Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motion om tidsbegränsning av anförandena i kamrarna.

1967-02-01 · 4 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 3 av 4 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1967:2, Utlåtande i anledning av motion om tidsbegränsning av anförandena i kamrarna.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2 år 1967

1

Nr 2

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av motion

om tidsbegränsning av anförandena i kamrarna.

I motionen nr 3 i andra kammaren av herr Gustafsson i Borås hemställs,

»att riksdagen måtte uppdraga åt konstitutionsutskottet att, i sådan tid att

beslut härom kan fattas vid 1968 och 1969 års riksdagar, framlägga förslag

till grundlagsändringar som möjliggör en tidsbegränsning av anförandena

i riksdagens kamrar».

Gällande ordning

Enligt 52 § första stycket riksdagsordningen (RO) äger vid kammares

sammanträde varje ledamot rätt att, med de undantag RO stadgar eller kammaren

med stöd därav föreskriver, till protokollet fritt tala och utlåta sig i

alla frågor, som kommer under överläggning, och om lagligheten av allt, som

tilldrager sig inom kammaren. De undantag som RO stadgar är utan egentlig

betydelse (se t. ex. 51 §, 52 § sista stycket, 53 § sista stycket och 57 §),

och stöd för föreskrifter av kammare om inskränkningar i yttranderätten

ger RO (52 § tredje stycket) endast beträffande ledamots rätt att erhålla

ordet i samband med framställande av interpellationer eller besvarande av

enkla frågor.

Frivillig tidsbegränsning tillämpas i två fall. Anföranden i anslutning till

besvarande av enkel fråga bör sålunda begränsas till 2—3 minuter. I remissdebatterna

bör anföranden av statsråd och gruppledare begränsas till högst

40 minuter och övriga till högst 20 minuter.

Frågans tidigare behandling

Frågan om begränsning av yttrandefriheten i riksdagen upptogs under

förarbetena till 1949 års reformer rörande riksdagens arbetsformer. De sakkunniga,

vilkas betänkande (SOU 1947: 79) låg till grund för reformerna, uttalade

som sin mening, att det inte fanns något större behov av talarrestriktioner

i riksdagen. Det skulle dock vara av värde, om möjlighet fanns att

besluta begränsning av anförandenas längd. Om detta kunde ske under det

senare skedet av utdragna debatter, kunde dessa göras kortare, mera sakligt

koncentrerade och livfullare. Beslut om tidsbegränsning skulle enligt de

sakkunnigas förslag kunna fattas av kammare endast på talmannens förslag.

Denne skulle också föreslå, hur långa anföranden som skulle tillåtas.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 5 saml. 2 avd. Nr 2

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2 år 1967

Vid behov skulle han kunna föreslå ytterligare tidsbegränsning. Fattat beslut

skulle gälla alla talare, sålunda även statsråd och andra »huvudtalare».

Mot de sakkunnigas förslag reserverade sig två ledamöter. Den ene avvisade

helt tanken på tidsbegränsning av anföranden. Den andre anslöt sig i

princip till förslaget men ansåg det inte rimligt, att statsråden skulle likställas

med kammarledamöterna.

De sakkunnigas förslag på förevarande punkt upptogs inte i den proposition

(1948: 244) som framlades på grundval av betänkandet. I särskilda utskottet

uppkom delade meningar. Majoriteten anslöt sig till de sakkunniga,

medan en minoritet följde propositionen. Båda de förslag till grundlagsändringar

som sålunda framlades antogs av andra kammaren som vilande. Första

kammaren däremot antog endast reservanternas förslag. Möjlighet till

tidsbegränsning av anföranden infördes sålunda inte.

Frågan återupptogs i en motion vid 1953 års riksdag. I sitt påföljande år

avgivna utlåtande (nr 19) upplyste konstitutionsutskottet, att frågan år

1952 hade övervägts inom utskottet och vissa av partigrupperna men fått

falla till följd av det motstånd mot debattrestriktioner som framkommit.

Utskottet avstyrkte motionen, vilken avslogs av riksdagen.

Frågan upptogs ånyo i motioner vid 1959 och 1960 års riksdagar. I avgivna

utlåtanden (nr 9 resp. nr 19) förklarade konstitutionsutskottet, att anledning

till ändrat ställningstagande ej framkommit. Motionerna avslogs.

Frågan behandlades av författningsutredningen i dess förslag till ny riksdagsordning

(SOU 1963: 18). Utredningen uttalade där, att det är uppenbart

att behovet av en begränsning av anförandenas längd ej är särskilt påtagligt

i den nuvarande tvåkammarriksdagen, och att det huvudsakligen torde

föreligga i fråga om andra kammaren. Emellertid kan man enligt utredningens

mening inte bortse från att behovet av tidsbegränsningsregler kommer

att göra sig gällande med annan styrka, om man övergår till ett system

med endast en kammare, vilken är betydligt större än den nuvarande andra

kammaren.

Med hänsyn till det anförda ansåg sig utredningen inte böra föreslå, att

regler införs om begränsning av anförandenas längd. Utredningen förordade

emellertid, att riksdagen skulle med uppmärksamhet följa utvecklingen. Om

tidsbegränsningsregler skulle visa sig erforderliga, borde förslag till sådana

utarbetas av en inom riksdagen tillsatt utredning.

Under författningsfrågans vidare beredning tillsattes en expertgrupp vid

1964 års riksdag för undersökning av arbetsformerna för en enkammarriksdag

med 350 ledamöter. Gruppen, som hade författningsutredningens förslag

till utgångspunkt, redovisade sina överväganden i en promemoria i maj

1964. Den uttalade däri bl. a., att det i en riksdag av den förutsatta konstruktionen

torde bli ofrånkomligt med någon form av debattrestriktioner. Utan

sådana skulle det inte kunna undvikas, att en ledamots möjligheter att yttra

sig i många fall bleve reellt om än ej formellt beroende av vid vilket sam
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2 år 1967

3

manträde ett ärende kom upp till behandling, vilken placering det fick på

föredragningslistan och vilken plats talaren fick på talarlistan.

Vid 1965 års riksdag väcktes en motion av samme motionär och med

samma syfte som den nu föreliggande. I sitt av riksdagen godkända utlåtande

(nr 14) avstyrkte konstitutionsutskottet motionen och anförde som

motivering härför:

Utskottet har icke funnit sådana omständigheter ha tillkommit, sedan frågan

senast behandlades, som motiverar ett ändrat ställningstagande. Tillräckliga

skäl föreligger sålunda enligt utskottets mening icke för att nu

överväga tidsbegränsningsregler. Som författningsutredningen framhållit bör

emellertid frågan följas med uppmärksamhet, särskilt med hänsyn till möjligheten

av ett ändrat kammarsystem. Härvid bör även beaktas andra möjligheter

att stimulera till livfulla och för åhörarna intresseväckande debatter.

Frågan om behovet av debattrestriktioner uppmärksammades även av

riksdagens organisationsutredning i dess första delbetänkande, avseende vissa

reformer i riksdagsarbetet (bil. till KU 1965:47). Utredningen underströk

särskilt, att det stora problemet inte är anförandenas längd utan deras

antal enligt vad företagna undersökningar gett vid handen. Utredningen anförde

vidare härom:

Utredningen vill inte förneka, att det under varje session förekommer debatter,

där de anförda synpunkterna likaväl kunde ha framförts av ett mindre

antal talare. Då man kritiserar den gällande ordningen i detta hänseende,

måste man emellertid beakta ytterligare två synpunkter utöver de nyss anförda.

Till en början innebär gällande utskottsregler, att en mycket stor del

av ledamöterna, särskilt i andra kammaren, saknar möjlighet att aktivt deltaga

i utskottsarbetet. Bereder man inte ledamöterna bättre sysselsättning i

utskotten, är det svårt att införa begränsningar av antalet talare vid kamrarnas

överläggningar. Vidare kan det onekligen sägas, att olägenheterna av

de många och långa arbetsplena under kamrarnas mest belastade tidsperioder

knappast bör i första hand tillskrivas mängden av anföranden, så länge

det är normalt, att av vårsessionens plenitid, remissdebatten frånräknad,

närmast lika stor del är förlagd till maj månad som till hela den föregående

tid, under vilken arbetsplena kan hållas. En sådan ordning medför naturligtvis

bl. a. att åtskilliga talare, som velat yttra sig i ett ärende, ser sig nödsakade

att avstå eller i vart fall att väsentligt avkorta sina anföranden.

Det vill alltså synas som om frågan om begränsning av kammaranförandena

måste ses i ett större perspektiv än som vanligen sker. Kammararbetets

planering över riksdagsåret och utskottsorganisationens uppbyggnad måste

föras in i bilden. Hela detta frågekomplex måste uppenbarligen bli föremål

för grundliga och förutsättningslösa överväganden, men i detta sammanhang

kan begränsning av ledamöternas yttrandefrihet inte upptas till prövning.

Härför talar också att riksdagen innevarande år, med godkännande av

konstitutionsutskottets utlåtande nr 14, avslagit en motion i ämnet. Det bör

även fortsättningsvis ankomma på partigrupperna och de enskilda ledamöterna

att tillse, att debatterna inte blir onödigt långa.

Slutligen må nämnas att den i april 1966 tillsatta grundlagberedningen

bl. a. har i uppdrag att framlägga förslag rörande arbetsformerna för en eu
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2 är 1967

kammarriksdag med omkring 350 ledamöter. Beredningens arbete skall enligt

direktiven inriktas på en partiell reform, omfattande bl. a. övergång till

en sådan enkammarriksdag, åren 1968 och 1969.

Motionen

Motionären erinrar om huvudpunkterna i frågans tidigare behandling

och uttalar att det är uppenbart att riksdagen i avvaktan på en enkammarreform

måste vidtaga åtgärder redan nu för att åstadkomma en bättre ordning

för kammardebatterna. Starka skäl föreligger enligt motionären för att

snarast införa någon form av debattrestriktioner. Inte minst riksdagens

ständigt ökande arbetsbörda talar därför.

Utskottet

I förevarande motion hemställs att riksdagen måtte, utan avvaktande av

grundlagberedningens arbete på en enkammarreform, vidtaga grundlagsändringar

som möjliggör tidsbegränsning av anföranden i kamrarna.

Som framgått av den föregående redogörelsen inriktas grundlagberedningens

arbete på att en partiell reform, omfattande främst övergång till

enkammarsystem, skall kunna beslutas av statsmakterna åren 1968 och

1969. Redan på grund härav synes det inte vara anledning att överväga sådana

ändringar inom tvåkammarsystemets ram som motionären åsyftar.

Utskottet har ej heller funnit skäl att frångå sin senast år 1965 uttalade

uppfattning, att tillräckliga skäl inte under nuvarande förhållanden föreligger

för införande av debattrestriktioner i kamrarna.

Utskottet hemställer sålunda,

att motionen II: 3 icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 1 februari 1967

På konstitutionsutskottets vägnar:

GEORG PETTERSSON

Närvarande

från första kammaren: herrar Georg Pettersson, Torsten Andersson,

Damström, Erik Olsson, Sveningsson, Dahl, Sörenson, fröken Stenberg och

herr Karl Pettersson*; samt

från andra kammaren: herrar Adamsson, Nilsson i Östersund, von

Friesen, Wahlund, Magnusson i Tumhult, fru Thunvall, herrar Johansson

i Trollhättan, Hamrin i Jönköping, Larsson i Luttra* och Andersson i Storfors.

* Ej närvarande vid justeringen.

MARCUS BOKTR. STHLMI967 670026

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.