Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 1 december 1959

1967-11-14 · 45 sidor, varav 43 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 43 av 45 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1967:55, Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 1 december 1959

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967

1

Nr 55

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts

proposition med förslag till förordning angående

ändring i förordningen den 1 december 1959 (nr 507)

om allmän varuskatt jämte motioner i ämnet.

I eu den 24 februari 1967 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad

proposition, nr 47, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen

bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag,

föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till förordning

angående ändring i förordningen den 1 december 1959 (nr 507) om

allmän varuskatt.

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll må här anföras följande.

I propositionen föreslås vissa tekniska ändringar beträffande den allmänna

varuskatten i enlighet med vad som nämnts i prop. 1967: 7. De föreslagna

ändringarna är avsedda att träda i kraft den 1 september 1967.

Det ovannämnda författningsförslaget är av följande lydelse. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 7 saml. Nr 55

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967

Förslag

till

Förordning

angående ändring i förordningen den 1 december 1959 (nr 507)

om allmän varuskatt

Härigenom förordnas, att 18 § 3 mom. förordningen den 1 december 1959

om allmän varuskatt samt anvisningarna till 9 och 18 §§ samma förordning1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

§•

3 in o m. Skatt beräknas endast

på 60 procent av den skattepliktiga

omsättningen till den del denna avser

tillhandahållande eller uttag ur

rörelse av monteringsfärdiga hus eller

av fabrikstillverkad betongmassa.

Skatt beräknas enligt samma

grunder i fråga om tillhandahållande

eller uttag ur rörelse av komplett

maskin eller annat komplett inventarium

under förutsättning

att inventariets beskattningsvärde

är lägst femhundra kronor,

att tillhandahållandet eller uttaget

sker för stadigvarande användning

i jordbruk, skogsbruk, rörelse

eller annan yrkesmässig verksamhet,

samt att inventariet med hänsyn

till sin varaktighet utgör sådan anläggningstillgång

som normalt enligt

punkt 3 a av anvisningarna till 29 §

kommunalskattelagen är föremål för

årliga värdeminskningsavdrag eller

skulle varit föremål för sådana avdrag,

om inkomsten av verksamheten

utgjort inkomst av rörelse.

Med tillhandahållande —---yrkesmässig verksamhet.

(Se vidare anvisningarna.) (Se vidare anvisningarna.)

1 Senaste lydelse av 18 § 3 mom. se 1965:75, av anvisningarna till 9 § se 1959:507 samt

av anvisningarna till 18 § se 1965:157.

3 m o m. För rörelse, i vilken ingår

tillhandahållande av monteringsfärdiga

hus, skall skatten, i vad avser

tillhandahållande och uttag ur

rörelse av sådana hus, beräknas allenast

å 60 procent av den eljest

skattepliktiga omsättningen.

Enligt samma grunder skall skatten

beräknas för annan rörelse i vad

avser tillhandahållande och uttag

av fabrikstillverkad betongmassa

samt av maskiner och andra döda

inventarier med en beräknad varaktighetstid

av mer än tre år för stadigvarande

användning i jordbruk,

skogsbruk, rörelse eller annan yrkesmässig

verksamhet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967

3

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Anvisningar

till

Med varor förstås materiella

ting av lös egendoms natur. Hit räknas

icke blott färdigställda varor

och delar därav utan i förekommande

fall även halvfabrikat och råvaror.

Till varor hänföres icke gas,

som tillhandahålles i ledningar, ej

heller vatten från vattenverk eller

elektrisk kraft.

Handlingar, vilkas värde grundar

sig å rättigheter av olika slag — såsom

aktier, obligationer, biljetter,

lottsedlar och presentkort — äro icke

vad gäller dylikt värde att anse

som varor. Däremot skola sådana

handlingar, då de försäljas såsom

trycksaker, anses såsom varor.

Frankotecken, sedlar och mynt, som

äga samlarvärde, äro att hänföra till

varor.

Fast egendom —- härmed förstås

jämlikt 6 § vad som enligt kommunalskattelagen

är att anse såsom fastighet

— utgör icke vara. Borttages

från fastighet tillbehör, inredning

eller andra beståndsdelar, bliva dessa

dock att hänföra till varor.

9 §.

Med vara förstås enligt denna

förordning materiellt ting som icke

utgör fastighet. Vad som bär åsättas

särskilt maskinvärde vid fastighetstaxering,

s. k. fast maskin, anses

icke som fastighet utan som vara.

Detsamma gäller fastighetstillbehör

eller annat dylikt, då det borttages

från fastigheten.

Till fastighet räknas enligt

denna förordning vad som enligt

kommunalskattelagen är att hänföra

till fastighet utom fast maskin.

Såsom fastighet anses även alltid sådan

ledning i, på eller över marken

för överföring av elektrisk kraft,

gas, vatten eller värme, för transport

av oljeprodukter, för teleförbindelser

eller för jämförligt ändamål,

som icke ingår i fast maskin eller

annat inventarium.

Gas som tillhandahålles i ledning,

vatten från vattenverk och elektrisk

kraft räknas icke som vara. Aktie,

obligation, biljett, lottsedel, presentkort

och annan jämförlig handling

anses som vara endast då den tillhandahålles

som trycksak. Frimärken,

sedlar, mynt och dylikt äro att

hänföra till varor endast då de uppenbarligen

äro avsedda för samlarändamål.

till 18 §.

Avdragsrätt enligt----allmän varuskatt.

Med material--------

Till material —- --tvättjänst, s.

Med monteringsfårdiga hus---

Till maskiner eller andra

inventarier som angivas i

18 § 3 mom. andra stycket hänföras

personbilar och sådana med skåp-,

stationsvagns- eller personbilskarosseri

utrustade lastbilar, vilkas tjänstevikt

ej överstiger 1 800 kilogram,

endast om de äro avsedda att nyttjas

i yrkesmässig trafik. Till maski
-

ett år.

. utbytestvätt.

sätt färdigmonterade.

Till maskin eller annat

inventarium som anges i 18 §

3 mom. andra stycket hänföras personbil

och sådan med skåp-, stationsvagns-

eller pesonbilskarosseri

utrustad lastbil, vars tjänstevikt ej

överstiger 1 800 kilogram, endast om

den är avsedd att nyttjas i yrkesmässig

trafik. Till maskin eller an
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967

(Nuvarande lydelse)

ner eller andra inventarier räknas

vid tillämpning au 18 § 3 mom. även

reservdelar, verktyg eller tillbehör

som normalt ingå i leverans av sådana

inventarier.

(Föreslagen lydelse)

nät inventarium enligt 18 § 3 mom.

andra stycket räknas även sådana

delar, verktyg eller tillbehör som i

normal omfattning tillhandahållas

med inventariet. Detsamma gäller

även annan del om den utgör ett

komplett inventarium, t. ex. motor

till en arbetsmaskin, och dess beskattningsvärde

är lägst 500 kronor.

Vid tillämpning av 18 § 3 mom.

andra stycket inräknas i den skattepliktiga

omsättningen även vederlag

för montering eller annat arbete

med avseende på varan hos köparen.

Vid tillhandahållande av fast

maskin inräknas dock icke vederlag

som är att hänföra till arbete direkt

på fastighet, dvs. på mark eller

byggnad.

Denna förordning träder i kraft den 1 september 1967.

Till utskottet har hänvisats följande i anledning av propositionen väckta

motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 721 av herr Edström m. fl. och 11: 901 av

herr A damsson m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte besluta, att anvisningarna

till 9 § förordningen om allmän varuskatt erhåller sådan ändrad

lydelse som i motionerna angivits;

2) de likalydande motionerna I: 722 av herr Fälldin och II: 902 av herr

Josef son i Arrie m. fl., vari hemställts, att riksdagen vid behandlingen av

propositionen nr 47 måtte besluta, att reduceringsregeln för allmän varuskatt

på investeringsvaror i näringslivet skall gälla för objekt med ett beskattningsvärde

av minst 200 kr., samt att vederbörande utskott måtte utarbeta

förslag till härför erforderlig författningstext;

3) de likalydande motionerna I: 723 av herr Gösta Jacobsson m. fl. och

II: 903 av herr Magnusson i Borås m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte

a) avslå förslaget i proposition nr 47 till ändringar i 18 § 3 mom. och anvisningarna

till 18 § förordningen om allmän varuskatt; och

b) antaga följande förslag till ändring av 18 § 1 mom. samma förordning.

18 §.

1 mom. Har skattskyldig--—- enligt 69 §.

Vidare må skattskyldig, som vid inköp av sådana maskiner eller inventarier,

varom förmäles i 18 § 3 mom. andra stycket erlagt full skatt, ehuru

skattebeloppet jämlikt bestämmelserna i nämnda stycke bort reduceras,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967 5

vid beräkning av sin skattepliktiga omsättning göra avdrag med 40 procent

av sålunda utgivet vederlag.

4) de likalydande motionerna I: 861, av herr Edström in. fl. och II: 1066

av heir Adamsson m. fl., med samma hemställan som under 1) ovan men

med ytterligare motivering; samt

5) motionen II: 904 av herr Nordgren in. fl., vari hemställts, att riksdagen

matte antaga följande tillägg till anvisningarna i 18 § 3 mom. varuskatteförordningen:
Det

ankommer på riksskattenämnden att efter samråd med berörda

branschorganisationer eller företag fastställa förteckningar över sådana maskiner

och inventarier för vilka skatt skall beräknas enligt förevarande paragraf.

Till behandling i detta sammanhang har utskottet också upptagit följande

vid riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet hänvisade mot inner,

nämligen

1) de likalydande motionerna I: 62 av herr Stefanson m. fl. och II: 85 av

herr Öhvall in. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte besluta, att anvisningarna

till 12 § förordningen den 1 december 1959 (nr 507) om allmän

varuskatt skall erhålla följande ändrade lydelse:

Anvisningar

till 12 §.

Verksamhet anses som yrkes mässi g, om inkomst av verksamheten

enligt kommunalskattelagen är att hänföra till intäkt av rörelse. Även annan

verksamhet anses som yrkesmässig, om den innebär icke enbart tillfälligt

tillhandahållande av skattepliktiga varor och tjänsteprestationer till konsument.

Tillhandahållande av -----för entreprenören.

Vid försäljning----å auktionen.

Med konsument---som konsument.

Eftersom fastighet---till konsumenter.

I fråga —----till utgivaren.

Försäljning till---av tjänsteprestation.

Med uttag---hans kontor.

2) de likalydande motionerna I: 63 av herrar Tistad och Stefanson samt

II: 85 av herr Werbro m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte besluta, att

punkten 8 i 10 § 1 mom. förordningen den 1 december 1959 (nr 507) om allmän

varuskatt fr. o. in. den 1 juli 1967 skall ha följande ändrade lydelse:

8. Läkemedel, som tillhandahållas enligt recept eller till sjukhus, eller införas

till riket i anslutning till sådant tillhandahållande samt proteser.

3) de likalydande motionerna I: 156 av herrar Thorsten Larsson och Wir
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967

tén samt II: 189 av fru Gärde Widemar och herr Mattsson, vari hemställts,

att riksdagen måtte besluta att konst som försäljs på utställning av vederbörande

konstnärs verk må vara undantagen från den allmänna varuskatten,

samt att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderlig

författningsändring;

4) de likalydande motionerna 1: 157 av herr Lundberg och II: 196 av herr

Nordgren in. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte besluta att fr. o. m. den

1 juli 1967 undanta proteser från den allmänna varuskatten och sålunda antaga

följande

Förslag

till

förordning angående ändrad Igdelse av 10 § 1 mom. förordningen

den 1 december 1959 (nr 507) om allmän varuskatt

Härigenom förordnas, att 10 § 1 mom. punkt 8. förordningen den 1 december

1959 om allmän varuskatt skall erhålla följande ändrade lydelse.

8. Läkemedel, som försäljas enligt recept eller till sjukhus, ävensom proteser,

som försäljas till läkare, tandläkare, sjukhus eller allmänhet.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1967.

5) de likalydande motionerna I: 158 av herrar Lundberg och Stefanson

samt II: 193 av herrar Larsson i Umeå och Nordgren, vari hemställts, att

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla att Kungl. Maj :t framlägger

förslag om ändring av uppbördsterminerna för allmän varuskatt med

verkan fr. o. in. den 1 januari 1968 i enlighet med vad i motionerna angivits;
6)

de likalydande motionerna 1:321 av herr Torsten Hansson samt II:

405 av herrar Henningsson och Eskel, vari hemställts, att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t begär en översyn av förordningen om allmän varuskatt

med hänsyn till de konsekvenser som bl. a. den i motionerna angivna

och liknande byggnadsmetoder kan föranleda;

7) de likalydande motionerna I: 416 av herr Bengtson m. fl. och II: 534 av

herr Hedlund m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till

Kungl. Maj :t påtala att den indirekta beskattningen av byggnadsmaterial

bör få en sådan utformning att negativ inverkan på utvecklingen av det industriella

byggandet undvikes;

8) de likalydande motionerna I: 560 av herr Fälldin samt II: 712 av herrar

Jonasson och Dockered, vari hemställts, att riksdagen måtte hos Kungl.

Maj :t begära förslag till sådana ändringar i förordningen om allmän varuskatt,

att fasta maskiner och fasta inventarier i jordbruk och skogsbruk

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967 7

kommer att utgöra investeringsvara och att reduceringsregeln blir tillämplig

på sådan reservdel, som skall användas till maskin varpå reducerad skatt

uttages;

9) de likalydande motionerna I: 588 av herr Werner och II: 709 av herr

Hermansson m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte anta förslag till sådan

ändring av förordningen den 1 december 1959 om allmän varuskatt att

3 mom. i 18 § utgår;

10) de likalydande motionerna I: 590 av herrar Wikberg och Johan Olsson

samt II: 720 av herr Lothigius, vari hemställts, att riksdagen måtte

meddela anvisningar till 15 § varuskatteförordningen av innebörd att vid

försäljning av varor transportkostnaderna skall falla utanför beskattningsvärdet

jämväl för det fall då transporten ombesörjes av säljarens egna lastfordon,

under förutsättning att kostnaderna därför debiteras särskilt och att

den sålunda debiterade faktiska frakten håller sig inom ramen för de av vederbörande

länsstyrelse fastställda taxorna för yrkesmässig lastbilstrafik;

11) motionen I: 570 av herr Ferdinand Nilsson, vari hemställts, att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om utredning och förslag

avseende ett uttagande av allmänna varuskatten i partihandelsledet;

att därvid omprövas ett undantagande från denna beskattning av produkter

av mjöl och gryn samt potatis, mjölk, smör och margarin, enklare arbetskläder

och arbetsskodon, medan lyx och överflödskonsumtion högre beskattas,

samt

att uttagningsprocenten vid denna skatteomläggning så avväges, att i budgetförslaget

avsedda belopp vid tillgodoseende av kravet på social hänsyn

och skattekraft likväl ernås;

12) motionen 11:414 av herr Kellgren, vari hemställts, »att riksdagen i

skrivelse till Kungl. Maj :t begär att sådana anvisningar i förordningen om

allmän varuskatt utfärdas, varigenom befrielse från varuskatt genomföres

vad avser försäljningen av konst vid utställningar, vid vilka försäljes arbeten

ägda av den eller de konstnärer, vilkas arbeten där redovisas»; ävensom

13) motionen 11:423 av herr Svenning och fru Skantz, vari hemställts,

att emballage för sopuppsamling i likhet med emballage för vissa andra ändamål

undantas från skatteplikt vad gäller allmän varuskatt.

Rörande motiveringen för det i propositionen framlagda förslaget hänvisar

utskottet till ovannämnda statsrådsprotokoll. Redogörelsen härför återfinns

under följande rubriker på nedan angivna sidor i propositionen, nämligen
Gällande

rätt, s. 5—8.

Framförda ändringsyrkanden, s. 8—9.

Departementschefen, s. 9—14.

Såvitt avser de under 9) upptagna motionerna 1:588 och 11:709, behandlar

utskottet i förevarande betänkande endast det här angivna yrkan
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967

det. Övriga yrkanden i motionerna har utskottet behandlat i sina betänkanden

nr 2 och nr 50 till innevarande års vårriksdag.

I enlighet med utskottets hemställan i memorial nr 51 har riksdagen vid

vårsessionen beslutat uppskjuta behandlingen av proposition nr 47 och de i

anledning härav väckta motionerna liksom de vid riksdagens början väckta

motionerna rörande den allmänna varuskatten till innevarande års höstsession.

Motionerna

Med anledning av propositionen väckta motioner

I motionerna I: 721 och II: 901 behandlas endast det förslag i propositionen

enligt vilket ledningar i, på eller över marken för överföring av elektrisk

kraft, gas, vatten eller värme, för transport av oljeprodukter, för teleförbindelser

eller för jämförligt ändamål alltid skall räknas till fastighet enligt varuskatteförordningen.

Bifall till förslaget skulle medföra —- framhåller motionärerna

— att full skatt kommer att utgå på ledningsmaterial, medan arbetskostnader

avseende ledningarnas framdragade blir skattefria. Motivet

för förslaget anges vara av skatteteknisk natur. Det åberopas sålunda att en

olikartad behandling i förevarande hänseende av ledningar, allteftersom de

framgår över ledningsägarens mark resp. över annans mark, skapar praktiska

problem såväl för de skattskyldiga, d. v. s. säljarna, som för beskattningsmyndigheterna.

Motionärerna vill inte bestrida att praktiska problem kan uppkomma vid

den tolkning av varuskatteförordningen beträffande elledningar, som nu

gäller. Å andra sidan understrykes att syftet med införandet av reduceringsregeln

var att i möjlig mån eliminera den lcostnadsfördyrande effekt på näringslivets

investeringar, som annars automatiskt inträtt vid förhöjning av

skattesatsen. Orsaken till att vid skattehöjningen 1965 steget inte togs fullt

ut i så måtto att reduceringsregeln gjordes tillämplig på byggnadsmaterial

angavs vara — såsom erinras i propositionen — att i sådant fall regeln av

praktiska skäl måste gälla även leveranser för bostadsproduktionen, vilket

bedömdes såsom omotiverat.

Då det gäller ledningar för överföring av elektrisk kraft — här bortses

från sådana ledningar som utgör tillbehör till byggnad — torde dessa till

helt övervägande del gå fram över mark tillhörig annan än ägaren av ledningarna.

Vanligen är det alltså här fråga om lös egendom, och kraftledningar

betraktas därvid ur avskrivningssynpunkt som maskiner och inventarier.

Genom den föreslagna författningsändringen kommer elledningar att

skattemässigt inta en oförmånlig särställning. Kostnadsökningen för kraftföretagen

— allmänägda eller privata — blir av betydande omfattning. I

den mån merkostnaden kan övervältras kommer denna att till avsevärd del

drabba näringslivet i övrigt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967 g

VjII man tillgodose det berättigade syftet att uppnå större enkelhet vid tilllämpningen

av varuskatteförordningen just i vad avser elledningar och samtidigt

beakta även det till grund för reduceringsregeln liggande önskemålet

att industrins investeringar, där så kan ske, skall bli förmånligare behandlade

i varuskattehänseende, ligger det enligt motionärernas mening närmare

till hands att, i stället för som i propositionen föreslås, genomföra den lösningen,

att ledning i, på eller över marken för överföring av elektrisk kraft

alltid skall anses som vara. Det förhållandet att, i jämförelse med vad nu

gäller, material till ledningar berörande ledningsägarens egen mark därigenom

kommer att hänföras under reduceringsregeln torde med hänsyn till

den mindre omfattningen av sådana ledningar icke ha någon större betydelse

i vad avser skatteintäkternas storlek.

Tanken pa en värdegräns för att förenkla tillämpningen av reduceringsregeln

vill inte motionärerna i motionerna I: 722 och II: 902 avvisa, men de

hänvisar till alt förslagsställaren, Sveriges köpmannaförbund, förordat en

gräns på 200 kr. Departementschefen har i propositionen godtagit tanken

på en värdegräns men föreslagit, att denna skall fastställas till ett beskattningsvärde

av minst 500 kronor. Det högre gränsvärdet skulle naturligtvis

vara att föredraga från rent administrativ synpunkt men kan enligt motionärernas

mening inte på tillfredsställande sätt förenas med syftet, att reduceringsregeln

i möjlig mån skall eliminera den kostnadsfördyrande effekten

på näiingslivets investeringar. En värdegräns vid 200 kronor synes motionärerna

vara en lämplig avvägning. I

I motionerna I: 723 och II: 903 påtalas inledningsvis att propositionen

saknar redovisning för de ekonomiska verkningarna av de där föreslagna

ändringarna. Vidare hävdas att den internationella utvecklingen understryker

vikten av att en övergång till mervärdeskatt skyndsamt kommer till

stånd.

Enligt motionärernas mening bör den allmänna varuskatten därför avvecklas

inom en mycket nära framtid och ersättas med en icke kumulativ

varubeskattning. Motionärerna ifrågasätter om det är lämpligt att kort före

en sådan övergång vidtaga ändringar av den omfattning som nu föreslagits

och berörande ett så stort antal skattskyldiga. Såvitt kan bedömas har de

skattskyldiga numera i stort sett anpassat sig till den ordning som gäller.

Om ändringar skall vidtagas i varuskatteförordningen berörande ett

större antal skattskyldiga måste under alla omständigheter krävas dels att

de verkligen innebär en förenkling, dels att de inte går i motsatt riktning

mot det framlagda mervärdeskatteförslaget. På båda dessa punkter framför

motionärerna invändningar mot förslagen i propositionen.

Syftet med reduceringsregeln var att i samband med 1965 års höjning av

skattesatsen undvika en merbelastning på näringslivets investeringar. Den

tidigare gällande skattenivån skulle bibehållas beträffande maskiner och

It Bihang Ull riksdagens protokoll 1967. 7 saml. Nr 55

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967

inventarier inom jordbruk, annan fastighet, rörelse och annan yrkesmässig

verksamhet under förutsättning att inventarierna hade en varaktighetstid

av minst tre år och att de var föremål för stadigvarande användning.

Vid den tolkning av gällande bestämmelser som såväl riksskattenämndens

majoritet som regeringsrätten gjort har i enlighet med reduceringsregelns

syfte alla inventarier med en varaktighetstid av minst tre år

hänförts till den grupp som skall bli föremål för reducerad varuskatt. Regeln

har ansetts gälla inte endast kompletta maskiner och inventarier utan

även delar till maskiner. Reduceringsregeln har också ansetts tillämplig då

maskindel tillhandahållits i samband med reparation, varigenom neutralitet

i varuskattehänseende uppnåtts mellan reparation och ersättningsanskaffning.

Följden av denna tolkning har blivit att ett förhållandevis stort antal

skattskyldiga vid sin försäljning har att tillämpa reduceringsregeln. Detta

vållar de säljande företagen ett extra besvär, vilket dock måste vagas mot

fördelarna av att undvika att näringslivet i förhållande till utländska konkurrenter

får en orimligt hög belastning genom varuskatten och av att regeln

får så neutrala verkningar som möjligt.

Nu föreslås att tillämpningsområdet för reduceringsregeln skall inskränkas

att gälla endast maskiner och inventarier med ett beskattningsvärde av

lägst 500 kr. under förutsättning att fråga är om en komplett maskin eller

annat komplett inventarium. Tillika krävs att tillgången i fråga skall vara

sådan anläggningstillgång som normalt är föremål för årliga värdeminskningsavdrag

enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen.

Redan med hänsyn till förslagets kostnadsfördyrande effekt för industrin

finner motionärerna det otänkbart att godta förslaget i föreliggande skick.

Varje åtgärd i sådan riktning bör enligt motionärernas mening i dagens

läge undvikas. Med utgångspunkt från departementschefens uttalande i propositionen

att också vissa delar till en lastbil, som karosserier, kranar och

andra lastanordningar, skall omfattas av regeln gör motionärerna gällande

att bestämmelsen om att regeln endast skall avse kompletta maskiner och

inventarier måste bli synnerligen svår att tillämpa. Det är omöjligt att av

deparementschefens uttalande få klarhet om vilka fordringar som skall

uppställas för att fråga skall vara om komplett inventarium. Möjligen har

den omständigheten att de uppräknade föremålen ofta tillverkas och försäljs

av annan än den som levererar chassiet varit avgörande för departementschefen

eller att föremålen i fråga inom vissa gränser växlar med olika

lastbilar. Karosseriet till en lastbil kan knappast sägas vara en mera komplett

investeringsvara än exempelvis motor, växellåda, hjul eller däck etc.

Redan med ett så enkelt objekt som en lastbil uppkommer således problem.

Hur stora måste då inte dessa bli då det gäller stora, mer komplicerade

fabriksanläggningar. En petrokemisk anläggning t. ex. består av ett antal

cisterner och kilometerlånga rörledningar. Varje cistern är naturligen ett

komplett inventarium, men hur skall delar av rörsystemet behandlas?

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967 n

Invändningar kan också riktas mot den föreslagna minimigränsen. Departementschefen

har föreslagit att, så snart ett objekt har lägre värde än

500 kronor, reduceringsregeln inte skall gälla vare sig vid leverans av enstaka

exemplar eller om så många exemplar leveras att det totala försäljningsvärdet

överstiger 500 kronor. Det räcker således inte med att

fråga är om typiska inventarietillgångar. Ett mejeriföretag t. ex. som håller

sig med en uppsättning flaskor för transport av mjölk eller ett oljeföretag

som håller sig med bensinfat eller ett speditionsföretag som har ett betydande

containerinnehav, vilka varor förutsätts kosta mindre än 500 kronor

per styck, kan således inte utnyttja reduceringsregeln, även om anskaffningar

av dessa tillgångar uppgår till betydande belopp.

Regeln skulle favorisera mindre standardiserade varor eller sådana varor

som genom sin storlek eller mer påkostade utförande kommer ovanför

500-kronorsgränsen. Departementschefen har i sitt anförande över huvud

taget inte ens antytt denna problemställning beträffande konkurrensen

mellan olika varuslag. Sådan verksamhet vari många smärre inventarier

utnyttjas exempelvis jordbruk och hantverk — skulle i särskild grad få

sin situation försämrad.

Motionärerna tror inte det är möjligt att i någon större grad minska de

praktiska olägenheterna med reduceringsregeln. Det finns enligt deras mening

inte heller någon som helst garanti för att departementschefens bedömningar

rörande de praktiska konsekvenserna är riktiga. För att över

huvud taget kunna göra en tillförlitlig bedömning av de praktiska konsekvenserna

av den föreslagna ordningen i förhållande till den rådande och

angelagenhet sgraden för en ändring erfordras uppenbarligen en fylligare utledning

än den som framlagts i propositionen. Förslagen där bygger på

framställningar från ett par näringslivsorganisationer, vilkas framställningar

grundats på praktiska omständigheter. Intet av förslagen har emellertid

utformats på tillnärmelsevis det sätt som dessa organisationer ifrågasatt.

Innan frågan bedöms slutgiltigt bör propositionen kompletteras med yttranden

t rån sakkunniga instanser.

Motionärerna föreslår att man i stället för de i propositionen föreslagna

ändringarna inför en bestämmelse som ger köparen möjlighet att göra avdrag

vid sin skatteredovisning om han inköpt en investeringsvara med full

skatt ehuru reducerad skatt bort utgå. Om köparen hade möjlighet att vid

sin skatteredovisning göra avräkning för vad han erlagt för mycket i skatt,

skulle säljaren i tveksamma fall inte behöva hysa samma betänkligheter

mot alt ta ut full skatt, och han skulle befrias från att utreda förhållanden

om vilka endast köparen har kännedom. Man skulle också därigenom lösa

de svårigheter som föreligger då inte ens köparen vid inköpstillfället vet

hur varorna skall användas, en företeelse som är mycket vanlig exempelvis

Od kommunala inköp, där vissa inventarier är avsedda för ett sådant verk

som självt kan göra inköp till reducerad skatt, medan andra går till sådana

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967

myndigheter som inte äger denna möjlighet. Ur kontrollsynpunkt skulle

också mycket vara att vinna genom att köparen i nämnda fall skulle bli

ansvarig för reduceringsåtgärden.

I propositionen upptas också ett förslag som inte äger samband med reduceringsregeln,

nämligen frågan om behandlingen av s. k. fasta maskiner.

Alltsedan tillkomsten av varuskatteförordningen har åtskillnad gjorts

mellan å ena sidan vad som skattemässigt är att betrakta som fastighet och

å andra sidan vara, dvs. objekt av lös egendoms natur. Därmed har också

gällt att arbetsprestationer på egendom som är att hänföra till fastighet inte

varit underkastade beskattningen. Det är nämligen en bärande konstruktion

i förordningen att endast tjänsteprestationer på lös egendom, dvs. vad

som är vara, kan bli föremål för varubeskattningen. Det sagda har inneburit

att såväl arbetet med uppförandet av en fast maskin som tjänsteprestationer

på maskinen sedan den väl har installerats, exempelvis reparationsoch

underhållsarbete, över huvud taget inte blivit föremål för beskattningen.

Då reduceringsregeln infördes år 1965 var det aldrig tal om någon ändring

i detta förhållande. För att inte vid 1965 års skattesatshöjning fördyra

just denna typ av investeringar — vilka dels beloppsmässigt är av stor betydelse

och dels sker företrädesvis inom den industri som i dagens läge har

den hårdaste konkurrensen att möta från utländska företag — var det tvärtom

nödvändigt både att regeln om skattefrihet för tjänsteprestationer bibehölls

oförändrad och att reduceringsregeln vid inköp av maskinerna fick

tillämpas.

Då departementschefen nu uttalar att det är principiellt oriktigt att man

skall kunna erhålla en skattelindring utöver vad de allmänna reglerna ger

har han glömt bort sin egen motivering för reduceringsregeln. Det är över

huvud taget inte möjligt att följa departementschefens argumentering då

han med utgångspunkt från reduceringsregeln — som beträffande fasta

maskiner endast kan få tillämpning på materialleveranser — kommer fram

till att de alltsedan varuskatteförordningens tillkomst skattefria tjänsteprestationerna

avseende sådana maskiner skall bli föremål för beskattning.

Någon rimlig anledning varför just dessa särskilt betydelsefulla och särskilt

kostbara maskiner skulle undantas från reduceringsregeln har han över

huvud taget inte kunnat framleta.

Det kan nämnas att arbetskostnaderna för denna typ av tillgångar ofta är

mycket betydande, och det ges flerfaldiga exempel på att de uppgår till

lika stort belopp som materialkostnaderna för en fast maskin. Den föreslagna

ordningen skulle med andra ord medföra en fördubbling av omsättningsskatten

vid monteringen, vartill kommer den kostnadsfördyring som

skulle inträda för det löpande underhållet. Bland objekt av denna art kan

nämnas pappersmaskiner, ett stort antal maskiner inom stålproduktionen,

vissa ugnar, petrokemiska anläggningar m. fl. Vissa beräkningar tyder på

att värdet av de årligen installerade fasta maskinerna uppgår till åtminstone

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967 13

en miljard kronor, och sannolikt uppgår underhåll och reparationer av sådana

maskiner till ungefär lika stort belopp per år. Om dessa siffror är

riktiga skulle förslagen i propositionen innebära eu merbeskattning på kanske

100 milj kronor per år eller mer.

I motionen 11: 905 framhålls att de i propositionen framlagda förslagen

kommer att medföra vissa definitions- och gränsdragningsproblem. Exempel

harpå torde bl. a. finnas inom motorbranschen. Frågan uppkommer i

första hand om vilka investeringar som är att hänföra till komplett maskin

eller annat komplett inventarium. Det är för säljaren ofta ogörligt att bedöma

olika kunders förhållanden i vad avser förslitning, som därmed påverkar

företagets planenliga avskrivning. Mot denna bakgrund förefaller det

motionärerna välmotiverat att, i den händelse riksdagen beslutar enligt propositionen,

riksskattenämnden får i uppdrag att där så är behövligt efter

samråd med berörda branschorganisationer fastställa riktlinjer för reduceringsregelns

tillämpning, exempelvis genom upprättande av förteckningar

over sådana maskiner och inventarier för vilka skatten skall reduceras.

Som ovan angivits är hemställan i motionerna I: 721 och II: 901 densamma

som i de vid höstsessionens början väckta motionerna I: 861 och II: 1066,

men i de sistnämnda motionerna åberopas nya omständigheter, som enligt

motionärernas mening ytterligare framhäver behovet av de åtgärder som

föreslagits i motionerna 1:721 och 11:901. Bl. a. åberopas ett regeringsrattsutslag

den 4 april 1967 enligt vilket Luleå stad förvägrats avdrag för

-lärdeminskning på elverkets jordkablar. Utslaget motiveras med att ledningar

under jord varken är att hänföra till byggnad eller till inventarier

1 den av staden bedrivna rörelsen. Detta utslag är ägnat att förskjuta kostnadsjämförelsen

mellan jordkabelledningar och luftledningar på ett sätt,

som inte är önskvärt med hänsyn till angelägenheten av att inom tätare bebyggelse

övergå från luftledningar till de från flera synpunkter mindre

hindersamma jordkabelledningarna.

Skulle regeringsrättens ovannämnda utslag tas som anvisning beträffande

tillämpningen av varuskatteförordningen, vilket förefaller motionärerna

rimligt anta åtminstone i vad gäller de kommunala elverkens jordkabelnät,

så blir den snedvridande effekten på den naturliga tekniska utvecklingen

än mera markant. Utöver den i proposition nr 47 påtalade gränsdragningen

mellan ledningar framdragna över ledningsägarcns egen respektive över

annans mark kan man alltså få eu gränsdragning mellan olika slags ledningar

och eventuellt mellan olika företagsformer. Lägges därtill att vid

skattetillämpningen åtskillnad börjat göras mellan kommunala elverk allt

eftei deras styrelseform, framstår situationen som nästan omöjlig att bemästra

såväl för eldistributörerna, dvs. de slutliga varuskattebetalarna, som

för deras skattskyldiga materialleverantörer. Behovet av eu förenkling av

varuskatteförordningen eller i vart fall av dess tillämpning i fråga om elled
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967

ningar är därför enligt motionärernas mening uppenbart. Om det sålunda

nu kan göras gällande, att proposition nr 47 för de kommunala elverkens

del ej skulle leda till nämnvärd skatteskärpning så skulle dock en sådan

effekt uppstå för de enskilda och kooperativa företag, som bedriver eldistribution

särskilt på landsbygden, liksom för de hel- och halvkommunala eller

statliga elverksbolagen. Än mer utpräglat blir detta motsatsförhållande om

konsekvenser med avseende på varuskatten dras ur ovannämnda regeringsutslag.

Resultatet av det förslag som framlagts i proposition nr 47, skulle

då bli att man för att undvika en eventuell skattelättnad för kommuner

med egna elverk genomförde en väsentlig skatteskärpning för alla övriga

eldistributionsföretag. När riksdagen år 1965 tog ställning till en höjning

av varuskatten, ingick som ett väsentligt element »att i möjligaste mån

undanta näringslivets investeringar från en höjd beskattning». I enlighet

härmed infördes reduceringsregeln och i propositionen uttalades särskilt

att »regeln bör gälla all yrkesmässig verksamhet och sålunda omfatta även

sådant som trafikväsendet samt produktionen och distributionen av elkraft

och gas». De eldistribuerande företagens väsentligaste investeringar är utbyggnaden

av de elektriska ledningsnäten, antingen dessa utförs som jordkabelnät

eller som luftledningsnät.

Med den tolkning som varuskatteförordningen i dag erhåller och än mer

med de tillämpningsbestämmelser, som föreslås i proposition nr 47, har de

ursprungliga intentionerna nästan helt förfelats för eldistributörernas vidkommande.

Genom bifall till det förslag, som framlägges av motionärerna,

skulle riksdagen däremot återställa förhållandena till vad som förutsattes

vid ställningstagandet år 1965.

Motionärerna förordar den ändringen av de i propositionen föreslagna anvisningarna

till 9 § förordningen om allmän varuskatt att i andra stycket

andra meningen uteslutes orden »elektrisk kraft», varjämte i slutet av första

stycket införes följande tillägg:

Såsom vara skall därjämte räknas ledning i, på eller över marken för

överförande av elektrisk kraft, även om marken tillhör ledningens ägare.

Vid riksdagens början väckta motioner med anknytning till de frågor som

behandlas i propositionen

Keduceringsregelns tillämpning i fråga om vissa inventarier i bl. a. jordbruk

Frågan om reduceringsregelns tillämpning på fasta maskiner och fasta

inventarier i jordbruk och skogsbruk tas upp till granskning i motionerna

1: 560 och 11:712. Motionärerna konstaterar att det föreligger en skillnad

mellan jordbruk och skogsbruk å ena sidan och rörelse å andra sidan när

det gäller skattereducering på dylika inventarier. Denna olikhet beror på

att fasta maskiner i rörelse, som åsätts särskilt maskinvärde, anses falla

under reduceringsregeln, vilket innebär att praktiskt taget alla maskinin
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967 15

vesteringar i rörelse i den mån varaktighetstiden överstiger tre år, blir föremål

för skattereducering, under det att fasta maskiner och inventarier i

jordbruk och skogsbruk betraktas som fastighetstillbehör, vilka inte faller

under reduceringsregeln. Monteringskostnad för sådana maskiner och inventarier

utgör inte skattepliktig tjänsteprestation vare sig i rörelse eller

i jordbruk och skogsbruk på grund av att tjänsteprestationen i båda fallen

avser fastighet. Olikheten leder till ökade kostnader för lantbruket i fråga

om investeringar, som till sin karaktär är helt likartade med rörelsesidans.

Detta anser inte motionärerna vara tillfredsställande. Gränsdragningen mellan

fast maskin tillhörig byggnad och lös maskin är dessutom betydligt svårare

att göra i fråga om jordbruksfastighet än i fråga om rörelsefastighet.

Frågan om reduceringsregelns tillämpning vid försäljning av fasta maskiner

och inventarier för användning i jordbruk och skogsbruk har därför i

praktiken visat sig vara praktiskt taget olöslig. Detta är inte förvånande

eftersom motsvarande problematik i samband med inkomsttaxeringen uppvisar

talrika exempel på oklara fall trots att reglerna vid inkomsttaxeringen

haft oförändrad lydelse under lång tid. Motionärerna anför som exempel ett

förhandsbeskedsärende, där frågan gällde om s. k. grisningsbur var afl hänföra

till fast inredning i byggnad eller till löst inventarieföremål. Regeringsrätten

fastslog att buren i fråga utgjorde fast inredning under det att riksskattenämnden

i sitt förhandsbesked hänförde buren till löst inventarieföremål.

Att i varuskatteförordningen förutsätta att dylika gränsdragningar

skall göras av den skattskyldige är inte rimligt. Om i stället gränsen för

bedömningen flyttades på det sättet att fasta maskiner och fasta inventarier

i jordbruk och skogsbruk i varuskattehänseende betraktades som investeringsvaror

skulle större delen av de nuvarande gränsdragningsproblemen

automatiskt bortfalla.

Motionärerna tar också upp frågan om reduceringsregelns utformning

i fråga om reservdelar. I anslutning till reduceringsreglens ikraftträdande

utfärdades anvisningar av riksskattenämnden, vari uttalades att reduceringsregeln

skulle tillämpas på sådana reservdelar som är att hänföra till

investeringsvara. Begreppet investeringsvara anknöts samtidigt till maskiner

och andra döda inventarier med en beräknad varaktighetstid av

mer än tre år, d. v. s. varor som kan kallas avskrivningsobjekt. Det förhållandet

att uttrycket avskrivningsobjekt användes i sammanhanget föranledde

att de skattskyldiga ansåg det uteslutet att reservdelar i normalfall

skulle kunna utgöra investeringsvara, eftersom kostnad för inköp av reservdelar

icke brukar aktiveras på konto för inventarier o. d. utan hänföras till

omkostnad. Praktiskt taget all försäljning av reservdelar har därför under

lång tid belagts med full varuskatt. Sedemera har regeringsrätten i ett förhandsbeskedsärende

fastslagit att reduceringsregeln skall tillämpas på

reservdelar under förutsättning att varaktighetstiden överstiger tre år och

tillhandahållandet sker för stadigvarande användning i jordbruk, skogs
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967

bruk, rörelse eller annan yrkesmässig verksamhet. Utslaget innebär att

vid försäljning av reservdelar en bedömning av varaktighetstiden måste

göras. I praktiken är emellertid en sådan bedömning av arbetstekniska skäl

omöjlig att göra dels på grund av reservdelssortimentens storlek, dels med

hänsyn till att bedömningen skall göras med utgångspunkt från den normala

varaktighetstiden för reservdelen i fråga i den av köparen bedrivna

verksamheten. För att belysa storleksordningen kan nämnas att antalet

reservdelar till enbart lantbrukets maskiner rör sig om över 100 000 olika

detaljer. En förenkling är därför nödvändig. Det är uppenbart att värdemässigt

sett större delen av reservdelsförsäljningen för användning i jordbruk,

skogsbruk, rörelse och annan yrkesmässig verksamhet faller under

reduceringsregeln. Från kostnadssynpunkt är det angeläget att reduceringsregeln

får tillämpas på reservdelar. För att uppnå en nödvändig förenkling

bör enligt motionärernas mening en framkomlig väg vara att låta reservdelarna

följa maskinen, d. v. s. låta reduceringsregeln bli tillämplig på reservdel,

om den maskin vartill delen skall användas faller under reduceringsregeln.

Rednceringsregelns tillämpning på visst byggande

Det industrialiserade byggandets växande betydelse framhålls inledningsvis

i motionerna 1: 321 och II: 405. Ett byggnadssätt, som synes få

stor betydelse för det framtida småhusbyggandet, är skivhusmetoden. Denna

skiljer sig från övriga system för tillverkning av monteringsfärdiga

trähus därigenom, att byggnaderna levereras fullt färdiga — målade och

med all installation på plats. Den enda uppdelningen av byggnaden är den

uppdelning i delar —- »skivor» — av lämpliga mått som betingas av transportmedlen.

Rent administativt belastas emellertid detta byggnadssätt

av det förhållandet att vissa installationsenheter (kylskåp in. m.), som i

detta fall kommer till byggnadsplatsen färdigmonterade i byggnaden, ej

åtnjuter samma nedsättning i allmän varuskatt som byggnaden i övrigt.

Detta medför tungroddhet och visst avbräck.

I motionerna I: 416 och II: 534 hänvisas beträffande motiveringen till de

av samma motionärer väckta motionerna I: 391 och II: 496. I sistnämnda

motioner hävdas bl. a. att omsättningsskattens nuvarande konstruktion

gör att den verkar hämmande på utvecklingen mot ett ökat industriellt

byggande. Då omsättningsskatt utgår på material men ej på arbetskostnader

blir skattesatsen högre vid rationellt byggande med prefabricerade

element än då allt byggnadsarbete utföres på platsen. Denna omsättningsskattens

negativa inverkan på det industriella byggandet gör att skattens

konstruktion måste bli föremål för omprövning.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967

Reducering sregelns avskaffande

Yrkandet i motionerna I: 5S8 och II: 709 om avskaffande av den gällande

reduceringsregeln för bl. a. industrins maskininvesteringar ingår som ett

led i ett allmänt ekonomiskt principuttalande, där bl. a. räntenivån diskuteras.

Nuvarande höga räntenivå motiveras med bristande balans i tillgång

och efterfrågan på kapital. Med den höga räntan avses att hålla tillbaka efterfrågan

på investeringsmedel. Den frågan anmäler sig då, varför statsmakterna

å ena sidan söker stimulera industriinvesteringarna genom lägre omsuttag

på vissa investeringsvaror men samtidigt söker hålla tillbaka dem genom

en exceptionellt hög räntefot. Vore det inte — frågar motionärerna —

med hänsyn till den av utvecklingen betingade växande lånefinansieringen

av industriinvesteringarna bättre att göra omsättningsskatten lika för alla

och i stället sänka räntenivån? Inte minst för expanderande företag betyder

den höga räntenivån betydligt mera än reduceringsregeln för oms på vissa

investeringsvaror.

Övriga vid riksdagens början väckta motioner

Undantag från skatteplikt

Proteser

Undantaget från skatteplikt för läkemedel åberopas i motionerna I: 63 och

II: 85 till stöd för att också proteser bör bli skattefria. Det är från social synpunkt

angeläget, att hjälpmedel av detta slag inte onödigtvis fördyras. Ortopediska

hjälpmedel bekostas visserligen numera av statsmedel och den enskilde

drabbas därför inte av kostnadsfördyringen genom skatten. Genom

att undanta proteser från skatteplikt skulle man automatiskt undanröja den

olikformighet i varubeskattningen på tandvårdsområdet som består däri,

att dentaltekniska arbeten som utförs på fristående laboratorier belastas

med varuskatt, medan samma arbeten utförda av hos tandläkarna anställda

tekniker blir skattefria. Denna olikformighet i beskattningen utgör från konkurrenssynpunkt

en belastning för laboratorierna och bidrar till att tandläkarna

i många fall föredrar att anställa egna tekniker i stället för att anlita

fristående dentallaboratorier. Varuslcattebestämmelserna motverkar enligt

motionärernas mening en effektiv arbetsfördelning på detta område.

Motionärerna i motionerna I: 157 och II: 196 åberopar också skattefriheten

för läkemedel till stöd för att proteser bör få samma behandling. En person

som är i behov av en protes för att kunna leva ett någorlunda normalt

liv eller som t. o. m. är beroende av protes för sitt uppehälles skull måste

vara att betrakta som i minst lika hög grad vårdbehövande som den patient

vilken behöver t. ex. ett stödförband för en vrickad fot.

I ännu skarpare belysning kommer denna orättvisa om man jämför olika

behandlingar inom tandvården. Enligt varuskatteförordningen hänföres utdragning

av tänder till tandvård. Att ersätta dessa tänder med protes för att

2f Bihang till riksdagens protokoll 1967. 7 samt. Nr 55

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967

kunna bibehålla nödvändig tuggförmåga anses emellertid inte som tandvård

utan är med nuvarande bestämmelser belagt med varuskatt.

Konst

I motionerna 1:156 och 11: 189 framför motionärerna som huvudmotivering

för det i motionerna begärda undantaget från skatteplikt för konst

som säljs på utställning att skattefriheten skall ses som ett utflöde av principen

att den ersättning en konstskapare får för sin konstnärliga produktion

skall vara befriad från varuskatt. Så är ju nu fallet beträffande den ersättning

en författare får för sitt manuskript. Det bör vara tillräckligt att omsättningsskatten

tas ut på det material som används vid konstframställningen.

Motionärerna anser att man bör iakttaga försiktighet vid medgivanden av

undantag från den allmänna varuskatten, men om man i detta fall skulle ta

bort omsättningsskatten, drar man bara ut konsekvensen av det undantag

riksdagen redan medgett för konst som säljs i konstnärens ateljé. Majoriteten

i bevillningsutskottet har menat att om riksdagen bifaller motionsyrkandena

om undantag från skatt på konst som säljs vid utställning, skulle

nästa steg bli krav på undantag av skatt även vid försäljning i konsthandel.

Någon grund för dessa farhågor finns inte enligt motionärernas mening.

Bevillningsutskottet uttalade vid 1966 års riksdag att stöd åt konstnärligt

skapande bör ske på andra vägar än genom skattebefrielse. Resonemanget

kan låta bestickande, men i verkligheten är det stöd som påtalats synnerligen

bristfälligt. Det är framför allt de yngre och okända konstnärerna som

är hänvisade till utställningar för att få kontakt med den köpande allmänheten

och för att bli recenserade i tidningarna. Det är kanske först efter ett

flertal utställningar som de kan räkna med att vara så kända att de blir uppsökta

i sin ateljé av någon köpare från allmänheten. Men då har de många

gånger blivit så framgångsrika att de också i övrigt har fått större ekonomiskt

utbyte av sin verksamhet. Problemet är obetydligt från statsfinansiell

synpunkt, men för de enskilda konstnärerna är det inte oviktigt. Ett avdrag

med 10 procent på vederlaget för en konstnärlig produkt är synnerligen

kännbart för konstnärerna.

Frågan om undantag från allmän varuskatt för konst som säljs på utställning

behandlas också i motionen II: 4U. Motionären gör gällande att det föreligger

en principiell skillnad mellan sådan försäljning och den vanliga

handeln. När den debuterande konstnären efter år av hårt dubbelarbete

äntligen kan presentera sina bästa arbeten genom en utställning, är det väsentliga

syftet att erhålla konstnärlig bedömning av kritik och allmänhet på

samma sätt som då kompositören framträder med ett musikaliskt verk eller

då skådespelaren uppträder inför publik. Det kommersiella syftet kommer

då kraftigt i bakgrunden.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967 19

Av detta framgår — anser motionären — att detta slags konstnärliga

verksamhet på intet sätt kan jämställas med det utbjudande av varor som

sker inom annan form av försäljning, exempelvis av kläder, möbler, matvaror

eller husgeråd. Det är för konstnären fråga om ett skapande, som ofta

subventioneras med annat arbete och som sällan betalar sig i början. Självklart

spelar det i sådana sammanhang en mycket stor roll för det stora flertalet

konstnärer, om de har att kämpa mot en omsättningsskatt. Den kan

inte ses som ett fristående problem. Det räcker inte med den rätta gnistan

och med att uppleva konstens egen låga inombords. Konstnärernas försörjningsproblem

måste också lösas. Detta skulle i hög grad underlättas, om

varuskatten slopades vid utställningar. Beskattningen av den rent affärsmässiga,

alltmer vidgade konsthandelns försäljning är självklar. Den skatten

kan inte ifrågasättas. Däremot syns rimligt och rättvist att konstnärens

förstagångsprestation vid avyttring av konstverk till den köpande allmänheten

inte varubeskattas. De administrativa svårigheterna vid gränsdragning

mellan beskattade och obeskattade konstverk syns kunna undanröjas

genom att följande principer tillämpas:

1) Förstagångsförsäljning vid utställning av en konstnärs verk, direkt

från denne eller via kommissionär enligt kontrakt, skall icke varubeskattas.

2) Konsthandlares, kommissionärers in. fl. försäljning av konst, som icke

utgör sådan förstagångsförsäljning, skall varubeskattas.

3) Vid deklaration av varuskattepliktig konstförsäljning skall även den

icke varuskattepliktiga konstförsäljningen redovisas.

Engångsemballage för sopor

I motionen II: 523 hävdas att samhällsutvecklingen på ett markant sätt

aktualiserat soprenhållning och därmed sammanhängande frågor.

Under senare år har uppsamling av sopor och avfall i säckar av kraftpapper

praktiserats i ökad omfattning. Metoden tillgodoser inte bara högt ställda

krav på hygien och trivsel utan också möjligheter till rationaliseringar

från såväl praktisk som ekonomisk synpunkt. Bostadsföretag i skilda delar

av landet har klart positiva erfarenheter av engångsemballaget genom att

redovisa besparingar för tillsyn och andra hanteringsåtgärder. Den allmänna

varuskatten har emellertid inneburit att engångsemballage för sopor hämmats

i sin utveckling inte minst beroende på att mera konventionella uppsamlingsanordningar

gynnats genom den s. k. reduceringsregeln, eftersom

det här vanligen är fråga om inventarier med beräknad varaktighet av mer

än tre år. Det måste enligt motionärernas mening anses otillfredsställande

att den allmänna varuskatten skall ha en hämmande inverkan på den hygieniska

utvecklingen och förhindra en rationell sophantering. Myndigheter

inom hälsovården och ledande hygieniker arbetar för att metoden skall få

sin praktiska tillämpning i stort. Det bör därför vara angeläget att skapa

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967

ekonomiska förutsättningar för systemet så att skattemässiga regler inte

skall bli till hinder i en fråga av stor allmängiltig betydelse.

Skattskyldighet

Visst undantag för stat och kommun

Motionärerna i motionerna 1: 62 och II: 85 vänder sig mot det vid 1965

års riksdag införda undantaget från skattskyldighet för verksamhet som

staten eller kommun bedriver med syfte uteslutande att tillgodose egna behov.

Som bakgrund hade undantaget den samverkan som etablerats mellan

försvarets fabriksstyrelse och vissa landsting i fråga om sjukhustvätt.

När ett landsting sköter sin sjukhustvätt, utgår — framhåller motionärerna

— naturligtvis ingen allmän varuskatt på tvättkostnaden. Om tvätten

ombesörjes av ett enskilt företag, är detta däremot skyldigt att erlägga varuskatt.

Detta var före ikraftträdandet av 1965 års beslut också fallet när försvarets

fabriksverk åtog sig tvätt för landstingen. Genom den ändring som

då kom till stånd befriades försvarets fabriksverk från erläggande av allmän

varuskatt i dylika fall. Någon egentlig konkurrens med enskild verksamhet

ansågs inte föreligga.

En inte helt obetydlig konkurrens har dock funnits på detta område, då

landstingen tidigare i viss omfattning anlitat enskilda tvättinrättningar, vilkas

konkurrensförmåga emellertid blivit väsentligt nedsatt, sedan statens

fabriksverk befriats från allmän varuskatt för tvätt åt landstingen. Verkningarna

har också börjat visa sig i form av uteblivna order från landstingsinrättningarna.

Även i fråga om uniformstillverkning för statens och kommunernas behov

har skattefriheten för försvarets fabriksverk visat sig konkurrenshämmande.

Centrala beklädnadsverkstaden (CBV), som sorterar under statens

fabriksverk, tillverkar uniformspersedlar och konkurrerar på detta område

med flera enskilda företag. Konkurrensen snedvrids emellertid av att CBV

i motsats till de privata tillverkarna inte behöver betala allmän varuskatt

vid leveranser till statliga och kommunala verk. Det rör sig här om civila

uniformer, t. ex. för polis- och järnvägspersonal. En klädkonsumtion, som

i varje fall till en del måste anses som privatkonsumtion, har härigenom

blivit fritagen från varuskatt.

I själva verket bildar den offentliga sektorn — staten, landstingen och

primärkommunerna — i varuskattehänseende ett frihandelsområde, inom

vilket myndigheterna kan handla med varandra och arbeta åt varandra utan

att betala varuskatt, medan enskilda företag inte kan komma in på denna

marknad utan att belastas med skatt. Med tanke på särskilt den statliga

verksamhetens rika differentiering framstår detta förhållande som en allvarlig

diskriminering av det enskilda näringslivet på områden där konkurrens

kan förekomma.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967

21

Beskattningsvärde

Beskattningen av transportkostnader för tunga eller skrymmande varor

I motionerna 1: 590 och II: 720 lämnas en redogörelse för hur den allmänna

varuskatten verkar i fråga om transportkostnader. Innebörden av reglerna

är att varutransport, som utförs av en gentemot säljaren fristående

fraktförare, d. v. s. en yrkesmässig trafikutövare, är fri från varuskatt medan

skatt utgår på samma transport då den utförs av säljaren genom dennes

egna firmabilar. Detta har lett till en snedvridning i konkurrensen, särskilt

när det gäller tunga eller skrymmande varor, där transportkostnaden ofta

är relativt hög i förhållande till själva varupriset. Framför allt drabbas

\aror

gods, trävaror, järn och stål samt fabriksgjorda byggnadselement, som av

säljaren levereras på byggnadsplatsen. Efter höjningen av varuskatten till

It procent har konkurrenssituationen blivit än mer besvärande. Firmabilarna

har blivit direkt diskriminerade i varuskattehänseende. Leverantörerna

har på köparens begäran i allt större utsträckning tvingats anlita fristående

åkare medan den egna bilparken blir dåligt utnyttjad. Härigenom

motverkas de aktuella strävandena att industrialisera byggnadsproduktionen.

Transportkostnaderna uppgår ofta till 10—20 procent av varuvärdet.

Frågan har därför ej ringa ekonomisk betydelse. Principiellt måste skatten

alltid vara konkurrensneutral. Den lämpligaste lösningen är enligt motionärernas

åsikt att skattefriheten för transporter som utförs av fristående

traktförare, utsträcks till sådana fall där transporterna utförs med säljarens

egna lastfordon, under förutsättning att transportkostnaden debiteras särskilt

och inom ramen för taxan för den yrkesmässiga lastbilstrafiken. Ett

beslut i denna riktning skulle främja den beslutade liberaliseringen på trafikområdet.

Övriga frågor

Uppbördsterminerna

I motionerna I: 158 och II: 193 erinras om att såväl preliminär A- och Bskatt

som preliminär allmän varuskatt skall inbetalas de sex udda månaderna

under året och inom uppbördsterminer som nära sammanfaller. Detta

töi hallande medför varannan manad en »likviditetskramp» inom näringslivet.

Många företag försenar på grund av de stora samtidiga skatteinbetalningarna

likvideringen av sina leverantörfakturor. Detta leder i sin tur till

att likviditeten även hos leverantörerna — industriföretag, råvaruleverantörer

och grossistföretag påverkas i negativ riktning, vare sig dessa själva

är redovisningsskyldiga för allmän varuskatt eller ej. Motionärerna hänvisar

också till att Svenska bankföreningen i en skrivelse den 21 juni 1966 till

Kungl. Maj :t framhållit att den nuvarande uppbördsperiodiciteten medför

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967

avsevärda olägenheter även för bankerna genom att likviditetspolitiken försvåras,

och att kostnadsfördyringar uppkommer i den mån bankerna för att

förbereda sig för uppbördsterminerna nödgas hålla en kortfristig likviditet

av betydande omfattning.

En möjlighet att i väsentlig mån komma till rätta med dessa problem är

att förlägga uppbördsterminerna för varuskatten till jämna månder, varvid

uppbörden av varuskatt kommer att sammanfalla med inbetalningen av

arbetsgivaravgifterna.

Motionärerna framhåller att enligt en till motionerna bifogad promemoria

kan skillnaden i total uppbörd mellan två på varandra följande månader

uppgå till storleksordningen 4,2 miljarder kr. Vid ett genomförande av den

i motionerna förordade ordningen skulle skillnaden i motsvarande fall Komma

att röra sig om ca 2,5 miljarder kr. Även om differensen alltjämt blir

avsevärd skulle likväl en betydande utjämning ske i fråga om påfrestningarna

på likviditeten.

Det förhållandet att, med det ovan förordade systemet, en av redovisningsperioderna

för allmän varuskatt skulle komma att omfatta månaderna december

och januari och därför normalt fördela sig på två bokföringsår synes

enligt motionärernas mening inte medföra olägenheter av sådan art att de

kan tillmätas avgörande betydelse. Inte lieller behöver nämnvärda problem

uppstå i samband med omläggningen. Vid genomförandet av en författningsändring

kan förslagsvis den första redovisningsperioden utsträckas till att

omfatta månaderna januari—mars och uppbörd av varuskatt således ske i

april för hela den ifrågavarande tremånadersperioden. Motionärerna understryker

angelägenheten av att en sådan förskjutning av uppbördsterminerna

mellan direkt och indirekt skatt fastlägges om mervärdeskatt införes.

Skatt i partihandelsledet

I motionen I: 570 gör motionären gällande att den allmänna varuskatten

strider mot vad som tidigare ansetts grundläggande för demokratiska beskattningsprinciper.

Det har sagts att allmänna varuskattens stora fördel

är att den slår lika över hela fältet. Den drabbar livsmedel och andra nödvändighetsvaror

lika, sägs det, men dessa varor spelar en mycket större roll

i barnfamiljernas och de sämre ställda inkomsttagarnas budget än i de

förmögnares. Den som har större lyxkonsumtion kan kompensera skatteskruven

med att minska sina umbärliga inköp. Det är betydligt svårare att

minska konsumtionen av nödvändighetsvaror. Motionären anser det vara ett

godtyckligt system att ge avdrag och samtidigt ta ut en höjd skatt av människor

som föga har att avstå, utan väl behöver ett utlovat skydd för ett

snävt beräknat existensminimum. — De sociala skadeverkningarna för

sjuka, för dem som av ekonomiska förhållanden något år inte har nämnvärd

skattepliktig inkomst, för skuldsatta studerande och andra borde vara

uppenbara.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967

23

Lika naturligt som det är att lyxkonsumtion och — i mån som erfordras

— andra umbärliga varor beskattas, lika självklart borde det vara att nödtorften

icke fördyras.

Kunde prisbilliga livsmedel, mjöl och gryn, potatis, mjölk, smör och margarin,

liksom enklare arbetskläder och arbetsskodon undantas från beskattningen

skulle detta i realiteten innebära någonting motsvarande ett skattefritt

avdrag som särskilt vore till gagn för de lägre inkomsttagarna.

Mot detta har anförts att den omständigheten att skatten utgår i minuthandelsledet

försvårar möjligheterna att undanta ett flertal varor. Uttaget

vid minuthandel medför även i och för sig ett omfattande redovisningstrassel.

Antalet detaljhandelsbutiker har beräknats till inemot 70 000. Därtill

kommer i många fall skatteuttag även direkt från hantverksföretag, service-

och småindustriföretag. Klart är att redovisningen av uppburen oms

för många som bedriver verksamheten i ringa skala och utan särskild personal

för bokföring bereder bekymmer. Det är enligt motionärens mening

därför uppenbart att ett överflyttande av varuskatten till partihandels- och

förädlingsstadiet innebär ett förenklat uppbördssystem, särskilt om företagarnas

personliga uttag eller direktförsäljningar i den mån de är av ringa

omfattning undantas. Därigenom skulle även socialt motiverade undantag

utan svårighet kunna genomföras liksom en differentiering som hårdare

drabbar lyx- och överflödskonsumtion. Att procentsatsen generellt måste

höjas om skatten uttas i partihandels- och fabriksledet är naturligt då partipriserna

är avsevärt lägre. Vid en sådan justering skulle skatten också kunna

avvägas så, att täckning erhålls för bortfallen vid de socialt betingade

undantag som ovan förordats.

Sammanfattning av vissa yttranden i ärendet

Med anledning av bl. a. det motionsvis framförda önskemålet om ytterligare

utredning beträffande de i propositionen behandlade frågorna har utskottets

kansli på uppdrag av utskottet anhållit om yttranden i frågan från

följande myndigheter och organisationer: generaltullstyrelsen, kommerskollegium,

riksskattenämnden, överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Malmöhus

län, länsstyrelsen i Örebro län, Elektriska installatörsorganisationen

EIO, Rörledningsfirmornas riksförbund, Svenska elverksföreningen, Svenska

kraftverksföreningen, Sveriges grossistförbund, Sveriges hotell- och restaurangförbund,

Sveriges industriförbund och Sveriges lantbruksförbund.

Kansliet har fått svar från samtliga tillfrågade utom kommerskollegium.

Rörledningsfirmornas riksförbund har hänvisat till en av förbundet till

riksskattenämnden gjord framställning, som inte redovisas här. Remissinstansernas

synpunkter återges här i sammandrag.

Riksskattenämnden redogör inledningsvis för nämndens ställningstagan
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967

de i de olika frågor som lett fram till förslaget i propositionen samt för de

regeringsrättsutslag som redovisas i propositionen och konstaterar efter en

redovisning av vad nämnden i olika sammanhang erfarit om reduceringsregelns

tillämpning i praktiken att de nuvarande förhållandena inte är tillfredsställande.

Nämnden konstaterar att tillämpningen lett till en inte önskvärd

konkurrenssnedvridning med varuskatten som slagträ. Vidare framhålls

att nämnden i sitt yttrande inte bedömer ärendet med hänsyn till de

ekonomiska effekterna utan endast ur synvinkeln av önskvärdheten att få

enkla tillämpningsregler.

Med utgångspunkt härifrån tillstyrker nämnden den föreslagna värdegränsen

på 500 kr. Anknytningen till kommunalskattelagens regler för avskrivningsobjckt

anser nämnden kunna diskuteras med hänsyn till att det

inte finns någon enhetlig praxis om vad som är att anse som sådant objekt.

Om stadgandet likväl skall ha denna tolkning vill nämnden ha ett förtydligande

av vad som i sammanhanget avses med »normalt». Nämnden ifrågasätter

emellertid om inte större praktiska fördelar skulle vinnas om man

höjde värdegränsen till 1 000 kr. och samtidigt slopade kravet på att investringsvarorna

skall utgöra komplett maskin eller annat inventarium. Nämnden

motsätter sig inte det motionsvis framförda förslaget att ge köparen

avdragsrätt i den mån säljaren inte reducerat skatten där så bort ske men

framhåller samtidigt att denna möjlighet endast kan utnyttjas av skattskyldiga,

varför betydande delar av näringslivet kommer att stå utanför denna

möjlighet. Beträffande de föreslagna ändringarna i fråga om fasta maskiner

och ledningar konstaterar nämnden att förslagen överensstämmer med de

ståndpunkter som nämnden tidigare intagit i dessa frågor och att nämnden

inte funnit anledning frångå sitt tidigare ställningstagande.

Till riksskattenämndens yttrande är fogad en reservation av de tre företrädarna

inom nämnden för näringslivet. Reservanterna konstaterar att en

särskild reduceringsregel under alla förhållanden måste medföra komplikationer

för de skattskyldiga och ställer frågan om de föreslagna ändringarna

kan antas leda till några förenklingar. De finner att endast värdegränsen

kan antas innebära någon nämnvärd förändring i förhållande till gällande

ordning. Innan nya anvisningar hunnit utfärdas om vad som skall förstås

med komplett maskin eller del därav, kan befaras att samma osäkerhetstillstånd

kommer att inträda som rådde tiden närmast efter reduceringsregelns

införande. Efter att ha summerat olägenheterna av reduceringsregelns nuvarande

utformning föreslår reservanterna att regeln förenklas genom att

den utsträcks till att omfatta alla varor som är avsedda för stadigvarande

användning inom näringslivet. För att undvika dokumentationsskyldighet

vid smärre försäljningar liksom för att undvika skattebortfall anser reservanterna

att en värdegräns kan övervägas. Denna gräns bör inte sättas

lägre än 200 kr. men kan möjligen höjas något för att motverka skattebortfall.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967 25

Betiäffande de i propositionen föreslagna ändringarna i fråga om fasta

maskiner finner reservanterna att förslagen knappast skulle leda till sådan

förenkling att motiv iinns för att bryta den redovisningsrutin som nu utbildats

och därigenom skapa nya förvirrande gränsdragningar inom fastighetsområdet.

Reservanterna motsätter sig däremot icke det i propositionen framlagda

förslaget om ändrad behandling av ledningar.

I ett särskilt yttrande har ledamoten Thulin, som biträder majoritetens

mening, ifrågasatt om inte en mera radikal omläggning av reduceringsregeln

borde genomföras i detta sammanhang. Detta skulle kunna ske genom

att skattesatsen nedsätts för alla leveranser till näringslivet, alltså även

konsumtionsvaror och avpassas så att det sammanlagda skatteutfallet blir

oförändrat. Härigenom skulle systemet bli enkelt och lätthanterligt.

Överståthållarämbetet anser sig icke kunna nog understryka de av departementschefen

åberopade svårigheterna i fråga om reduceringsregeln

men framhåller samtidigt att åtskilliga av oklarheterna i lagstiftningen försvunnit

genom regeringsrättsutslag och anvisningar av riksskattenämnden.

Ämbetet belyser utförligt de svårigheter som förelegat och i vissa fall alltjämt

föreligger vid regelns tillämpning och visar hur skatten kommit att användas

för en illojal konkurrens. Ämbetet anser det tveksamt om införandet

av begreppet komplett inventarium verkligen kommer att medföra eftersträvade

förenklingar och finner den föreslagna utformningen av lagtexten

kunna ge anledning till tvekan om den rätta innebörden. Ämbetet bedömer

en värdegräns som nödvändig men lämnar frågan öppen om den bör sättas

högre än som föreslagits i propositionen. I fråga om fasta maskiner och ledningar

ansluter sig ämbetet helt till propositionens förslag.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller att dess varuskattekontor tilllämpade

en värdegräns på 200 kr. efter reduceringsregelns införande. Länsstyrelsen

redogör för den tolkning som enligt dess förmenande kunde göras

till stöd för en sådan gräns inom ramen för gällande lagstiftning och konstaterar

att en sådan gräns fungerade väl i det praktiska arbetet och vann

förståelse och uppskattning bland konsumenter och skattskyldiga. Länsstyrelsen

biträder i övrigt de synpunkter som framförs i propositionen och

framhåller avslutningsvis dels att kostnadsökningen för inventarieanskaffning

inom landets näringsliv skulle med utgångspunkt från de inom länet

restituerade skattebeloppen med anledning av den ändrade tolkningen av

reduceringsregeln alltså i huvudsak berörande montering av fasta maskiner

samt vissa reservdelar m. in. — kunna beräknas till ett minimibelopp

av 10 milj. kr. dels att denna kostnadsökning medför ökad rätt till avdrag

vid inkomsttaxeringen.

Länsstyrelsen i Örebro län biträder till alla delar förslaget i propositionen.

Generaltullstyrelsen, som är beskattningsmyndighet i fråga om den all
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967

männa varuskatten vid införsel till riket, begränsar sitt yttrande till att avse

skattetekniska aspekter från import synpunkt. Styrelsen ställer sig tveksam

till möjligheterna att åstadkomma förteckningar över reduceringsberättigande

varor dels på grund av den mycket oklara innebörden av attributet

komplett och med hänsyn till det stora varusortiment det gäller. På grund

av att det inte finns några fasta normer angående vilka objekt som bör

göras till föremål för avskrivning och då det kan ifrågasättas om sådana

normer kan uppställas uttalar styrelsen även tveksamhet om lämpligheten

av kriteriet varaktighet. I enlighet härmed föreslår styrelsen att endast

kriterierna värdegräns och stadigvarande användning i yrkesmässig verksamhet

bibehålls. Den föreslagna värdegränsen vid 500 kr. finner styrelsen

väl vald. Styrelsen visar vidare genom exempel att den i propositionen föreslagna

gränsen inklusive skatt är omöjlig att tillämjia i vissa fall vid import

och föreslår därför en ändring av bestämmelserna av innebörd att 500-kronorsgränsen

vid införsel i stället skall avse ett beskattningsvärde exklusive

allmän varuskatt av 471 kr.

Vidare föreslås viss ändring av sista stycket av anvisningarna till 9 §

rörande frimärken, sedlar och mynt samt ett förtydligande av anvisningarna

till 18 § i fråga om eljest skattefria verktyg som ingår i maskinleverans.

Sveriges industriförbund betonar inledningsvis angelägenheten från handelspolitisk

synpunkt av att mervärdeskatt snarast införs och finner mot

denna bakgrund det tveksamt om några mera genomgripande förändringar i

den allmänna varuskatten bör vidtas nu. Förbundet betonar att rättsläget i

fråga om varuskatten, vilket var förvirrat omedelbart efter reduceringsregelns

införande 1965, numera inte är oklarare än pa andi-a skatteområden.

Grunden för Köpmannaförbundets framställning, som var de uppkomna svårigheterna

för vissa detaljhandlare att bestämma skattesatsen efter varans

uppgivna användning hos köparen, anser Industriförbundet inte längre \ara

aktuell, sedan regeringsrätten avgjort principfrågan om reduceringsregelns

räckvidd. Förbundet understryker vidare att lagtexten i 1965 års proposition

talar om investeringar utan någon inskränkning och att härmed måste

ha åsyftats bruttoinvesteringar, som alltså inbegriper kostnader för reparation

och underhåll. Den föreslagna begränsningen till nyinvesteringar innebär

att en ansenlig del av industrins årliga underhållskostnader, som uppskattas

till ca 2 miljarder, skulle undandras reduceringsregelns tillämpning.

I anslutning härtill redovisas vissa undersökningar som gjorts beträffande

den ökade skattebelastning som skulle uppkomma för olika branscher om

förslaget genomförs.

I fråga om den föreslagna 500-kronorsgränsens verkningar framhålls att

bestämmelsen skulle drabba inte bara redskap, verktyg in. m. inom jordbruk,

fiske, hantverk och mekaniska verkstäder utan också i stor utsträckning

varor inom industriproduktionen. Som exempel anförs textilbi anschen,

där den tekniska utvecklingen nödvändiggör utbyte av detaljer som var för

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967

sig ligger under den angivna gränsen men som sammanlagt för vederbörande

industrier representerar betydande värden.

Den föreslagna begränsningen till komplett maskin eller annat komplett

inventarium finner Industriförbundet med hänsyn till de därom gjorda uttalandena

av departementschefen svår att tillämpa, då även delar till en

komplett anläggningstillgång skall kunna ha karaktär av komplett investeringsvara.

I sammanhanget anförs åtskilliga exempel på de tolkningssvårigheter

som bestämmelsen kan medföra.

Förbundet finner med utgångspunkt från den redovisade kritiken att

den i propositionen föreslagna utformningen av reduceringsregeln är behäftad

med sadana brister att den inte är tjänlig som grund för lagstiftning. I

stället föreslår förbundet att regeln förenklas genom att bestämmelsen får

gälla alla maskiner och inventarier oavsett varaktighetstid och att en eventuell

kompensation för härigenom uppkommande skattebortfall sker antingen

genom att försäljningar till ett sammanlagt belopp av 1 000 kr. undantas

från regeln eller att man inför en beloppsgräns, som inte bör sättas

högre än vad Köpmannaförbundet föreslagit.

Mot den i propositionen föreslagna bestämmelsen att fast maskin skall

behandlas som vara riktar Industriförbundet också en mycket utförligt

motiverad kritik. Bl. a. framlialls att förslaget inte kan motiveras med några

svårigheter för de skattskyldiga eller med att reduceringsregeln i fråga om

dessa maskiner skapat gränsdragningsproblem. Den i propositionen redovisade

grunden att fasta maskiner från skattesynpunkt bör behandlas på

samma sätt som lösa maskiner och andra inventarier kan förbundet inte

dela, då det anser att tjänsteprestationerna i fråga om de fasta maskinerna

är av en helt annan betydelse än i fråga om de lösa och att de fasta maskinerna

därför i stort sett bör behandlas som fast egendom i övrigt. I sammanhanget

åberopas att det finns fall där praktiskt taget en hel industrifastighets

byggnadsvärde utgörs av fast maskinvärde. För att belysa de

kostnadsfördyrande effekterna av förslaget lämnas exempel från olika

branscher inom framför allt den tunga industrin. Med utgångspunkt från

kostnadsfördyringen för ett undersökt järnverk beräknas kostnadsökningen

för järn- och stålverken till 10 å 12 milj. kr. per år. Utöver de ekonomiska

konsekvenserna framhåller förbundet också att bestämmelsen skulle

skapa nya komplikationer för skattskyldiga entreprenörer som utför arbeten

såväl på fastigheter som på fasta maskiner.

Vad angår den i propositionen föreslagna ändringen av beskattningen av

ledningar finner förbundet förslaget innebära vissa fördelar från förenklingssynpunkt,

men ifrågasätter om inte större hänsyn bort tas till förslagets

fördyrande effekt för kraftdistributörerna.

Avslutningsvis framhåller förbundet vikten av att ett smidigt övergångsförfarande

tillämpas, så att varken säljaren eller köparen drabbas av en

ökad skatt som de inte kunnat förutse.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967

Sveriges grossistförbund motsätter sig 500-kronorsgränsen och anser inte

att det visats skäl för att sätta gränsen högre än till 200 kr. Begränsningen

till kompletta inventarier anser förbundet medföra betydande gränsdragningsproblem

och väsentliga fördyringar. Som exempel anförs vissa typer

av separatorer där separatorkulan utgör 60 % av separatorns pris och

kostar ca 40 000 kr. Ersättningsleverans av kulan kan då knappast bli eu

komplett maskin som åtnjuter reducering. Förbundet motsätter sig också

bestämt ändrad beskattning av fasta maskiner med hänsyn till kostnadsfördyringen.

Däremot tillstyrkes förslaget i fråga om elledningar och andra

ledningar. Slutligen önskas möjligheter för köparen att erhålla restitution

eller avdrag i de fall säljaren debiterat full skatt på en vara för vilken reduceringsregeln

skall gälla.

Sveriges köpmannaförbund framhåller, att då förbundet föreslog införandet

av en 200-kronorsgräns, var förutsättningen härför att inga ändringar

skulle ske i fråga om bestämmelserna i övrigt. I varje fall hade förbundet

ingen anledning förutsätta att det endast skulle bli fråga om komplett inventarium.

Förbundet anser att då detta krav kommer in förändras innebörden

av värdegränsen i hög grad och framför allt om värdegränsen som

nu skett förslås höjd till 500 kronor. Med hänsyn härtill och på grund av

omöjligheten för säljaren alt avgöra om det är fråga om ett komplett inventarium

eller del av något större inventarium anser förbundet att kravet

på komplett inventarium måste bortfalla.

Under förutsättning att förbundets synpunkter i fråga om värdegränsen

iakttas bär förbundet inte något att erinra mot propositionens förslag i

vad det avser elledningar. Däremot anser förbundet inte att någon skatteskärpning

i fråga om de fasta maskinerna vilket föreslås i propositionen är

motiverad av de genom reduceringsregeln uppkomna svårigheterna. Slutligen

framhåller förbundet att någon anknytning till reglerna om årliga

värdeminskningsavdrag som de nu är utformade inte är nödvändig, men

att införande av en värdegräns även i dessa regler kunde vara av värde.

Svenska elverksföreningen och Svenska kraftverksföreningen vänder sig i

ett gemensamt yttrande såväl mot den ändrade beskattningen av elledningar

som mot den föreslagna utformningen av reduceringsregeln. Beträffande

elledningarna ansluter sig föreningarna till den uppfattning som kommit till

uttryck i motionerna 1:721 och 11:901, innebärande att elledningar bör

behandlas som vara och inte som fastighet, vilket propositionsförslaget

innebär. Till stöd för denna uppfattning åberopas bl. a. att endast 1 %

av ledningsnätet går över egen mark — alltså det läge då ledningarna

enligt gällande bestämmelser blir att hänföra till fastighet — och att det

därför inte är skäligt att beskattningen kraftigt skärps för den helt övervägande

delen av material för att undvika vissa praktiska svårigheter vid

beskattningen av den återstående, ojämförligt mindre delen. Det rimliga måste

enligt föreningarnas uppfattning vara att undanröja de praktiska svårig
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967

heterna genom att medge skattereduktion också för den procent av ledningarna

som går över ledningsägarnas egen mark. Med utgångspunkt från

förbrukningen av ledningsmateriel hos Sydkraft beräknar "föreningarna att

kostnadsökningen skulle om propositionsförslaget genomförs komma att

röra sig omkring 15 milj. kr. årligen. Föreningarna visar också att värdegränsen

på 500 kr. skulle medföra betydande skatteskärpningar för kraftdistributörerna.

Enbart elmätarna skulle härigenom fördyras med ca 1 milj.

kr. per år. Om det av praktiska skäl är nödvändigt med en värdegräns, vilket

föreningarna ifrågasätter, bör denna sättas så lågt som möjligt.

Sveriges hotell- och restaurangförbund framhåller att den föreslagna 500- kronorsgränsen avsevärt skulle fördyra nyanskaffningarna inom hotell- och

restaurangnäringen. Vid köp av 100 stolar å 150 kr. blir skattehöjningen

000 kr. Totalt uppskattas skatteskärpningen till 2 milj. kr. per år. Förbundet

vill bibehålla den nuvarande reduceringsregeln eller få en ändring som

mojhggör att möblemang och inredningar får från värdesynpunkt behandlas

som en enhet vid en eventuell 500-kronorsgräns.

Sveriges Lantbruks förbund överlämnar i ärendet ett av Lantbrukets skattedelegation

upprättat utlåtande som sitt yttrande. Delegationen framhåller

inledningsvis att de i propositionen föreslagna ändringarna leder till nya

gränsdragningssvårigheter, som bedöms vara av minst samma storleksordning

som de som uppkommit genom reduceringsregelns införande. Vidare

konstateras att någon avsikt att skärpa beskattningen för konsumenterna

inte redovisas i propositionen, men att de framlagda förslagen i sig själva

ofrånkomligen leder till en inte oväsentlig skatteskärpning. Den årliga skatteskärpningen

för förvärvskällan jordbruksfastighet redovisas för de viktigaste

varugrupperna, och med ledning härav uppskattas den sammanlagda

åiliga effekten till ca 10 milj. kr. För jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse

bedömes motsvarande belopp komma att uppgå till 20 milj kr.

Förslaget att reduceringsberättigande investeringsvara skall utgöra komplett

maskin eller annat komplett inventarium finner delegationen medföra

att flertalet av de detaljer med vilka lantbrukarna vanligen successivt kompletterar

sina maskiner skulle falla utanför reduceringsregeln. Beskattningen

skulle leda till att det blev förmånligare att från början köpa maskinerna

med all tänkbar utrustning än att komplettera dem efter behov. Ett företagsekonomiskt

riktigt handlande skulle sålunda motverkas.

Delegationen anser inte den i propositionen föreslagna anknytningen

mellan reduceringsregeln och kommunalskattelagens anläggningstillgångar

vara motiverad. Det framhålls att den gränsdragning som i förvärvskällan

rörelse för närvarande i praktiken godtas vid inkomstbeskattningen inte

följer lagens bestämmelser om att endast varaktighetstiden skall vara avgörande.

Åtskilliga maskiner av ringa värde torde avdras som omkostnad

trots att varaktighetstiden överstiger tre år. Vidare framhålls att för lantbrukets

del kommer en bedömning av varorna med hänsyn till varaktigheten

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967

att framstå som verklighetsfrämmande, då flertalet lantbrukare redovisar

inkomsten efter kontantprincipen enligt vilken treårsinventarier inte förekommer.

I fråga om den föreslagna beloppsgränsen understryker delegationen dels

att denna konstruktion skapar tröskelproblem med egendomliga effekter i

form av bl. a. inte avsedda skattevinster för säljaren, dels att en sådan åtgärd

får en starkt skatteskärpande effekt, varför den avstyrks. I stället föreslås

att alla reservdelar till maskiner från skattesynpunkt skall behandlas

på samma sätt som de maskiner till vilka de hör.

Beträffande de fasta maskinerna anser delegationen det svårt att försvara

den nuvarande skillnaden i beskattning mellan sådana maskiner och lösa

maskiner, trots att den föreslagna ändringen leder till en skatteskärpning.

I detta sammanhang föreslår delegationen även en sådan ändring av bestämmelserna,

att fast maskin i jordbruksfastighet kommer att jämställas

med fast maskin i industriell verksamhet

Delegationen delar helt den uppfattning som kommit till uttryck i motion

II: 901 beträffande elledningar.

Elektriska installatörsorganisationen EIO framhåller att det från tillämpningssynpunkt

skulle stöta på praktiska svårigheter att i fråga om varubeskattningen

i vissa fall särbehandla viss del såsom t. ex. ledningar i det naturliga

materialkomplexet -— installationsmateriel. Organisationen ansluter

sig därför beträffande elledningar till den uppfattning, som kommit till uttryck

i propositionen eller att ledningar skall behandlas som fastighet.

Vidare framhålls att i den rika variation av leveranser, som i praktiken

förekommer, det torde bli synnerligen svårt att avgöra när kravet på »kompletthet»

är uppfyllt. För elinstallatörernas vidkommande skulle därför en

värdegräns — gärna 500 kronor —- jämte tidigare fastställda krav på tre års

varaktighet men utan villkoret på komplett objekt vara att i hög grad föredraga.

Dessutom skulle man härigenom få den neutrala verkan av skatten,

som departementschefen angivit som önskvärd. Man skulle nämligen då

icke behöva riskera att maskinleverans från skattesynpunkt behandlades

olika, om å ena sidan en maskinfirma sålde ett maskineri och monterade

in detta i driftfärdigt skick hos kunden-industriföretaget eller å andra sidan

maskinfirman sålde maskinen till industrin utan montage och industrin

överlät åt ett elföretag på platsen att utföra montagearbetet. Vad angår den

särskilda behandlingen av s. k. fasta maskiner anses inte någon ändring i nu

gällande förhållanden påkallad.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967

31

Utskottets yttrande

I propositionen framhålls att syftet med de där framlagda förslagen

endast är att komma till rätta med de problem och olägenheter som reduceringsregeln

för industrins investeringsvaror medfört i den praktiska tilllämpningen.

Departementschefen uttalar vidare att en översyn verkställts

inte endast för att skapa större klarhet beträffande tillämpningsområdet

för reduceringsregeln utan också för att så långt möjligt undanröja praktiska

svårigheter i debiterings- och redovisningshänseende. Någon annan

anledning till ändring av reduceringsregeln anges inte.

De föreslagna ändringarna berör huvudsakligen tre olika områden. I

fråga om skattereduceringen innebär förslaget införandet av en värdegräns

på 500 kr., vilken anknyts till varans beskattningsvärde. Samtidigt

begränsas regeln att gälla kompletta maskiner och inventarier som med

hänsyn till sin varaktighet utgör sådana anläggningstillgångar som enligt

anvisningarna till kommunalskattelagen är föremål för årliga värdeminskningsavdrag.

Varje objekt måste således uppfylla såväl sistnämnda

villkor som villkoret om 500 kronors värde för att reducering skall få ske.

Vidare föreslås ändringar i beskattningen av s. k. fasta maskiner innebärande

att skatt utan reducering kommer att utgå i fråga om reparation

och underhåll samt att monteringskostnader för sådana maskiner beskattas

enligt reduceringsregeln. I denna del motiveras förslaget bl. a. med

att det inte bör föreligga någon skillnad i beskattningshänseende mellan

fasta och lösa maskiner. Slutligen föreslås beträffande elledningar och

andra ledningar att de alltid skall räknas som fastighet, vilket innebär att

ledningsmaterial inte kan bli föremål för reducering men att å andra sidan

arbetskostnaden blir skattefri.

När reduceringsregeln infördes i samband med höjningen av omsättningsskatten

år 1965 från 6 till 9,1 %, var syftet att undanta näringslivets investeringar

från den för konsumtionsvaror beslutade skatteskärpningen. Regelns

utformning medförde, som rättsprövningen visat, att även åtskilliga

detaljer som normalt inte betraktas som investeringsvaror men som har en

beräknad varaktighetstid av mer än tre år kan komina i åtnjutande av reducering,

vilket medfört praktiska svårigheter för vissa grupper av skattskyldiga.

Regeringsrättsutslag rörande bl. a. montering av fasta maskiner

och rörande beskattningen av elledningar som går över annans mark har

också inneburit konsekvenser som inte torde ha varit förutsedda vid regelns

tillkomst.

I propositionen åberopas till stöd för de föreslagna åtgärderna framställningar

från Köpmannaförbundet och Motorbranschens riksförbund samt resultatet

av en inom finansdepartementet verkställd översyn. Inga beräk
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967

ningar av förslagens ekonomiska effekter eller yttranden från vare sig myndigheter

eller näringslivet redovisas i propositionen.

I vissa av de i anledning av propositionen under vårriksdagen väckta motionerna

hävdades att de föreslagna åtgärderna skulle komma att innebära

en skatteskärpning av ganska betydande mått för stora delar av näringslivet

men ändå inte leda till de avsedda förenklingarna. Vidare framhölls

att ytterligare utredning borde verkställas. Med anledning härav beslöt utskottet

enhälligt att uppskjuta behandlingen av propositionen till höstriksdagen

samt att införskaffa ytterligare utredning i ärendet. De yttranden

som kommit utskottet till handa ger ett klart uttryck för att det inte finns

nämnvärd anslutning till propositionens förslag inom näringslivet, och att

det även bland de statliga remissinstanserna i vissa avseenden uttalas tvekan

om lämpligheten av de föreslagna åtgärderna. Vidare förekommer påpekanden

om tekniska brister i propositionen. I fråga om förslagens ekonomiska

effekter lämnas i yttrandena åtskilliga exempel avseende såväl särskilda

varor som enskilda företag och hela branscher. Någon säker uppskattning

av den totala skatteskärpningen kan dock inte göras på grund av bristande

statistiskt underlag. För jordbrukets och dess ekonomiska föreningsrörelses

del uppskattas exempelvis skatteskärpningen till ca 30 milj. kr. årligen

och samma skärpning räknar el- och kraftverkssidan med för sin del.

Härav kan dras den slutsatsen att den sammanlagda skatteskärpningen för

näringslivet måste bli avsevärd. Tyngdpunkten i näringslivets argumentering

ligger dock på det principiella och skattetekniska planet. Utskottet anser

sig därför med hänsyn till de framförda erinringarna inte kunna utesluta

möjligheten av att propositionen skulle fått en delvis annan utformning om

departementschefen valt den sedvanliga vägen att först låta upprätta ett förslag,

som efter remissbehandling fått ligga till grund för propositionen, där

i så fall också departementschefens bemötande av remissinstansernas kritik

skulle ha redovisats. Under alla förhållanden torde det få betecknas som

ett avsteg från gällande praxis att inte höra de berörda parterna innan en

proposition framläggs rörande frågor som uppges vara av uteslutande teknisk

natur.

I fråga om de föreslagna författningsändringarna vill utskottet till en början

konstatera att de olägenheter för de skattskyldiga som propositionen avser

att avhjälpa, endast påvisats i fråga om försäljningen av vissa järnhandelsvaror,

reservdelar och kontorsutensilier in. in. samt beträffande elledningar.

Utskottet kan såtillvida biträda departementschefens uppfattning

som utskottet finner att de påtalade olägenheterna i nyssnämnda avseenden

bör rättas till om man på längre sikt vill behålla den allmänna varuskatten

som huvudform för den generella indirekta beskattningen. Därifrån är emellertid

steget långt till att acceptera de lösningar på dessa problem som föreslås

i propositionen och den påtagliga skattehöjning för näringslivet som

skulle bli följden därav. Utskottet kan inte heller finna att förslagens skatte
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967

skarpande verkningar står i överensstämmelse med det i andra sammanlang

uttalade önskemålet om ökning av industrins investeringar.

Eu så genomgripande ändring av den allmänna varuskatten som nu föreslås

kan emellertid enligt utskottets mening inte ses uteslutande som ett

skattetekniskt problem utan frågan härom måste också bedömas mot bakgrunden

av de aktuella övervägandena om den indirekta beskattningens

framtida utformning. Sedan propositionen framlades har utredningen angående

indirekta skatter och socialförsäkringsavgifter avgett sitt betänkande,

vilket torde innebära att ytterligare utredning knappast kan komma i

fråga beträffande mervärdeskatten. Det finns därför skäl anta att — sedan

nämnda betänkande i vanlig ordning remissbehandlats — frågan om mervärdeskattens

införande kommer att under loppet av nästa år bli föremål

for ett slutligt ställningstagande. Till stöd för detta antagande vill utskottet

också aberopa de i åtskilliga sammanhang uttalade önskemålen om en allmän

reform av skattesystemet liksom det förhållandet att åtskilliga av våra

viktigare handelspartners såsom Danmark och Västtyskland redan beslutat

infora mervärdeskatten, som vid en vidgad europamarknad troligen blir

den enda godtagna formen för generell indirekt beskattning. Utskottet kan

emellertid inte finna att införandet av mervärdeskatteprincipen behöver

anstå tills utvecklingen av det handelspolitiska läget framtvingar en sådan

åtgärd. I stället måste det vara en uppenbar fördel att i ett sådant läge förfoga

över en beskattning, som då passerat initialsvårigheterna.

Den förevarande propositionen kan åberopas till stöd för eu skattereform.

Utskottet finner nämligen att just de frågeställningar som redovisas i propositionen

alla är av den arten att de inte skulle vara för handen vid en mervärdeskatt.

Det finns därför skäl att inte vidta några mera betydelsefulla

andringar i varuskatten, innan man tagit slutlig ställning till om denna

skatteform skall bestå under nämnvärd ytterligare tid. Sådana ändringar

måste under alla förhållanden medföra inte endast nva tolkningar och rättsprövningar

för myndigheterna utan också praktiska svårigheter för skattskyldiga

och köpare,, vilket ter sig helt onödigt om skatten är avsedd att avvecklas

inom en inte alltför avlägsen framtid. Enligt utskottets mening är det

emellertid inte bara den handelspolitiska situationen och varuskattens nackdelar

som talar for införandet av mervärdeskatteprincipen. En sådan åtgärd

torde också vara eu förutsättning för en mera genomgripande allmän

skattereform, därvid flera olägenheter inom såväl den direkta som indirekta

beskattningen bör kunna elimineras.

Utskottet anser alltså att det under loppet av nästa år bör finnas förutsättningar

för ett slutligt ställningstagande till frågan om införande av mervärdeskatteprincipen

och att det med hänsyn härtill inte finns anledning

att nu vidta de i propositionen föreslagna ändringarna rörande den allmänna

varuskatten. Utskottet ansluter sig följaktligen till det i motionerna

I: 723 och II: 903 framförda yrkandet om avslag på propositionen men kan

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967

inte biträda ändringsyrkandet i dessa motioner. Med det anförda avstyrker

utskottet bifall till propositionen och även till de i anledning av propositionen

väckta motionerna, i den mån de innehåller förslag som syftar till att

förbättra de i propositionen framlagda förslagen.

Det ovan redovisade principiella ställningstagandet medför att utskottet

inte heller kan biträda de vid riksdagens början väckta motioner som behandlas

i detta betänkande och som alla avser ändringar i den allmänna varuskatten.

Denna ståndpunkt innebär självfallet inte att utskottet genomgående

tar avstånd från de i motionerna anförda synpunkterna utan endast

att utskottet inte finner skäl att under nuvarande omständigheter förorda

några ändringar i den allmänna varuskatten. Åtskilliga av de framförda

motionsyrkandena blir över huvud taget inte aktuella om mervärdeskatteprincipen

införs.

Beträffande yrkandena om undantag från skatteplikt gäller givetvis att

vilket skattesystem man än väljer kan man från beskattningen undanta vdka

varor som helst, men erfarenheterna från den allmänna varuskatten visar

tydligt att varje undantag föder krav på ytterligare undantag från närliggande

varuområden. Enighet har emellertid rått inom de två utiedningar

som sysslat med mervärdeskatten att konstnärers försäljning av egna verk

bör undantas från beskattningen och därför skulle yrkandena i motionerna

I: 156 och II: 189 samt II: 414 bli tillgodosedda om mervärdeskatten får den

föreslagna utformningen. I fråga om undantagen från skatteplikt finns ett

yrkande som utskottet vill något närmare belysa. Det gäller den i motionerna

I: 63 och II: 84 samt I: 157 och II: 196 behandlade frågan om beskattningen

av proteser. I båda motionerna hänvisas till att proteser står mycket

nära läkemedel, som nu är undantagna från skatteplikt. I stort sett samma

undantag föreslås gälla vid införande av mervärdeskatt. Frågan torde främst

ha betydelse för tandproteser, då övriga proteser i huvudsak är kostnadsfria

för patienterna. Det skattemässiga problemet består däri att proteser beskattas

helt om de framställs av ett fristående dentallaboratorium och saljs

till en tandläkare, medan endast materialet beskattas då arbetet utförs av en

hos en tandläkare anställd tandtekniker. Frågan om beskattningen av tandproteser

vid införande av mervärdeskatt har behandlats av utredningen angående

indirekta skatter och socialförsäkringsavgifter i dess nyligen avgivna

betänkande (Stencil Fi 1967: 10). Utredningen uttalar förståelse för

yrkandet om skattefrihet men anser att skattetekniska skäl talar mot ett

sådant undantag. Utredningen framhåller att den avdragsrätt som tillkommer

dentallaboratorierna för material och utrustning inte tillkommer tandläkarna,

vilket bidrar till att begränsa skillnaden i reell skatteeffekt. Utskottet

vill därför i denna fråga nöja sig med att konstatera att en övergång till

mervärdeskatt uppenbarligen skulle bidra till att i viss mån reducera de

olägenheter som motionärerna patalat.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967 35

I fråga om det i motionen II: 423 begärda undantaget från skatteplikt för

engångsemballage för sopor kan utskottet inte finna att motionärerna anfört

tillräckliga skäl för sitt yrkande. Undantag av detta slag måste enligt utskottets

mening bestämt avvisas, oavsett vilken form man väljer för en generell

indirekt beskattning.

De i motionerna I: 590 och II: 720 framförda synpunkterna att varuskatten

gynnar fristående fraktförare vid transporter av framför allt tunga och

skrymmande varor torde inte kunna bestridas. Delta förhållande framstår

såsom en uppenbar olägenhet i den nuvarande beskattningen och kan anföras

som exempel på en sådan snedvridande verkan som skulle bortfalla

vid övergång till mervärdeskatt. Också en sådan olikformighet i beskattningen

som påtalats i motionerna I: 560 och II: 712 i fråga om jordbrukets

och skogsbrukets fasta maskiner i förhållande till industrins rättas till

vid en skattereform liksom även flertalet av de effekter i fråga om byggandet

som påvisats i de här behandlade motionerna 1:321 och 11:405 samt

I: 416 och II: 534.

Om en övergång till mervärdeskatt således skulle tillgodose ett flertal

av de önskemål som framställts i de här behandlade motionerna kvarstår

dock i och för sig beaktansvärda frågor, som förblir obesvarade. Hit hör

yrkandet i motionerna I: 62 och II: 85 om slopande av nu gällande undantag

från skattskyldighet lör verksamhet som stat eller kommun bedriver

för att tillgodose egna behov. Motionärerna gör gällande att detta undantag

snedvrider konkurrensen genom att exempelvis försvåra för enskilda tvätterier

att konkurrera med Försvarets fabriksverk i fråga om anbud på tvätt.

Utskottet, som delar motionärernas uppfattning i frågan, har funnit att den

nyssnämnda utredningen rörande mervärdeskatten föreslagit att bestämmelserna

på denna punkt skulle bli oförändrade vid övergång till mervärdeskatt.

Detta förhållande är enligt utskottets mening emellertid inte något

skäl för att göra ändringar i den allmänna varuskatten i nämnda avseende

utan rättelse bör ske först om Ivungl. Maj :t skulle följa utredningens förslag

på denna punkt.

Också yrkandena i motionerna 1:588 och II: 709 om reduceringsregelns

slopande vid den allmänna varuskattens bibehållande samt i motionen I: 570

om uttagande av varuskatten i partihandelsledet avstyrker utskottet under

hänvisning till sina ovan redovisade ståndpunkter.

En fråga som är gemensam för varuskatten och mervärdeskatten tas upp

i motionerna I: 158 och II: 193. Motionärerna fäster uppmärksamheten på

att uppbörden av varuskatt sammanfaller med uppbörden av A- och Bskatt,

vilket särskilt för bankerna medför likviditetssvårigheter under vissa

månader. Då mervärdeskatten föreslås få samma uppbördsterminer som

varuskatten skulle den av utskottet förordade övergången till mervärdeskatt

inte innebära någon lösning av detta problem. Frågan, som i första hand

inte är av skatteteknisk utan av samhällsekonomisk art, kan lösas antingen

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967

som motionärerna föreslår genom ändrade uppbördsterminer för varuskatten

eller genom motsvarande åtgärder i fråga om andra skatter eller

avgifter. Även andra lösningar kan tänkas. Motionärerna hänvisar till att

bankföreningen gjort en framställning till Kung!. Maj :t i frågan. Utskottet

förutsätter därför att motionärernas synpunkter kommer att i vederbörlig

mån beaktas då nämnda framställning prövas.

Utskottets hemställan

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna

I: 723 av herr Gösta Jacobsson m. fl. och II: 903 av

herr Magnusson i Borås m. fl. måtte avslå Kung!. Maj :ts

förevarande proposition nr 47;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:62 av herr Stefanson

m. fl. och II: 85 av herr Öhvall in. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 63 av herrar Tistad och

Stefanson samt II: 84 av herr Werbro in. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 156 av herrar Thorsten

Larsson och Wirtén samt II: 189 av fru Gärde Widemar

och herr Mattsson,

4) de likalydande motionerna I: 157 av herr Lundberg

och II: 196 av herr Nordgren in. fl.,

5) de likalydande motionerna I: 158 av herrar Lundberg

och Stefanson samt II: 193 av herrar Larsson i Umeå och

Nordgren,

6) de likalydande motionerna 1:321 av herr Torsten

Hansson samt II: 405 av herrar Henningsson och Eskel,

7) de likalydande motionerna 1:416 av herr Bengtson

in. fl. och II: 534 av herr Hedlund in. fl.,

8) de likalydande motionerna 1:560 av herr Fäildin

samt II: 712 av herrar Jonasson och Dockered,

9) de likalydande motionerna I: 588 av herr Werner

och II: 709 av herr Hermansson in. fl., i den mån motionerna

behandlas i detta betänkande,

10) de likalydande motionerna I: 590 av herrar Wikberg

och Johan Olsson samt II: 720 av herr Lothigius,

11) de likalydande motionerna I: 721 av herr Edström

in. fl. och II: 901 av herr Adamsson in. fl.,

12) de likalydande motionerna I: 722 av herr Fäildin

och II: 902 av herr Josefson i Arrie m. fl.,

s. 37 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967 37

13) de likalydande motionerna I: 723 av herr Gösta

Jacobsson in. fl. och 11:903 av herr Magnusson i Borås

m. fl.,

14) de likalydande motionerna 1:861 av herr Edström

m. fl. och II: 1066 av herr Adamsson in. fl.,

15) motionen I: 570 av herr Ferdinand Nilsson,

16) motionen II: 414 av herr Kellgren,

17) motionen 11:423 av herr Svenning och fru Skantz,

ävensom

18) motionen II: 904 av herr Nordgren in. fl.,

måtte, i den man de icke kan anses hesvarade genom

vad utskottet ovan anfört och hemställt, av riksdagen

lämnas utan åtgärd.

Stockholm den 14 november 1967

På bevillningsutskottets vägnar:

TAGE MAGNUSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Einar Eriksson (s), Yngve Nilsson (h),

Stefanson* (fp), Wärnberg* (s), Gösta Jacobsson (h), Wirmark (s), Paul

Jansson (s), Sundin (ep), Tistad (fp) och Stadling (s); samt

från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås (h), Brandt (s),

Vigelsbo (ep), Eriksson i Bäckmora (ep), Forsberg (s), Enskog (fp), Kristenson

(s), Carlsson i Västerås (s), Larsson i Umeå* (fp) och Nyström (s).

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

Reservation

av herrar Einar Eriksson (s), Wärnberg (s), Wirmark (s), Paul Jansson

<s), Stadling (s), Brandt (s), Forsberg (s), Kristenson (s), Carlsson i Västerås

(s) och Nyström (s), vilka ansett

dels att utskottets yttrande bort ha följande lydelse:

I pi opositionen erinras om att saväl i 1965 års finansplan som i prop.

1965: 14 med förslag om höjning av den allmänna varuskatten och om införande

av reduceringsregeln framhölls, att syftet med regeln var att i möjlig

man eliminera den kostnadsfördyrande effekt på näringslivets investeringar,

som automatiskt följer av en höjning av skattesatsen. Med hänsyn

till skattens konstruktion var det inte möjligt att eliminera denna effekt på

investeringar i fasta anläggningar. Härför skulle erfordras, att regeln gjor
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967

des tillämplig på leveranserna av byggnadsmaterial m. m. till byggnadsföretagen.

En skattereducering även för sådana varor måste av praktiska skäl

gälla generellt och därmed komma att gälla även leveranser för bostadsproduktionen.

Då motiv saknades för en reduceringsregel med så långtgående

verkningar förelåg ingen möjlighet att inrymma näringslivets byggnadsinvesteringar

under den reducerade beskattningen. Denna begränsades därför

till investeringar i maskiner och andra döda inventarier. I propositionen

uttalades dessutom, att gränsdragningsproblem i väsentlig grad borde kunna

undgås genom att regeln anknöts till objekt av angivet slag med en varaktighetstid

av mer än tre år, dvs. till vad som kallas avskrivningsobjekt.

Vid tillämpningen av regeln har man emellertid fäst avgörande vikt vid

bestämmelsen om varaktighetstiden och följden därav har blivit, att regeln

tillämpas på leveranser av även andra objekt än avskrivningsobjekt. Även

delar till i och för sig reduceringsberättigande objekt liksom reservdelar,

som tillförs sådant objekt t. ex. vid reparation, omfattas av regeln, om delens

livslängd är mer än tre år. Att regeln medfört påtagliga olägenheter och svårigheter

framför allt för de skattskyldiga synes främst ha föranletts av denna

tolkning av regelns tillämpningsområde. Förslagen i propositionen rörande

reduceringsregeln avser därför i första hand att åstadkomma en sådan avgränsning,

att regeln blir tillämplig på vad som kan betraktas som nyinvesteringar

i avskrivningsobjekt.

I detta syfte föreslås att regeln primärt skall avse endast sådana objekt,

som redan vid leveranstillfället utgör en komplett eller färdigställd investeringsvara

(maskin eller annat inventarium) och som dessutom i egenskap

av anläggningstillgång hos köparen bör göras till föremål för årlig avskrivning

enligt punkten 3 a av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen.

Vid en motsvarande avgränsning för investeringar i jordbruk skulle delar

till maskiner och andra inventarier falla utanför regelns tillämpningsområde

såväl när delar inköps för maskinbygge eller reparation i egen regi som

när en fristående företagare utbyter delar vid en reparation.

Vidare föreslås den begränsningen att reduceringsregeln endast skall gälla

för objekt med ett beskattningsvärde, dvs. pris inklusive skatt, av minst

500 kr. För objekt med lägre värde bör regeln inte gälla, vare sig vid leverans

av enstaka exemplar eller vid leverans av så många exemplar att totala försäljningsvärdet

överstiger gränsbeloppet.

I propositionen redovisas vidare att reduceringsregeln medfört olägenheter

även med avseende på avgränsningen mot fastighetsområdet. Frågan

gäller här i första hand beskattningen av de objekt som vid fastighetstaxeringen

åsätts eller bör åsättas särskilt maskinvärde, s. k. fasta maskiner.

Riksskattenämnden bar uttalat, att dylika maskiner omfattas av regeln,

och detta har även fastslagits av regeringsrätten, som därvid också fastställt

att montering av sådana maskiner är att anse som arbete på fastighet och

därmed skattefri.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967 39

Regeln har alltså lett till att de s. k. fasta maskinerna blir lindrigare beskattade

än investeringar i lösa maskiner och andra inventarier. För att ernå

en såvitt möjligt enhetlig beskattning på detta område förordas i propositionen

att alla objekt, som vid fastighetstaxeringen bör åsättas särskilt

maskinvärde, i varuskattehänseende skall anses inte som fastighet utan som

varor och att således tillhandahållandet skall betraktas som varuförsäljning,

för vilken reduceringsregeln gäller. Skatt skall därvid utgå på 60 %

av det betingade vederlaget inklusive debiterad särskild ersättning för maskinens

montering hos köparen. Ersättning för arbete, som i samband med

leveransen utförs direkt på fastigheten, t. ex. gjutning av fundament, bör

dock vara skattefri.

I propositionen tas slutligen också upp en fråga, som aktualiserats genom

att regeringsrätten under hänvisning bl. a. till bestämmelser i kommunalskattelagen

fastslagit, att ledningar för eldistribution över mark som tillhör

annan än ledningens ägare är att hänföra till lös egendom och att reduceringsregeln

därför gäller för material till sådan ledning.

I sammanhanget konstateras emellertid att elledningar vanligen går både

över ägarens och annans mark och att de kan dras fram över, på eller i marken.

»För alla ledningssystem, alltså även för telenät och rörsystem för gas,

vatten, olja in. in. gäller, atl de framdras både i, på och över mark, som kan

tillhöra både systemets ägare och andra. En strikt tillämpning av kommunalskattelagens

fastighetsbegrepp i de här aktuella fallen skulle betyda, att

ledningar av visst slag eller endast vissa delar till en ledning skulle omfattas

av reduceringsregeln i egenskap av lös egendom och avskrivningsobjekt.

Vissa ledningar eller delar därav skulle vara att hänföra till byggnad eller

också till inte avskrivningsberättigande markanläggning. Det är enligt departementschefens

mening uppenbart att en tillämpning av reduceringsregeln

i enlighet härmed måste leda till svårbemästrade praktiska problem

både för de skattskyldiga, dvs. säljarna, och för beskattningsmyndigheterna.

1 syfte att få en enhetlig beskattning av ledningar föreslås därför i

propositionen att de i varuskattehänseende likställs med fastighet, vilket visserligen

innebär att reduceringsregeln inte blir tillämplig på ledningsentreprenader

eller på ledningsmaterial, men att å andra sidan ersättning för

arbetet med ledningarnas framdragande blir helt skattefri.

Mot förslagen i propositionen har motionsvis framförts viss kritik. I motionerna

I: 723 och II: 903 yrkas dels avslag på propositionen, dels att i varuskatteförordningen

skall införas viss avdragsrätt för köparen i det fall den

skattskyldige säljaren underlåtit att reducera, då han bort göra det. Vidare

hemställs i motionerna I: 722 och 11:902 att värdegränsen för reducering

skall fastställas till 200 kr. i stället för 500 kr. I motionen 11:904 begärs

ett tillägg till anvisningarna beträffande reduceringsregeln, innebärande att

riksskattenämnden skall fastställa förteckningar över reduceringsberättigande

varor. I fråga om den föreslagna ändringen av beskattningen av led
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967

ningar yrkas i motionerna I: 721 och II: 901 att alla elledningar bör räknas

som vara i stället för fastighet.

Med anledning av den framförda kritiken har utskottet låtit inhämta

viss ytterligare utredning, som redovisas tidigare i detta betänkande.

Såväl i vissa motioner som i yttranden från en del av näringslivets organisationer

framförs invändningar mot dels utformningen av förslagen i

propositionen, dels de ekonomiska verkningarna därav. Däremot har samtliga

hörda skattemyndigheter varit i stort sett ense om nödvändigheten av

att genomföra de i propositionen föreslagna ändringarna i beskattningen.

Utskottet kan inte finna att den i motionerna och yttrandena framförda

kritiken har en sådan tyngd att den föranleder utskottet att förorda några

principiella ändringar i propositionen. Vad gäller påståendena om förslagens

skatteskärpande effekter vill utskottet framhålla att syftet med propositionen

är att korrigera och komplettera bestämmelserna i sådan riktning

att man når vad som avsågs med 1965 års lagstiftning och att skatteeffekterna

måste bedömas med utgångspunkt härifrån och inte från det

läge som uppstått genom den rättspraxis som utbildats och som inte förutsågs

vid lagstiftningens tillkomst. Vid en sådan bedömning ter det sig

ovisst om propositionen verkligen leder till någon nämnvärd skärpning.

Att inte bevillningsutskottet avsåg att 1965 års lagstiftning skulle leda till

de i propositionen påtalade konsekvenserna framgår av att utskottet i detta

sammanhang avstyrkte ett motionsyrkande att reduceringsregeln också

skulle omfatta reparation och underhåll av investeringsvaror med bl. a. den

motiveringen, att regeln i så fall måste utsträckas att omfatta också reservdelar,

vilket skulle medföra svårigheter för de skattskyldiga. Utskottet räknade

då uppenbarligen inte med att rättsprövningen skulle kunna leda till

att reservdelar i betydande omfattning skulle kunna bli föremål för reducering.

Enligt utskottets mening står den nu föreslagna utformningen av reduceringsregeln

i överensstämmelse med utskottets ursprungliga intentioner.

Med hänsyn till vissa tekniska synpunkter, som bl. a. generaltullstyrelsen

framfört i sitt yttrande, är utskottet dock berett att förorda vissa ändringar

av författningsförslaget. I fråga om värdegränsens höjd kan utskottet instämma

med de remissinstanser som gjort gällande att det med hänsyn endast

till de skattskyldigas intressen kan finnas anledning att överväga ett

högre gränsvärde än vad departementschefen förordar. Då det här emellertid

gäller en avvägning mellan säljarens och köparens intressen finner utskottet

den föreslagna 500-kronorsg''ränsen väl vald.

Utskottet kan även biträda departementschefens uppfattning att det inte

bör föreligga någon principiell skillnad i beskattningshänseende mellan

lösa och fasta maskiner och tillstyrker alltså propositionen också i denna

del.

Beträffande förslaget om ändrad beskattning av ledningar finner utskot
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967 41

tet att det givetvis är möjligt att få enhetlig beskattning genom att behandla

alla ledningar antingen som vara eller som fastighet. Däremot kan utskottet

inte finna att andra skäl förebragts i motionerna I: 721 och II: 901

lör att man skulle behandla elledningar som vara men övriga ledningar som

fastighet än att förslaget enligt motionärernas mening skulle skärpa beskattningen

för el- och kraftverk. Utskottet vill på denna punkt återknyta

till de tidigare framförda synpunkterna beträffande den påstådda skatteskärpningen

och erinra om att före regeringsrättsutslaget 1966 elledningarna

i stort sett behandlats enhetligt såsom fastighet, varför det enligt utskottets

sätt att se inte kan vara fråga om en skärpning. Utskottet vill även

ifrågasätta riktigheten av de beräkningar som från el- och kraftverkssidan

gjorts beträffande förslagets ekonomiska effekter. Motionärerna i sistnämnda

motioner har i motionerna I: 861 och II: 1066 också åberopat ett regeringsrättsutslag

rörande den direkta beskattningen från innevarande år till

stöd för sitt yrkande. Detta utslag innebär att jordkabelledningar skall anses

utgöra markanläggningar, för vilka årliga värdeminskningsavdrag inte

får åtnjutas, och motionärerna gör gällande att detta förhållande skulle

göra läget än mera förvirrat om inte deras förslag genomförs. Utskottet vill

framhålla att regeringsrättsutslaget i fråga, som givetvis blir vägledande

för bedömningen av jordkabelledningar från varuskattesynpunkt, helt överensstämmer

med tidigare utslag rörande andra slag av ledningar i marken.

Utslaget kan därför enligt utskottets mening närmast åberopas till stöd

lör den i propositionen föreslagna ändringen. Man hamnar nämligen uppenbarligen

i en ohållbar situation om man försöker tillämpa olika beskattningsregler

för olika slag av ledningar. Från principiell synpunkt finner

utskottet alla skäl tala för att samma beskattningsregler skall gälla för ledningar

som för fastighet. Utskottet tillstyrker således också i denna del förslaget

i propositionen. I enlighet med det anförda avstyrker utskottet motionerna

I: 721 och II: 901, I: 861 och II: 1066, I: 722 och II: 902 samt I: 723 och

II: 903, i vad sistnämnda motioner avser avslag på propositionen.

I motionerna I: 723 och II: 903 har också framlagts förslag om införande

av avdragsrätt för köparen då säljaren underlåtit reducera den allmänna

varuskatten i de fall han bort göra detta. En sådan avdragsrätt skulle gynna

de köpare som samtidigt är skattskyldiga men sakna betydelse för de

köpare som inte är skattskyldiga. En dylik åtgärd kan enligt utskottets mening

genomföras endast i kombination med ett mot avdragsrätten svarande

restitutionsförfarande för de icke skattskyldiga köparna. Då ett sådant förfarande

emellertid måste bedömas bli svårt att genomföra i praktiken och

förorsaka ett betydande administrativt merarbete avstyrker utskottet motionerna

också i denna del.

I motionen II: 904 begärs ett tillägg till anvisningarna i 18 § varuskatteförordningen

av innebörd att riksskattenämnden skall åläggas att i samråd

med berörda branschorganisationer eller företag fastställa förteckningar

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967

över reduceringsberättigande varors Utskottet vill med anledning härav

erinra om att samtliga föreskrifter rörande riksskattenämndens uppgifter i

samband med den allmänna varuskatten är sammanförda i 71—74 §§ förordningen

och att givetvis eventuella tillägg till dessa bestämmelser bör tas

in i samma avsnitt av författningen. Enligt de gällande bestämmelserna bär

riksskattenämnden möjligheter att om så prövas lämpligt utfärda förteckningar

av den art motionärerna åsyftar. Utskottet anser det inte lämpligt

att formellt ålägga nämnden en sådan uppgift. I sammanhanget kan erinras

om att riksskattenämnden i åtskilliga närbesläktade frågor upprättat förteckningar

till ledning för de skattskyldiga och beslcattningsmyndigheterna.

Utskottet förordar därför att frågan om upprättande av särskilda förteckningar

över reduceringsberättigande varor överlämnas till riksskattenämndens

eget avgörande och avstyrker alltså motionen II: 904.

Ingen av de i anslutning till propositionen väckta motionerna föranleder

således utskottet att tillstyrka någon ändring i det där framlagda författningsförslaget.

Däremot medför riksdagsbeslutet att uppskjuta behandlingen

av propositionen till höstsessionen att det till den 1 september i år föreslagna

ikraftträdandet av bestämmelserna bör framflyttas. Utskottet förordar

att de ändrade bestämmelserna gäller fr. o. m. år 1968. I anslutning

till denna ändring av författningsförslaget kan nämnas att den tidigare

angivna korrigeringen av bestämmelserna om beskattningen vid införsel

föranleder utskottet att förorda ett tillägg till bestämmelserna i 69 § varuskatteförordningen.

Vidare föreslår utskottet vissa ändringar av delvis

redaktionell natur i anvisningarna till 9 §.

En fråga som har nära samband med de i propositionen behandlade spörsmålen

tas upp i motionerna I: 560 och II: 712, där motionärerna begär riksdagsskrivelse

i syfte att få reduceringsregeln tillämplig också på sådana

anläggningar som inom jordbruk och skogsbruk hänförs till fastighet men

som inom industrin vanligen behandlas som fasta maskiner och som därför

endast i det senare fallet kan åtnjuta reducering. Utskottet finner frågan

vara värd beaktande men anser den kräva ytterligare överväganden i fråga

om gränsdragningen mellan fastighet och vara. Frågans betydelse får antas

öka i takt med rationaliseringen och mekaniseringen inom jordbruket och

skogsbruket. Utskottet som inte är berett att utan närmare utredning ta

ställning till motionärernas förslag förutsätter emellertid att Kungl. Maj :t

även utan särskild framställning från riksdagen kommer att uppmärksamma

frågan. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna I: 560

och II: 712.

Utskottets ovan redovisade ställningstagande till propositionen innebär

givetvis att utskottet inte kan biträda yrkandena i motionerna I: 588 och

II: 709 om reduceringsregelns slopande vid den allmänna varuskattens bibehållande

samt i motionen 1:570 om uttagande av varuskatten i partihandelsledet.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967 43

I t råga om de här icke tidigare behandlade motionerna rörande den allmänna

varuskatten gäller att de flesta yrkandena tidigare avvisats av riksdagen.

Beträffande yrkandena om undantag från skatteplikt för konst som

säljs på utställningar, proteser och engångsemballage för sopor framförs i

huvudsak inga nya argument och i den mån sådana förekommer är de inte

av den arten att de föranleder utskottet att frångå sitt tidigare ställningstagande.

Utskottet har hävdat att stöd åt det konstnärliga skapandet hör

ske på annan väg än genom skattebefrielse. Vissa av motionärerna framhåller

att detta låter bestickande men hävdar att stödet till konstnärerna

är otillräckligt och mindre väl fördelat. Utskottet kan inte finna att denna

argumentering styrker kravet på skattebefrielse. Från annat håll görs gällande

att det kommersiella syftet skulle vara helt underordnat då en konstnäi

ställer ut sin produktion för bedömning. Utskottet vill bestämt avråda

från att i beskattningsdiskussionen föra in sådana bedömningar som graden

av kommersiellt syfte, vilken knappast låter sig fastställa. Inte heller de

hygienfrämjande skäl som anförs till stöd för skattefrihet för soppåsar anser

utskottet böra tillmätas någon vikt från beskattningssynpunkt. Utskottet

vill däremot inte bestrida att det kan anföras principiella skäl för yrkandet

om skattefrihet för proteser, men utskottet vill samtidigt understryka

alt utvecklingen inte visat att de fristående dentallaboratorierna, som enligt

motionärerna missgynnas, i praktiken skulle ha fått ett avsevärt försämrat

läge genom beskattningen. På detta område liksom i fråga om andra delar

av näringslivet där liknande synpunkter framförts har utvecklingen visat

att farhågorna för beskattningens snedvridande effekt varit betydligt överdrivna.

Delta gäller också de av riksdagen tidigare behandlade yrkandena

om slopande av gällande undantag från skattskyldighet för verksamhet som

stat och kommun bedriver för att tillgodose egna behov och om ändrad beskattning

av transportkostnader för tunga och skrymmande varor. Beträffande

de påstådda ogynnsamma verkningarna för industriellt byggande kan

samma synpunkter anföras. Utskottet finner alltså att även om vissa skäl

kan anföras för ändringar i en del av de bär angivna frågorna olägenheterna

av de gällande reglerna dock inte är av den arten att de fordrar några omedelbara

åtgärder. Det finns också i åtskilliga fall anledning ifrågasätta om

de av motionärerna förordade åtgärderna skulle vara de rätta lösningarna.

Beträffande vissa yrkanden kan i stället hävdas att förslagen troligen skulle

leda till nya och kanske än mer svårbemästrade problem.

Med hänvisning till det anförda och till de synpunkter utskottet tidigare

utvecklat i samband med motionsyrkanden beträffande varuskattens räckvidd

och utformning avstyrker utskottet således samtliga motioner som

gäller dessa frågor.

Utskottet vill slutligen också beröra en fråga som sammanhänger med

uppbörden av skatten. I motionerna I: 158 och II: 193 fästes uppmärksamheten

på att uppbörden av A- och B-skatt sammanfaller med uppbörden av

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967

den allmänna varuskatten vilket särskilt för bankerna medför likviditetssvårigheter

under vissa månader. Denna fråga, som i första hand inte är av

skatteteknisk utan av samhällsekonomisk art, kan lösas antingen som motionärerna

föreslår genom ändrade uppbördsterminer för varuskatten eller

genom motsvarande åtgärder i fråga om andra skatter eller avgifter. Även

andra lösningar kan tänkas. Motionärerna hänvisar till att Bankföreningen

gjort en framställning Lill Kungl. Maj :t i frågan. Utskottet förutsätter därför

att motionärernas synpunkter kommer att i vederbörlig män beaktas då

nämnda framställning prövas.

dels att utskottet under punkten A bort hemställa,

att riksdagen — med förklarande att Kungl. Maj :ts förevarande

proposition nr 47 icke kunnat av riksdagen oförändrad

antagas — måtte antaga det vid propositionen fogade

förslaget till förordning angående ändring i förordningen

den 1 december 1959 (nr 507) om allmän varuskatt med

de ändringar och tillägg att

dels ingressen erhåller följande såsom utskottets förslag

betecknade lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag)

Härigenom förordnas, att 18 § 3

mom. förordningen den 1 december

1959 om allmän varuskatt samt anvisningarna

till 9 och 18 §§ samma

förordning1 skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan anges.

(Utskottets förslag)

Härigenom förordnas, att 18 § 3

mom. och 69 § förordningen den 1

december 1959 om allmän varuskatt

samt anvisningarna till 9 och 18 §§

samma förordning1 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan anges.

erhåller följande så
-

dels 69 § och anvisningarna till 9

som utskottets förslag betecknade lydelse:

(Nuvarande lydelse)

69

Skatten utgår med tio procent av

beskattningsvärdet. Vid införsel till

riket av vara som angives i 18 § 3

mom. utgår dock skatten utom i fall

som avses i 6 § 2 mom. tulltaxeförordningen

med sex procent av

beskattningsvärdet.

(Utskottets förslag)

§•

Skatten utgår med tio procent av

beskattningsvärdet eller vid införsel

till riket av vara som angives i 18 §

3 mom. med sex procent av detta

värde. Den lägre skattesatsen gäller

dock icke vid införsel i fall som avses

i 6 § 2 mom. tulltaxeförordningen

och ej heller vid införsel av maskin

eller annat inventarium, vars

värde beräknat enligt andra styc
-

1 Senaste lydelse av 18 § 3 mom. se 1965:75, av 69 § se 1967:35, av anvisningarna till 9 § se

1959:507 samt av anvisningarna till 18 § se 1965:157.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967

(Nuvarande lydelse)

Beskattningsvärdet är

Vid bestämmande--

(Utskottets förslag)

ket understiger fyrahundrasjuttio

kronor utan tillägg av den allmänna

varuskatten.

— varuskatten inbegripen,

liknande prestation.

(Kungl. Maj ris förslag) (Utskottets förslag)

Med vara

Till fastighet

Gas som tillhandahålles i ledning,

vatten från vattenverk och elektrisk

kraft räknas icke som vara. Aktie,

obligation, biljett, lottsedel, presentkort

och annan jämförlig handling

anses som vara endast då den tillhandahålles

som trycksak. Frimärken,

sedlar, mynt och dylikt äro att

hänföra till varor endast då de uppenbarligen

äro avsedda för samlarändamål.

från fastigheten.

annat inventarium.

Gas som tillhandahålles i ledning,

vatten från vattenverk och elektrisk

kraft räknas icke som vara. Aktie,

obligation, biljett, lottsedel, presentkort

och annan jämförlig handling

anses som vara endast då den tillhandahålles

som trycksak. Frimärken,

sedlar och mynt äro att hänföra

till varor då de uppenbarligen

äro avsedda för samlarändamål.

Anvisningar

till 9 §.

dels ock ikraftträdandebestämmelsen erhåller följande

såsom utskottets förslag betecknade lydelse

(Kungl. Maj:ts förslag)

Denna förordning träder i kraft

den 1 september 1967.

(Utskottets förslag)

Denna förordning träder i kraft

den 1 januari 1968.

MARCUS BOKTR. STHLM 1967 470028

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1967:347 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 1 december 1959 a1 i texten