Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 1 december 1959
1967-02-14 · 51 sidor, varav 48 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 48 av 51 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1967:2, Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 1 december 1959
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 2 år 1967
1
Nr 2
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning angående ändring
i förordningen den 1 december 1959 (nr 507)
om allmän varuskatt, m. m., jämte i ämnet väckta motioner,
såvitt propositionen och motionerna hänvisats
till bevillningsutskottet.
I en den 3 januari 1967 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 7, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att
dels antaga vid propositionen fogade förslag till
1) förordning angående ändring i förordningen den 1 december 1959
(nr 507) om allmän varuskatt,
2) förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 16 juni
1961 (nr 394) om tobaksskatt,
3) förordning om ändring i tulltaxan den 12 september 1958 (nr 475),
4) förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den 2 juni
1922 (nr 260) om automobilskatt,
5) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 25 maj 1962 (nr 398)
om finansiering av folkpensioneringen,
6) förordning angående ändrad lydelse av 4 § 1 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt,
7) lag om ändrad lydelse av 50 § 2 mom. och punkt 2 av anvisningarna
till 50 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370),
8) förordning om ändrad lydelse av 68 § taxeringsförordningen den 23
november 1956 (nr 623),
dels godkänna de grunder för nya sjömansskattetabeller som angivits i
propositionen och bemyndiga Kungl. Maj :t att i enlighet med dessa grunder
upprätta och fastställa nya sjömansskattetabeller att gälla fr. o. m. den 1 juli
1967.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 7 samt. Nr 2
2 Bevillningsutskottets betänkande nr 2 år 1967
Propositionen har hänvisats till lagutskott såvitt densamma avser det ovan
under 5) upptagna förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen
den 25 maj 1962 (nr 398) om finansiering av folkpensioneringen och i övrigt
till bevillningsutskottet.
Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll må här anföras följande.
Propositionen innehåller de förslag till skattepolitiska åtgärder som förutskickats
i finansplanen. I propositionen föreslås sålunda.
1. Den allmänna varuskatten höjs från 9,1 % till 10 % den 1 mars 1967.
2. Tobaksskatten höjs på cigarretter, cigarrer, cigariller, röktobak, cigarrettpapper
och cigarretthylsor den 1 mars 1967. Höjningen utgör för de vanligast
förekommande cigarretterna 2 öre per styck.
3. Motorfordonsskatten höjs och anpassas i huvudsak efter de ändringar
i penningvärdet som inträtt efter år 1954, då nuvarande skattesatser fastställdes.
Höjningen träder i kraft år 1968.
4. Folkpensionsavgiften höjs den 1 juli 1967 till 5 %. Maximibeloppet
blir härigenom 1 500 kr. Vid 1968 års taxering påförs avgift efter 4,5 %,
dock högst 1 350 kr.
5. Det schabloniserade avdraget för kommunalskatt vid taxering till statlig
inkomstskatt omkonstrueras så att avdrag alltid medges med minst
4 500 kr. för gifta och 2 250 kr. för andra skattskyldiga.
6. Maximigränsen för det extra avdrag som medges folkpensionär vars
inkomst helt eller huvudsakligen utgörs av folkpension upphävs provisoriskt.
Genom dessa åtgärder beräknas statens inkomster öka med ca 1 440 milj.
kr. under budgetåret 1967/68. Inkomsterna under innevarande budgetår
beräknas stiga med ca 70 milj. kr.
De ovannämnda författningsförslagen är av följande lydelse.
Bevillningsutskottets betänkande nr 2 år 190/
3
Förslag
till
Förordning
angående ändring i förordningen den 1 december 1959 (nr 507)
om allmän varuskatt
Härigenom förordnas, att 14 och 69 §§ förordningen den 1 december
1959 om allmän varuskatt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse)
14
Skatten utgår med nio och en tiondedels
procent av beskattningsvärdet.
69
Skatten utgår med nio och en tiondedels
procent av beskattningsvärdet.
Vid införsel till riket av vara
som angives i 18 § 3 mom. utgår dock
skatten utom i fall som avses i 6 § 2
mom. tUiHtaxeförordningen med fem
och fyrtiosex hundradedels procent
av beskattningsvärdet.
Beskattningsvärdet är — -—---
Vid bestämmande------
(Föreslagen lydelse)
§•
Skatten utgår med tio procent av
beskattningsvärdet.
§•
Skatten utgår med tio procent av
beskattningsvärdet. Vid införsel till
riket av vara som angives i 18 § 3
mom. utgår dock skatten utom i fall
som avses i 6 § 2 mom. tulltaxeförordningen
med sex procent av beskattningsvärdet.
--varuskatten inbegripen.
iknande prestation.
Denna förordning träder i kraft den 1 mars 1967. I samband med ikraftträdandet
iakttages följande.
1. Genom denna förordning upphör de bestämmelser att gälla, som angives
i punkten 1 av ikraftträdandebestämmelserna till dels förordningen om
allmän varuskatt, dels förordningarna den 15 december 1961 (nr 625) och
den 9 april 1965 (nr 75) angående ändring i förordningen om allmän varuskatt,
om annat icke följ er av punkterna 2 och 3.
2. Äldre bestämmelser gäller alltjämt i fråga om sådant tillhandahållande
inom riket av vara eller tjänsteprestation som fullgjorts före den 12 januari
1967 eller som på grund av ikraftträdandebestämmelserna till förordningen
om allmän varuskatt är undantaget från sådan skatt vid tiden för denna förordnings
ikraftträdande.
3. I fråga om uthyrning eller liknande tjänsteprestation med utsträckning
i tiden gäller äldre bestämmelser för tillhandahållande intill den 1 mars
1967. Avser vederlag för sådan tjänsteprestation tid såväl före som efter utgången
av februari 1967 skall, vid skattskyldighet enligt denna förordning,
1 Senaste lydelse av 14 och 69 §§ se 1965:75.
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 2 år 1967
vederlaget uppdelas på tid intill den 1 mars 1967 och tid därefter i förhållande
till den tid som avser tillhandahållande före och efter nämnda tidpunkt.
4. Förordningen äger icke tillämpning på redovisning av preliminär allmän
varuskatt för period som utlöper med utgången av februari 1967. Omfattar
redovisningsperiod tid såväl före som efter utgången av februari 1967
skall särskild deklaration avgivas dels för den del av perioden som avser
tid före utgången av februari 1967 dels för återstoden av perioden.
5. Vid taxering till allmän varuskatt angives skattepliktig omsättning,
med tillämpning av 28 § andra stycket förordningen om allmän varuskatt,
särskilt för del av beskattningsår, som avser tid före utgången av februari
1967, och särskilt för återstoden av beskattningsåret.
I fråga om taxering till allmän varuskatt för försäljning och uttag av
produkter från jordbruksfastighet gäller de särskilda bestämmelser som
Konungen meddelar.
6. Ytterligare föreskrifter som fordras för denna förordnings ikraftträdande
meddelas av Konungen.
Förslag
till
Förordning
angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 16 juni 1961 (nr 394)
om tobaksskatt
Härigenom förordnas, att 2 § förordningen den 16 juni 1961 om tobaksskatt1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
2 §.
För tobaksvara---belopp, nämligen
Varuslag
Vikt för 1 st. gram
Belopp för
1 st. öre
1 kg kr.
Cigarrer och cigariller grupp I
t. o. m. 1,7
10,5
» 11
över 1,7 t. o. m. 3,0
13,5
» III
» 3,0 » 5,0
15,4
» IV
» 5,0
20,8
Cigarretter » I
t. o. in. 0,85
9,9
» II
över 0,85
15,4
Röktobak
—
58: —
Tuggtobak
--
21: 60
Snus
—
9: 10
För Cigarrettpapper och cigarretthylsor utgår skatten med 5 öre för varje
blad eller hylsa för framställning av en cigarrett.
Denna förordning träder i kraft den 1 mars 1967.
1 Senaste lydelse av 2 § se 1965:614.
Bevillningsutskottets betänkande nr 2 år 1967
5
Förslag
till
Förordning
om ändring i tulltaxan den 12 september 1958 (nr 475)
Härigenom förordnas, att tulltaxan den 12 september 1958 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan anges1.
Tulltaxa
Kap. 24. Tobak
Anm. För tobaksvaror, vilka införas i den ordning som avses i 1 § andra
stycket förordningen om tobaksskatt eller i förordningen om rätt för resande
m. fl. att införa varor tull- och skattefritt, skall, där tullfrihet ej
åtnjutes, tull utgå med följande belopp:
Cigarrer och cigariller vägande per styck mer än 3 g...... 1st. 0:40
Cigarrer och cigariller vägande per styck högst 3 g........ 1 st. 0: 18
Cigarretter vägande per styck mer än 0,85 g.............. 1 st. 0:18
Cigarretter vägande per styck högst 0,85 g.............. 1 st. 0: 12
Andra slag av färdiga tobaksvaror .................... 1 kg 70:_
Kap. 48. Papper och papp samt varor av pappersmassa,
papper eller papp
48: 10 Cigarrettpapper, tillskuret---cigarretthylsor ........ 5 %
Anm. För cigarrettpapper i detalj förpackning och cigarretthylsor, vilka
införas i den ordning som avses i 1 § andra stycket förordningen om tobaksskatt
eller i förordningen om rätt för resande m. fl. att införa varor tulloch
skattefritt, skall, där tullfrihet ej åtnjutes, tull utgå med 5 öre för
varje blad eller hylsa för framställning av en cigarrett.
Denna förordning träder i kraft den 1 mars 1967.
1 Senaste lydelse a v Anm. till Kap. 24 och av Anm. till Kap. 48 se 1966:399.
opaginerad Kontrollera mot PDF
G
Bevillningsutskottets betänkande nr 2 år 1967
Förslag
till
Förordning
angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den 2 juni 1922
(nr 260) om automobilskatt
Härigenom förordnas, att 5 § förordningen den 2 juni 1922 om automobilskatt1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse)
5
Skatt utgår för helt kalenderår
räknat med följande belopp:
a) för tvåhjulig lätt motorcykel
med trettio kronor och för tvåhjulig
tung motorcykel utan sidvagn med
fyrtio kronor;
b) för tvåhjulig motorcykel med
sidvagn och för trehjulig motorcykel
med sextio kronor;
c) för annan automobil med ringar
av mjuk kautschuk:
för personautomobil dels grundavgift
med etthundratio kronor dels
ock tilläggsavgift med tjuguåtta kronor
för varje påbörjat tal av etthundra
kilogram av automobilens
tjänstevikt minskad med niohundra
kilogram;
för lastautomobil dels grundavavgift
med etthundratio kronor dels
ock tilläggsavgift med följande belopp:
om
tjänstevikten icke överstiger
tretusen kilogram, trettiosju kronor
för varje påbörjat tal av etthundra
kilogram av tjänstevikten minskad
med niohundra kilogram;
om tjänstevikten överstiger tretusen
men icke sjutusen kilogram,
sjuhundrasjuttiosju kronor för tretusen
kilogram av tjänstevikten och
sextiofyra kronor för varje påbörjat
tal av etthundra kilogram av återstående
del av tjänstevikten; samt
om tjänstevikten överstiger sjutu
1
Senaste lydelse av 5 § se 1954: 255.
(Föreslagen lydelse)
§•
Skatt utgår för helt kalenderår
räknat med följande belopp:
a) för tvåhjulig lätt motorcykel
med fyrtiofem kronor och för tvåhjulig
tung motorcykel utan sidvagn
med sextio kronor;
b) för tvåhjulig motorcykel med
sidvagn och för trehjulig motorcykel
med nittio kronor;
c) för annan automobil med ringar
av mjuk kautschuk:
för personautomobil dels grundavgift
med etthundrasextiofem kronor
dels ock tilläggsavgift med fyrtiotvå
kronor för varje påbörjat
tal av etthundra kilogram av automobilens
tjänstevikt minskad med
niohundra kilogram;
för lastautomobil dels grundavgift
med etthundrasextiofem kronor
dels ock tilläggsavgift med följande
belopp:
om tjänstevikten icke överstiger
tretusen kilogram, femtiofem kronor
för varje påbörjat tal av etthundra
kilogram av tjänstevikten
minskad med niohundra kilogram;
om tjänstevikten överstiger tretusen
men icke sjutusen kilogram, etttusenetthundrafemtiofem
kronor för
tretusen kilogram av tjänstevikten
och nittiosex kronor för varje påbörjat
tal av etthundra kilogram av
återstående del av tjänstevikten;
samt
om tjänstevikten överstiger sju
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 2 år 1967
7
(Nuvarande lydelse)
sen kilogram, tretusentrehundratrettiosju
kronor för sjutusen kilogram
av tjänstevikten och etthundratjugu
kronor för varje påbörjat tal av etthundra
kilogram av återstående del
av tjänstevikten; ävensom
för omnibus dels grundavgift med
etthundratio kronor dels ock tilläggsavgift
med följande belopp:
om tjänstevikten icke överstiger
femtusen kilogram trettiotre kronor
för varje påbörjat tal av etthundra
kilogram av tjänstevikten minskad
med niohundra kilogram; samt
om tjänstevikten överstiger femtusen
kilogram, ettu s entrehundr afemtiotre
kronor för femtusen kilogram
av tjänstevikten och femtiofem
kronor för varje påbörjat tal av etthundra
kilogram av återstående del
av tjänstevikten;
d) för annan automobil, med ringar
av annat ämne än mjuk kautschuk,
med etthundratio kronor för
varje påbörjat tal av etthundra kilogram
av automobilens tjänstevikt;
e) för släpvagn:
om totalvikten understiger ettusen
kilogram, med åttio kronor;
om totalvikten uppgår till ettusen
men icke ettusenfemhundra kilogram,
med etthundratjugu kronor;
om totalvikten uppgår till ettusenfemhundra
men icke tvåtusen kilogram,
med etthundrasextio kronor;
om
totalvikten uppgår till tvåtusen
men icke tretusen kilogram,
med tvåhundrafyrtio kronor;
om totalvikten uppgår till tretusen
men icke femtusen kilogram,
med fyrahundra kronor;
om totalvikten uppgår till femtusen
men icke åttatusen kilogram,
med femhundrasextio kronor;
om totalvikten uppgår till åttatusen
men icke elvatusen kilogram,
med sjuhundratjugu kronor;
(Föreslagen lydelse)
tusen kilogram, fyratusenniohundranittiofem
kronor för sjutusen kilogram
av tjänstevikten och etthundraåttio
kronor för varje påbörjat tal
av etthundra kilogram av återstående
del av tjänstevikten; ävensom
för omnibus dels grundavgift med
etthundrasextiofem kronor dels ock
tilläggsavgift med följande belopp:
om tjänstevikten icke överstiger
femtusen kilogram fyrtionio kronor
för varje påbörjat tal av etthundra
kilogram av tjänstevikten minskad
med niohundra kilogram; samt
om tjänstevikten överstiger femtusen
kilogram, tvåtusennio kronor
för femtusen kilogram av tjänstevikten
och åttiotvå kronor för varje
påbörjat tal av etthundra kilogram
av återstående del av tjänstevikten;
d)
för annan automobil, med ringar
av annat ämne än mjuk kautschuk,
med etthundrasextiofem kronor
för varje påbörjat tal av etthundra
kilogram av automobilens
tj änstevikt;
e) för släpvagn:
om totalvikten understiger ettusen
kilogram, med etthundratjugu
kronor;
om totalvikten uppgår till ettusen
men icke ettusenfemhundra kilogram,
med etthundraåttio kronor;
om totalvikten uppgår till ettusenfemhundra
men icke tvåtusen kilogram,
med tvåhundrafyrtio kronor;
om
totalvikten uppgår till tvåtusen
men icke tretusen kilogram, med
trehundrasextio kronor;
om totalvikten uppgår till tretusen
men icke femtusen kilogram,
med sexhundra kronor;
om totalvikten uppgår till femtusen
men icke åttatusen kilogram,
med åttahundrafyriio kronor;
om totalvikten uppgår till åttatusen
men icke elvatusen kilogram,
med ettusenåttio kronor;
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 2 år 1967
(Nuvarande lydelse)
om totalvikten uppgår till elvatusen
men icke fjortontusen kilogram,
med åttahundraåttio kronor;
samt
om totalvikten uppgår till fjortontusen
kilogram eller mera, med etttus
entvåhundra kronor.
Det åligger------—- —
(Föreslagen lydelse)
om totalvikten uppgår till elvatusen
men icke fjortontusen kilogram,
med ettusentrehundratjugu kronor;
samt
om totalvikten uppgår till fjortontusen
kilogram eller mera, med
ettusenåttahundra kronor.
av skatten.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968.
Att fordon, som vid registrering redovisas som lättviktsmotorcykel, tills
vidare skall vara frikallat från skatt, framgår av övergångsbestämmelsen
till förordningen den 28 september 1951 (nr 654) angående ändrad lydelse
av 1, 2 och 5 §§ förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 25 maj 1962 (nr 398)
om finansiering av folkpensioneringen
Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 25 maj 1962 om finansiering av
folkpensioneringen1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse)
3
Folkpensionsavgift skall utgå med
fyra procent av den avgiftspliktiges
till statlig inkomstskatt beskattningsbara
inkomst med de begränsningar
som nedan sägs.
Avgiftspliktiga, som samtaxeras,
skola erlägga avgift med sammanlagt
högst ettusentvåhundra kronor.
Därvid skall iakttagas, att om vardera
har en beskattningsbar inkomst
överstigande femtontusen kronor,
envar påföres pensionsavgift med
sexhundra kronor. Om endast den
ene har en beskattningsbar inkomst
överstigande femtontusen kronor,
minskas i förekommande fall dennes
avgift så att sammanlagda bc
1
Senaste lydelse av 3 § se 1965:74.
(Föreslagen lydelse)
Folkpensionsavgift skall utgå med
fem procent av den avgiftspliktiges
till statlig inkomstskatt beskattningsbara
inkomst med de begränsningar
som nedan sägs.
Avgiftspliktiga, som samtaxeras,
skola erlägga avgift med sammanlagt
högst ettusenfemhundra kronor.
Därvid skall iakttagas, att om vardera
har en beskattningsbar inkomst
överstigande femtontusen kronor,
envar påföres pensionsavgift med
sjuhundrafemtio kronor. Om endast
den ene har en beskattningsbar inkomst
överstigande femtontusen kronor,
minskas i förekommande fall
dennes avgift så att sammanlagda
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande nr 2 år 11)67
(Nuvarande lydelse)
loppet av avgifterna ej överstiger
ettusentvåhundra kronor.
Annan avgiftspliktig än som avses
i andra stycket skall erlägga avgift
med högst ettusentvåhundra
kronor.
(Föreslagen lydelse)
beloppet av avgifterna ej överstiger
ettusenfemhundra kronor.
Annan avgiftspliktig än som avses
i andra stycket skall erlägga avgift
med högst ettusenfemhundra
kronor.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1967.
Äldre bestämmelser gäller alltjämt i fråga om folkpensionsavgift som påföres
för år 1967 eller tidigare år.
Folkpensionsavgift för år 1968 påföres med fyra och en halv procent,
dock högst med ettusentrehundrafemtio kronor. Härvid skall talen ettusenfemhundra
och sjuhundrafemtio i 3 § utbytas mot ettusentrehundrafemtio
och sexhundrasjuttiofem.
Förslag
till
Förordning
angående ändrad lydelse av 4 § 1 mom. förordningen den 26 juli 1947
(nr 576) om statlig inkomstskatt
Härigenom förordnas, att 4 § 1 mom. förordningen den 26 juli 1947
om statlig inkomstskatt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
4 §.
1 mom. Från sammanlagda -—--fråga är.
Skattskyldig, som —- -— -— kommunalskattelagen sägs.
Avdrag enligt första stycket för
kommunal skatt skall beräknas till
ett belopp motsvarande minst en
fjärdedel av den sammanräknade
nettoinkomsten (summan av den
skattskyldiges enligt denna förordning
fastställda inkomster från olika
förvärvskällor, minskad med avdrag
enligt första stycket för underskott).
Avdraget må dock icke vid tillämpning
av denna schablonregel beräknas
till högre belopp än 2 250 kronor
eller, för makar som under beskattningsåret
levt tillsammans, för
dem båda gemensamt till högre belopp
än 4 500 kronor eller, för den
som under beskattningsåret varit
1 Senaste lydelse av 4 § 1 mom. se 1966:2''
Avdrag enligt första stycket för
kommunal skatt skall beräknas till
ett belopp av minst 2 250 kronor eller,
för makar som under beskattningsåret
levt tillsammans, för dem
båda gemensamt minst 4 500 kronor.
För den som under beskattningsåret
varit ogift (varmed jämställes änka,
änkling eller frånskild) och haft
hemmavarande barn under 18 år
medges likaså avdrag med minst
4 500 kronor. Bestämmelserna i detta
stycke skola icke äga tillämpning
på fysisk person, som enligt vad
därom är särskilt stadgat taxeras
till statlig inkomstskatt i det för riket
gemensamma distriktet, samt ej
75.
10
Bevillningsutskottets
(Nuvarande lydelse)
ogift (varmed jämställes änka, änkling
eller frånskild) och haft hemmavarande
barn under 18 år, till
högre belopp ån 4 500 kronor. Bestämmelserna
i detta stycke skola
icke äga tillämpning på fysisk person,
som enligt vad därom är särskilt
stadgat taxeras till statlig inkomstskatt
i det för riket gemensamma
distriktet, samt ej heller på
juridisk person annat än i fall som
avses i 6 § 3 mom.
Har sådan —■ —----— -
betänkande nr 2 år 1967
(Föreslagen lydelse)
heller på juridisk person annat än
i fall som avses i 6 § 3 mom.
i fråga.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1967 och tillämpas första
gången vid 1968 års taxering.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 50 § 2 mom. och punkt 2 av anvisningarna till
50 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
Härigenom förordnas, att 50 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28
september 1928 och punkt 2 av anvisningarna till 50 § samma lag1 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse)
2 m o m. För fysisk--
Finnes skattskyldigs —- —
Om skattskyldigs
(Föreslagen lydelse)
50 §.
---kronor, bortfaller.
----jämkning medgivits.
motsvarande tillämpning.
Skattskyldig, vars inkomst helt Skattskyldig, vars inkomst helt
eller till huvudsaklig del utgjorts av
folkpension, skall — därest särskilda
omständigheter icke till annat
föranleda — anses hava haft sådan
nedsatt skatteförmåga, varom i andra
stycket förmäles.
Vad härefter--
eller till huvudsaklig del utgjorts av
folkpension, skall — om särskilda
omständigheter icke föranleda annat
— anses ha haft nedsatt skatteförmåga
enligt andra stycket. Att bestämmelsen
i andra stycket om visst
högsta avdragsbelopp icke gäller vid
fastställandet av avdrag i detta fall
framgår av punkt 2 av anvisningarna.
inkomst.
— beskattningsbar
Senaste lydelse av 50 § 2 mom. och punkt 2 av anvisningarna till 50 § se 1964:70.
Bevillningsutskottets betänkande nr 2 år 1967 11
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Anvisningar
till 50 §.
2. Därest skattskyldig varit för
sin försörjning helt beroende av
vad han i form av folkpension uppburit,
bör den taxerade inkomsten
regelmässigt minskas med ett belopp
motsvarande vad han sålunda
uppburit, dock högst i 500 kronor.
Om den skattskyldige mot låg avgift
vistats å sjukhus eller annan anstalt
eller om hans levnadskostnader rönt
inverkan av annan därmed jämförlig
omständighet, bör det belopp,
varmed den taxerade inkomsten enligt
vad nyss sagts må minskas,
jämkas med hänsyn därtill.
Om skattskyldig —-----
Därest folkpensionen-----
2. Därest skattskyldig varit för
sin försörjning helt beroende av
vad han i form av folkpension uppburit,
bör den taxerade inkomsten
regelmässigt minskas med vad han
sålunda uppburit, även om det belopp
som angives i 50 § 2 mom.
andra stycket därigenom överskrides.
Om den skattskyldige mot låg
avgift vistats å sjukhus eller annan
anstalt eller om hans levnadskostnader
rönt inverkan av annan därmed
jämförlig omständighet, bör det
belopp, varmed den taxerade inkomsten
enligt vad nyss sagts må
minskas, jämkas med hänsyn därtill,
nedsatt skatteförmåga.
— därtill föranleda.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och tillämpas
första gången vid 1967 års taxering.
Förslag
till
Förordning
om ändrad lydelse av 68 § taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr 623)
Härigenom förordnas, att 68 § taxeringsförordningen den 23 november
19561 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse)
68
För taxeringsnämnd-------
I inkomstlängden antecknas särskilt
dels
i avseende å statlig inkomstskatt
inkomst av olika förvärvskällor,
medgivet avdrag för underskott
å förvärvskälla, samman
-
(Förcslagen lydelse)
§•
-— skattskyldiges namn.
I inkomstlängden antecknas särskilt
dels
i avseende å statlig inkomstskatt
inkomst av olika förvärvskällor,
medgivet avdrag för underskott
å förvärvskälla, samman
-
1 Senaste lydelse av 68 § se 1961:628.
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 2 år 1967
(Nuvarande lydelse)
räknad nettoinkomst, medgivna allmänna
avdrag som icke avse underskott
å förvärvskälla, taxerad och
beskattningsbar inkomst med angivande
tillika, där det ej framgår av
längdens uppställning, av den punkt
i 10 § 2 mom. förordningen om statlig
inkomstskatt, enligt vilken skatten
skall beräknas,
dels i —---— -— .—. —
Uppgår den —---—---
I förmögenhetslängden-----—
Närmare föreskrifter — —--
Taxeringslängd underskrives — -—
(Föreslagen lydelse)
räknad nettoinkomst (summan av
inkomsterna av olika förvärvskällor,
minskad med avdrag för underskott),
medgivna allmänna avdrag
som icke avse underskott å förvärvskälla,
taxerad och beskattningsbar
inkomst med angivande tillika, där
det ej framgår av längdens uppställning,
av den punkt i 10 § 2 mom.
förordningen om statlig inkomstskatt,
enligt vilken skatten skall beräknas,
skall beräknas.
icke uppkommer.
— beskattningsbara förmögenheten.
--Kungl. Maj :t.
— ----av denne.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1967.
Till behandling i detta sammanhang bar utskottet upptagit följande till
bevillningsutskottet hänvisade motioner, nämligen
I) de likalydande motionerna I: 334 av herr Strandberg och fröken Stenberg
samt 11:420 av herr Petersson in. fl., vari hemställts,,
1) att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla att kungörelsen
den 7 maj 1965 (nr 201) om statsbidrag till viss linjetrafik på landsbygden
blir föremål för översyn före höstsessionen vid innevarande års riksdag,
samt
2) att frågan om höjd fordonsskatt i vad den avser bussar upptages till
prövning törst sedan denna översyn har verkställts;
II) de likalydande motionerna I: 335 av herr Strandberg samt II: 397 av
herrar Bengtson i Solna och Ringaby, vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta alt den höjda fordonsskatten endast skall avse kalenderåret 1968
samt att den skall rubriceras »Tillfällig höjd fordonsskatt avseende kalenderåret
1968»;
III) de likalydande motionerna I: 336 av herrar Sundin och Axel Kristiansson
samt II: 410 av herr Jonasson in. fl., vari hemställts, »att riksdagen
vid behandlingen av propositionen nr 7 måtte
1) i princip godta höjning av fordonsskatten så att statsverket redan för
budgetåret 1967/68 tillföres en inkomstförstärkning av 300 milj. kronor i
enlighet med vad som beräknats i propositionen, samt
2) i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj:t efter skyndsam
provning måtte förelägga årets höstriksdag förslag till sådan utformning av
13
Bevillningsutskottets betänkande nr 2 år 1967
fordonsbeskattningen, att hänsyn tages till den yrkesmässiga lastbilstrafikens
och busstrafikens kostnadsläge i enlighet med vad som anförts i motionerna»
;
IV) de likalydande motionerna I: 337 av herrar Sandin och Per Jacobsson
samt II: 284 av fru Nettelbrandt in. fl., vari hemställts, »att riksdagen vid sin
behandling av Kungl. Maj :ts proposition nr 7 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära förslag till nya bestämmelser rörande beskattningen av folkpensionärernas
sidoförtjänster i syfte att undvika orimliga avbränningar på
dessa»;
V) de likalydande motionerna I: 338 av herr Tistad och II: 425 av herr
Werbro, vari hemställts, att riksdagen — med ändring av vad som föreslås
i proposition nr 7 — måtte besluta, att för nedannämnda tobaksvaror, vilka
införes i den ordning som avses i 1 § andra stycket förordningen om tobaksskatt
eller i förordningen om rätt för resande m. fl. att införa varor tull- och
skattefritt, skall, där tullfrihet ej åtnjutes, utgå tull med följande belopp:
Cigarrer och cigariller vägande per styck högst 3 g...... 1 st. 0:20 kr.
Cigarretter vägande per styck mer än 0,85 g............ 1 st. 0: 20 kr.
Cigarretter vägande per styck högst 0,85 g............ 1 st. 0: 13 kr.
Andra slag av färdiga tobaksvaror.................... 1 kg 75:— kr.
VI) de likalydande motionerna I: 339 av herr Werner och II: 407 av herr
Jansson in. fl., vari hemställts, att riksdagen — med bifall i övrigt till
Kungl. Maj :ts förslag i propositionen nr 7 om ändring av 50 § kommunalskattelagen
jämte punkt 2 av anvisningarna till nämnda paragraf — måtte
hemställa, att Kungl. Maj :t förordnar om anvisningar till de lokala skattemyndigheterna
om en utvidgad tillämpning av ifrågavarande regler vid beviljande
av extra avdrag för nedsatt skatteförmåga vid fall av sidoinkomster
av ringare omfattning utöver folkpensionen;
VII) de likalydande motionerna I: 418 av herrar Harry Carlsson och Eric
Gustaf Peterson samt II: 537 av herr Jonsson in. fl., vari hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning i syfte att
undantaga sådana folkpensionärer, vilkas huvudsakliga inkomster utgöres
av folkpension, från deklarationsplikt eller att genomföra en väsentlig förenkling
av deklarationsförfarandet;
VIII) de likalydande motionerna I: 420 av herr Holmberg in. fl. och II: 528
av herr Bohman m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte
1) i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om utredning rörande möjligheterna
att avskaffa skatteplikten för folkpensioner; samt
2) antaga följande
14 Bevillningsutskottets betänkande nr 2 år 1967
a) Förslag
till
lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
Härigenom förordnas, att 65 § kommunalskattelagen den 28 september
1928 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att i nämnda
lag skall införas eu ny paragraf, benämnd 48 a §, av nedan angiven lydelse.
48 a §.
Vad i 48 § 2 mom. stadgas skall icke gälla skattskyldig fysisk person, som
varit här i riket bosatt under hela beskattningsåret och som enligt bestämmelserna
i 3 § 1 och 2 mom. lagen om folkpensionering är ålders- eller invalidpensionär
eller vars make är sådan pensionär. Denne äger att å den i
hemortskommunen taxerade inkomsten åtnjuta kommunalt ortsavdrag på
sätt nedan sägs.
Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans
med andra maken, åtnjuter, därest endast en av makarna är pensionär som
i första stycket sagts, kommunalt ortsavdrag med 6 400 kronor.
Därest sammanlevande makar båda är pensionärer enligt ovan, åtnjutes
kommunalt ortsavdrag med 8 000 kronor.
Gift skattskyldig, som under beskattningsåret icke levt tillsammans med
andra maken, ävensom ogift skattskyldig (varmed jämställes änka, änkling
eller frånskild) äger, därest han haft hemmavarande barn under 16 år, likaledes
åtnjuta kommunalt ortsavdrag med 8 000 kronor.
Annan skattskyldig än i andra, tredje eller fjärde stycket sagts äger åtnjuta
kommunalt ortsavdrag med 4 000 kronor.
Bestämmelser om ortsavdrag enligt 48 § 2 mom. skola i tillämpliga delar
avse jämväl avdrag enligt 48 a §.
65 §.
Fråga, huruvida skattskyldig är ålders- eller invalidpensionär och huruvida
skattskyldig haft barn eller icke, liksom ock frågan om barns ålder
skall bedömas efter förhållandena den 1 november året näst före taxeringsåret.
Med barn avses jämväl styvbarn ävensom adopterat barn.
I fråga — -— — följande beskattningsåret.
De för--— make avlidit.
Har eljest-----för taxeringen.
De för ----haft barn.
(Se vidare anvisningarna)
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968, dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1968 års taxering samt i fråga om
eftertaxering för år 1967 eller tidigare år.
Bevillningsutskottets betänkande nr 2 år 1967 15
b) Förslag
till
förordning om ändrad hjdelse av S § och 10 § 1 mom. förordningen den 26
juli 19i7 (nr 576) om statlig inkomstskatt
Härigenom förordnas, att 8 § och 10 § 1 inom. förordningen den 26 juli
1947 om statlig inkomstskatt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
8 §•
Skattskyldig fysisk----1 mom. kommunalskattelagen.
Vad i 48 § 2 och 3 mom., 48 a § samt 49 § kommunalskattelagen stadgas
angående kommunalt ortsavdrag skall äga motsvarande tillämpning beträffande
statligt ortsavdrag.
10 §.
1 mom. Statlig inkomstskatt------angivna grundbelopp.
För skattskyldig, som åtnjuter statligt ortsavdrag med belopp, som beräknats
med ledning av 48 § 2 mom. andra eller tredje stycket kommunalskattelagen
eller 48 a § andra, tredje eller fjärde stycket samma lag och
som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret,
utgör grundbeloppet:
när den —--beskattningsbara inkomsten;
när den--— 65 % av återstoden.
För annan ■— ---65 % av återstoden.
Ändå att ----denna inkomstdel.
Med familjestiftelse---ekonomiska intressen.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1968 års taxering samt i fråga
om eftertaxering för år 1967 eller tidigare år.
IX) de likalydande motionerna I: 561 av herr Hilding samt II: 714 av herrar
Jonsson och Jönsson i Ingemarsgården, vari hemställts,
»1) att riksdagen måtte besluta att maximigränsen för det s. k. extra
avdraget vid inkomsttaxeringen måtte upphävas provisoriskt även för i motionerna
nämnda grupper av pensionärer, samt
2) att utskottet måtte utarbeta erforderlig lagtext»;
X) de likalydande motionerna I: 563 av herr Kaijser och II: 719 av fröken
Ljungberg m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa att Kungl. Maj :t måtte genom tilläggsdirektiv till handikapputredningen
ge denna i uppdrag att närmare undersöka frågan om de
handikappades skatteproblem, närmast i vad avser rätt till avdrag för de
handikappades särskilda kostnader för inkomstens förvärvande samt frågan
om extra avdrag på grund av deras högre levnadskostnader»;
XI) de likalydande motionerna I: 581 av herrar Stefanson och Lundberg
16 Bevillningsutskottets betänkande nr 2 år 1967
samt II: 722 av herr Magnusson i Borås in. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte antaga det i propositionen nr 7 framlagda förslaget till förordning
angående ändring i förordningen den 1 december 1959 (nr 507) om allmän
varuskatt med den ändring att ikraftträdandebestämmelserna erhåller följande
lydelse.
Denna förordning träder i kraft den 1 mars 1967. I samband med ikraftträdandet
skall följande iakttagas.
1. Med den inskränkning som följer av andra stycket äger förordningen
icke tillämpning i fråga om sådant tillhandahållande inom riket av vara
eller tjänsteprestation som skett före den 12 januari 1967 eller varom före
nämnda dag slutits skriftligt avtal, vari vederlaget blivit till beloppet fastställt.
Vad nu sagts om verkan av skriftligt avtal gäller även i fråga om
införsel till riket, om den, för vars räkning införseln sker, före den 1 april
1967 till generaltullstyrelsen skriftligen anmält sin avsikt att åberopa avtalet
vid införseln. Förordningen äger ej heller tillämpning i fråga om
sådant tillhandahållande genom postverkets försorg av periodiska publikationer,
för vilket vederlag influtit till postverket före den 1 mars 1967,
även om vederlaget först därefter kommer mottagaren till godo.
Avser ett före den 12 januari 1967 slutet skriftligt avtal, vari vederlaget
blivit till beloppet fastställt, tillhandahållande inom riket av tjänsteprestation
som anges i 11 § förordningen om allmän varuskatt, äger 14 § i
dess nya lydelse tillämpning på tjänsteprestationen från och med den dag
— dock tidigast den 1 mars 1967 —• då avtalet skulle upphöra att gälla
om det med iakttagande av gällande uppsägningsvillkor uppsagts den 1
februari 1967. Motsvarande gäller tillämpningen av bestämmelserna om uthyrning
i 18 § 3 mom.
2. Bestämmelserna i första punkten om skriftligt avtal äga tillämpning
även på avtal, vari skriftlig viljeförklaring föreligger från endast den ena
parten, om avtalet fullgöres i enlighet med denna viljeförklaring.
Kan enligt avtalet vederlag som anges med bestämt belopp ändras om
kostnadsändring eller dylikt inträffar, anses vederlaget likväl fastställt till
beloppet, om vederlaget utgår utan ändring eller ändras endast i enlighet
med bestämmelse i avtalet om ändring i anslutning till ändring i officiellt
index eller, i fråga om entreprenadarbete eller motsvarande, i kollektivavtal.
3. Förordningen äger icke tillämpning å den redovisning av preliminär
allmän varuskatt som skall ske under mars månad 1967.
4. Omfattar redovisningsperiod eller beskattningsår tid såväl före som
efter det denna förordnings bestämmelser skola tillämpas, gälla följande
särskilda bestämmelser.
Särskild deklaration för preliminär allmän varuskatt skall avgivas dels
för den del av redovisningsperioden som avser tid före utgången av februari
månad 1967, dels för återstoden av redovisningsperioden.
Vid taxering till allmän varuskatt skall skattepliktig omsättning, med
Bevillningsutskottets betänkande nr 2 år 1967
17
tillämpning av 28 § andra stycket förordningen om allmän varuskatt, anges
särskilt för tid före utgången av februari månad 1967 och särskilt för
tid därefter.
I fråga om taxering till allmän varuskatt för försäljning och uttag av
produkter från jordbruksfastighet gälla de särskilda bestämmelser som
Kungl. Maj :t meddelar.
5. Fordras eljest särskilda bestämmelser i fråga om denna förordnings
ikraftträdande, äger Kungl. Maj :t meddela sådana bestämmelser.
XII) de likalydande motionerna 1:586 av herr Sundin samt 11:703 av
herrar Boo och Dahlgren, vari hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning och föreslag angående
införande av ett särskilt schablonavdrag vid taxeringen till kommunal inkomstskatt,
motsvarande det avdrag för kommunalutskylder, som av Kungl.
Maj :t föreslagits årets riksdag, i enlighet med vad i motionerna anförts»;
XIII) de likalydande motionerna 1:587 av herr Wallmark m.fl. samt
11:699 av herrar Asp och Hedin, vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta
om ändring av Kungl. Maj :ts förslag till förordning angående ändrad
lydelse av 5 § förordningen om automobilskatt i enlighet med vad i motionerna
angivits»;
XIV) de likalydande motionerna 1:588 av herr Werner och 11:709 av
herr Hermansson m. fl., vari bl. a. hemställts, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj :ts förslag till ändring i förordningen om allmän varuskatt;
XV) de likalydande motionerna I: 684 av fru Lindström m. fl och II: 851
av herr Wahlund m. fl., vari hemställts, att motionerna överlämnas till vederbörande
utskott för att av dem tagas i beaktande vid överläggning inom
utskotten angående behandlingen av det stora frågekomplex som u-landshjälpen
utgör;
XVI) motionen II: 733 av herr Rubin, vari hemställts, att riksdagen måtte
antaga följande förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 16 juni 1961 (nr 394) om skatt på tobaksvaror:
Härigenom förordnas, att 2 § förordningen den 16 juni 1961 (nr 394) erhåller
följande ändrade lydelse.
2§.
Varuslag
Vikt för
1 st gram
Belopp för
1 st öre 1 kg kronor
Cigarrer och cigariller
Grupp I
t. o. m. 1,7
14,5
II
över 1,7 t.o.m. 3,0
17,0
III
» 3 » 5,0
17,8
IV
» 5
21,8
Cigarretter
Grupp I
t. o. m 0,85
13,9
II
över 0,85
18,4
Röktobak
74,25
Tuggtobak
30,00
Snus
11,10
Anm. Förslaget till ändrad lydelse av cigarretter grupp I och II
hänför sig till
KF den 9 april 1965 (nr 79).
2 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 7 samt. Nr 2
18 Bevillningsutskottets betänkande nr 2 år 1967
XVII) motionen II: 737 av herrar Rubin och Sjöholm, vari hemställts, »att
riksdagen måtte, i samband med behandlingen av det föreliggande förslaget
om höjning av den allmänna omsättningsskatten, uttala som sin mening
att en differentiering av den allmänna omsättningsskatten nu bör ske
mellan nödvändighetsvaror och andra artiklar, så att omsättningsskattehöjningen
ej drabbar de förra».
De ovan under I upptagna motionerna 1: 334 och II: 420 har hänvisats
till statsutskottet såvitt avser punkt 1) i motionernas hemställan och i
övrigt till bevillningsutskottet.
De ovan under XV angivna motionerna 1:684 och 11:851 har hänvisats
jämväl till statsutskottet, bankoutskottet och lagutskott.
Såvitt avser de under XIV upptagna motionerna 1:588 och 11:709 behandlar
utskottet i förevarande betänkande endast yrkandet om avslag på
förslaget om höjning av den allmänna varuskatten. Övriga yrkanden i motionerna
kommer att behandlas av utskottet i andra sammanhang.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det
följande, hänvisa till motionerna 1:334, I: 335, I: 338, I: 420, I: 586, I: 587,
I: 684, II: 284, 11:407, II: 410, II: 537, II: 709, II: 714, II: 719, II: 722, II: 733
(II: 612) och II: 737.
Rörande motiveringen för de i propositionen framlagda förslagen hänvisar
utskottet till ovannämnda statsrådsprotokoll. Redogörelsen härutinnan
återfinnes under följande rubriker på nedan angivna sidor i propositionen,
nämligen
Den allmänna varuskatten, s. 13—16.
Tobaksskatten, s. 16—17.
Motorfordonsskatten, s. 17—19.
Kommunalskatteavdraget, s. 19—21.
Extra avdrag vid inkomstbeskattningen för folkpensionärer, s. 21—23.
Sammanfattning, s. 23.
Motionerna
Den allmänna varuskatten
Motionärerna i motionerna I: 581 och II: 722 framhåller, att de bestämmelser
som reglerar ikraftträdandet har fått en helt annan utformning än
då tidigare höjningar av den allmänna varuskatten ägt rum. Resultatet av
de föreslagna bestämmelserna skulle bli att beställare i många fall skulle
drabbas av en prishöjning genom den höjda beskattningen, trots att beställningen
skett innan propositionen framlades för riksdagen. Detta har
departementschefen funnit sig kunna bortse från med den motiveringen att
Bevillningsutskottets betänkande nr 2 år 1967
19
skriftliga avtal på området numera regelmässigt innehåller klausuler, som
möjliggör prisändring vid t. ex. en höjd beskattning. Bortsett från att detta
påstående inte stämmer helt med de verkliga förhållandena — tvärtom har
hittillsvarande praxis beträffande övergångsbestämmelserna gjort sådana
klausuler mindre nödvändiga — gäller det sagda över huvud taget inte inköp
från utlandet. Det bör också framhållas att det ingalunda alltid blir fråga
om en så begränsad höjning som från 10 till 11 %. Då det gäller uthyrningsavtal
kommer i ett ingalunda obetydligt antal fall höjningen att
drabba sådana uthyrningsavtal som hittills träffats av 4 % skatt. Inte
minst i sistnämnda fall saknar de skattskyldiga ofta helt möjligheter att ta
ut en höjd skatt av kunderna. Motionärerna föreslår därför att den praxis
som utbildats på området bibehålies och att övergångsbestämmelserna utformas
efter samma linjer som vid 1965 års höjning av skattesatsen.
Yrkandet om avslag på den föreslagna höjningen av den allmänna varuskatten
motiveras i motionerna I: 588 och II: 709 med att kampen mot prisstegringarna
måste göras till grundlinje för den ekonomiska politiken. Inflationen
urholkar barnbidragen och andra sociala förmåner liksom löneförbättringarna,
vilka i fjol för stora grupper var ganska små. Den slår hårdast
mot låglönegruppernas standard, fördyrar produktionen och försämrar
konkurrensförhållandena gentemot utlandet. Å andra sidan påskyndar
den tillväxten av de stora förmögenheterna, placerade i sakvärden, och vidgar
inkomst- och förmögenhetsklyftorna i samhället. Regeringens utspel inför
årets riksdag kan enligt motionärernas mening inte betecknas som något
kampprogram mot inflationen. Visserligen är budgeten »stram» i den meningen
att utgiftsökningen på de flesta områden är mycket restriktiv. Men
prisstegringarna påskyndas, bland annat genom en ny höjning av omsättningsskatten.
Motionärernas inställning är att det för de breda lagren av
löntagare, inte minst låglönegrupper och barnfamiljer, är viktigast att
stoppa pris- och hyresstegringarna samt trygga och förbättra den reala levnadsstandarden.
Det statliga skattetrycket är högt och den kommunala utdebiteringen visar
en oroande utveckling. Å andra sidan är det tydligt att det statsfinansiella
läget nödvändiggör ökade statsinkomster utöver vad som beräknas inflyta
med nuvarande skattesatser. Frågan blir då vilka av de av regeringen föreslagna
skattehöjningarna som kan accepteras och vilka som bör ersättas
av ökade skatteuttag på andra områden, allt i förhållande till vad som samtidigt
föreslås i total ökning eller minskning på budgetens utgiftssida. Av
bland annat skäl som förut nämnts anser motionärerna inte att någon höjning
av omsättningsskatten bör ske i nuvarande läge. Den är inte förenlig
med en effektivare kamp mot prisstegringarna på skilda områden.
I motionen II: 737 aktualiseras önskemålet om en differentiering av omsättningsskatten
beträffande nödvändighetsvaror och varor som kan be2f
Bihang till riksdagens protokoll 1967. 7 samt. Nr 2
20
Bevillningsutskottets betänkande nr 2 år 1967
tecknas såsom överflöds- eller lyxarliklar. Särskilt för de mindre inkomsttagarna
har omsättningsskatten nu blivit en kännbar pålaga på livets nödtorft.
Självfallet medför en sådan differentiering betydande administrativa
besvärligheter. Principen har dock godtagits i fråga om investeringsvaror
varför en reform av detta slag inte är ogenomförbar. Efter hand som
omsättningsskatten stiger gör sig kravet på en differentiering mer gällande.
I första hand torde livsmedel böra undantas från skattehöjningarna,
eventuellt kan även andra varugrupper särskiljas. Detta spörsmål påkallar
noggrant övervägande innan omsättningsskatten ånyo höjes.
Tobaksskatten
Schablontullarna på tobaksvaror bör om möjligt — framhålles i motionerna
1: 338 och II: k25 — vara så avvägda att det inte blir lönande att införa
tobaksvaror mot erläggande av sådan tull. De bör därför motsvara summan
av tull, tobaksskatt och den allmänna varuskatt som skulle utgå om inköp
skett till verkligt »skattefritt» pris. Enär detta kan vara svårt att fastställa,
kan man i stället beräkna den allmänna varuskatten på detalj handelspriset
på ett representativt svenskt fabrikat i varje varu- eller skattegrupp. Denna
metod ger i allmänhet ett något lägre ehuru fullt nöjaktigt resultat. I följande
tablå göres en sådan beräkning.
Varuslag
Enhet
Svenskt
detalj-
pris
Tull
Tobaks-
skatt
Allmän
varu-
skatt
Summa
tull 0
skatt
Schablon- tull enl.
prop.
öre
öre
öre
öre
öre
öre
Cigarretter:
grupp I......
1 st.
15,5
1,2
9,9
1,5
12,6
12
» II ----
. . 1 st.
22,5
2,1
15,4
2,2
19,7
18
Cigarrer och cigariller:
grupp I......
. . 1 st.
30,0
3,3
10,5
3,0
16,81
18
» II ____
1 st.
37,0
tf,4
13,5
3,7
23,6/
» III____
. . 1 st.
67,5
13,1
15,4
6,7
35,2\
40
» IV____
.. 1 st.
70,0
17,7
20,8
7,0
45,5/
kr.
kr.
kr.
kr.
kr.
kr.
Röktobak......
• • 1 kg
102: —
9: 75
58: —
10: 20
77: 951
Tuggtobak .. . .
. . 1 kg
fri
21: 60
70: —
Snus..........
. • • 1 kg
fri
9: 10
J
Med hänsyn till vad ovan sagts bör schablontullarna i förekommande fall
höjas, så att de motsvarar den i tablån beräknade summan av tull och skatt.
Cigarrer och cigariller, som i fråga om tobaksskatten är indelade i fyra grupper,
är med avseende på schablontullen indelade i endast två grupper med
en viktgräns vid 3 g. Här måste schablontullen fastställas genom interpolation
mellan de sammanlagda skattesatserna i respektive skattegrupper. Be
-
21
Bevillningsutskottets betänkande nr 2 år 1967
träffande röktobak, tuggtobak och snus, som i schablontullhänseende sammanförts
i en gemensam grupp, bör schablontullen bestämmas uteslutande
med hänsyn till röktobak. Tuggtobak och snus är i förevarande avseende
helt irrelevanta.
I motionen 11: 733, där en höjning av tobaksskatten utöver vad som föreslagits
i propositionen förordas, hänvisar motionären i fråga om motiveringen
till motionen II: 612. I sistnämnda motion hemställs om ett sammanlagt
anslag på 1,06 miljarder kronor till u-landshjälp, motsvarande eu procent
av bruttonationalprodukten.
För finansiering av de begärda anslagen erfordras olika åtgärder. Framför
allt bör enligt motionärens mening lyxskatt läggas på den konsumtion,
som vi har lättast att avvara och som dessutom starkt försämrar vår betalningsbalans,
nämligen på bilar med inköpspris över 20 000 kronor, parfymer,
kosmetika, grammofonskivor o. d. Den starkt ökade användningen av
engångsglasförpackningar, som dessutom så starkt bidrar till nedskräpningen
av naturen, bör beskattas. Tobaksskatten bör höjas utöver vad regeringen
föreslagit.
Ett allmänt u-lån bör tecknas, som bidrar till uppnående av den äskade
summan. Därtill bör ett u-landsfrimärke utges, på samma sätt som det utgivits
frimärken till förmån för cancerfonden.
I förhållande till statsverkspropositionen innebär vad bär föreslagits ökade
utgifter med 656 miljoner kronor. Av detta belopp kan 300 miljoner täckas
genom det föreslagna u-lånet. Återstoden 356 miljoner täckes genom de
ovan föreslagna konsumtionsskattehöjningarna, av vilka den höjda tobaksskatten
beräknas ge 240 miljoner kronor, motorfordonsskatten 40 miljoner
kronor och den särskilda varuskatten 75 miljoner kronor. Frimärksserien
torde kunna inbringa ca 5 miljoner kronor.
Motor fordonsskatten
I motionerna I: 334 och II: 420 erinras om att enligt riktlinjerna för den
statliga trafikpolitiken utgår särskilt statsbidrag till busslinjetrafik på
landsbygden. Ersättningen är begränsad till vad som svarar mot två kronor
per vagnmil bidragsgrundande trafikarbete, varvid med sådant trafikarbete
menas vad som motsvarar en daglig dubbeltur på varje i icke ekonomiskt
bärkraftig landsbygdslinje ingående vägsträcka. Begränsningen till två kronor
per vagnmil har kvarstått oförändrad sedan statsbidrag i dessa former
första gången blev tillgängliga under budgetåret 1961/62. Författningen föreskriver
emellertid att bidraget, dock endast om synnerliga skäl föreligger,
må överstiga vad som svarar mot tvä kronor per vagnmil. Utvecklingen i
busslinjetrafiken, såsom den återspeglar sig i den hittillsvarande bidragsgivningen,
visar emellertid på kontinuerligt ökade underskott i den trafik
det här gäller.
Möjligheten till förhöjt bidrag har begagnats i fråga om 43 av totalt 471
22
Bevillningsutskottets betänkande nr 2 år 1967
bifallna bidragsansökningar. I övriga fall har tvåkronorsregeln praktiskt taget
genomgående varit avgörande för beräkningen av bidragsbeloppets storlek.
Mycket stora icke bidragstäckta underskott bär alltså kvarstått, vilket
i sin tur gjort det nödvändigt för trafikutövarna att inskränka eller helt
upphöra med driften på många linjer.
Situationen för linjetrafiken på landsbygden har sålunda alltmer förvärrats
och för stora delar av landet föreligger därmed ett akut hot mot transportförsörjningen.
Detta till trots har den trafikverksamhet det här gäller
kommit att förorsakas ytterligare kostnader av förra årets riksdag. Den då
beslutade höjningen av beskattningen på bensin och motor brännolja med 5
öre per liter, som för den yrkesmässiga busstrafiken i dess helhet har beräknats
medföra ökade driftkostnader med ca 5 mkr. per år, betyder enbart för
de trafikrörelser, som under budgetåret 1965/06 erhöll statsbidrag för sin
verksamhet, en ökad årskostnad med i runt tal 2,5 mkr. I proposition nr 7
till årets riksdag har nu framlagts förslag om höjning av automobilskatterna
med genomgående 50 procent. Denna ytterligare beskattning skulle öka den
yrkesmässiga busstrafikens årskostnader med över 10 mkr. och förorsaka
enbart de nyssnämnda trafikrörelserna driftkostnadsökningar med nära 6
mkr. per år.
Motionärerna finner det vara helt orimligt och i strid med målsättningen
för trafikpolitiken att man genom beslut av två på varandra följande
riksdagar pålägger trafikrörelser, åt vilka statsbidrag kan utgå inom en
föreslagen anslagsram av 7,0 mkr., ökade årskostnader med ungefär 8,5
mkr. Det är dessutom att märka, att den övervägande delen av den busslinjetrafik,
som bedrivs av trafikrörelser för vilka statsbidrag i den angivna
formen ej kan komma i fråga, utgöres av i kommunal eller annan
regi bedriven lokaltrafik i städer och större samhällen. Även för denna
trafik har man totalt sett att räkna med stora årliga driftunderskott, som
i regel måste täckas med kommunalskattemedel.
Motionärerna anser med hänsyn till det anförda att övervägande skäl
talar för ändrade regler för statsbidragsgivningen till olönsam linjetrafik
på landsbygden.
Motionärerna i motionerna I: 335 och II: 397 erinrar om att den senaste
långtidsutredningen har beräknat, att vägtrafikens andel av de totala transporterna
kommer att öka. Sålunda har beräknats, att personbilar och bussar
1970 kommer att svara för 92 å 93 % av det inrikes persontransportarbetet
mot 89 % 1964. Motsvarande siffror för godstrafikens del är 45 %
mot 38 %. Dessa förändringar i godstrafiken medför att järnvägens andel
sjunker från 51 % 1964 till 45 % 1970.
De pågående utredningarna om bilskatter och väglcostnader kommer att
fortsätta sitt arbete under året, och nu kan ej heller anges, om bilismens
totala skattebörda skall ökas eller ej. För närvarande uttas fordons- och
Bevillningsutskottets betänkande nr 2 år 1967 23
drivmedelsskatter samt dessutom en trafikomläggningsskatt. Dessa skatter,
varav den senare skall upphöra med detta budgetårs utgång, specialredovisas.
Däremot redovisas energiskatt, acciser och den 1966 beslutade extraskatten
på drivmedel i den allmänna budgeten. Såväl sistnämnda skatt som
den förhöjda fordonsskatten kommer att innebära bördor på bilismen i
storleksordningen 600 milj. kr. Trafikpolitiskt sett innebär det en konkurrensförskjutande
effekt med hänsyn till den beräknade utvecklingen
av denna trafik.
Fordonsskattehöj ningen är vidare onödig ur den synpunkten, att de specialdestinerade
skatterna på fordon och drivmedel redan nu är så höga
att någon höjning ej är nödvändig för att täcka vägväsendets behov för
byggande och underhåll under 1968.
Den höjda fordonsskatten får trots specialdestineringen ses som en tillfällig
pålaga betingad av nuvarande statsfinansiella läge. Det är därför
rimligt, att skatten får en rent temporär utformning och endast uttas under
år 1968. Sedan bör det vara möjligt att bedöma, om kostnadsansvarighetsprincipen
motiverar ett visst uttag.
En inkomstförstärkning genom höjd fordonsskatt finner motionärerna
i motionerna I: 336 och 11:410 vara nödvändig i nuvarande statsfinansiella
läge. De anser sig dock kunna konstatera, att förslagets utformning knappast
kan ha varit föremål för någon mera noggrann prövning. Skattehöjningen
skulle drabba den yrkesmässiga lastbilstrafiken särskilt hårt. För
vanliga personbilar skulle skattehöjningen stanna vid 5—10 %, medan den
för lastbilar skulle bli i allmänhet 40—50 %. När fordonsskatten för en
lastbil höjs från 8 000 kr. till cirka 12 000 kr. blir det givetvis en avsevärd
kostnadsfördyring. Den yrkesmässiga lastbilstrafiken har redan tidigare
varit hårt pressad av ett högt kostnadsläge. Många lastbilsägare kan befaras
komma i den situationen att de inte kan fortsätta med sin näringsutövning.
Även för busstrafiken medför propositionens utformning allvarliga konsekvenser.
Generellt kan sägas att näringslivet och glesbygderna skulle drabbas
särskilt hårt.
För närvarande pågår en översyn av vägtrafikbeskattningen genom 1965
års bilskatteutredning. Utredningsarbetet väntas inte kunna avslutas förrän
tidigast under 1968. Då fordonsskattehöj ningen skall träda i kraft först
1968 hade det alltså varit god tid att underkasta frågan om skattehöjningens
fördelning på olika fordonskategorier en noggrann prövning, vilket
lämpligen kunde ske inom bilskatteutredningen. Det är knappast troligt att
skattehöjningen då fått den i propositionen föreslagna utformningen.
Det är, såsom framhållits, naturligtvis ofrånkomligt, att en inkomstförstärkning
av den i propositionen beräknade storleken måste tillföras statsverket
via fordonsskatten. Men utformningen bör göras på sådant sätt, att
lastbilstrafiken inte drabbas av så hårda konsekvenser som skulle bli fal
-
24
Bevillningsutskottets betänkande nr 2 år 1967
let med förslaget i propositionen. Det bör uppdras åt bilskatteutredningen
att överväga en sådan utformning av fordonsskatten. Denna översyn måste
ske så skyndsamt att förslag kan föreläggas årets höstriksdag.
I motionerna 1: 587 och 11: 699 vänder motionärerna sig mot att uppräkningen
av skattesatserna för motorfordonen genomgående sker med samma
procenttal, 50 %. Fördelningen mellan drivmedels- och fordonsskatt
skiljer sig väsentligt mellan personbilar och andra lätta fordon på ena sidan
och tunga fordon på den andra. Skatteförslaget innebär därför i själva verket
en radikal omfördelning av skattebördan. Medan skatteökningen sålunda
för personbilar som regel endast torde uppgå till mellan 10 och 15 %
av den totala bensin- och drivmedelsskatten, trafikomläggningsskatten ej
inräknad, drabbas de tyngre fordonen, för vilka den viktsprogressiva fordonsskatten
dominerar, av skattehöjningar på uppskattningsvis mellan
Ilo och 35 %.
Denna skattehöjning för den tunga trafiken drabbar därtill direkt näringslivets
och samhällets transportkostnader. Enligt tillgängliga beräkningar
krävs taxeökningar inom åkerinäringen på mellan 2 och 8 % beroende
på fordonens utrustning och körningarnas karaktär. Kostnadsökningen
är särskilt markant för vissa transporter med specialfordon med
tungt karosseri, tippar, lastapparater etc. Inte minst torde exportindustrierna
komma att drabbas då transporterna exempelvis för virke och malm
ingår som en betydande, ofta dominerande, del av produktionskostnaden.
Med anledning av vad som sålunda anförts föreslås att motorfordonsskatten
utformas så att den starka viktsprogressiviteten i den föreslagna
skatteskalan reduceras. Då detta av statsfinansiella skäl ej synes kunna
ske utan kompensation på inkomstsidan förordas i stället en något större
höjning av skatten för de lätta fordonen, förslagsvis med 60 % i stället
för av finansministern föreslagna 50 %.
De ytterligare kostnadsstegringar som härigenom skulle komma att drabba
personbilsägarna skulle för drygt 70 % av bilägarna inte uppgå till mer
än 15 kr. per år, för drygt 90 % inte mer än 23 kr. per år. Däremot skulle
skatten på tyngre fordon med exempelvis 7 resp. 10 tons tjänstevikt i
jämförelse med finansministerns förslag kunna reduceras med 11 resp.
14 %.
Motionärerna föreslår därför att skattesatserna för lastbilar i intervallet
upp till 3 tons tjänstevikt ökas på samma sätt som för personbilarna med
60 %. Grundavgiften för fordon med 900 kg tjänstevikt skulle härigenom
komma att uppgå till 176 kr. och tilläggsavgiften till 59 kr. för varje tillkommande
100-tal kg.
För lastbilar med 3 000 kg tjänstevikt skulle tilläggsavgiften uppgå till
1 239 kr. för att därefter öka med 80 kr. för varje påbörjat ytterligare
100-tal kg.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande nr 2 år 1967 25
För lastbilar med 7 000 kg tjänsteplikt skulle tilläggsavgiften uppgå till
4 439 kr. för att öka med 150 kr. för varje påbörjat ytterligare 100-tal kg.
Gjorda beräkningar visar att de föreslagna ändringarna av finansministerns
förslag fullt ut motsvaras av de föreslagna ökningarna för de lättare
fordonen.
Kommunalskatteavdraget
Som motivering för utredningsyrkandet i motionerna 1: 586 och II: 703
framhåller motionärerna angelägenheten av att de lägre inkomsttagarna
tillgodoses i första hand. Härvid måste uppmärksammas att den kommunala
beskattningen är den mest betungande i lägre inkomstlägen. Utvecklingen
har på senare tid varit ogynnsam för personer med förhållandevis
små inkomster. Sålunda var den genomsnittliga kommunala utdebiteringen
i början av 1950-talet ca 10 kr. per skattekrona, medan den nu stigit till
18,70 kr. Ökningen är alltså närmare 90 procent.
Det effektivaste sättet att bereda de lägre inkomstgrupperna lättnader
i beskattningen synes vara att vid den för dem tyngsta beskattningen,
kommunalbeskattningen, införa ett schablonavdrag motsvarande det schabloniserande
kommunalskatteavdraget vid den statliga beskattningen. En
dylik avdragsrätt kommer emellertid att medföra betydande inkomstbortfall
för kommunerna. Då inkomstbortfallet därjämte skulle bli störst i
kommuner med lågt skatteunderlag per invånare räknat, måste det anses
självklart att staten måste kompensera kommunerna för bortfallet.
Extra avdrag vid inkomstbeskattningen för nedsatt skatteförmåga in. in.
Till stöd för utredningsyrkandet rörande folkpensionärernas sidoinkomster
anföres i motionerna I: 337 och II: 28i bl. a. följande. Där är svårt
att enbart på grundval av de upplysningar som lämnas i propositionen
räkna ut vilken verkan förslaget får på marginalbelastningen på folkpensionärernas
sidoinkomster. Reformen har tydligen endast karaktär av provisorium.
Enbart schabloniseringen av kommunalskatteavdraget är emellertid
inte tillräcklig för att åstadkomma rimligare förhållanden på området.
Denna reform kommer inte pensionärer till godo i önskvärd utsträckning
om de har en mindre sidoförtjänst, eftersom denna läggs på
toppen av folkpension och inkomstprövade förmåner, vilket gör att det
schabloniserade avdraget är konsumerat. Reformen påverkar dessutom
inte kommunalskatten. Detta har finansministern uppmärksammat och
föreslår ändring av det extra avdraget för nedsatt skatteförmåga efter
särskild prövning av taxeringsnämnderna. Syftet är att undvika att skatt
utgår om pensionärerna endast har folkpensionsförmåner. Har de även
sidoinkomst skall det extra avdraget justeras i lämplig omfattning.
Reformförslagen är sammantagna inte övertygande. Även med den nya
ordningen kommer marginalbelastningar på uppemot 100 procent sanno
-
26
Bevillningsutskottets betänkande nr 2 år 1967
likt inte att kunna undgås i vissa inkomstlägen. Detta är inte godtagbart.
Finansministern har lämnat ganska fria händer för taxeringsnämnderna
att bestämma storleken av det extra avdraget. Taxeringsnämnderna skall
dock hålla sig inom nuvarande bestämmelsers ram. Det är inte säkert att
alla taxeringsnämnder har tillräcklig kännedom om det invecklade system
som medför avbränningar av orimlig storlek på pensionärernas sidoinkomster.
Finansministerns propå om att nämnderna skall ha fria händer
kan — åtminstone innan riksskattenämnden fastställt vägledande anvisningar
— leda till betydande orättvisor beroende på att taxeringsnämnderna
får antas ha varierande kunskap om de faktiska förhållandena.
I motionerna 1: 339 och II: 407 framhålles all det enligt förslaget i propositionen
skall ankomma på de lokala taxeringsmyndigheternas prövning
hur stort extra avdrag för nedsatt skatteförmåga, som skall medges om
vederbörande har sidoinkomst. Med hänsyn till den hittillsvarande tillämpningen
av riksskattenämndens anvisningar om avdrag för nedsatt skatteförmåga
kan det befaras, att syftet med det nu framlagda förslaget otillfredsställande
uppfylles och att tillämpningen blir högst varierande. Det
hade ur alla synpunkter varit önskvärt, om preciserade förslag hade kunnat
framläggas. I propositionen uttalas att det föreliggande förslaget i avvaktan
på resultatet av pågående undersökningar inom finansdepartementet
är att betrakta som ett provisorium. Det är önskvärt att detta blir kortvarigt
och att förslag till nya regler snarast blir utarbetade. Enligt motionärernas
mening bör riksdagen understryka att syftet med förslagen är
att uppnå en generösare tillämpning av bestämmelserna om extra avdrag
för nedsatt skatteförmåga, då sidoinkomster utöver folkpensionen förekommer.
Kungl. Maj :t bör på lämpligt sätt delge de lokala taxeringsmyndigheterna
motsvarande anvisningar.
I motionerna I: il 8 och II: 537 framhåller motionärerna, att avsikten
med förslagen i propositionen är att folkpensionärer utan annan inkomst
än folkpension skall vara befriade från skatt. Emellertid skall även dessa
pensionärer avge sedvanlig inkomstdeklaration, och deklarationsplikten
kommer för denna grupp att framstå som tämligen meningslös. Ingen skatt
påföres dem, men de måste varje år fylla i deklarationsblanketter. Efter
vederbörlig granskning av deklarationen utsändes debetsedel utan att någon
skatt debiterats. Taxeringsmyndigheterna har alltså ett väsentligt arbete
med dessa deklarationer utan att därav följer några skatteinkomster för
samhället. För denna grupp pensionärer, som torde kunna uppskattas till
ca 500 000, medför deklarationsförfarandet många gånger bekymmer, då
man måste anlita hjälp. Det borde finnas möjligheter att genomföra väsentliga
förenklingar i deklarationsförfarandet för denna kategori medborgare.
Därigenom skulle taxerings- och uppbördsmyndigheter befrias från
en mängd arbete. Det kan visserligen sägas att samma problemställning
Bevillningsutskottets betänkande nr 2 år 1967
27
även kan gälla personer, vilka inte uppnått folkpensionsåldern men som
lever på ett existensminimum. Men denna grupp kan vara svårare att avgränsa,
då dess inkomstförhållanden kan variera år från år. Om folkpensionärerna
inte kan helt befrias från deklarationsplikt bör enligt motionärernas
mening i vart fall deklarationsförfarandet kunna förenklas väsentligt.
Som motivering för lagstiftningsyrkandena i motionerna I: 420 och II: 528
anföres i huvudsak följande. I den mån en folkpensionär skaffar sig inkomst
utöver ett ganska obetydligt bottenbelopp minskas det extra avdraget
för nedsatt skatteförmåga, vilket betyder att den beskattningsbara inkomsten
stiger snabbare än årsinkomsten. Resultatet kan för folkpensionären bli
att han drabbas av en marginalskatt, som är avsevärt hårdare än personer
med vida högre inkomster bär att räkna med. På grund härav förlorar folkpensionärerna
ofta lusten att skaffa sig avlönat arbete. Statsmakterna bör
inte genom sina åtgärder lägga psykologiska hinder i vägen för den pensionär,
som önskar tillfredsställa sitt behov av sysselsättning. För att råda bot
på nuvarande missförhållanden föreslår motionärerna, att ortsavdraget för
ålders- och förtidspensionärer fastställs till 4 000 kr. för ensamstående pensionär,
6 400 kr. för äkta makar, varav en är pensionär, och 8 000 kr. för
makar som båda är pensionärer.
Fn näraliggande lösning skulle vara atl göra folkpensionen skattefri.
Härför talar även principiella skäl. En fast princip för beskattningen i samband
med försäkringar har i vårt land varit antingen att avdrag ej medgivits
för betalda premier, i vilket fall utfallande försäkringsbelopp ej beskattats,
eller också att erlagda premier fått avdragas, varvid utfallande
försäkringsbelopp tagits upp till beskattning. För pensionsförsäkringar över
huvud taget, därmed också för folkpensioneringen, har den senare metoden
tidigare tillämpats. Syftet härmed bar varit alt på ett så långt möjligt rättvist
sätt fördela en skattskyldigs inkomster på de år då de faktiskt åtnjutes.
Denna princip är lika motiverad vid en socialförsäkring sådan som folkpensioneringen.
Även här utgår premier, kallade avgifter. Att inte lika höga
avgifter uttages av alla och den Utfallande pensionen sålunda ej står i relation
till de inbetalda avgifterna, sammanhänger med den sociala karaktären
hos folkpensionsförsäkringen. I princip är avgiftssystemet upplagt
så, att den som anses ha tillräcklig betalningsförmåga får betala full avgift,
medan de som har en lägre betalningsförmåga får hjälp av samhället till
resten av avgiften. På grund av beslut av 1964 års riksdag är folkpensionsavgiften
numera icke avdragsgill. En följd härav borde vara att utfallande
folkpension ej betraktas som skattepliktig inkomst. Det förda principresonemanget
gäller närmast den av staten utgivna folkpensionen. De kommunala
bostadstilläggen har nämligen, trots att de formellt inräknas i folkpensionen,
ej något som helst samband med folkpensionsavgiften.
28
Bevillningsutskottets betänkande nr 2 år 1967
Ett borttagande av skatteplikten för folkpensioner finner motionärerna
mot bakgrunden härav riktigt. Trots detta är motionärerna på grund av
det statsfinansiella läget ej beredda att nu framlägga konkret förslag härom.
Närmare uppgifter om de ekonomiska konsekvenserna för statens del
synes erforderliga. På grund härav föreslås att en utredning får i uppdrag
att undersöka och framlägga förslag i frågan.
I motionerna I: 561 och II: 7H anföres till stöd för ändringsyrkandet följande.
En stor grupp pensionärer, företrädesvis bland statsanställda och
änkor efter statsanställda, är i samma ekonomiska ställning och samma
ekonomiska trångmål som folkpensionärer. Den s. k. samordningen mellan
stats- och folkpension medför i många fall att folkpensionsandelen är relativt
låg. Men en pension, oavsett om den härrör från staten eller enskilda,
har i och för sig inte större skattekraft än folkpension i motsvarande storlek.
Den motivering för slopande av maximeringen av avdraget för nedsatt
skatteförmåga som finansministern ger på sid. 22—23 i propositionen, gäller
i lika hög grad andra pensionärer i samma ekonomiska läge som folkpensionärerna.
Till stöd för skrivelseyrkandet i motionerna 1: 563 och II: 719 framhåller
motionärerna bl. a., att de förvärvsarbetande människor, som är drabbade
av invaliditet i större eller mindre utsträckning, endast i undantagsfall beviljas
avdrag för sådana utgifter i samband med inkomstens förvärvande,
som kan hänföras till deras handikapp. De undantagsfall, som här avses,
gäller dem som på grund av mycket låg inkomst medges avdrag för s. k.
nedsatt skatteförmåga. Men även de handikappade människor, som har en
relativt dräglig inkomst, måste obestridligen vidkännas extra utgifter på
grund av sitt handikapp. Detta gäller t. ex. rullstolsinvalider, som har bil
och kör till och från arbetet en eller flera gånger om dagen. När de därvid
tar sig från rullstolen till bilen och vice versa, måste de ofta släpa sig'' från
den ena sittplatsen till den andra. Därvid smutsar de ofta ner sig och utsätter
sina kläder för onormalt slitage. Detta drabbar över huvud taget dem
som åker rullstol, särskilt utomhus. Slitaget uppstår dels genom nötning
i samband med själva förflyttningen och dels genom den mängd kemiska
tvättningar, som vederbörande måste låta kläderna genomgå. Följaktligen
har en till rullstolen hänvisad extra stora kostnader på klädkontot. Den
rullstol sbundne är betydligt oftare i behov av att nyekipera sig än de fysiskt
lyckligare lottade människorna. Även invalider som kan förflytta sig
utan rullstol, men måste använda protes eller stödbandage eller som tvingas
röra sig på ett onaturligt sätt, sliter kläder i onormalt hög grad.
Som det nu är, förefaller avdrag för kostnader för inkomstens förvärvande
i detta sammanhang att tillämpas mycket restriktivt. En ändring av
denna praxis bör komma till stånd. Även i övrigt har handikappade omkostnader,
som är helt föranledda av deras lyte, men som betraktas såsom
levnadskostnader och inte beaktas vid beskattningen.
Bevillningsutskottets betänkande nr 2 år 1967
29
Det är många gånger svårt för handikappade att erhålla extra avdrag
för nedsatt skatteförmåga. Starka skäl måste föreligga för att avdrag skall
medgivas. Motionärerna anser, att detta bör ändras, och att särskilda bestämmelser
härom bör intas i de allmänna förutsättningarna för rätt till
avdrag enligt 50 § 2 mom. kommunalskattelagen. Svårigheten att göra
nödiga definitioner rörande vad som skall avses med handikappade — det
gäller ändå personer som har möjlighet att förvärva inkomster genom
eget arbete — medför att motionärerna inte anser sig kunna framlägga ett
konkret förslag. De föreslår därför att den sittande handikapputredningen
får till uppgift att även utreda de handikappades skatteproblem och att
utredningen förses med för ändamålet nödvändig expertis.
Utskottets yttrande
Inledning
De i den förevarande propositionen framlagda förslagen rörande den
direkta och den indirekta beskattningen måste ses mot bakgrunden av den
bedömning av det samhällsekonomiska läget, som gjorts i statsverkspropositionen
till årets riksdag. Såsom framgår av finansplanen skulle — trots
en föreslagen uppbromsning av statsutgifternas ökningstakt — med oförändrad
skattepolitik statsbudgetens underskott uppgå till ca 2 miljarder
kr. för budgetåret 1967/68. I förhållande till det beräknade budgetutfallet
för innevarande budgetår innebär detta en ökning av budgetunderskottet
med omkring 1 miljard kr., framför allt härrörande från de automatiska
utgiftsökningar, som föranleds av tidigare fattade riksdagsbeslut. Försämringen
av det statsfinansiella läget sammanhänger också med att den
automatiska inkomstökningen beräknas bli betydligt lägre under budgetåret
1967/68 än under de närmast föregående budgetåren. Detta beror framför
allt på att den förutsedda ökningstakten för lönesumman under åren
1967 och 1968 ligger avsevärt under den ökning med 11 % per år som
kännetecknat perioden 1964—1966. Detta påverkar i första hand uppbörden
av preliminär A-skatt. Den långsammare tillväxten av inkomsterna
medför även en lägre ökning av statsinkomsterna från den allmänna varuskatten.
Vidare leder företagens försämrade vinstläge till lägre bolagsskatteintäkter.
En statlig upplåning på omkring 2 miljarder kr. har inte ansetts kunna
accepteras med den utveckling av den totala efterfrågan som kunnat förutses.
För att begränsa efterfrågeökningen och skapa ökat utrymme för industriell
investeringsverksamhet har en skärpning av beskattningen ansetts
nödvändig. De i angivet syfte föreslagna höjningarna av den direkta och
den indirekta beskattningen beräknas medföra en inkomstförstärkning
för budgetåret 1967/68 med 1 440 milj. kr. Därutöver föreslås vissa andra
30
Bevillningsutskottets betänkande nr 2 år 1967
inkomstförstärkningar på i runt tal 160 milj. kr. Trots detta uppskattas
det statliga upplåningsbehovet under nämnda budgetår till 1 100 milj. kr.,
vilket är ca 400 milj. kr. lägre än vad som beräknas för budgetåret 1966/67.
I den förevarande propositionen föreslås en mindre skärpning av den
direkta beskattningen för medelstora och större inkomsttagare genom höjning
av folkpensionsavgiften från 4 till 5 % fr. o. m. den 1 juli 1967. Propositionen
har i denna del hänvisats till lagutskott. I anslutning till förslaget
om höjning av folkpensionsavgiften förordas en förenkling av schablonavdraget
för kommunala utskylder vid den statliga taxeringen fr. o. m.
år 1968 genom att ett minimiavdrag av 4 500 kr. för gifta resp. 2 250 kr.
för ogifta medges utan hittillsvarande begränsning. Härigenom uppnås
skattesänkningar i inkomstlägen upp till ca 17 000 kr. för gifta och ca 8 000
kr. för ogifta. Skattehöjningen för övriga inkomsttagare blir maximalt 300
kr., vilket för såväl gifta som ogifta inträder vid inkomster omkring 40 000
kr. och däröver. För att folkpensionärer utan annan inkomst än folkpension
skall bli helt befriade från statlig och kommunal inkomstskatt föreslås
vidare att nuvarande maximigräns, 4 500 kr., för extra avdrag för nedsatt
skatteförmåga för folkpensionärer skall upphävas provisoriskt fr. o. in. innevarande
års taxering.
Beträffande den indirekta beskattningen förslås höjningar av den allmänna
varuskatten från 9,1 till 10 % samt av tobaksskatten med 2 öre
per cigarrett och med i stort sett motsvarande belopp för flertalet andra
tobaksvaror fr. o. in. den 1 mars 1967. Dessutom förordas en skärpning
av motorfordonsskatten IT. o. m. år 1968.
Såsom framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen för det aktuella
budgetläget har, trots en mycket restriktiv prövning av budgetens
utgiftssida, en försämring av budgetbalansen endast kunnat undvikas genom
ytterligare inkomstförstärkningar i form av ökat skatteuttag. I likhet
med departementschefen finner utskottet en sådan ökning av statens inkomster
ofrånkomlig, om redan gjorda åtaganden från statsmakternas sida
skall kunna fullföljas och utrymme skapas för eu nödvändig industriell
investeringsökning för att höja näringslivets konkurrensförmåga och förbättra
den oförmånliga bytesbalansen. Utskottet delar också departementschefens
uppfattning att den från statsfinansiella och konjunkturpolitiska
synpunkter eftersträvade inkomstförstärkningen i första hand bör ske genom
en skärpning av konsumtionsbeskattningen.
De i propositionen framlagda förslagen avser visserligen främst att öka
statens inkomster men utgör samtidigt ett led i den reformering av beskattningssystemet,
som påbörjades genom införandet av den allmänna varuskatten
år 1959 och som fortsatt genom senare års skattereformer. Dessa
reformer, som medfört ett ökat inslag av indirekt beskattning, har syftat
till att i möjligaste mån anpassa skattesystemet till de förändrade för
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 2 år 1967 31
hållandena i samhället och åstadkomma en mer rättvis och rationell fördelning
av skattebördan. Det hade självfallet varit önskvärt att åstadkomma
ytterligare lättnader i den direkta beskattningen för mindre inkomsttagare.
De stora krav, som ställs på samhällets medverkan i olika
sammanhang, medför emellertid att utrymmet för sådana skattelättnader
f. n. är mycket begränsat. Enligt utskottets mening är det därför inte möjligt
att nu binda sig för sänkningar av den direkta beskattningen, som går
utöver förslagen i propositionen.
Av det ovan anförda framgår att utskottet i huvudsak ansluter sig till
de i propositionen framlagda förslagen rörande ändringarna i den direkta
och indirekta beskattningen. Utskottet har emellertid funnit skäl att i ett
hänseende frångå förslagen i propositionen samt föreslår därjämte viss
komplettering av lagstiftningen.
Utskottet behandlar härefter de olika förslagen av departementschefen
och i väckta motioner i den ordning de upptagits i propositionen.
Den allmänna varuskatten
Det med hänsyn till inkomstresultatet betydelsefullaste förslaget i propositionen
är höjningen av skattesatsen för den allmänna varuskatten från
9,1 till 10 %, vilken åtgärd beräknas medföra en sammanlagd inkomstförstärkning
av 650 milj. kr.
I motionerna I: 588 av herr Werner och II: 709 av herr Hermansson
m. fl. yrkas bl. a. avslag på propositionen i denna del. Motionärerna anser
att kampen mot prisstegringarna måste göras till en grundlinje för den
ekonomiska politiken och föreslår samtidigt vissa andra åtgärder för att
förbättra det statsfinansiella läget.
Utskottet, som kommer att behandla motionärernas övriga yrkanden i
annat sammanhang, nöjer sig med att konstatera, att samtliga politiska
partier, utom det som motionärerna företräder, har funnit den föreslagna
höjningen av den allmänna varuskatten nödvändig i nuvarande budgetläge.
Detta förhållande får emellertid inte tolkas så att motionärerna mer än
andra eftersträvar prisstabilitet utan endast att de förordar åtgärder, som
övriga grupper inte kan acceptera. Med det anförda tillstyrker utskottet
förslaget om höjning av den allmänna varuskatten och avstyrker således
motionerna I: 588 och II: 709 i denna del.
Propositionen innehåller förslag till övergångsbestämmelser, som avviker
från vad som tillämpats vid tidigare höjningar av skattesatsen, då från
den högre skatten undantagits fall, där tillhandahållandet skett enligt ett
före offentliggörandet av höjningsförslaget ingånget skriftligt avtal, vari
vederlaget fastställts. Departementschefen finner en sådan bestämmelse
försvåra de skattskyldigas redovisning men anser det främsta skälet för
att avstå från en dylik bestämmelse vara, att de ifrågavarande avtalen
32
Bevillningsutskottets betänkande nr 2 år 1967
numera normalt innehåller klausuler, som möjliggör prisändringar vid
höjd beskattning. Vidare åberopas att den föreslagna skattehöjningen är
relativt liten, särskilt i fråga om varor för vilka reduceringsreglerna är
tillämpliga. I enlighet härmed förordas i propositionen att de nya bestämmelserna
skall gälla all skattepliktig omsättning fr o. m. ikraftträdandet,
om tillhandahållandet skett den 12 januari 1967 eller senare, oavsett vilka
avtal som träffats.
Den sålunda förordade skärpningen av övergångsbestämmelserna anser
sig motionärerna i motionerna I: 581, herrar Stefanson och Lundberg, samt
II: 722, herr Magnusson i Borås m. fl., inte kunna godta utan hemställer
att bestämmelserna utformas på samma sätt som vid 1965 års höjning av
den allmänna varuskatten. Till stöd härför åberopas bl. a. att hittillsvarande
praxis gjort klausuler, som möjliggör prisändring vid skattehöjning,
mindre nödvändiga. Motionärerna hänvisar bl. a. till att i fråga om uthyr - ningsavtal, som i vissa fall hittills belastats med 4 % skatt, blir höjningen
betydande, utan att de skattskyldiga har möjlighet att ta ut den höjda skatten
av kunderna.
Utskottet delar departementschefens uppfattning att den tidigare tilllämpade
formen för övergångsbestämmelser inte bör tillämpas vid den nu
föreslagna skattehöjningen. Principen att kontraktsdagen är avgörande
för beskattningen har i praktiken lett till otillfredsställande resultat. Den
eftersläpning i skattetrycket, som de före skattehöjningarna träffade avtalen
medfört, har inte varit av någon större samhällsekonomisk betydelse.
Den kan dock i de enskilda fallen ha inneburit konkurrensrubbningar
till fördel för dem som på grund av övergångsbestämmelserna kunnat tilllämpa
äldre skattesatser. Vid bedömningen av de tidigare övergångsbestämmelserna
bör även beaktas att höjningarna efter skattens införande
i båda fallen rört sig om 50 % av den tidigare skattesatsen, medan det
nu endast är fråga om en höjning av ca 10 %.
Departementschefen har framhållit, att de skattskyldigas redovisning av
skattepliktig omsättning försvåras betydligt och för lång tid av sådana
undantag, som gällde enligt de tidigare övergångsbestämmelserna. Förslaget
i propositionen innebär emellertid inte att all redovisning efter flera
skattesatser upphör i och med förordningens ikraftträdande. Utskottet
finner det angeläget att såvitt möjligt ytterligare förenkla skatteredovisningen
genom att fullfölja den i propositionen antydda vägen mot en enhetlig
beskattning. Det av motionärerna till stöd för ett bibehållande av
den tidigare formen av övergångsbestämmelser anförda förhållandet, att
det alltjämt finns leveranser eller likvider som endast belastas med 4 %
allmän varuskatt, utgör enligt utskottets mening ett starkt skäl för att
övergå till de av departementschefen nu förordade reglerna. Det bör inte
finnas bestående möjligheter att avtalsvägen undvika en beslutad skatte
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 2 år 1967
33
höjning, som i princip skall vara generell. Det är dock med hänsyn till
tidigare praxis angeläget att de konsumenter, som har löpande leveranseller
avbetalningsavtal, vilka berörs av en sådan ändring, först efter en
övergångstid på omkring ett halvår belastas med den höjda skatten.
Utskottet kan alltså i viss mån ansluta sig till motionärernas uppfattning
att de skattskyldiga genom de tidigare övergångsbestämmelserna kan
ha föranletts anta att dylika bestämmelser skulle tillämpas vid varje justering
av skattesatsen och att de därför inte behövt ta in klausuler i leveranskontrakten
som garderar dem mot skatteskärpningar. Då den aktuella
skattehöjningen är relativt obetydlig, synes tidpunkten väl vald att genomföra
den åsyftade förenklingen, som vid kommande förändringar —- vare
sig dessa avser ändringar av skattesatsen eller övergång till ett nytt skattesystem
— måste eliminera åtskilliga svårigheter såväl för de skattskyldiga
som för myndigheterna. Utskottet förordar därför med hänvisning till
det anförda att den tioprocentiga skattesatsen skall gälla utan undantag
från och med den 1 september 1967. Med denna åtgärd vill utskottet även
understryka att eventuellt kommande skatteändringar bör utformas efter
principen om en enhetlig skattesats. Det är enligt utskottets mening av vikt
att näringslivet kommer till full insikt om innebörden av den här förordade
ändringen. Konsekvensen härav torde bli att alla avtal i fortsättningen
förses med förbehåll för eventuella skattehöjningar.
Utskottet vill i detta sammanhang i förtydligande syfte uttala, att i fråga
om sådana avtal, som avses i utskottets förslag till ändrade övergångsbestämmelser,
skall punkten 2 i 1965 års övergångsbestämmelser alltjämt
tillämpas, samt att de möjligheter till jämkning som Kungl. Maj :t har enligt
7 § förordningen om allmän varuskatt även skall kunna tillämpas om de av
utskottet förordade ändringarna i visst fall skulle leda till uppenbart orimligt
resultat.
I anslutning till propositionen begäres i motionen II: 737 av herrar Rubin
och Sjöholm ett riksdagsuttalande om att nödvändighetsvaror — i första
hand livsmedel — bör undantas från skatteskärpningen. Motionärerna är
medvetna om de administrativa svårigheterna i sammanhanget men hänvisar
till att en differentierad beskattning gäller för investeringsvaror.
Med anledning härav vill utskottet framhålla, att det knappast är möjligt
att inom livsmedelshandeln tillämpa regler liknande reduceringsregeln för
investeringsvaror. Det torde även vara praktiskt ogörligt att på ett tillfredsställande
sätt avgränsa sådana livsmedel, som bör räknas till nödvändighetsvaror.
Utskottet förutsätter nämligen, att motionärerna inte anser det önskvärt
att genom skattelättnader gynna konsumtionen av mera umbärliga livsmedel.
I och för sig bör förslaget enligt utskottets mening i första hand
avvisas med hänvisning till de ekonomiska effekterna därav, men utskot
-
34
Bevillningsutskottets betänkande nr 2 år 1967
tet vill även framhålla, att motionärernas önskemål uppenbarligen inte kan
förenas med utskottets ovan uttalade önskan att såvitt möjligt förenkla
beskattningen. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionen
II: 737.
Tobaksskatten
Den beräknade inkomstökningen på 175 milj. kr. genom höjd tobaksskatt
är huvudsakligen hänförlig till höjningen av skatten med 2 öre per styck
för cigarretter av den vanligaste storleken. Såväl i förhållande till tillverkningsvärde
som räknat per gram tobak föreslås för cigarrer, cigariller och
röktobak en betydligt lägre höjning än för cigarretter, oaktat skatten för
sistnämnda varor höjdes så sent som fr. o. m. den 1 juli 1965, då skattesatserna
för övriga tobaksvaror inte ändrades. För tuggtobak och snus föreslås
ingen skattehöjning, men väl för cigarrettpapper. Någon närmare motivering
för differentieringen i beskattningshänseende lämnas inte i propositionen,
och utskottet förutsätter därför att avvägningarna i huvudsak grundats
på inkomstmässiga bedömningar.
Med hänsyn till behovet av inkomstförstärkningar finner utskottet inte
skäl att påyrka några omedelbara ändringar av förslaget till höjning av
tobaksskatten. Utan tvivel kan cigarretterna bära viss skattehöjning, men
beskattningen av denna varugrupp börjar närma sig den höjd, då en konsumtionsminskning
kan bli resultatet av ytterligare skärpningar och då
risken för en ökad smuggling kan bli överhängande. Med hänsyn till sistnämnda
förhållande vill utskottet framhålla angelägenheten av att beskattningen
inom de nordiska länderna hålls på ungefär samma nivå, för att
inte gränssmugglingen skall öka.
Förslag om skärpning av tobaksskatten i väsentligt högre grad än vad som
föreslås i propositionen framläggs i motionen II: 733 av herr Rubin. Motionären
avser att genom bl. a. detta förslag kunna täcka viss del av kostnaderna
för en av honom i en annan motion förordad väsentlig höjning av biståndet
till u-länderna.
Med hänvisning till vad utskottet ovan anfört om möjligheten av en
minskad tobaksförbrukning vid alltför betydande skatteskärpningar finns
anledning betvivla att inkomstökningen skulle bli av den omfattning som
motionären förutsätter. Utskottet bedömer det förevarande motionsyrkandet
som orealistiskt och avstyrker således bifall till motionen II: 733.
I samband med frågorna om hjälpen till u-länderna har i motionerna
1: 684 av fru Lindström in. fl. och II: 851 av herr Wahlund in. fl. framförts
önskemål att vissa i motionerna framförda synpunkter på utskottsbehandlingen
av sådana frågor skulle beaktas vid överläggningarna inom vederbörande
utskott. Utskottet har inte ansett motionerna höra föranleda någon
åtgärd.
Bevillningsutskottets betänkande nr 2 år 1967 35
I motionerna I: 338 av herr Tistad och II: 425 av herr Werbro yrkas vissa
höjningar utöver vad som föreslås i propositionen av schablontullarna för
tobaksvaror, som införes av resande. Till stöd för yrkandet åberopas bl. a.
den omständigheten att tobaksvaror, som inte kan redovisas som utlämnade
från provianteringsfrilager, skall beskattas enligt schablonreglerna och
att det framstår som mindre tillfredsställande om sådant »svinn» belastas
med lägre skatt än de ordinarie handelsvarorna. Utskottet finner de i motionerna
framförda synpunkterna värda beaktande men anser sig inte utan
närmare utredning av frågan kunna bedöma effekterna av de föreslagna
ändringarna.
I samband med behandlingen av förslaget om höjd tobaksbeskattning har
utskottet fått kännedom om att även vissa andra detaljfrågor inom detta heskattningsområde
synes förtjäna uppmärksamhet. Sålunda har utskottet
under hand inhämtat från Svenska Tobaks AB, att vissa importörer börjat
saluföra cigarretter av betydligt större format än som tidigare förekommit
på den svenska marknaden och att dessa varor kan anses gynnade genom att
den högsta skattesatsen, som omfattar den vanliga typen av cigarretter, gäller
för alla cigarretter med en vikt över 0,85 gram per styck. Ett i någon mån
likartat problem kan påvisas också i fråga om cigarrettpapper som förekommer
av sådan längd, att de cigarretter som framställs med användande
därav måste delas i flera för att kunna rökas. Skattesatsen är emellertid
fastställd per papper för tillverkning av en cigarrett, oavsett längden. Vidare
har utskottet noterat att skattesatserna för cigarretter och cigarrer
genomgående är fastställda i brutna öretal. Förhållandet har sin grund
i den omräkning som skedde vid den nuvarande skatteförordningens
tillkomst. Vid skattehöjningen 1965 och vid den nu föreslagna höjningen
har de statsfinansiella synpunkterna stått i förgrunden. Utgångspunkten har
båda gångerna varit att cigarretterna skulle kunna bära en höjning av 2 öre
per styck, varför de brutna öretalen kommit att stå kvar. Det är enligt utskottets
mening önskvärt, att tobaksbeskattningen utformas efter i förväg
prövade principer om hur skattebelastningen bör fördelas mellan de olika
varugrupperna och inte uteslutande med utgångspunkt från möjligheterna
att öka statsinkomsterna.
Med hänvisning till vad sålunda anförts förväntar utskottet att här redovisade
spörsmål tas upp till prövning snarast möjligt i samband med en
översyn av gällande bestämmelser i fråga om tobaksbeskattningen. Därigenom
torde yrkandet i motionerna I: 338 och II: 425 få anses besvarat.
Motorfordonsskatten
Med utgångspunkt från att fordonsskatten höjdes senast med verkan från
och med år 1955 föreslås i propositionen en generell uppräkning av fordonsskattens
grund- och tilläggsavgifter med 50 %. Höjningen avses träda i
36
Bevillningsutskottets betänkande nr 2 år 1967
kraft den 1 januari 1968 och under nästa budgetår medföra en inkomstökning
av 300 milj. kr., varav ca 100 milj. kr. kan beräknas falla på lastbilar,
175 milj. kr. på personbilar och återstoden på bussar, motorcyklar och
släpfordon. I avvaktan på resultatet av den översyn av vägtrafikbeskattningen
som för närvarande pågår bör — framhåller departementschefen — avvägningen
av beskattningen mellan fordon av olika slag inte rubbas.
I motionerna I: 336 av herrar Sundin och Axel Kristiansson samt II: 410
av herr Jonasson in. fl. begärs bl. a. riksdagsskrivelse med anhållan om
skyndsamt förslag till sådan utformning av fordonsbeskattningen att hänsyn
tas till den yrkesmässiga lastbilstrafikens och busstrafikens kostnadsläge.
Lagstiftning, innebärande en omfördelning av skattebelastningen till
fördel för de tyngre lastbilarna, yrkas i motionerna I: 587 av herr Wallmark
m. fl. samt II: 699 av herrar Asp och Hedin med hänvisning till de ogynnsamma
verkningar, som den starka viktsprogressiviteten i beskattningen får
för den tunga trafiken. Vidare begäres i motionerna I: 335 av herr Strandberg
samt II: 397 av herrar Bengtson i Solna och Ringaby att skattehöjningen
med hänsyn till dess rent statsfinansiella karaktär endast skall avse
år 1968 och författningen därför rubriceras »Tillfällig höjd fordonsskatt avseende
kalenderåret 1968». Vissa frågor rörande den höjda fordonsskattens
verkan för sådan busstrafik på landsbygden, som åtnjuter statliga bidrag,
tas upp i motionerna 1:334 av herr Strandberg och fröken Stenberg samt
II: 420 av herr Petersson in. fl. Motionärerna yrkar att skattehöjningen skall
beslutas först efter översyn av bestämmelserna om dylikt bidrag.
Vad först angår motionsyrkandena om lättnader för den tunga trafiken
vill utskottet framhålla, att ett beslut om en ändring av fördelningen av
skattebelastningen mellan olika slag av fordon under pågående utredning
helt skulle rubba förutsättningarna för utredningsarbetet. Ett sådant beslut
skulle även innebära att man enbart med hänsyn till kostnadsläget för vissa
trafikgrenar men utan beaktande av dessas vägkostnadsansvar frångick hittills
tillämpade principer för fordonsskattens avvägning. Det kan visserligen
göras gällande att skattehöjningen i kronor räknat blir betydande för de
tyngre lastbilarna, men ställer man höjningen i relation till de sammanlagda
fraktinkomsterna för beställningstrafiken med lastbil, kan ökningen
för den tunga trafiken beräknas till ca 3 %.
Vid behandlingen av frågan om fordonsskattens verkningar för lastbilstrafiken
har utskottet uppmärksammat ett därmed sammanhängande
problem, som emellertid torde kunna lösas på administrativ väg. Enligt gällande
kungörelse om anstånd i vissa fall med erläggande av automobilskatt
kan anstånd erhållas intill utgången av augusti med erläggande av den del
av skatten som överstiger 2 000'' kr., dock endast med högst hälften av hela
skatten. Höjningen av skatten kommer genom denna bestämmelse att medföra
att framför allt ägare av tyngre fordon kan få svårigheter att i förskott
erlägga den höjda skatten. Det synes utskottet skäligt att fordons
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 2 år 1967 37
skatten för de tyngre fordonen får delas upp på ett lämpligt antal betalningsteiminer,
fördelade över hela aret. Genom en dylik åtgärd kan väsentliga
olägenheter av skattehöjningen undvikas utan annan ändring av statsinkomsterna
än att viss uppbörd förskjutes något framåt i tiden. Utskottet
förutsätter att Kungl. Maj :t med beaktande av de här framförda synpunkterna
meddelar ändrade bestämmelser om anstånd med erläggande av automobilskatt
med verkan från och med år 1968.
Med hänvisning till vad som sålunda anförts tillstyrker utskottet den i
propositionen föreslagna höjningen av fordonsskatten och avstyrker alltså
bifall till motionerna I: 336 och II: 410 samt I: 587 och II: 699.
Vad gäller yrkandet om en rubricering av fordonsskattehöjningen så att
därav tydligt framgår att skatten endast avser år 1968 vill utskottet framhålla
att en dylik åtgärd skulle sakna praktisk betydelse. Med hänsyn till
den pågående bilskatteutredningen avstyrker utskottet yrkandet i motionerna
I: 335 och II: 397.
Motionerna om översyn av bestämmelserna om bidrag till linjetrafiken på
landsbygden, innan beslut fattas om höjning av fordonsskatten, innehåller
synpunkter som utskottet finner värda beaktande. Motionärerna gör gällande
att den av föregående års riksdag beslutade höjningen av drivmedelsskatterna
i förening med den nu föreslagna höjningen av fordonsskatten
sammanlagt belastar den bidragsberättigade busstrafiken med belopp som
överstiger bidragsanslaget. Utskottet finner det uppenbart att de sålunda
beslutade skatteskärpningarna måste inverka på anslagens storlek. Utskottet
föiutsätter därför att statsutskottet vid behandlingen av ifrågavarande
anslag kommer att ta skälig hänsyn till de påtalade skatteeffekterna. Med
hänsyn till att den skärpta fordonsskatten gäller först från och med år 1968
synes det möjligt att reglera anslagsfrågan utan att därför senarelägga beslutet
om skattehöjning. Utskottet anser sig genom det anförda ha besvarat
motionerna 1: 334 och II: 420 till den del de hänvisats till bevillningsutskottet.
Kommunalskatteavdraget m. m.
Vid innevarande års taxering medges avdrag för kommunalskatt vid taxeringen
till statlig inkomstskatt med belopp motsvarande minst en fjärdedel
av den sammanräknade nettoinkomsten, d. v. s. summan av den skattskyldiges
inkomster från olika förvärvskällor, i förekommande fall minskad
med avdrag för underskott å förvärvskälla. Vid tillämpningen av schablonregeln
får avdrag dock inte åtnjutas med högre belopp än 4 500 kr. för makar
och s. k. ofullständiga familjer samt 2 250 kr. för övriga skattskyldiga.
Om den under närmast föregående år påförda kommunalskatten överstiger
minimibeloppet, medges avdrag liksom tidigare med det faktiskt påförda beloppet.
3 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 7 saml. Nr 2
38 Bevillningsutskottets betänkande nr 2 år 1967
I syfte att neutralisera verkningarna av den höjda folkpensionsavgiften
och kompensera de s. k. låglönegrupperna och andra med låga inkomster
för höjningarna av de indirekta skatterna förordas i propositionen att det
schabloniserade kommunalskatteavdraget omkonstrueras fr. o. in. 1968 års
taxering, så att avdrag alltid skall medges med minst 4 500 kr. för gifta och
därmed i beskattningshänseende jämställda samt 2 250 kr. för övriga skattskyldiga.
Liksom fallet är med det nuvarande schablonavdraget för kommunalskatt
skall minimiavdraget i princip inte tillkomma juridiska personer
och sådana fysiska personer, som taxeras till statlig inkomstskatt i det
för riket gemensamma distriktet. Förslaget beräknas för helt år medföra ett
skattebortfall på 60 milj. kr.
Utskottet har inledningsvis framhållit angelägenheten av att vid en höjning
av den indirekta beskattningen i möjligaste mån åstadkomma lättnader
i den direkta beskattningen för mindre inkomsttagare. Ett ökat skatteuttag
måste självfallet ske med beaktande av den individuella skatteförmågan.
Från denna utgångspunkt måste den föreslagna omkonstruktionen av det
schabloniserade kommunal skatteavdraget med därav följande skattelättnader
hälsas med tillfredsställelse.
Schablonavdragets nuvarande anknytning till den sammanräknade nettoinkomsten
kommer otvivelaktigt att medföra vissa svårigheter såväl för de
skattskyldiga som för taxeringsmyndigheterna vid årets taxering. Förslaget
i propositionen innebär en inte obetydlig förenkling i detta hänseende av deklarations-
och taxeringsförfarandet och förbättrar dessutom möjligheterna
att införa en definitiv källskatt för stora grupper skattskyldiga.
Med det anförda tillstyrker utskottet propositionen i denna del.
Enligt förordningen om rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst
äger en skattskyldig, om hans verksamhet ett år lämnat underskott
som vid beskattningen inte kan avräknas mot överskott av annan förvärvskälla
samma år, utnyttja underskottet såsom förlustavdrag ett senare år.
Detta kan ske när som helst vid taxering för de följande sex åren. Som förlust
räknas inte endast underskott i egentlig mening utan även andra allmänna
avdrag, som inte kunnat utnyttjas. För att förlustavdrag skall medges,
fordras att förlusten uppkommit under ett år, då den skattskyldige varit
skyldig deklarera, samt att deklarationsskyldigheten fullgjorts. Uppgår förlusten
under förluståret inte till 1 000 kr., får densamma inte utnyttjas som
förlustavdrag.
För inkomsttagare med små inkomster, exempelvis studerande med inkomst
av tillfälligt arbete under ferierna, kan ett på föreslaget sätt utformat,
relativt högt schablonavdrag för kommunalskatt medföra underskott vid
taxeringen till statlig inkomstskatt. Schablonavdraget motsvarar därvid endast
delvis och i många fall inte alls en faktisk omkostnad för inkomsttagaren
men berättigar honom likväl enligt nuvarande bestämmelser till förlustavdrag
vid ett senare års taxering, under förutsättning att förlusten under
Bevillningsutskottets betänkande nr 2 år 1967 39
förluståret överstiger 1 000 kr. Enligt utskottets mening föreligger inte anledning
att medge en skattskyldig rätt att kvitta helt eller delvis fiktiva underskott
på grund av det schabloniserade kommunalskatteavdraget mot senare
års överskott vid taxeringen. Självfallet bör däremot skattskyldig som
påförts kommunalskatt med belopp överstigande schablonavdraget fortfarande
vara berättigad till förlustavdrag. Utskottet förordar därför en ändring
av 2 § förordningen om förlustutjämning av innebörd, att schabloniserat
kommunalskatteavdrag, som skattemässigt inte kunnat utnyttjas vid
taxeringen, inte skall berättiga till förlustavdrag.
I motionerna I: 586 av herr Sundin samt II: 70$ av herrar Boo och Dahlgren
hemställes om riksdagsskrivelse med begäran om skyndsam utredning
angående införande av ett särskilt skatteavdrag vid den kommunala taxeringen,
motsvarande det schabloniserade kommunalskatteavdraget vid taxeringen
till statlig inkomstskatt. Som motivering för yrkandet anföres att den
kommunala beskattningen är mer betungande än den statliga för inkomsttagare
i de lägre inkomstskikten, varför det är angeläget att bereda dessa
lindring även i den kommunala beskattningen. Motionärerna förutsätter
att staten skall kompensera kommunerna för det skattebortfall, som föranleds
av förslaget.
Avdraget för kommunalskatt vid den statliga taxeringen syftade ursprungligen
till att utjämna den skillnad i skattebörda, som på grund av
ojämnheter i den kommunala utdebiteringen uppkom mellan skattskyldiga
med lika stora inkomster. Även om motivet för kommunalskatteavdraget
efter tillkomsten av den kommunala skatteutjämningen allt mer förlorat
1 styrka, är avdraget likväl fortfarande befogat från principiella och andra
synpunkter.
Bortsett härifrån torde det i sammanhanget vara av större intresse att
utröna de statsfinansiella verkningarna av motionärernas förslag. Enligt vad
utskottet erfarit skulle den i motionerna åsyftade reformen innebära ett
skattebortfall för kommunerna på omkring 2,25 miljarder kr. I nuvarande
statsfinansiella läge är det helt uteslutet, att staten skulle kunna kompensera
kommunerna för ett skattebortfall av denna storlek. På grund härav
har utskottet inte ansett sig kunna tillstyrka bifall till utredningsyrkandet
i motionerna 1:586 och 11:703.
Avdrag för nedsatt skatteförmåga m. m.
Enligt nuvarande bestämmelser äger folkpensionär, vars inkomst helt
eller till huvudsaklig del utgjorts av folkpension, utan särskilt yrkande i
deklarationen rätt att — utöver ortsavdrag — erhålla extra avdrag för nedsatt
skatteförmåga med högst 4 500 kr. Avsikten är att folkpensionen inte
skall bli föremål för beskattning, om den skattskyldige inte har annan inkomst.
För folkpensionär med sidoinkomst och/eller förmögenhet medges
40
Bevillningsutskottets betänkande nr 2 år 1967
extra avdrag med visst belopp i enlighet med av riksskattenämnden utfärdade
anvisningar beroende på sidoinkomstens eller förmögenhetens storlek.
Den successiva förbättringen av folkpensionsförmånerna har medfört, att
det extra avdragets maximibelopp blivit otillräckligt för att vid den kommunala
beskattningen åstadkomma skattebefrielse för folkpensionär, som
för sin försörjning varit helt beroende av folkpensionen. På grund härav
föreslås i propositionen att maximigränsen för det extra avdrag, som medges
folkpensionär, provisoriskt skall upphävas fr. o. in. 1967 års taxering.
Härigenom får taxeringsnämnderna möjlighet att tillerkänna skattskyldiga,
som varit hänvisade till att leva enbart på sina folkpensionsförmåner, extra
avdrag med så stort belopp att någon beskattningsbar inkomst inte uppkommer
vid taxeringen.
Förslaget i propositionen innebär endast en på grund av samhällsutvecklingen
nödvändig anpassning av beskattningsreglerna för att förverkliga
den hittills inte ifrågasatta principen om skattebefrielse för folkpensionärer
utan sidoinkomster. De av departementschefen föreslagna ändringarna
rörande den direkta beskattningen löser emellertid endast delvis de problem,
som är förknippade med den i och för sig komplicerade frågan om
folkpensionärernas beskattning. På grund härav får upphävandet av maximigränsen
för extra avdrag för folkpensionärer — såsom även framhalles
i propositionen — betraktas som ett provisorium i avvaktan på det slutliga
ståndpunktstagandet till berörda spörsmål i hela dess vidd. Utskottet återkommer
härtill i det följande. Med det anförda tillstyrker utskottet propositionen
i denna del.
I motionerna 1:561 av herr Hilding samt II: 714 av herrar Jonsson och
Jönsson i Ingemarsgården hemställes om upphävande av maximigränsen
för extra avdrag även för andra pensionärer, som är i samma ekonomiska
läge som folkpensionärer. Motionärerna åsyftar i första hand pensionärer,
som uppbär både folkpension och annan statlig pension.
Enligt utskottets mening är det uppenbart, att den, som vid sidan av folkpensionen
åtnjuter annan statlig pension, i beskattningshänseende skall
vara jämställd med den, som uppbär folkpension och därutöver har viss
sidoinkomst. Någon uttrycklig författningsbestämmelse härom torde inte
vara erforderlig.
I den kontrolluppgift, som statens personalpensionsverk avlämnar till
ledning för taxeringen, lämnas dels uppgift om det sammanlagda beloppet
av under beskattningsåret utbetalade pensionsförmåner till den skattskyldige,
vilket belopp skall upptas som intäkt i deklarationen, och dels en specifikation
av pensionsförmånerna, uppdelade på personalpensionsandel,
folkpensionsandel och tilläggspensionsandel. Med ledning av dessa uppgifter
och med tillämpning av riksskattenämndens anvisningar rörande extra
avdrag för nedsatt skatteförmåga för folkpensionärer torde det inte möta
några svårigheter för beskattningsnämnderna att beräkna det extra avdrag,
41
Bevillningsutskottets betänkande nr 2 år 1967
som den skattskyldige kan vara berättigad till vid taxeringen. Med det anförda
avstyrker utskottet bifall till motionerna I: 561 och II: 714.
I motionerna I: 420 av herr Holmberg m. fl. och II: 528 av herr Bohman
m. fl. framställs bl. a. yrkande om höjda ortsavdrag fr. o. in. 1969 års taxering
för ålders- och invalidpensionärer. Härutinnan yrkas att ortsavdrag
medges ensamstående pensionär med 4 000 kr. samt gifta med 6 400 kr.,
om endast den ene maken är pensionär, och med 8 000 kr., om båda makarna
är pensionärer. Yrkandet syftar till att i möjligaste mån minska den
nuvarande marginalskatteeffekten på folkpensionärernas sidoinkomster
och därigenom stimulera deras intresse för fortsatt förvärvsarbete. Därjämte
hemställer motionärerna om utredning av möjligheterna att avskaffa
skatteplikten för folkpensioner. Frågan om beskattningen av folkpensionärernas
extrainkomster har också uppmärksammats i motionerna I: 337 av
herrar Sundin och Per Jacobsson samt 11:284 av fru Nettelbrandt in. fl.,
vari hemställes om förslag till nya bestämmelser i ämnet i syfte att undvika
en orimligt hög beskattning av sidoinkomsterna. Vidare hemställes
i motionerna I: 339 av herr Werner och II: 407 av herr Jansson in. fl. att
Kungl. Maj :t måtte utfärda anvisningar till beskattningsmyndigheterna om
utvidgad tillämpning av reglerna om extra avdrag för folkpensionärer med
mindre sidoinkomster.
Vad först angår det i motionerna I: 420 och II: 528 framställda yrkandet
om höjda ortsavdrag för folkpensionärer anser utskottet det inte motiverat
att tillerkänna folkpensionärer med höga inkomster ett väsentligt större
ortsavdrag än som tillkommer andra skattskyldiga i motsvarande inkomstläge.
På grund härav och då förslaget skulle medföra ett betydande årligt
skattebortfall för stat och kommun avstyrker utskottet bifall till motionerna
i denna del.
Enligt vad utskottet erfarit har riksskattenämnden för avsikt att inom
kort utfärda nya anvisningar till årets taxering rörande avdrag för nedsatt
skatteförmåga för folkpensionärer. Vid utarbetandet av anvisningarna har
givetvis hänsyn tagits till de ändringar, som föreslås i propositionen.
Utskottet är medvetet om att de nuvarande reglerna för beskattningen
av folkpensionärernas sidoinkomster är förenade med påtagliga brister och
i vissa fall leder till orimliga resultat. Detta beror inte endast på beskattningsreglernas
utformning utan kanske i än högre grad på att hustrutill^ägg
och kommunala bostadstillägg'' är inkomstprövade och därför reduceras,
om folkpensionären har sidoinkomster av viss storlek. De otillfredsställande
effekterna beror på en samtidig reduktion av de inkomstprövade folkpensionsförmånerna
och avtrappning av det extra avdraget.
Utskottet vill inte förneka att frågan är komplicerad. Det är emellertid_
inte minst från rättvisesynpunkt — angeläget att i möjligaste mån undanröja
de ogynnsamma verkningarna av det nuvarande bidrags- och beskattningssystemet.
Utskottet förordar därför att frågan om beskattningen av
42
Bevillningsutskottets betänkande nr 2 år 1967
folkpensionärernas sidoinkomster snarast blir föremål för utredning. En
tänkbar lösning, som utskottet anser böra övervägas, är att införa någon
form av definitiv källskatt för folkpensionärer med sidoinkomster upp till
en viss storlek. En sådan utredning kan lämpligen verkställas inom den
pågående utredningen om definitiv källskatt. Med hänsyn till de speciella
regler, som sedan länge gällt rörande folkpensionärernas beskattning, torde
det inte möta några principiella betänkligheter att införa en definitiv källskatt
för denna grupp skattskyldiga, innan en dylik reform av mer allmän
räckvidd genomförts. Självfallet bör även hittills framförda förslag till frågans
lösning ingående prövas mot bakgrunden av det skattebortfall, som de
kan leda till. Utskottet är inte heller främmande för att ändringar kan bli
erforderliga i lagstiftningen om de inkomstprövade folkpensionsförmånerna,
vilken för närvarande är föremål för översyn av pensionsförsäkringskominittén.
Med det anförda anser utskottet sig ha besvarat yrkandena i motionerna
I: 337 och II: 284, I: 339 och 11:407 samt I: 420 och II: 528.
I detta sammanhang behandlar utskottet även yrkandet i motionerna
1:418 av herrar Harry Carlsson och Eric Gustaf Peterson samt 11:537 av
herr Jonsson in. fl., vari begäres utredning i syfte att från deklarationsplikt
undanta folkpensionärer, som i huvudsak inte har andra inkomster än
folkpension, eller att väsentligt förenkla deklarationsförfarandet för sådana
skattskyldiga.
Från förenklingssynpunkt skulle det givetvis vara en avsevärd fördel, om
man kunde befria flertalet folkpensionärer från deklarationsplikt. En sådan
anordning förutsätter att man har olika deklarationspliktsgränser för skilda
kategorier skattskyldiga, vilket från praktiska synpunkter knappast är tillfredsställande.
Om folkpensionärernas beskattningsproblem kan lösas genom
införande av en definitiv källskatt, torde däremot större möjligheter
föreligga att väsentligt förenkla deklarationsförfarandet och befria ett stort
antal folkpensionärer från deklarationsplikt. För närvarande anser utskottet
sig dock inte kunna tillstyrka utredningsyrkandet i motionerna 1:418
och II: 537.
Utskottet har slutligen att behandla yrkandet i motionerna I: 563 av herr
Kaijser och II: 719 av fröken Ljungberg in. fl., vari hemställes att handikapputredningen
får i uppdrag att även undersöka de handikappades skatteproblem.
Enligt 50 § 2 mom. andra stycket kommunalskattelagen äger taxeringsnämnd
och prövningsnämnd medge extra avdrag med högst 4 500 kr. i fråga
om skattskyldig, vars skatteförmåga under beskattningsåret varit väsentligen
nedsatt till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll
av andra närstående än barn, för vilka den skattskyldige ägt tillgodonjuta
allmänt barnbidrag, eller annan därmed jämförlig omständig
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 2 år 1967 43
het. I regel avvägs avdraget i dessa fall med utgångspunkt från de särskilda
kostnader, som varit förenade med den omständighet som föranlett nedsättningen
av skatteförmågan.
Såsom framhålles i motionerna är man i rättspraxis mycket restriktiv
vid beviljandet av avdrag för nedsatt skatteförmåga och för särskilda omkostnader
för intäkternas förvärvande i fråga om handikappade, som har
förvärvsarbete. Det torde inte kunna bestridas att en handikappad generellt
sett förorsakas betydande merkostnader för olika hjälpmedel och för slitage
av kläder o. d. På grund härav är en handikappads skatteförmåga även i
de högre inkomstskikten mindre än hos skattskyldiga i allmänhet med
lika stora inkomster. Under senare år har man från statsmakternas sida
visat ett allt större intresse för de handikappades speciella problem. Förhållandena
på beskattningsområdet är emellertid långt ifrån tillfredsställande,
varför det är angeläget att även på detta område bl. a. genom generösare
avdragsregler söka uppnå större rättvisa olika skattskyldiga emellan. Utskottet
anser sig med hänsyn härtill böra biträda motionärernas utredningsyrkande
och föreslår således att handikapputredningen får i uppdrag
att även undersöka de handikappades skatteproblem.
Med det anförda är yrkandet i motionerna 1:563 och 11:719 tillgodosett.
Mot de delar i propositionen, som i det föregående inte upptagits till särskild
behandling, har utskottet inte funnit anledning till erinran.
Utskottets hemställan
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet
I. hemställa,
A) att riksdagen — dels med förklarande att Kungl.
Maj :ts förevarande proposition nr 7, i vad densamma hänvisats
till bevillningsutskottet, icke kunnat av riksdagen
oförändrad antagas, dels ock i anledning av de likalydande
motionerna I: 581 av herrar Stefanson och Lundberg samt
II: 722 av herr Magnusson i Borås m. fl. — måtte
1) antaga de vid propositionen fogade förslagen till
a) förordning angående ändring i förordningen den 1
december 1959 (nr 507) om allmän varuskatt med den ändringen
att punkt 2 av övergångsbestämmelserna erhåller
följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse:
44
Bevillningsutskottets betänkande nr 2 år 1967
(Kungl. Maj:ts förslag)
2. Äldre bestämmelser gäller alltjämt
i fråga om sådant tillhandahållande
inom riket av vara eller
tjänsteprestation som fullgjorts före
den 12 januari 1967 eller som på
grund av ikraftträdandebestämmelserna
till förordningen om allmän
varuskatt är undantaget från sådan
skatt vid tiden för denna förordnings
ikraftträdande.
(Utskottets förslag)
2. Äldre bestämmelser gäller intill
den 1 september 1967 i fråga om tillhandahållande
inom riket av vara
eller tjänsteprestation som fullgjorts
före den 12 januari 1967 samt i fråga
om tillhandahållande inom riket av
vara enligt ett före den 12 januari
1967 träffat skriftligt avtal, vari vederlaget
blivit till beloppet fastställt.
Vad nu sagts om verkan av skriftligt
avtal gäller även i fråga om vara, som
före den 1 september 1967 införts till
riket och anmälts till förtullning, om
framställning angående tillämpning
av äldre bestämmelser under åberopande
av avtalet göres till tullmyndighet
före sistnämnda dag.
b) förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 16 juni 1961 (nr 394) om tobaksskatt,
c) förordning om ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475),
d) förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt,
e) förordning angående ändrad lydelse av 4 § 1 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt,
f) lag om ändrad lydelse av 50i § 2 mom. och punkt 2 av
anvisningarna till 50 § kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370),
g) förordning om ändrad lydelse av 68 § taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr 623),
2) med godkännande av de grunder för nya sjömansskattetabeller
som angivits i propositionen bemyndiga Kungl.
Maj :t att i enlighet med dessa grunder upprätta och fastställa
nya sjömansskattetabeller att gälla fr. o. m. den 1
juli 1967;
B) att riksdagen måtte antaga följande
Bevillningsutskottets betänkande nr 2 år 1967
45
Förslag
till
Förordning
angående ändrad Igdelse av 2 § förordningen den 8 april 1960 (nr 63) om
rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst
(Nuvarande Igdelse)
(Utskottets förslag)
Med förlust, som enligt vad i 1 §
sägs må genom förlustavdrag utnyttjas
för förlustutjämning, förstås det
belopp, varmed summan av skattskyldigs
underskott i förvärvskälla
och övriga allmänna avdrag visst beskattningsår
(förluståret) överstigit
sammanlagda beloppet av den skattskyldiges
inkomster från olika förvärvskällor
samma år.
Med förlust, som enligt vad i 1
Till förlustavdrag
Rätten till---
sägs må genom förlustavdrag utnyttjas
för förlustutjämning, förstås det
belopp, varmed summan av skattskyldigs
underskott i förvärvskälla
och övriga allmänna avdrag med undantag
av avdrag, som avses i 4 § 1
mom. tredje stycket förordningen
om statlig inkomstskatt, visst beskattningsår
(förluståret) överstigit
sammanlagda beloppet av den skattskyldiges
inkomster från olika förvärvskällor
samma år.
---vederbörligt taxeringsår.
minst 1 000 kronor.
(Se vidare anvisningarna.)
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968.
C) att riksdagen, i anledning av de likalydande motionerna
I: 337 av herrar Sundin och Per Jacobsson samt II: 284 avfru
Nettelbrandt in. fl., I: 339 av herr Werner och II: 407 av
herr Jansson m. fl. ävensom I: 420 av herr Holmberg m. fl.
och 11:528 av herr Bohman m. fl., måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om skyndsam utredning av frågan
om beskattningen av folkpensionärernas sidoinkomster, därvid
särskilt bör övervägas möjligheten att införa en definitiv
källskatt för folkpensionärer;
D) att riksdagen, med bifall till de likalydande motionerna
I: 563 av herr Kaijser och II: 719 av fröken Ljungberg
m. fl., måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa att han
-
46
Bevillningsutskottets betänkande nr 2 år 1967
dikapputredningen får i uppdrag att även undersöka de
handikappades skatteproblem;
E) att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 334 av herr Strandberg
och fröken Stenberg samt II: 420 av herr Petersson m. fl.,
såvitt motionerna hänvisats till bevillningsutskottet,
2) de likalydande motionerna I: 335 av herr Strandberg
samt II: 397 av herrar Bengtson i Solna och Ringaby,
3) de likalydande motionerna I: 336 av herrar Sundin och
Axel Kristiansson samt II: 410 av herr Jonasson m. fl.,
4) de likalydande motionerna I: 337 av herrar Sundin
och Per Jacobsson samt II: 284 av fru Nettelbrandt m. fl.,
5) de likalydande motionerna I: 338 av herr Tistad och
II: 425 av herr Werbro,
6) de likalydande motionerna I: 339 av herr Werner och
II: 407 av herr Jansson m. fl.,
7) de likalydande motionerna 1:418 av herrar Harry
Carlsson och Eric Gustaf Peterson samt II: 537 av herr Jonsson
m. fl.,
8) de likalydande motionerna 1:420 av herr Holmberg
in. fl. och II: 528 av herr Bohman m. fl.,
9) de likalydande motionerna I: 561 av herr Hilding samt
II: 714 av herrar Jonsson och Jönsson i Ingemarsgården,
10) de likalydande motionerna I: 581 av herrar Stefanson
och Lundberg samt II: 722 av herr Magnusson i Borås m. fl.,
11) de likalydande motionerna I: 586 av herr Sundin samt
II: 703 av herrar Boo och Dahlgren,
12) de likalydande motionerna I: 587 av herr Wallmark
in. fl. samt II: 699 av herrar Asp och Hedin,
13) de likalydande motionerna I: 588 av herr Werner och
11:709 av herr Hermansson m. fl., såvitt motionerna behandlas
i detta betänkande,
14) motionen 11:733 av herr Rubin, ävensom
15) motionen II: 737 av herrar Rubin och Sjöholm,
måtte, i den mån de icke kan anses besvarade genom vad
utskottet ovan anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd;
II. för riksdagen anmäla, att de likalydande motionerna
I: 684 av fru Lindström in. fl. och II: 851 av herr Wahlund
in. fl. icke föranlett någon åtgärd från utskottets sida.
Stockholm den 14 februari 1967
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
47
Bevillningsutskottets betänkande nr 2 år 1967
Närvarande:
från första kammaren: herrar John Ericsson, Einar Eriksson, Yngve
Nilsson, Stefanson, Wärnberg, Elofsson, Tage Johansson, Gösta Jacobsson,
Lundström och Möller; samt
från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås*, Brandt, Gustafson
i Göteborg*, Engkvist, Vigelsbo, Andersson i Essvik, Eriksson i Bäckmora,
Forsberg, Kristenson och öhvall.
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.
Reservationer och särskilda yttranden
Motiveringen för skatteförslagen
1) Reservation av herrar Stefanson, Elofsson, Lundström, Gustafson i
Göteborg, Vigelsbo, Eriksson i Bäckmora och Öhvall, vilka ansett att inledningen
i utskottets yttrande bort ha följande lydelse:
De i----(== utskottet s. 29)-----lägre bolagsskatteintäkter.
En statlig upplåning på omkring 2 miljarder har inte ansetts kunna
accepteras med den utveckling av den totala efterfrågan som kunnat förutses.
För att begränsa efterfrågeökningen och stärka jämvikten i samhällsekonomin
har ett ökat skatteuttag ansetts nödvändigt. De föreslagna höjningarna
av den direkta och den indirekta beskattningen beräknas medföra
en inkomstförstärkning för budgetåret 1967/68 med 1 440 milj. kr. Därutöver
föreslås vissa andra inkomstförstärkningar på i runt tal 160 milj.
kr. Trots detta uppskattas det statliga upplåningsbehovet under nämnda
budgetår till 1 100 milj. kr., vilket är cirka 400 milj. kr. lägre än vad som
beräknas för budgetåret 1966/67.
I den---(— utskottet s. 30)---fr. o. m. år 1968.
Såsom framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen för det aktuella
budgetläget bär, trots en mycket restriktiv prövning av budgetens
utgiftssida — medan å andra sidan nya utgiftsposter tillkommit — en försämring
av budgetbalansen endast kunnat undvikas genom ytterligare inkomstförstärkningar
i form av ökat skatteuttag. Utskottet anser en sådan
ökning av statens inkomster ofrånkomlig, om redan gjorda åtaganden från
statsmakternas sida skall kunna fullföljas och med bevarad samhällelig
balans utrymme skapas för önskvärda investeringar, vilka kan höja näringslivets
konkurrensförmåga och på sikt förbättra bytesbalansen. Utskottet
delar departementschefens uppfattning att den från statsfinansiella
och konjunkturpolitiska synpunkter eftersträvade inkomstförstärkningen i
första hand bör ske genom en skärpning av konsumtionsbeskattningen.
Det hade självfallet varit önskvärt att åstadkomma samtidiga lättnader
i den direkta beskattningen framför allt för mindre och medelstora in
-
48
Bevillningsutskottets betänkande nr 2 år 1967
komsttagare. De stora krav, som ställs på samhällets medverkan i olika
sammanhang, medför emellertid att utrymmet för sådana skattelättnader
f. n. är mycket begränsat. Enligt utskottets mening är det därför inte möjligt
att nu binda sig för sänkningar av den direkta beskattningen, som går
utöver förslagen i propositionen.
Av det----(= utskottet s. 31)----i propositionen.
2) Särskilt yttrande av herrar Yngve Nilsson, Gösta Jacobsson och Magnusson
i Borås, vilka anfört följande:
De i proposition nr 7 framförda förslagen innebär en betydande skärpning
av det redan tidigare ytterst hårda skattetrycket i vårt land. Det kan
knappast råda något tvivel om att Sverige därmed intar den absoluta
topplatsen ifråga om skatternas höjd bland de stater som ingår i OECD.
Den väsentliga anledningen till att utvecklingen blivit sådan är den
under en följd av år allt för starkt uppdrivna ökningstakten ifråga om
statsutgifterna. Medan ökningen av bruttonationalprodukten hållit sig omkring
4 å 5 procent, har statens utgiftsökningar gått upp till inemot 10
procent eller mer. Resultatet härav har i första hand blivit en alltför hög
skattenivå. Samtidigt har utgiftsökningarna drivit på inflationen. Denna
tendens har förstärkts av en olämplig utformning av skatterna, såväl de
direkta som de indirekta. Dessa har åstadkommit en fortgående stegring
av omkostnaderna för det svenska näringslivet och därmed försvårat möjligheterna
för våra företag att konkurrera med de utländska. Den mest
bekymmersamma följden härav är den under de senaste åren uppkomna
bristen i vår bytesbalans. Även finansministern betecknar denna bristande
balans såsom ytterst allvarlig.
Oppositionen har genom den förda politiken försatts i ett tvångsläge.
På grund av tidigare riksdagsbeslut har staten iklätts sådana åtaganden för
framtiden att den hittills gällande skattenivån ej kan vidmakthållas. Härför
skulle ha krävts en omprövning av tidigare beslut och senareläggning
av vissa reformer. Bortsett från försvaret, där regeringen uppenbarligen
är beredd att utan närmare prövning drastiskt beskära utgifterna, har
regeringen emellertid visat föga intresse härför. Såsom anförts i motionerna
1:421 av herr Holmberg in. fl. och 11:529 av herr Bohman in. fl.
innebär sålunda det i statsverkspropositionen framlagda statförslaget för
budgetåret 1967/68 en nominell utgiftsökning på 9,3 procent mot 10,3
procent från föregående budgetår till innevarande. Några allvarliga försök
till återhållsamhet har regeringen med nämnda undantag ej visat sig
mäktig.
Oppositionspartierna saknar därför möjligheter att i år söka mer effektivt
begränsa skattehöjningarna.
En annan omständighet som för högerpartiets del minskat rörelsefriheten
är den förenämnda begränsningen av försvarsanslagen. På grund av
Bevillningsutskottets betänkande nr 2 år 1967 49
den försvagning av försvarets effektivitet som regeringens utspel i denna
fråga skulle innebära har partiet för nästa budgetår varit nödsakat att
här föreslå en höjning med 300 miljoner kronor. Högerpartiets alternativ
till regeringens budget innebär visserligen att full täckning — och mer än
så — kominer att förefinnas sedan ställning kunnat tagas till samtliga
propositioner under vårriksdagen. Självfallet begränsar vår ställning i
försvarsfrågan dock möjligheterna att hålla tillbaka skatteökningar.
Såsom framhållits i nyss nämnda högermotioner betraktar vi de nuvarande
marginalskatterna såsom ett absolut hinder när det gäller att komma
till rätta med inflationen. Intill dess möjligheter föreligger att begränsa
det totala skattetrycket måste därför strävandena inriktas på en
omfördelning från direkt till indirekt skatt. Högerpartiet har vid årets
riksdag såsom en inledning till en sådan angelägen reform framlagt förslag
om viss sänkning av marginalskatterna med tyngdpunkten förlagd
till mellanskikten bland inkomsttagarna. Härutöver har från högerpartiets
sida framlagts förslag om en omläggning av den allmänna indirekta beskattningen
så att dess kumulativa drag skulle upphöra.
Vid ett genomförande av dessa förslag skulle eu gynnsammare atmosfär
skapas för vår utrikeshandel. Såväl på detta område som i fråga om samhällsekonomin
i stort skulle förutsättningar skapas för bättre balans.
Av de skäl som här åberopats har vi ansett oss nödsakade att i det
väsentliga ansluta oss till förslagen i proposition nr 7. Detta innebär emellertid
inte att vi ställer oss bakom de motiveringar som anförts i propositionen
och som i vissa delar återgivits i utskottets betänkande.
Motorfordonsskatten
3) Reservation av herrar Yngve Nilsson, Stefanson, Elofsson, Gösta Jacobsson,
Lundström, Magnusson i Borås, Gustafson i Göteborg, Vigelsbo,
Eriksson i Bäckmora och Öhvall, vilka — under åberopande av innehållet i
de likalydande motionerna I: 336 av herrar Sundin och Axel Kristiansson
samt II: 410 av herr Jonasson m. fl. — ansett att utskottet under punkt
I E 3 bort hemställa,
att riksdagen, i anledning av de likalydande motionerna
I: 336 av herrar Sundin och Axel Kristiansson samt II: 410
av herr Jonasson m. fl., måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om skyndsam utredning och förslag om sådan utformning
av fordonsbeskattningen, att hänsyn tages till den
yrkesmässiga lastbilstrafikens och busstrafikens kostnadsläge.
Schablonavdrag vid taxeringen till kommunal inkomstskatt
4) Särskilt yttrande av herrar Elofsson, Vigelsbo och Eriksson i Bäckmora
vilka anfört:
50 Bevillningsutskottets betänkande nr 2 år 1967
Det är angeläget att låginkomsttagarna beredes lättnader i beskattningen.
För närvarande utgör kommunalskatten en betydande börda för dem som
har låga inkomster. Sedan 1950-talets början har den genomsnittliga kommunala
utdebiteringen ungefär fördubblats. Det synes oss lämpligt att man
för att bereda låginkomsttagarna lättnader i den kommunala beskattningen
inför ett schabloniserat avdrag, motsvarande det vid den statliga beskattningen
gällande kommunalskatteavdraget, som i år föreslagits förenklat och
utbyggt, vilket utskottet hälsat med tillfredsställelse. En dylik avdragsrätt
vilken förordats i motionerna I: 586 och II: 703 medför ett betydande inkomstbortfall
för kommunerna. Staten måste kompensera kommunerna för
bortfallet i synnerhet mot bakgrunden av att det skulle bli stort i kommuner
med lågt skatteunderlag. I dagens samhällsekonomiska läge är det inte
möjligt att omedelbart införa ett sådant särskilt schablonavdrag vid taxeringen
till kommunal inkomstskatt. Vi finner det emellertid angeläget att
man eftersträvar att så snart som möjligt genomföra en sådan reform, vilken
skulle ge de lägre inkomsttagarna lättnader i den betungande kommunala
beskattningen.
Höjda ortsavdrag för folkpensionärer
5) Reservation av herrar Yngve Nilsson, Gösta Jacobsson och Magnusson
i Borås, vilka — under åberopande av innehållet i de likalydande motionerna
I: 420 av herr Holmberg in. fl. och II: 528 av herr Bohman m. fl. —
ansett att utskottet under punkt I E 8 bort hemställa,
att riksdagen, med bifall till de likalydande motionerna
I: 420^ av herr Holmberg m. fl. och II: 528 av herr Bohman
in. fl., måtte antaga de vid motionerna fogade förslagen till
a) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 3700, samt
b) förordning om ändrad lydelse av 8 § och 10 § 1 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt.
Avdrag för nedsatt skatteförmåga för handikappade
6) Reservation av herrar John Ericsson, Einar Eriksson, Wärnberg, Tage
Johansson, Möller, Rrandt, Engkvist, Andersson i Essvik, Forsberg och
Kristenson, vilka
dels ansett, att det avsnitt av utskottets yttrande, som på s. 43 börjar med
»Såsom framhålles» och slutar med »och II: 719 tillgodosett», bort erhålla
följande lydelse:
»Under senare år har statsmakterna visat ett allt större intresse för de
handikappades speciella förhållanden. Samhällets åtgärder för de handikap
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 2 år 1967 51
pade omfattar numera en rad olika verksamhetsområden — förtidspensioner
inom folkpensioneringen och ATP, rehabilitering, arbete, bostäder, hemhjälp,
undervisning, tekniska hjälpmedel m. m. Inte minst landstingen och
kommunerna bidrar verksamt till sådana hjälpåtgärder. I fråga om den
indirekta beskattningen gäller, att höggradigt rörelsehindrad kan befrias
från fordonsskatt och även få återbäring av erlagd bilaccis för fordonet. Den
som befriats från fordonsskatt kan dessutom få statligt bidrag med belopp
motsvarande skattekostnaderna för en viss mängd drivmedel. Enligt direktiven
för handikapputredningen skall utredningen bl. a. pröva huruvida nu
utgående skatterestitutioner lämpligen bör omläggas till ett stöd i form av
direkta bidrag. Beträffande den direkta beskattningen vill utskottet erinra
om att invaliditetsersättning och invaliditetstillägg enligt lagen om allmän
försäkring samt hemsjukvårdsbidrag är skattefria enligt uttryckligt stadgande
i 19 § kommunalskattelagen.
Enligt utskottets uppfattning bör den skattskyldiges ekonomiska ställning
alltjämt vara avgörande för om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga skall
medges. Skatteförmågan kan för en skattskyldig med mera betydande inkomst
knappast anses vara väsentligen nedsatt med mindre han fått vidkännas
en avsevärd ekonomisk utgift. Frågan i vilket inkomstläge ett fixerat
kostnadsbelopp skall anses ha medfört väsentligen nedsatt skatteförmåga
är självfallet svår att besvara. Bedömningen av avdragsrätten varierar naturligt
nog i praxis med hänsyn till förhållandena i de enskilda fallen men
torde knappast kunna sägas vara restriktiv. Under speciella omständigheter
har således extra avdrag medgivits i så höga inkomstlägen som mellan 30 000
—40 000 kr.
Enligt utskottets mening bör i princip stödet åt de handikappade lämnas
i form av direkta bidrag i olika former i stället för genom avdrag vid taxeringen
eller genom andra skatteförmåner. Med det anförda avstyrker utskottet
utredningsyrkandet i motionerna I: 563 och II: 719.»
dels ock ansett, att utskottet under punkt D bort hemställa,
att de likalydande motionerna I: 563 av herr Kaijser och
II: 719 av fröken Ljungberg m. fl. icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
MARCUS BOKTR. STHLMI967 670028
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1967:51 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 1 december 1959 a1 i texten