Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proopsition angående godkännande av 1967 års vetekonvention och 1967 års konvention om livsmedelshjälp.

1967-11-22 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1967:39, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proopsition angående godkännande av 1967 års vetekonvention och 1967 års konvention om livsmedelshjälp.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 39 år 1967

1

Nr 39

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proopsition angående

godkännande av 1967 års vetekonvention och 1967 års

konvention om livsmedelshjälp.

I en till riksdagen den 20 oktober 1967 avlåten, till jordbruksutskottet

hänvisad proposition, nr 156, bär Kungl. Maj :t under åberopande av bilagt

utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag hemställt

att riksdagen måtte godkänna 1967 års vetekonvention och 1967 års

konvention om livsmedelshjälp, båda konventionerna med giltighet fr. o. m.

den 1 juli 1968 t. o. m. den 30 juni 1971.

Efter redogörelse för avgivet remissyttrande från statens jordbruksnämnd,

som efter hörande av Svensk spannmålshandel, ekonomisk förening, tillstyrkt

att Sverige ansluter sig till de båda konventionerna, har departementschefen

anfört.

»Såväl vetekonventionen som konventionen om livsmedelshjälp utgör indirekt

delar av den uppgörelse om tullsänkningar m. m. som nåddes i Kennedy-ronden

i maj 1967. Det är därför naturligt och nödvändigt att bedömningen

av konventionerna sker i nära anslutning till ställningstagandet till

förhandlingsresultatet i dess helhet. Jag vill i det sammanhanget hänvisa

till den redogörelse för förhandlingsresultatet i Kennedy-ronden och de förslag

som framlagts i prop. 1967: 150. I denna proposition har Kungl. Maj :t

på hemställan av chefen för finansdepartementet bl. a. föreslagit riksdagen

att godkänna en överenskommelse om grunderna för förhandling om ett

världsvitt spannmålsarrangemang.

Vetekonventionen torde ha sin största betydelse genom att den kan väntas

bidra till en fortsatt stabilisering av världsmarknadspriserna. Denna

stabilisering torde tillsammans med de höjda minimipriserna bli till fördel

för den export av svenskt vete som erfordras under den aktuella treårsperioden.

Ansvaret för att förpliktelserna enligt vetekonventionen uppfylls vilar

självfallet på de deltagande staterna. För Sveriges del finner jag det lämpligt

att — liksom varit fallet med 1962 års veteavtal — den praktiska tilllämpningen

av konventionen sker under medverkan av Svensk spannmålshandel,

ekonomisk förening. Föreningen har också förklarat sig beredd härtill.

Kostnaderna för Sveriges deltagande i vetekonventionen torde, såvitt nu

kan bedömas, bli av samma storleksordning som kostnaderna för 1962 års

1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 10 samt. Nr 39

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Jordbruksutskottets utlåtande nr 39 år 1967

internationella veteavtal, dvs. omkring 15 000 kr. per år. Liksom hittills bör

kostnaderna bestridas från det under nionde huvudtiteln upptagna förslagsanslaget

Bidrag till vissa internationella organisationer m. m.

I fråga om konventionen om livsmedelshjälp får jag efter samråd med

statsrådet Wickman såsom föredragande i ärenden rörande finansiellt bistånd

till främmande lands utveckling anföra följande. Konventionen utgör

ett bidrag till strävandena att avhjälpa den svåra livsmedelsbristen i utvecklingsländerna.

Den ingår som ett led i de totala ansträngningarna att

stödja utvecklingsländernas ekonomiska och sociala utveckling. Det har

under utarbetandet av konventionen ifrågasatts i vad mån livsmedelshjälpen

enligt konventionen kommer att utgå utöver förekommande eller planerade

åtaganden om bistånd till utvecklingsländerna. För Sveriges del har

deklarerats att denna hjälp till fullo avses utgöra ett tillskott utöver gjorda

och planerade biståndsåtaganden.

Bistånd till utvecklingsländernas livsmedelsförsörjning utgör ett prioriterat

område inom den svenska biståndsverksamheten. Detta bistånd har

i första hand tagit sikte på att komplettera mottagarländernas egna resurser

för att producera och omhänderta livsmedel. Sverige har emellertid även

lämnat bistånd i form av leveranser av livsmedel, inklusive vete. Dessa har

främst kanaliserats genom Internationella livsmedelsprogrammet (World

Food Program — WFP). WFP:s inriktning att väsentligen använda livsmedel

som produktionsinsats i projekt och program syftande till utveckling

av mottagarlandets egna resurser ligger helt i linje med våra principer för

bistånd till utvecklingsländernas livsmedelsförsörjning.

Såsom redovisats i det föregående kan livsmedelshjälpen lämnas antingen

multilateralt eller bilateralt. För Sveriges del torde den multilaterala hjälpformen

vara att föredra både av principiella och praktiska skäl. Den nya livsmedelshjälpen

bör vidare anpassas till övriga svenska insatser av samma

art. Det synes därför lämpligt att överlämna handhavandet av den nya livsmedelshjälpen

till det tidigare nämnda WFP, vilket organ enligt min bedömning

visat sig vara ett effektivt instrument för överföring av livsmedelshjälp

till utvecklingsländerna. Sveriges bidrag enligt konventionen bör därvid

så vitt möjligt ansluta sig till vår bidragsgivning till WFP:s ordinarie

program. WFP har i princip förklarat sig berett att medverka. Jag vill således

förorda att denna utväg prövas i första hand.

Sveriges bidrag enligt konventionen kan i princip utgå antingen i form av

leveranser av svensk spannmål eller i kontanter för spannmålsinköp. Mot

bakgrunden av den relativt betydande överskottsproduktion av vete som

förekommer inom landet finns det anledning anta att Sveriges bidrag kan

lämnas i form av veteleveranser. Jag förordar därför att detta alternativ

väljs i första hand. Som framgår av jordbruksnämndens yttrande är Svensk

spannmålshandel beredd att tillhandahålla de erforderliga kvantiteterna.

Vid beräkningen av kostnaderna för Sveriges deltagande i konventionen

s. 3 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 39 år 1967

3

om livsmedelshjälp bör hänsyn tas först och främst till den ersättning som

skall utgå för inköp av erforderliga vetekvantiteter. Avräkning bör därvid

ske till de priser (f.o.b.) som kan påräknas för svenskt vete vid normala

kommersiella försäljningar. Med utgångspunkt från konventionens avräkningspris,

som är ca 33 kr. per dt, skulle den årliga kostnaden komma att

uppgå till i runt tal 18 milj. kr.

Konventionen om livsmedelshjälp föreskriver att givarländerna skall tillhandahålla

vete f.o.b. hamn i givarlandet. Någon skyldighet att svara för

kostnaderna för bl. a. frakt föreligger alltså i princip inte. Det kan emellertid

antas att WFP inte har möjligheter att ta på sig fraktkostnaderna. Det

kan vidare antas att mottagarländerna får svårt att med egna medel täcka

dessa kostnader. Med hänsyn härtill anser jag det skäligt att Sverige — i

likhet med vad som sker vid övrigt svenskt gåvobistånd — svarar för de

fraktkostnader som uppstår vid de svenska hjälpleveranserna. Enligt vad

WFP uppgett torde man kunna räkna med årliga fraktkostnader av högst

5 milj. kr.

Utöver fraktkostnaderna har man sannolikt att räkna med kostnader för

WFP:s administration av den svenska hjälpen. Av de kontakter som tagits

med WFP i denna fråga framgår att man ännu inte har möjlighet att fastställa

kostnaderna men att man överslagsvis räknar med högst 5 % av leveransvärdet.

Under förutsättning att WFP omhänderhar administrationen av

Sveriges hela leveransåtagande, 54 000 ton, skulle de årliga kostnaderna

uppgå till inemot 1 milj. kr.

Med reservation för det bristfälliga underlaget för bedömningarna skulle

alltså de sammanlagda kostnaderna för Sveriges deltagande i konventionen

om livsmedelshjälp uppgå til! högst 24 milj. kr. per år. Kostnaderna bör

bestridas från det under sjunde huvudtiteln upptagna reservationsanslaget

Multilateralt finansiellt utvecklingsbistånd. Förslag om medelsanvisning torde

komma att lämnas i statsverkspropositionen till 1968 års riksdag.»

Utskottet. Enligt en inom ramen för Kennedyronden träffad principöverenskommelse

förband sig deltagande stater, däribland Sverige, att ingå i förhandlingar

om ett treårigt spannmålsarrangemang på vidast möjliga bas,

vilket skulle innehålla vissa i överenskommelsen angivna bestämmelser.

Dessa avsåg bl. a. maximi- och minimipriser för handeln med vete samt ett

program för livsmedelshjälp till u-länderna, omfattande en årlig kvantitet

av 4,5 miljoner ton spannmål för konsumtion. Principöverenskommelsen

har vid den i anledning av överenskommelsen sammankallade vetekonferensen

i Rom den 12 juli—den 18 augusti 1967 lett till reguljära avtal i

form av två konventioner, den ena rörande vetehandeln och den andra rörande

livsmedelshjälp.

Principöverenskommelsen rörande spannmålsarrangemanget, som underställts

riksdagen i proposition 1967: 150, har behandlats av bevillningsut
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Jordbruksutskottets utlåtande nr 39 år 1967

skottet och där tillstyrkts i dess betänkande nr 1967: 63. I nu föreliggande

proposition 1967: 156 har de båda i det föregående omnämnda konventionerna

rörande vetehandeln resp. livsmedelshjälpen förelagts riksdagen för

godkännande.

Utskottet, som vid sin bedömning av konventionerna ej funnit anledning

till erinran mot desamma, föreslår,

att riksdagen godkänner 1967 års vetekonvention och

1967 års konvention om livsmedelshjälp.

Stockholm den 22 november 1967

På jordbruksutskottets vägnar:

NILS G. HANSSON

Vid detta ärendes slutbehandling har närvarit

från första kammaren: herrar Mossberger (s), Lage Svedberg (s)*,

Augustsson (s)*, Isacson (h), Skärman (fp), Wanhainen (s)*, Lundberg

(h)*, fru Lundblad (s), herrar Karl-Erik Eriksson (fp) och Wikberg (ep);

från andra kammaren: herr Hansson i Skegrie (ep), fru Lindskog (s),

herrar Antby (fp), Arweson (s), Eliasson i Moholm (h), Johanson i Västervik

(s), Persson i Skänninge (s), Nilsson i Lönsboda (fp), Jonasson (ep)

och Eskilsson i Likenäs (s).

* Ej närvarande vid justeringen.

MARCUS BOKTR. STHLM 1967 670033

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1967:346 Skrivelse till Konungen i anledning av motioner om rationalisering av undervisningsväsendet. a1 i texten