1919 åberopar kommittén följande uttalande som departementschefen

gjorde vid tillkomsten av 1918 års ensittarlag.

Mot jordägarens intresse står husägarens. För den förre är det fråga om

ett jordområde, som sedan länge brukats skilt från hans övriga egendom och

som i regel icke utgör någon mera betydande eller värdefull del av egendomen.

För den senare gäller det byggnader och andra anläggningar, på vilka

han under ett flertal år nedlagt arbete och kostnader och vilka ofta utgör

den enda grundvalen för hans bärgning. Utan lagstiftningens ingripande är

han i jordägarens händer. Denne kan förr eller senare tvinga honom att

lämna området utan annan rätt för brukaren än att bortföra vad som kan

bortföras. Att detta därigenom i huvudsak förlorar sitt värde ligger i sakens

natur. Billighet och rättfärdighet talar starkare för att jordägaren skall av
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1967 7

stå en ringa del av sin jord mot full ersättning än att resultatet av husägarens

arbete och kostnader skall väsentligen förspillas.

Till stöd för en lösningsrätt för dessa nyttjanderättshavare åberopar kommittén

också att de efter inlösen skulle kunna inteckna lägenheten och därigenom

förbättra sina möjligheter att få lån för behövliga reparationer. Också

andra värden än rent ekonomiska står emellertid på spel. Det är här ofta

fråga om människor i framskriden ålder som tillbringat huvuddelen av sin

levnad på platsen och kommit att knytas till denna med starka band. Att på

äldre dagar tvingas lämna sitt gamla hem och försöka inplantera sig i en ny

miljö måste för dem innebära svåra personliga påfrestningar. Redan tanken

på ett uppbrott torde för många vara ägnat att fördystra deras tillvaro. Härtill

kommer att det i dagens läge ofta torde ställa sig bekymmersamt för dem

att få en annan lämplig bostad. Det kan enligt kommitténs mening inte råda

delade meningar om att en jämförelse mellan den enskilde jordägarens och

husägarens intressen i de fall som nu berörts utfaller till den senares förmån.

Tydligt är emellertid att situationen för nyttjanderättshavaren inte

alltid är lika ömmande. Generellt kan väl sägas att de argument som talar

till dennes förmån minskar i tyngd ju senare bosättningen på lägenheten ägt

rum. Å andra sidan måste jordägarens intresse av att få behålla äganderätten

till marken anses alltmer förtjänt att beaktas ju kortare tid marken varit

ur hans händer.

Vid en samlad bedömning av de sålunda anförda synpunkterna finner

kommittén övervägande skäl tala för att den i 1 § ensittarlagen angivna tidpunkten

den 1 januari 1919 bör flyttas fram.

När det gäller att bestämma hur långt en sådan framflyttning bör ske, anser

kommittén att det numera inte finns anledning att utan vidare anknyta

till tidpunkten för tillkomsten av 1925 års ensittarlag. Frågan bör i stället

avgöras med hänsyn till vad som framstår såsom rimligt vid en avvägning

av skilda intressen. Tidpunkten för jorddelningslagens ikraftträdande den

1 januari 1928 markerar härvid en gränslinje på så sätt att man från allmän

synpunkt kan rikta vägande invändningar mot en framflyttning till senare

tidpunkt. Att förlägga tidsgränsen till nämnda datum synes godtagbart också

med hänsyn till enskilda intressen. Samtidigt som de nyttjanderättshavare

vilka kan åberopa de tyngst vägande skälen för en lagändring därigenom

i regel får lösningsrätt, tillgodoses jordägarnas intresse av att återfå

mark som under inte alltför lång tid varit utarrenderad.

Antalet stadigvarande bosatta nyttjanderättshavare som får lösningsrätt

om kravet på bebyggelse ändras till att avse den 1 januari 1928 uppskattar

kommittén med stöd av tillgängliga uppgifter till åtminstone 2 000. Med

hänsyn till att flertalet av dessa har familj, anser kommittén att det inte

med fog kan påstås, att den ifrågasatta lagändringen skulle få betydelse för

ett så fåtal personer att den av denna orsak är opåkallad.

I enlighet med dessa överväganden föreslår kommittén att tidsbestämningen

i 1 § ensittarlagen flyttas fram till den 1 januari 1928.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1967

Remissyttrandena. En mycket klar majoritet bland remissinstanserna

godtar den förordade framflyttningen av tidsbestämningen i 1 § ensittarlagen.

På flera håll betonar man emellertid att en förutsättning härför är att

kommitténs förslag om en skärpning av kravet på bosättning och om en tidsbegränsning

av lagens giltighetstid samtidigt genomförs.

Bland de remissinstanser som accepterar kommittéförslaget kan nämnas

Göta hovrätt, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, bostadsstyrelsen, arrendelagsutredningen,

häradshövdingeföreningen, lanlmätareföreningen och

kommunal-tekniska föreningen.

Några remissinstanser anser att en ytterligare utvidgning av lösningsrätten

är påkallad. Överlantmätaren i Örebro län — vars yttrande biträds av

länsstyrelsen i länet — menar att man helt kan slopa kravet på att nyttjanderättshavarens

boningshus skall ha funnits uppfört på området vid viss

tidpunkt, om gällande lags krav på en upplåtelsetid av tio år behålls eller

eventuellt skärps till att avse tjugo år och om på sätt kommittén förordat

lösningsrätten begränsas till att bara gälla egentliga egna hem. överlantmätaren

framhåller därvid att det i 1925 års ensittarlag upptagna villkoret

om en tioårig upplåtelsetid efter hand i realiteten skärpts genom att man

behållit kravet på att bostadsbyggnaden skall ha uppförts före den 1 januari

1919. Lösningsrätten är sålunda f. n. (år 1965) begränsad till lägenheter som

innehafts av nyttjanderättshavare i mer än 46 år, och kommitténs förslag innebär

en sänkning av denna tid till 38 år. Förslaget innebär därför att de

sociala intressena inte tillgodoses i tillnärmelsevis samma utsträckning som

vid tillkomsten av ensittarlagen. Överlantmätaren uttalar vidare att hus som

är mer än 40 år gamla ofta är av sådan beskaffenhet att det knappast är

ekonomiskt lämpligt att rusta upp dem så, att de motsvarar dagens krav på

bostadsstandard. Det synes därför mer angeläget att ge de egnahemsägare

som har något yngre hus på ofri grund tillfälle att genom inlösen skaffa sig

möjligheter att belåna fastigheterna och på så sätt få kapital för reparationer.

överlantmätaren påpekar också att de planpolitiska villkoren vid fastighetsbildning

fått sitt nuvarande innehåll i samband med den nya byggnadslagstiftningens

ikraftträdande år 1948. Om dessa restriktioner skall tas

till utgångspunkt vid bestämmandet av tidsgränsen i 1 § ensittarlagen, bör

denna lämpligen anges till den 1 januari 1948. Lantbruksnämnden i Örebro

län anser att tidpunkten kan framflyttas till den 1 januari 1948 utan att detta

medför något mera omfattande ingrepp i jordäganderätten, under förutsättning

att inlösningsrättcn begränsas till enbart permanent bebodda lägenheter.

En sådan framflyttning skulle underlätta för nyttjanderättshavare att

efter inlösen skaffa medel för upprustning och modernisering av bostaden.

Enligt överlantmätaren i Västmanlands län kan man skäligen flytta fram

tidpunkten förslagsvis ett tiotal år längre än kommittén föreslagit för att utvidga

lösningsrätten till att omfatta bostäder som är av betydelse för den sociala

bostadsförsörjningen.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1967

Förslaget att framflytta tidsgränsen avstyrks av bl. a. hovrätten för Nedre

Norrland, kammarkollegiet, advokatsamfundet och RLF.

Ett flertal av de avstyrkande remissinstanserna framhåller att de principiella

invändningar mot en framflyttning som gjordes inom lagrådet år 1922

fortfarande har giltighet. Hovrätten för Nedre Norrland anser med tanke på

de enskilda parternas intressen att invändningarna med åren vuxit i styrka

och kräver större beaktande än förr. Såväl lägenhetsinnehavare som jordägare

har på grund av de uttalanden som gjordes i samband med lagstiftningens

tillkomst haft anledning utgå från att något friköp framdeles inte

skulle komma i fråga för de lägenheter som upplåtits efter utfärdandet av

den nu gällande lagen. Lagen har nu gällt i mer än fyra decennier, och en

ändring som innebär att man utvidgar lösningsrätten måste därför i princip

betraktas som ett allvarligare ingrepp i bestående privata rättsförhållanden

och till jordägarens förfång än det som gjordes när lagen tillkom. Det kan

inte heller utan vidare tas för givet att betänkligheterna inför en utvidgning

blir mindre, om man i förväg bestämmer sig för och i lagen inskriver hur

länge den skall vara gällande. Hovrätten påpekar därvid att det inte finns

något hinder för en ytterligare framflyttning av tidpunkten, även om det

f. n. saknas anledning att räkna med en sådan.

I åtskilliga yttranden ifrågasätts det praktiska behovet av reformen. Kammarkollegiet

anser vissa omständigheter tyda på att den av kommittén gjorda

uppskattningen av antalet nyttjanderättshavare som skulle beröras av

den föreslagna framflyttningen är avsevärt för hög. Antalet är sannolikt

obetydligt. Kollegiet finner redan av denna anledning inte tillräckliga skäl

föreligga för en lagändring. Liknande uttalanden görs av några länsstyrelser.

Hovrätten för Nedre Norrland efterlyser ett fylligare underlag än

vad kommittén redovisat för bedömande av frågan om ett tillräckligt starkt

behov föreligger för en vidgad lösningsrätt.

Flera remissinstanser betonar att nyttjanderättshavaren i dagens läge

inte kan åberopa lika starka sociala skäl till stöd för en lösningsrätt som

när ensittarlagstiftningen infördes. RLF uttalar att samhället i dag har en

helt annan struktur än år 1925 och att ägare av boningshus på ofri grund

som hittills inte gjort sin lösningsrätt gällande till övervägande del torde

utgöras av personer som använder husen mer eller mindre för fritidsändamål.

Kammarkollegiet hänvisar till att äganderätt till marken inte är nödvändig

för erhållande av statslån till upprustning av äldre bostadshus.

Från skilda håll uttalas att nyttjanderättshavarnas intresse av trygghet

mot att tvingas lämna sin bostad vid arrendetidens utgång bör tillgodoses

genom ändring i arrendelagstiftningen. Man erinrar härvid om att arrendelagsutredningen

har att överväga hithörande frågor. Hovrätten för Nedre

Norrland, som intar denna ståndpunkt, påpekar att den utvidgade lösningsrätten

inte kommer att omfatta de egna hem som efter den 1 januari 1928

upptörts på arrenderad mark, trots att dessa egna hem kanske i högre grad

It Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 saml. 3 avd. Nr 57

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1967

än de som uppförts under 1920-talet fyller nutida krav på bostadsstandard

och är förtjänta av att bevaras. Detta förhållande kan enligt hovrätten

framstå som inkonsekvent och otillfredsställande också från den synpunkten

att ifrågavarande nyttjanderättshavare slutit sina avtal under samma

förutsättningar som de vilkas bosättning ägt rum under åren 1919 1927.

I stort sett samma synpunkter framförs bl. a. av kammarkollegiet och några

länsstyrelser.

Distriktslantmätaren i Göteborgs norra distrikt avstyrker en utvidgning

av lösningsrätten under åberopande att ensittarförrättningarna främst leder

till bildande av stora fritidsfastigheter, vilket i expansiva trakter med

stor efterfrågan på mark försvårar utnyttjandet av de begränsade marktillgångarna.

Vissa remissinstanser som avstyrker eller ställer sig tveksamma inför en

utvidgning av lösningsrätten förordar, för den händelse en sådan ändå

skulle finnas påkallad, en mera begränsad framflyttning av tidpunkten i

1 § ensittarlagen än den kommittén föreslagit. Uttalanden i denna riktning

görs av kammarkollegiet samt länsstyrelsen och överlantmätaren i Uppsala

län. Dessa föreslår att framflyttningen inskränks till tidpunkten för ensittarlagens

ikraftträdande den 1 september 1925. Länsstyrelsen och överlantmätaren

uttalar att något bärande skäl för att förlägga tidsgränsen till

den 1 januari 1928 inte föreligger. En förskjutning av tidpunkten till den

1 januari 1926 för att underlätta utredningen om boningshusets ålder anses

emellertid tänkbar.

Ett par remissinstanser tar upp frågan om inte också den i 3 § kyrkliga

försäljningslagen angivna tidpunkten den 1 januari 1926 bör framflyttas.

Överlantmätaren i Älvsborgs län ifrågasätter om inte följdriktigheten bjuder

att så sker. Kammarkollegiet anser däremot att en sådan lagändring

inte är påkallad. Kollegiet framhåller att det mellan 3 § kyrkliga försäljningslagen

och ensittarlagen föreligger den väsentliga skillnaden att den

förra bestämmelsen inte grundar någon tvångsrätt till inlösen utan bara

innefattar ett bemyndigande att under vissa förutsättningar medge försäljning.

Detta bemyndigande synes f. ö. numera efter de ändringar som vidtagits

i 2 § kyrkliga försäljningslagen ha förlorat självständig betydelse, och

3 § åberopas mycket sällan i ärenden angående försäljning av kyrklig jord.

Departementschefen. Som jag anfört tidigare talar vissa skäl för att

den i 1 § ensittarlagen angivna tidpunkten den 1 januari 1919 flyttas fram

till den 1 januari 1928. Kommitténs förslag härom godtas också av en

mycket klar majoritet bland remissinstanserna. Exempel på kritiska röster

saknas emellertid inte. Invändningar görs från såväl principiella som

praktiska utgångspunkter. I principiellt hänseende åberopas främst ett av

lagrådet år 1922 avgivet utlåtande. Bakgrunden till detta utlåtande var

att den för lösningsrätten avgörande tidpunkten, som i 1918 års ensittar
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1967

11

lag bestämts till den 1 januari 1918, i 1920 års ensittarlag flyttats fram

till den 1 januari 1919 och att förslag väckts om en ytterligare framflyttning.

Lagrådet avstyrkte förslaget om framflyttning under motivering att

upprepade framflyttningar inte kunde anses förenligt med ensittarlagstiftningens

retroaktiva innebörd och att de kunde ge anledning till antaganden

om ytterligare framflyttningar och på så vis skapa rättsosäkerhet och rubba

förtroendet för de lagstiftande myndigheterna.

Kommittén har funnit att lagrådets uttalanden numera i stort sett saknar

aktualitet. Till stöd härför anförs att mer än 40 år förflutit utan att den

kritiska tidpunkten framflyttats och att någon ytterligare framflyttning

inte är att räkna med, eftersom en avveckling av ensittarlagen samtidigt

föreslås. Jag kan inte finna annat än att kommitténs ställningstagande på

denna punkt är välgrundat. En remissinstans har mot kommitténs resonemang

invänt att en tidsbegränsning av lagen inte ger några säkra garantier

mot en ytterligare framflyttning av tidpunkten, även om anledning f. n.

saknas att räkna med en sådan. Detta kan väl i och för sig vara riktigt. Enligt

min mening torde det emellertid knappast för någon framstå som antagligt

att ännu en framflyttning kommer att ske. Några ogynnsamma

verkningar av det slag 1922 års lagråd antydde synes därför inte behöva

befaras, om en framflyttning nu sker.

I likhet med kommittén anser jag vidare att avgörande betydelse inte kan

tillmätas den invändningen att såväl nyttjanderättshavaren som jordägaren

vid upplåtelsen haft anledning räkna med att någon inlösen inte skulle

kunna komma till stånd. Att man lagstiftningsvägen ingriper i gällande

privaträttsliga förhållanden kan inte under alla omständigheter bedömas

som förkastligt och har tidigare skett vid skilda tillfällen.

På grund av vad sålunda anförts delar jag kommitténs uppfattning att

något hinder i principiellt hänseende inte möter mot en framflyttning och

att frågan härom bör avgöras efter en avvägning mellan nyttjanderättshavarens

och jordägarens intressen och med beaktande av allmänna intressen.

Yad först gäller de allmänna intressena har kommittén å ena sidan

funnit att samhällets intresse av att bevara de på annans mark uppförda

egna hemmen inte kan tillmätas samma avgörande betydelse som vid tillkomsten

av ensittarlagstiftningen men att ett sådant intresse kan föreligga

åtminstone i vissa fall. Kommittén har å andra sidan kommit till den

slutsatsen att man från allmänna synpunkter knappast kan resa några

mera vägande invändningar mot en mindre framflyttning av den i 1 § ensittarlagen

angivna tidpunkten. De av kommittén sålunda gjorda bedömningarna

har lämnats utan erinran av remissinstanserna. Även jag kan ansluta

mig till kommitténs ställningstaganden på denna punkt.

Vid övervägande av frågan hur en framflyttning ter sig från jordägarnas

och nyttjanderättshavarnas synpunkter har kommittén gjort en kategori
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1967

klyvning i fråga om nyttjanderättshavarna. Eftersom det enligt kommitténs

mening är uppenbart att de arrendatorer som använder marken för fritidsändamål

inte kan åberopa lika starka skäl för en lösningsrätt som de vilka

är stadigvarande bosatta på platsen, anses frågan om en framflyttning böra

bedömas enbart med utgångspunkt från de sistnämnda arrendatorernas

förhållanden. Om en lagändring därvid finnes motiverad, blir det en senare

fråga att pröva huruvida ett undantag från den utvidgade lösningsrätten

bör göras beträffande övriga nyttjanderättshavare.

I fråga om de arrendatorer som bosatt sig på platsen den närmaste tiden

efter den 1 januari 1919 anser kommittén delade meningar inte kunna råda

om att en avvägning av jordägarens och nyttjanderättshavarens intressen

utfaller till den senares förmån. Mot kommitténs uttalande på denna punkt

har vid remissbehandlingen från flera håll gjorts den allmänna invändningen

att nyttjanderättshavaren i dagens läge inte kan åberopa lika starka

sociala skäl till stöd för en lösningsrätt som vid ensittarlagstiftningens genomförande.

Detta är naturligtvis riktigt såtillvida att en uppsägning för

nyttj anderättshavaren inte längre behöver medföra att han kommer att

ställas utan tak över huvudet eller annars lida nöd. Emellertid hindrar

detta inte att nyttj anderättshavarens intresse av att förvärva äganderätt till

marken kan väga betydligt tyngre än jordägarens intresse av att behålla

äganderätten. Så är fallet beträffande de nyttjanderättshavare som bosatt

sig på marken de närmaste åren efter den 1 januari 1919.

Ett par remissinstanser hävdar att starka skäl talar för att också nyttjanderättshavare

som har hus som uppförts under senare tid bereds tillfälle

att lösa in marken. Sådana skäl kan givetvis föreligga, men i dessa

fall väger jordägarens intresse av att återfå marken tyngre än i de tidigare

åsyftade, och detta intresse måste anses alltmer förtjänt att beaktas ju

kortare tid marken varit ur jordägarens besittning. Någon längre framflyttning

är därför inte tänkbar. Ännu mindre kan det, såsom föreslagits

från något håll, komma i fråga att helt slopa kravet på att ett nyttjanderättshavaren

tillhörigt boningshus skall ha funnits uppfört på området vid

viss angiven tidpunkt.

Några remissinstanser anser att nyttj anderättshavarnas intresse av trygghet

i besittningen bör tillgodoses genom en ändring av arrendelagstiftningen

och inte genom en utvidgad lösningsrätt. Som redan nämnts har beredningen

av detta ärende samordnats med beredningen av arrendelagsutredningens

betänkande om bostadsarrenden in. m., och ett förslag till ändringar i arrendelagstiftningen

ämnar jag, som nämnts, anmäla inom kort. Vad som i

detta sammanhang är av intresse är de nya regler som föreslås i fråga om

bostadsarrende. Sådant arrende föreligger när arrendatorn äger eller tänker

uppföra bostadshus på marken. Förslaget syftar till en förstärkning

av dessa arrendatorers rättsställning. Bl. a. föreslås att arrendetiden skall

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1967

13

vara bestämd och utgöra minst fem år. Vidare föreslås att arrendatorn

skall få s. k. optionsrätt, dvs. rätt till förlängning av arrendetiden.

Även om den föreslagna reformen av arrendelagstiftningen innebär en betydande

förbättring av bostadsarrendatorernas rättsställning i förhållande

till vad som f. n. gäller, kan det knappast göras gällande att skälen för en

utvidgad rätt till inlösen vid äldre nyttjanderätter därigenom bortfaller

helt. Det är först genom rätten till inlösen som nyttjanderättshavarna får

ett fullständigt skydd mot att behöva lämna det hem de skapat åt sig. Även

bortsett från trygghetssynpunkten måste det framstå som betydelsefullt

för de berörda arrendatorerna att kunna bli ägare till den mark där deras

bostadshus ligger och sålunda göra sig helt oberoende av jordägaren.

På grund av vad sålunda anförts finner jag i likhet med kommittén övervägande

skäl tala för att den i 1 § ensittarlagen angivna tidpunkten den 1 januari

1919 flyttas fram.

I frågan hur långt framflyttningen bör ske anser kommittén att det numera

inte finns anledning att utan vidare anknyta till tidpunkten för tillkomsten

av 1925 års ensittarlag. Frågan bör i stället avgöras med hänsyn till vad

som framstår som rimligt vid en avvägning mellan skilda intressen. Enligt

kommitténs mening är tidpunkten för jorddelningslagens ikraftträdande den

1 januari 1928 godtagbar med hänsyn till såväl allmänna som enskilda intressen.

Några remissinstanser vill inskränka framflyttningen till tidpunkten

för ensittarlagens ikraftträdande den 1 september 1925 eller till den 1

januari 1926. Enligt dessa remissinstanser saknas bärande skäl att bestämma

tidpunkten till den 1 januari 1928.

Enligt min mening utgör tidpunkten för jorddelningslagens ikraftträdande

en skiljelinje som inte kan frånkännas betydelse i det nu aktuella hänseendet.

Jag syftar på det förhållandet att jordpolitiska bestämmelser med generell

giltighet då för första gången infördes i vår lagstiftning. Däremot

anser jag inte några sakliga skäl kunna åberopas till stöd för att tidpunkten

för ensittarlagens ikraftträdande tillmäts avgörande betydelse när det

gäller att fastställa clen nya tidsgränsen. Jag föreslår alltså att framflyttningen

sker till den 1 januari 1928.

Kommittén beräknar att antalet stadigvarande bosatta nyttj anderättshavare

som skulle få lösningsrätt vid en framflyttning av tidsbestämningen till

den 1 januari 1928 uppgår till åtminstone 2 000. Enligt kommitténs mening

kan det därför inte med fog göras gällande att lagändringen skulle beröra ett

så litet antal personer att den av denna orsak framstår som opåkallad. Från

några håll bär man vid remissbehandlingen gjort gällande att antalet berörda

nyttj anderättshavare är avsevärt lägre än kommittén antagit och att det

på grund därav inte föreligger tillräckliga skäl för en lagändring. Även om

den av kommittén angivna siffran skulle vara något för hög, är det enligt

min mening tydligt att en framflyttning av tidpunkten till den 1 januari

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1967

1928 berör ett inte alldeles obetydligt antal personer. Med hänsyn härtill och

till den stora vikt lagändringen kommer att få för dessa anser jag att den

bör genomföras.

I likhet med kammarkollegiet finner jag inte anledning till att man som

en följd av den nu föreslagna lagändringen flyttar fram den i 3 § kyrkliga

försäljningslagen angivna tidpunkten den 1 januari 1926.

Motioner. I motionerna I: 892 av herr Dahlberg m. fl. och II: 1106 av fru

Löfqvist m. fl. anförs bl. a. att den föreslagna nya tidpunkten, den 1 januari

1928, valts på ett sätt som utestänger alltför många människor, för

vilka liknande sociala skäl föreligger som de som ursprungligen motiverade

lagens tillkomst. Av olika anledningar förekom nämligen, säger man, i

vissa delar av landet bostadsbyggande på nyttjanderättsmark i samma

former, som motiverat lagens tillkomst, ända fram till dess den på 1946

års riksdagsbeslut grundade nya bostadspolitiken fördes ut i verkligheten.

Lagändringen anses sålunda inte motsvara hela det faktiskt föreliggande

behovet. Enligt motionärernas uppfattning har det sociala motivet för att

tillförsäkra inlösningsrätt även åt de nyttj anderättshavare som tillkom under

1930-talet — under förutsättning att det gäller stadigvarande bostad —

en sådan tyngd att den tidsmässiga utvidgningen av inlösningsrätten bör

göras så stor att även dessa får del av den.

Motionärerna hänvisar till att ett par remissinstanser framhåller året

1948 såsom ett lämpligt gränsår med tanke på önskvärdheten av att nyttjanderättshavare

efter inlösen får ökad möjlighet att lånevägen upprusta

bostaden. En remissinstans anser att man, för att utvidga lösningsrätten

till bostäder som är av betydelse för den sociala bostadsförsörjningen, skäligen

kan flytta fram tidpunkten ett tiotal år längre än kommittén föreslagit,

alltså till omkring 1938. Med tanke på vad som sagts i motionerna om

den nya bostadspolitikens införande år 1946 är det tveksamt om en gränsdragning

vid 1938 ger det önskade bostadssociala skyddet åt hela den grupp

frågan gäller. Av detta skäl anser motionärerna det rimligast att tidsgränsen

i ensittarlagens 1 § anges till den 1 januari 1948.

Jämkning av 1 a § andra stycket ensittarlagen

Kommittén. Ensittarlagen var ursprungligen inte tillämplig på mark inom

detaljplanerade områden. Genom en lagändring år 1939 öppnades emellertid

möjlighet till inlösen även i dessa fall. De särskilda reglerna härom

finns i 1 a §. Enligt första stycket föreligger lösningsrätt bara om nyttjanderättshavarens

boningshus i sin helhet är beläget på mark som enligt stadsplanen

eller byggnadsplanen är avsedd för enskilt bebyggande. I andra stycket

behandlas det fall att marken är tomtindelad. Som ytterligare förutsätt
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1967 15

ning för lösningsrätt gäller då att boningshuset i sin helhet skall ligga på

en tomt. Lösningsrätten skall avse denna tomt eller, om jordägaren inte

äger hela tomten, den del av denna som tillhör jordägaren. Om nyttjanderätten

avser bara del av tomten, »äge lösningsrätt ej rum, om värdet av

denna del jämte värdet av byggnaderna understiger värdet av varje annan

tomtdel, som är i en ägares hand».

Kommittén framhåller att enligt förarbetena grunden för den citerade bestämmelsen

är att nyttjanderättshavaren inte bör få lösa jordägarens tomtdel

med stöd av ensittarlagen, om han inte därigenom får möjlighet att

senare med stöd av byggnadslagstiftningen lösa övriga tomtdelar. Vidare

erinras om att såväl 26 § stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142), som

gällde vid tillkomsten av 1 a § ensittarlagen, som 46 § byggnadslagen den

30 juni 1947 (nr 385) vid inlösen ger företräde åt den vars tomtdel vid

uppskattning åsätts största värdet. Den som innehar en tomtdel vars värde

understiger någon av övriga tomtdelars kan således inte räkna med att få

lösa dessa, utan sannolikheten talar i stället för att hans egen del blir löst.

Den nyss angivna grunden för den citerade bestämmelsen i 1 a § leder

enligt kommitténs uppfattning till att nyttjanderättshavaren inte bör med

stöd av bestämmelsen kunna lösa jordägarens del i tomten när värdet av

denna tomtdel understiger värdet av någon annan tomtdel som är i en

ägares hand. Kommittén anser att bestämmelsen bör formuleras om i enlighet

härmed.

Remissyttrandena. Förslaget till ny lydelse av 1 a § andra stycket tillstyrks

eller lämnas utan erinran i nästan alla remissyttrandena.

Bland dem som avstyrker är överlantmätaren i Uppsala län som framhåller

att inlösen av tomtdel med stöd av 46 § byggnadslagen enligt hans

erfarenhet används ytterst sällan, även om regeln tjänar som påtryckningsmedel

i många fall. Han påpekar också att värdering vid inlösenförrättning

och värdering vid expropriationsdomstol, särskilt om någon tid

förflyter däremellan, kan leda till mycket skilda resultat och att ändring

av tomtindelning kan ändra värdeförhållandena. De till stöd för lagändringen

anförda motiven anser överlantmätaren därför inte bärande.

Överlantmätaren i Östergötlands län är tveksam om det finns anledning

att genomföra lagändringen med hänsyn till att den sakliga betydelsen

därav synes ringa och att kommittén samtidigt föreslår en avveckling av

ensittarlagen.

På flera håll uttalas önskemål om andra ändringar i den nu aktuella

bestämmelsen i 1 a §. Lantmäteristgrelsen anför sålunda att motivet till

bestämmelsen synes vara att inlösen enligt ensittarlagen av del av tomt

inte skall efterföljas av inlösen av samma tomtdel enligt 46 § byggnadslagen.

Denna avsikt bör motsvaras av en lagbestämmelse som tar sikte

på den genom förrättningen inlösta tomtdelen och inte, som den nuvarande

opaginerad Kontrollera mot PDF

16 Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1967

lagtexten, på den tomtdel som nyttjanderättshavaren innehar. Styrelsen

hänvisar därvid till att inlösen enligt 1 a § ensittarlagen kan avse större

del av tomten än som upplåtits till nyttjanderättshavaren, eftersom all

mark som tillhör jordägaren inom tomten skall övergå till inlösaren. Enligt

styrelsens mening bör i paragrafen föreskrivas att lösningsrätten, om

jordägaren inte äger hela tomten, skall begränsas till den del därav som

tillhör honom, dock att inlösen inte får ske om värdet av denna del jämte

värdet av byggnaderna därå understiger värdet av annan tomtdel som är

i en ägares hand. Liknande uttalanden görs av stadsförbundet och kommunal-tekniska

föreningen. Föreningen anser emellertid att den inskränkningen

i lösningsrätten bör göras att inlösen inte får ske om värdet av

den del av jordägarens tomtmark som inte omfattas av nyttjanderätten

överstiger värdet av den upplåtna tomtdelen och nyttjanderättshavarens

byggnader.

Överlantmätaren i Uppsala län tolkar den nu gällande lagtexten på samma

sätt som nyssnämnda remissinstanser.

Vissa andra oklarheter i 1 a § andra stycket påtalas också. Överlantmätaren

i Älvsborgs län framhåller att begreppet tomtdel inte är helt entydigt.

I tomtbildningslängden betecknas nämligen som tomtdel varje område

som kommer från en och samma stadsäga, medan »tomtdel i en ägares

hand» i 1 a § ensittarlagen och 46 § byggnadslagen kan omfatta flera tomtdelar

enligt tomtbildningslängden. Uttrycket »byggnaderna» i 1 a § andra

stycket kan enligt överlantmätaren i Uppsala län ge anledning till osäkerhet.

Överlantmätaren förmodar att därmed skall avses boningshus samt

uthus o. d. inom den berörda tomten men påpekar att någon sådan begränsning

inte framgår av lagtexten, vilket kan medföra att i totalvärdet

medräknas också värdet av byggnader utanför tomten. Lantmäteristyrelsen

och överlantmätaren i Älvsborgs län efterlyser vidare ett klarläggande av

att i värdet på övriga tomtdelar skall inräknas värdet av där befintliga

byggnader.

Hovrätten för Nedre Norrland anser att kommitténs förslag behöver

kompletteras med övergångsbestämmelser. Eftersom kommittéförslaget i

förhållande till gällande rätt innebär en inskränkning i ensittarens möjligheter

att lösa marken, bör äldre lag tillämpas när lösningsrätt föreligger

enligt denna men inte enligt den nya lagen.

Departementschefen. Som kommittén påpekat har 1 a § andra stycket

sista meningen fått en avfattning som strider mot vad som i förarbetena

angetts vara grunden för bestämmelsen. När nu kommittén tagit upp frågan

och vissa ändringar ändå skall göras i ensittarlagen, synes det lämpligt

att denna bristande överensstämmelse undanröjs, även om den praktiska

betydelsen av en lagändring är begränsad.

Vid remissbehandlingen har från skilda håll uttalats att de aktuella be
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1967

stämmelserna också har andra brister. Sålunda påpekas att lagtexten anger

att det är den tomtdel nyttjanderättshavaren innehar i stället för, som

det rätteligen bör vara, hela den jordägaren tillhöriga tomtdelen som skall

jamforas med Övriga tomtdelar. Enligt min mening kommer man vid en

tolkning av lagtexten efter dess syfte fram till att innebörden måste vara

den som sist angetts. En sådan tolkning kan inte heller anses oförenlig med

lagtextens ordalydelse. För undanröjande av all tveksamhet om innebörden

bör emellertid lagtexten jämkas.

Vid remissbehandlingen har man också efterlyst ett klarläggande om

att vid tillämpningen av bestämmelsen skall till värdet av jordägarens tomtdel

laggas värdet endast av de byggnader som är belägna inom tomten och

att i värdet av Övriga tomtdelar skall inräknas värdet av där befintliga

byggnader. Jag delar uppfattningen att bestämmelsen bör tolkas på det sätt

som nu angetts och att lagtexten bör jämkas också på denna punkt.

I enlighet med de överväganden för vilka nu redogjorts förordar jag att

den nu aktuella delen av 1 a § andra stycket får det innehållet att när

jordägaren inte äger hela tomten lösningsrätt inte föreligger, om värdet

av jordägarens tomtdel jämte värdet av där befintliga, nyttjanderättshavaren

tillhöriga byggnader understiger värdet av någon annan tomtdel

som ar i en agares hand. Som påpekats i ett remissyttrande kan

»tomtdel som är i en ägares hand» omfatta flera tomtdelar enligt tomtbildningslängden.

I värdet av tomtdel skall inräknas också värdet av jordägarens

där uppförda byggnader. I båda de nu angivna hänseendena anknyter

terminologin till den som används i 46 § byggnadslagen. Uppskattningen

av tomtdelarnas värde torde böra ske enligt de grunder som

skall tillämpas vid bedömande av konkurrens mellan delägare i tomt om

lösningsrätt enligt 46 § byggnadslagen. Varje tomtdels värde skall således

anses lika med hela den ersättning som vid expropriation skall utgå för

tomtdelen.

Motion. I motionen I: 891 av herrar Alexanderson och Ernulf anförs att

ändringen i 1 a § har föranletts av att den nu gällande lydelsen icke helt

stämmer med den motivering, som ligger till grund för lagrummet, nämligen

att denna paragraf och reglerna i 46 § byggnadslagen om s. k. tomtexpropriation

skall korrespondera med varandra. Enligt motionärernas menmg

fyller emellertid inte heller den i propositionen föreslagna regeln denna

uppgift. Bl. a. ger den nyttjanderättshavaren i princip lösningsrätt till jordägarens

hela markinnehav inom tomten även om den med nyttjanderätt

upplåtna delen med därå uppförda byggnader har lägre värde än den del

av tomten, som tillhör jordägaren och ej utarrenderats. Situationen kan

sålunda vara den att jordägaren, även om »ensittaren» ägt icke blott byggnaden

utan även den upplåtna marken, skulle varit berättigad att enligt

byggnadslagen inlösa mark och byggnader. En viss spärr kan ligga i 2 §

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1967

andra stycket ensittarlagen, men denna är skriven med tanke på olägenhet

för den fastighet som jordägaren efter inlösningen har kvar och passar

ej väl för detta fall. I varje fall bör ej ens principiell lösningsrätt föreligga,

som på detta sätt direkt strider mot byggnadslagens reglering.

Motioner angående friköp av kronojord m. m.

Här skall till en början nämnas att enligt 19 § ensittarlagen kan friköp

i allmänhet inte ske, om marken tillhör kronan, stad, köping eller municipalsamhälle.

Kyrklig jord kan lösas enligt ensittarlagen, om den inte anses

tillhöra något av de nyss nämnda rättssubjekten (NJA 1926 s. 550, 1934 s.

15, 1935 s. 195 och 1938 s. 522). Möjlighet att i annan ordning lösa kyrklig

jord föreligger enligt 3 § lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angående tillstånd

till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av

sådan jord under tomträtt. Beträffande försäljning av fast egendom som står

under domänstyrelsens förvaltning gäller förordningen den 26 maj 1945

(nr 262) angående försäljning i vissa fall av kronoegendom m. in. Förordningen

innefattar bemyndigande för domänstyrelsen att under vissa förutsättningar

och på vissa villkor sälja kronan tillhörig fast egendom. År egendomen

bebyggd och innehas den med nyttjanderätt skall den i regel hembjudas

nyttjanderättshavaren.

Här må även omnämnas att riksdagen under vårsessionen innevarande

år medgett (prop. 1967: 99, JoU 23, rskr 279), att Kungl. Maj :t fr. o. m. den

1 juli 1967 tills vidare utan riksdagens samtycke i varje särskilt fall får

besluta om försäljning av staten eller allmänna arvsfonden tillhörig fast

egendom, om taxeringsvärdet på egendomen uppgår till högst 500 000 kr.,

då egendomen förvaltas av postverket, televerket, statens järnvägar, statens

vägverk, luftfartsverket, statens vattenfallsverk eller domänstyrelsen, samt

i annat fall till högst 300 000 kr., eller, om taxeringsvärde inte är åsatt, det

vid särskild uppskattning utrönta saluvärdet uppgår till högst nämnda belopp.

Kungl. Maj :t skall då anses lämpligt i viss utsträckning kunna överlämna

beslutanderätten rörande sådana försäljningar åt underlydande myndigheter.

I motionen II: 1105 av herrar Larsson i Luttra och Svensson i Vä anförs

att det inte finns något att erinra mot de i propositionen föreslagna ändringarna

i ensittarlagen. Däremot anser motionärerna det angeläget att

den princip som ensittarlagen bygger på utsträckes att omfatta även sådan

mark som är i statens ägo. Motsvarande förvärvsrätt, som i dag gäller för

den som innehar annans mark, bör sålunda införas för den som innehar

kronan tillhörig mark för bostads- eller jordbruksändamål. En sådan förändring

skulle inte medföra att staten behövde avhända sig några nämn
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1967

19

värda markområden, men torde vara av avsevärd betydelse för det fåtal

enskilda människor, som därmed skulle ges möjlighet att friköpa marken

till sina bostadshus eller jordbruk.

Frågan om försäljning av kronan tillhörig mark som upplåtits med nyttjanderätt

berörs även i de fristående motionerna I: 451 av herr Andersson,

Torsten, och II: 574 av herr Persson i Heden.

Motionärerna anför att det på vissa platser i vårt land finns lägenheter,

där innehavaren äger bostadshus och ekonomibyggnader under det att

kronan genom domänverket äger jorden. Såsom exempel på sådana platser

nämns kronoparken i Västra Marks kommun i Älvsborgs län. Inom

denna kommun finns sex å sju lägenheter, där byggnaderna ägs av arrendatorerna.

I flera fall har dessa enligt vad motionärerna anför ägt byggnaderna

under mycket lång tid. En av dem har därjämte i cirka 50 års tid

arbetat åt domänverket. I ett annat fall innehas byggnaderna sedan fyra

generationer tillbaka av samma släkt. I detta liksom i andra likartade fall

var lägenheterna anlagda redan innan domänverket inköpte områdena och

bildade kronoparker av dem. Man påpekar också att flera av lägenheterna

är belägna nära invid allmän landsväg. En avstyckning av lägenheter invid

sådan kan ej enligt motionärernas åsikt anses lända innehavaren av huvudfastigheten

till uppenbart men.

Motionärerna förklarar att innehavarna av byggnader i flera fall har

meddelats att domänverket inte medger dem friköp. I ett fall har ett par

framställningar ingetts, bl. a. till Kungl. Maj :t, om rätt att friköpa byggnaderna.

Framställningarna har emellertid avslagits.

I motionerna sägs vidare att man inte kan finna att det är motiverat att

ställa innehavarna av byggnader på ofri grund i sämre läge, därest huvudfastigheten

ägs av kronan än om huvudfastigheten äges av en enskild. Avsikten

torde enligt motionärernas mening ha varit att kronan skulle behandla

innehavarna av byggnader på ofri grund på sina domäner lika gynnsamt

som om huvudfastigheterna ägts av enskilda.

I motionerna I: 451 och II: 574 nämns ett fall där ansökan om friköp avslagits.

Motionärerna torde härmed åsyfta ansökan av Oskar Lundin att

få friköpa skogsjordbruket Slättåsalid på kronoparken Gallåsen i Marks

revir. Ansökan avslogs av domänstyrelsen den 16 oktober 1963. Lundin

anförde därefter besvär över styrelsens beslut. Kungl. Maj :t lämnade emellertid

den 26 mars 1965 besvären utan bifall. Även ansökan av Lundin att

få förvärva ett mindre område av det nämnda skogsjordbruket har avslagits.

De huvudsakliga omständigheterna i ärendet framgår av domänstyrelsens

utlåtande till Kungl. Maj :t den 22 december 1964 i anledning av Lun
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1967

dins besvär över domänstyrelsens nämnda avslagsbeslut den 16 oktober

1963. Styrelsen anförde:

Skogsjordbruket Slättåsalid är beläget inom kronoparken Gallåsen ca

7 km från Björketorps och Horreds stationssamhällen. Inom kronoparken

Gallåsen finnas ännu spridda skogsjordbruk och enskilt ägda jordbruk

bildande enklaver. Trots i regel undermålig bebyggelse ha dessa spridda

bosättningar hakat sig kvar i skogsbygden. Medelåldern på de kvarboende

människorna är hög. Ungdomen söker sig i stor utsträckning industriarbete

i Viskadalen samt bosätter sig även därstädes. Alla serviceorgan är

knutna till Horred och Björlcetorp vid väg och järnväg i Viskadalen.

Lantbruksnämnden har i yttrande den 24 juli 1962 uttalat att det icke

finns förutsättningar för Slättåsalid att bestå som självständig jordbruksenhet.

Nämnden har dock, med hänsyn till att Lundin och hans förfäder

ha innehaft arrendet så länge samt att de äga byggnaderna, tillstyrkt förvärv

av ca 3 ha mark.

Länsbostadsnämnden har i yttrande den 11 september 1963 avstyrkt försäljning

till Lundin på grund av det ensliga läget och stora avståndet till

serviceorgan. Nämnden anser att stöd endast kan beviljas för begränsade

bostadsförbättringsåtgärder.

Ehuru Lundin, om marken icke ägts av kronan, skulle vara berättigad

att inlösa marken enligt ensittarlagen, hemställer domänstyrelsen att Lundins

besvär över domänstyrelsens beslut, att icke medgiva Lundins förvärv

av Slättåsalid, lämnas utan bifall.

Domänstyrelsen avser att även i fortsättningen upplåta marken till

skogsjordbruket Slättåsalid till Lundin på arrende, så länge han önskar

arrendera marken och orkar sköta arrendet. Alternativt är domänstyrelsen

villig att lösa Lundin från arrendet och inlösa byggnaderna om Lundin så

önskar.

Remissyttranden i anledning av motionerna I: 451 och II: 574

Över motionerna I: 451 och II: 574 har utskottet på sätt § 46 riksdagsordningen

föreskriver inhämtat utlåtanden från domänstyrelsen och bostadsstyrelsen.

På begäran av utskottet har yttrande därjämte avgetts av

Riksförbundet Landsbygdens folk.

Domänstyrelsen anser det inte erforderligt att riksdagen gör något uttalande

i frågan. Bostadsstgrelsen förklarar sig inte ha något att erinra mot

en analog tillämpning av ensittarlagens grunder för inlösen av kronojord.

Riksförbundet Landsbygdens folk tillstyrker motionerna.

Domänstyrelsen erinrar om att den första ensittarlagen, som antogs den

28 juni 1918 (SFS 1918: 569), ersattes av en ny lag den 26 mars 1920 (SFS

1920: 132), vilken lag i sin tur ersattes av nu gällande ensittarlag av den

18 juni 1925 (SFS 1925: 334). Styrelsen anför i fortsättningen följande.

Vid överläggningen i riksdagen angående 1918 års lag framhöll departementschefen

(II: 78:21 f) alt undantaget beträffande kronojord berodde

på, att man velat tillämpa samma principer som beträffande expropriation,

och att man dessutom ansett, att något praktiskt behov av en utsträckning

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1967

av lagens tillämpning till kronojord knappast förelegat, då man därefter

som dittills fick förutsätta, att kronan skulle underlätta för brukaren att

lösa den jord, han brukat.

Undantaget i fråga om mark, som tillhör kronan, är inskrivet i 19 § i

gällande ensittarlag. Genom ändring av denna pargraf år 1929 gjordes ensittarlagen

tillämplig på samfälld mark, vari kronan äger andel, som icke

utgör mer än hälften. I propositionen angående denna lagändring anförde

vederbörande departementschef beträffande huvudregeln om kronojords undantagande

från ensittarlagens tillämpning bl. a. (prop. 1929: 36 s. 18) att

detta undantag, frånsett vissa principiella skäl utan större praktisk betydelse,

föranletts av att något egentligt behov av lagens tillämpning i dylikt

fall icke ansetts vara för handen, enär viss rätt till friköpning tillförsäkrats

nyttjanderättshavare med egna hus på sådan jord genom bestämmelserna

i 5 § förordningen den 17 december 1926 angående grunderna för

upplåtande från vissa kronoegendomar av jordbrukslägenheter under åborätt

enligt lagen om upplåtelse under åborätt av viss jord samt av egnahemslägenheter

(SFS 1926: 509).

Nämnda 1926 års förordning ersattes av ny förordning den 27 juni 1929

angående försäljning i vissa fall av kronoegendom in. in. (SFS 1929: 176).

I denna förordning motsvarade bestämmelserna i 10 § vad som i ifrågavarande

avseende varit stadgat i 5 § i 1926 års förordning. I propositionen

angående förordningen återgav departementschefen (prop. 1929: 138

s. 47) utan erinran de sakkunnigas (kronojordssakkunniga) uttalande,

att för vinnande av i görligaste mån likartade normer angående ensittares

rätt till inlösen av den mark de nyttjade och bebyggt, var önskvärt att

bestämmelserna beträffande kronojord i ifrågavarande hänseende utformades

i så nära överensstämmelse som möjligt med ensittarlagen och lagen

den 4 januari 1927 angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa

fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt. Utskottet påpekade

(IL JoU 1929:1 s. 30) att tillämpningsföreskrifterna till 10 § i 1929 års förordning

innehöll, att sådant särskilt förhållande, vilket kunde utgöra hinder

för hembudsrätt, skulle anses föreligga om lägenhetens frånskiljande

medförde men för kronoegendom och anmärkte att eftersom enligt ensittarlagen

dylikt men kunde åberopas såsom hinder mot inlösen allenast såframt

det kunde anses vara avsevärt, samma regel syntes böra tillämpas

i förevarande fall. Förordningen av år 1929 ersattes av den nu gällande

förordningen den 25 maj 1945 angående försäljning i vissa fall av kronoegendom

m. in. (SFS 1945:262). Av sistnämnda förordning framgår (JoU

1945:35 s. 13) att någon omläggning av principerna inte var avsedd. Utskottet

förutsatte, att de nya bestämmelserna icke skulle tillämpas på ett

sådant sätt, att arrendatorerna i förevarande avseende kom i oförmånligare

läge än det som dittills varit rådande.

Domänstyrelsen konstaterar med stöd av det anförda att riksdagens me
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1967

ning är att ensittare på mark, som tillhör kronan, icke skall förvägras en

förmån motsvarande den som jämlikt ensittarlagen skulle tillkomma honom

därest marken vore i enskild ägo. Enligt domänstyrelsens förmenande

är det inte erforderligt, att riksdagen gör förnyat uttalande i frågan.

Bostadsstyrelsen anför bl. a. att de för bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna

gällande låneförfattningarna om bostadslån och förbättringslån

tillgodoser tillfredsställande det bostadssociala intresset att genom lån till

ombyggnad eller förbättring lösa uppkommande bostadsproblem även för

den som äger byggnad på annans mark. Styrelsen uttalar vidare —- efter

att ha redogjort för nämnda bestämmelser såvitt avser säkerhetsfrågan —

att det i motionerna berörda spörsmålet är av ringa bostadspolitiskt intresse.

Bostadsstyrelsen har emellertid inte något att erinra mot en analog tilllämpning

av ensittarlagens grunder för inlösen av mark på fall som avser

friköp av kronojord. En så långt det är möjligt lika bedömning av förutsättningarna

för inlösen synes särskilt önskvärd, då kronan förvärvat mark

med därå befintlig, av annan ägd byggnad och byggnadens ägare senare

aktualiserar inlösenfrågan.

Riksförbundet Landsbygdens folk anför att motionerna synes innefatta

förslag till att kronan skall — under de förutsättningar som angives i ensittarlagen

— medge lösningsrätt till mark gentemot innehavare av byggnader

på ofri grund. Förbundet tillstyrker förslaget och förklarar sig utgå

från att kronan gentemot nyttjanderättshavare ej skall intaga mer restriktiv

ställning än en enskild markägare skulle kunna tvingas till, då ensittarlagen

är tillämplig.

Utskottet

Den gällande ensittarlagen uppställer som villkor för inlösen bl. a. att på

det område som nyttjanderättshavaren innehar skall finnas ett bostadshus

som tillhör nyttjanderättshavaren och som lämnar nöjaktig bostad åt honom

och hans familj. Vidare skall boningshus som tillhörde nyttjanderättshavare

och lämnade bostad åt honom och hans familj ha funnits uppfört på marken

den 1 januari 1919.

I propositionen föreslås den ändringen i lagen att som förutsättning för

inlösen skall krävas att marken sedan den 1 januari 1928 varit bebyggd

med nyttjanderättshavare tillhörigt boningshus, som under samma tid utgjort

stadigvarande bostad åt honom och hans familj. Framflyttningen av

den för tillämpning av lagen avgörande tidpunkten innebär en utvidgning

av lösningsrätten. Kravet på att huset skall ha utgjort nyttjanderättshavarens

stadigvarande bostad medför däremot en begränsning av denna rätt

på så sätt att nyttjanderätt för fritidsändamål inte kan åberopas som skäl

för inlösen. Villkoret skall vidare i princip ha varit uppfyllt under hela ti
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1967

den från den 1 januari 1928 till inlösningstillfället. De nyttjanderättshavare

som nu har lösningsrätt men som av någon anledning inte utövat denna

möjlighet att friköpa marken skall dock vara bibehållna vid sin rätt.

Särskilda regler för inlösen av mark inom detaljplanerade områden ges i

1 a § i lagen. Är marken tomtindelad gäller enligt andra stycket av samma

paragraf att boningshuset i sin helhet skall ligga på en tomt. Lösningsrätten

skall avse denna tomt eller, om jordägaren inte äger hela tomten, den del

av denna som tillhör jordägaren. Från regeln finns emellertid ett undantag.

Om ny ttj anderätten avser bara del av tomten »äge lösningsrätt ej rum,

om värdet av denna del jämte värdet av byggnaderna understiger värdet av

varje annan tomtdel, som är i en ägares hand». I propositionen föreslås att

den sistnämnda bestämmelsen får det innehållet att när jordägaren inte

äger hela tomten lösningsrätt inte föreligger om värdet av jordägarens tomtdel

jämte värdet av där befintliga, nyttjanderättshavaren tillhöriga byggnader

understiger värdet av någon annan tomtdel som är i en ägares hand.

Ändringen sker i syfte att förtydliga bestämmelsen och för att bringa den i

överensstämmelse med de grunder som anfördes vid dess tillkomst år 1939.

I propositionen föreslås slutligen att ensittarlagen skall upphöra att gälla

vid utgången av år 1976.

Lagändringarna avses träda i kraft den 1 januari 1968.

I motionerna I: 892 av herr Dahlberg m. fl. och II: 1106 av fru Löfqvist

in. fl. hemställes att den för tillämpning av ensittarlagen avgörande tidpunkten

skall framflyttas till den 1 januari 1948.

I motionen I: 891 av herrar Alexanderson och Ernulf yrkas att undantagsbestämmelsen

i 1 a § andra stycket skall formuleras i enlighet med kommitténs

förslag. Då nyttjanderätten avser endast del av tomten skall således

lösningsrätt inte föreligga om värdet av denna del jämte värdet av byggnaderna

understiger värdet av någon annan tomtdel, som är i en ägares hand.

I motionen I: 1105 av herrar Larsson i Luttra och Svensson i Vä hemställes

att riksdagen skall bemyndiga Kungl. Maj :t att avyttra kronan tillhörig

mark, när omständigheterna är sådana att lösningsrätt enligt ensittarlagen

förelegat om marken varit i enskild ägo. Det i motionerna I: 451 av

herr Torsten Andersson och II: 574 av herr Persson i Heden framställda

yrkandet innebär att riksdagen skall uttala sig för en analog tillämpning av

ensittarlagens bestämmelser råd prövning av ärenden om försäljning av kronomark

till nyttjanderättshavare.

Utskottet har för sin del inte något att erinra mot att tidpunkten den 1

januari 1919 flyttas fram till den 1 januari 1928 och att utformningen av

bostadskravet i anslutning härtill ändras på sätt föreslås i propositionen. På

frågan om en ytterligare framflyttning av tidpunkten bör ske såsom yrkas

i motionerna I: 892 och II: 1106 vill utskottet anlägga följande synpunkter.

Under senare år synes det endast i tämligen obetydlig utsträckning ha

förekommit att egna hem uppförts på ofri grund. I en del fall torde friköp

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1967

ha skett senare. I andra fält åter används husen numera endast för fritidsändamål,

och enighet synes råda om att nyttjanderätt för fritidsändamål inte

bör grunda lösningsrätt enligt ensittarlagen. En ytterligare framflyttning

av tidpunkten skulle därför sannolikt beröra endast ett ringa antal personer.

Utskottet hänvisar till att redan det praktiska behovet av den nu

föreslagna reformen ifrågasatts av flera remissinstanser. Som departementschefen

anför måste jordägarens intresse av att återfå marken också

anses vara alltmer förtjänt av att beaktas ju kortare tid marken varit ur

hans besittning. De sociala skäl, som motionärerna berör, kan vidare enligt

utskottets mening till stor del tillgodoses på annat sätt än genom en utvidgning

av lösningsrätten. De gällande författningarna angående bostadslån

och förbättringslån beaktar sålunda det bostadssociala intresset av att

lån till ombyggnad eller förbättring kan lämnas även till den som äger

byggnad på annans mark. Vanligen går då säkerhet krävs men godtagbar

sådan inte kan ställas av den lånesökande kommunerna i borgen för ifrågavarande

lån. Av betydelse i detta sammanhang är också att riksdagen inom

kort kommer att föreläggas förslag till ändring av arrendelagstiftningen,

syftande till en förstärkning av rättsställningen för bl. a. de arrendatorer

som äger bostadshus på den arrenderade marken. Förslaget torde komma

att innehålla bestämmelse om att arrendetiden skall vara bestämd och utgöra

minst fem år. Arrendatorn avses vidare få s. k. optionsrätt, dvs. rätt

till lörlängning av arrendetiden. Om dessa ändringar i arrendelagstiftningen

genomförs uppkommer en betydande förbättring av bostadsarrendatorernas

rättsställning. Även andra skäl, såsom att en fullständig jord- och

planpolitisk prövning som vid avstyckning inte sker i ensittarärendena,

talar mot en ytterligare framflyttning av tidpunkten. Särskilt tydligt framstår

detta mot bakgrunden av att lagen nu föreslås avvecklad.

På nu anförda skäl avstyrker utskottet motionerna I: 892 och II: 1106.

Den i propositionen och motionen I: 891 berörda undantagsbestämmelsen

i 1 a § andra stycket är i sin gällande lydelse på flera punkter inte fullt

entydig. Huvudspörsmålet får anses gälla frågan huruvida vid inlösen av

tomtindelad mark någon värdejämförelse skall ske mellan å ena sidan

den upplåtna tomtdelen och nyttjanderättshavarens byggnader och å andra

sidan den del av jordägarens mark jämte byggnader som inte omfattas av

nyttjanderätten. Lagtextens avfattning kan innebära att en sådan jämförelse

är avsedd. Vissa vid bestämmelsens tillkomst gjorda uttalanden pekar

emellertid i annan riktning. Någon rättspraxis på området synes inte föreligga.

Departementschefen, som haft till utgångspunkt att någon saklig

ändring i denna del nu då lagen står inför sin avveckling inte bör ske, har för

sin del tolkat bestämmelsen på det sätt som motiven antyder. Utskottet anser

att denna ståndpunkt bör godtas. En sådan tolkning kan leda till att

nyttj anderättshavare medges inlösen — vilken som ovan nämnts inom

tomtindelad mark skall omfatta tomten eller om jordägaren inte äger hela

s. 25 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1967

25

tomten, den del därav som tillhör denne — även om värdet av det upplåtna

området jämte byggnader understiger värdet av den tomtmark med

eventuella byggnader som jordägaren behållit eller kanske i. o. in. är obetydligt

i förhållande därtill. Detta torde dock inte vara avsikten. Ett förtydligande

på denna punkt kunde därför tyckas erforderligt. Utskottet anser

emellertid att otillfredsställande resultat i sådana fall kan förebyggas

genom tillämpning av 2 § andra stycket, som stadgar att lösningsrätt inte

äger rum bl. a. då avståendet av marken skulle medföra avsevärd olägenhet

för huvudfastighet. — Övriga ändringar i 1 a § möter inte någon erinran.

Utskottet avstyrker med hänsyn till vad nu sagts motionen 1:891 och

tillstyrker propositionen såvitt avser 1 a §.

De delar av lagförslaget som inte behandlats särskilt ovan föranleder inte

något uttalande från utskottets sida.

Som nämnts i den föregående redogörelsen har riksdagen under innevarande

år medgett att Kungl. Maj :t utan riksdagens samtycke i varje

särskilt fall inom vissa värdegränser tills vidare beslutar om försäljning

av kronan tillhörig fast egendom. Något särskilt bemyndigande av det

slag som ifrågasatts i motionen II: 1105 är därför inte erforderligt. Utskottet

förutsätter att Kungl. Maj :t och underlydande myndigheter prövar

ärenden om friköp av mark i en positiv anda och att kronoarrendatorer i

möjligaste mån ges samma möjligheter att lösa den jord de brukar som ensittarlagen

tillförsäkrar nyttjanderättshavare på enskild mark. Motionerna

I: 451 och II: 574 får härmed anses besvarade.

Utskottet hemställer

A. att riksdagen med avslag på motionerna 1: 892 och

II: 1106 antar det i propositionen nr 144 framlagda förslaget

till ändrad lydelse av 1 § lagen den 18 juni 1925

(nr 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att

inlösa under nyttjanderätt upplåtet område;

B. att riksdagen med avslag på motionen 1:891 antar

förslaget till ändrad lydelse av 1 a § nämnda lag;

C. att riksdagen bifaller propositionen i övrigt;

D. att följande motioner, nämligen

1. 1: 451 och II: 574 samt

2. II: 1105

i vad de ej kan anses besvarade genom vad utskottet

ovan anfört icke föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 23 november 1967

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1967

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson (fp), Svante Kristiansson

(s), Knnt Johansson (s), Ebbe Ohlsson* (h), Erik Jansson* (s), NilsEric

Gustafsson (ep) och Ernulf (fp);

från andra kammaren: herrar Nyberg (fp), Hedin (h), Tobé (fp),

Ekström i Iggesund (s), Sundelin (s), fröken Anderson i Lerum (s), herrar

Hammarberg (s) och Josefson i Arrie (ep).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer

Vid A. i utskottets hemställan

I. av herr Ngberg (fp), som ansett

a) att det avsnitt under rubriken Utskottet, som börjar med orden »Utskottet

har» och slutar med »och II: 1106» bort ha följande lydelse:

Vad först gäller frågan om framflyttning av den i 1 § ensittarlagen angivna

tidpunkten den 1 januari 1919 vill utskottet anföra följande. Den

gällande bestämmelsen i 1 § har kommit att från lösningsrätt utestänga

åtskilliga nyttjanderättshavare som i allt väsentligt befinner sig i samma

läge som många lösningsberättigade. Utskottet anser det för sin del vara

alldeles uppenbart att en framflyttning av tidpunkten bör ske. I frågan hur

långt framflyttningen bör ske kan givetvis delade meningar råda, då valet

måste träffas efter en avvägning mellan de olika intressen av skilda slag

som gör sig gällande på området. Enligt utskottets uppfattning måste den

största vikt fästas vid de sociala synpunkterna. Dessa har inte beaktats

tillräckligt i Kungl. Maj :ts förslag. Framflyttningen till den 1 januari 1928

tillgodoser i motsvarande mån inte intresset av att bevara de på annans

mark uppförda egna hemmen. Utskottet hänvisar till att det i vissa delar

av landet förekom byggande av egna hem på ofri grund under samma former

som motiverade lagens tillkomst ända till dess den på 1946 års riksdagsbeslut

grundade nya bostadspolitiken fördes ut i verkligheten. De sociala

skälen för att ge lösningsrätt åt dessa nyttjanderättshavare har sådan

tyngd att de måste anses överväga de nackdelar, som från andra synpunkter

kan anföras mot en längre gående framflyttning än Kungl. Maj :t föreslår.

Ett rimligt beaktande av de bostadssociala synpunkterna leder enligt

utskottets mening fram till att den för tillämpning av ensittarlagen avgörande

tidpunkten bör bestämmas till den 1 januari 1948.

b) att utskottet bort hemställa

att riksdagen i anledning av propositionen nr 144 och med

bifall till motionerna 1:892 och II: 1106 för sin del antar

s. 27 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1967

27

följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse av 1 §

lagen den 18 juni 1925 (nr 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare

att inlösa under nyttjanderätt upplåtet

område:

(Kungl. Maj:ts förslag)

(Utskottets förslag)

Den som med nyttjanderätt för

brukande eller bostadsändamål innehar

annan tillhörig mark vare berättigad

att i den ordning denna lag

stadgar tillösa sig marken under förutsättning:
-

dels att

dels att marken sedan den 1 januari

1928 varit bebyggd med nyttjanderättshavare

tillhörigt boningshus,

som under samma tid utgjort

stadigvarande bostad åt honom och

hans familj;

Den som med nyttjanderätt för

brukande eller bostadsändamål innehar

annan tillhörig mark vare berättigad

att i den ordning denna lag

stadgar tillösa sig marken under förutsättning:

tio år;

dels att marken sedan den 1 januari

1948 varit bebyggd med nyttjanderättshavare

tillhörigt boningshus,

som under samma tid utgjort

stadigvarande bostad åt honom och

hans familj;

och dels------nyttjanderättshavarens byggnader.

Avlider nyttjanderättshavare-------— särskilt stadgat.

Ändå att---------om nyttjanderättshavare.

Vid uppskattning----------varit förutsatt.

Vid B. i utskottets hemställan

II. av herrar Alexanderson (fp), Nils-Eric Gustafsson (ep), Ernulf (fp)

och Ngberg (fp), vilka ansett

a) att det avsnitt under rubriken Utskottet som börjar med orden »Den

i» och som slutar med »avser 1 a §» bort ha följande lydelse:

Den i propositionen föreslagna ändringen i 1 a § andra stycket har i första

hand till syfte att undanröja en viss onöj aktighet i den nu gällande lydelsen.

I samband härmed har eftersträvats en närmare anknytning till bestämmelserna

i byggnadslagens 46 § om inlösen av tomtdelar, som tillhör olika

ägare. Den i propositionen föreslagna lydelsen leder emellertid såsom i motionen

påpekats bl. a. till att nyttjanderättshavaren i princip får lösningsrätt

till jordägarens hela tomtinnehav även om den med nyttjanderätt upplåtna

delen med därå uppförda byggnader har lägre värde än den del av tomten,

som tillhör jordägaren och ej utarrenderats. Denna effekt, som icke följer av

nu gällande lydelse, är knappast avsedd och överensstämmer ej med byggnadslagens

principer. Förhållandena illustreras närmare av exemplen i bifogade

bilaga och skall här med hänsyn till sakens komplicerade beskaffenhet

något närmare utvecklas.

Exemplet A. avser det enklaste fall, som avses i lagrummet, nämligen då

jordägaren äger hela tomten men nyttjanderätten avser endast en del därav.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1967

För detta fall stadgas då i första punkten av nu gällande lydelse, att lösningsrätt

— under vissa förutsättningar beträffande husets läge — föreligger till

hela tomten. I andra punkten göres emellertid den inskränkningen, att detta

icke gäller, om värdet av nyttjanderättsdelen jämte därå uppförda byggnader

understiger värdet av annan tomtdel, som är i en ägares hand, d. v. s.

i detta fall den del av tomten, som ej är upplåten med nyttjanderätt. Denna

reglering stämmer väl med byggnadslagens regler. Enligt propositionsförslaget

hänför sig emellertid inskränkningen i andra punkten endast till det

fall, att jordägaren icke äger hela tomten. Den är sålunda inte tillämplig

i exemplet A. Den föreslagna regleringen är förenlig med byggnadslagens

regler endast om jordägarens ej upplåtna tomtdel är mindre värd än nyttjanderättsdelen

med därå uppförda byggnader. Är värdeförhållandet sådant,

som antydcs i bilagan, skulle nyttjanderättshavaren få en bättre ställning

än om han redan ägde den arrenderade marken.

I exemplet B. avses det fall, att en del av tomten äges av tredje man och

nyttjanderätten avser endast del av jordägarens markinnehav. Här framträder

onöj aktigheter i gällande lydelse. Enligt byggnadslagens regler skall

nämligen den delägare, som disponerar det största värdet inom tomten, ha

rätt att inlösa övriga delar. Enligt gällande lydelse av nu ifrågavarande

paragraf är emellertid nyttjanderättshavarens lösningsrätt utesluten endast

om hans värde understiger värdet av varje annan tomtdel, som ingår i jämförelsen,

d.v. s. är det minsta av de jämförda värdena. För att få överensstämmelse

med byggnadslagens regler bör regeln i stället vara, att lösningsrätt

föreligger endast om nyttjanderättshavarens värde är störst, d.v. s. den

är utesluten om värdet understiger någon av de jämförda tomtdelarnas

värde. Ordet varje i gällande lydelse bör således, såsom föreslagits både i

propositionen och motionen, utbytas mot någon. Den i propositionen i övrigt

föreslagna ändringen leder emellertid även i detta fall till mindre tillfredsställande

resultat. Enligt detta förslag får nämligen nyttjanderättshavaren

vid värdejämförelser alltid tillgodoräkna sig värdet av jordägarens hela

tomtdel, vari även ingår värdet av jordägaren tillhöriga, därå uppförda byggnader

om sådana finnes. Någon jämförelse mellan nyttjanderättsdelen med

därå uppförda byggnader och den jordägaren tillhöriga icke utarrenderade

tomtdelen kommer således icke heller i detta fall till stånd. Om jordägarens

värde är större leder förslaget sålunda till en motsättning mot byggnadslagens

regler.

Exemplet C. illustrerar det specialfall, som närmast föranlett propositionens

förslag om ytterligare ändring i lagtexten utöver det förut nämnda utbytet

av ordet varje mot någon. Det gäller här det fall, att nyttj anderättshavarens

värde väl är större än värdet av jordägarens ej utarrenderade

tomtdel men endast med inräknande av sistnämnda värde är större än värdet

av tomtdel, som tillhör tredje man. För detta fall ger propositionsförslaget

tillfredsställande resultat medan motionens och fastighetsbildnings
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1967

kommitténs förslag icke tillgodoser här anlagda synpunkter. Så kan emellertid

ske genom ett speciellt för detta fall avsett tillägg utan att man samtidigt

åstadkommer olämpliga regler för fallen A. och B. Ett sådant tillägg

bör innehålla, att vid jämförelse med tomtdel, som tillhör annan än jordägaren,

hänsyn skall tagas till värdet av hela den tomtdel, som tillhör jordägaren.

I motionen har antytts, att de icke avsedda resultaten måhända kan undvikas

genom tillämpning av den s. k. obillighetsregeln i 2 § andra stycket.

Emellertid synes det olämpligt att ändra gällande lydelse på sådant sätt,

att för helt normala fall ej avsedda effekter uppstår, och för deras neutralisering

hänvisa till en allmän obillighetsregel. Då paragrafen i allt fall innehåller

klara regler om värdejämförelser bör eftersträvas, att de åtminstone

för normala fall leder till önskvärda resultat. På grund härav finner utskottet,

att paragrafen bör ges den lydelse, som föreslås i motionen, med det här

ovan angivna tillägget.

b) att utskottet bort hemställa

att riksdagen i anledning av motionen 1: 891 antar följande

såsom utskottets förslag betecknade lydelse av 1 a §

nämnda lag:

(Kungl. Maj.ts förslag)

1

Ingår mark,--—• -— -—---

År marken tomtindelad, gälle såsom

förutsättning för lösningsrätt

därjämte, att boningshuset i sin helhet

skall vara beläget å en tomt; och

skall i ty fall lösningsrätt äga rum

till tomten eller, där jordägaren ej

äger hela tomten, den del därav

som tillhör denne. I sist angivna fall

äge lösningsrätt dock ej rum, om

värdet av jordägarens tomt del jämte

värdet av där befintliga, nyttjanderättshavaren

tillhöriga byggnader

understiger värdet av någon annan

tomtdel, som är i en ägares hand.

(Utskottets förslag)

§•

boningshuset ligger.

År marken tomtindelad, gälle såsom

förutsättning för lösningsrätt

därjämte, att boningshuset i sin helhet

skall vara beläget å eu tomt; och

skall i ty fall lösningsrätt äga rum

till tomten eller, där jordägaren ej

äger hela tomten, den del därav

som tillhör denne. Avser nyttjanderätten

endast del av tomten, äge

lösningsrätt ej rum, om värdet av

denna del jämte värdet av byggnaderna

understiger värdet av någon

annan tomtdel, som är i en ägares

hand. Vid jämförelse med tomtdel,

som tillhör annan än jordägaren,

skall hänsyn tagas till värdet av hela

den tomtdel, som tillhör jordägaren.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1967

Bilaga

Exempel på tillämpning av 1 a § ensittarlagen

E = område upplåtet med nyttjanderätt.

J = jordägarens ej utarrenderade område.

T = tredje man tillhörig tomtdel.

Värdet av tomtdelarna (i förekommande fall inklusive byggnader) åskådliggöres

genom storleken av respektive ytor.

Gällande lag: Nyttjanderätten avser ej hela tomten; lösningsrätt föreligger

ej eftersom värdet av E. är mindre än J.

Fastighetsbildningskommittén (motionen): Samma resultat; ej lösningsrätt.

Propositionen: Då jordägaren äger hela tomten är undantagsregeln ej

tillämplig. E. har sålunda rätt att lösa hela tomten (om övriga förutsättningar

föreligger).

Gällande lag: Nyttj anderätten avser ej hela tomten; lösningsrätt föreligger

till hela J :s mark med byggnad, eftersom värdet av E. ej är mindre än

varje annan tomtdel.

Fastighetsbildningskommittén (motionen): Lösningsrätt föreligger ej,

då värdet av E. är mindre än J.

Propositionen: Undantagsregeln skall tillämpas, då jordägaren ej äger

hela tomten, men leder till att E. får lösa J., då värdet av E. -f- J. är större

än T.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1967

31

Gällande lag: Lösningsrätt föreligger, om E:s värde är högre än J:s.

Fastighetsbildningskommittén (motionen): Lösningsrätt föreligger ej,

då E:s värde är mindre än T:s.

Propositionen: E. har rätt att lösa J., då E. -}- J. är större än T.

MARCUS BOKTR. STHLM 1967 670032

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.