Betänkande i anledning av väckta motioner angående taxering såsom jordbruksfastighet eller annan fastighet.
1967-03-16 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1967:17, Betänkande i anledning av väckta motioner angående taxering såsom jordbruksfastighet eller annan fastighet.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1967
1
Nr 17
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående taxering såsom jordbruksfastighet eller annan
fastighet.
(2:a avd.)
I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna 1: 151 av herr Hedström in. fl. och II: 199 av herr Trana in. fl.,
har hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer om
skyndsam utredning och förslag beträffande de ändringar av kommunalskattelagen,
som vid beaktande av de i motionerna påtalade bristerna anses
erforderliga.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framförda
yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionen II: 199.
Enligt 7 § kommunalskattelagen skall fastighet taxeras som jordbruksfastighet,
då den användes för jordbruk eller skogsbruk, och som annan
fastighet, då den användes för annat ändamål. Fastighetens beskattningsnatur
blir avgörande för till vilken förvärvskälla inkomst av fastigheten
skall räknas. I nämnda lagrum uttalas vidare att om fastighet användes delvis
för jordbruk eller skogsbruk och delvis för annat ändamål, skall den del
av fastigheten, som användes för jordbruk eller skogsbruk med därtill hörande
byggnader och inrättningar taxeras som jordbruksfastighet och den
del som användes för annat ändamål med därtill hörande byggnader och inrättningar
taxeras som annan fastighet. Ligger en fastighet oanvänd skall
den taxeras som jordbruksfastighet, om det inte är påtagligt att fastigheten
är avsedd att användas för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk. Till
jordbruk räknas även binäring till jordbruk. Används jordbruksfastighet
huvudsakligen för industriell verksamhet eller till uthyrning skall den icke
taxeras som jordbruksfastighet. Vidare fordras att skogsmarksarealen inte
skall vara alltför ringa för att fastigheten skall anses vara använd för skogsbruk.
På fastighet, där bostaden är det väsentliga, utgör ringa virkestillgång
ej hinder för att fastigheten i sin helhet taxeras som annan fastighet. Detsamma
gäller t. ex. villabyggnad med park och mark som användes till
sommarnöje.
Varje taxeringsenhet skall enligt 8 § kommunalskattelagen åsättas sär
1
Bihang till riksdagens protokoll 1967. 7 saml. Nr 17
2 Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1967
skilt taxeringsvärde. Taxeringsenhet ntgör på landet varje hemman eller
lägenhet eller del därav, som skall särskilt redovisas i jordregister. I stad
eller annat samhälle ntgör varje tomt eller stadsäga taxeringsenhet. I vissa
fall måste emellertid en uppdelning i andra och flera taxeringsenheter äga
rum. Enligt punkt 2 fjärde stycket av anvisningarna till 8 § kommunalskattelagen
skall således som taxeringsenhet anses från en fastighet icke rättsligen
avskilt område, som — utan att vara till annan upplåtet — stadigvarande
användes för annat ändamål än fastigheten i övrigt. Under denna bestämmelse
faller t. ex. utgård med särskilda åbyggnader och särskild drift.
I övrigt torde stadgandet ha sin största betydelse för det fall att fastigheten
huvudsakligen användes för jordbruk med binäringar men till en del av sitt
område utgör underlag för eller eljest nyttjas i samband med byggnader
eller inrättningar som inte hör till jordbruket, såsom bostadshus, avsedda
för uthyrning, sommarnöjen med trädgårds- eller planteringsland samt
anläggningar för sådan drift, som inte kan anses som jordbruk.
Från bruttointäkten av jordbruksfastighet må enligt 22 § 1 mom. första
stycket kommunalskattelagen avdrag göras för omkostnader. Såsom omkostnad
uppräknas bl. a. reparation och underhåll av byggnader. Avdrag får
däremot enligt 2 mom. i samma lagrum inte göras för kostnad för ny-, tilleller
ombyggnad eller för grundförbättring. I punkt 2 a andra stycket av
anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen uttalas i anslutning till regler
om avdrag för värdeminskning av byggnader att såsom för jordbruksdriften
nödiga bostadsbyggnader skall anses dels byggnader, som är upplåtna till
anställd personal, dels jordägarens egen bostadsbyggnad, i den mån denna
inte representerar ett större värde än som för jordbruk eller skogsbruk av
motsvarande storlek må anses behövligt. Finns ett sådant mervärde, må
avdraget avse endast så stor del av värdeminskningen, som kan anses belöpa
på nödig bostadsbyggnad.
I motionerna framhålls att det blir allt vanligare att mindre och icke rationella
jordbruksfastigheter förvärvas av personer med yrkesförankring
utanför jordbruket. Köpstarka förvärvare av sådana fastigheter, vilka oftast
förvärvats för enbart fritidsändamål, gör sedan i byggnaderna investeringar
i sådan omfattning att dessa inte ens tillnärmelsevis kan bestridas av fastighetens
avkastning. Då fastigheten emellertid alltjämt är taxerad som
jordbruksfastighet blir investeringarna till den del de avser kostnader för
underhåll avdragsgilla vid beskattningen, trots att fastigheten både från
ägarens och samhällets synpunkt erhållit en status med huvudsyfte att tillgodose
fritidsintresset. Om fastigheten vore taxerad som annan fastighet
skulle möjligheten till avdrag bortfalla, men å andra sidan kan en sådan
taxering verka hindrande särskilt på skogsbrukets rationella strukturomdaning,
enär annan fastighet inte sorterar under de statliga rationaliseringsorganen.
Motionärerna framhåller att normalt torde en fastighet med bo
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1967
3
stadsbyggnad och med liten areal, som ej användes för jord- eller skogsbruk,
taxeras som annan fastighet — även i sådana fall då till fastigheten hör
ringa skogsmarksareal. Däremot synes i praxis oklarhet råda om vad som
arealmässigt inrymmes i begreppet ringa och om hur man lämpligen skall
förfara i det fall en jordbruksfastighet innehas av icke jordbrukare främst
för bostads- eller fritidsändamål i sådana fall, då skogsmarksarealen inte är
så ringa, att fastigheten i dess helhet kan anses utgöra annan fastighet.
Praxis synes hittills utvisa att värdet av ett oproportionerligt stort byggnadsbestånd
endast beaktas i form av förhöjda jordbruksvärden eller som
värdetillägg för överbyggnad. Det råder även oklarhet om huruvida ägare av
jordbruksfastighet, vars bostadshus huvudsakligen användes för fritidsändamål
och vars åkerbruk nedlagts eller utarrenderats men vars skogsareal
inte är att anse som ringa, skall kunna hävda att bostadshuset är erforderligt
som administrationsbyggnad för skogens skötsel och därför skall taxeras
som jordbruksfastighet. I de relaterade fallen har satts i fråga att taxera
byggnaden med tillhörande tomt som annan fastighet och fastigheten i övrigt
som jordbruksfastighet. Delade meningar råder om denna lösning med
hänsyn till nuvarande bestämmelser i 7 och 8 §§ kommunalskattelagen.
Kammarrättens praxis bygger sedan gammalt på principen att en uppdelning
av fastigheten på angivet sätt inte bör ske.
Utskottet
Avgörande för om en fastighet skall i beskattningshänseende anses som
jordbruksfastighet eller annan fastighet är det sätt varpå den används. Enligt
7 § kommunalskattelagen skall sålunda fastighet taxeras som jordbruksfastighet,
då den användes för jordbruk eller skogsbruk, och som annan fastighet,
då den användes för annat ändamål. Används fastighet delvis för
jordbruk eller skogsbruk och delvis för annat ändamål, skall den del, som
används för jordbruk eller skogsbruk, med tillhörande byggnader och inrättningar
taxeras som jordbruksfastighet och den del, som används för
annat ändamål, inklusive byggnader och inrättningar taxeras som annan
fastighet. Vidare stadgas att fastighet för att den skall anses använd för
skogsbruk skall ha en skogsmarksareal som inte är alltför ringa. Ringa
virkestillgång på en fastighet, där bostaden är det väsentliga, utgör inte hinder
för att fastigheten i sin helhet skall taxeras som annan fastighet. Detta
gäller även villabyggnad med park, mark, som användes till sommarnöje,
o. d.
Enligt 8 § kommunalskattelagen skall varje taxeringsenhet åsättas särskilt
taxeringsvärde. Vid bestämmande av vad som skall taxeras särskilt
för sig skall man utgå från den kamerala enheten. På landet skall således
hemman eller lägenhet eller del därav, som särskilt redovisas i jordregister,
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1967
anses utgöra en taxeringsenhet. I stad eller annat samhälle utgör varje tomt
eller stadsäga taxeringsenhet. Från huvudregeln att den kamerala enheten
är avgörande finns flera undantag. Bl. a. skall enligt punkt 2 fjärde stycket
av anvisningarna till 8 § kommunalskattelagen såsom taxeringsenhet anses
från en fastighet icke rättsligen avskilt område, som — utan att vara till
annan upplåtet — brukas särskilt eller också användes stadigvarande för
annat ändamål än fastigheten i övrigt. Detta stadgande torde ha sin största
betydelse då fastigheten huvudsakligen användes för jordbruk med binäringar
men delvis utgör underlag för eller eljest nyttjas i samband med
byggnader eller inrättningar, som inte hör till jordbruket med binäringar,
såsom bostadshus, avsedda för uthyrning, sommarnöjen med trädgårdsoch
planteringsland samt anläggningar för sådan drift, som inte kan anses
som jordbruk.
Ägare av jordbruksfastighet är berättigad till avdrag för kostnader för
reparation och underhåll av byggnader på fastigheten men däremot inte för
kostnader för ny-, till- eller ombyggnad eller grundförbättring. Beträffande
sådan annan fastighet, för vilken intäkten skall beräknas enligt schablon,
får däremot avdrag inte göras för andra omkostnader än räntor på lånat, i
fastigheten nedlagt kapital och tomträttsavgäld eller liknande aA''g''äld. Avdrag
för värdeminskning av byggnader på jordbruksfastighet medges för
alla driftbyggnader, inbegripet bostadsbyggnader, dock att avdrag inte medges
för värdeminskning av ägarens egen bostad, i den mån denna representerar
ett större värde än som kan anses behövligt för jord- eller skogsbruk
av motsvarande storlek.
Motionärernas utredningsyrkande syftar till en sådan ändring av bestämmelserna
i 7 och 8 §§ kommunalskattelagen att rådande oklarhet vid tilllämpningen
av nämnda lagrum undanröjes beträffande vissa av motionärerna
påtalade fall. Under hänvisning till regeln att en fastighet skall anses
använd för skogsbruk om skogsmarksarealen inte är alltför ringa uttalar
motionärerna att oklarhet råder i praxis dels om vad som arealmässigt inrymmes
i begreppet ringa, dels hur man skall förfara då en icke jordbrukare
för bostads- eller fritidsändamål brukar jordbruksfastighet med inte allenast
ringa skogsmarksareal. Vidare frågar sig motionärerna om ägare av jordbruksfastighet
skall kunna hävda att bostadshuset med hänsyn till skogens
skötsel är erforderligt som administrationsbyggnad i det fall bostadshuset
huvudsakligen används för fritidsändamål och åkerbruket är nedlagt eller
utarrenderat men skogsarealen inte är att anse som ringa. Motionärerna
ifrågasätter om inte i de relaterade fallen byggnaden med tillhörande tomt
bör taxeras som annan fastighet och fastigheten i övrigt upptagas som
jordbruksfastighet. En sådan uppdelning anses enligt gällande bestämmelser
inte möjlig. Därigenom kan ägare till fastigheter av angivet slag erhålla
avdrag för kostnader för underhåll av byggnader med belopp som avsevärt
överstiger fastighetens avkastning.
Vid bestämmande av huruvida en inkomst kan anses utgöra intäkt i för
-
5
Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1967
värvskälla måste först avgöras om någon förvärvskälla föreligger, till vilken
inkomsten kan hänföras som intäkt. Därvid uppstår ofta tveksamhet i sådana
fall då den verksamhet, som skall bedömas, i och för sig utgör eller brukar
utövas som yrkesmässig förvärvsverksamhet men i det aktuella fallet
inte bedrives i vinningssyfte. Ett exempel utgör de s. k. lyxjordbruken,
d. v. s. sådana jordbruk, som äges av andra än yrkesjordbrukare och som
förvärvats som lämpligt objekt för kapitalplacering. Sådana jordbruk lämnar
i åtskilliga fall underskott, ofta bl. a. till följd av omfattande reparationskostnader.
Tidigare gjordes från taxeringsmyndigheterna stundom
gällande att lyxj ordbruk inte utgjorde särskild förvärvskälla. Underskott
å sådan fastighet ansågs som en levnadskostnad och avdrag för underskottet
vägrades därför åtminstone delvis vid taxeringen. Numera anses, om verklig
jordbruksdrift förekommer, en särskild förvärvskälla alltid föreligga.
För avvikelse från deklaration angående fastighet av ifrågavarande slag torde
därför krävas specificerade anmärkningar mot särskilda poster på intäkts-
eller avdragssidan.
Utskottet hyser förståelse för de synpunkter motionärerna anfört. Frågan
har under senare år ytterligare aktualiserats genom den pågående strukturomvandlingen
inom jordbruket. Det kan knappast anses tillfredsställande
att en skattskyldig som enbart för fritidsändamål förvärvar en från brukningssynpunkt
mindre rationell jordbruksfastighet skall ha möjlighet att,
med avdragsrätt vid taxeringen, göra stora investeringar i fastigheten. Ett
förtydligande av de ifrågavarande bestämmelserna på fastighetstaxeringens
område skulle enligt utskottets mening inte ensamt lösa problemet med
orättmätiga avdrag vid inkomstberäkningen av jordbruksfastighet. Att avgränsa
de fall, då jordbruket drivs i förvärvssyfte, från de fall, då fastigheten
utnyttjas på annat sätt, är synnerligen vanskligt. Ett tillrättaläggande av de
av motionärerna uppmärksammade följdverkningarna av bestämmelserna i
7 och 8 §§ skulle innebära en omprövning av grundläggande principer i
skattelagstiftningen. Utskottet är därför f. n. inte berett att tillstyrka bifall
till utredningsyrkandet men anser det angeläget att Kungl. Maj :t ägnar frågan
uppmärksamhet.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att de likalydande motionerna I: 151 av herr Hedström
m. fl. och II: 199 av herr Trana m. fl. angående taxering såsom
jordbruksfastighet eller annan fastighet icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 16 mars 1967
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1967
Närvarande:
från första kammaren: herrar John Ericsson, Einar Eriksson, fröken
Ranmark, herrar Tage Johansson, Enarsson, Erik Filip Petersson, Ottosson,
Tistad, Stadling och Mattsson; samt
från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås, Brandt, Asp, Andersson
i Essvik, Eriksson i Bäckmora, Forsberg, Carlsson i Västerås, Dahlgren
och öhvall.
MARCUS BOKTR. STHLMI967 670028
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.