Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner angående taxering såsom jordbruksfastighet eller annan fastighet.

1967-03-16 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1967:17, Betänkande i anledning av väckta motioner angående taxering såsom jordbruksfastighet eller annan fastighet.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1967

1

Nr 17

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

angående taxering såsom jordbruksfastighet eller annan

fastighet.

(2:a avd.)

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande

motionerna 1: 151 av herr Hedström in. fl. och II: 199 av herr Trana in. fl.,

har hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer om

skyndsam utredning och förslag beträffande de ändringar av kommunalskattelagen,

som vid beaktande av de i motionerna påtalade bristerna anses

erforderliga.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framförda

yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,

hänvisa till motionen II: 199.

Enligt 7 § kommunalskattelagen skall fastighet taxeras som jordbruksfastighet,

då den användes för jordbruk eller skogsbruk, och som annan

fastighet, då den användes för annat ändamål. Fastighetens beskattningsnatur

blir avgörande för till vilken förvärvskälla inkomst av fastigheten

skall räknas. I nämnda lagrum uttalas vidare att om fastighet användes delvis

för jordbruk eller skogsbruk och delvis för annat ändamål, skall den del

av fastigheten, som användes för jordbruk eller skogsbruk med därtill hörande

byggnader och inrättningar taxeras som jordbruksfastighet och den

del som användes för annat ändamål med därtill hörande byggnader och inrättningar

taxeras som annan fastighet. Ligger en fastighet oanvänd skall

den taxeras som jordbruksfastighet, om det inte är påtagligt att fastigheten

är avsedd att användas för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk. Till

jordbruk räknas även binäring till jordbruk. Används jordbruksfastighet

huvudsakligen för industriell verksamhet eller till uthyrning skall den icke

taxeras som jordbruksfastighet. Vidare fordras att skogsmarksarealen inte

skall vara alltför ringa för att fastigheten skall anses vara använd för skogsbruk.

På fastighet, där bostaden är det väsentliga, utgör ringa virkestillgång

ej hinder för att fastigheten i sin helhet taxeras som annan fastighet. Detsamma

gäller t. ex. villabyggnad med park och mark som användes till

sommarnöje.

Varje taxeringsenhet skall enligt 8 § kommunalskattelagen åsättas sär
1

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 7 saml. Nr 17

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1967

skilt taxeringsvärde. Taxeringsenhet ntgör på landet varje hemman eller

lägenhet eller del därav, som skall särskilt redovisas i jordregister. I stad

eller annat samhälle ntgör varje tomt eller stadsäga taxeringsenhet. I vissa

fall måste emellertid en uppdelning i andra och flera taxeringsenheter äga

rum. Enligt punkt 2 fjärde stycket av anvisningarna till 8 § kommunalskattelagen

skall således som taxeringsenhet anses från en fastighet icke rättsligen

avskilt område, som — utan att vara till annan upplåtet — stadigvarande

användes för annat ändamål än fastigheten i övrigt. Under denna bestämmelse

faller t. ex. utgård med särskilda åbyggnader och särskild drift.

I övrigt torde stadgandet ha sin största betydelse för det fall att fastigheten

huvudsakligen användes för jordbruk med binäringar men till en del av sitt

område utgör underlag för eller eljest nyttjas i samband med byggnader

eller inrättningar som inte hör till jordbruket, såsom bostadshus, avsedda

för uthyrning, sommarnöjen med trädgårds- eller planteringsland samt

anläggningar för sådan drift, som inte kan anses som jordbruk.

Från bruttointäkten av jordbruksfastighet må enligt 22 § 1 mom. första

stycket kommunalskattelagen avdrag göras för omkostnader. Såsom omkostnad

uppräknas bl. a. reparation och underhåll av byggnader. Avdrag får

däremot enligt 2 mom. i samma lagrum inte göras för kostnad för ny-, tilleller

ombyggnad eller för grundförbättring. I punkt 2 a andra stycket av

anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen uttalas i anslutning till regler

om avdrag för värdeminskning av byggnader att såsom för jordbruksdriften

nödiga bostadsbyggnader skall anses dels byggnader, som är upplåtna till

anställd personal, dels jordägarens egen bostadsbyggnad, i den mån denna

inte representerar ett större värde än som för jordbruk eller skogsbruk av

motsvarande storlek må anses behövligt. Finns ett sådant mervärde, må

avdraget avse endast så stor del av värdeminskningen, som kan anses belöpa

på nödig bostadsbyggnad.

I motionerna framhålls att det blir allt vanligare att mindre och icke rationella

jordbruksfastigheter förvärvas av personer med yrkesförankring

utanför jordbruket. Köpstarka förvärvare av sådana fastigheter, vilka oftast

förvärvats för enbart fritidsändamål, gör sedan i byggnaderna investeringar

i sådan omfattning att dessa inte ens tillnärmelsevis kan bestridas av fastighetens

avkastning. Då fastigheten emellertid alltjämt är taxerad som

jordbruksfastighet blir investeringarna till den del de avser kostnader för

underhåll avdragsgilla vid beskattningen, trots att fastigheten både från

ägarens och samhällets synpunkt erhållit en status med huvudsyfte att tillgodose

fritidsintresset. Om fastigheten vore taxerad som annan fastighet

skulle möjligheten till avdrag bortfalla, men å andra sidan kan en sådan

taxering verka hindrande särskilt på skogsbrukets rationella strukturomdaning,

enär annan fastighet inte sorterar under de statliga rationaliseringsorganen.

Motionärerna framhåller att normalt torde en fastighet med bo
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1967

3

stadsbyggnad och med liten areal, som ej användes för jord- eller skogsbruk,

taxeras som annan fastighet — även i sådana fall då till fastigheten hör

ringa skogsmarksareal. Däremot synes i praxis oklarhet råda om vad som

arealmässigt inrymmes i begreppet ringa och om hur man lämpligen skall

förfara i det fall en jordbruksfastighet innehas av icke jordbrukare främst

för bostads- eller fritidsändamål i sådana fall, då skogsmarksarealen inte är

så ringa, att fastigheten i dess helhet kan anses utgöra annan fastighet.

Praxis synes hittills utvisa att värdet av ett oproportionerligt stort byggnadsbestånd

endast beaktas i form av förhöjda jordbruksvärden eller som

värdetillägg för överbyggnad. Det råder även oklarhet om huruvida ägare av

jordbruksfastighet, vars bostadshus huvudsakligen användes för fritidsändamål

och vars åkerbruk nedlagts eller utarrenderats men vars skogsareal

inte är att anse som ringa, skall kunna hävda att bostadshuset är erforderligt

som administrationsbyggnad för skogens skötsel och därför skall taxeras

som jordbruksfastighet. I de relaterade fallen har satts i fråga att taxera

byggnaden med tillhörande tomt som annan fastighet och fastigheten i övrigt

som jordbruksfastighet. Delade meningar råder om denna lösning med

hänsyn till nuvarande bestämmelser i 7 och 8 §§ kommunalskattelagen.

Kammarrättens praxis bygger sedan gammalt på principen att en uppdelning

av fastigheten på angivet sätt inte bör ske.

Utskottet

Avgörande för om en fastighet skall i beskattningshänseende anses som

jordbruksfastighet eller annan fastighet är det sätt varpå den används. Enligt

7 § kommunalskattelagen skall sålunda fastighet taxeras som jordbruksfastighet,

då den användes för jordbruk eller skogsbruk, och som annan fastighet,

då den användes för annat ändamål. Används fastighet delvis för

jordbruk eller skogsbruk och delvis för annat ändamål, skall den del, som

används för jordbruk eller skogsbruk, med tillhörande byggnader och inrättningar

taxeras som jordbruksfastighet och den del, som används för

annat ändamål, inklusive byggnader och inrättningar taxeras som annan

fastighet. Vidare stadgas att fastighet för att den skall anses använd för

skogsbruk skall ha en skogsmarksareal som inte är alltför ringa. Ringa

virkestillgång på en fastighet, där bostaden är det väsentliga, utgör inte hinder

för att fastigheten i sin helhet skall taxeras som annan fastighet. Detta

gäller även villabyggnad med park, mark, som användes till sommarnöje,

o. d.

Enligt 8 § kommunalskattelagen skall varje taxeringsenhet åsättas särskilt

taxeringsvärde. Vid bestämmande av vad som skall taxeras särskilt

för sig skall man utgå från den kamerala enheten. På landet skall således

hemman eller lägenhet eller del därav, som särskilt redovisas i jordregister,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1967

anses utgöra en taxeringsenhet. I stad eller annat samhälle utgör varje tomt

eller stadsäga taxeringsenhet. Från huvudregeln att den kamerala enheten

är avgörande finns flera undantag. Bl. a. skall enligt punkt 2 fjärde stycket

av anvisningarna till 8 § kommunalskattelagen såsom taxeringsenhet anses

från en fastighet icke rättsligen avskilt område, som — utan att vara till

annan upplåtet — brukas särskilt eller också användes stadigvarande för

annat ändamål än fastigheten i övrigt. Detta stadgande torde ha sin största

betydelse då fastigheten huvudsakligen användes för jordbruk med binäringar

men delvis utgör underlag för eller eljest nyttjas i samband med

byggnader eller inrättningar, som inte hör till jordbruket med binäringar,

såsom bostadshus, avsedda för uthyrning, sommarnöjen med trädgårdsoch

planteringsland samt anläggningar för sådan drift, som inte kan anses

som jordbruk.

Ägare av jordbruksfastighet är berättigad till avdrag för kostnader för

reparation och underhåll av byggnader på fastigheten men däremot inte för

kostnader för ny-, till- eller ombyggnad eller grundförbättring. Beträffande

sådan annan fastighet, för vilken intäkten skall beräknas enligt schablon,

får däremot avdrag inte göras för andra omkostnader än räntor på lånat, i

fastigheten nedlagt kapital och tomträttsavgäld eller liknande aA''g''äld. Avdrag

för värdeminskning av byggnader på jordbruksfastighet medges för

alla driftbyggnader, inbegripet bostadsbyggnader, dock att avdrag inte medges

för värdeminskning av ägarens egen bostad, i den mån denna representerar

ett större värde än som kan anses behövligt för jord- eller skogsbruk

av motsvarande storlek.

Motionärernas utredningsyrkande syftar till en sådan ändring av bestämmelserna

i 7 och 8 §§ kommunalskattelagen att rådande oklarhet vid tilllämpningen

av nämnda lagrum undanröjes beträffande vissa av motionärerna

påtalade fall. Under hänvisning till regeln att en fastighet skall anses

använd för skogsbruk om skogsmarksarealen inte är alltför ringa uttalar

motionärerna att oklarhet råder i praxis dels om vad som arealmässigt inrymmes

i begreppet ringa, dels hur man skall förfara då en icke jordbrukare

för bostads- eller fritidsändamål brukar jordbruksfastighet med inte allenast

ringa skogsmarksareal. Vidare frågar sig motionärerna om ägare av jordbruksfastighet

skall kunna hävda att bostadshuset med hänsyn till skogens

skötsel är erforderligt som administrationsbyggnad i det fall bostadshuset

huvudsakligen används för fritidsändamål och åkerbruket är nedlagt eller

utarrenderat men skogsarealen inte är att anse som ringa. Motionärerna

ifrågasätter om inte i de relaterade fallen byggnaden med tillhörande tomt

bör taxeras som annan fastighet och fastigheten i övrigt upptagas som

jordbruksfastighet. En sådan uppdelning anses enligt gällande bestämmelser

inte möjlig. Därigenom kan ägare till fastigheter av angivet slag erhålla

avdrag för kostnader för underhåll av byggnader med belopp som avsevärt

överstiger fastighetens avkastning.

Vid bestämmande av huruvida en inkomst kan anses utgöra intäkt i för
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1967

värvskälla måste först avgöras om någon förvärvskälla föreligger, till vilken

inkomsten kan hänföras som intäkt. Därvid uppstår ofta tveksamhet i sådana

fall då den verksamhet, som skall bedömas, i och för sig utgör eller brukar

utövas som yrkesmässig förvärvsverksamhet men i det aktuella fallet

inte bedrives i vinningssyfte. Ett exempel utgör de s. k. lyxjordbruken,

d. v. s. sådana jordbruk, som äges av andra än yrkesjordbrukare och som

förvärvats som lämpligt objekt för kapitalplacering. Sådana jordbruk lämnar

i åtskilliga fall underskott, ofta bl. a. till följd av omfattande reparationskostnader.

Tidigare gjordes från taxeringsmyndigheterna stundom

gällande att lyxj ordbruk inte utgjorde särskild förvärvskälla. Underskott

å sådan fastighet ansågs som en levnadskostnad och avdrag för underskottet

vägrades därför åtminstone delvis vid taxeringen. Numera anses, om verklig

jordbruksdrift förekommer, en särskild förvärvskälla alltid föreligga.

För avvikelse från deklaration angående fastighet av ifrågavarande slag torde

därför krävas specificerade anmärkningar mot särskilda poster på intäkts-

eller avdragssidan.

Utskottet hyser förståelse för de synpunkter motionärerna anfört. Frågan

har under senare år ytterligare aktualiserats genom den pågående strukturomvandlingen

inom jordbruket. Det kan knappast anses tillfredsställande

att en skattskyldig som enbart för fritidsändamål förvärvar en från brukningssynpunkt

mindre rationell jordbruksfastighet skall ha möjlighet att,

med avdragsrätt vid taxeringen, göra stora investeringar i fastigheten. Ett

förtydligande av de ifrågavarande bestämmelserna på fastighetstaxeringens

område skulle enligt utskottets mening inte ensamt lösa problemet med

orättmätiga avdrag vid inkomstberäkningen av jordbruksfastighet. Att avgränsa

de fall, då jordbruket drivs i förvärvssyfte, från de fall, då fastigheten

utnyttjas på annat sätt, är synnerligen vanskligt. Ett tillrättaläggande av de

av motionärerna uppmärksammade följdverkningarna av bestämmelserna i

7 och 8 §§ skulle innebära en omprövning av grundläggande principer i

skattelagstiftningen. Utskottet är därför f. n. inte berett att tillstyrka bifall

till utredningsyrkandet men anser det angeläget att Kungl. Maj :t ägnar frågan

uppmärksamhet.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna I: 151 av herr Hedström

m. fl. och II: 199 av herr Trana m. fl. angående taxering såsom

jordbruksfastighet eller annan fastighet icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 16 mars 1967

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1967

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Einar Eriksson, fröken

Ranmark, herrar Tage Johansson, Enarsson, Erik Filip Petersson, Ottosson,

Tistad, Stadling och Mattsson; samt

från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås, Brandt, Asp, Andersson

i Essvik, Eriksson i Bäckmora, Forsberg, Carlsson i Västerås, Dahlgren

och öhvall.

MARCUS BOKTR. STHLMI967 670028

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.