Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om effektivisering av övervakningen inom kriminalvården.

1967-03-09 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

ABU 1967:9, Utlåtande i anledning av väckta motioner om effektivisering av övervakningen inom kriminalvården.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 9 år 1967

1

Nr 9

Utlåtande i anledning av väckta motioner om effektivisering av

övervakningen inom kriminalvården.

I de likalydaude, till allmänna beredningsutskottet hänvisade motionerna

I: 121 „av herrar Enarsson och Lundberg samt II: 159 av herr Werner m. fl.

framföres synpunkter på arbetsbetingelser och arvodering för övervakare

inom den s. k. frivården samt hemställes, att riksdagen i skrivelse till

Ivungl. Maj :t måtte anhålla att Kungl. Maj :t måtte överlämna motionen till

utredningen om övervakare inom kriminalvården för beaktande.

Motionärerna framhåller att kriminologiska forskare och andra med erfarenhet

av kriminalvård ofta anför frivårdens företräden framför anstaltsvardens,

i synnerhet när det gäller det yngre klientelet. Brottsbalken ger

också avsevärda möjligheter att tillämpa frivårdsformen även för åldersgrupper

över 18 år.

Skyddstillsynen torde kunna ge avsevärt bättre resultat med förbättrade

arbetsbetingelser för övervakaren. Begär man att eu övervakare skall fullgöra

de många grannlaga uppgifter som instruktionen ålägger honom

maste också arvodet stå i rimlig proportion till insatsen. Medan en fång•vårdsplats

kostar mellan 80 och 100 kronor per dag — enbart i driftkostnad

— utgår till övervakaren ett arvode om endast 25 kronor per månad

med retroaktiv utbetalning efter fullgjort uppdrag. Detta kan innebära

att övervakaren forst efter tre år erhåller sitt arvode, vilket därtill betraktas

som skattepliktig inkomst. Med tanke på att frivården rätt skött har

stora möjligheter att nå resultat torde det vara starkt motiverat att också

ge högre ersättning. Den som tillrättaför en ung människa som kommit in

pa brottets bana har utöver den rent personliga insatsen också gjort en

samhällsekonomisk insats av stora mått. Motionärerna anser, att det med

nuvarande penningvärde vore realistiskt med ett arvode om 1 000 kronor

per klient och år. Ett arvode i rätt proportion till avsedd insats skulle stimulera

vederbörande att med allvar bemöda sig om att lösa sin upppgift

Motionärerna anför vidare, att det har visat sig att övervakare gärna

överhopar sig med övervakningsuppdrag. Orsaken härtill kan kanske bl. a.

sokas i den blygsamma arvoderingen. Det kan förekomma att en och

samma person åtar sig upp till 75 övervakningar. Självfallet måste de

många uppdragen medföra att tillsynen sjunker i kvalitet. En begränsning

till fem uppdrag synes rimlig

En begränsning av uppdragens antal innebär att ett större antal övervakare

måste anskaffas. Redan nu råder rekryteringssvårigheter. Den ökade

arvoderingen skulle dock troligen visa sig vara en stimulerande faktor.

Utskottet har inhämtat yttrande över motionerna från kriminalvårdsBihang

till riksdagens protokoll 1967. 11 samt. Nr 9

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 9 år 1967

styrelsen, som hänvisar till vad styrelsen uttalat i här berörda frågor i

sitt i mars 1966 avgivna yttrande över motionen 11:6 1966 angående utformningen

av den s. k. frivården, i vilken motion hemställts om utredning

särskilt i fråga om övervakningssystemet och en mer organiserad utbildning

för övervakarkåren. I sitt yttrande häröver har styrelsen åberopat,

att en utredning tillsatts med uppdrag att behandla de enskilda övervakarnas

ställning inom kriminal- och socialvård och utalat att det var obehövligt

att härutöver tillsätta ytterligare en utredning av den typ motionärerna

avsett (se allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 35/1966).

I sitt nu avgivna yttrande har styrelsen tillstyrkt motionärernas hemställan

att motionerna måtte överlämnas till utredningen om övervakare inom

kriminalvården för beaktande.

Utskottet

Enligt sina direktiv skall utredningen om övervakare inom kriminalvården

(se bil. 1) bl. a. behandla frågan om åtgärder för att stimulera rekryteringen

av goda övervakare, arvodenas storlek och sättet för deras utbetalande

samt ersättning för övervakarnas kostnader och därmed sammanhängande

frågor om beskattning. Utredningen skall vidare överväga om antalet

övervakningsfall per övervakare bör på något sätt begränsas.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under första halvåret 1967.

Då utredningen enligt direktiven har att beakta de frågor som omfattas

av motionerna får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna I: 121 och II: 159 icke må

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 9 mars 1967

På allmänna beredningsutskottets vägnar:

NANCY ERIKSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sörlin*, Hellebladh, Eric Gustaf Peterson,

Axel Kristiansson*, Hedlund, Yngve Persson*, fru Elvy Olsson*,

herrar Helge Karlsson, Wååg, fru Diesen, fru Hamrin-Thorell och herr

Blomquist; samt

från andra kammaren: fru Eriksson i Stockholm, fru Jäderberg*, herrar

Hamrin i Kalmar, Dickson*, Haglund, Rimås*, Wikner, Larsson i Borrby,

Nilsson i Bästekille, Rask, Johansson i Växjö och Hugosson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

av herr Nilsson i Bästekille.

Reservation

s. 3 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 9 år 1967

3

Bilaga 1

Direktiv för utredningen om övervakare inom kriminalvården

(i de delar som intagits i riksdagsberättelsen 1967)

Dire,1nJc, (anförande av statsrådet Kling till statsrådsprotokollet den 4

mars 1966):

Sedan lång tid har frivilliga krafter anlitats för övervakning av de villkorligt

dömda och av dem som har frigivits villkorligt eller utskrivits på

p™.v/ran fångvårdsanstalt. Enskilda personer och sammanslutningar har

utfört ett betydelsefullt pionjärarbete i fråga om stöd och hjälp åt detta

klientel. Tjänstemän hos de frivilliga skyddsföreningarna hade länge hand

om den overvagande delen av övervakningen och tillsynen. Dessa föreningars

verksamhet har numera i huvudsak avvecklats. Fortfarande svarar

emellertid skyddsvärnen i Stockholm och Göteborg med bidrag från staten

för övervakningen av en väsentlig del av frivårdsklientelet i dessa städer.

Ett mte obetydligt antal övervakningar ombesörjs av personer som är anstallda

mom skilda grenar av socialvården. Den statliga skyddskonsulentorganisationen

har från en blygsam början år 1942 byggts ut till att omfatta

39 distrikt och 114 tjänstemän i konsulent- och assistentgraderna. Samtidigt

har emellertid klientelet ökat fortlöpande. Skyddskonsulenterna och deras

assistenter hinner sjalva fungera som övervakare endast i de svåraste och

™est. komplicerade fallen. Skyddskonsulentorganisationens utbyggnad har

därför inte på något avgörande sätt minskat behovet av frivilliga medhjälpare

i övervakningsarbetet. Två tredjedelar av totala antalet övervakningar

utövas f. n. av personer utanför kretsen av yrkesmässigt verksamma tjänsteman

inom kriminal- och socialvård.

Det ar mot den nu tecknade bakgrunden naturligt att frågorna om kvalitikationerna

hos lekmannaövervakare, om formerna för deras rekrytering

och om storleken av den ersättning de bör få för sina uppdrag har ställts

under diskussion.

Det har hittills gått att utan större svårigheter finna övervakare för flertalet

frivårdsfall. Omdömesgilla, intresserade och socialt inställda människor

i skilda yrken och samhällsförhållanden har i stor utsträckning ställt

sig till förfogande för dessa uppgifter. De utgör ett värdefullt och i dagens

lage omistligt inslag i frivårdsarbetet.

Redan utvecklingen av klientelsiffrorna visar emellertid att ansträngningar

bör göras att på sikt stimulera rekryteringen av goda övervakare.

Detta blir så mycket angelägnare som en förskjutning har inträtt i förhållandet

mellan anstaltsvård och frivård inom den moderna kriminalpolitiken

sådan den har kommit till uttryck bl. a. i brottsbalkens påföljdssystem.

Tillämpningsområdet för kriminalvård i frihet tenderar att alltmer

vidgas. Det är därför ett angeläget samhällsintresse att i tid sörja för

att lämpliga övervakare finns att tillgå i tillräckligt antal. Hur detta syfte

skall nås bör utredas allsidigt och förutsättningslöst.

Frågan om övervakningsarvodets storlek är självfallet av stor betydelse

i detta sammanhang. När denna fråga har behandlats vid tidigare tillfällen,

har tanken på en differentiering av arvodesbeloppen efter uppdragens olika

beskaffenhet ibland förts fram. Det har sagts att övervakningen av en villkorligt

frigiven eller av en person som efter dom på ungdomsfängelse eller

internering vårdas utom anstalt i allmänhet kräver större insatser från

övervakarens sida än övervakningen av andra frivårdsfall. Det har också

gjorts gällande att de första månaderna av en övervakningsperiod normalt

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 9 år 1967

är mer arbetskrävande än de följande. Vid utredningen bör skälen för och

emot en sådan differentierad arvodessättning övervägas. Om utredningen

leder till förslag om differentierade övervakararvoden, bör det redovisas

hur detta påverkar arbetet inom kriminalvårdens administration.

Ersättningens storlek hänger samman med möjligheterna att tillse att

övervakarens arvode inte beskattas till den del det använts för att täcka

kostnader i anledning av uppdraget. Denna fråga har vid upprepade tillfällen

behandlats i riksdagen. Bevillningsutskottet anförde i utlåtande 1961: 43

att de utgifter som övervakarna liar haft är att betrakta som avdragsgilla

kostnader samt att de speciella förhållanden som är förknippade med

uppdraget motiverar att frågan om de uppgivna kostnaderna bedöms efter

tämligen generösa grunder. Utskottet framhöll i anslutning härtill att det

även borde beaktas att det kan ställa sig svårt för övervakarna att styrka

kostnaderna. Riksdagen godkände utlåtandet. Riksskattenämnden har i

cirkulärskrivelser till taxeringsintendenterna hänvisat till bevillningsutskottets

uttalande. Praxis synes likväl alltjämt vara växlande. Taxeringsmyndigheterna

torde sålunda vara mer återhållsamma när det gäller att godkänna

avdrag för en övervakare som har flera övervakningsuppdrag än för

den som bara har ett eller ett par uppdrag.

Under utredningen bör därför frågan om övervakarnas kostnader säl skilt

uppmärksammas. Bland de alternativ som synes böra undersökas är, om

särskild kostnadsersättning lämpligen kan utgå i form av visst schablonbelopp,

som förutsätts svara mot kostnaderna i samband med uppdraget.

En sådan kostnadsersättning är enligt allmänna regler skattefri. Det bör

vidare övervägas i vilken utsträckning det kan vara möjligt att dessutom

bereda övervakarna ersättning för större kostnader vid särskilda tillfällen.

Längre resor i anledning av övervakningsuppdraget, förlust av arbetsförtjänst,

när övervakaren av någon anledning har varit tvungen att ta ledigt

från sitt arbete för att kunna fullgöra sitt uppdrag, och liknande omständigheter

av tillfällig beskaffenhet kan tänkas motivera ersättning i särskild

ordning. Även sådan ersättning är, i den mån den inte avser förlorad arbetsförtjänst,

skattefri. Ett önskemål som har framförts är vidare att arvodena

betalas ut årsvis och inte såsom f. n. efter uppdragets slut, d. v. s.

normalt efter tre år. Förutsättningarna för denna administrativa omläggning

bör klaxdäggas.

Lösningen av övervakarnas ersättningsfråga bestämmer givetvis inte ensamt

rekryteringsläget. Även åtgärder av annat slag kan vara ägnade att

bredda rekryteringsunderlaget. Upplysning om övervakarnas uppgifter och

funktioner bör på olika sätt kunna spridas hos en större allmänhet. Möjligheterna

att rikta sådan upplysning i större utsträckning än f. n. till skilda

ideella föreningar och fackliga organisationer torde särskilt beaktas. Man

har anledning räkna med att de som engagerar sig i ideellt eller fackligt

föreningssammanhang är mer benägna än andra att ställa sig till föi fogande

för frivilligt socialt arbete. Rekryteringssträvandena bör emellertid

rikta sig även mot kretsar utanför föreningslivet. Under utredningen bör

undersökas hur en upplysningsverksamhet av det slag som här har antytts

bör läggas upp och organiseras.

Lika viktig som upplysningen utåt är informationen inåt. Ett reservationsanslag,

som har uppförts med 50 000 kr. för innevarande budgetår,

står till kriminalvårdsstyrelsens förfogande för kurser för övervakare och

personundersökare. Med medel från detta anslag ordnas kurser med skiftande

innehåll och av olika längd. Med ledning bl. a. av de erfarenheter

s. 5 Kontrollera mot PDF

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 9 år 1967 5

från området som kriminalvårdsstyrelsen kan ha att redovisa bör utredningen

undersöka hur utbildningen för övervakarna lämpligen bör utformas.

Alla övervakningar skall ske under överinseende av skyddskonsulenten.

Skyddskonsulenterna bör ha ett fast grepp över frivårdsklientelet i dess

helhet. För att åstadkomma detta har övervakarna ålagts en tätare rapporteringsskyldighet

än tidigare beträffande sina övervakningsfall. Det är viktigt

att skyddskonsulenterna håller nära kontakt med de enskilda övervakarna

och biträder dem med råd och anvisningar. Vid utredningen bör övervägas

lämpliga åtgärder för att underlätta för konsulenterna att ge övervakarna

den service och handledning som behövs. Allteftersom skyddskonsulentorganisationen

får resurser för en vidgad kontroll av hur övervakningsuppdragen

utövas blir de mer slentrianmässiga övervakningar som

väl ännu någon gång förekommer allt sällsyntare. Med detta är också sagt

att allt större krav ställs på de enskilda övervakarna. Möjligheterna att

hindra en övervakad från att återfalla i brott och att påverka honom i

positiv riktning under övervakningstiden är i hög grad beroende av den

aktivitet som övervakaren utvecklar. En förutsättning för att lekmannaövervakningen

skall ge ett gott resultat är också att inte alltför många övervakningsuppdrag

samlas på en och samma hand. Tillgänglig statistik visar

att den 1 september 1965 endast 355 av 10 140 övervakare hade fler än

fem uppdrag. Förhållandena synes alltså nu i stort sett vara tillfredsställande,

allra helst som det stora flertalet av de 355 torde vara kriminalvårdstjänstemän

eller anställda inom socialvården. Om tillgången på kvalificerade

övervakare går ned, kan läget emellertid snabbt ändras. Det bör övervägas

vid utredningen om antalet övervakningsfall per övervakare bör på något

sätt begränsas.

Inte endast kriminalvårdsklientel är föremål för övervakning. Även inom

barna- och ungdomsvården och nykterhet svår den utgör övervakningarna

en betydelsefull del av vårdarbetet. Förutsättningarna för de olika slagen

av övervakningar är i många avseenden lika. Vid utredningen bör övervägas

i vad män de lösningar som man stannar för i fråga om övervakning

inom kriminalvården kan få tillämpning även inom barna- och ungdomsvården

och inom nykterhetsvården.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.