Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proopsition angående godkännande av 1967 års vetekonvention och 1967 års konvention om livsmedelshjälp.
1967-11-22 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1967:39, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proopsition angående godkännande av 1967 års vetekonvention och 1967 års konvention om livsmedelshjälp.
Dokumentets text
Jordbruksutskottets utlåtande nr 39 år 1967
1
Nr 39
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proopsition angående
godkännande av 1967 års vetekonvention och 1967 års
konvention om livsmedelshjälp.
I en till riksdagen den 20 oktober 1967 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr 156, bär Kungl. Maj :t under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag hemställt
att riksdagen måtte godkänna 1967 års vetekonvention och 1967 års
konvention om livsmedelshjälp, båda konventionerna med giltighet fr. o. m.
den 1 juli 1968 t. o. m. den 30 juni 1971.
Efter redogörelse för avgivet remissyttrande från statens jordbruksnämnd,
som efter hörande av Svensk spannmålshandel, ekonomisk förening, tillstyrkt
att Sverige ansluter sig till de båda konventionerna, har departementschefen
anfört.
»Såväl vetekonventionen som konventionen om livsmedelshjälp utgör indirekt
delar av den uppgörelse om tullsänkningar m. m. som nåddes i Kennedy-ronden
i maj 1967. Det är därför naturligt och nödvändigt att bedömningen
av konventionerna sker i nära anslutning till ställningstagandet till
förhandlingsresultatet i dess helhet. Jag vill i det sammanhanget hänvisa
till den redogörelse för förhandlingsresultatet i Kennedy-ronden och de förslag
som framlagts i prop. 1967: 150. I denna proposition har Kungl. Maj :t
på hemställan av chefen för finansdepartementet bl. a. föreslagit riksdagen
att godkänna en överenskommelse om grunderna för förhandling om ett
världsvitt spannmålsarrangemang.
Vetekonventionen torde ha sin största betydelse genom att den kan väntas
bidra till en fortsatt stabilisering av världsmarknadspriserna. Denna
stabilisering torde tillsammans med de höjda minimipriserna bli till fördel
för den export av svenskt vete som erfordras under den aktuella treårsperioden.
Ansvaret för att förpliktelserna enligt vetekonventionen uppfylls vilar
självfallet på de deltagande staterna. För Sveriges del finner jag det lämpligt
att — liksom varit fallet med 1962 års veteavtal — den praktiska tilllämpningen
av konventionen sker under medverkan av Svensk spannmålshandel,
ekonomisk förening. Föreningen har också förklarat sig beredd härtill.
Kostnaderna för Sveriges deltagande i vetekonventionen torde, såvitt nu
kan bedömas, bli av samma storleksordning som kostnaderna för 1962 års
1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 10 samt. Nr 39
2
Jordbruksutskottets utlåtande nr 39 år 1967
internationella veteavtal, dvs. omkring 15 000 kr. per år. Liksom hittills bör
kostnaderna bestridas från det under nionde huvudtiteln upptagna förslagsanslaget
Bidrag till vissa internationella organisationer m. m.
I fråga om konventionen om livsmedelshjälp får jag efter samråd med
statsrådet Wickman såsom föredragande i ärenden rörande finansiellt bistånd
till främmande lands utveckling anföra följande. Konventionen utgör
ett bidrag till strävandena att avhjälpa den svåra livsmedelsbristen i utvecklingsländerna.
Den ingår som ett led i de totala ansträngningarna att
stödja utvecklingsländernas ekonomiska och sociala utveckling. Det har
under utarbetandet av konventionen ifrågasatts i vad mån livsmedelshjälpen
enligt konventionen kommer att utgå utöver förekommande eller planerade
åtaganden om bistånd till utvecklingsländerna. För Sveriges del har
deklarerats att denna hjälp till fullo avses utgöra ett tillskott utöver gjorda
och planerade biståndsåtaganden.
Bistånd till utvecklingsländernas livsmedelsförsörjning utgör ett prioriterat
område inom den svenska biståndsverksamheten. Detta bistånd har
i första hand tagit sikte på att komplettera mottagarländernas egna resurser
för att producera och omhänderta livsmedel. Sverige har emellertid även
lämnat bistånd i form av leveranser av livsmedel, inklusive vete. Dessa har
främst kanaliserats genom Internationella livsmedelsprogrammet (World
Food Program — WFP). WFP:s inriktning att väsentligen använda livsmedel
som produktionsinsats i projekt och program syftande till utveckling
av mottagarlandets egna resurser ligger helt i linje med våra principer för
bistånd till utvecklingsländernas livsmedelsförsörjning.
Såsom redovisats i det föregående kan livsmedelshjälpen lämnas antingen
multilateralt eller bilateralt. För Sveriges del torde den multilaterala hjälpformen
vara att föredra både av principiella och praktiska skäl. Den nya livsmedelshjälpen
bör vidare anpassas till övriga svenska insatser av samma
art. Det synes därför lämpligt att överlämna handhavandet av den nya livsmedelshjälpen
till det tidigare nämnda WFP, vilket organ enligt min bedömning
visat sig vara ett effektivt instrument för överföring av livsmedelshjälp
till utvecklingsländerna. Sveriges bidrag enligt konventionen bör därvid
så vitt möjligt ansluta sig till vår bidragsgivning till WFP:s ordinarie
program. WFP har i princip förklarat sig berett att medverka. Jag vill således
förorda att denna utväg prövas i första hand.
Sveriges bidrag enligt konventionen kan i princip utgå antingen i form av
leveranser av svensk spannmål eller i kontanter för spannmålsinköp. Mot
bakgrunden av den relativt betydande överskottsproduktion av vete som
förekommer inom landet finns det anledning anta att Sveriges bidrag kan
lämnas i form av veteleveranser. Jag förordar därför att detta alternativ
väljs i första hand. Som framgår av jordbruksnämndens yttrande är Svensk
spannmålshandel beredd att tillhandahålla de erforderliga kvantiteterna.
Vid beräkningen av kostnaderna för Sveriges deltagande i konventionen
Jordbruksutskottets utlåtande nr 39 år 1967
3
om livsmedelshjälp bör hänsyn tas först och främst till den ersättning som
skall utgå för inköp av erforderliga vetekvantiteter. Avräkning bör därvid
ske till de priser (f.o.b.) som kan påräknas för svenskt vete vid normala
kommersiella försäljningar. Med utgångspunkt från konventionens avräkningspris,
som är ca 33 kr. per dt, skulle den årliga kostnaden komma att
uppgå till i runt tal 18 milj. kr.
Konventionen om livsmedelshjälp föreskriver att givarländerna skall tillhandahålla
vete f.o.b. hamn i givarlandet. Någon skyldighet att svara för
kostnaderna för bl. a. frakt föreligger alltså i princip inte. Det kan emellertid
antas att WFP inte har möjligheter att ta på sig fraktkostnaderna. Det
kan vidare antas att mottagarländerna får svårt att med egna medel täcka
dessa kostnader. Med hänsyn härtill anser jag det skäligt att Sverige — i
likhet med vad som sker vid övrigt svenskt gåvobistånd — svarar för de
fraktkostnader som uppstår vid de svenska hjälpleveranserna. Enligt vad
WFP uppgett torde man kunna räkna med årliga fraktkostnader av högst
5 milj. kr.
Utöver fraktkostnaderna har man sannolikt att räkna med kostnader för
WFP:s administration av den svenska hjälpen. Av de kontakter som tagits
med WFP i denna fråga framgår att man ännu inte har möjlighet att fastställa
kostnaderna men att man överslagsvis räknar med högst 5 % av leveransvärdet.
Under förutsättning att WFP omhänderhar administrationen av
Sveriges hela leveransåtagande, 54 000 ton, skulle de årliga kostnaderna
uppgå till inemot 1 milj. kr.
Med reservation för det bristfälliga underlaget för bedömningarna skulle
alltså de sammanlagda kostnaderna för Sveriges deltagande i konventionen
om livsmedelshjälp uppgå til! högst 24 milj. kr. per år. Kostnaderna bör
bestridas från det under sjunde huvudtiteln upptagna reservationsanslaget
Multilateralt finansiellt utvecklingsbistånd. Förslag om medelsanvisning torde
komma att lämnas i statsverkspropositionen till 1968 års riksdag.»
Utskottet. Enligt en inom ramen för Kennedyronden träffad principöverenskommelse
förband sig deltagande stater, däribland Sverige, att ingå i förhandlingar
om ett treårigt spannmålsarrangemang på vidast möjliga bas,
vilket skulle innehålla vissa i överenskommelsen angivna bestämmelser.
Dessa avsåg bl. a. maximi- och minimipriser för handeln med vete samt ett
program för livsmedelshjälp till u-länderna, omfattande en årlig kvantitet
av 4,5 miljoner ton spannmål för konsumtion. Principöverenskommelsen
har vid den i anledning av överenskommelsen sammankallade vetekonferensen
i Rom den 12 juli—den 18 augusti 1967 lett till reguljära avtal i
form av två konventioner, den ena rörande vetehandeln och den andra rörande
livsmedelshjälp.
Principöverenskommelsen rörande spannmålsarrangemanget, som underställts
riksdagen i proposition 1967: 150, har behandlats av bevillningsut
-
4
Jordbruksutskottets utlåtande nr 39 år 1967
skottet och där tillstyrkts i dess betänkande nr 1967: 63. I nu föreliggande
proposition 1967: 156 har de båda i det föregående omnämnda konventionerna
rörande vetehandeln resp. livsmedelshjälpen förelagts riksdagen för
godkännande.
Utskottet, som vid sin bedömning av konventionerna ej funnit anledning
till erinran mot desamma, föreslår,
att riksdagen godkänner 1967 års vetekonvention och
1967 års konvention om livsmedelshjälp.
Stockholm den 22 november 1967
På jordbruksutskottets vägnar:
NILS G. HANSSON
Vid detta ärendes slutbehandling har närvarit
från första kammaren: herrar Mossberger (s), Lage Svedberg (s)*,
Augustsson (s)*, Isacson (h), Skärman (fp), Wanhainen (s)*, Lundberg
(h)*, fru Lundblad (s), herrar Karl-Erik Eriksson (fp) och Wikberg (ep);
från andra kammaren: herr Hansson i Skegrie (ep), fru Lindskog (s),
herrar Antby (fp), Arweson (s), Eliasson i Moholm (h), Johanson i Västervik
(s), Persson i Skänninge (s), Nilsson i Lönsboda (fp), Jonasson (ep)
och Eskilsson i Likenäs (s).
* Ej närvarande vid justeringen.
MARCUS BOKTR. STHLM 1967 670033
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1967:346 Skrivelse till Konungen i anledning av motioner om rationalisering av undervisningsväsendet. a1 i texten