Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss ändring i lagen om sammanföring av samfälld vägmark och av järnvägsmark med angränsande fastighet m. m. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 235 i första kammaren av herr Skärman och nr 299 i andra kammaren av herr Antby.

1967-02-21 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1967:6, Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss ändring i lagen om sammanföring av samfälld vägmark och av järnvägsmark med angränsande fastighet m. m. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott hänvisade motioner, nr 235 i första kammaren av herr Skärman och nr 299 i andra kammaren av herr Antby.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1967

1

Nr 6

Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss ändring i lagen om

sammanföring av samfälld vägmark och av järnvägsmark

med angränsande fastighet m. m.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott

hänvisade motioner, nr 235 i första kammaren av herr Skärman och nr 299 i andra

kammaren av herr Antby.

I motionerna, som är likalydande, hemställes ”att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj:t måtte hemställa om förslag snarast möjligt till sådan ändring av 1 § lag om

sammanföring av samfälld vägmark och av järnvägsmark med angränsande fastighet

m. m. att denna lag skall äga tillämpning jämväl på ''annan samfälld mark av

uppenbarligen ringa värde’.”

För motionernas innehåll redogöres nedan.

Gällande rätt och dess förarbeten

Genom tillkomsten av 1952 års lag öppnades möjlighet att — vid sidan om sådana

mera ordinära fastighetsbildningsinstitut som laga skifte, ägoutbyte eller avstyckning

i förening med sammanläggning — under enkla former sammanföra vissa slag av

samfälld mark med angränsande fastighet. Föremålet för sammanföringen kan vara

dels mark som vid lantmäteri- eller mätningsförrättning undantagits till väg för gemensamt

behov, dels annan vägmark, som är samfälld för två eller flera fastigheter,

dels mark som är avsedd till avloppsdike, dels ock bäck eller annat dylikt mindre

vattendrag. Genom lagändring 1965 utvidgades tillämpningsområdet till att avse

även mark, som nyttjats för järnväg eller som, utan att ha kommit till sådan användning,

exproprierats eller eljest förvärvats för järnväg. Lagens huvudsyfte är att

skapa lämpliga former för att mark av nu nämnda slag som ej längre erfordras för

något gemensamt behov skall kunna tillföras fastighets enskilda ägovälde. Den i lagen

upptagna formen härför är sammanföring. Detta institut innebär, att marken

sammanföres med angränsande fastighet, i vilken den därefter ingår. Efter sammanföringen

skall marken vara fri från inteckningar och andra gravationer, som dittills

besvärat den, och i stället svara för samma gravationer och inteckningar som den

fastighet, med vilken den sammanförts. Fråga om sammanföring skall prövas vid

lantmäteriförrättning. Förfarandet vid denna är i flera hänseenden enklare än vid

förrättning enligt jorddelningslagen. Delägare i samfällighet, som blir föremål för

sammanföring, är berättigad att för den förlust han därigenom tillfogas få ersättning

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 3 avd. Nr 6

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1967

av ägaren till den fastighet med vars ägovälde sammanföring sker. Som villkor härför

gäller emellertid att anspråk på ersättning framställes innan förrättningen avslutas.

Under förarbetena till 1952 års lag diskuterades även den av motionären nu föreslagna

möjligheten att låta lagen omfatta sammanföring av samfälld mark över

huvud taget med angränsande fastighet.

Initiativet till 1952 års lagstiftning, kan spåras tillbaka till tre vid 1936 års riksdag

väckta motioner (1:286, 11:471, 11:473). I motionerna åsyftades ej sammanföring

av annan samfälld mark än vägmark. T andra lagutskottets av riksdagen godkända

utlåtande: (nr 28) i anledning av motionerna hemställdes att Kungl. Maj:t måtte

låta utreda frågan. Sedan vissa yttranden inhämtats upprättades härefter år 1938

inom justitiedepartementet en promemoria i ämnet (Justitiedepartementets promemorior

1938:2). Denna remissbehandlades, varefter ärendet år 1942 överlämnades

till fastighetsbildningssakkunniga. Dessa avgav den 15 november 1950 till chefen för

justitiedepartementet en promemoria med lagförslag.

Enligt 1938 års förslag skulle sammanföringsförfarandet i första hand avse samfälld

väg, men därjämte skulle de för väg givna reglerna äga motsvarande tillämpning

i fråga om samfällt dike.

I ett stort antal yttranden diskuterades, huruvida icke den ifrågasatta lagstiftningen

borde omfatta även andra samfälligheter än vägar och diken. Å ena sidan hävdades.

att behov ofta förelåg att på ett enkelt sätt kunna, sammanföra även annan

samfälld mark, som blivit onyttig för avsett ändamål, med den fastighet varmed

marken lämpligen kunde sambrukas. Å andra sidan ifrågasattes lämpligheten av en

sådan utvidgning av den ifrågasatta lagstiftningens tillämpningsområde.

Departementschefen framhöll i propositionen 1952:40 att riktpunkten för lagstiftningen

borde vara att skapa en form, genom vilken mark varom här var fråga kunde

på lämpligt sätt föras in i fastighetsindelningen utan att arbetet och kostnaderna blev

oproportionerligt stora i förhållande till markens som regel ringa värde. Självfallet

fick dock strävandena efter enkelhet ej leda till att rättssäkerhetskravet icke tillbörligen

beaktades. — Den angivna riktpunkten för lagstiftningen föranledde, att densamma

borde avse allenast sådan mark, vilken i det alldeles övervägande antalet fall

hade obetydligt värde. Med hänsyn härtill ansåg departementschefen liksom de sakkunniga

att endast mark avsedd till väg och dike, varmed borde jämställas även åoch

bäckfåror, borde inbegripas under lagstiftningen.

Tidigare riksdagsbehandling av frågan om utvidgning av

tillämpningsområdet för 1952 års lag

I en vid 1959 års riksdag väckt motion, 11:122, framlades ett förslag om att tilllämpningsområdet

för 1952 års lag borde vidgas till att i princip omfatta samfälld

mark av alla slag. Över motionen yttrade sig lantmäteristyrelsen och 1954 års fastighetsbildningskommitté.

Tredje lagutskottet, som avstyrkte bifall till motionen, uttalade i sitt av riksdagen

godkända utlåtande nr 8 följande.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1967

3

Utskottet vill i likhet med remissinstanserna vitsorda att behov föreligger av en

lagstiftning i den av motionen angivna riktningen. Frågan utgör emellertid en detalj

i det mera omfattande spörsmålet om fastighetsbildningens framtida utformning.

Detta utredes f. n. av 1954 års fastighetsbildningskommitté, vars arbete nu synes

närma sig slutskedet.

Eftersom ett bifall till motionen icke gärna kan ske utan att frågan erhåller en allsidigare

belysning samt fastighetsbildningskommittén bättre än någon annan synes

ägnad för denna uppgift, vilken f. ö. redan finnes upptagen på kommitténs handlingsprogram,

anser utskottet att kommitténs utredningsresultat bör avvaktas.

Mot tanken att avvakta kommitténs förslag har motionärerna åberopat att man

därigenom endast förhalar en angelägen reform. Utskottet delar icke denna uppfattning

utan anser att kommitténs arbete i denna såväl som andra frågor inom dess

verksamhetsområde först bör avvaktas, så att hela det stora frågekomplexet om fastighetsbildningens

framtida utformning kan behandlas i ett sammanhang.

Avslutningsvis vill utskottet uttala sin ttillfredställelse med att den av motionären

väckta frågan kommer att uppmärksammas av fastighetsbildningskommittén under

dess fortsatta arbete, vilket utskottet hoppas snart kommer att leda till synbara resultat.

I samband med att riksdagen år 1965 behandlade propositionen 1965:102 om utvidgning

av 1952 års lag till att avse även viss jämvägsmark hemställdes i motionerna

1:738 och 11:867 att lagen också skulle omfatta samfälld mark av uppenbarligen

ringa värde. Utskottet hänvisade i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 25 år

1965 bl. a. till att frågan uppmärksammats och lösts i fastighetsbildningskommitténs

nedan redovisade förslag och uttalade i anslutning därtill att skäl förelåg att avvakta

Kungl. Maj:ts förslag i ämnet. Motionerna föranledde därför ingen riksdagens åtgärd.

Som ovan nämnts har riksdagen år 1965 även behandlat ett propositionsförslag

om utvidgning av tillämpningsområdet till avse jämväl järnvägsmark. Riksdagen

biföll förslaget.

Offentlig utredning

1954 års fastighetsbildningskommitté har år 1963 avgivit sitt betänkande om fastighetsbildning

(SOU 1963:68). Av betänkandet framgår bl. a. att kommittén låtit

samtliga åtgärder som syftar till en ändring av bestående fastighets struktur i något

avseende — jämväl beträffande rätt i samfälld mark och beträffande servitutsförhållandena

— utgöra ett enda institut benämnt fastighetsreglering. Detta avses inte

ersätta bara laga skiftet, där detta har till syfte att åstadkomma en omarrondering,

och nuvarande ägoutbyte utan även en del speciella fastighetsbildningsformer såsom

servitutsutbrytning och sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet.

För nybildning av fastighet föreslås instituten avstyckning, klyvning och sammanläggning.

Av dessa skiljer sig avstyckningen och sammanläggningen till sin allmänna

konstruktion föga från motsvarande fastighetsbildningsåtgärder enligt gällan
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1967

de rätt. Klyvningen ersätter den form av nuvarande laga skifte som innebär en utbrytning

av ideell andel i fastighet.

I betänkandet (s. 443) uttalas bl. a. följande:

Den marköverföring som enligt kommittéförslaget är avsedd att kunna äga rum

inom fastighetsregleringens ram är konstruerad på i huvudsak samma sätt som sammanföringen

enligt 1952 års lag och kommer att medgiva lika goda möjligheter som

denna att på ett från fastighetsindelningssynpunkt lämpligt sätt avveckla onyttiga

samfälligheter, varjämte tidigare framförda önskemål om en utvidgning av tillämpningsområdet

för sammanföringsinstitutet (se tredje lagutskottets uti. 8/1959) komma

att tillgodoses. Ett genomförande av de föreslagna bestämmelserna om fastighetsreglering

bör följaktligen förbindas med ett upphävande av nuvarande särlagstiftning

om sammanföring, men därvid bör tillses, att de förenklingar i förrättningshandläggningen

som för närvarande äro tillåtna i ärenden angående sammanföring kunna

i motsvarande utsträckning tillämpas även i fortsättningen. Genom dessa förenklingar

ha betydande arbetsekonomiska fördelar kunnat vinnas utan att rättssäkerhetskravet

blivit eftersatt, och det är angeläget att den föreslagna reformen icke medför ett

mera formbundet och tyngande förfarande.

Fastighetsbildningskommitténs förslag är efter remissbehandling föremål för Kungl.

Maj :ts övervägande.

Motionerna

Motionärerna framhåller inledningsvis att Sverige har av ålder haft en ordnad och

relativt hårt reglerad jorddelning. Detta har varit till stor fördel i många hänseenden

men gör att fastighetsregleringen vid de under de senaste årtiondena framtvingade

strukturförändringarna blivit invecklad och med hänsyn till den under andra förutsättningar

tillskapade lagstiftningen onödigt tungrodd. Härtill kommer att kravet på

självfinansiering av lantmäteriet tvingat fram ständiga taxehöjningar av den graden

att lantmäterikostnaderna nu är 15 å 20 gånger högre än år 1947, då sportlersystemet

avskaffades och lantmäteriet helt förstatligades. Dessa omständigheter har tillsammans

medfört, att det ideligen förekommer att kostnaden för de åtgärder som enligt

gällande lagstiftning påfordras för att reglera vissa markförhållanden överstiger värdet

av den mark — samfällda områden, mosslotter o. d. — det gäller att reglera.

Motionärerna fortsätter:

Två vägar har man med hänsyn därtill och på grund av lantmäteriets stora arbetsbörda

sökt sig fram på. Den ena är att förbigå svårigheterna, skjuta över dem på

framtiden under förhoppningen — antagligen — att andra, bättre former skall tvinga

sig fram. Den andra är att genom moderniserad lagstiftning förenkla regleringsförfarandet

med bibehållande av rättssäkerheten. Den bäst utformade och mest användbara

av de få lagar som i detta syfte tillkommit är lagen den 18 april 1952 om

sammanföring av samfälld vägmark och av järnvägsmark med angränsande fastighet

m. m.

Ett fel med denna lag är att den från början begränsades att avse allenast onyttig

samfälld väg- och diskesmark. Ett försök att utvidga dess användningsområde gjordes

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1967

5

år 1959 men avvisades då av riksdagen under åberopande av att 1954 års fastighetsbildningskommitté

bearbetade frågan. Denna kommitté, som var en ombildning av

1939 års fastighetsbildningssakkunniga, har år 1963 avgivit sitt betänkande och därvid

föreslagit ett fastighetsregleringsinstitut som, förutom annat, även skulle innefatta

en marköverföring på samma sätt som i begränsad omfattning kan ske enligt sammanföringslagen.

Betänkandet har varit utsänt på remiss och torde bearbetas på departementet.

Då det emellertid dröjt med propositionen och särskild proposition

framlades till 1965 års riksdag om utvidgning av sammanföringslagen till att avse

även förlagd jämvägsmark, gjordes ett nytt försök att i samband därmed få lagen

utvidgad att avse även »annan samfälld mark av uppenbarligen ringa värde». Men

även denna gång lades den stora reformens döda hand över en önskvärd delreform,

som därtill inte bort medföra några som helst betänkligheter av formell art eller

några konsekvenser på andra områden, eftersom avsedda samfällda markområden

är av exakt samma karaktär som de vägar och diken man hittills begränsat sig till.

Motionärerna hemställer avslutningsvis, under hänvisning till att den stora reformen

av fastighetsbildningslagstiftningen dröjer ytterligare några år och för att ändå

något skall ske på området, att lagen utvidgas i den riktning som föreslogs vid 1965

års riksdag.

Beträffande motionernas fullständiga innehåll hänvisas till motionen 11:299.

Utskottet

Lagen om sammanföring av samfälld vägmark och av järnvägsmark med angränsande

fastighet äger tillämpning dels på mark, vilken vid lantmäteri- eller mätningsförrättning

undantagits till väg för gemensamt behov, samt på annan vägmark, som

är samfälld för två eller flera fastigheter, dels på viss järnvägsmark. Med vägmark

jämställes i lagen sådan mark som är avsedd till avloppsdike, bäck och annat dylikt

mindre vattendrag.

På ovan angivna skäl yrkar motionärerna att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t

måtte hemställa om förslag till sådan ändring av nyssnämnda lag att den skall äga

tillämpning även på annan samfälld mark av uppenbarligen ringa värde.

I likhet med motionärerna anser utskottet att behov föreligger av en lagstiftning

i den av dem angivna riktningen. Frågan, som kan anses vara löst på ett tillfredsställande

sätt i fastighetsbildningskommitténs förslag, är emellertid f. n. under Kungl.

Maj:ts övervägande i samband med behandlingen av hela frågekomplexet om fastighetsbildningens

framtida utformning. Ett utbrytande av förevarande spörsmål,

som torde tarva särskilda överväganden bl. a. mot bakgrund av fastighetsbildningskommitténs

förslag i övrigt, torde inte leda till att lagstiftning på området kommer

till stånd mycket tidigare än om Kungl. Maj:ts förslag i ämnet avvaktas. Då den

nya lagen genomföres skulle dessutom förfarandet i dessa frågor ånyo ändras. Vid

sådana förhållanden anser utskottet inte skäl föreligga tillstyrka bifall till motio
-

nerna.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1967

Utskottet får därför hemställa,

att förevarande motioner, 1: 235 och II: 299, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 21 februari 1967

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Svante Kristiansson, Knut Johansson,

Ebbe Ohlsson, Erik Jansson, Nils-Eric Gustafsson*, Åkesson och Torsten Hansson*;
från

andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg, fru Torbrink,

herrar Grebäck, Hedin, Persson i Tandö och Åberg*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.