Bankoutskottets utlåtande nr 55 år 1967
1967-11-21 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1967:55, Bankoutskottets utlåtande nr 55 år 1967
Dokumentets text
20
Bankoutskottets utlåtande nr 55 år 1967
Nr 55
Utlåtande i anledning av motioner om ökad verksamhet vid statliga
företag in. m.
Bankoutskottet har i ett sammanhang behandlat följande till utskottet
hänvisade motioner, nämligen
dels de likalydande motionerna I: 302 av herr Hedström m. fl. och II: 393
av herr Svanberg m. fl., vari hemställes, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla
att de statliga företagen i Norrbotten, LKAB, NJA och ASSI, anmodas att
snarast verkställa undersökning och inkomma med förslag om på vilket
sätt och i vilken utsträckning en vidareförädling av deras produkter skulle
kunna ske, varvid särskild vikt bör läggas vid sådan tillverkning som medför
betydande sysselsättningsökning, samt
att, om i nuvarande läge vidareförädling av företagens produkter icke är
möjlig i större utsträckning, utredning och förslag snarast framläggs om
vilka andra produkter som skulle kunna bli föremål för tillverkning inom
respektive företag eller hur nämnda företag på annat sätt, t. ex. genom
samarbete och samverkan med industriföretag på annat håll, snabbt kan
bidraga till att väsentligt öka sysselsättningen inom Norrbottens län;
dels de likalydande motionerna I: 607 av herr Werner och II: 757 av herr
Lorentzon m. fl., vari föreslås att riksdagen beslutar att i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om följande:
1) förslag till 1968 års vårriksdag beträffande nya riktlinjer för lokaliseringspolitiken
i linje med vad som i motionerna anförts, innebärande bl. a.
startandet av statliga industriella företag enligt upprättad plan;
2) åtgärder för att i ådalsområdet och Norrbotten skapa statlig verkstadsindustri;
3)
åtgärder för att i Dalsland upprätta industriella företag för samhälleligt
utnyttjande av landskapets produktiva tillgångar, eventuellt även verkstadsindustri.
Motionerna
I motionerna I: 302 och II: 393 redogörs inledningsvis för arbetsmarknadssituationen
i Norrbottens län. Arbetslösheten i länet är stor och utflyttningen
av arbetskraft omfattande. De stora basindustrierna i Norrbotten, Luossa
-
Bankoutskottets utlåtande nr 55 år 1967
21
vaara-Kiirunavaara AB (LKAB), Norrbottens Järnverk AB (NJA) och AB
Statens skogsindustrier (ASSI), är alla statsägda, och även domänverket
och statens vattenfallsverk är stora arbetsgivare. Antalet anställda vid de
statliga företagen i Norrbotten har under 1960-talet totalt sett minskat avsevärt,
och ytterligare personalindragningar förutses. Motionärerna redovisar
arbetsmarknadspolitiska åtgärder, lokaliseringsåtgärder och utredningsverksamhet
som genomförts i syfte att öka sysselsättningen i länet. Särskilt
betonas att yrkesutbildning och omskolning av hög kvalitet bedrivs. Motionärerna
riktar inga invändningar mot rationaliseringen av de statliga
företagen men kräver att dessa genom vidareutveckling och upptagande av
nya tillverkningar skall skapa nya arbetstillfällen.
Sysselsättningsproblem såväl i Norrbotten som i vissa andra landsdelar
diskuteras i motionerna 1:607 och 11:757 mot bakgrund av den statliga
lokaliseringspolitiken. Denna har, framhåller motionärerna, begränsats till
ekonomiskt stöd åt privata företag för nyetablering eller utvidgning. Större
vikt har vidare lagts vid rörlighetsstimulerande arbetsmarknadspolitiska
åtgärder än vid lokaliseringspolitiska. Den pågående strukturomvandlingen
anses nu kräva en samhällelig lokaliseringspolitik av helt annat omfång än
hittills och på en principiellt annan grund. Efter utgången av den femårsperiod,
under vilken nuvarande lokaliseringspolitiska försöksverksamhet
skall pågå, bör lokaliseringspolitiken sålunda främst inriktas på att utvidga
den samhälleliga sektorn inom industrin. Detta är, hävdar motionärerna,
nödvändigt för att motverka de näringsgeografiska, sociala och andra störningar
som nu uppkommer till följd av de privata företagens vinstbedömningar.
Den nuvarande lokaliseringspolitikens alltför ringa effekt vill motionärerna
illustrera genom att redovisa vissa förhållanden i ett par olika
regioner. De redogör sålunda för industrinedläggningar och sysselsättningsproblem
i Ådalen, i Norrbotten och i Dalsland. Beträffande Ådalen uttalas att
regionen behöver en differentierad industri, en basindustri som inte har
skogen som råvara. För Norrbottens del begärs särskilt att de statliga företagen
i länet skall utvecklas och förnyas. Även Dalsland säges vara i behov
av en industriell differentiering. Motionärerna rekommenderar i synnerhet
att statlig verkstadsindustri etableras i de berörda regionerna; härvid
hänvisas också till exportintressena. Vad gäller Dalsland förordas därutöver
att andra verksamheter, t. ex. träförädlingsindustri, skall startas på basis
av landskapets naturtillgångar.
Vissa uppgifter i anslutning till motionerna
A. Arbetskraftsutvecklingen vid statliga företag i Norrbottens län
Arbetskraftsutveeklingen vid de statliga företagen i Norrbottens län var
den It maj 1967 föremål för en interpellationsdebatt i andra kammaren
22
Bankoutskottets utlåtande nr 55 år 1967
(prot. nr 26, s. 61 ff.). Herr Andersson i Luleå (k) hade frågat huruvida
tendensen till stark minskning av antalet anställda vid dessa företag blivit
uppmärksammad och vilka åtgärder såväl på kort som på längre sikt som
planerades i syfte att bryta denna utveckling. I sitt svar på interpellationen
meddelade statsrådet Wickman, att antalet anställda vid de statliga företagen
LKAB, NJA, ASSI och statens vattenfallsverk under den gångna
delen av 1960-talet minskat med 1 600 personer. Förändringen var ett
resultat av å ena sidan en minskning vid statens vattenfallsverk och LKAB
med 1 300 resp. 1 200 personer, å andra sidan eu ökning vid NJA och ASSI
med 500 resp. 400 personer. Nedgången i antalet sysselsatta vid statens
vattenfallsverk berodde på att de ekonomiskt utbyggbara vattenkraftstillgångarna
i länet börjat minska; huvudsakligen berörde den anläggningsarbetare
som varit engagerade i kraftverksbyggen.
Om de olika företagens utveckling anfördes följande. Sedan staten år
1958 övertog LKAB hade omkring en miljard kronor investerats i de norrbottniska
malmfälten. Företagets produktionskapacitet hade på tio år nära
nog fördubblats. Såväl investeringar som andra åtgärder hade inriktats på att
fortlöpande böja produktiviteten i företaget. Detta rationaliseringsarbete,
som lett till att antalet anställda minskat trots verksamhetens expansion,
hade varit nödvändigt för att företaget sknlle knnna konkurrera på världsmarknaden.
ASSI:s produktion i Norrbotten hade under den senaste tioårsperioden
mer än fördubblats. Härigenom hade den nämnda sysselsättningsökningen
kunnat komma till stånd samtidigt som ett kraftfullt rationaliseringsarbete
bedrevs. Företagets ökade virkesbehov beräknades ha haft
en gynnsam inverkan på sysselsättningen i de norrbottniska skogarna.
Även för NJA:s del sammanhängde ökningen av antalet anställda med att
bolaget ökat sin produktion. Detta hade skett bl. a. genom att produktionsprogrammet
utvidgats med manufakturering av stål till varvs- och byggnadsindustrin
m. in.
Beträffande den väntade framtida utvecklingen konstaterades följande.
För vattenfallsverkets del beräknades dittillsvarande tendenser komma att
göra sig gällande även fortsättningsvis. LKAB, ASSI och NJA arbetade
samtliga inom branscher som präglades av stegrade kostnader i förening
med pressade priser och vissa avsättningssvårigheter. Världsmarknadsläget
för dessa branscher inverkade helt naturligt på företagens produktions- och
sysselsättningsmöjligheter. För ASSI:s del sknlle en eventuell expansion av
verksamheten i stor utsträckning bli beroende av den ansträngda virkessituationen
i Norrbotten.
Möjligheterna för företagen att uppnå en företagsekonomiskt motiverad
ökning av sysselsättningen bedömdes således som begränsade, i varje fall
på kort sikt. Inom ramen för dessa möjligheter sökte man dock på olika
sätt vidmakthålla och öka verksamhetsvolymen. LKAB planerade en omfattande
utbyggnad av anläggningarna i Svappavaara, kostnadsberäknad
Bankoutskoltets utlåtande nr 55 år 1967
23
till ca 100 milj. kr. ASSI skulle inom kort genomföra en tjugoprocentig utvidgning
av kraftpappersproduktionen i Lövholmen. Undersökningar för
att finna nya produkter och nya marknader för de statliga företagen pågick
ständigt.
Avslutningsvis framhöll statsrådet att statens mera direkt arbetsmarknadspolitiska
resurser byggts ut kraftigt under de senaste åren. Härigenom
hade de statliga företagens betydelse som instrument för att upprätthålla
sysselsättningen minskat. Till belysning av de statliga lokaliseringspolitiska
åtgärdernas omfattning i Norrbotten meddelades, att de sedan år 1963
bidragit till att investeringar för sammanlagt 230 milj. kr. kunnat påbörjas.
Vid full utbyggnad beräknades sysselsättningen vid de företag som erhållit
stöd komma att öka med ca 3 400 personer.
B. Sysselsättningsproblem i Ådalen
Sysselsättningsproblemen i Ådalen har vid årets riksdag aktualiserats
även genom motionerna 1: 429 och II: 549, vilka bankoutskottet under vårsessionen
behandlade i sitt utlåtande nr 30. I detta utlåtande, till vilket
här torde få hänvisas, redovisas remissyttranden som arbetsmarknadsstyrelsen,
länsstyrelsen i Västernorrlands län, LO och Sveriges industriförbund
avgivit över de nu nämnda motionerna. Vidare refereras en interpellationsdebatt
i andra kammaren den 12 april 1967, varvid chefen för inrikesdepartementet
berörde förhållandena i Ådalen i sitt svar på spörsmålet om
vilka åtgärder regeringen planlade för att minska arbetslösheten i norrlandslänen.
De nyss berörda motionerna gick ut på att riksdagen hos Kungl. Maj :t
skulle hemställa om en utredning av Ådalens problem och behov, syftande
till att föreslå åtgärder som kunde trygga sysselsättningen i regionen på
längre sikt. Utskottet framhöll att motionerna avsåg förhållandena i ett
begränsat område i Västernorrlands län och uttalade att det i första hand
tillkom länets egna organ att klarlägga den rådande situationen och söka
finna vägar att komma till rätta med den. Utskottet fäste också uppmärksamheten
på redan gjorda samt planerade arbetsmarknads- och lokaliseringspolitiska
insatser inom länet.
C. Sysselsättningsproblem i Dalsland
Under titeln »Glesbygd och lokaliseringspolitik» har länsstyrelsen i
Älvsborgs län 1967 publicerat en av länsutredaren i länet utförd analys av
Dalslands arbetsmarknadsproblem. Av detta arbete framgår bl. a. följande.
Avfolkningen av Dalsland har fortgått sedan 1920-talet, först i relativt
jämn takt men sedan början av 1960-talet till följd av sysselsättningssvå
-
24
Bankoutskottets utlåtande nr 55 år 1967
righeter i accelererande tempo. Under åren 1930—1965 utvecklades folkmängden
i landskapet sålunda:
1930 1940 1950 1960 1965
Folkmängd........... 67 900 65 400 63 100 58 800 56 600
Index................ 100 96 93 87 83
Av de fyra kommunblocken i landskapet — Åmål, Bengtsfors, Färgelanda
och Mellerud —- har under de första åren av 1960-talet Bengtsfors drabbats
hårdast av utflyttningen. Det minst ogynnsamma flyttningsresultatet uppvisar
Åmåls kommunblock. Även för dess del är emellertid den långsiktiga
flyttningsutvecklingen negativ. Utflyttningen är påtagligt koncentrerad till
åldersgrupperna i intervallet 20—34 år. Trots den stora totala nettoutflyttningen
uppkommer i de högre åldrarna ett inflyttningsöverskott. Lokaliseringspolitikens
möjligheter att komma till rätta med utflyttningen av ungdom
bedöms som mycket begränsade.
På grund av att näringslivet är föga differentierat uppstår sysselsättningssvårigheter
lättast för den kvinnliga arbetskraften, något som föranleder
kvinnorna till större nettoutflyttning. Den sålunda uppkomna disproportionen
i könsfördelningen stimulerar i sin tur de ogifta männen till utflyttning.
Den industri som baseras på skogen såsom råvara har sedan länge visat
sig obenägen att anställa kvinnlig arbetskraft. Detsamma är förhållandet
med metallindustrin, som särskilt gynnas av lokaliseringsstödet. Utflvttningsbilden
kommer därför knappast att förbättras nämnvärt om inte sådana
högproduktiva företag prioriteras som särskilt anställer kvinnor.
En framräkning av Dalslands befolkning till år 1980 ger med oförändrat
flyttningsmönster en mycket ogynnsam befolkningsstruktur. Samtliga kommunblock
får en från kommunalekonomisk synpunkt orimligt hög åldringsandel.
Det påpekas att sambandet mellan industrialiseringsgrad och flyttningsfrekvenser
är mindre uppenbart. En expansion realkapitalmässigt bland
industriföretagen får nämligen numera totalt sett ringa sysselsättningseffekt
på längre sikt. Industriexpansionen har dessutom hittills skett inom de på
manlig arbetskraft inriktade industrigrenarna. De sektorer som är dominerande
inom den dalsländska industrin är metall-, trä-, massa- och papperssamt
textilindustrin. De mest expansiva industrisektorerna — kemisk, kemisk-teknisk
och elektroteknisk industri — är orepresenterade eller starkt
underrepresenterade i landskapet. Skogsindustrin, som bildar kärnan i
Dalslands industri, kan enligt utredningen antas ha en lägre produktivitet
än motsvarande anläggningar i landet i övrigt. Kombinationen av låg allmän
yrkesverksamhetsgrad, stor andel sysselsatta i jordbruk och skogsbruk
samt svag produktivitetsutveckling inom delar av landskapets näringsliv
påverkar oförmånligt befolkningens inkomstförhållanden, indirekt också
inom servicesektorn.
Bankouiskoiiets utlåtande nr 55 år 1967
25
För att befolkningsunderlaget i Dalsland och sydvästra Värmland skall
kunna räddas bedöms en betydande insats ej endast av lokaliseringsåtgärder
bli erforderlig. Denna måste koncentreras på det enda område som har en
ordentlig tätortsbildning kombinerad med ett mera betydande befolkningsunderlag
inom pendlingsavstånd, nämligen området kring Åmål och Säffie.
En ökning av den offentliga sektorns servicekapacitet anses krävas för att
den privata servicesektorn (inklusive handeln) skall våga tro på eu långsiktig
befolkningstillväxt som möjliggör förräntning av nyinvesteringar.
Staten säges sålunda vara tvungen att i sin egen lokaliseringspolitik och genom
stöd åt kommunala investeringsåtgärder demonstrera sin avsikt att
satsa på en starkare expansion i området.
Utöver vad som anförts i det här refererade arbetet kan nämnas att sedan
början av år 1963 ca 40 industriföretag i Dalsland antingen helt nedlagt
driften eller genom avskedanden minskat arbetsstyrkan. Härav har ca 1 800
personer berörts. Huvuddelen har fallit på nedläggningen av tre större företag,
nämligen Bengtsfors Sulfit AB, Långedsverken och Fengersfors Bruks
AB. Statliga bidrag och lån respektive tillstånd att ta investeringsfondsmedel
i anspråk har sedan 1963 till och med första halvåret 1967 beviljats för
21 arbetsställen, som givit eller beräknas ge arbetstillfällen för ca 700
personer.
Utskottet
I sitt utlåtande nr 30 behandlade utskottet tidigare i år ett antal motioner
angående riktlinjerna för den statliga lokaliseringspolitiken ni. m. De
nu förevarande motionerna I: 607 och II: 757 togs inte upp i det sammanhanget,
trots att i dem påyrkats en hemställan till Kungl. Maj :t om att riksdagen
nästa år skulle få ta ställning till nya riktlinjer för lokaliseringspolitiken.
Anledningen härtill var att dessa motioner är koncentrerade på
en speciell aspekt, nämligen vilken roll skapandet av nya statliga företag
bör spela inom lokaliseringspolitikens ram. Detta spörsmål har utskottet
funnit lämpligt att behandla i det särskilda utlåtande som nu föreligger.
Här tas också upp motionerna 1: 302 och II: 393, vari begärs ökad verksamhet
vid de statliga företagen i Norrbotten.
I sitt nyssnämnda utlåtande nr 30 redogjorde utskottet för den statliga
lokaliseringspolitikens inriktning och utformning. Utskottet finner det
inte vara erforderligt att här ånyo beröra lokaliseringspolitiken i hela dess
vidd utan inskränker sig till en erinran om att statsmakterna tydligt ådagalagt
sin avsikt att utnyttja lokaliseringspolitiska åtgärder som ett viktigt
instrument för att komma till rätta med problem som framkallas av befolkningsomflyttningen
och av strukturomvandlingen inom näringslivet.
Vad gäller de i motionerna 1:302 och 11:393 framförda förslagen vill
utskottet påminna om att motsvarande spörsmål tidigare behandlats inom
26
Bankoutskottets utlåtande nr 55 år 1967
riksdagen åren 1964, 1965 och 1966 (BaU:s uti. 1964: 48, 1965: 19, 1966: 27).
Båda de förstnämnda åren förelåg uttalanden av chefen för inrikesdepartementet,
vari framhölls att frågan om lokaliseringspolitiska insatser i form
av anläggande av statliga industrier skulle bli föremål för fortsatta överväganden.
Mot bakgrund av tillgängliga uppgifter om arbetsmarknadsläget
i Norrbotten konstaterade utskottet förra året att de i och för sig värdefulla
rationaliseringsåtgärder som genomfördes inom olika grenar av statlig
affärsdrivande verksamhet otvivelaktigt från sysselsättningssynpunkt hade
följder som ytterligare underströk att det var angeläget att ingående överväga
omfattningen av statens verksamhet inom norra stödområdet. Den
ytterligare information som nu föreligger ger utskottet anledning att upprepa
detta uttalande. Som utskottet vidare framhöll förra året utgör en
fortsatt utbyggnad av befintliga statliga företag och tillskapandet av nya
sådana företag alternativa och kompletterande åtgärder för att komma till
rätta med de sysselsättningsproblem som gör sig gällande på olika håll
inom norra stödområdet. Att de ansvariga instanserna ägnar uppmärksamhet
åt hithörande frågor bestyrkes bl. a. av den redogörelse som lämnats i
det ovan redovisade interpellationssvaret rörande arbetskraftsutvecklingen
i Norrbotten. Bl. a. prövas sålunda nya former av vidareförädling av de
basprodukter som framställs vid de statliga företagen där. Härigenom tillgodoses
direkt det önskemål som i motionerna 1: 302 och II: 393 uttrycks
i första hand.
Utskottet noterar att det i interpellationssvaret också framhölls att de
statliga företagen i Norrbotten har att kämpa med betydande svårigheter
till följd av rådande kostnadsläge och utvecklingen på världsmarknaden.
Ett fortsatt rationaliseringsarbete får alltså för dessa företags del bedömas
som angeläget, trots att det kan vara ägnat att reducera antalet arbetstillfällen.
Även andra motåtgärder, särskilt av arbetsmarknadspolitisk natur,
måste därför sättas in mot de sysselsättningsrubbningar som uppstår.
Med vad som här sagts torde även motionerna I: 607 och II: 757 ha besvarats,
såvitt de avser Norrbotten. I dessa motioner berörs vidare förhållandena
i Ådalen och i Dalsland.
Sysselsättningsläget i Ådalen behandlades i utskottets ovan åberopade
utlåtande nr 30. Där konstaterades att de problem som påtalats var väl
kända och hade tilldragit sig allmän uppmärksamhet. Utskottet framhöll
därefter, att det enligt den arbetsfördelning som fastställts för handläggningen
av utrednings- och planeringsverksamheten på lokaliseringspolitikens
fält finge anses i första hand tillkomma länets egna organ att klarlägga
den rådande situationen och söka finna vägar för att komma till
rätta därmed. Utskottet tilläde, att länsstyrelsen i länet visat sig vara i
hög grad inriktad på en insats av detta slag och att även vederbörande
centrala instanser noga följde utvecklingen i Ådalen. I början av innevarande
höst har utskottet företagit en studieresa i Västernorrlands län
Bankoutskottets utlåtande nr 55 år 1967
27
och därvid bl. a. kunnat konstatera att länsmyndigheterna i samråd med
kommuner och företag energiskt gripit sig an med att söka få till stånd
en mera positiv arbetsmarknadsutveckling i Ådalen. Vad utskottet i fråga
om Norrbotten sagt om statliga företags roll i sådant sammanhang torde
i tillämpliga delar få gälla även för Ådalen.
Såsom framgår av det referat av en inom länsstyrelsen i Älvsborgs län
utförd utredning som utskottet ovan lämnat kännetecknas även Dalsland
av en arbetsmarknadsutveckling och en därmed sammanhängande befolkningsutveckling
som ställer stora krav på åtgärder i syfte att förstärka
landskapets näringsliv. Utskottet räknar med att även i detta fall länsmyndigheter
och berörda centrala instanser tillsammans utformar och söker
förverkliga ett program för sådana åtgärder. Icke heller för Dalslands
del torde något särskilt uttalande av riksdagen rörande statliga industriföretag
vara motiverat.
Det primära av de yrkanden som framförs i de nu berörda motionerna
gäller, som förut sagts, utformandet av nya riktlinjer för lokaliseringspolitiken
med upprättande av statliga företag som ett framträdande inslag.
Utskottet vill med anledning härav betona, att den lokaliseringspolitiska
verksamhet som nu bedrivs avser en försöksperiod, omfattande budgetåren
1965/66—1969/70. Det står således redan klart, att en omprövning av de nuvarande
riktlinjerna skall ske inom en ganska nära framtid. Att olika uppslag
till vidareutveckling och alternativ utformning av den lokaliseringspolitiska
verksamheten därvid kommer under övervägande är uppenbart.
Motionärernas förslag går ut på att de nuvarande riktlinjerna skall omprövas
omgående, vid en tidpunkt då endast ungefär hälften av den tiliäinnade
försöksperioden gått till ända. Utskottet finner inte ett sådant förfaringssätt
lämpligt och avstyrker därför motionerna även i denna del.
Åberopande vad här anförts hemställer utskottet,
1) att motionerna I: 302 och II: 393 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd,
2) att motionerna I: 607 och II: 757 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 21 november 1967
På bankoutskottets vägnar:
C. G. REGNÉLL
28
Bankoutskottets utlåtande nr 55 år 1967
Närvarande :
från första kammaren: herrar Ståhle (s), Åke Larsson (s), Palm (s),
Åkerlund (h), Lundin (s), Lundberg (h), Stefanson (fp) och Mattsson (ep);
från andra kammaren: herrar Regnéll (h), Franzén i Motala (s),
Bengtsson i Landskrona (s)*, Rask (s), Fridolfsson i Rödeby (s), Hyltander
(fp), Börjesson i Falköping (ep)* och Ullsten (fp)*.
* Ej närvarande vid justeringen.
Reservation
av herrar Åkerlund (h) och Lundberg (h).
ESSELTE AB, STHLM 67
714906
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.