Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner angående beskattningen av enskilda och statliga vattenkraftverk.

1967-10-19 · 12 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1967:56, Betänkande i anledning av väckta motioner angående beskattningen av enskilda och statliga vattenkraftverk.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 56 år 1967

l

Nr 56

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

angående beskattningen av enskilda och statliga vattenkraftverk.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande

motionerna I: 585 av herr Strandberg in. fl. och II: 732 av herr Petersson

m. fl., har hemställts, att riksdagen måtte begära att Kungi. Maj :t överlämnar

motionerna till affärsverksutredningen för handläggning vad beträflar

överensstämmelse vid beskattning i produktionskommunerna av enskilda

och statliga vattenkraftverk.

I enlighet med utskottets hemställan i memorial nr 51 har riksdagen vid

vårsessionen beslutat uppskjuta behandlingen av föreliggande motioner till

innevarande års höstsession.

Vid beräkning av skattskyldigs inkomst från särskild förvärvskälla gäller

enligt kommunalskattelagen, att från bruttointäkten får avräknas ränta på

gäld, som är hänförlig till förvärvskällan (huvudregeln). Beträffande jordbruksfastighet

(22 §) må sålunda avdragas ränta på lånat, i fastigheten

nedlagt eller för dess drift använt kapital, beträffande annan fastighet (25 §)

ränta på lånat, i fastigheten nedlagt kapital samt beträffande rörelse (29 §)

ränta på lånat kapital, som nedlagts i rörelsen, och på gäld, som den skattskyldige

ådragit sig för sin utbildning för rörelsen.

Är skattskyldig berättigad till avdrag för ränta på upplånat kapital och

kan inte utredning vinnas, hur stor del av kapitalet, som hänför sig till olika

av den skattskyldige innehavda förvärvskällor, skall jämlikt 44 § kommunalskattelagen,

i och för räntans fördelning, kapitalet hänföras till de olika

föivärvskällorna i förhallande till värdet av de i varje förvärvskälla nedlagda

tillgångarna (supplementärregeln).

I enlighet med de här angivna reglerna kan staten bli berättigad till avdrag

för gäldränta i de fall staten är skattskyldig till kommunal inkomstskatt,

d. v. s. i inkomstkällorna jordbruksfastighet, annan fastighet eller

rörelse.

Vattenfall sverket synes vara det enda statliga verk, som vid taxeringen

regelbundet tillgodoför sig mera betydande avdrag för gäldränta. I verkets

balansräkning upptages såsom skuld de medel, vilka genom verkets försorg

investerats i dess kraftverksrörelse, i deklarationerna sedan år 1938 redovisad

såsom en förvärvskälla. Avdrag göres för gäldränta efter den för be
1

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 7 samt. Nr 56

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 56 år 1967

skattningsåret gällande medelräntefoten för den fonderade statsskulden.

De av vattenfallsverket tillämpade principerna för beräkning av gäldräntan

har godkänts i praxis (jfr RÅ 1928 not 290).

Historik

I motioner vid 1928 års riksdag yrkades bl. a., att i särskilda anvisningar

till kommunalskattelagen måtte fastställas, att föreskriften om fördelning

av gäldränta på olika förvärvskällor (supplementärregeln) ägde den betydelsen

beträffande av staten bedriven verksamhet att beloppet av det i varje

förvärvskälla nedlagda upplånade kapitalet skulle stå i samma förhållande

till den totala statsskulden som värdet av de i förvärvskällan nedlagda tillgångarna

till sammanlagda värdet av alla statens tillgångar.

Särskilda utskottet vid 1928 års riksdag anförde (utlåtande nr 1) med anledning

av nämnda motioner följande:

Med den omfattning, i vilken staten numera bedriver företagarverksamhet,

finner utskottet den redan gällande regeln, att staten blir skattskyldig

för inkomst, principiellt riktig. Det befogade i denna uppfattning torde

framstå desto klarare vid det förhållande, att, om i stället vederbörande

företag innehades av enskilda företagare, respektive kommuner skulle i desamma

hava ofta mycket betydande beskattningsföremål. Det synes ej blott

med hänsyn till kommunernas beskattningsrätt utan även för att erhålla en

riktig uppfattning om företagens räntabilitet vara lämpligt, att staten i sådana

fall, där staten uppträder såsom konkurrent med enskilda företag, får

vidkännas kommunalskatt i huvudsaklig likhet med de enskilda företagarna.

Nu intager emellertid staten såtillvida en undantagsställning, att framför

allt de företag, som falla under vattenfallsstyrelsens förvaltning, i huvudsak

drivas på skuld, medan ett enskilt företag i liknande fall skulle i

regel drivas även med eget kapital, vars avkastning komme att beskattas såsom

inkomst i vederbörande kommuner. Det synes därför utskottet synnerligen

rimligt, att det så anses, som om staten nedlagt visst eget kapital även

i sådana fall, där detta ej varit händelsen. Såvitt utskottet kan finna, bör

följaktligen någon regel givas för hur stor del av statsskulden som i beskattningsavseende

skall, med beaktande av att staten antages i varje företag

hava nedlagt även visst eget kapital, anses belasta olika grenar av statens

förvärvsverksamhet och tillika någon norm bestämmas för i vad mån vederbörande

verksamhetsgren anses amortera den gäld, som vilar å densamma.

Utskottet är emellertid icke berett att nu taga ställning till denna frågas detaljer,

som torde erfordra en mångsidig och ingående prövning, utan stannar

vid att föreslå, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer om

utredning av berörda spörsmål och förslag i ämnet till riksdagen. Det är

önskvärt, att detta förslag framlägges så snart som möjligt.

Sedan 1928 års riksdag hemställt om utredning i frågan, tillkallades år

1929 särskilda sakkunniga, som sedermera föreslog att endast supplementärregeln

skulle tillämpas beträffande staten. Statens samtliga skulder skulle

fördelas på dess samtliga tillgångar i förhållande till tillgångarnas värde.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 56 år 1967 3

Skulderna skulle fördelas inte bara på tillgångarna i statens skattepliktiga

förvärvskällor utan även på tillgångarna i de för staten icke skattepliktiga

forvarvskallorna (kapital in. m.) samt på statens improduktiva egendom

De statens verksamhetsgrenar, som var underkastade kommunal inkomstbeskattning,

skulle alltså anses vara belastade med de andelar i den totala

statsskulden som proportionellt belöpte på dem. För den skuld som med en

sadan proportionering belöpte på tillgångarna i statens skattepliktiga förvärvskällor

skulle galdranta enligt de sakkunnigas förslag avdragas efter en

för staten genomsnittligt beräknad räntefot. Tekniskt sett utformades förslaget

så, att avdrag för gäldränta skulle beträffande varje förvärvskälla

ske med 2,5 procent av tillgångarnas värde, oavsett huruvida eller till vilket

belopp ränta utgått för de olika förvärvskällorna.

Förslaget överlämnades till 1936 års kommunalskatteberedning för att

tas i övervägande vid fullgörande av beredningens uppdrag.

1944 års skattesakkunniga, som erhöll i uppdrag att i vissa delar fortsätta

kommunalskatteberedningens arbete, konstaterade i ett år 1945 framlagt

betänkande (SOU 1945: 35), att statens ekonomiska ställning undergått

en radikal förändring sedan 1929 års sakkunnigas förslag framlades. Den

totala statsskulden vid utgången av budgetåret 1942/43 uppgick till omkring

8 320 miljoner kronor, och värdet av statens tillgångar vid nämnda tidpunkt

uppskattades till omkring 6 245 miljoner kronor. Tillgångarna understeg

sålunda skulderna och motsvarade icke mer än 75 procent av dessa.

Denna proportion hade därefter genom ökad skuldsättning förskjutits i

ofördelaktig riktning. En tillämpning på staten av supplementärregeln utan

några modifikationer betydde därför att man praktiskt taget befriade staten

från kommunal inkomstskatt. Räntan på den gäld, som skulle hänföris

till de skattepliktiga förvärvskällorna, blev så betydande, att någon nettointäkt

av dessa förvärvskällor i regel inte uppkom. Förhållandet blev i stort

sett detsamma om statsskulden på sätt 1929 års sakkunniga föreslagit fördelades

också på statens mycket betydande improduktiva tillgångar Den av

1929 års sakkunniga föreslagna metoden för fördelning av statens gäldrantor

kunde darfor inte utgöra något bidrag till lösning av den föreliggande

frågan om statens likställande med enskilda beträffande avdrag för gäldranta.

Eu tillämpning av supplementärregeln på staten med antydda konsekvenser

syntes med gällande ordning inte kunna komma i fråga, eftersom

utredning om den gäld, som i skattelagarnas mening nedlagts i statens förvärvskällor,

alltid kunde och borde förebringas vid taxeringarna och föranleda

tillämpning av huvudregeln.

Den eftersträvade jämlikheten mellan staten och enskilda kunde enligt

skattesakkunnigas förmenande inte åstadkommas genom att enbart tillämpa

supplementarregeln på staten. Man borde i stället utgå från den skuldsättning,

som i allmänhet förekom beträffande privat förvärvsverksamhet och

It Bihang till riksdagens protokoll 1967. 7 sam!. Kr 56

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillningsutskottets betänkande nr 56 år 1967

söka avväga statens gäldränteavdrag med hänsyn till en dylik inom det

enskilda näringslivet normal gäldbelastning. För att staten skulle bil beskattad

på samma sätt som de enskilda var det nödvändigt, att staten inte

fick åtnjuta gäldränteavdrag i större utsträckning än som motsvarade den

inom privata företag vanligen förekommande skuldsättningen.

Som mått för skuldsättningen kunde enligt de skattesakkunniga lämpligen

användas den till en förvärvskälla hänförliga skuldens storlek i töihållande

till de i densamma nedlagda tillgångarnas värde. Den genomsnittliga

skuldsättningen för enskilda företag, räknad i procent av tillgångarnas

värde, borde lämpligen tjäna till ledning för utformandet av statens gäldränteavdrag.

Vid anpassningen av detta avdrag efter de privata företagens

allmänna skuldnivå syntes två möjligheter föreligga. Antingen kunde ränteavdrag

obligatoriskt utgå i förhållande till en skuldsumma, som bestämdes

efter en fast procent av de i varje förvärvskälla nedlagda tillgångarnas bokförda

värde, oavsett hur stor den till förvärvskällan hänförliga skulden var

enligt den gällande huvudregeln, eller också var det möjligt att endast fastställa

en övre gräns i förhållande till samma värde för den skuldsättning,

varå ränta fick avdragas. De sakkunniga ansåg att det senare alternativet

var alt föredraga. Genom att den gällande huvudregeln i detta fall kunde

tillämpas intill den fastställda maximigränsen, blev de synpunkter, som

låg till grund för riksdagens begäran om utredning av spörsmålet angående0

statens gäldränteavdrag, bäst tillgodosedda. På detta sätt skulle också

staten beträffande sin kanske mest betydelsefulla förvärvskälla, kraftverksrörelsen,

bli ställd i samma läge som de privata företagen. Dessa fick ju

dra av räntan på det lånade, i förvärvskällorna faktiskt nedlagda kapitalet

och drev i allmänhet inte sin verksamhet med lånat kapital i större omfattning

än som motsvarade den maximigräns, vilken borde gälla för staten.

Vid beräkningen av den högsta avdragsgilla räntan ansåg de sakkunniga

det försvarligt och lämpligt att ta hänsyn till statens ränteutgifter och helt

bortse från räntesatserna för de privata företagens lån. Detta var inte agnat

att i nämnvärd grad motverka den åsyftade likformigheten i beskattningen

av staten och enskilda, eftersom räntesatserna för privata lån och statslån

i stort sett anslöt sig till varandra.

I fråga om avdragsprocenten anförde skattesakkunniga:

I syfte att erhålla en uppfattning om proportionen mellan eget och främmande

kapital inom den privata förvärvsverksamheten samt med ledning

därav kunna föreslå en maximisiffra för statens gäldränteavdrag hava de

sakkunniga verkställt vissa undersökningar beträffande ett antal privata

företa»'' Av desamma framgår, att det främmande kapitalet inom de privata

elektricitets- och kraftverksföretagen åren 1942 och 1943 i genomsnitt upp»ick

till ungefär 52 procent av tillgångarnas värde samt att det främmande

kapital, varå ränta utgått, utgjorde ungefär 38 procent av nämnda värde.

För ett 40-tal trämasse- och andra skogsindustriföretag voro enligt vad de

verkställda undersökningarna givit vid handen motsvarande procenttal 48

och 36 för 1942 samt 45 och 32 för 1943. Till jämförelse har utretts den

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 56 år 1967 5

skuldsättning, varå gäldränta beräknats för statens vattenfallsverk Det i

räkenskaperna redovisade främmande kapitalet uppgick i detta fall för

namn da ar till mer än 90 procent av tillgångarnas värde.

> synts de sakkunniga vara lämpligt att utgå från en genomsnittlig

,-,, a.ttnin''£’ m01Il den cnskilda förvärvsverksamheten å 40 till 50 procent

av tillgångarnas varde och anpassa begränsningen av statens gäldränteavrag

efter sadan mva. Vid valet av den genomsnittliga räntefot för statens

,aI\ Cftef V1 ke,..ra?ta” ,å det enli§1 sådana grunder begränsade lånekapialet

1 statens förvärvskällor skall beräknas för erhållande av det högsta

medgivna ränteavdraget, hava de sakkunniga utgått från den effektiva me
delrantefoten

för den fonderade statsskulden under åren 1935__1944 Räk
nar

man med medeltalet för dessa år, vilket är 3,80 procent, kommer man

\i en begränsning av skuldsättningen till 40 procent av tillgångarna till en

avdragsprocent a 1,52 och vid en begränsning till 50 procent av tillgångarna

hH en avdragsprocent å 1,90. Med räntefoten för 1944 å 3,47 procent, vilken

ruin lagSta for tmarspenoden, och med en begränsning av skuldsättningen

till 40 procent erhalles en avdragsprocent å 1,39. Med räntefoten för 1935 å

,19 procent, vilken ar den högsta under perioden, och 50 procents begränsning

av skuldsättningen blir avdragsprocenten 2,10. Då av praktiska skäl

endast avjamnade tal synts kunna komma i fråga, hava de sakkunniga varit

“anvisade till att överväga procenttalen 1,5 och 2,0.

De sakkunniga stannade för att föreslå eu avdragsprocent på 2. Rörande

valet av procentsats yttrade de sakkunniga.

.. ,Val.fl ay Procentsats måste emellertid i viss mån bliva avhängigt av den

lcl, for vilken densamma skall gälla. En sådan procentsats som den här

1 ragavarande kan fastställas för ett år i sänder eller för en period av år eller

oc intagas i skattelagarna för att gälla tills vidare. Huru man skall förlara

1 delta avseende är beroende av huruvida några större förändringar

vunna forvantas 1 de förhållanden, vartill hänsyn tages vid procentsatsens

bestämmande. Storre förskjutningar beträffande den privata förvärvsverksainhclens

galdbundenhet torde, såvitt nu kan bedömas, knappast komma

att intrada inom den närmaste framtiden. Med hänsyn till det rådande ekonomiska

läget synas några mera betydande förändringar i den allmänna

rantenivan icke heller vara att vänta. De sakkunniga hava därför icke anscll

det behöva väcka några betänkligheter, om avdragsprocenten fastställes

or la“Sre period framåt i tiden genom ett särskilt stadgande i kommunalskattelagen.

Vid detta förhållande har det emellertid synts önskvärt att

med avseende å avdragsprocentens storlek erhålla en viss marginal, som

uff1! , j-att staten icke lleller kommer i en sämre ställning än de enskilda

skattskyldiga. De sakkunniga hava med hänsyn härtill stannat vid att föreslå

en avdragsprocent av 2,0. Detta procenttal torde vara av den storlek att

det icke ens vid en höjning av den nuvarande räntenivån med någon procent

skulle framstå såsom anmärkningsvärt lågt. Det föreslagna ‘procenttalet

ar avsett att gälla icke blott rörelse, på vilken förvärvskälla närmast

tagits sikte vid talets bestämmande, utan även jordbruksfastighet och annan

tastighet. Beträffande de båda sistnämnda slagen av förvärvskällor torde

en dylik begränsning av statens gäldränteavdrag vara av mycket liten betvdelse.

Procenttalet 2,0 synes emellertid vara tillräckligt högt även för de

relativt fa fall, då begränsningen skulle inverka på beskattningen av statens

fastighetsinkomster.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bevillningsutskottets betänkande nr 56 år 1967

Frågan om statens rätt till gäldränteavdrag har även berörts av norrlandskommittén

i dess den 11 december 1948 avgivna principbetänkande

(SOU 1949: 1). Efter att ha erinrat om att Norrlands naturtillgångar till

mycket stor del ägdes av staten, som genom deras utnyttjande direkt tillfördes

betydande belopp årligen, har norrlandskommittén anfört följande:

Den kommunalskatt, som därvid erlägges, är dock på det hela taget jämförelsevis

blygsam. Enligt vad kommittén inhämtat brukar statens vattenfallsverk

från sin årsvinst göra avdrag bland annat för beräknad ränta å

hela det av staten investerade kapitalet, och detta oavsett att en ganska betydande

del av kapitalet återburits till staten i form av vinst överstigande

normal ränta. Härigenom har vattenkraftsrörelsen i stort sett undgått att

betala annan kommunalskatt än fastighetsskatt. Att vederbörande kommuner

på nu antytt sätt förhindras att utnyttja sin rätt att beskatta rorelseinkomster,

har kommittén funnit föga tilltalande. Om ett enskilt företag

bedriver motsvarande verksamhet, vilken som regel till stor del torde grundas

på aktier, äger företaget härvid icke att från rörelsevinsten göra avdrag

för utdelning å aktierna. Ur en annan synpunkt sett kan det ifrågasättas om,

därest statens vattenfallsverk av sociala skäl och till fördel för företag, som

äro beroende av elektrisk kraft, hålla taxorna låga — en fördel som härvid

kommer hela landet till godo — detta bör leda till minskade skatteintäkter

för de kommuner, varifrån vattenkraften hämtas.

Det av 1944 års skattesakkunniga framlagda förslaget om begränsning

av statens gäldränteavdrag överlämnades till 1950 års skattelagssakkunniga

för omprövning i samband med skattelagssakkunnigas översyn av kommunalskattelagen.

1 ett den 80 juni 1961 överlämnat betänkande med förslag

angående den kommunala beskattningen av kraftverk (stencilerat) föieslog

dessa sakkunniga bl. a. viss begränsning av statens rätt till a\drag för gäldränta

vid beräkning av statens inkomst av kraftverksrörelse. Skattelagssakkunniga

ansåg den av 1944 års skattesakkunniga föreslagna begränsningen

av statens gäldränteavdrag schematisk och schablonartad och knappast

ägnad att åstadkomma rättvisa för vattenfallsstyrelsen i jämförelse med

vissa privata företag med gäldbelastning av samma storleksordning som

vattenfallsstyrelsens. Skattelagssakkunniga yttrade bl. a.

t själva verket synes skillnaderna i gäldbelastning mellan särskilda enskilda

kraftföretag vara större än mellan vattenfallsstyrelsen, å ena sidan,

och vad som i genomsnitt gäller för de icke statliga företagen, å andra sidan.

Då det icke torde vara möjligt att beträffande de enskilda företagen genomföra

en generell utjämning av rätten att vid taxeringen tillgodogöra sig

gäldränteavdrag, måste vattenfallsstyrelsen vid en begränsning av dess ratt

i detta avseende otvivelaktigt bli sämre ställd än vissa enskilda företag med

liknande kreditmöjligheter. En anpassning av vattenfallsstyrelsens gäldränteavdrag

till samma relativa storlek som gäller för de med styrelsen i

lånemöjligheter närmast likställda företagen skulle uppenbarligen icke leda

till någon effektiv begränsning av styrelsens avdrag.

Den lämpligaste metoden att genomföra en begränsning av vattenfallsstyrelsens

avdragsrätt synes vara att endast tillåta gäldränteberäkning a

viss del av de i rörelsen nedlagda tillgångarnas värde. I enlighet med vad

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 56 år 1967

7

som tidigare anförts synes denna del kunna bestämmas till 2/3. Det torde

vara nödvändigt att markera, att denna del av tillgångarna representerar

ett maximum vid beräkning av gäldränteavdragen och inte innebär, att

staten i alla förvärvskällor har någon obetingad rätt att beräkna gäldränteavdrag

på en så stor del av tillgångarnas värde. I lagtexten bör därför markeras,

att bestämmelsen om begränsningen av gäldränteavdraget endast

avser att bestämma det högsta gäldränteavdrag, som kan tillåtas för staten.

En bestämmelse på förevarande område bör givetvis varken beröva staten

en självklar rätt att vid taxeringen åtnjuta gäldränteavdrag eller ge staten

en ovillkorlig avdragsrätt för gäldränta, när en sådan rätt inte motiveras

av det upplånade och gäldräntekrävande kapitalets storlek.

Skattelagssakkunnigas förslag rörande den här behandlade frågan har

inte föranlett lagstiftningsåtgärder.

I prop. nr 84 till 1963 års riksdag med förslag till ändringar i reglerna för

fördelning mellan kommuner av det skatteunderlag som härrör från kraftverksrörelse

framhöll chefen för finansdepartementet beträffande frågan

om begränsning av vattenfallsverkets avdrag för gäldränta att den av skattelagssakkunniga

åsyftade ändringen av praxis på området kunde uppnås

utan lagstiftning genom en ändring av styrelsens redovisningsprinciper.

Härigenom fick frågan en principiell karaktär, som berörde även andra grenar

av den statliga affärsverksamheten. Eftersom den allmänna ekonomiska

målsättningen för statens affärsverksamhet utreddes av den hösten 1961 tillkallade

affärsverksutredningen, var det enligt departementschefens mening

naturligt att ett ställningstagande till förslaget om nya principer för vattenfallsverkets

redovisning av ränta på det i rörelsen investerade kapitalet fick

anstå i avvaktan på resultatet av affärsverksutredningens arbete.

Frågans tidigare behandling

I två likalydande motioner vid 1951 års riksdag yrkades en maximering

av statens gäldränteavdrag på sätt 1944 års skattesakkunniga föreslagit, dvs.

till högst två procent av det bokförda värdet av det i statens förvärvskällor

nedlagda kapitalet.

Bevillningsutskottet (bet. nr 23) delade visserligen motionärernas uppfattning

att den av 1944 års skattesakkunniga anvisade metoden kunde

erbjuda en framkomlig väg till frågans lösning. För ett slutligt ställningstagande

till de sakkunnigas förslag var det dock enligt utskottets mening

erforderligt att närmare undersöka, huruvida någon förändring inträffat

i de förhållanden, vartill hänsyn skall tagas råd bestämmandet av den maximala

procentsatsen för gäldränteavdraget. En sådan undersökning, som

bland annat måste bygga på uppgifter beträffande den privata förvärvsverksamhetens

gäldbundenhet, kunde inte lämpligen verkställas av utskottet.

Med hänsyn härtill fann utskottet sig inte kunna förorda de i motionerna

ifrågasatta omedelbara författningsändringarna. Utskottet hänvisa
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 56 år 1967

de i stället till den omprövning av bestämmelserna som skulle verkställas

av 1950 års skattelagssakkunniga.

Vid 1963 års riksdag yrkades i två likalydande motioner införande av en

bestämmelse om att ränta på lånat kapital, såvitt angår av staten utövad

rörelse, skulle få beräknas på högst två tredjedelar av det bokförda värdet

av de i förvärvskällan nedlagda tillgångarna. I två andra likalydande motioner

yrkades samma begränsning i statens rätt till avdrag för ränta men

gällande inte bara inkomst av rörelse utan även inkomst av jordbruksfastighet

och av annan fastighet.

Bevillningsutskottet avstyrkte motionsyrkandena i sitt av riksdagen godkända

betänkande nr 38. Därvid framhöll utskottet bl. a. att frågan om

statens rätt till avdrag för gäldränta och om beräkningen av sådant avdrag

inte torde kunna lösas enbart med utgångspunkt från vattenfallsstyrelsens

förhållanden. Frågan hade nära samband med de spörsmål om de statliga

affärsföretagens redovisningsprinciper som utreddes av affärsverksutredningen.

Utskottet förordade därför, att denna utredning slutfördes innan ställning

togs till frågan om nya principer för statens redovisning av ränta på kapital

som nedlagts i rörelse.

M otionerna

Motionärerna framhåller bl. a. alt det i ett flertal inlandskommuner i

Norrland finns en sektor av företagsamhet med stora investeringar i kraftverk

och kraftregleringsanläggningar men med relativt liten sysselsättningsgrad

och därmed ringa skatteinkomst för kommunerna av arbetsintäkter.

Motionärerna upplyser att det enskilt ägda Hjälta kraftverk inom Långselse

kommun vid 1966 års inkomsttaxering redovisade ett taxeringsvärde

av 94 021 000 kr. och en inkomst av kraftproduktionsrörelse till Långselse

kommun på 7 352 680 kr. eller 73 526: 80 skattekronor samt för fastighetsskatt

till Långselse kommun 18 804: 20 skattekronor. Den för Hjälta kraftverk

redovisade inkomsten av rörelse från kraftproduktion gav sålunda

Långsele kommun 0: 782 skattekronor per 1 000 kr. taxeringsvärde. Den

av statens vattenfalls ver k vid 1966 års inkomsttaxering redovisade inkomsten

av kraftproduktionsrörelse till de kommuner där kraftproduktion förekommer,

uppgick till endast 0: 173 skattekronor per 1 000 kr. taxeringsvärde.

Motionärerna har beräknat att en tillämpning av den av Hjälta kraftverk

redovisade inkomsten 0: 782 kronor per 1 000 kr. taxeringsvärde på statens

i drift varande kraftverk i Jokkmokks och Stuguns kommuner skulle ge

dessa kommuner ytterligare skatteintäkter om 6 311 674 kr. resp. 1 261 100

kr. Beräkningen har gjorts per den 31 december 1965. Enligt motionärerna

ger de redovisade exemplen från Jokkmokk och Stugun motsvarande skill
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 56 år 1967 91

nader i skatteintäkter i andra kraftverks-, reglerings- och närdistributionskommuner.

Den stora skillnaden i kommunal skatt per 1 000 kr. taxeringsvärde mellan

ett enskilt kraftverk och statliga kraftverk visar enligt motionärernas

mening att produktionskommuner med statliga kraftverk starkt missgynnas

genom nuvarande ränteberäkning och vinstredovisning av statens vattendrivna

kraftverk.

Enligt motionärernas mening bör även — för att den önskvärda överensstämmelsen

mellan statliga och kommunala vattenkraftverks vinstredovisning

skall uppnås — de statliga investeringarna för byggande av atomkraftverk

icke inverka på den kommunala beskattningen i produktionskommunerna

för vattenkraft.

Utskottet

Vid beräkning av skattskyldigs inkomst från särskild förvärvskälla får

från bruttointäkten avräknas ränta på gäld, som är hänförlig till förvärvskällan.

1 inkomstkällan jordbruksfastighet får sålunda avdragas ränta på

lånat, i fastigheten nedlagt eller för dess drift använt kapital, i inkomstkällan

annan fastighet ränta på lånat, i fastigheten nedlagt kapital samt i

inkomstkällan rörelse ränta på lånat kapital, som nedlagts i rörelsen och på

gäld, som den skattskyldige ådragit sig för sin utbildning för rörelsen. Avdrag

får däremot inte ske för ränta på eget kapital som den skattskyldige

nedlagt i sin förvärvsverksamhet.

Vid bedömning av huruvida visst upplånat kapital hänför sig till den ena

eller den andra inkomstkällan skall det avgörande i första hand vara i vad

mån det upplånade kapitalet kan anses ha använts i eller disponerats för de

olika inkomstkällorna. Kan utredning ej vinnas, hur stor del av kapitalet

som hänför sig till olika inkomstkällor, skall i och för räntans fördelning

kapitalet hänföras till de olika inkomstkällorna i förhållande till värdet av

de i varje inkomstkälla nedlagda tillgångarna.

I enlighet med nu angivna regler är staten liksom andra skattskyldiga

berättigad till avdrag för gäldränta i de fall skattskyldighet till kommunal

inkomstskatt föreligger för staten. Denna rätt torde i mera allmän omfattning

begagnas endast av vattenfallsverket. I verkets balansräkning upptas

som skuld de medel, vilka genom verkets försorg investerats i dess kraftverksrörelse.

Enligt 1967 års deklaration uppgick skulden till drygt 4,6

miljarder kr. Avdraget för gäldränta, som beräknas efter den för beskattningsåret

gällande medelräntefoten för den fonderade statsskulden, utgjorde

enligt samma års deklaration drygt 200 milj. kr. I de fall överskottet

för ett år i vattenfallsverkets rörelse överstiger den för året beräknade räntan,

nedskrivs inte skulden med skillnaden. Någon amortering förekommer

således inte i räkenskaperna.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 56 år 1967

Motionärerna framhåller att den av statens vattenfallsverk vid 1966 års

taxering redovisade inkomsten av kraftproduktionsrörelse till de kommuner

där kraftproduktion förekommer uppgick till endast cirka 17 skatteören för

varje 1 000-tal kr. av kraftverksanläggningens taxeringsvärde. Den för Hjälta

kraftverk, som är ett enskilt kraftverksföretag, redovisade inkomsten till

Långsele kommun gav däremot denna kommun en motsvarande inkomst av

drygt 78 skatteören. Enligt motionärernas mening innebär den ränteberäkning

och vinstredovisning, som staten f. n. tillämpar, ett starkt missgynnande

av kommuner där det finns statliga kraftverks- och regleringsanläggningar.

Som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen har frågan om

statens gäldränteavdrag vid olika tillfällen varit föremål för diskussion. Sålunda

framhöll redan särskilda utskottet vid 1928 års riksdag (bet. nr 1)

— i samband med tillkomsten av den nu gällande kommunalskattelagen —

angelägenheten av att staten, då den uppträdde som konkurrent till enskilda

företag, fick vidkännas i huvudsak samma kommunalskatt som de

enskilda företagen. Därvid erinrades särskilt om den undantagsställning

staten intog i fråga om företag vilka föll under vattenfallsverkets förvaltning.

Enligt utskottets mening borde någon regel ges för hur stor del av

statsskulden, som i beskattningshänseende skulle anses belasta olika grenar

av statens förvärvsverksamhet, och också någon norm bestämmas för i vad

mån vederbörande verksamhetsgren ansågs amortera den gäld som åvilade

densamma.

Konkreta förslag till begränsning av statens gäldränteavdrag har framlagts

av särskilda sakkunniga år 1929, av 1944 års skattesakkunniga och av

en särskilda sektion inom 1950 års skattelagssakkunniga. Förslagen har

ännu inte föranlett åtgärder från Kungl. Maj :ts sida.

Som motionärerna framhållit torde staten såsom kraftverksföretagare ha

ett försteg framför privata kraftverksföretagare på grund av sina bättre

upplåningsmöjligheter. En undersökning av kapitalsammansättningen i

vattenfallsverkets kraftverksrörelse ger vid handen att det gäldräntekrävande

kapitalet under senare år kraftigt ökat, medan de medel som kan

jämställas med eget kapital hos privata kraftverksföretag varit i stort sett

oförändrade. Finansieringen av statens kraftverksrörelse torde i vart fall

numera ske praktiskt taget helt med gäldräntekrävande kapital. Att detta

inneburit och innebär vissa problem för de kommuner, inom vilka staten

har mera betydande kraftverks- och kraftregleringsanläggningar, torde inte

kunna bestridas. Även om de bidrag i skatteutjämnande syfte, som sådana

kommuner numera kan erhålla enligt bestämmelserna i förordningen om

skatteutjämning, är ägnade att åstadkomma en utjämning av de ekonomiska

olikheterna och därigenom indirekt av skillnaderna i skattetryck mellan

dessa och andra kommuner, är det inte uteslutet att skatteutjämningsbidragen

stundom kan vara otillräckliga för att i skälig mån kompensera

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 56 år 1967 \1

kraftverkskommunerna för det skattebortfall som kan bli följden av statens

gäldränteberäkning.

Med hänsyn härtill kan utskottet i princip ansluta sig till syftet med motionerna.

En omprövning av statens gäldränteavdrag är enligt utskottets

mening önskvärd också med hänsyn till det berättigade kravet på att ekonomisk

jämställdhet så långt möjligt bör råda mellan konkurrerande statliga

och privata kraftverksföretag. I detta sammanhang vill utskottet erinra

om att 1953 års utredning rörande de statliga företagsformerna i ett år 1957

framlagt betänkande »Statens vattenfallsverk» (SOU 1957:26) uttalat, att

kraftbolag med stigande kapitalbehov, vilka vill utnyttja lånemarknaden,

om möjligt bör ha 1/3 av sitt kapitalbehov täckt med eget kapital. Uttalandet,

som gjorts i samband med utredningens överväganden av frågan, hur

finansieringen av vattenfallsverkets verksamhet bör ordnas för det fall verket

ombildas till aktiebolag, ligger till grund för skattelagssakunnigas förslag

om en begränsning av vattenfallsverkets avdragsrätt till att avse 2/3

av det bokförda värdet av de i kraftverksrörelsen nedlagda tillgångarnas

värde.

Den i maj 1961 tillkallade affärsverksutredningen har i uppdrag att utreda

den ekonomiska målsättningen för de statliga affärsverkens pris- och

taxesätlningar. I direktiven för utredningen uttalas bl. a. att förräntningskravet

för affärsverken bör anpassas till de normer, som gäller för motsvarande

verksamhetsgrenar inom den enskilda sektorn. Enligt vad utskottet

erfarit kommer utredningen vid sina överväganden att ta ställning

också till frågan om statens gäldränteavdrag. Betänkande i ämnet torde

komma att avlämnas senast under våren 1968.

Eftersom sålunda det av motionärerna aktualiserade spörsmålet redan

är föremål för prövning inom affärsverksutredningen anser utskottet sig

inte ha anledning biträda motionärernas yrkande att motionerna skall överlämnas

till denna utredning för särskilt beaktande.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna 1: 585 av herr Strandberg

in. fl. och II: 732 av herr Petersson m. fl. angående beskattningen

av enskilda och statliga vattenkraftverk icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 19 oktober 1967

På bevillningsutskottets vägnar:

TAGE MAGNUSSON

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 56 år 1967

Närvarande:

från första kammaren: fröken Ranmark (s), herrar Yngve Nilsson

(h), Wärnberg (s), Tage Johansson (s), Gösta Jacobsson (h), Lundström

(fp), Hellebladh (s), Paul Jansson (s), Sundin (ep) och Ahlmark* (fp);

samt

från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås (h), Allard* (s),

Vigelsbo (ep), Asp (s), Andersson i Essvik (s), fru Nettelbrandt (fp), herrar

Kristenson (s), Carlsson i Västerås (s), Sterne (fp) och Börjesson i

Falköpning (ep).

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

MARCUS BOKTR. STHLM 1967 670028

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.