Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner angående den s. k. 80-procentregeln vid inkomstoch förmögenhetsbeskattningen.

1967-03-14 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1967:13, Betänkande i anledning av väckta motioner angående den s. k. 80-procentregeln vid inkomstoch förmögenhetsbeskattningen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 13 år 1967

1

Nr 13

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

angående den s. k. 80-procentregeln vid inkomst- och

förmögenhetsbeskattningen.

(2:a avd.)

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande

motionerna I: 155 av herr Gösta Jacobsson m. fl. och II: 198 av herr

Thglén m. fl., har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj :t hemställa om utredning av frågan om sådan ändrad avfattning av

1952 års förordning med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa

fall, att den 80-procentiga reduktionsregeln vid inkomst- och förmögenhetstaxeringen

blir effektiv.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framförda

yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,

hänvisa till motionen I: 155.

Enligt förordningen den 6 juni 1952 (nr 410) med bestämmelser om begränsning

av skatt i vissa fall äger fysisk person och oskift dödsbo åtnjuta

avkortning av påförd statlig inkomstskatt och förmögenhetsskatt eller restitution

av erlagd sådan skatt eller båda dessa förmåner i förening. Avkortningen

och restitutionen skall avse det belopp varmed påförd statlig

inkomstskatt och förmögenhetskatt samt allmän kommunalskatt, landstingsmedel

och tingshusmedel sammanlagt överstiger 80 procent av den enligt

förordningen om statlig inkomstskatt taxerade inkomsten ökad med det

belopp varmed avdrag för allmänna skatter åtnjutits vid den ifrågavarande

taxeringen (den s. k. 80-procentregeln). Avkortningen och restitutionen får

dock aldrig inkräkta på de kommunala skatterna — allmän kommunalskatt,

landstingsmedel och tingshusmedel. Beträffande den statliga förmögenhetsskatten

får denna aldrig nedbringas till lägre belopp än som motsvarar den

skatt, som skall utgå på femtio procent av den skattepliktiga förmögenheten.

För att komma i åtnjutande av avkortning eller restitution skall den

skattskyldige inge särskild ansökan till länsstyrelsen i det län, inom vilket

han taxerats till statlig inkomstskatt för det ifrågavarande taxeringsåret,

eller — därest han taxerats till sådan skatt i Stockholm — till överståthållarämbetet.

Ansökan skall vara nämnda myndighet till handa före utgången

av kalenderåret näst efter taxeringsåret vid äventyr att avkortning

1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 7 saml. Nr 13

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 13 år 1967

eller restitution inte må beviljas. Om förutsättningarna för åtnjutande av

avkortning eller restitution föreligger först efter utslag av kammarrätten

eller regeringsrätten, skall ansökningen inges inom ett år efter det kammarrättens

utslag vunnit laga kraft eller regeringsrättens utslag meddelats.

Enligt de ursprungliga bestämmelserna om skattebegränsning tick skattereduktionen

endast gå ut över den statliga inkomstskatten och inte såsom

nu även över viss del av den statliga förmögenhetsskatten. I proposition nr

359 till 1942 års riksdag uttalade föredragande departementschefen bl. a.

att uppfattningen att förmögenheten såsom sådan medförde skattekraft oberoende

av inkomsten och att man inte kunde uppställa kravet, att en förmögenhetsskatt

alltid skulle kunna betalas ur inkomsten utan fick belasta

själva förmögenheten, lett till att alla förslag om maximering dittills avvisats

av statsmakterna. Denna uppfattning fann departementschefen visserligen

grundad i de fall, då belastningen av själva förmögenheten vore av

övergående natur, men att läget blev ett annat vid mycket stora förmögenheter

och då skattesatserna stigit till sådan höjd, att även vid normal avkastning

förmögenheten mera permanent behövde tas i anspråk för skattens

erläggande. Vid övervägande av det förslag till bestämmelser om skattebegränsning,

som propositionen innehöll, hade departementschefen inte

ansett riktigt att göra avsteg från principen, att skatt på förmögenhet kunde

idgå oberoende av inkomstens storlek. Den begränsning som föreslogs lämnade

därför den särskilda förmögenhetsskatten så till vida orubbad, att

denna under alla förhållanden skulle utgå, även om på grund därav skattebeloppet

inte kom att nedbringas till de 80 procent av den taxerade inkomsten,

som i övrigt föreslogs såsom maximum.

Den nuvarande avfattningen av 80-procentregeln tillkom på förslag av

1949 års skatteutredning. Utredningen fann (SOU 1951:51 s. 250) att något

praktiskt hinder för alt inbegripa den statliga förmögenhetsskatten i

det belopp, som enligt spärregeln skulle kunna avkortas eller restitueras,

inte syntes finnas. Enligt av utredningen inhämtade uppgifter från länsstyrelserna

hade 80-procentspärren på grund av ifrågavarande inskränkning

i vissa fall icke medgivit en begränsning av skatterna till 80 procent

av inkomsten. Då detta varit avsikten med spärren och denna avsikt utan

större olägenheter syntes kunna förverkligas genom att skattereduktionen

tilläts omfatta även förmögenhetsskatten, fanns enligt utredningens mening

skäl för en sådan utvidgning av de nuvarande bestämmelserna. Vid utvidgningen

måste dock fästas det villkoret, att förmögenhetsskatten icke därigenom

nedbringades till lägre belopp än som motsvarande skatten på 50

procent av den skattepliktiga förmögenheten. 80-procentspärren skulle

nämligen eljest i vissa fall leda till en rubbning av grunderna för den statliga

förmögenhetsskatten.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 13 år 1967 3

Att skatterestitutionen inte får överstiga ett belopp, motsvarande — förutom

kommunalskatten — skatten på 50 procent av den skattepliktiga förmögenheten,

sammanhänger med den i 9 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt

givna s. k. reduktionsregeln. Normalt skall såsom beskattningsbar

förmögenhet vid taxering till statlig förmögenhetsskatt upptagas

den skattskyldiges skattepliktiga förmögenhet. Om emellertid för fysisk

person eller oskift dödsbo den skattepliktiga förmögenheten överstiger

trettio gånger ett belopp, motsvarande summan av den skattskyldiges enligt

förordningen om statlig inkomstskatt fastställda sammanräknade nettoinkomst

för beskattningsåret, skall den beskattningsbara förmögenheten

utgöra detta belopp, dock minst femtio procent av den skattepliktiga förmögenheten.

Reduktionsregeln innebär, såsom framhölls vid dess tillkomst

(se SOU 1946: 79 s. 194), att då den skattskyldiges sammanräknade nettoinkomst

understiger 1 2/3 procent av den skattepliktiga förmögenheten någon

ytterligare reduktion av förmögenhetsskatten inte erhålles.

Bevillningsutskottet hade senast förra året att pröva samma yrkande

som det nu framförda. I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 19/1966

avvisade utskottet yrkandet och erinrade därvid om att enligt den särskilda

reduktionsregeln i 9 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt den beskattningsbara

förmögenheten — oavsett om förmögenhetsavkastningen varit

ringa eller ingen alls — inte fick fastställas lägre än till hälften av den

skattepliktiga förmögenheten. Detta i sin tur sammanhängde med grunderna

för den svenska förmögenhetsskattelagstiftningen, som byggde på principen,

att förmögenheten som sådan gav viss skattekraft oberoende av inkomsten.

Ett upphävande av den av motionärerna påtalade begränsningsregeln

kunde därför inte ske utan att man rubbade grunderna för förmögenhetsbeskattningen.

Bevillningsutskottet framhöll också att 80-procentregeln,

därest den tilläts inkräkta på de kommunala skatterna, skulle kunna

få för vissa kommuner mindre gynnsamma verkningar.

I de förevarande motionerna framhålles att det till 80-procentregeln fogade

villkoret att skatten inte får nedbringas till lägre belopp än som

motsvarar skatten på 50 procent av den skattepliktiga förmögenheten i

vissa fall leder till att 80-procentspärren inte blir effektiv. Detta är bl. a.

fallet i fråga om förmögenheter med låg avkastning, t. ex. jordbruksfastigheter

med höga taxeringsvärden. Det totala skattebeloppet kan därvid väsentligt

överstiga 80 procent av inkomsten och i det närmaste ta hela inkomsten

i anspråk. Den fortskridande penningvärdeförsämringen, vilken

efter hand avspeglat sig i höjda taxeringsvärden utan motsvarande ökning

av avkastningen, har medfört att spärregelns konstruktion i individuella

fall kan leda till en mer betungande beskattning än som varit av statsmakterna

avsedd. Bestämmelserna kan i de individuella fallen leda till påtagliga

orättvisor och få en rent konfiskatorislc effekt. Enligt motionärernas

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 13 år 1967

mening bör en ändring kunna genomföras utan att förmögenhetsbeskattningens

grunder rubbas. Även svårigheterna med att skattereduktionen inte

får drabba de kommunala skatterna torde kunna undanröjas. För underlättande

av förfarandet bör övervägas införandet av en föreskrift, att 80-procentregeln

skall iakttagas av skattemyndigheterna ex officio och inte -—

som nu — efter särskild ansökan av den skattskyldige.

Utskottet

Enligt 1952 års förordning med bestämmelser om begränsning av skatt i

vissa fall äger fysisk person och oskift dödsbo åtnjuta avkortning eller restitution

av statlig inkomstskatt och statlig förmögenhetsskatt, i den mån

de direkta statliga och kommunala skatterna sammanlagt överstiger 80 procent

av den vid taxering till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten ökad

med avdraget för kommunala utskylder vid nämnda taxering, den s. k. 80- procentregeln. Genom skattereduktionen får emellertid inte den totala skatten

nedbringas till lägre belopp än som motsvarar — förutom de kommunala

skatterna — skatten på hälften av den skattepliktiga förmögenheten.

Motionärerna anser att 8O-procentregeln i dess nuvarande utformning

inte medger den avsedda begränsningen av skatten och att detta i synnerhet

gäller skattskyldiga med förmögenheter som ger låg avkastning. Orsaken

till att 80-procentregeln i vissa fall inte blir effektiv är enligt motionärernas

mening det till regeln knutna villkoret att den statliga förmögenhetsskatten

inte får nedbringas till lägre belopp än som svarar mot skatten

på hälften av den skattepliktiga förmögenheten. Detta villkor anser motionärerna

därför böra utgå ur författningstexten. Likaså bör man enligt deras

mening kunna undanröja svårigheten med att 80-procentregeln inte får inkräkta

på de kommunala skatterna.

Den begränsningsregel mot vilken motionärerna vänder sig sammanhänger

med utformningen av den s. k. reduktionsregeln vid taxering till

statlig förmögenhetsskatt. Enligt denna skall, om den skattepliktiga förmögenheten

överstiger 30 gånger den sammanräknade nettoinkomsten vid

taxeringen till statlig inkomstskatt, den beskattningsbara förmögenheten

nedbringas till belopp motsvarande 30 gånger nämnda inkomst. Den beskattningsbara

förmögenheten får emellertid därvid fastställas till lägst

hälften av den skattepliktiga förmögenheten. Förmögenhetsskatten får alltså

inte genom tillämpning av 80-procentregeln nedbringas till lägre belopp

än som följer av den berörda reduktionsregeln och detta i sin tur beror på

att förmögenheten som sådan anses ge viss skattekraft alldeles oberoende av

om den årliga avkastningen av förmögenheten är ringa eller ingen alls.

Ett bifall till motionerna förutsätter således en omprövning av förmögenhetsbeskattningen.

För att motionärernas önskemål skall helt tillgodoses

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 13 år 1967

5

måste skattereduktionen vid bibehållen förmögenhetsskatt omfatta också de

kommunala skatterna, och en sådan tillämpning av 80-procentregeln skulle

enligt utskottets mening kunna få för vissa kommuner ogynnsamma verkningar.

Avslutningsvis vill utskottet erinra om att chefen för finansdepartementet

den 17 januari i år som svar på enkel fråga av herr Dickson uppgivit

att det av taxerings- och uppbördstekniska skäl hittills inte varit möjligt

att tillgodose det i och för sig berättigade önskemålet om att 80-procentregeln

skall iakttas ex officio vid skattedebiteringen. Avsikten är emellertid

att undersöka om förutsättningar för en sådan tillämpning föreligger

efter den planerade övergången den 1 januari 1968 till automatisk databehandling

inom uppbördsväsendet.

Med det anförda avstyrker utskottet utredningsyrkandet i motionerna.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna I: 155 av herr Gösta Jacobsson

m. fl. och II: 198 av herr Thylén m. fl. angående

den s. k. 80-procentregeln vid inkomst- och förmögenhetsbeskattningen

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 14 mars 1967

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Einar Eriksson, fröken

Ranmark, herrar Yngve Nilsson, Wärnberg, Elofsson, Tage Johansson,

Enarsson, Erik Filip Petersson och Tistad; samt

från andra kammaren: herrar Brandt, Gustafson i Göteborg, Vigelsbo,

Asp, Andersson i Essvik, fru Nettelbrandt, herrar Carlsson i Västerås, Lothigius,

Hammarsten och Börjesson i Falköping.

Reservationer

1) av herrar Yngve Nilsson, Enarsson och Lothigius, vilka under åberopande

av innehållet i motionerna I: 155 och II: 198 ansett, att utskottet

bort hemställa,

att riksdagen, med bifall till de likalydande motionerna

I: 155 av herr Gösta Jacobsson m. fl. och II: 198 av herr

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 13 år 1967

Thylén in. fl., måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa

om utredning av frågan om sådan ändrad avfattning av

1952 års förordning med bestämmelser om begränsning av

skatt i vissa fall, att den 80-procentiga reduktionsregeln

vid inkomst- och förmögenhetstaxeringen blir effektiv;

2) av herrar Erik Filip Petersson, istad, Gustafson i Göteborg och fru

Nettelbrandt.

MARCUS BOKTR. STHLMI967 670028

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.