Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 1 december 1959
1967-11-14 · 45 sidor, varav 43 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 43 av 45 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1967:55, Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 1 december 1959
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967
1
Nr 55
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts
proposition med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 1 december 1959 (nr 507)
om allmän varuskatt jämte motioner i ämnet.
I eu den 24 februari 1967 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 47, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 1 december 1959 (nr 507) om
allmän varuskatt.
Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll må här anföras följande.
I propositionen föreslås vissa tekniska ändringar beträffande den allmänna
varuskatten i enlighet med vad som nämnts i prop. 1967: 7. De föreslagna
ändringarna är avsedda att träda i kraft den 1 september 1967.
Det ovannämnda författningsförslaget är av följande lydelse. 1
1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 7 saml. Nr 55
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967
Förslag
till
Förordning
angående ändring i förordningen den 1 december 1959 (nr 507)
om allmän varuskatt
Härigenom förordnas, att 18 § 3 mom. förordningen den 1 december 1959
om allmän varuskatt samt anvisningarna till 9 och 18 §§ samma förordning1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
§•
3 in o m. Skatt beräknas endast
på 60 procent av den skattepliktiga
omsättningen till den del denna avser
tillhandahållande eller uttag ur
rörelse av monteringsfärdiga hus eller
av fabrikstillverkad betongmassa.
Skatt beräknas enligt samma
grunder i fråga om tillhandahållande
eller uttag ur rörelse av komplett
maskin eller annat komplett inventarium
under förutsättning
att inventariets beskattningsvärde
är lägst femhundra kronor,
att tillhandahållandet eller uttaget
sker för stadigvarande användning
i jordbruk, skogsbruk, rörelse
eller annan yrkesmässig verksamhet,
samt att inventariet med hänsyn
till sin varaktighet utgör sådan anläggningstillgång
som normalt enligt
punkt 3 a av anvisningarna till 29 §
kommunalskattelagen är föremål för
årliga värdeminskningsavdrag eller
skulle varit föremål för sådana avdrag,
om inkomsten av verksamheten
utgjort inkomst av rörelse.
Med tillhandahållande —---yrkesmässig verksamhet.
(Se vidare anvisningarna.) (Se vidare anvisningarna.)
1 Senaste lydelse av 18 § 3 mom. se 1965:75, av anvisningarna till 9 § se 1959:507 samt
av anvisningarna till 18 § se 1965:157.
3 m o m. För rörelse, i vilken ingår
tillhandahållande av monteringsfärdiga
hus, skall skatten, i vad avser
tillhandahållande och uttag ur
rörelse av sådana hus, beräknas allenast
å 60 procent av den eljest
skattepliktiga omsättningen.
Enligt samma grunder skall skatten
beräknas för annan rörelse i vad
avser tillhandahållande och uttag
av fabrikstillverkad betongmassa
samt av maskiner och andra döda
inventarier med en beräknad varaktighetstid
av mer än tre år för stadigvarande
användning i jordbruk,
skogsbruk, rörelse eller annan yrkesmässig
verksamhet.
Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967
3
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Anvisningar
till
Med varor förstås materiella
ting av lös egendoms natur. Hit räknas
icke blott färdigställda varor
och delar därav utan i förekommande
fall även halvfabrikat och råvaror.
Till varor hänföres icke gas,
som tillhandahålles i ledningar, ej
heller vatten från vattenverk eller
elektrisk kraft.
Handlingar, vilkas värde grundar
sig å rättigheter av olika slag — såsom
aktier, obligationer, biljetter,
lottsedlar och presentkort — äro icke
vad gäller dylikt värde att anse
som varor. Däremot skola sådana
handlingar, då de försäljas såsom
trycksaker, anses såsom varor.
Frankotecken, sedlar och mynt, som
äga samlarvärde, äro att hänföra till
varor.
Fast egendom —- härmed förstås
jämlikt 6 § vad som enligt kommunalskattelagen
är att anse såsom fastighet
— utgör icke vara. Borttages
från fastighet tillbehör, inredning
eller andra beståndsdelar, bliva dessa
dock att hänföra till varor.
9 §.
Med vara förstås enligt denna
förordning materiellt ting som icke
utgör fastighet. Vad som bär åsättas
särskilt maskinvärde vid fastighetstaxering,
s. k. fast maskin, anses
icke som fastighet utan som vara.
Detsamma gäller fastighetstillbehör
eller annat dylikt, då det borttages
från fastigheten.
Till fastighet räknas enligt
denna förordning vad som enligt
kommunalskattelagen är att hänföra
till fastighet utom fast maskin.
Såsom fastighet anses även alltid sådan
ledning i, på eller över marken
för överföring av elektrisk kraft,
gas, vatten eller värme, för transport
av oljeprodukter, för teleförbindelser
eller för jämförligt ändamål,
som icke ingår i fast maskin eller
annat inventarium.
Gas som tillhandahålles i ledning,
vatten från vattenverk och elektrisk
kraft räknas icke som vara. Aktie,
obligation, biljett, lottsedel, presentkort
och annan jämförlig handling
anses som vara endast då den tillhandahålles
som trycksak. Frimärken,
sedlar, mynt och dylikt äro att
hänföra till varor endast då de uppenbarligen
äro avsedda för samlarändamål.
till 18 §.
Avdragsrätt enligt----allmän varuskatt.
Med material--------
Till material —- --tvättjänst, s.
Med monteringsfårdiga hus---
Till maskiner eller andra
inventarier som angivas i
18 § 3 mom. andra stycket hänföras
personbilar och sådana med skåp-,
stationsvagns- eller personbilskarosseri
utrustade lastbilar, vilkas tjänstevikt
ej överstiger 1 800 kilogram,
endast om de äro avsedda att nyttjas
i yrkesmässig trafik. Till maski
-
ett år.
. utbytestvätt.
sätt färdigmonterade.
Till maskin eller annat
inventarium som anges i 18 §
3 mom. andra stycket hänföras personbil
och sådan med skåp-, stationsvagns-
eller pesonbilskarosseri
utrustad lastbil, vars tjänstevikt ej
överstiger 1 800 kilogram, endast om
den är avsedd att nyttjas i yrkesmässig
trafik. Till maskin eller an
-
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967
(Nuvarande lydelse)
ner eller andra inventarier räknas
vid tillämpning au 18 § 3 mom. även
reservdelar, verktyg eller tillbehör
som normalt ingå i leverans av sådana
inventarier.
(Föreslagen lydelse)
nät inventarium enligt 18 § 3 mom.
andra stycket räknas även sådana
delar, verktyg eller tillbehör som i
normal omfattning tillhandahållas
med inventariet. Detsamma gäller
även annan del om den utgör ett
komplett inventarium, t. ex. motor
till en arbetsmaskin, och dess beskattningsvärde
är lägst 500 kronor.
Vid tillämpning av 18 § 3 mom.
andra stycket inräknas i den skattepliktiga
omsättningen även vederlag
för montering eller annat arbete
med avseende på varan hos köparen.
Vid tillhandahållande av fast
maskin inräknas dock icke vederlag
som är att hänföra till arbete direkt
på fastighet, dvs. på mark eller
byggnad.
Denna förordning träder i kraft den 1 september 1967.
Till utskottet har hänvisats följande i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 721 av herr Edström m. fl. och 11: 901 av
herr A damsson m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte besluta, att anvisningarna
till 9 § förordningen om allmän varuskatt erhåller sådan ändrad
lydelse som i motionerna angivits;
2) de likalydande motionerna I: 722 av herr Fälldin och II: 902 av herr
Josef son i Arrie m. fl., vari hemställts, att riksdagen vid behandlingen av
propositionen nr 47 måtte besluta, att reduceringsregeln för allmän varuskatt
på investeringsvaror i näringslivet skall gälla för objekt med ett beskattningsvärde
av minst 200 kr., samt att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till härför erforderlig författningstext;
3) de likalydande motionerna I: 723 av herr Gösta Jacobsson m. fl. och
II: 903 av herr Magnusson i Borås m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte
a) avslå förslaget i proposition nr 47 till ändringar i 18 § 3 mom. och anvisningarna
till 18 § förordningen om allmän varuskatt; och
b) antaga följande förslag till ändring av 18 § 1 mom. samma förordning.
18 §.
1 mom. Har skattskyldig--—- enligt 69 §.
Vidare må skattskyldig, som vid inköp av sådana maskiner eller inventarier,
varom förmäles i 18 § 3 mom. andra stycket erlagt full skatt, ehuru
skattebeloppet jämlikt bestämmelserna i nämnda stycke bort reduceras,
Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967 5
vid beräkning av sin skattepliktiga omsättning göra avdrag med 40 procent
av sålunda utgivet vederlag.
4) de likalydande motionerna I: 861, av herr Edström in. fl. och II: 1066
av heir Adamsson m. fl., med samma hemställan som under 1) ovan men
med ytterligare motivering; samt
5) motionen II: 904 av herr Nordgren in. fl., vari hemställts, att riksdagen
matte antaga följande tillägg till anvisningarna i 18 § 3 mom. varuskatteförordningen:
Det
ankommer på riksskattenämnden att efter samråd med berörda
branschorganisationer eller företag fastställa förteckningar över sådana maskiner
och inventarier för vilka skatt skall beräknas enligt förevarande paragraf.
Till behandling i detta sammanhang har utskottet också upptagit följande
vid riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet hänvisade mot inner,
nämligen
1) de likalydande motionerna I: 62 av herr Stefanson m. fl. och II: 85 av
herr Öhvall in. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte besluta, att anvisningarna
till 12 § förordningen den 1 december 1959 (nr 507) om allmän
varuskatt skall erhålla följande ändrade lydelse:
Anvisningar
till 12 §.
Verksamhet anses som yrkes mässi g, om inkomst av verksamheten
enligt kommunalskattelagen är att hänföra till intäkt av rörelse. Även annan
verksamhet anses som yrkesmässig, om den innebär icke enbart tillfälligt
tillhandahållande av skattepliktiga varor och tjänsteprestationer till konsument.
Tillhandahållande av -----för entreprenören.
Vid försäljning----å auktionen.
Med konsument---som konsument.
Eftersom fastighet---till konsumenter.
I fråga —----till utgivaren.
Försäljning till---av tjänsteprestation.
Med uttag---hans kontor.
2) de likalydande motionerna I: 63 av herrar Tistad och Stefanson samt
II: 85 av herr Werbro m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte besluta, att
punkten 8 i 10 § 1 mom. förordningen den 1 december 1959 (nr 507) om allmän
varuskatt fr. o. in. den 1 juli 1967 skall ha följande ändrade lydelse:
8. Läkemedel, som tillhandahållas enligt recept eller till sjukhus, eller införas
till riket i anslutning till sådant tillhandahållande samt proteser.
3) de likalydande motionerna I: 156 av herrar Thorsten Larsson och Wir
-
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967
tén samt II: 189 av fru Gärde Widemar och herr Mattsson, vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta att konst som försäljs på utställning av vederbörande
konstnärs verk må vara undantagen från den allmänna varuskatten,
samt att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderlig
författningsändring;
4) de likalydande motionerna 1: 157 av herr Lundberg och II: 196 av herr
Nordgren in. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte besluta att fr. o. m. den
1 juli 1967 undanta proteser från den allmänna varuskatten och sålunda antaga
följande
Förslag
till
förordning angående ändrad Igdelse av 10 § 1 mom. förordningen
den 1 december 1959 (nr 507) om allmän varuskatt
Härigenom förordnas, att 10 § 1 mom. punkt 8. förordningen den 1 december
1959 om allmän varuskatt skall erhålla följande ändrade lydelse.
8. Läkemedel, som försäljas enligt recept eller till sjukhus, ävensom proteser,
som försäljas till läkare, tandläkare, sjukhus eller allmänhet.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1967.
5) de likalydande motionerna I: 158 av herrar Lundberg och Stefanson
samt II: 193 av herrar Larsson i Umeå och Nordgren, vari hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla att Kungl. Maj :t framlägger
förslag om ändring av uppbördsterminerna för allmän varuskatt med
verkan fr. o. in. den 1 januari 1968 i enlighet med vad i motionerna angivits;
6)
de likalydande motionerna 1:321 av herr Torsten Hansson samt II:
405 av herrar Henningsson och Eskel, vari hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t begär en översyn av förordningen om allmän varuskatt
med hänsyn till de konsekvenser som bl. a. den i motionerna angivna
och liknande byggnadsmetoder kan föranleda;
7) de likalydande motionerna I: 416 av herr Bengtson m. fl. och II: 534 av
herr Hedlund m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t påtala att den indirekta beskattningen av byggnadsmaterial
bör få en sådan utformning att negativ inverkan på utvecklingen av det industriella
byggandet undvikes;
8) de likalydande motionerna I: 560 av herr Fälldin samt II: 712 av herrar
Jonasson och Dockered, vari hemställts, att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj :t begära förslag till sådana ändringar i förordningen om allmän varuskatt,
att fasta maskiner och fasta inventarier i jordbruk och skogsbruk
Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967 7
kommer att utgöra investeringsvara och att reduceringsregeln blir tillämplig
på sådan reservdel, som skall användas till maskin varpå reducerad skatt
uttages;
9) de likalydande motionerna I: 588 av herr Werner och II: 709 av herr
Hermansson m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte anta förslag till sådan
ändring av förordningen den 1 december 1959 om allmän varuskatt att
3 mom. i 18 § utgår;
10) de likalydande motionerna I: 590 av herrar Wikberg och Johan Olsson
samt II: 720 av herr Lothigius, vari hemställts, att riksdagen måtte
meddela anvisningar till 15 § varuskatteförordningen av innebörd att vid
försäljning av varor transportkostnaderna skall falla utanför beskattningsvärdet
jämväl för det fall då transporten ombesörjes av säljarens egna lastfordon,
under förutsättning att kostnaderna därför debiteras särskilt och att
den sålunda debiterade faktiska frakten håller sig inom ramen för de av vederbörande
länsstyrelse fastställda taxorna för yrkesmässig lastbilstrafik;
11) motionen I: 570 av herr Ferdinand Nilsson, vari hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om utredning och förslag
avseende ett uttagande av allmänna varuskatten i partihandelsledet;
att därvid omprövas ett undantagande från denna beskattning av produkter
av mjöl och gryn samt potatis, mjölk, smör och margarin, enklare arbetskläder
och arbetsskodon, medan lyx och överflödskonsumtion högre beskattas,
samt
att uttagningsprocenten vid denna skatteomläggning så avväges, att i budgetförslaget
avsedda belopp vid tillgodoseende av kravet på social hänsyn
och skattekraft likväl ernås;
12) motionen 11:414 av herr Kellgren, vari hemställts, »att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t begär att sådana anvisningar i förordningen om
allmän varuskatt utfärdas, varigenom befrielse från varuskatt genomföres
vad avser försäljningen av konst vid utställningar, vid vilka försäljes arbeten
ägda av den eller de konstnärer, vilkas arbeten där redovisas»; ävensom
13) motionen 11:423 av herr Svenning och fru Skantz, vari hemställts,
att emballage för sopuppsamling i likhet med emballage för vissa andra ändamål
undantas från skatteplikt vad gäller allmän varuskatt.
Rörande motiveringen för det i propositionen framlagda förslaget hänvisar
utskottet till ovannämnda statsrådsprotokoll. Redogörelsen härför återfinns
under följande rubriker på nedan angivna sidor i propositionen, nämligen
Gällande
rätt, s. 5—8.
Framförda ändringsyrkanden, s. 8—9.
Departementschefen, s. 9—14.
Såvitt avser de under 9) upptagna motionerna 1:588 och 11:709, behandlar
utskottet i förevarande betänkande endast det här angivna yrkan
-
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967
det. Övriga yrkanden i motionerna har utskottet behandlat i sina betänkanden
nr 2 och nr 50 till innevarande års vårriksdag.
I enlighet med utskottets hemställan i memorial nr 51 har riksdagen vid
vårsessionen beslutat uppskjuta behandlingen av proposition nr 47 och de i
anledning härav väckta motionerna liksom de vid riksdagens början väckta
motionerna rörande den allmänna varuskatten till innevarande års höstsession.
Motionerna
Med anledning av propositionen väckta motioner
I motionerna I: 721 och II: 901 behandlas endast det förslag i propositionen
enligt vilket ledningar i, på eller över marken för överföring av elektrisk
kraft, gas, vatten eller värme, för transport av oljeprodukter, för teleförbindelser
eller för jämförligt ändamål alltid skall räknas till fastighet enligt varuskatteförordningen.
Bifall till förslaget skulle medföra —- framhåller motionärerna
— att full skatt kommer att utgå på ledningsmaterial, medan arbetskostnader
avseende ledningarnas framdragade blir skattefria. Motivet
för förslaget anges vara av skatteteknisk natur. Det åberopas sålunda att en
olikartad behandling i förevarande hänseende av ledningar, allteftersom de
framgår över ledningsägarens mark resp. över annans mark, skapar praktiska
problem såväl för de skattskyldiga, d. v. s. säljarna, som för beskattningsmyndigheterna.
Motionärerna vill inte bestrida att praktiska problem kan uppkomma vid
den tolkning av varuskatteförordningen beträffande elledningar, som nu
gäller. Å andra sidan understrykes att syftet med införandet av reduceringsregeln
var att i möjlig mån eliminera den lcostnadsfördyrande effekt på näringslivets
investeringar, som annars automatiskt inträtt vid förhöjning av
skattesatsen. Orsaken till att vid skattehöjningen 1965 steget inte togs fullt
ut i så måtto att reduceringsregeln gjordes tillämplig på byggnadsmaterial
angavs vara — såsom erinras i propositionen — att i sådant fall regeln av
praktiska skäl måste gälla även leveranser för bostadsproduktionen, vilket
bedömdes såsom omotiverat.
Då det gäller ledningar för överföring av elektrisk kraft — här bortses
från sådana ledningar som utgör tillbehör till byggnad — torde dessa till
helt övervägande del gå fram över mark tillhörig annan än ägaren av ledningarna.
Vanligen är det alltså här fråga om lös egendom, och kraftledningar
betraktas därvid ur avskrivningssynpunkt som maskiner och inventarier.
Genom den föreslagna författningsändringen kommer elledningar att
skattemässigt inta en oförmånlig särställning. Kostnadsökningen för kraftföretagen
— allmänägda eller privata — blir av betydande omfattning. I
den mån merkostnaden kan övervältras kommer denna att till avsevärd del
drabba näringslivet i övrigt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967 g
VjII man tillgodose det berättigade syftet att uppnå större enkelhet vid tilllämpningen
av varuskatteförordningen just i vad avser elledningar och samtidigt
beakta även det till grund för reduceringsregeln liggande önskemålet
att industrins investeringar, där så kan ske, skall bli förmånligare behandlade
i varuskattehänseende, ligger det enligt motionärernas mening närmare
till hands att, i stället för som i propositionen föreslås, genomföra den lösningen,
att ledning i, på eller över marken för överföring av elektrisk kraft
alltid skall anses som vara. Det förhållandet att, i jämförelse med vad nu
gäller, material till ledningar berörande ledningsägarens egen mark därigenom
kommer att hänföras under reduceringsregeln torde med hänsyn till
den mindre omfattningen av sådana ledningar icke ha någon större betydelse
i vad avser skatteintäkternas storlek.
Tanken pa en värdegräns för att förenkla tillämpningen av reduceringsregeln
vill inte motionärerna i motionerna I: 722 och II: 902 avvisa, men de
hänvisar till alt förslagsställaren, Sveriges köpmannaförbund, förordat en
gräns på 200 kr. Departementschefen har i propositionen godtagit tanken
på en värdegräns men föreslagit, att denna skall fastställas till ett beskattningsvärde
av minst 500 kronor. Det högre gränsvärdet skulle naturligtvis
vara att föredraga från rent administrativ synpunkt men kan enligt motionärernas
mening inte på tillfredsställande sätt förenas med syftet, att reduceringsregeln
i möjlig mån skall eliminera den kostnadsfördyrande effekten
på näiingslivets investeringar. En värdegräns vid 200 kronor synes motionärerna
vara en lämplig avvägning. I
I motionerna I: 723 och II: 903 påtalas inledningsvis att propositionen
saknar redovisning för de ekonomiska verkningarna av de där föreslagna
ändringarna. Vidare hävdas att den internationella utvecklingen understryker
vikten av att en övergång till mervärdeskatt skyndsamt kommer till
stånd.
Enligt motionärernas mening bör den allmänna varuskatten därför avvecklas
inom en mycket nära framtid och ersättas med en icke kumulativ
varubeskattning. Motionärerna ifrågasätter om det är lämpligt att kort före
en sådan övergång vidtaga ändringar av den omfattning som nu föreslagits
och berörande ett så stort antal skattskyldiga. Såvitt kan bedömas har de
skattskyldiga numera i stort sett anpassat sig till den ordning som gäller.
Om ändringar skall vidtagas i varuskatteförordningen berörande ett
större antal skattskyldiga måste under alla omständigheter krävas dels att
de verkligen innebär en förenkling, dels att de inte går i motsatt riktning
mot det framlagda mervärdeskatteförslaget. På båda dessa punkter framför
motionärerna invändningar mot förslagen i propositionen.
Syftet med reduceringsregeln var att i samband med 1965 års höjning av
skattesatsen undvika en merbelastning på näringslivets investeringar. Den
tidigare gällande skattenivån skulle bibehållas beträffande maskiner och
It Bihang Ull riksdagens protokoll 1967. 7 saml. Nr 55
10 Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967
inventarier inom jordbruk, annan fastighet, rörelse och annan yrkesmässig
verksamhet under förutsättning att inventarierna hade en varaktighetstid
av minst tre år och att de var föremål för stadigvarande användning.
Vid den tolkning av gällande bestämmelser som såväl riksskattenämndens
majoritet som regeringsrätten gjort har i enlighet med reduceringsregelns
syfte alla inventarier med en varaktighetstid av minst tre år
hänförts till den grupp som skall bli föremål för reducerad varuskatt. Regeln
har ansetts gälla inte endast kompletta maskiner och inventarier utan
även delar till maskiner. Reduceringsregeln har också ansetts tillämplig då
maskindel tillhandahållits i samband med reparation, varigenom neutralitet
i varuskattehänseende uppnåtts mellan reparation och ersättningsanskaffning.
Följden av denna tolkning har blivit att ett förhållandevis stort antal
skattskyldiga vid sin försäljning har att tillämpa reduceringsregeln. Detta
vållar de säljande företagen ett extra besvär, vilket dock måste vagas mot
fördelarna av att undvika att näringslivet i förhållande till utländska konkurrenter
får en orimligt hög belastning genom varuskatten och av att regeln
får så neutrala verkningar som möjligt.
Nu föreslås att tillämpningsområdet för reduceringsregeln skall inskränkas
att gälla endast maskiner och inventarier med ett beskattningsvärde av
lägst 500 kr. under förutsättning att fråga är om en komplett maskin eller
annat komplett inventarium. Tillika krävs att tillgången i fråga skall vara
sådan anläggningstillgång som normalt är föremål för årliga värdeminskningsavdrag
enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen.
Redan med hänsyn till förslagets kostnadsfördyrande effekt för industrin
finner motionärerna det otänkbart att godta förslaget i föreliggande skick.
Varje åtgärd i sådan riktning bör enligt motionärernas mening i dagens
läge undvikas. Med utgångspunkt från departementschefens uttalande i propositionen
att också vissa delar till en lastbil, som karosserier, kranar och
andra lastanordningar, skall omfattas av regeln gör motionärerna gällande
att bestämmelsen om att regeln endast skall avse kompletta maskiner och
inventarier måste bli synnerligen svår att tillämpa. Det är omöjligt att av
deparementschefens uttalande få klarhet om vilka fordringar som skall
uppställas för att fråga skall vara om komplett inventarium. Möjligen har
den omständigheten att de uppräknade föremålen ofta tillverkas och försäljs
av annan än den som levererar chassiet varit avgörande för departementschefen
eller att föremålen i fråga inom vissa gränser växlar med olika
lastbilar. Karosseriet till en lastbil kan knappast sägas vara en mera komplett
investeringsvara än exempelvis motor, växellåda, hjul eller däck etc.
Redan med ett så enkelt objekt som en lastbil uppkommer således problem.
Hur stora måste då inte dessa bli då det gäller stora, mer komplicerade
fabriksanläggningar. En petrokemisk anläggning t. ex. består av ett antal
cisterner och kilometerlånga rörledningar. Varje cistern är naturligen ett
komplett inventarium, men hur skall delar av rörsystemet behandlas?
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967 n
Invändningar kan också riktas mot den föreslagna minimigränsen. Departementschefen
har föreslagit att, så snart ett objekt har lägre värde än
500 kronor, reduceringsregeln inte skall gälla vare sig vid leverans av enstaka
exemplar eller om så många exemplar leveras att det totala försäljningsvärdet
överstiger 500 kronor. Det räcker således inte med att
fråga är om typiska inventarietillgångar. Ett mejeriföretag t. ex. som håller
sig med en uppsättning flaskor för transport av mjölk eller ett oljeföretag
som håller sig med bensinfat eller ett speditionsföretag som har ett betydande
containerinnehav, vilka varor förutsätts kosta mindre än 500 kronor
per styck, kan således inte utnyttja reduceringsregeln, även om anskaffningar
av dessa tillgångar uppgår till betydande belopp.
Regeln skulle favorisera mindre standardiserade varor eller sådana varor
som genom sin storlek eller mer påkostade utförande kommer ovanför
500-kronorsgränsen. Departementschefen har i sitt anförande över huvud
taget inte ens antytt denna problemställning beträffande konkurrensen
mellan olika varuslag. Sådan verksamhet vari många smärre inventarier
utnyttjas exempelvis jordbruk och hantverk — skulle i särskild grad få
sin situation försämrad.
Motionärerna tror inte det är möjligt att i någon större grad minska de
praktiska olägenheterna med reduceringsregeln. Det finns enligt deras mening
inte heller någon som helst garanti för att departementschefens bedömningar
rörande de praktiska konsekvenserna är riktiga. För att över
huvud taget kunna göra en tillförlitlig bedömning av de praktiska konsekvenserna
av den föreslagna ordningen i förhållande till den rådande och
angelagenhet sgraden för en ändring erfordras uppenbarligen en fylligare utledning
än den som framlagts i propositionen. Förslagen där bygger på
framställningar från ett par näringslivsorganisationer, vilkas framställningar
grundats på praktiska omständigheter. Intet av förslagen har emellertid
utformats på tillnärmelsevis det sätt som dessa organisationer ifrågasatt.
Innan frågan bedöms slutgiltigt bör propositionen kompletteras med yttranden
t rån sakkunniga instanser.
Motionärerna föreslår att man i stället för de i propositionen föreslagna
ändringarna inför en bestämmelse som ger köparen möjlighet att göra avdrag
vid sin skatteredovisning om han inköpt en investeringsvara med full
skatt ehuru reducerad skatt bort utgå. Om köparen hade möjlighet att vid
sin skatteredovisning göra avräkning för vad han erlagt för mycket i skatt,
skulle säljaren i tveksamma fall inte behöva hysa samma betänkligheter
mot alt ta ut full skatt, och han skulle befrias från att utreda förhållanden
om vilka endast köparen har kännedom. Man skulle också därigenom lösa
de svårigheter som föreligger då inte ens köparen vid inköpstillfället vet
hur varorna skall användas, en företeelse som är mycket vanlig exempelvis
Od kommunala inköp, där vissa inventarier är avsedda för ett sådant verk
som självt kan göra inköp till reducerad skatt, medan andra går till sådana
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967
myndigheter som inte äger denna möjlighet. Ur kontrollsynpunkt skulle
också mycket vara att vinna genom att köparen i nämnda fall skulle bli
ansvarig för reduceringsåtgärden.
I propositionen upptas också ett förslag som inte äger samband med reduceringsregeln,
nämligen frågan om behandlingen av s. k. fasta maskiner.
Alltsedan tillkomsten av varuskatteförordningen har åtskillnad gjorts
mellan å ena sidan vad som skattemässigt är att betrakta som fastighet och
å andra sidan vara, dvs. objekt av lös egendoms natur. Därmed har också
gällt att arbetsprestationer på egendom som är att hänföra till fastighet inte
varit underkastade beskattningen. Det är nämligen en bärande konstruktion
i förordningen att endast tjänsteprestationer på lös egendom, dvs. vad
som är vara, kan bli föremål för varubeskattningen. Det sagda har inneburit
att såväl arbetet med uppförandet av en fast maskin som tjänsteprestationer
på maskinen sedan den väl har installerats, exempelvis reparationsoch
underhållsarbete, över huvud taget inte blivit föremål för beskattningen.
Då reduceringsregeln infördes år 1965 var det aldrig tal om någon ändring
i detta förhållande. För att inte vid 1965 års skattesatshöjning fördyra
just denna typ av investeringar — vilka dels beloppsmässigt är av stor betydelse
och dels sker företrädesvis inom den industri som i dagens läge har
den hårdaste konkurrensen att möta från utländska företag — var det tvärtom
nödvändigt både att regeln om skattefrihet för tjänsteprestationer bibehölls
oförändrad och att reduceringsregeln vid inköp av maskinerna fick
tillämpas.
Då departementschefen nu uttalar att det är principiellt oriktigt att man
skall kunna erhålla en skattelindring utöver vad de allmänna reglerna ger
har han glömt bort sin egen motivering för reduceringsregeln. Det är över
huvud taget inte möjligt att följa departementschefens argumentering då
han med utgångspunkt från reduceringsregeln — som beträffande fasta
maskiner endast kan få tillämpning på materialleveranser — kommer fram
till att de alltsedan varuskatteförordningens tillkomst skattefria tjänsteprestationerna
avseende sådana maskiner skall bli föremål för beskattning.
Någon rimlig anledning varför just dessa särskilt betydelsefulla och särskilt
kostbara maskiner skulle undantas från reduceringsregeln har han över
huvud taget inte kunnat framleta.
Det kan nämnas att arbetskostnaderna för denna typ av tillgångar ofta är
mycket betydande, och det ges flerfaldiga exempel på att de uppgår till
lika stort belopp som materialkostnaderna för en fast maskin. Den föreslagna
ordningen skulle med andra ord medföra en fördubbling av omsättningsskatten
vid monteringen, vartill kommer den kostnadsfördyring som
skulle inträda för det löpande underhållet. Bland objekt av denna art kan
nämnas pappersmaskiner, ett stort antal maskiner inom stålproduktionen,
vissa ugnar, petrokemiska anläggningar m. fl. Vissa beräkningar tyder på
att värdet av de årligen installerade fasta maskinerna uppgår till åtminstone
Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967 13
en miljard kronor, och sannolikt uppgår underhåll och reparationer av sådana
maskiner till ungefär lika stort belopp per år. Om dessa siffror är
riktiga skulle förslagen i propositionen innebära eu merbeskattning på kanske
100 milj kronor per år eller mer.
I motionen 11: 905 framhålls att de i propositionen framlagda förslagen
kommer att medföra vissa definitions- och gränsdragningsproblem. Exempel
harpå torde bl. a. finnas inom motorbranschen. Frågan uppkommer i
första hand om vilka investeringar som är att hänföra till komplett maskin
eller annat komplett inventarium. Det är för säljaren ofta ogörligt att bedöma
olika kunders förhållanden i vad avser förslitning, som därmed påverkar
företagets planenliga avskrivning. Mot denna bakgrund förefaller det
motionärerna välmotiverat att, i den händelse riksdagen beslutar enligt propositionen,
riksskattenämnden får i uppdrag att där så är behövligt efter
samråd med berörda branschorganisationer fastställa riktlinjer för reduceringsregelns
tillämpning, exempelvis genom upprättande av förteckningar
over sådana maskiner och inventarier för vilka skatten skall reduceras.
Som ovan angivits är hemställan i motionerna I: 721 och II: 901 densamma
som i de vid höstsessionens början väckta motionerna I: 861 och II: 1066,
men i de sistnämnda motionerna åberopas nya omständigheter, som enligt
motionärernas mening ytterligare framhäver behovet av de åtgärder som
föreslagits i motionerna 1:721 och 11:901. Bl. a. åberopas ett regeringsrattsutslag
den 4 april 1967 enligt vilket Luleå stad förvägrats avdrag för
-lärdeminskning på elverkets jordkablar. Utslaget motiveras med att ledningar
under jord varken är att hänföra till byggnad eller till inventarier
1 den av staden bedrivna rörelsen. Detta utslag är ägnat att förskjuta kostnadsjämförelsen
mellan jordkabelledningar och luftledningar på ett sätt,
som inte är önskvärt med hänsyn till angelägenheten av att inom tätare bebyggelse
övergå från luftledningar till de från flera synpunkter mindre
hindersamma jordkabelledningarna.
Skulle regeringsrättens ovannämnda utslag tas som anvisning beträffande
tillämpningen av varuskatteförordningen, vilket förefaller motionärerna
rimligt anta åtminstone i vad gäller de kommunala elverkens jordkabelnät,
så blir den snedvridande effekten på den naturliga tekniska utvecklingen
än mera markant. Utöver den i proposition nr 47 påtalade gränsdragningen
mellan ledningar framdragna över ledningsägarcns egen respektive över
annans mark kan man alltså få eu gränsdragning mellan olika slags ledningar
och eventuellt mellan olika företagsformer. Lägges därtill att vid
skattetillämpningen åtskillnad börjat göras mellan kommunala elverk allt
eftei deras styrelseform, framstår situationen som nästan omöjlig att bemästra
såväl för eldistributörerna, dvs. de slutliga varuskattebetalarna, som
för deras skattskyldiga materialleverantörer. Behovet av eu förenkling av
varuskatteförordningen eller i vart fall av dess tillämpning i fråga om elled
-
14 Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967
ningar är därför enligt motionärernas mening uppenbart. Om det sålunda
nu kan göras gällande, att proposition nr 47 för de kommunala elverkens
del ej skulle leda till nämnvärd skatteskärpning så skulle dock en sådan
effekt uppstå för de enskilda och kooperativa företag, som bedriver eldistribution
särskilt på landsbygden, liksom för de hel- och halvkommunala eller
statliga elverksbolagen. Än mer utpräglat blir detta motsatsförhållande om
konsekvenser med avseende på varuskatten dras ur ovannämnda regeringsutslag.
Resultatet av det förslag som framlagts i proposition nr 47, skulle
då bli att man för att undvika en eventuell skattelättnad för kommuner
med egna elverk genomförde en väsentlig skatteskärpning för alla övriga
eldistributionsföretag. När riksdagen år 1965 tog ställning till en höjning
av varuskatten, ingick som ett väsentligt element »att i möjligaste mån
undanta näringslivets investeringar från en höjd beskattning». I enlighet
härmed infördes reduceringsregeln och i propositionen uttalades särskilt
att »regeln bör gälla all yrkesmässig verksamhet och sålunda omfatta även
sådant som trafikväsendet samt produktionen och distributionen av elkraft
och gas». De eldistribuerande företagens väsentligaste investeringar är utbyggnaden
av de elektriska ledningsnäten, antingen dessa utförs som jordkabelnät
eller som luftledningsnät.
Med den tolkning som varuskatteförordningen i dag erhåller och än mer
med de tillämpningsbestämmelser, som föreslås i proposition nr 47, har de
ursprungliga intentionerna nästan helt förfelats för eldistributörernas vidkommande.
Genom bifall till det förslag, som framlägges av motionärerna,
skulle riksdagen däremot återställa förhållandena till vad som förutsattes
vid ställningstagandet år 1965.
Motionärerna förordar den ändringen av de i propositionen föreslagna anvisningarna
till 9 § förordningen om allmän varuskatt att i andra stycket
andra meningen uteslutes orden »elektrisk kraft», varjämte i slutet av första
stycket införes följande tillägg:
Såsom vara skall därjämte räknas ledning i, på eller över marken för
överförande av elektrisk kraft, även om marken tillhör ledningens ägare.
Vid riksdagens början väckta motioner med anknytning till de frågor som
behandlas i propositionen
Keduceringsregelns tillämpning i fråga om vissa inventarier i bl. a. jordbruk
Frågan om reduceringsregelns tillämpning på fasta maskiner och fasta
inventarier i jordbruk och skogsbruk tas upp till granskning i motionerna
1: 560 och 11:712. Motionärerna konstaterar att det föreligger en skillnad
mellan jordbruk och skogsbruk å ena sidan och rörelse å andra sidan när
det gäller skattereducering på dylika inventarier. Denna olikhet beror på
att fasta maskiner i rörelse, som åsätts särskilt maskinvärde, anses falla
under reduceringsregeln, vilket innebär att praktiskt taget alla maskinin
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967 15
vesteringar i rörelse i den mån varaktighetstiden överstiger tre år, blir föremål
för skattereducering, under det att fasta maskiner och inventarier i
jordbruk och skogsbruk betraktas som fastighetstillbehör, vilka inte faller
under reduceringsregeln. Monteringskostnad för sådana maskiner och inventarier
utgör inte skattepliktig tjänsteprestation vare sig i rörelse eller
i jordbruk och skogsbruk på grund av att tjänsteprestationen i båda fallen
avser fastighet. Olikheten leder till ökade kostnader för lantbruket i fråga
om investeringar, som till sin karaktär är helt likartade med rörelsesidans.
Detta anser inte motionärerna vara tillfredsställande. Gränsdragningen mellan
fast maskin tillhörig byggnad och lös maskin är dessutom betydligt svårare
att göra i fråga om jordbruksfastighet än i fråga om rörelsefastighet.
Frågan om reduceringsregelns tillämpning vid försäljning av fasta maskiner
och inventarier för användning i jordbruk och skogsbruk har därför i
praktiken visat sig vara praktiskt taget olöslig. Detta är inte förvånande
eftersom motsvarande problematik i samband med inkomsttaxeringen uppvisar
talrika exempel på oklara fall trots att reglerna vid inkomsttaxeringen
haft oförändrad lydelse under lång tid. Motionärerna anför som exempel ett
förhandsbeskedsärende, där frågan gällde om s. k. grisningsbur var afl hänföra
till fast inredning i byggnad eller till löst inventarieföremål. Regeringsrätten
fastslog att buren i fråga utgjorde fast inredning under det att riksskattenämnden
i sitt förhandsbesked hänförde buren till löst inventarieföremål.
Att i varuskatteförordningen förutsätta att dylika gränsdragningar
skall göras av den skattskyldige är inte rimligt. Om i stället gränsen för
bedömningen flyttades på det sättet att fasta maskiner och fasta inventarier
i jordbruk och skogsbruk i varuskattehänseende betraktades som investeringsvaror
skulle större delen av de nuvarande gränsdragningsproblemen
automatiskt bortfalla.
Motionärerna tar också upp frågan om reduceringsregelns utformning
i fråga om reservdelar. I anslutning till reduceringsreglens ikraftträdande
utfärdades anvisningar av riksskattenämnden, vari uttalades att reduceringsregeln
skulle tillämpas på sådana reservdelar som är att hänföra till
investeringsvara. Begreppet investeringsvara anknöts samtidigt till maskiner
och andra döda inventarier med en beräknad varaktighetstid av
mer än tre år, d. v. s. varor som kan kallas avskrivningsobjekt. Det förhållandet
att uttrycket avskrivningsobjekt användes i sammanhanget föranledde
att de skattskyldiga ansåg det uteslutet att reservdelar i normalfall
skulle kunna utgöra investeringsvara, eftersom kostnad för inköp av reservdelar
icke brukar aktiveras på konto för inventarier o. d. utan hänföras till
omkostnad. Praktiskt taget all försäljning av reservdelar har därför under
lång tid belagts med full varuskatt. Sedemera har regeringsrätten i ett förhandsbeskedsärende
fastslagit att reduceringsregeln skall tillämpas på
reservdelar under förutsättning att varaktighetstiden överstiger tre år och
tillhandahållandet sker för stadigvarande användning i jordbruk, skogs
-
16
Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967
bruk, rörelse eller annan yrkesmässig verksamhet. Utslaget innebär att
vid försäljning av reservdelar en bedömning av varaktighetstiden måste
göras. I praktiken är emellertid en sådan bedömning av arbetstekniska skäl
omöjlig att göra dels på grund av reservdelssortimentens storlek, dels med
hänsyn till att bedömningen skall göras med utgångspunkt från den normala
varaktighetstiden för reservdelen i fråga i den av köparen bedrivna
verksamheten. För att belysa storleksordningen kan nämnas att antalet
reservdelar till enbart lantbrukets maskiner rör sig om över 100 000 olika
detaljer. En förenkling är därför nödvändig. Det är uppenbart att värdemässigt
sett större delen av reservdelsförsäljningen för användning i jordbruk,
skogsbruk, rörelse och annan yrkesmässig verksamhet faller under
reduceringsregeln. Från kostnadssynpunkt är det angeläget att reduceringsregeln
får tillämpas på reservdelar. För att uppnå en nödvändig förenkling
bör enligt motionärernas mening en framkomlig väg vara att låta reservdelarna
följa maskinen, d. v. s. låta reduceringsregeln bli tillämplig på reservdel,
om den maskin vartill delen skall användas faller under reduceringsregeln.
Rednceringsregelns tillämpning på visst byggande
Det industrialiserade byggandets växande betydelse framhålls inledningsvis
i motionerna 1: 321 och II: 405. Ett byggnadssätt, som synes få
stor betydelse för det framtida småhusbyggandet, är skivhusmetoden. Denna
skiljer sig från övriga system för tillverkning av monteringsfärdiga
trähus därigenom, att byggnaderna levereras fullt färdiga — målade och
med all installation på plats. Den enda uppdelningen av byggnaden är den
uppdelning i delar —- »skivor» — av lämpliga mått som betingas av transportmedlen.
Rent administativt belastas emellertid detta byggnadssätt
av det förhållandet att vissa installationsenheter (kylskåp in. m.), som i
detta fall kommer till byggnadsplatsen färdigmonterade i byggnaden, ej
åtnjuter samma nedsättning i allmän varuskatt som byggnaden i övrigt.
Detta medför tungroddhet och visst avbräck.
I motionerna I: 416 och II: 534 hänvisas beträffande motiveringen till de
av samma motionärer väckta motionerna I: 391 och II: 496. I sistnämnda
motioner hävdas bl. a. att omsättningsskattens nuvarande konstruktion
gör att den verkar hämmande på utvecklingen mot ett ökat industriellt
byggande. Då omsättningsskatt utgår på material men ej på arbetskostnader
blir skattesatsen högre vid rationellt byggande med prefabricerade
element än då allt byggnadsarbete utföres på platsen. Denna omsättningsskattens
negativa inverkan på det industriella byggandet gör att skattens
konstruktion måste bli föremål för omprövning.
17
Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967
Reducering sregelns avskaffande
Yrkandet i motionerna I: 5S8 och II: 709 om avskaffande av den gällande
reduceringsregeln för bl. a. industrins maskininvesteringar ingår som ett
led i ett allmänt ekonomiskt principuttalande, där bl. a. räntenivån diskuteras.
Nuvarande höga räntenivå motiveras med bristande balans i tillgång
och efterfrågan på kapital. Med den höga räntan avses att hålla tillbaka efterfrågan
på investeringsmedel. Den frågan anmäler sig då, varför statsmakterna
å ena sidan söker stimulera industriinvesteringarna genom lägre omsuttag
på vissa investeringsvaror men samtidigt söker hålla tillbaka dem genom
en exceptionellt hög räntefot. Vore det inte — frågar motionärerna —
med hänsyn till den av utvecklingen betingade växande lånefinansieringen
av industriinvesteringarna bättre att göra omsättningsskatten lika för alla
och i stället sänka räntenivån? Inte minst för expanderande företag betyder
den höga räntenivån betydligt mera än reduceringsregeln för oms på vissa
investeringsvaror.
Övriga vid riksdagens början väckta motioner
Undantag från skatteplikt
Proteser
Undantaget från skatteplikt för läkemedel åberopas i motionerna I: 63 och
II: 85 till stöd för att också proteser bör bli skattefria. Det är från social synpunkt
angeläget, att hjälpmedel av detta slag inte onödigtvis fördyras. Ortopediska
hjälpmedel bekostas visserligen numera av statsmedel och den enskilde
drabbas därför inte av kostnadsfördyringen genom skatten. Genom
att undanta proteser från skatteplikt skulle man automatiskt undanröja den
olikformighet i varubeskattningen på tandvårdsområdet som består däri,
att dentaltekniska arbeten som utförs på fristående laboratorier belastas
med varuskatt, medan samma arbeten utförda av hos tandläkarna anställda
tekniker blir skattefria. Denna olikformighet i beskattningen utgör från konkurrenssynpunkt
en belastning för laboratorierna och bidrar till att tandläkarna
i många fall föredrar att anställa egna tekniker i stället för att anlita
fristående dentallaboratorier. Varuslcattebestämmelserna motverkar enligt
motionärernas mening en effektiv arbetsfördelning på detta område.
Motionärerna i motionerna I: 157 och II: 196 åberopar också skattefriheten
för läkemedel till stöd för att proteser bör få samma behandling. En person
som är i behov av en protes för att kunna leva ett någorlunda normalt
liv eller som t. o. m. är beroende av protes för sitt uppehälles skull måste
vara att betrakta som i minst lika hög grad vårdbehövande som den patient
vilken behöver t. ex. ett stödförband för en vrickad fot.
I ännu skarpare belysning kommer denna orättvisa om man jämför olika
behandlingar inom tandvården. Enligt varuskatteförordningen hänföres utdragning
av tänder till tandvård. Att ersätta dessa tänder med protes för att
2f Bihang till riksdagens protokoll 1967. 7 samt. Nr 55
18 Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967
kunna bibehålla nödvändig tuggförmåga anses emellertid inte som tandvård
utan är med nuvarande bestämmelser belagt med varuskatt.
Konst
I motionerna 1:156 och 11: 189 framför motionärerna som huvudmotivering
för det i motionerna begärda undantaget från skatteplikt för konst
som säljs på utställning att skattefriheten skall ses som ett utflöde av principen
att den ersättning en konstskapare får för sin konstnärliga produktion
skall vara befriad från varuskatt. Så är ju nu fallet beträffande den ersättning
en författare får för sitt manuskript. Det bör vara tillräckligt att omsättningsskatten
tas ut på det material som används vid konstframställningen.
Motionärerna anser att man bör iakttaga försiktighet vid medgivanden av
undantag från den allmänna varuskatten, men om man i detta fall skulle ta
bort omsättningsskatten, drar man bara ut konsekvensen av det undantag
riksdagen redan medgett för konst som säljs i konstnärens ateljé. Majoriteten
i bevillningsutskottet har menat att om riksdagen bifaller motionsyrkandena
om undantag från skatt på konst som säljs vid utställning, skulle
nästa steg bli krav på undantag av skatt även vid försäljning i konsthandel.
Någon grund för dessa farhågor finns inte enligt motionärernas mening.
Bevillningsutskottet uttalade vid 1966 års riksdag att stöd åt konstnärligt
skapande bör ske på andra vägar än genom skattebefrielse. Resonemanget
kan låta bestickande, men i verkligheten är det stöd som påtalats synnerligen
bristfälligt. Det är framför allt de yngre och okända konstnärerna som
är hänvisade till utställningar för att få kontakt med den köpande allmänheten
och för att bli recenserade i tidningarna. Det är kanske först efter ett
flertal utställningar som de kan räkna med att vara så kända att de blir uppsökta
i sin ateljé av någon köpare från allmänheten. Men då har de många
gånger blivit så framgångsrika att de också i övrigt har fått större ekonomiskt
utbyte av sin verksamhet. Problemet är obetydligt från statsfinansiell
synpunkt, men för de enskilda konstnärerna är det inte oviktigt. Ett avdrag
med 10 procent på vederlaget för en konstnärlig produkt är synnerligen
kännbart för konstnärerna.
Frågan om undantag från allmän varuskatt för konst som säljs på utställning
behandlas också i motionen II: 4U. Motionären gör gällande att det föreligger
en principiell skillnad mellan sådan försäljning och den vanliga
handeln. När den debuterande konstnären efter år av hårt dubbelarbete
äntligen kan presentera sina bästa arbeten genom en utställning, är det väsentliga
syftet att erhålla konstnärlig bedömning av kritik och allmänhet på
samma sätt som då kompositören framträder med ett musikaliskt verk eller
då skådespelaren uppträder inför publik. Det kommersiella syftet kommer
då kraftigt i bakgrunden.
Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967 19
Av detta framgår — anser motionären — att detta slags konstnärliga
verksamhet på intet sätt kan jämställas med det utbjudande av varor som
sker inom annan form av försäljning, exempelvis av kläder, möbler, matvaror
eller husgeråd. Det är för konstnären fråga om ett skapande, som ofta
subventioneras med annat arbete och som sällan betalar sig i början. Självklart
spelar det i sådana sammanhang en mycket stor roll för det stora flertalet
konstnärer, om de har att kämpa mot en omsättningsskatt. Den kan
inte ses som ett fristående problem. Det räcker inte med den rätta gnistan
och med att uppleva konstens egen låga inombords. Konstnärernas försörjningsproblem
måste också lösas. Detta skulle i hög grad underlättas, om
varuskatten slopades vid utställningar. Beskattningen av den rent affärsmässiga,
alltmer vidgade konsthandelns försäljning är självklar. Den skatten
kan inte ifrågasättas. Däremot syns rimligt och rättvist att konstnärens
förstagångsprestation vid avyttring av konstverk till den köpande allmänheten
inte varubeskattas. De administrativa svårigheterna vid gränsdragning
mellan beskattade och obeskattade konstverk syns kunna undanröjas
genom att följande principer tillämpas:
1) Förstagångsförsäljning vid utställning av en konstnärs verk, direkt
från denne eller via kommissionär enligt kontrakt, skall icke varubeskattas.
2) Konsthandlares, kommissionärers in. fl. försäljning av konst, som icke
utgör sådan förstagångsförsäljning, skall varubeskattas.
3) Vid deklaration av varuskattepliktig konstförsäljning skall även den
icke varuskattepliktiga konstförsäljningen redovisas.
Engångsemballage för sopor
I motionen II: 523 hävdas att samhällsutvecklingen på ett markant sätt
aktualiserat soprenhållning och därmed sammanhängande frågor.
Under senare år har uppsamling av sopor och avfall i säckar av kraftpapper
praktiserats i ökad omfattning. Metoden tillgodoser inte bara högt ställda
krav på hygien och trivsel utan också möjligheter till rationaliseringar
från såväl praktisk som ekonomisk synpunkt. Bostadsföretag i skilda delar
av landet har klart positiva erfarenheter av engångsemballaget genom att
redovisa besparingar för tillsyn och andra hanteringsåtgärder. Den allmänna
varuskatten har emellertid inneburit att engångsemballage för sopor hämmats
i sin utveckling inte minst beroende på att mera konventionella uppsamlingsanordningar
gynnats genom den s. k. reduceringsregeln, eftersom
det här vanligen är fråga om inventarier med beräknad varaktighet av mer
än tre år. Det måste enligt motionärernas mening anses otillfredsställande
att den allmänna varuskatten skall ha en hämmande inverkan på den hygieniska
utvecklingen och förhindra en rationell sophantering. Myndigheter
inom hälsovården och ledande hygieniker arbetar för att metoden skall få
sin praktiska tillämpning i stort. Det bör därför vara angeläget att skapa
20
Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967
ekonomiska förutsättningar för systemet så att skattemässiga regler inte
skall bli till hinder i en fråga av stor allmängiltig betydelse.
Skattskyldighet
Visst undantag för stat och kommun
Motionärerna i motionerna 1: 62 och II: 85 vänder sig mot det vid 1965
års riksdag införda undantaget från skattskyldighet för verksamhet som
staten eller kommun bedriver med syfte uteslutande att tillgodose egna behov.
Som bakgrund hade undantaget den samverkan som etablerats mellan
försvarets fabriksstyrelse och vissa landsting i fråga om sjukhustvätt.
När ett landsting sköter sin sjukhustvätt, utgår — framhåller motionärerna
— naturligtvis ingen allmän varuskatt på tvättkostnaden. Om tvätten
ombesörjes av ett enskilt företag, är detta däremot skyldigt att erlägga varuskatt.
Detta var före ikraftträdandet av 1965 års beslut också fallet när försvarets
fabriksverk åtog sig tvätt för landstingen. Genom den ändring som
då kom till stånd befriades försvarets fabriksverk från erläggande av allmän
varuskatt i dylika fall. Någon egentlig konkurrens med enskild verksamhet
ansågs inte föreligga.
En inte helt obetydlig konkurrens har dock funnits på detta område, då
landstingen tidigare i viss omfattning anlitat enskilda tvättinrättningar, vilkas
konkurrensförmåga emellertid blivit väsentligt nedsatt, sedan statens
fabriksverk befriats från allmän varuskatt för tvätt åt landstingen. Verkningarna
har också börjat visa sig i form av uteblivna order från landstingsinrättningarna.
Även i fråga om uniformstillverkning för statens och kommunernas behov
har skattefriheten för försvarets fabriksverk visat sig konkurrenshämmande.
Centrala beklädnadsverkstaden (CBV), som sorterar under statens
fabriksverk, tillverkar uniformspersedlar och konkurrerar på detta område
med flera enskilda företag. Konkurrensen snedvrids emellertid av att CBV
i motsats till de privata tillverkarna inte behöver betala allmän varuskatt
vid leveranser till statliga och kommunala verk. Det rör sig här om civila
uniformer, t. ex. för polis- och järnvägspersonal. En klädkonsumtion, som
i varje fall till en del måste anses som privatkonsumtion, har härigenom
blivit fritagen från varuskatt.
I själva verket bildar den offentliga sektorn — staten, landstingen och
primärkommunerna — i varuskattehänseende ett frihandelsområde, inom
vilket myndigheterna kan handla med varandra och arbeta åt varandra utan
att betala varuskatt, medan enskilda företag inte kan komma in på denna
marknad utan att belastas med skatt. Med tanke på särskilt den statliga
verksamhetens rika differentiering framstår detta förhållande som en allvarlig
diskriminering av det enskilda näringslivet på områden där konkurrens
kan förekomma.
Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967
21
Beskattningsvärde
Beskattningen av transportkostnader för tunga eller skrymmande varor
I motionerna 1: 590 och II: 720 lämnas en redogörelse för hur den allmänna
varuskatten verkar i fråga om transportkostnader. Innebörden av reglerna
är att varutransport, som utförs av en gentemot säljaren fristående
fraktförare, d. v. s. en yrkesmässig trafikutövare, är fri från varuskatt medan
skatt utgår på samma transport då den utförs av säljaren genom dennes
egna firmabilar. Detta har lett till en snedvridning i konkurrensen, särskilt
när det gäller tunga eller skrymmande varor, där transportkostnaden ofta
är relativt hög i förhållande till själva varupriset. Framför allt drabbas
\aror
gods, trävaror, järn och stål samt fabriksgjorda byggnadselement, som av
säljaren levereras på byggnadsplatsen. Efter höjningen av varuskatten till
It procent har konkurrenssituationen blivit än mer besvärande. Firmabilarna
har blivit direkt diskriminerade i varuskattehänseende. Leverantörerna
har på köparens begäran i allt större utsträckning tvingats anlita fristående
åkare medan den egna bilparken blir dåligt utnyttjad. Härigenom
motverkas de aktuella strävandena att industrialisera byggnadsproduktionen.
Transportkostnaderna uppgår ofta till 10—20 procent av varuvärdet.
Frågan har därför ej ringa ekonomisk betydelse. Principiellt måste skatten
alltid vara konkurrensneutral. Den lämpligaste lösningen är enligt motionärernas
åsikt att skattefriheten för transporter som utförs av fristående
traktförare, utsträcks till sådana fall där transporterna utförs med säljarens
egna lastfordon, under förutsättning att transportkostnaden debiteras särskilt
och inom ramen för taxan för den yrkesmässiga lastbilstrafiken. Ett
beslut i denna riktning skulle främja den beslutade liberaliseringen på trafikområdet.
Övriga frågor
Uppbördsterminerna
I motionerna I: 158 och II: 193 erinras om att såväl preliminär A- och Bskatt
som preliminär allmän varuskatt skall inbetalas de sex udda månaderna
under året och inom uppbördsterminer som nära sammanfaller. Detta
töi hallande medför varannan manad en »likviditetskramp» inom näringslivet.
Många företag försenar på grund av de stora samtidiga skatteinbetalningarna
likvideringen av sina leverantörfakturor. Detta leder i sin tur till
att likviditeten även hos leverantörerna — industriföretag, råvaruleverantörer
och grossistföretag påverkas i negativ riktning, vare sig dessa själva
är redovisningsskyldiga för allmän varuskatt eller ej. Motionärerna hänvisar
också till att Svenska bankföreningen i en skrivelse den 21 juni 1966 till
Kungl. Maj :t framhållit att den nuvarande uppbördsperiodiciteten medför
22
Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967
avsevärda olägenheter även för bankerna genom att likviditetspolitiken försvåras,
och att kostnadsfördyringar uppkommer i den mån bankerna för att
förbereda sig för uppbördsterminerna nödgas hålla en kortfristig likviditet
av betydande omfattning.
En möjlighet att i väsentlig mån komma till rätta med dessa problem är
att förlägga uppbördsterminerna för varuskatten till jämna månder, varvid
uppbörden av varuskatt kommer att sammanfalla med inbetalningen av
arbetsgivaravgifterna.
Motionärerna framhåller att enligt en till motionerna bifogad promemoria
kan skillnaden i total uppbörd mellan två på varandra följande månader
uppgå till storleksordningen 4,2 miljarder kr. Vid ett genomförande av den
i motionerna förordade ordningen skulle skillnaden i motsvarande fall Komma
att röra sig om ca 2,5 miljarder kr. Även om differensen alltjämt blir
avsevärd skulle likväl en betydande utjämning ske i fråga om påfrestningarna
på likviditeten.
Det förhållandet att, med det ovan förordade systemet, en av redovisningsperioderna
för allmän varuskatt skulle komma att omfatta månaderna december
och januari och därför normalt fördela sig på två bokföringsår synes
enligt motionärernas mening inte medföra olägenheter av sådan art att de
kan tillmätas avgörande betydelse. Inte lieller behöver nämnvärda problem
uppstå i samband med omläggningen. Vid genomförandet av en författningsändring
kan förslagsvis den första redovisningsperioden utsträckas till att
omfatta månaderna januari—mars och uppbörd av varuskatt således ske i
april för hela den ifrågavarande tremånadersperioden. Motionärerna understryker
angelägenheten av att en sådan förskjutning av uppbördsterminerna
mellan direkt och indirekt skatt fastlägges om mervärdeskatt införes.
Skatt i partihandelsledet
I motionen I: 570 gör motionären gällande att den allmänna varuskatten
strider mot vad som tidigare ansetts grundläggande för demokratiska beskattningsprinciper.
Det har sagts att allmänna varuskattens stora fördel
är att den slår lika över hela fältet. Den drabbar livsmedel och andra nödvändighetsvaror
lika, sägs det, men dessa varor spelar en mycket större roll
i barnfamiljernas och de sämre ställda inkomsttagarnas budget än i de
förmögnares. Den som har större lyxkonsumtion kan kompensera skatteskruven
med att minska sina umbärliga inköp. Det är betydligt svårare att
minska konsumtionen av nödvändighetsvaror. Motionären anser det vara ett
godtyckligt system att ge avdrag och samtidigt ta ut en höjd skatt av människor
som föga har att avstå, utan väl behöver ett utlovat skydd för ett
snävt beräknat existensminimum. — De sociala skadeverkningarna för
sjuka, för dem som av ekonomiska förhållanden något år inte har nämnvärd
skattepliktig inkomst, för skuldsatta studerande och andra borde vara
uppenbara.
Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967
23
Lika naturligt som det är att lyxkonsumtion och — i mån som erfordras
— andra umbärliga varor beskattas, lika självklart borde det vara att nödtorften
icke fördyras.
Kunde prisbilliga livsmedel, mjöl och gryn, potatis, mjölk, smör och margarin,
liksom enklare arbetskläder och arbetsskodon undantas från beskattningen
skulle detta i realiteten innebära någonting motsvarande ett skattefritt
avdrag som särskilt vore till gagn för de lägre inkomsttagarna.
Mot detta har anförts att den omständigheten att skatten utgår i minuthandelsledet
försvårar möjligheterna att undanta ett flertal varor. Uttaget
vid minuthandel medför även i och för sig ett omfattande redovisningstrassel.
Antalet detaljhandelsbutiker har beräknats till inemot 70 000. Därtill
kommer i många fall skatteuttag även direkt från hantverksföretag, service-
och småindustriföretag. Klart är att redovisningen av uppburen oms
för många som bedriver verksamheten i ringa skala och utan särskild personal
för bokföring bereder bekymmer. Det är enligt motionärens mening
därför uppenbart att ett överflyttande av varuskatten till partihandels- och
förädlingsstadiet innebär ett förenklat uppbördssystem, särskilt om företagarnas
personliga uttag eller direktförsäljningar i den mån de är av ringa
omfattning undantas. Därigenom skulle även socialt motiverade undantag
utan svårighet kunna genomföras liksom en differentiering som hårdare
drabbar lyx- och överflödskonsumtion. Att procentsatsen generellt måste
höjas om skatten uttas i partihandels- och fabriksledet är naturligt då partipriserna
är avsevärt lägre. Vid en sådan justering skulle skatten också kunna
avvägas så, att täckning erhålls för bortfallen vid de socialt betingade
undantag som ovan förordats.
Sammanfattning av vissa yttranden i ärendet
Med anledning av bl. a. det motionsvis framförda önskemålet om ytterligare
utredning beträffande de i propositionen behandlade frågorna har utskottets
kansli på uppdrag av utskottet anhållit om yttranden i frågan från
följande myndigheter och organisationer: generaltullstyrelsen, kommerskollegium,
riksskattenämnden, överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Malmöhus
län, länsstyrelsen i Örebro län, Elektriska installatörsorganisationen
EIO, Rörledningsfirmornas riksförbund, Svenska elverksföreningen, Svenska
kraftverksföreningen, Sveriges grossistförbund, Sveriges hotell- och restaurangförbund,
Sveriges industriförbund och Sveriges lantbruksförbund.
Kansliet har fått svar från samtliga tillfrågade utom kommerskollegium.
Rörledningsfirmornas riksförbund har hänvisat till en av förbundet till
riksskattenämnden gjord framställning, som inte redovisas här. Remissinstansernas
synpunkter återges här i sammandrag.
Riksskattenämnden redogör inledningsvis för nämndens ställningstagan
-
24 Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967
de i de olika frågor som lett fram till förslaget i propositionen samt för de
regeringsrättsutslag som redovisas i propositionen och konstaterar efter en
redovisning av vad nämnden i olika sammanhang erfarit om reduceringsregelns
tillämpning i praktiken att de nuvarande förhållandena inte är tillfredsställande.
Nämnden konstaterar att tillämpningen lett till en inte önskvärd
konkurrenssnedvridning med varuskatten som slagträ. Vidare framhålls
att nämnden i sitt yttrande inte bedömer ärendet med hänsyn till de
ekonomiska effekterna utan endast ur synvinkeln av önskvärdheten att få
enkla tillämpningsregler.
Med utgångspunkt härifrån tillstyrker nämnden den föreslagna värdegränsen
på 500 kr. Anknytningen till kommunalskattelagens regler för avskrivningsobjckt
anser nämnden kunna diskuteras med hänsyn till att det
inte finns någon enhetlig praxis om vad som är att anse som sådant objekt.
Om stadgandet likväl skall ha denna tolkning vill nämnden ha ett förtydligande
av vad som i sammanhanget avses med »normalt». Nämnden ifrågasätter
emellertid om inte större praktiska fördelar skulle vinnas om man
höjde värdegränsen till 1 000 kr. och samtidigt slopade kravet på att investringsvarorna
skall utgöra komplett maskin eller annat inventarium. Nämnden
motsätter sig inte det motionsvis framförda förslaget att ge köparen
avdragsrätt i den mån säljaren inte reducerat skatten där så bort ske men
framhåller samtidigt att denna möjlighet endast kan utnyttjas av skattskyldiga,
varför betydande delar av näringslivet kommer att stå utanför denna
möjlighet. Beträffande de föreslagna ändringarna i fråga om fasta maskiner
och ledningar konstaterar nämnden att förslagen överensstämmer med de
ståndpunkter som nämnden tidigare intagit i dessa frågor och att nämnden
inte funnit anledning frångå sitt tidigare ställningstagande.
Till riksskattenämndens yttrande är fogad en reservation av de tre företrädarna
inom nämnden för näringslivet. Reservanterna konstaterar att en
särskild reduceringsregel under alla förhållanden måste medföra komplikationer
för de skattskyldiga och ställer frågan om de föreslagna ändringarna
kan antas leda till några förenklingar. De finner att endast värdegränsen
kan antas innebära någon nämnvärd förändring i förhållande till gällande
ordning. Innan nya anvisningar hunnit utfärdas om vad som skall förstås
med komplett maskin eller del därav, kan befaras att samma osäkerhetstillstånd
kommer att inträda som rådde tiden närmast efter reduceringsregelns
införande. Efter att ha summerat olägenheterna av reduceringsregelns nuvarande
utformning föreslår reservanterna att regeln förenklas genom att
den utsträcks till att omfatta alla varor som är avsedda för stadigvarande
användning inom näringslivet. För att undvika dokumentationsskyldighet
vid smärre försäljningar liksom för att undvika skattebortfall anser reservanterna
att en värdegräns kan övervägas. Denna gräns bör inte sättas
lägre än 200 kr. men kan möjligen höjas något för att motverka skattebortfall.
Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967 25
Betiäffande de i propositionen föreslagna ändringarna i fråga om fasta
maskiner finner reservanterna att förslagen knappast skulle leda till sådan
förenkling att motiv iinns för att bryta den redovisningsrutin som nu utbildats
och därigenom skapa nya förvirrande gränsdragningar inom fastighetsområdet.
Reservanterna motsätter sig däremot icke det i propositionen framlagda
förslaget om ändrad behandling av ledningar.
I ett särskilt yttrande har ledamoten Thulin, som biträder majoritetens
mening, ifrågasatt om inte en mera radikal omläggning av reduceringsregeln
borde genomföras i detta sammanhang. Detta skulle kunna ske genom
att skattesatsen nedsätts för alla leveranser till näringslivet, alltså även
konsumtionsvaror och avpassas så att det sammanlagda skatteutfallet blir
oförändrat. Härigenom skulle systemet bli enkelt och lätthanterligt.
Överståthållarämbetet anser sig icke kunna nog understryka de av departementschefen
åberopade svårigheterna i fråga om reduceringsregeln
men framhåller samtidigt att åtskilliga av oklarheterna i lagstiftningen försvunnit
genom regeringsrättsutslag och anvisningar av riksskattenämnden.
Ämbetet belyser utförligt de svårigheter som förelegat och i vissa fall alltjämt
föreligger vid regelns tillämpning och visar hur skatten kommit att användas
för en illojal konkurrens. Ämbetet anser det tveksamt om införandet
av begreppet komplett inventarium verkligen kommer att medföra eftersträvade
förenklingar och finner den föreslagna utformningen av lagtexten
kunna ge anledning till tvekan om den rätta innebörden. Ämbetet bedömer
en värdegräns som nödvändig men lämnar frågan öppen om den bör sättas
högre än som föreslagits i propositionen. I fråga om fasta maskiner och ledningar
ansluter sig ämbetet helt till propositionens förslag.
Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller att dess varuskattekontor tilllämpade
en värdegräns på 200 kr. efter reduceringsregelns införande. Länsstyrelsen
redogör för den tolkning som enligt dess förmenande kunde göras
till stöd för en sådan gräns inom ramen för gällande lagstiftning och konstaterar
att en sådan gräns fungerade väl i det praktiska arbetet och vann
förståelse och uppskattning bland konsumenter och skattskyldiga. Länsstyrelsen
biträder i övrigt de synpunkter som framförs i propositionen och
framhåller avslutningsvis dels att kostnadsökningen för inventarieanskaffning
inom landets näringsliv skulle med utgångspunkt från de inom länet
restituerade skattebeloppen med anledning av den ändrade tolkningen av
reduceringsregeln alltså i huvudsak berörande montering av fasta maskiner
samt vissa reservdelar m. in. — kunna beräknas till ett minimibelopp
av 10 milj. kr. dels att denna kostnadsökning medför ökad rätt till avdrag
vid inkomsttaxeringen.
Länsstyrelsen i Örebro län biträder till alla delar förslaget i propositionen.
Generaltullstyrelsen, som är beskattningsmyndighet i fråga om den all
-
26 Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967
männa varuskatten vid införsel till riket, begränsar sitt yttrande till att avse
skattetekniska aspekter från import synpunkt. Styrelsen ställer sig tveksam
till möjligheterna att åstadkomma förteckningar över reduceringsberättigande
varor dels på grund av den mycket oklara innebörden av attributet
komplett och med hänsyn till det stora varusortiment det gäller. På grund
av att det inte finns några fasta normer angående vilka objekt som bör
göras till föremål för avskrivning och då det kan ifrågasättas om sådana
normer kan uppställas uttalar styrelsen även tveksamhet om lämpligheten
av kriteriet varaktighet. I enlighet härmed föreslår styrelsen att endast
kriterierna värdegräns och stadigvarande användning i yrkesmässig verksamhet
bibehålls. Den föreslagna värdegränsen vid 500 kr. finner styrelsen
väl vald. Styrelsen visar vidare genom exempel att den i propositionen föreslagna
gränsen inklusive skatt är omöjlig att tillämjia i vissa fall vid import
och föreslår därför en ändring av bestämmelserna av innebörd att 500-kronorsgränsen
vid införsel i stället skall avse ett beskattningsvärde exklusive
allmän varuskatt av 471 kr.
Vidare föreslås viss ändring av sista stycket av anvisningarna till 9 §
rörande frimärken, sedlar och mynt samt ett förtydligande av anvisningarna
till 18 § i fråga om eljest skattefria verktyg som ingår i maskinleverans.
Sveriges industriförbund betonar inledningsvis angelägenheten från handelspolitisk
synpunkt av att mervärdeskatt snarast införs och finner mot
denna bakgrund det tveksamt om några mera genomgripande förändringar i
den allmänna varuskatten bör vidtas nu. Förbundet betonar att rättsläget i
fråga om varuskatten, vilket var förvirrat omedelbart efter reduceringsregelns
införande 1965, numera inte är oklarare än pa andi-a skatteområden.
Grunden för Köpmannaförbundets framställning, som var de uppkomna svårigheterna
för vissa detaljhandlare att bestämma skattesatsen efter varans
uppgivna användning hos köparen, anser Industriförbundet inte längre \ara
aktuell, sedan regeringsrätten avgjort principfrågan om reduceringsregelns
räckvidd. Förbundet understryker vidare att lagtexten i 1965 års proposition
talar om investeringar utan någon inskränkning och att härmed måste
ha åsyftats bruttoinvesteringar, som alltså inbegriper kostnader för reparation
och underhåll. Den föreslagna begränsningen till nyinvesteringar innebär
att en ansenlig del av industrins årliga underhållskostnader, som uppskattas
till ca 2 miljarder, skulle undandras reduceringsregelns tillämpning.
I anslutning härtill redovisas vissa undersökningar som gjorts beträffande
den ökade skattebelastning som skulle uppkomma för olika branscher om
förslaget genomförs.
I fråga om den föreslagna 500-kronorsgränsens verkningar framhålls att
bestämmelsen skulle drabba inte bara redskap, verktyg in. m. inom jordbruk,
fiske, hantverk och mekaniska verkstäder utan också i stor utsträckning
varor inom industriproduktionen. Som exempel anförs textilbi anschen,
där den tekniska utvecklingen nödvändiggör utbyte av detaljer som var för
27
Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967
sig ligger under den angivna gränsen men som sammanlagt för vederbörande
industrier representerar betydande värden.
Den föreslagna begränsningen till komplett maskin eller annat komplett
inventarium finner Industriförbundet med hänsyn till de därom gjorda uttalandena
av departementschefen svår att tillämpa, då även delar till en
komplett anläggningstillgång skall kunna ha karaktär av komplett investeringsvara.
I sammanhanget anförs åtskilliga exempel på de tolkningssvårigheter
som bestämmelsen kan medföra.
Förbundet finner med utgångspunkt från den redovisade kritiken att
den i propositionen föreslagna utformningen av reduceringsregeln är behäftad
med sadana brister att den inte är tjänlig som grund för lagstiftning. I
stället föreslår förbundet att regeln förenklas genom att bestämmelsen får
gälla alla maskiner och inventarier oavsett varaktighetstid och att en eventuell
kompensation för härigenom uppkommande skattebortfall sker antingen
genom att försäljningar till ett sammanlagt belopp av 1 000 kr. undantas
från regeln eller att man inför en beloppsgräns, som inte bör sättas
högre än vad Köpmannaförbundet föreslagit.
Mot den i propositionen föreslagna bestämmelsen att fast maskin skall
behandlas som vara riktar Industriförbundet också en mycket utförligt
motiverad kritik. Bl. a. framlialls att förslaget inte kan motiveras med några
svårigheter för de skattskyldiga eller med att reduceringsregeln i fråga om
dessa maskiner skapat gränsdragningsproblem. Den i propositionen redovisade
grunden att fasta maskiner från skattesynpunkt bör behandlas på
samma sätt som lösa maskiner och andra inventarier kan förbundet inte
dela, då det anser att tjänsteprestationerna i fråga om de fasta maskinerna
är av en helt annan betydelse än i fråga om de lösa och att de fasta maskinerna
därför i stort sett bör behandlas som fast egendom i övrigt. I sammanhanget
åberopas att det finns fall där praktiskt taget en hel industrifastighets
byggnadsvärde utgörs av fast maskinvärde. För att belysa de
kostnadsfördyrande effekterna av förslaget lämnas exempel från olika
branscher inom framför allt den tunga industrin. Med utgångspunkt från
kostnadsfördyringen för ett undersökt järnverk beräknas kostnadsökningen
för järn- och stålverken till 10 å 12 milj. kr. per år. Utöver de ekonomiska
konsekvenserna framhåller förbundet också att bestämmelsen skulle
skapa nya komplikationer för skattskyldiga entreprenörer som utför arbeten
såväl på fastigheter som på fasta maskiner.
Vad angår den i propositionen föreslagna ändringen av beskattningen av
ledningar finner förbundet förslaget innebära vissa fördelar från förenklingssynpunkt,
men ifrågasätter om inte större hänsyn bort tas till förslagets
fördyrande effekt för kraftdistributörerna.
Avslutningsvis framhåller förbundet vikten av att ett smidigt övergångsförfarande
tillämpas, så att varken säljaren eller köparen drabbas av en
ökad skatt som de inte kunnat förutse.
28
Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967
Sveriges grossistförbund motsätter sig 500-kronorsgränsen och anser inte
att det visats skäl för att sätta gränsen högre än till 200 kr. Begränsningen
till kompletta inventarier anser förbundet medföra betydande gränsdragningsproblem
och väsentliga fördyringar. Som exempel anförs vissa typer
av separatorer där separatorkulan utgör 60 % av separatorns pris och
kostar ca 40 000 kr. Ersättningsleverans av kulan kan då knappast bli eu
komplett maskin som åtnjuter reducering. Förbundet motsätter sig också
bestämt ändrad beskattning av fasta maskiner med hänsyn till kostnadsfördyringen.
Däremot tillstyrkes förslaget i fråga om elledningar och andra
ledningar. Slutligen önskas möjligheter för köparen att erhålla restitution
eller avdrag i de fall säljaren debiterat full skatt på en vara för vilken reduceringsregeln
skall gälla.
Sveriges köpmannaförbund framhåller, att då förbundet föreslog införandet
av en 200-kronorsgräns, var förutsättningen härför att inga ändringar
skulle ske i fråga om bestämmelserna i övrigt. I varje fall hade förbundet
ingen anledning förutsätta att det endast skulle bli fråga om komplett inventarium.
Förbundet anser att då detta krav kommer in förändras innebörden
av värdegränsen i hög grad och framför allt om värdegränsen som
nu skett förslås höjd till 500 kronor. Med hänsyn härtill och på grund av
omöjligheten för säljaren alt avgöra om det är fråga om ett komplett inventarium
eller del av något större inventarium anser förbundet att kravet
på komplett inventarium måste bortfalla.
Under förutsättning att förbundets synpunkter i fråga om värdegränsen
iakttas bär förbundet inte något att erinra mot propositionens förslag i
vad det avser elledningar. Däremot anser förbundet inte att någon skatteskärpning
i fråga om de fasta maskinerna vilket föreslås i propositionen är
motiverad av de genom reduceringsregeln uppkomna svårigheterna. Slutligen
framhåller förbundet att någon anknytning till reglerna om årliga
värdeminskningsavdrag som de nu är utformade inte är nödvändig, men
att införande av en värdegräns även i dessa regler kunde vara av värde.
Svenska elverksföreningen och Svenska kraftverksföreningen vänder sig i
ett gemensamt yttrande såväl mot den ändrade beskattningen av elledningar
som mot den föreslagna utformningen av reduceringsregeln. Beträffande
elledningarna ansluter sig föreningarna till den uppfattning som kommit till
uttryck i motionerna 1:721 och 11:901, innebärande att elledningar bör
behandlas som vara och inte som fastighet, vilket propositionsförslaget
innebär. Till stöd för denna uppfattning åberopas bl. a. att endast 1 %
av ledningsnätet går över egen mark — alltså det läge då ledningarna
enligt gällande bestämmelser blir att hänföra till fastighet — och att det
därför inte är skäligt att beskattningen kraftigt skärps för den helt övervägande
delen av material för att undvika vissa praktiska svårigheter vid
beskattningen av den återstående, ojämförligt mindre delen. Det rimliga måste
enligt föreningarnas uppfattning vara att undanröja de praktiska svårig
-
29
Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967
heterna genom att medge skattereduktion också för den procent av ledningarna
som går över ledningsägarnas egen mark. Med utgångspunkt från
förbrukningen av ledningsmateriel hos Sydkraft beräknar "föreningarna att
kostnadsökningen skulle om propositionsförslaget genomförs komma att
röra sig omkring 15 milj. kr. årligen. Föreningarna visar också att värdegränsen
på 500 kr. skulle medföra betydande skatteskärpningar för kraftdistributörerna.
Enbart elmätarna skulle härigenom fördyras med ca 1 milj.
kr. per år. Om det av praktiska skäl är nödvändigt med en värdegräns, vilket
föreningarna ifrågasätter, bör denna sättas så lågt som möjligt.
Sveriges hotell- och restaurangförbund framhåller att den föreslagna 500- kronorsgränsen avsevärt skulle fördyra nyanskaffningarna inom hotell- och
restaurangnäringen. Vid köp av 100 stolar å 150 kr. blir skattehöjningen
000 kr. Totalt uppskattas skatteskärpningen till 2 milj. kr. per år. Förbundet
vill bibehålla den nuvarande reduceringsregeln eller få en ändring som
mojhggör att möblemang och inredningar får från värdesynpunkt behandlas
som en enhet vid en eventuell 500-kronorsgräns.
Sveriges Lantbruks förbund överlämnar i ärendet ett av Lantbrukets skattedelegation
upprättat utlåtande som sitt yttrande. Delegationen framhåller
inledningsvis att de i propositionen föreslagna ändringarna leder till nya
gränsdragningssvårigheter, som bedöms vara av minst samma storleksordning
som de som uppkommit genom reduceringsregelns införande. Vidare
konstateras att någon avsikt att skärpa beskattningen för konsumenterna
inte redovisas i propositionen, men att de framlagda förslagen i sig själva
ofrånkomligen leder till en inte oväsentlig skatteskärpning. Den årliga skatteskärpningen
för förvärvskällan jordbruksfastighet redovisas för de viktigaste
varugrupperna, och med ledning härav uppskattas den sammanlagda
åiliga effekten till ca 10 milj. kr. För jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse
bedömes motsvarande belopp komma att uppgå till 20 milj kr.
Förslaget att reduceringsberättigande investeringsvara skall utgöra komplett
maskin eller annat komplett inventarium finner delegationen medföra
att flertalet av de detaljer med vilka lantbrukarna vanligen successivt kompletterar
sina maskiner skulle falla utanför reduceringsregeln. Beskattningen
skulle leda till att det blev förmånligare att från början köpa maskinerna
med all tänkbar utrustning än att komplettera dem efter behov. Ett företagsekonomiskt
riktigt handlande skulle sålunda motverkas.
Delegationen anser inte den i propositionen föreslagna anknytningen
mellan reduceringsregeln och kommunalskattelagens anläggningstillgångar
vara motiverad. Det framhålls att den gränsdragning som i förvärvskällan
rörelse för närvarande i praktiken godtas vid inkomstbeskattningen inte
följer lagens bestämmelser om att endast varaktighetstiden skall vara avgörande.
Åtskilliga maskiner av ringa värde torde avdras som omkostnad
trots att varaktighetstiden överstiger tre år. Vidare framhålls att för lantbrukets
del kommer en bedömning av varorna med hänsyn till varaktigheten
30 Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967
att framstå som verklighetsfrämmande, då flertalet lantbrukare redovisar
inkomsten efter kontantprincipen enligt vilken treårsinventarier inte förekommer.
I fråga om den föreslagna beloppsgränsen understryker delegationen dels
att denna konstruktion skapar tröskelproblem med egendomliga effekter i
form av bl. a. inte avsedda skattevinster för säljaren, dels att en sådan åtgärd
får en starkt skatteskärpande effekt, varför den avstyrks. I stället föreslås
att alla reservdelar till maskiner från skattesynpunkt skall behandlas
på samma sätt som de maskiner till vilka de hör.
Beträffande de fasta maskinerna anser delegationen det svårt att försvara
den nuvarande skillnaden i beskattning mellan sådana maskiner och lösa
maskiner, trots att den föreslagna ändringen leder till en skatteskärpning.
I detta sammanhang föreslår delegationen även en sådan ändring av bestämmelserna,
att fast maskin i jordbruksfastighet kommer att jämställas
med fast maskin i industriell verksamhet
Delegationen delar helt den uppfattning som kommit till uttryck i motion
II: 901 beträffande elledningar.
Elektriska installatörsorganisationen EIO framhåller att det från tillämpningssynpunkt
skulle stöta på praktiska svårigheter att i fråga om varubeskattningen
i vissa fall särbehandla viss del såsom t. ex. ledningar i det naturliga
materialkomplexet -— installationsmateriel. Organisationen ansluter
sig därför beträffande elledningar till den uppfattning, som kommit till uttryck
i propositionen eller att ledningar skall behandlas som fastighet.
Vidare framhålls att i den rika variation av leveranser, som i praktiken
förekommer, det torde bli synnerligen svårt att avgöra när kravet på »kompletthet»
är uppfyllt. För elinstallatörernas vidkommande skulle därför en
värdegräns — gärna 500 kronor —- jämte tidigare fastställda krav på tre års
varaktighet men utan villkoret på komplett objekt vara att i hög grad föredraga.
Dessutom skulle man härigenom få den neutrala verkan av skatten,
som departementschefen angivit som önskvärd. Man skulle nämligen då
icke behöva riskera att maskinleverans från skattesynpunkt behandlades
olika, om å ena sidan en maskinfirma sålde ett maskineri och monterade
in detta i driftfärdigt skick hos kunden-industriföretaget eller å andra sidan
maskinfirman sålde maskinen till industrin utan montage och industrin
överlät åt ett elföretag på platsen att utföra montagearbetet. Vad angår den
särskilda behandlingen av s. k. fasta maskiner anses inte någon ändring i nu
gällande förhållanden påkallad.
Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967
31
Utskottets yttrande
I propositionen framhålls att syftet med de där framlagda förslagen
endast är att komma till rätta med de problem och olägenheter som reduceringsregeln
för industrins investeringsvaror medfört i den praktiska tilllämpningen.
Departementschefen uttalar vidare att en översyn verkställts
inte endast för att skapa större klarhet beträffande tillämpningsområdet
för reduceringsregeln utan också för att så långt möjligt undanröja praktiska
svårigheter i debiterings- och redovisningshänseende. Någon annan
anledning till ändring av reduceringsregeln anges inte.
De föreslagna ändringarna berör huvudsakligen tre olika områden. I
fråga om skattereduceringen innebär förslaget införandet av en värdegräns
på 500 kr., vilken anknyts till varans beskattningsvärde. Samtidigt
begränsas regeln att gälla kompletta maskiner och inventarier som med
hänsyn till sin varaktighet utgör sådana anläggningstillgångar som enligt
anvisningarna till kommunalskattelagen är föremål för årliga värdeminskningsavdrag.
Varje objekt måste således uppfylla såväl sistnämnda
villkor som villkoret om 500 kronors värde för att reducering skall få ske.
Vidare föreslås ändringar i beskattningen av s. k. fasta maskiner innebärande
att skatt utan reducering kommer att utgå i fråga om reparation
och underhåll samt att monteringskostnader för sådana maskiner beskattas
enligt reduceringsregeln. I denna del motiveras förslaget bl. a. med
att det inte bör föreligga någon skillnad i beskattningshänseende mellan
fasta och lösa maskiner. Slutligen föreslås beträffande elledningar och
andra ledningar att de alltid skall räknas som fastighet, vilket innebär att
ledningsmaterial inte kan bli föremål för reducering men att å andra sidan
arbetskostnaden blir skattefri.
När reduceringsregeln infördes i samband med höjningen av omsättningsskatten
år 1965 från 6 till 9,1 %, var syftet att undanta näringslivets investeringar
från den för konsumtionsvaror beslutade skatteskärpningen. Regelns
utformning medförde, som rättsprövningen visat, att även åtskilliga
detaljer som normalt inte betraktas som investeringsvaror men som har en
beräknad varaktighetstid av mer än tre år kan komina i åtnjutande av reducering,
vilket medfört praktiska svårigheter för vissa grupper av skattskyldiga.
Regeringsrättsutslag rörande bl. a. montering av fasta maskiner
och rörande beskattningen av elledningar som går över annans mark har
också inneburit konsekvenser som inte torde ha varit förutsedda vid regelns
tillkomst.
I propositionen åberopas till stöd för de föreslagna åtgärderna framställningar
från Köpmannaförbundet och Motorbranschens riksförbund samt resultatet
av en inom finansdepartementet verkställd översyn. Inga beräk
-
32
Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967
ningar av förslagens ekonomiska effekter eller yttranden från vare sig myndigheter
eller näringslivet redovisas i propositionen.
I vissa av de i anledning av propositionen under vårriksdagen väckta motionerna
hävdades att de föreslagna åtgärderna skulle komma att innebära
en skatteskärpning av ganska betydande mått för stora delar av näringslivet
men ändå inte leda till de avsedda förenklingarna. Vidare framhölls
att ytterligare utredning borde verkställas. Med anledning härav beslöt utskottet
enhälligt att uppskjuta behandlingen av propositionen till höstriksdagen
samt att införskaffa ytterligare utredning i ärendet. De yttranden
som kommit utskottet till handa ger ett klart uttryck för att det inte finns
nämnvärd anslutning till propositionens förslag inom näringslivet, och att
det även bland de statliga remissinstanserna i vissa avseenden uttalas tvekan
om lämpligheten av de föreslagna åtgärderna. Vidare förekommer påpekanden
om tekniska brister i propositionen. I fråga om förslagens ekonomiska
effekter lämnas i yttrandena åtskilliga exempel avseende såväl särskilda
varor som enskilda företag och hela branscher. Någon säker uppskattning
av den totala skatteskärpningen kan dock inte göras på grund av bristande
statistiskt underlag. För jordbrukets och dess ekonomiska föreningsrörelses
del uppskattas exempelvis skatteskärpningen till ca 30 milj. kr. årligen
och samma skärpning räknar el- och kraftverkssidan med för sin del.
Härav kan dras den slutsatsen att den sammanlagda skatteskärpningen för
näringslivet måste bli avsevärd. Tyngdpunkten i näringslivets argumentering
ligger dock på det principiella och skattetekniska planet. Utskottet anser
sig därför med hänsyn till de framförda erinringarna inte kunna utesluta
möjligheten av att propositionen skulle fått en delvis annan utformning om
departementschefen valt den sedvanliga vägen att först låta upprätta ett förslag,
som efter remissbehandling fått ligga till grund för propositionen, där
i så fall också departementschefens bemötande av remissinstansernas kritik
skulle ha redovisats. Under alla förhållanden torde det få betecknas som
ett avsteg från gällande praxis att inte höra de berörda parterna innan en
proposition framläggs rörande frågor som uppges vara av uteslutande teknisk
natur.
I fråga om de föreslagna författningsändringarna vill utskottet till en början
konstatera att de olägenheter för de skattskyldiga som propositionen avser
att avhjälpa, endast påvisats i fråga om försäljningen av vissa järnhandelsvaror,
reservdelar och kontorsutensilier in. in. samt beträffande elledningar.
Utskottet kan såtillvida biträda departementschefens uppfattning
som utskottet finner att de påtalade olägenheterna i nyssnämnda avseenden
bör rättas till om man på längre sikt vill behålla den allmänna varuskatten
som huvudform för den generella indirekta beskattningen. Därifrån är emellertid
steget långt till att acceptera de lösningar på dessa problem som föreslås
i propositionen och den påtagliga skattehöjning för näringslivet som
skulle bli följden därav. Utskottet kan inte heller finna att förslagens skatte
-
33
Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967
skarpande verkningar står i överensstämmelse med det i andra sammanlang
uttalade önskemålet om ökning av industrins investeringar.
Eu så genomgripande ändring av den allmänna varuskatten som nu föreslås
kan emellertid enligt utskottets mening inte ses uteslutande som ett
skattetekniskt problem utan frågan härom måste också bedömas mot bakgrunden
av de aktuella övervägandena om den indirekta beskattningens
framtida utformning. Sedan propositionen framlades har utredningen angående
indirekta skatter och socialförsäkringsavgifter avgett sitt betänkande,
vilket torde innebära att ytterligare utredning knappast kan komma i
fråga beträffande mervärdeskatten. Det finns därför skäl anta att — sedan
nämnda betänkande i vanlig ordning remissbehandlats — frågan om mervärdeskattens
införande kommer att under loppet av nästa år bli föremål
for ett slutligt ställningstagande. Till stöd för detta antagande vill utskottet
också aberopa de i åtskilliga sammanhang uttalade önskemålen om en allmän
reform av skattesystemet liksom det förhållandet att åtskilliga av våra
viktigare handelspartners såsom Danmark och Västtyskland redan beslutat
infora mervärdeskatten, som vid en vidgad europamarknad troligen blir
den enda godtagna formen för generell indirekt beskattning. Utskottet kan
emellertid inte finna att införandet av mervärdeskatteprincipen behöver
anstå tills utvecklingen av det handelspolitiska läget framtvingar en sådan
åtgärd. I stället måste det vara en uppenbar fördel att i ett sådant läge förfoga
över en beskattning, som då passerat initialsvårigheterna.
Den förevarande propositionen kan åberopas till stöd för eu skattereform.
Utskottet finner nämligen att just de frågeställningar som redovisas i propositionen
alla är av den arten att de inte skulle vara för handen vid en mervärdeskatt.
Det finns därför skäl att inte vidta några mera betydelsefulla
andringar i varuskatten, innan man tagit slutlig ställning till om denna
skatteform skall bestå under nämnvärd ytterligare tid. Sådana ändringar
måste under alla förhållanden medföra inte endast nva tolkningar och rättsprövningar
för myndigheterna utan också praktiska svårigheter för skattskyldiga
och köpare,, vilket ter sig helt onödigt om skatten är avsedd att avvecklas
inom en inte alltför avlägsen framtid. Enligt utskottets mening är det
emellertid inte bara den handelspolitiska situationen och varuskattens nackdelar
som talar for införandet av mervärdeskatteprincipen. En sådan åtgärd
torde också vara eu förutsättning för en mera genomgripande allmän
skattereform, därvid flera olägenheter inom såväl den direkta som indirekta
beskattningen bör kunna elimineras.
Utskottet anser alltså att det under loppet av nästa år bör finnas förutsättningar
för ett slutligt ställningstagande till frågan om införande av mervärdeskatteprincipen
och att det med hänsyn härtill inte finns anledning
att nu vidta de i propositionen föreslagna ändringarna rörande den allmänna
varuskatten. Utskottet ansluter sig följaktligen till det i motionerna
I: 723 och II: 903 framförda yrkandet om avslag på propositionen men kan
34 Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967
inte biträda ändringsyrkandet i dessa motioner. Med det anförda avstyrker
utskottet bifall till propositionen och även till de i anledning av propositionen
väckta motionerna, i den mån de innehåller förslag som syftar till att
förbättra de i propositionen framlagda förslagen.
Det ovan redovisade principiella ställningstagandet medför att utskottet
inte heller kan biträda de vid riksdagens början väckta motioner som behandlas
i detta betänkande och som alla avser ändringar i den allmänna varuskatten.
Denna ståndpunkt innebär självfallet inte att utskottet genomgående
tar avstånd från de i motionerna anförda synpunkterna utan endast
att utskottet inte finner skäl att under nuvarande omständigheter förorda
några ändringar i den allmänna varuskatten. Åtskilliga av de framförda
motionsyrkandena blir över huvud taget inte aktuella om mervärdeskatteprincipen
införs.
Beträffande yrkandena om undantag från skatteplikt gäller givetvis att
vilket skattesystem man än väljer kan man från beskattningen undanta vdka
varor som helst, men erfarenheterna från den allmänna varuskatten visar
tydligt att varje undantag föder krav på ytterligare undantag från närliggande
varuområden. Enighet har emellertid rått inom de två utiedningar
som sysslat med mervärdeskatten att konstnärers försäljning av egna verk
bör undantas från beskattningen och därför skulle yrkandena i motionerna
I: 156 och II: 189 samt II: 414 bli tillgodosedda om mervärdeskatten får den
föreslagna utformningen. I fråga om undantagen från skatteplikt finns ett
yrkande som utskottet vill något närmare belysa. Det gäller den i motionerna
I: 63 och II: 84 samt I: 157 och II: 196 behandlade frågan om beskattningen
av proteser. I båda motionerna hänvisas till att proteser står mycket
nära läkemedel, som nu är undantagna från skatteplikt. I stort sett samma
undantag föreslås gälla vid införande av mervärdeskatt. Frågan torde främst
ha betydelse för tandproteser, då övriga proteser i huvudsak är kostnadsfria
för patienterna. Det skattemässiga problemet består däri att proteser beskattas
helt om de framställs av ett fristående dentallaboratorium och saljs
till en tandläkare, medan endast materialet beskattas då arbetet utförs av en
hos en tandläkare anställd tandtekniker. Frågan om beskattningen av tandproteser
vid införande av mervärdeskatt har behandlats av utredningen angående
indirekta skatter och socialförsäkringsavgifter i dess nyligen avgivna
betänkande (Stencil Fi 1967: 10). Utredningen uttalar förståelse för
yrkandet om skattefrihet men anser att skattetekniska skäl talar mot ett
sådant undantag. Utredningen framhåller att den avdragsrätt som tillkommer
dentallaboratorierna för material och utrustning inte tillkommer tandläkarna,
vilket bidrar till att begränsa skillnaden i reell skatteeffekt. Utskottet
vill därför i denna fråga nöja sig med att konstatera att en övergång till
mervärdeskatt uppenbarligen skulle bidra till att i viss mån reducera de
olägenheter som motionärerna patalat.
Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967 35
I fråga om det i motionen II: 423 begärda undantaget från skatteplikt för
engångsemballage för sopor kan utskottet inte finna att motionärerna anfört
tillräckliga skäl för sitt yrkande. Undantag av detta slag måste enligt utskottets
mening bestämt avvisas, oavsett vilken form man väljer för en generell
indirekt beskattning.
De i motionerna I: 590 och II: 720 framförda synpunkterna att varuskatten
gynnar fristående fraktförare vid transporter av framför allt tunga och
skrymmande varor torde inte kunna bestridas. Delta förhållande framstår
såsom en uppenbar olägenhet i den nuvarande beskattningen och kan anföras
som exempel på en sådan snedvridande verkan som skulle bortfalla
vid övergång till mervärdeskatt. Också en sådan olikformighet i beskattningen
som påtalats i motionerna I: 560 och II: 712 i fråga om jordbrukets
och skogsbrukets fasta maskiner i förhållande till industrins rättas till
vid en skattereform liksom även flertalet av de effekter i fråga om byggandet
som påvisats i de här behandlade motionerna 1:321 och 11:405 samt
I: 416 och II: 534.
Om en övergång till mervärdeskatt således skulle tillgodose ett flertal
av de önskemål som framställts i de här behandlade motionerna kvarstår
dock i och för sig beaktansvärda frågor, som förblir obesvarade. Hit hör
yrkandet i motionerna I: 62 och II: 85 om slopande av nu gällande undantag
från skattskyldighet lör verksamhet som stat eller kommun bedriver
för att tillgodose egna behov. Motionärerna gör gällande att detta undantag
snedvrider konkurrensen genom att exempelvis försvåra för enskilda tvätterier
att konkurrera med Försvarets fabriksverk i fråga om anbud på tvätt.
Utskottet, som delar motionärernas uppfattning i frågan, har funnit att den
nyssnämnda utredningen rörande mervärdeskatten föreslagit att bestämmelserna
på denna punkt skulle bli oförändrade vid övergång till mervärdeskatt.
Detta förhållande är enligt utskottets mening emellertid inte något
skäl för att göra ändringar i den allmänna varuskatten i nämnda avseende
utan rättelse bör ske först om Ivungl. Maj :t skulle följa utredningens förslag
på denna punkt.
Också yrkandena i motionerna 1:588 och II: 709 om reduceringsregelns
slopande vid den allmänna varuskattens bibehållande samt i motionen I: 570
om uttagande av varuskatten i partihandelsledet avstyrker utskottet under
hänvisning till sina ovan redovisade ståndpunkter.
En fråga som är gemensam för varuskatten och mervärdeskatten tas upp
i motionerna I: 158 och II: 193. Motionärerna fäster uppmärksamheten på
att uppbörden av varuskatt sammanfaller med uppbörden av A- och Bskatt,
vilket särskilt för bankerna medför likviditetssvårigheter under vissa
månader. Då mervärdeskatten föreslås få samma uppbördsterminer som
varuskatten skulle den av utskottet förordade övergången till mervärdeskatt
inte innebära någon lösning av detta problem. Frågan, som i första hand
inte är av skatteteknisk utan av samhällsekonomisk art, kan lösas antingen
36
Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967
som motionärerna föreslår genom ändrade uppbördsterminer för varuskatten
eller genom motsvarande åtgärder i fråga om andra skatter eller
avgifter. Även andra lösningar kan tänkas. Motionärerna hänvisar till att
bankföreningen gjort en framställning till Kung!. Maj :t i frågan. Utskottet
förutsätter därför att motionärernas synpunkter kommer att i vederbörlig
mån beaktas då nämnda framställning prövas.
Utskottets hemställan
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna
I: 723 av herr Gösta Jacobsson m. fl. och II: 903 av
herr Magnusson i Borås m. fl. måtte avslå Kung!. Maj :ts
förevarande proposition nr 47;
B) att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1:62 av herr Stefanson
m. fl. och II: 85 av herr Öhvall in. fl.,
2) de likalydande motionerna I: 63 av herrar Tistad och
Stefanson samt II: 84 av herr Werbro in. fl.,
3) de likalydande motionerna I: 156 av herrar Thorsten
Larsson och Wirtén samt II: 189 av fru Gärde Widemar
och herr Mattsson,
4) de likalydande motionerna I: 157 av herr Lundberg
och II: 196 av herr Nordgren in. fl.,
5) de likalydande motionerna I: 158 av herrar Lundberg
och Stefanson samt II: 193 av herrar Larsson i Umeå och
Nordgren,
6) de likalydande motionerna 1:321 av herr Torsten
Hansson samt II: 405 av herrar Henningsson och Eskel,
7) de likalydande motionerna 1:416 av herr Bengtson
in. fl. och II: 534 av herr Hedlund in. fl.,
8) de likalydande motionerna 1:560 av herr Fäildin
samt II: 712 av herrar Jonasson och Dockered,
9) de likalydande motionerna I: 588 av herr Werner
och II: 709 av herr Hermansson in. fl., i den mån motionerna
behandlas i detta betänkande,
10) de likalydande motionerna I: 590 av herrar Wikberg
och Johan Olsson samt II: 720 av herr Lothigius,
11) de likalydande motionerna I: 721 av herr Edström
in. fl. och II: 901 av herr Adamsson in. fl.,
12) de likalydande motionerna I: 722 av herr Fäildin
och II: 902 av herr Josefson i Arrie m. fl.,
Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967 37
13) de likalydande motionerna I: 723 av herr Gösta
Jacobsson in. fl. och 11:903 av herr Magnusson i Borås
m. fl.,
14) de likalydande motionerna 1:861 av herr Edström
m. fl. och II: 1066 av herr Adamsson in. fl.,
15) motionen I: 570 av herr Ferdinand Nilsson,
16) motionen II: 414 av herr Kellgren,
17) motionen 11:423 av herr Svenning och fru Skantz,
ävensom
18) motionen II: 904 av herr Nordgren in. fl.,
måtte, i den man de icke kan anses hesvarade genom
vad utskottet ovan anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.
Stockholm den 14 november 1967
På bevillningsutskottets vägnar:
TAGE MAGNUSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar Einar Eriksson (s), Yngve Nilsson (h),
Stefanson* (fp), Wärnberg* (s), Gösta Jacobsson (h), Wirmark (s), Paul
Jansson (s), Sundin (ep), Tistad (fp) och Stadling (s); samt
från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås (h), Brandt (s),
Vigelsbo (ep), Eriksson i Bäckmora (ep), Forsberg (s), Enskog (fp), Kristenson
(s), Carlsson i Västerås (s), Larsson i Umeå* (fp) och Nyström (s).
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.
Reservation
av herrar Einar Eriksson (s), Wärnberg (s), Wirmark (s), Paul Jansson
<s), Stadling (s), Brandt (s), Forsberg (s), Kristenson (s), Carlsson i Västerås
(s) och Nyström (s), vilka ansett
dels att utskottets yttrande bort ha följande lydelse:
I pi opositionen erinras om att saväl i 1965 års finansplan som i prop.
1965: 14 med förslag om höjning av den allmänna varuskatten och om införande
av reduceringsregeln framhölls, att syftet med regeln var att i möjlig
man eliminera den kostnadsfördyrande effekt på näringslivets investeringar,
som automatiskt följer av en höjning av skattesatsen. Med hänsyn
till skattens konstruktion var det inte möjligt att eliminera denna effekt på
investeringar i fasta anläggningar. Härför skulle erfordras, att regeln gjor
-
38
Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967
des tillämplig på leveranserna av byggnadsmaterial m. m. till byggnadsföretagen.
En skattereducering även för sådana varor måste av praktiska skäl
gälla generellt och därmed komma att gälla även leveranser för bostadsproduktionen.
Då motiv saknades för en reduceringsregel med så långtgående
verkningar förelåg ingen möjlighet att inrymma näringslivets byggnadsinvesteringar
under den reducerade beskattningen. Denna begränsades därför
till investeringar i maskiner och andra döda inventarier. I propositionen
uttalades dessutom, att gränsdragningsproblem i väsentlig grad borde kunna
undgås genom att regeln anknöts till objekt av angivet slag med en varaktighetstid
av mer än tre år, dvs. till vad som kallas avskrivningsobjekt.
Vid tillämpningen av regeln har man emellertid fäst avgörande vikt vid
bestämmelsen om varaktighetstiden och följden därav har blivit, att regeln
tillämpas på leveranser av även andra objekt än avskrivningsobjekt. Även
delar till i och för sig reduceringsberättigande objekt liksom reservdelar,
som tillförs sådant objekt t. ex. vid reparation, omfattas av regeln, om delens
livslängd är mer än tre år. Att regeln medfört påtagliga olägenheter och svårigheter
framför allt för de skattskyldiga synes främst ha föranletts av denna
tolkning av regelns tillämpningsområde. Förslagen i propositionen rörande
reduceringsregeln avser därför i första hand att åstadkomma en sådan avgränsning,
att regeln blir tillämplig på vad som kan betraktas som nyinvesteringar
i avskrivningsobjekt.
I detta syfte föreslås att regeln primärt skall avse endast sådana objekt,
som redan vid leveranstillfället utgör en komplett eller färdigställd investeringsvara
(maskin eller annat inventarium) och som dessutom i egenskap
av anläggningstillgång hos köparen bör göras till föremål för årlig avskrivning
enligt punkten 3 a av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen.
Vid en motsvarande avgränsning för investeringar i jordbruk skulle delar
till maskiner och andra inventarier falla utanför regelns tillämpningsområde
såväl när delar inköps för maskinbygge eller reparation i egen regi som
när en fristående företagare utbyter delar vid en reparation.
Vidare föreslås den begränsningen att reduceringsregeln endast skall gälla
för objekt med ett beskattningsvärde, dvs. pris inklusive skatt, av minst
500 kr. För objekt med lägre värde bör regeln inte gälla, vare sig vid leverans
av enstaka exemplar eller vid leverans av så många exemplar att totala försäljningsvärdet
överstiger gränsbeloppet.
I propositionen redovisas vidare att reduceringsregeln medfört olägenheter
även med avseende på avgränsningen mot fastighetsområdet. Frågan
gäller här i första hand beskattningen av de objekt som vid fastighetstaxeringen
åsätts eller bör åsättas särskilt maskinvärde, s. k. fasta maskiner.
Riksskattenämnden bar uttalat, att dylika maskiner omfattas av regeln,
och detta har även fastslagits av regeringsrätten, som därvid också fastställt
att montering av sådana maskiner är att anse som arbete på fastighet och
därmed skattefri.
Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967 39
Regeln har alltså lett till att de s. k. fasta maskinerna blir lindrigare beskattade
än investeringar i lösa maskiner och andra inventarier. För att ernå
en såvitt möjligt enhetlig beskattning på detta område förordas i propositionen
att alla objekt, som vid fastighetstaxeringen bör åsättas särskilt
maskinvärde, i varuskattehänseende skall anses inte som fastighet utan som
varor och att således tillhandahållandet skall betraktas som varuförsäljning,
för vilken reduceringsregeln gäller. Skatt skall därvid utgå på 60 %
av det betingade vederlaget inklusive debiterad särskild ersättning för maskinens
montering hos köparen. Ersättning för arbete, som i samband med
leveransen utförs direkt på fastigheten, t. ex. gjutning av fundament, bör
dock vara skattefri.
I propositionen tas slutligen också upp en fråga, som aktualiserats genom
att regeringsrätten under hänvisning bl. a. till bestämmelser i kommunalskattelagen
fastslagit, att ledningar för eldistribution över mark som tillhör
annan än ledningens ägare är att hänföra till lös egendom och att reduceringsregeln
därför gäller för material till sådan ledning.
I sammanhanget konstateras emellertid att elledningar vanligen går både
över ägarens och annans mark och att de kan dras fram över, på eller i marken.
»För alla ledningssystem, alltså även för telenät och rörsystem för gas,
vatten, olja in. in. gäller, atl de framdras både i, på och över mark, som kan
tillhöra både systemets ägare och andra. En strikt tillämpning av kommunalskattelagens
fastighetsbegrepp i de här aktuella fallen skulle betyda, att
ledningar av visst slag eller endast vissa delar till en ledning skulle omfattas
av reduceringsregeln i egenskap av lös egendom och avskrivningsobjekt.
Vissa ledningar eller delar därav skulle vara att hänföra till byggnad eller
också till inte avskrivningsberättigande markanläggning. Det är enligt departementschefens
mening uppenbart att en tillämpning av reduceringsregeln
i enlighet härmed måste leda till svårbemästrade praktiska problem
både för de skattskyldiga, dvs. säljarna, och för beskattningsmyndigheterna.
1 syfte att få en enhetlig beskattning av ledningar föreslås därför i
propositionen att de i varuskattehänseende likställs med fastighet, vilket visserligen
innebär att reduceringsregeln inte blir tillämplig på ledningsentreprenader
eller på ledningsmaterial, men att å andra sidan ersättning för
arbetet med ledningarnas framdragande blir helt skattefri.
Mot förslagen i propositionen har motionsvis framförts viss kritik. I motionerna
I: 723 och II: 903 yrkas dels avslag på propositionen, dels att i varuskatteförordningen
skall införas viss avdragsrätt för köparen i det fall den
skattskyldige säljaren underlåtit att reducera, då han bort göra det. Vidare
hemställs i motionerna I: 722 och 11:902 att värdegränsen för reducering
skall fastställas till 200 kr. i stället för 500 kr. I motionen 11:904 begärs
ett tillägg till anvisningarna beträffande reduceringsregeln, innebärande att
riksskattenämnden skall fastställa förteckningar över reduceringsberättigande
varor. I fråga om den föreslagna ändringen av beskattningen av led
-
40
Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967
ningar yrkas i motionerna I: 721 och II: 901 att alla elledningar bör räknas
som vara i stället för fastighet.
Med anledning av den framförda kritiken har utskottet låtit inhämta
viss ytterligare utredning, som redovisas tidigare i detta betänkande.
Såväl i vissa motioner som i yttranden från en del av näringslivets organisationer
framförs invändningar mot dels utformningen av förslagen i
propositionen, dels de ekonomiska verkningarna därav. Däremot har samtliga
hörda skattemyndigheter varit i stort sett ense om nödvändigheten av
att genomföra de i propositionen föreslagna ändringarna i beskattningen.
Utskottet kan inte finna att den i motionerna och yttrandena framförda
kritiken har en sådan tyngd att den föranleder utskottet att förorda några
principiella ändringar i propositionen. Vad gäller påståendena om förslagens
skatteskärpande effekter vill utskottet framhålla att syftet med propositionen
är att korrigera och komplettera bestämmelserna i sådan riktning
att man når vad som avsågs med 1965 års lagstiftning och att skatteeffekterna
måste bedömas med utgångspunkt härifrån och inte från det
läge som uppstått genom den rättspraxis som utbildats och som inte förutsågs
vid lagstiftningens tillkomst. Vid en sådan bedömning ter det sig
ovisst om propositionen verkligen leder till någon nämnvärd skärpning.
Att inte bevillningsutskottet avsåg att 1965 års lagstiftning skulle leda till
de i propositionen påtalade konsekvenserna framgår av att utskottet i detta
sammanhang avstyrkte ett motionsyrkande att reduceringsregeln också
skulle omfatta reparation och underhåll av investeringsvaror med bl. a. den
motiveringen, att regeln i så fall måste utsträckas att omfatta också reservdelar,
vilket skulle medföra svårigheter för de skattskyldiga. Utskottet räknade
då uppenbarligen inte med att rättsprövningen skulle kunna leda till
att reservdelar i betydande omfattning skulle kunna bli föremål för reducering.
Enligt utskottets mening står den nu föreslagna utformningen av reduceringsregeln
i överensstämmelse med utskottets ursprungliga intentioner.
Med hänsyn till vissa tekniska synpunkter, som bl. a. generaltullstyrelsen
framfört i sitt yttrande, är utskottet dock berett att förorda vissa ändringar
av författningsförslaget. I fråga om värdegränsens höjd kan utskottet instämma
med de remissinstanser som gjort gällande att det med hänsyn endast
till de skattskyldigas intressen kan finnas anledning att överväga ett
högre gränsvärde än vad departementschefen förordar. Då det här emellertid
gäller en avvägning mellan säljarens och köparens intressen finner utskottet
den föreslagna 500-kronorsg''ränsen väl vald.
Utskottet kan även biträda departementschefens uppfattning att det inte
bör föreligga någon principiell skillnad i beskattningshänseende mellan
lösa och fasta maskiner och tillstyrker alltså propositionen också i denna
del.
Beträffande förslaget om ändrad beskattning av ledningar finner utskot
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967 41
tet att det givetvis är möjligt att få enhetlig beskattning genom att behandla
alla ledningar antingen som vara eller som fastighet. Däremot kan utskottet
inte finna att andra skäl förebragts i motionerna I: 721 och II: 901
lör att man skulle behandla elledningar som vara men övriga ledningar som
fastighet än att förslaget enligt motionärernas mening skulle skärpa beskattningen
för el- och kraftverk. Utskottet vill på denna punkt återknyta
till de tidigare framförda synpunkterna beträffande den påstådda skatteskärpningen
och erinra om att före regeringsrättsutslaget 1966 elledningarna
i stort sett behandlats enhetligt såsom fastighet, varför det enligt utskottets
sätt att se inte kan vara fråga om en skärpning. Utskottet vill även
ifrågasätta riktigheten av de beräkningar som från el- och kraftverkssidan
gjorts beträffande förslagets ekonomiska effekter. Motionärerna i sistnämnda
motioner har i motionerna I: 861 och II: 1066 också åberopat ett regeringsrättsutslag
rörande den direkta beskattningen från innevarande år till
stöd för sitt yrkande. Detta utslag innebär att jordkabelledningar skall anses
utgöra markanläggningar, för vilka årliga värdeminskningsavdrag inte
får åtnjutas, och motionärerna gör gällande att detta förhållande skulle
göra läget än mera förvirrat om inte deras förslag genomförs. Utskottet vill
framhålla att regeringsrättsutslaget i fråga, som givetvis blir vägledande
för bedömningen av jordkabelledningar från varuskattesynpunkt, helt överensstämmer
med tidigare utslag rörande andra slag av ledningar i marken.
Utslaget kan därför enligt utskottets mening närmast åberopas till stöd
lör den i propositionen föreslagna ändringen. Man hamnar nämligen uppenbarligen
i en ohållbar situation om man försöker tillämpa olika beskattningsregler
för olika slag av ledningar. Från principiell synpunkt finner
utskottet alla skäl tala för att samma beskattningsregler skall gälla för ledningar
som för fastighet. Utskottet tillstyrker således också i denna del förslaget
i propositionen. I enlighet med det anförda avstyrker utskottet motionerna
I: 721 och II: 901, I: 861 och II: 1066, I: 722 och II: 902 samt I: 723 och
II: 903, i vad sistnämnda motioner avser avslag på propositionen.
I motionerna I: 723 och II: 903 har också framlagts förslag om införande
av avdragsrätt för köparen då säljaren underlåtit reducera den allmänna
varuskatten i de fall han bort göra detta. En sådan avdragsrätt skulle gynna
de köpare som samtidigt är skattskyldiga men sakna betydelse för de
köpare som inte är skattskyldiga. En dylik åtgärd kan enligt utskottets mening
genomföras endast i kombination med ett mot avdragsrätten svarande
restitutionsförfarande för de icke skattskyldiga köparna. Då ett sådant förfarande
emellertid måste bedömas bli svårt att genomföra i praktiken och
förorsaka ett betydande administrativt merarbete avstyrker utskottet motionerna
också i denna del.
I motionen II: 904 begärs ett tillägg till anvisningarna i 18 § varuskatteförordningen
av innebörd att riksskattenämnden skall åläggas att i samråd
med berörda branschorganisationer eller företag fastställa förteckningar
42 Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967
över reduceringsberättigande varors Utskottet vill med anledning härav
erinra om att samtliga föreskrifter rörande riksskattenämndens uppgifter i
samband med den allmänna varuskatten är sammanförda i 71—74 §§ förordningen
och att givetvis eventuella tillägg till dessa bestämmelser bör tas
in i samma avsnitt av författningen. Enligt de gällande bestämmelserna bär
riksskattenämnden möjligheter att om så prövas lämpligt utfärda förteckningar
av den art motionärerna åsyftar. Utskottet anser det inte lämpligt
att formellt ålägga nämnden en sådan uppgift. I sammanhanget kan erinras
om att riksskattenämnden i åtskilliga närbesläktade frågor upprättat förteckningar
till ledning för de skattskyldiga och beslcattningsmyndigheterna.
Utskottet förordar därför att frågan om upprättande av särskilda förteckningar
över reduceringsberättigande varor överlämnas till riksskattenämndens
eget avgörande och avstyrker alltså motionen II: 904.
Ingen av de i anslutning till propositionen väckta motionerna föranleder
således utskottet att tillstyrka någon ändring i det där framlagda författningsförslaget.
Däremot medför riksdagsbeslutet att uppskjuta behandlingen
av propositionen till höstsessionen att det till den 1 september i år föreslagna
ikraftträdandet av bestämmelserna bör framflyttas. Utskottet förordar
att de ändrade bestämmelserna gäller fr. o. m. år 1968. I anslutning
till denna ändring av författningsförslaget kan nämnas att den tidigare
angivna korrigeringen av bestämmelserna om beskattningen vid införsel
föranleder utskottet att förorda ett tillägg till bestämmelserna i 69 § varuskatteförordningen.
Vidare föreslår utskottet vissa ändringar av delvis
redaktionell natur i anvisningarna till 9 §.
En fråga som har nära samband med de i propositionen behandlade spörsmålen
tas upp i motionerna I: 560 och II: 712, där motionärerna begär riksdagsskrivelse
i syfte att få reduceringsregeln tillämplig också på sådana
anläggningar som inom jordbruk och skogsbruk hänförs till fastighet men
som inom industrin vanligen behandlas som fasta maskiner och som därför
endast i det senare fallet kan åtnjuta reducering. Utskottet finner frågan
vara värd beaktande men anser den kräva ytterligare överväganden i fråga
om gränsdragningen mellan fastighet och vara. Frågans betydelse får antas
öka i takt med rationaliseringen och mekaniseringen inom jordbruket och
skogsbruket. Utskottet som inte är berett att utan närmare utredning ta
ställning till motionärernas förslag förutsätter emellertid att Kungl. Maj :t
även utan särskild framställning från riksdagen kommer att uppmärksamma
frågan. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna I: 560
och II: 712.
Utskottets ovan redovisade ställningstagande till propositionen innebär
givetvis att utskottet inte kan biträda yrkandena i motionerna I: 588 och
II: 709 om reduceringsregelns slopande vid den allmänna varuskattens bibehållande
samt i motionen 1:570 om uttagande av varuskatten i partihandelsledet.
Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967 43
I t råga om de här icke tidigare behandlade motionerna rörande den allmänna
varuskatten gäller att de flesta yrkandena tidigare avvisats av riksdagen.
Beträffande yrkandena om undantag från skatteplikt för konst som
säljs på utställningar, proteser och engångsemballage för sopor framförs i
huvudsak inga nya argument och i den mån sådana förekommer är de inte
av den arten att de föranleder utskottet att frångå sitt tidigare ställningstagande.
Utskottet har hävdat att stöd åt det konstnärliga skapandet hör
ske på annan väg än genom skattebefrielse. Vissa av motionärerna framhåller
att detta låter bestickande men hävdar att stödet till konstnärerna
är otillräckligt och mindre väl fördelat. Utskottet kan inte finna att denna
argumentering styrker kravet på skattebefrielse. Från annat håll görs gällande
att det kommersiella syftet skulle vara helt underordnat då en konstnäi
ställer ut sin produktion för bedömning. Utskottet vill bestämt avråda
från att i beskattningsdiskussionen föra in sådana bedömningar som graden
av kommersiellt syfte, vilken knappast låter sig fastställa. Inte heller de
hygienfrämjande skäl som anförs till stöd för skattefrihet för soppåsar anser
utskottet böra tillmätas någon vikt från beskattningssynpunkt. Utskottet
vill däremot inte bestrida att det kan anföras principiella skäl för yrkandet
om skattefrihet för proteser, men utskottet vill samtidigt understryka
alt utvecklingen inte visat att de fristående dentallaboratorierna, som enligt
motionärerna missgynnas, i praktiken skulle ha fått ett avsevärt försämrat
läge genom beskattningen. På detta område liksom i fråga om andra delar
av näringslivet där liknande synpunkter framförts har utvecklingen visat
att farhågorna för beskattningens snedvridande effekt varit betydligt överdrivna.
Delta gäller också de av riksdagen tidigare behandlade yrkandena
om slopande av gällande undantag från skattskyldighet för verksamhet som
stat och kommun bedriver för att tillgodose egna behov och om ändrad beskattning
av transportkostnader för tunga och skrymmande varor. Beträffande
de påstådda ogynnsamma verkningarna för industriellt byggande kan
samma synpunkter anföras. Utskottet finner alltså att även om vissa skäl
kan anföras för ändringar i en del av de bär angivna frågorna olägenheterna
av de gällande reglerna dock inte är av den arten att de fordrar några omedelbara
åtgärder. Det finns också i åtskilliga fall anledning ifrågasätta om
de av motionärerna förordade åtgärderna skulle vara de rätta lösningarna.
Beträffande vissa yrkanden kan i stället hävdas att förslagen troligen skulle
leda till nya och kanske än mer svårbemästrade problem.
Med hänvisning till det anförda och till de synpunkter utskottet tidigare
utvecklat i samband med motionsyrkanden beträffande varuskattens räckvidd
och utformning avstyrker utskottet således samtliga motioner som
gäller dessa frågor.
Utskottet vill slutligen också beröra en fråga som sammanhänger med
uppbörden av skatten. I motionerna I: 158 och II: 193 fästes uppmärksamheten
på att uppbörden av A- och B-skatt sammanfaller med uppbörden av
44
Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967
den allmänna varuskatten vilket särskilt för bankerna medför likviditetssvårigheter
under vissa månader. Denna fråga, som i första hand inte är av
skatteteknisk utan av samhällsekonomisk art, kan lösas antingen som motionärerna
föreslår genom ändrade uppbördsterminer för varuskatten eller
genom motsvarande åtgärder i fråga om andra skatter eller avgifter. Även
andra lösningar kan tänkas. Motionärerna hänvisar till att Bankföreningen
gjort en framställning Lill Kungl. Maj :t i frågan. Utskottet förutsätter därför
att motionärernas synpunkter kommer att i vederbörlig män beaktas då
nämnda framställning prövas.
dels att utskottet under punkten A bort hemställa,
att riksdagen — med förklarande att Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 47 icke kunnat av riksdagen oförändrad
antagas — måtte antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående ändring i förordningen
den 1 december 1959 (nr 507) om allmän varuskatt med
de ändringar och tillägg att
dels ingressen erhåller följande såsom utskottets förslag
betecknade lydelse:
(Kungl. Maj:ts förslag)
Härigenom förordnas, att 18 § 3
mom. förordningen den 1 december
1959 om allmän varuskatt samt anvisningarna
till 9 och 18 §§ samma
förordning1 skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan anges.
(Utskottets förslag)
Härigenom förordnas, att 18 § 3
mom. och 69 § förordningen den 1
december 1959 om allmän varuskatt
samt anvisningarna till 9 och 18 §§
samma förordning1 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan anges.
erhåller följande så
-
dels 69 § och anvisningarna till 9
som utskottets förslag betecknade lydelse:
(Nuvarande lydelse)
69
Skatten utgår med tio procent av
beskattningsvärdet. Vid införsel till
riket av vara som angives i 18 § 3
mom. utgår dock skatten utom i fall
som avses i 6 § 2 mom. tulltaxeförordningen
med sex procent av
beskattningsvärdet.
(Utskottets förslag)
§•
Skatten utgår med tio procent av
beskattningsvärdet eller vid införsel
till riket av vara som angives i 18 §
3 mom. med sex procent av detta
värde. Den lägre skattesatsen gäller
dock icke vid införsel i fall som avses
i 6 § 2 mom. tulltaxeförordningen
och ej heller vid införsel av maskin
eller annat inventarium, vars
värde beräknat enligt andra styc
-
1 Senaste lydelse av 18 § 3 mom. se 1965:75, av 69 § se 1967:35, av anvisningarna till 9 § se
1959:507 samt av anvisningarna till 18 § se 1965:157.
45
Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1967
(Nuvarande lydelse)
Beskattningsvärdet är
Vid bestämmande--
(Utskottets förslag)
ket understiger fyrahundrasjuttio
kronor utan tillägg av den allmänna
varuskatten.
— varuskatten inbegripen,
liknande prestation.
(Kungl. Maj ris förslag) (Utskottets förslag)
Med vara
Till fastighet
Gas som tillhandahålles i ledning,
vatten från vattenverk och elektrisk
kraft räknas icke som vara. Aktie,
obligation, biljett, lottsedel, presentkort
och annan jämförlig handling
anses som vara endast då den tillhandahålles
som trycksak. Frimärken,
sedlar, mynt och dylikt äro att
hänföra till varor endast då de uppenbarligen
äro avsedda för samlarändamål.
från fastigheten.
annat inventarium.
Gas som tillhandahålles i ledning,
vatten från vattenverk och elektrisk
kraft räknas icke som vara. Aktie,
obligation, biljett, lottsedel, presentkort
och annan jämförlig handling
anses som vara endast då den tillhandahålles
som trycksak. Frimärken,
sedlar och mynt äro att hänföra
till varor då de uppenbarligen
äro avsedda för samlarändamål.
Anvisningar
till 9 §.
dels ock ikraftträdandebestämmelsen erhåller följande
såsom utskottets förslag betecknade lydelse
(Kungl. Maj:ts förslag)
Denna förordning träder i kraft
den 1 september 1967.
(Utskottets förslag)
Denna förordning träder i kraft
den 1 januari 1968.
MARCUS BOKTR. STHLM 1967 470028
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1967:347 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 1 december 1959 a1 i texten