Sök i Ratio Lex

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1967

1967-04-11 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1967:35, Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1967

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1967

1

Nr 35

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner angående

avdrag vid beskattningen för värdeminskning av maskiner,

inventarier och byggnader, m. m.

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta, av utskottet

till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:99 av herr Johan Olsson m. fl. och 11:132 av herr

Jonsson m. fl., vari hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla

om framläggande av förslag senast till 1968 års riksdag om sådana bestämmelser i

beskattningssystemet, att högre initialavskrivning medges på byggnader i jordbruk

och i rörelse, i enlighet med vad i motionerna anförts;

2) de likalydande motionerna 1:162 av herr Ottosson m. fl. och 11:195 av herr

Nordgren m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte antaga följande

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att punkt 3 c samt punkt 4 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen

den 28 september 1928 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

Anvisningar

till 29 §.

3. c. Värdeminskningsavdrag med — — — särskilda bestämmelser.

Jämkning av---i räkenskaperna.

Har skattskyldigs---för utskylder.

Ådagalägger skattskyldig---bokförda värdet.

Har ett---återstående beloppet.

Skattskyldig må utöver avdrag enligt bestämmelserna i denna punkt åtnjuta avdrag

för beräknad framtida prisstegring med ett belopp, motsvarande en femtedel av anskaffningskostnaderna

för sådana under beskattningsåret anskaffade maskiner och

andra inventarier, vilka vid utgången av beskattningsåret fortfarande tillhörde rörelsen.

Vid tillämpning av denna bestämmelse skall iakttagas, att kostnaderna för an
Bihang

till riksdagens protokoll 1967. 7 samt. Nr 35

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1967

skaffning av maskiner och inventarier med en varaktighetstid av högst tre ar samt

av begagnade inventarier icke må medräknas samt att, da fråga är om inventarier,

som av den skattskyldige förvärvats från rörelseidkare med vilken han är förbunden

i väsentlig ekonomisk intressegemenskap, anskaffningskostnaden ma medräknas endast

om tillgången tillverkats under beskattningsåret.

4. Skattskyldig må,---undgå taxering.

Avdrag för---tillgångarna anskaffats.

Hava under---lägre belopp.

Har ett---av anskaffningsvärdet.

Har skattskyldig---anskaffade tillgångar.

Oaktat vad---en skattskyldig.

Då tillgångar,---till 28 §.

Finnes skattskyldig---fråga verkställes.

Den omständigheten---tredje stycket.

Har före---tillgodoräknats honom.

Vad i punkt 3 c sista stycket stadgas om extra avdrag på grund av prisstegring

skall äga motsvarande tillämpning i fråga om maskiner och andra inventarier, for

vilka avdrag för avskrivning åtnjutes enligt bestämmelserna i denna punkt.

Har aktiebolag---följande åren.

Angående avdrag---till 41 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968, dock att äldre bestämmelser fortfarande

skola gälla i fråga om 1968 års taxering samt i fråga om eftertaxering för år 1967

eller tidigare år. I samband härmed skall iakttagas följande. Oaktat bestämmelserna

i punkt 3 c. sista stycket samt i punkt 4 elfte stycket av anvisningarna till 29 § skola

för de beskattningsår, beträffande vilka taxering verkställes åren 1969—1970, extra

avdrag för beräknad framtida prisstegring medgivas med i det följande angiven procentuell

andel av anskaffningskostnaderna för under vederbörande beskattningsår anskaffade

maskiner och andra inventarier, nämligen

såvitt angår det beskattningsår, för vilket taxering i första instans verkställes år

1969, fem procent av anskaffningskostnaderna,

såvitt angår det beskattningsår, för vilket taxering i första instans verkställes år

1970, tio procent av anskaffningskostnaderna, samt

såvitt angår det beskattningsår, för vilket taxering i första instans verkställes år

1971, femton procent av anskaffningskostnaderna;

3) de likalydande motionerna 1:415 av herr Bengtson m. fl. och 11:535 av herr

Hedlund m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte

a) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning av frågan om en

sådan utformning av beskattningssystemet, att detsamma kan användas i den aktiva

lokaliseringspolitikens syfte; samt

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1967

b) medge att investeringsfonderna inom lokaliseringspolitiskt stödområde må användas

i lokaliseringspolitiskt syfte tills vidare enligt de grunder, som gällde t. o. m.

den 30 juni 1965.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda yrkandena,

får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa till

motionerna 1:99, 11:195 och 11:535.

Gällande rätt

Maskiner och inventarier

Vid beräkning av inkomst av rörelse och av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga

grunder far i princip åtnjutas årliga värdeminskningsavdrag för kostnader

för anskaffande av maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier.

Undantagsvis ma sadan anskaffningskostnad i sin helhet avdragas som omkostnad

redan under anskaffningsåret, nämligen i de fall då tillgången beräknas bli förbrukad

inom högst tre år.

De närmare bestämmelserna om avdrag för värdeminskning av maskiner och inventarier

återfinns i punkterna 3 och 4 av anvisninganra till 29 § kommunalskattelagen

(jfr punkt 1 fjärde stycket av anvisningarna till 22 § samma lag). Såvitt här

är av intresse innebär bestämmelserna i huvudsak följande. Vid tillämpning av s. k

planenlig avskrivning bestämmes det årliga värdeminskningsavdraget normalt enligt

avskrivningsplan till viss procent av tillgångens anskaffningsvärde. Saknas utredning

om anskaffningsvärdet, må avdrag beräknas till viss procent av bokförda värdet eller

av annat lämpligt värde. Huvudregeln för s. k. räkenskapsenlig avskrivning medger

avdrag årligen med högst trettio procent av summan av ingående bokfört värde å

mventariebeståndet och anskaffningskostnaden för under året inköpta inventarier.

Enligt en kompletterande regel far tillgangarna nedskrivas till ett värde motsvarande

restvärdet vid en årlig avskrivning med tjugu procent av inventariebeståndets anskaffningsvärde.

Understiger inventariebeståndets verkliga värde även det angivna

restvärdet, medges avdrag även för härav betingad ytterligare avskrivning. Vare sig

planenlig eller räkenskapsenlig avskrivning tillämpas utgår man från tillgångens »historiska»

anskaffningskostnad. Någon upp- eller nedräkning vid höjd resp. sänkt återanskaffningskostnad

ifrågakommer alltså inte. Skillnaden mellan de båda avskrivningsmetoderna

ligger främst däri, att medan den planenliga avskrivningen är ställd

i relation till tillgångens antagna årliga förslitning, den räkenskapsenliga avskrivningen

är i princip oberoende av förslitningens omfattning.

Frågan om avskrivning å inventarier på grundval av annat värde än anskaffningsvärdet

behandlades av företagsbeskattningskommittén i dess år 1954 avgivna betänkande

med förslag till ändrad företagsbeskattning (SOU 1954:19). Kommittén föreslog

inte någon ändring i tidigare gällande bestämmelser om avskrivning på grundval

av anskaffningvärdet. Härvid erinrade kommittén om den kritik, som riktats mot

avskrivningsregler innebärande en periodisering av den historiska anskaffningskostnaden.

I tider med fallande penningvärde medför dylika regler att det sammanlagda

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1967

beloppet av gjorda avskrivningar inte svarar mot kostnaden för ett ateranskaffande

av en med den avskrivna maskinen likvärdig sådan. Det kan således göras gällande

att i angivna läge en viss förtäring av företagets kapital äger rum genom beskattningen.

Från näringslivets sida har också vid skilda tillfällen yrkats, att avskrivningarna

borde få grundas på maskinens nuvärde vid varje avskrivningstillfälle. Vid övervägande

av frågan om avskrivning på anskaffningsvärde eller nuvärde fann kommittén,

att så starka invändningar från såväl teoretisk som praktisk synpunkt måste

framställas mot en avskrivning på nuvärdet, att kommittén inte kunde förorda något

förslag i denna riktning. Härvidlag hänvisade kommittén till det förhållandet att någon

enhetlig uppfattning inte råder om det teoretiskt riktiga i en avskrivning pa nuvärdet.

Det hävdas nämligen, anförde kommittén, att något godtagbart resultat inte

uppnås om man isolerat beaktar prisförändringarna för allenast en post i balansräkningen.

En förlust på tillgångssidan sammanhängande med en nedgång i penningvärdet

kan mycket väl från företagets synpunkt vara kompenserad genom en vinst på

passivsidans skulder. Det sagda exemplifierades av kommittén med det tänkta fallet

att en maskin helt finansierats med lånade medel och att de mot avskrivningarna

svarande beloppen skulle användas för amorteringar å lånet. Om avskrivning på nuvärdet

skulle medges i en sådan situation, innebar detta endast att företaget tillfördes

en vinst lika stor som den förlust, vilken långivaren åsamkades. Kommittén

underströk vidare de utomordentliga praktiska svårigheter, som skulle vara förenade

med tillämpningen av en bestämmelse av dylik innebörd. Härom anförde kommittén

följande.

Skulle nuvärdet fastställas för varje tillgång för sig, föreligger merendels det förhållandet,

att på grund av teknikens utveckling den äldre maskinen ersatts av en ny

med helt eller delvis annorlunda konstruktion, varför rätta jämförelser mellan anskaffningskostnaderna

vanligen inte kan göras. En undersökning och omräkning av

antytt slag skulle behöva verkställas för varje maskin och varje år. En annan möjlighet

skulle vara att söka fastställa ett för vissa grupper av inventarier gemensamt

prisindex, men även ett sådant prisindex är då det gäller det enskilda företaget ofta

nog högst missvisande, beroende på en skiftande sammansättning av inventariebestånd

och maskinernas individuella ålder. Med denna metod skulle alltså nås högst

ojämna resultat samtidigt som tillämpningssvårigheterna i det väsentliga likväl skulle

bestå.

Kommittén framhöll tillika, att spörsmålet om avskrivning på anskaffnings- eller

nuvärdet i väsentlig mån reducerades till följd av den av kommittén föreslagna degressiva

avskrivningsmetoden, vilken tillät en avskrivning av mer än 50 procent av anskaffningsvärdet

under de två första åren, samt än ytterligare på grund av kommitténs

förslag i fråga om lagstiftningen rörande investeringsfonder.

Två reservanter inom kommittén uttalade, att de inte kunde godta de mera teoretiska

argument på vilka majoriteten grundat sitt avvisande av frågan om avskrivning

på ett högre värde än anskaffningsvärdet. De betonade den betydelse den fria avskrivningen

haft för företagen i tider av starkt stigande återanskaffningskostnader på

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1967

5

maskiner och inventarier. Om det i företaget arbetande kapitalet i ett sådant läge

skulle kunna hållas intakt, var enligt reservanternas mening en avskrivning på återanskaffningsvärdet

eller i varje fall på de löpande nuvärdena erforderlig.

Företagsbeskattningskommitténs förslag i nu berörda del lades — med vissa jämkningar

— till grund för nu gällande lagstiftning.

Byggnader m. m.

Enligt 22 § 1 mom. kommunlaskattelagen må från bruttointäkt av jordbruksfastighet

avdrag göras för värdeminskning av till jordbruket eller dess binäringar

eller till skogsbruket hörande driftbyggnader, däri inbegripna för driften nödiga bostadsbyggnader.

Närmare bestämmelser om värdeminskningsavdragets beräkning m. m. är meddelade

i punkt 2 av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen ävensom i punkterna

2 b) och d), 3 och 4 i övergångsbestämmelserna till lagen den 7 december 1951 (nr

790) om ändring i kommunalskattelagen.

Nämnda bestämmelser om värdeminskningsavdrag äger tillämpning vid inkomstredovisning

av jordbruksfastighet såväl enligt kontantprincipen som enligt bokföringsmässiga

grunder, med undantag allenast för den i punkt 2 fjärde stycket av anvisningarna

till 22 § meddelade bestämmelsen angående rätt till s. k. utrangeringsavdrag,

vilken avser endast bokföringsmässig redovisning.

Värdeminskningsavdraget bör enligt bestämmelserna beräknas till viss procent av

byggnadens värde. För fastställande av detta värde (avskrivningsunderlaget) finnes

bestämmelser i förenämnda punkt 2 av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen.

Ytterligare anvisningar för tillämpning av bestämmelserna har lämnats av riksskattenämnden

i dess meddelanden nr 4/1954 p. 1 och nr 5/1955 p. 1. Ifrågavarande bestämmelser

och anvisningar innebär i korthet följande.

I första hand upptages värdet till anskaffningskostnaden om denna kan visas.

Härvid beräknas värdeminskningsavdrag enligt värdeminskningsplan. Vid övergången

till beräkning av avdrag å anskaffningskostnaden skall dock värdet upptagas

till anskaffningskostnaden minskad med beloppet av tidigare åtnjutna värdeminskningsavdrag

(samt i förekommande fall med oavskrivet värde å utrangerad eller avyttrad

byggnad). Såsom ingångsvärde i planen bör på grund härav upptagas det sålunda

bestämda restvärdet för byggnaderna, varefter värdeminskningsavdraget bestämmes

till viss procent av detta ingångsvärde.

Om anskaffningskostnaden ej kan visas, upptages värdet enligt en schablonmetod,

innebärande att värdet av byggnaden upptages till två tredjedelar av det under

beskattningsåret gällande taxerade jordbruksvärdet, minskat med däri ingående

skogsmarksvärde, i den mån det överstiger 25 000 kronor, samt med skäligt värde å

mera betydande naturtillgångar och särskilda förmåner. Dessa anses såsom mera betydande

om värdet av förmånerna överstiger en tiondedel av det taxerade jordbruksvärdet.

Någon plan för beräkning av värdeminskningsavdraget erfordras icke vid tilllämpning

av schablonmetoden. Vidare gäller att varje taxeringsenhet bör behandlas

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1967

för sig även för det fall, att flera taxeringsenheter tillsammans bildar en förvaltningsenhet.

Värdet kan också bestämmas enligt en kombinerad metod, därvid man utgår

från ett värde beräknat enligt sistnämnda schablonmetod. Till detta värde lägges

kostnad för sådan ny-, till- eller ombyggnad, som utförts efter den tidpunkt, till vilken

det enligt schablonen bestämda ingångsvärdet hänför sig. Å ingångsvärdet beräknas

värdeminskningsavdrag för framtiden enligt plan. Kostnad för senare ny-, tilleller

ombyggnad tillägges avskrivningsunderlaget. Senare ändringar av taxeringsvärdet

påverkar däremot inte avskrivningsunderlaget, då den kombinerade metoden användes.

Värdeminskningsavdraget kan slutligen beräknas enligt ytterligare en metod. Riksskattenämnden

har sålunda uttalat att, om en jordbrukare kan visa anskaffningskostnaden

för viss eller vissa byggnader, som uppförts före den tidpunkt till vilken det

under beskattningsåret gällande taxeringsvärdet hänför sig, och dessa kostnader enbart

för sig överstiger det ovan schablonmässigt beräknade värdet, han bör äga rätt

att beräkna värdeminskningsavdraget enbart å nämnda kostnader, ehuru de icke omfattar

hela byggnadsbeståndet. Därvid bör dock kostnaderna minskas med medgivna

värdeminskningsavdrag å hela byggnadsbeståndet från och med det första år på vilket

kostnaderna belöper. Avdraget beräknas i detta fall enligt plan.

I allmänhet medges avdrag för värdeminskning å jordbrukets driftbyggnader med

1 /''i procent av byggnadens värde.

Oavsett efter vilken metod avskrivningsunderlaget bestämmes kan i vissa fall ifrågakomma

reducering av avskrivningsunderlaget med hänsyn till den i punkt 2 andra

stycket av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen meddelade bestämmelsen rörande

mervärde för s. k. överloppsbyggnader. Denna bestämmelse avser endast jordägarens

egen bostadsbyggnad — exempelvis en slottsbyggnad — och sålunda inte driftbyggnader.

Driftbyggnader medräknas i avskrivningsunderlaget även om de tillfälligtvis

inte användes.

Skattskyldighet vid försäljning av byggnad å jordbruksfastighet bedömes enligt

reglerna i 35 § kommunalskattelagen. Detta innebär att skattskyldighet inte föreligger

om fastigheten innehafts 10 år eller längre tid.

För kostnad för anskaffning av byggnad, som är avsedd att användas i ägarens

rörelse, får avdrag i princip åtnjutas endast i form av årliga värdeminskningsavdrag.

(Bestämmelserna härom återfinns i punkt 7 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen.

) I vissa särskilda fall får emellertid byggnadskostnaden i dess helhet

avdragas under det år, då utgiften för byggnadens uppförande ägt rum, nämligen i

sådana fall då fråga är om rent tillfälliga byggnader, avsedda att användas endast ett

fåtal år.

Värdeminskningsavdraget beräknas till viss procent av byggnadens värde. I princip

bör det verkliga anskaffningsvärdet läggas till grund för beräkningen. Då svårigheter

i många fall föreligger att styrka den faktiska anskaffningskostnaden för

byggnad har i praxis godtagits en avskrivning på taxeringsvärdet (byggnadsvär
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1967

det) under beskattningsåret. Understundom torde även andra värden kunna komma

till användning, beroende på utredningen i det särskilda fallet, såsom bokförda

värdet, brandförsäkringsvärdet eller ett särskilt efter värdering beräknat värde.

I fråga om fabriker och andra för industriell verksamhet avsedda byggnader får

emellertid som underlag för beräkning av värdeminskningsavdraget inte alltid användas

hela byggnadsvärdet. Från detta värde måste nämligen i förekommande fall

avdragas värdet å sådana maskiner, som vid fastighetstaxeringen åsatts särskilt maskinvärde

eller, om fastighetstaxering ännu inte ägt rum, vid sådan taxering kommer

att åtsättas särskilt maskinvärde. Värdet av i byggnad ingående maskiner som åsatts

särskilt maskinvärde får nämligen avskrivas enligt reglerna för räkenskapsenlig eller

planenlig avskrivning å inventarier beroende på om den skattskyldige är berättigad

till räkenskapsenlig avskrivning beträffande dylika tillgångar eller inte. I fråga om

avdrag för värdeminskning å övriga inventarier, vilkas värde vid fastighetstaxeringen

visserligen inräknats i byggnadsvärdet men inte åsatts särskilt maskinvärde, gäller

däremot de för värdeminskning av byggnad fastställda bestämmelserna. Detta innebär

emellertid inte att sådana inventarier måste avskrivas efter samma låga procentsats

som byggnaden i övrigt. I praxis har högre avdrag medgivits för hissar, värmepannor,

varmvattencisterner m. m.

Storleken av procentsatserna för beräkningen av värdeminskningsavdraget har i

praxis gjorts beroende av den förebragta utredningen om byggnadernas livslängd.

Utan närmare utredning torde avdrag för värdeminskning å fabriksbyggnader merendels

medgivas med 2—3 procent å anskaffningsvärdet. Efter utredning, som visar att

byggnaden är underkastad särskilt stor slitning, kan högre avdrag få åtnjutas. Sålunda

har exempelvis avdrag för värdeminskning av cellulosafabrik av sten medgivits

med 4 procent å anskaffningsvärdet.

Vid försäljning av byggnad, som är avsedd för stadigvarande bruk i rörelse, hänföres

köpeskillingen för byggnaden inte till intäkt av rörelse — inte ens till den del

som motsvaras av vid taxeringen tidigare åtnjutna avdrag för värdeminskning. Intäkten

blir hänförlig till förvärvskällan inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet. Om

influtet belopp blir skattepliktigt eller inte bedöms sålunda enligt reglerna för realisationsvinstbeskattning

vid försäljning av fast egendom.

Investeringsfonder för konjunkturutjämning

Rätt att göra avsättning till investeringsfond tillkommer enligt 1955 års förordning

om investeringsfonder för konjunkturutjämning, i nämnda förordnings nu gällande

lydelse, svenskt aktiebolag, svensk ekonomisk förening och svensk sparbank.

Avsättning får ske till investeringsfond för rörelse med högst 40 procent av årsvinsten

före skatt och under förutsättning att ett belopp motsvarande, för aktiebolag 46 procent

och för ekonomisk förening och sparbank 40 procent av den gjorda avsättningen

inbetalats å särskilt konto i riksbanken. Denna utbetalning skall ha verkställts

senast den dag, då företaget har att avge allmän självdeklaration för det beskattningsår,

då avsättning till investeringsfond skett. Enligt 9 § 1 mom. i förordningen

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1967

äger Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts förordnande, arbetsmarknadsstyrelsen

besluta att investeringsfond under den tid och under de villkor i övrigt, som läget på

arbetsmarknaden påkallar, skall eller må tas i anspråk för sitt ändamål. Beslutet kan

vara generellt, d. v. s. avse samtliga företag eller företag av viss beskaffenhet eller

också gälla visst eller vissa företag. Om sådant beslut meddelats, äger företaget från

riksbanken utfå fyrtio procent eller, om aktiebolag uttager medel, som inbetalats efter

den 30 juni 1960, eller ekonomisk förening uttager medel, som inbetalats efter nämnda

dag men före den 1 juli 1963, fyrtiosex procent av det belopp av investeringsfonden,

som skall eller må tagas i anspråk.

Emellertid äger Kungl. Maj :t efter ansökan från vederbörande företag besluta att

investeringsfond får tagas i anspråk för sitt ändamål under längre tid än nyss sagts.

Bestämmelser härom är införda i 9 § 3 mom. i förordningen. Förutsättningen för sådant

beslut är, att det med hänsyn till läget på arbetsmarknaden och övriga förekommande

omständigheter befinnes vara av synnerlig vikt för det allmänna att viss investering

igångsättes.

Under samma förutsättning kan Kungl. Maj:t enligt sistnämnda författningsrum

meddela preliminärt beslut att investeringsfond, som framdeles avsättes, får tagas i

anspråk för sitt ändamål. Om sådant preliminärt beslut meddelats, skall arbetsmarknadsstyrelsen

meddela slutligt beslut i enlighet med det preliminära beslutet, sedan

uppgift inkommit från länsstyrelsen om att avdrag för avsättning till investeringsfond

medgivits vid inkomsttaxeringen.

Beslut om ianspråktagande enligt 3 mom. får avse högst 75 procent av sådana vid

tidpunkten för beslutet kvarstående fondmedel, beträffande vilka beslut enligt 1 mom.

inte meddelats, och, såvitt avser framtida investeringar, 75 procent av dessa. Det belopp

som får tas i anspråk får vidare inte överstiga 75 procent av kostnaderna

under den tid beslutet avser för däri angivna investeringar eller bidrag. Man får således

vid tillämpning av 3 mom. inte avskriva mer än 75 procent av investeringskostnaderna

med anlitande av investeringsfonden. Vid ianspråktagande enligt 3 mom.

medges vidare inte det investeringsavdrag om 10 procent av ianspråktagna fondmedel,

varom förmäles i 16 § första stycket i förordningen.

I samband med att 1963 års vårriksdag antog vissa ändringar i förordningen om

investeringsfonder för konjunkturutjämning beslöts att avsättningar till konjunkturutjämningsfond

fr. o. m. den 1 juli 1963 temporärt skulle kunna tas i anspråk i lokaliseringsfrämjande

syfte. Rätten att använda investeringsfonderna för sådant ändamål

upphörde emellertid när det statliga lokaliseringsstödet trädde i kraft den 1 juli 1965.

Även efter denna tidpunkt har emellertid Kungl. Maj:t medgivit att investeringsfondsmedel

fått användas i lokaliseringspoltiskt syfte. De tillstånd som därvid meddelats

har avsett den begränsade rätt till ianspråktagande av fondmedel, som gäller enligt

förenämnda 9 § 3 mom.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1967

Frågornas tidigare behandling

Maskiner och inventarier

Frågan om rätt till avdrag för avskrivning på maskiner och inventarier på grundval

av återanskaffningskostnaden har vid flera tillfällen varit föremål för riksdagens

prövning. Motionsvis framställda lagstiftningsyrkanden om rätt till avdrag för framtida

prisstegring på maskiner och inventarier har sålunda avvisats av riksdagen åren

1963—1966. I sitt betänkande nr 6/1966 åberopade utskottet bl. a. att gällande lagstiftning

innehöll bestämmelser, vilka var ägnade att avsevärt reducera betydelsen

av frågan om återanskaffningskostnad som underlag för avskrivning på maskiner och

inventarier och att såväl företagsbeskattningskommittén som värdesäkringskommittén

vid sina bedömningar funnit en indexreglerad avskrivningsmetod vara förenad med

åtskilliga deklarations- och taxeringstekniska problem. Utskottet framhöll också att

den förevarande frågan med hänsyn till dess komplicerade natur i första hand borde

prövas i samband med företagsbeskattningen i dess helhet.

Byggnader

Frågan om avdrag för värdeminskning av byggnad i jordbruk och rörelse har likaledes

prövats av riksdagen flera gånger, senast år 1966, då motionsyrkanden om utredning

angående högre initialavskrivning på byggnader i jordbruk och rörelse lämnades

utan åtgärd. I sitt förenämnda betänkande nr 6 uttalade utskottet att den i Sverige

tillämpade lineära avskrivningsmetoden med enhetlig årlig avskrivningsprocent inte

återspeglade den faktiska minskningen av en byggnads värde, varför ett införande av

regler, som medgav högre initialavskrivnng på byggnader i jordbruk och rörelse

framstod som i och för sig önskvärt. En sådan ändring av gällande bestämmelser

förutsatte emellertid enligt utskottets mening en omprövning av inkomstbegreppet

och av reglerna för beskattning av realisationsvinst vid försäljning av fast egendom.

Även avskrivningsreglerna för byggnad ansåg utskottet böra i första hand prövas av

företagsskatteutredningen.

Om användning av beskattningen i lokaliseringspolitiskt syfte

Motioner med samma yrkanden som de i motionerna 1:415 och 11:535 framställda

behandlades av bevillningsutskottet år 1966. I sitt av riksdagen godkända betänkande

nr 6 framhöll utskottet att starka principiella skäl kunde anföras mot ett system som

genom att bereda skattemässiga förmåner särskilt gynnade företag, vilka etablerades

eller var etablerade på viss ort. Lokaliseringspolitiken borde enligt utskottets uppfattning

främjas genom statliga stödåtgärder i enlighet med de riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik

som uppdragits i propositionen 1964:185 och som godkänts av riksdagen.

Ett beredande av lättnader vid beskattningen skulle betyda att staten mer eller

mindre fortlöpande lämnade direkta driftsubventioner till företagen, varigenom icke

bärkraftig företagsamhet skulle kunna hållas vid liv och konkurrensförhållandena

mellan företagen snedvridas.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1967

I fråga om investeringsfondernas utnyttjande för lokaliseringspolitiska ändamål

framhöll utskottet att lokaliseringspolitiken borde främjas direkt genom statliga bidrag

och lån och inte indirekt via beskattningsreglerna. Investeringsfondernas primära

uppgift borde vara att utgöra ett verksamt medel i den konjunkturutjämnande

politiken. Avsteg från denna huvudprincip borde endast ske i undantagsfall.

Motionerna

Maskiner och inventarier

I motionerna 1:162 och 11:195 framhålles att företagens självfinansieringsmöjligheter

skulle förbättras om de skulle medges rätt till avskrivning å maskiners och inventariers

återanskaffningsvärde. Avskrivning på sådana tillgångars historiska anskaffningsvärde

medför att de samlade avskrivningarna i tider av fallande penningvärde

är otillräckliga för anskaffning av ett mot den avskrivna tillgången svarande

nytt inventarium.

Under den fria avskrivningsrättens tid kunde kapitalförtäring undvikas om företaget

besatt tillräckligt avskrivningsunderlag och uppvisade ett bruttoresultat som

medgav större årliga avskrivningar och alltså en förkortad avskrivningstid. Genom att

den fria avskrivningsrätten togs bort har de företag som är skyldiga att följa kommunalskattelagens

bestämmelser om redovisning av intäkt av rörelse kommit i ett

sämre läge. Att avskrivning på återanskaffningsvärdet är en företagsekonomiskt korrekt

redovisningsprincip illustreras bl. a. av att postverket, statens järnvägar och televerket

sedan länge tillämpar denna princip.

Eftersom det inte är möjligt att beräkna en tillgångs framtida återanskaffningsvärde

får ett schablonmässigt förfarande tillämpas. Erfarenhetsmässigt vet man att

prisstegringen under ett inventariums ekonomiska varaktighetstid rör sig om 25 å

30 %. En avskrivning å 120 % av den ursprungliga anskaffningskostnaden skulle sålunda

ge ett i stort sett tillfredsställande resultat.

Byggnader m. m.

Enligt motionärerna i motionerna 1:99 och 11:132 är de avskrivningsregler som för

närvarande gäller beträffande byggnader, som ingår i rörelse eller jordbruk, inte tillfredsställande

utformade. Den verkliga värdeminskningen och den tillåtna avskrivningen

överensstämmer inte i tiden, och även sett på byggnadernas totala livslängd

uppstår ofta betydande differenser, då avskrivningstiden i allmänhet är för lång i förhållande

till anläggningarnas ekonomiska livslängd.

Det torde vara så att användningssätten för byggnader tillhörande industri och

jordbruk snabbt skiftar. Genom den forcerade strukturomvandling som kännetecknar

näringslivet, inträffar ofta stora värdeminskningar på kort tid. Den snabba anpassning

som numera fordras till en ny konkurrenssituation bromsas genom de nuvarande

avskrivningsreglerna.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1967

11

För att undvika de risker som här nämnts bör ändring av avskrivningsreglerna för

byggnader i rörelse och jordbruk övervägas, så att man närmar sig det norska systemet

med initialavskrivning för byggnader med 12 procent.

Jordbruksutredningen har i sitt i fjol avgivna huvudbetänkande bl. a. framhållit,

att avskrivningsregler, anknutna till den ekonomiska livslängden av ifrågavarande investeringar,

skulle få en rationaliseringsbefrämjande verkan för jordbruket. Frågan

om högre initialavskrivning upptogs dock inte i jordbruksutredningens förslag.

Företagsskatteutredningen kan beräknas avlämna delbetänkande under innevarande

år angående ändrade avskrivningsregler m. m. beträffande fast egendom. Emellertid

finner motionärerna det angeläget att riksdagen redan genom skrivelse till Kungl.

Maj :t söker garantera, att regler som medger högre initialavskrivning på byggnader

i jordbruk och rörelse kan beslutas av riksdagen senast 1968.

Om användning av beskattningen i lokaliserings politiskt syfte

I motionerna 1:415 och 11:535 erinras om att kommittén för näringslivets lokalisering

i sitt betänkande förordat att investeringsfonderna tills vidare skulle få användas

i lokaliseringspolitiskt syfte men att kommittén fann investeringsfonderna på

längre sikt mindre lämpliga i det lokaliseringspolitiska syftet och i stället förordade

särskild rätt till initialavskrivning som lokaliseringspolitiskt medel. I propositionen

1964:185 angående riktlinjerna för lokaliseringspolitiken föreslogs emellertid att investeringsfondernas

användning i lokaliseringspolitiskt syfte skulle upphöra, när det

nya statliga lokaliseringsstödet trädde i kraft. Investeringsfonderna skulle i fortsättningen

användas endast i konjunkturpolitiskt syfte. Detta blev också riksdagens beslut.

Även efter den 1 juli 1965 har emellertid investeringsfondsmedel fått användas

på ett sätt, som varit av betydelse för det lokaliseringspolitiska syftet. I statsverkspropositionen

framhåller departementschefen vid sin behandling av frågan om lokaliseringsbidragen,

att för exempelvis Norrbottens län ca 900 nya sysselsättningstillfällen

beräknas tillkomma i olika företag som en följd av att investeringsfondsmedel

fått tas i anspråk efter den förutnämnda tidpunkten. Dessa tillstånd, som meddelats

av regeringen, torde emellertid i stort sett ha lämnats endast till storföretag. En annan

regel synes ha varit att huvuddelen av investeringarna varit knuten till de stora bebyggelsekoncentrationerna

och endast en mindre del till de områden som har behov

av en aktiv lokaliseringspolitik. Detta anser motionärerna otillfredsställande från lokaliseringspolitisk

synpunkt.

Erfarenheterna ger vid handen, att beskattningssystemets utformning kan ha stor

positiv betydelse för det lokaliseringspolitiska syftet. Även i andra länder, där man

mera genomgående använt skattesystemet i lokaliseringspolitiken, har man noterat en

positiv effekt.

Motionärerna finner det angeläget att skatteinstrumentet på ett mera konsekvent

sätt kommer till användning även i vårt lands lokaliseringspolitik och anser att frågan

om den lämpligaste utformningen av ett lokaliseringspolitiskt skatteinstrument

skyndsamt bör utredas.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1967

Även om det inte befinnes lämpligt att permanent använda investeringsfonderna

i lokaliseringspolitiskt syfte, bör de dock, i avvaktan på resultatet av den föreslagna

utredningen, kunna användas i lokaliseringspolitiskt syfte särskilt inom norra stödområdet

och områden, som enligt riksdagens beslut kan bli jämställda därmed. Men

det bör då ske enligt de generella bestämmelser som gällde för tiden fram t. o. m. den

30 juni 1965.

Utskottet

De motioner utskottet har att behandla i förevarande betänkande syftar dels till en

liberalisering av reglerna rörande värdeminskningsavdrag för byggnader, maskiner

och inventarier i inkomstkällorna jordbruksfastighet och rörelse, dels till att genom

olika lättnader i beskattningen stimulera företagsamhet inom vissa områden.

Utskottet upptar först till behandling de motionsyrkanden som avser värdeminskning

av maskiner och inventarier.

Enligt gällande regler för beräkning av inkomst av rörelse och inkomst av jordbruksfastighet

enligt bokföringsmässiga grunder åtnjuter skattskyldig i princip avdrag

för kostnad för anskaffning av maskiner och inventarier för stadigvarande bruk i

form av värdeminskningsavdrag. För bestämmande av avdragets storlek anvisar kommunalskattelagen

olika avskrivningsmetoder, vilka har det gemensamt att hela anskaffningskostnaden

får avskrivas under kortare eller längre tid. I allmänhet får avdrag

ske årligen med en på visst sätt beräknad del av anskaffningskostnaden, men i

fråga om inventarier med en varaktighetstid av högst tre år gäller att hela kostnaden

för tillgången får avdragas på en gång det år under vilket tillgången i fråga anskaffats.

I motionerna 1:162 och 11:195 yrkas sådan ändring av gällande beskattningsregler

att ett schablonavdrag kan erhållas för beräknad framtida prisstegring på maskiner

och inventarier.

Enahanda yrkande har tidigare på förslag av bevillningsutskottet upprepade gånger

avvisats av riksdagen.

Bevillningsutskottet har vid prövning av förevarande fråga bl. a. framhållit att gällande

lagstiftning innehåller bestämmelser, vilka som helhet framstår som tämligen

liberala i jämförelse med vad som gäller i andra, med Sverige jämförbara länder.

Utskottet har hänvisat till att såväl företagsbeskattningskommittén som värdesäkringskommittén

funnit en indexreglerad avskrivningsmetod vara förenad med åtskilliga

deklarations- och taxeringstekniska problem och utskottet har också framhållit att

förevarande fråga lämpligen bör prövas i samband med företagsbeskattningen i dess

helhet. På grund härav och då vad motionärerna anfört inte utgör skäl för ändrat

ståndpunktstagande från utskottets sida avstyrker utskottet lagstiftningsyrkandet i

motionerna 1:162 och 11:195.

I fråga om byggnad tillämpas i svensk beskattningsrätt en lineär avskrivningsmetod

med enhetlig årlig avskrivningsprocent.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1967

I motionerna 1:99 och 11:132 yrkas förslag senast till 1968 års riksdag om högre

initialavskrivning på byggnader i jordbruk och rörelse.

Utskottet har tidigare i olika sammanhang understrukit önskvärdheten av att avskrivningsregler

införes, som medger högre initialavskrivning på byggnader i jordbruk

och rörelse men samtidigt erinrat om att en ändring av gällande regler för värdeminskning

förutsätter en omprövning av inkomstbegreppet och av reglerna för beskattning

av realisationsvinst vid försäljning av fast egendom. Utskottet har bl. a.

därför ansett avskrivningsreglerna för byggnad böra i första hand prövas av företagsskatteutredningen.

Av 1967 års riksdagsberättelse framgår att denna utredning redan under år 1967

beräknas avlämna ett delbetänkande angående ändrade avskrivningsregler m. m. beträffande

fast egendom. Enligt utskottets mening finns det därför skäl anta att förslag

till nya regler om avdrag för värdeminskning av byggnad kan föreläggas inom en relativt

snar framtid. Anledning saknas således att biträda skrivelseyrkandet i motionerna

1:99 och 11:132.

Utskottet har slutligen att ta ställning till yrkandena i motionerna 1:415 och

II :535 avseende dels utredning av frågan om beskattningssystemets användning i den

aktiva lokaliseringspolitiken, dels medgivande att investeringsfonderna för konjunkturutjämning

tills vidare används i lokaliseringspolitiskt syfte i enlighet med de grunder

som gällde t. o. m. den 30 juni 1965.

Som bevillningsutskottet framhöll föregående år, då samma motionsyrkanden var

föremål för utskottets behandling, kan starka principiella skäl anföras mot ett system

som, genom att bereda skattemässiga förmåner, särskilt gynnar företag vilka etableras

eller är etablerade på viss ort. Det statliga stödet till lokalisering bör ges i enlighet

med de riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik som uppdragits i prop. 1964:185

och som godkänts av riksdagen. Särskilda lättnader vid beskattningen skulle innebära

att staten lämnade direkta driftsubventioner till företagen. Härigenom skulle också

icke bärkraftig företagsamhet kunna hållas vid liv och konkurrensförhållandena mellan

företagen kunna snedvridas. Särskilt i fråga om företag som är nyetablerade på

viss ort torde det inte sällan förhålla sig så att verksamheten under de första årenärförlustbringande.

I fråga om sådana företag kan således värdet av den skatteförmån

motionärerna förordar ifrågasättas.

Vad slutligen angår frågan om investeringsfonderna och deras användning i lokaliseringspolitiskt

syfte vill utskottet erinra om att Kungl. Maj:t även efter den 1 juli

1965, då det statliga lokaliseringsstödet började tillämpas, i ett flertal fall medgivit,

att fonderna använts i sådant syfte. Utskottet har redan framhållit att stödet till lokaliseringspolitiken

främst bör främjas direkt genom bidrag och lån och inte indirekt

via beskattningen. Investeringsfonder bör i första hand användas som ett medel i den

konjunkturutjämnande politiken och endast i undantagsfall för annat ändamål.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna 1:415 och 11:535.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1967

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) beträffande högre initialavskrivning på byggnader i inkomstkällorna

jordbruksfastighet och rörelse

att de likalydande motionerna 1:99 av herr Johan Olsson m. fl.

och 11:132 av herr Jonsson m. fl. icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd;

B) beträffande avdrag för beräknad framtida prisstegring på

maskiner och inventarier

att de likalydande motionerna 1:162 av herr Ottosson m. fl. och

11:195 av herr Nordgren m. fl. icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd;

C) beträffande beskattningssystemets användning i den aktiva

lokaliseringspolitiken

att de likalydande motionerna 1:415 av herr Bengtson m. fl. och

II :535 av herr Hedlund m. fl. i denna del icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd; samt

D) beträffande investeringsfondernas användning i lokaliseringspolitiskt

syfte

att de likalydande motionerna 1:415 av herr Bengtson m. fl. och

11:535 av herr Hedlund m. fl. i denna del icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 11 april 1967

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Einar Eriksson, Yngve Nilsson*,

Stefanson, Gösta Jacobsson, Hellebladh, Paul Jansson, Tistad* och Stadling; samt

från andra kammaren: herrar Brandt, Allard, Gustafson i Göteborg, Vigelsbo,

Asp, Andersson i Essvik, Eriksson i Bäckmora, Enskog*, Kristenson och Söderström.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

Reservationer

A) beträffande högre initialavskrivning på byggnader i inkomstkällorna jordbruksfastighet

och rörelse

1) av herrar Stefanson, Tistad, Gustafson i Göteborg, Vigelsbo, Eriksson i Bäck
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1967

mora och Enskog, vilka — under åberopande av innehållet i motionerna 1:99 och

11:132 — ansett, att utskottet under punkten A bort hemställa,

att riksdagen, med bifall till de likalydande motionerna 1:99

av herr Johan Olsson m. fl. och 11:132 av herr Jonsson m. fl., måtte

i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om förslag till 1968 års riksdag

om en sådan ändring av avskrivningsreglerna för byggnad,

som ingår i rörelse eller jordbruk, att en ökad avskrivning kan medges

under byggnadens första tid.

2) av herrar Yngve Nilsson, Gösta Jacobsson och Söderström.

B) beträffande avdrag för beräknad framtida prisstegring på maskiner och inventarier
3)

av herrar Stefanson, Tistad, Gustafson i Göteborg, Vigelsbo, Eriksson i Bäckmora

och Enskog, vilka — under åberopande av innehållet i motionerna 1:162 och

11:195 — ansett, att utskottet under punkten B bort hemställa,

att riksdagen, med anledning av de likalydande motionerna

1:162 av herr Ottosson m. fl. och 11:195 av herr Nordgren mfl.,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära skyndsam utredning och

förslag till rätt i skattelagstiftningen till avskrivning på återanskaffningsvärdet

för maskiner och inventarier.

4) av herrar Yngve Nilsson, Gösta Jacobsson och Söderström, vilka — under åberopande

av innehållet i motionerna 1:162 och 11:195 — ansett, att utskottet under

punkten B bort hemställa,

att riksdagen, med bifall till de likalydande motionerna 1:162

av herr Ottosson m. fl. och 11:195 av herr Nordgren m. fl., måtte

antaga det vid motionerna fogade förslaget till lag om ändring i

kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).

C) beträffande beskattningssystemets användning i den aktiva lokaliseringspolitiken

5) av herrar Stefanson, Tistad, Gustafson i Göteborg, Vigelsbo, Eriksson i Bäckmora

och Enskog, vilka — under åberopande av innehållet i motionerna 1:415 och

11:535 — ansett, att utskottet under punkten C bort hemställa,

att riksdagen, med bifall till de likalydande motionerna 1:415

av herr Bengtson m. fl. och 11:535 av herr Hedlund m. fl. i nu förevarande

del, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om en

skyndsam utredning i fråga om möjligheterna att använda beskattningssystemet

i den aktiva lokaliseringspolitikens syfte.

D) beträffande investeringsfondernas användning i lokaliseringspolitiskt syfte

6) av herrar Vigelsbo och Eriksson i Bäckmora, vilka — under åberopande av in
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1967

nehållet i motionerna 1:415 och 11:535 — ansett, att utskottet under punkten D bort

hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till de likalydande motionerna

1:415 av herr Bengtson m. fl. och 11:535 av herr Hedlund m. fl.,

i vad motionerna avser frågan om investeringsfondernas användning

i lokaliseringspolitiskt syfte, medge att investeringsfonderna

inom lokaliseringspolitiskt stödområde må användas i lokaliseringspolitiskt

syfte tills vidare enligt de grunder, som gällde t. o. m. den

30 juni 1965.

7) av herrar Stefanson, Tist ad, Gustafson i Göteborg och Enskog.

Victor Pettersons Bokindustri AB, Stockholm 1967

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.