Skrivelse till talmännen angående vissa smärre reformer som kunde beslutas av dessa utan författningsändring. Kommittén anförde
1967-02-21 · 5 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 3 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1967:21, Skrivelse till talmännen angående vissa smärre reformer som kunde beslutas av dessa utan författningsändring. Kommittén anförde
Dokumentets text
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 21 år 1967
35
Nr 21
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av motioner
angående måltidsraster vid arbetsplenum i riksdagen.
Konstitutionsutskottet har till gemensam behandling förehaft:
1) de likalydande motionerna nr 261 i första kammaren av herrar Hjorth
och Paul Jansson samt nr 336 i andra kammaren av fru Thunvall och herr
Lundmark, vari hemställs, »att riksdagen måtte uppdra till talmanskonferensen
att utreda frågan om lunchrast vid arbetsplenum»; samt
2) motionen nr 473 i första kammaren av fru Segerstedt Wiberg och herr
Ernulf, vari hemställs, »att i riksdagsstadgan måtte intagas regler om
lunch- och middagsraster under arbetsplena i kamrarna».
Texten till motionerna vid 1) är tryckt i första kammaren.
Frågans tidigare behandling
För kamrarnas plena gäller sedan länge den ordningen, att de fortgår
utan avbrott tills de avslutas eller avbryts för fortsättande vid kvällsplenum.
Avvikelser härifrån sker mycket sällan. Måltidsrast förekommer sålunda
före kvällsplenum men inte annars. Vid flera tillfällen har fråga väckts
om införande av lunchuppehåll. Under senare tid har detta spörsmål behandlats
i förarbetena till 1933 års ordningsstadgor för kamrarna och till
1949 års reformer beträffande riksdagens arbetsformer samt även berörts
av författningsutredningen.
Frågan om lunchuppehåll i arbetsplena upptogs av 1930 års kommitté
för översyn av riksdagens arbetsformer i en skrivelse till talmännen angående
vissa smärre reformer som kunde beslutas av dessa utan författningsändring.
Kommittén anförde (se SOU 1931: 26 s. 167) att inom densamma
ifrågasatts införande av måltidspaus under förmiddagsplena till undvikande
av att kamrarnas ledamöter i stor utsträckning avlägsnade sig från förhandlingarna
för att inta måltid. Kommittén hade ansett sig böra, utan att
för egen del ta bestämd ståndpunkt i frågan, till talmännens övervägande
framföra tanken på ett anordnande försöksvis av måltidspauser. Om sådana
anordnades, borde plena börja kl. 10 i stället för som dittills kl. 11, och med
hänsyn till det begränsade utrymmet i riksdagsrestaurangen borde pauserna
förläggas till olika tider för de båda kamrarna. I sitt betänkande antecknade
kommittén sedermera (SOU 1931:26 s. 127) att några måltidspauser inte
opaginerad Kontrollera mot PDF
36
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 21 år 1967
kommit till stånd vid 1931 års riksdag. Bland riksdagens ledamöter torde
meningarna vara synnerligen delade om lämpligheten av dylika pauser, uttalade
kommittén, och beaktansvärda skäl torde också kunna anföras både
för och emot en sådan ändring. Med hänsyn härtill ville kommittén inte
framföra något förslag i detta avseende.
Vid 1933 års riksdag antogs nya ordningsstadgor för kamrarna i anslutning
till de reformer som genomförts på grundval av nyssnämnda kommittés
betänkande (FK 3:e tillf. utsk. nr 1, AK 6:e tillf. utsk. nr 1). Därvid
hade första kammaren att ta ställning till en motion (nr 271) vari bl. a.
yrkades att som regel plena skulle börja kl. 10 och avbrytas för lunch kl.
13—14. Utskottet (s. 14) antecknade att frågan om lunchpauser nyligen varit
föremål för prövning av talmanskonferensen utan positivt resultat och
att redan riksdagsrestaurangens begränsade utrymme omöjliggjorde införandet
av en regel om bestämda lunchraster. Motionen avstyrktes och avslogs.
Frågan återupptogs vid 1943 års riksdag i en motion (I: 9 av herr Herlitz)
vari bl. a. anfördes:
Enär det nu till dags torde ingå i levnadsvanorna för ett flertal av kamrarnas
ledamöter att — någon gång mellan kl. 12 och kl. 14 — intaga lunch,
och tiden för middagsätandet undan för undan framskjutes, medför den rådande
ordningen mycket allvarliga olägenheter, i det att flertalet av kamrarnas
ledamöter knappast kan undgå att någon gång under lunchtiden lämna
plenisalarna. Det är överflödigt att understryka, hur hinderligt detta förhållande
är för kamrarnas arbete. Det är också till men för riksdagens anseende,
att den bibehåller arbetsvanor, som helt visst i äldre tid voro lämpliga,
men som numera avsevärt förringa riksdagsarbetets effektivitet.
Olägenheterna kunna avhjälpas antingen genom sammanträdenas utsättande
till något senare tidpunkt (exempelvis kl. 13.30) eller därigenom att
de avbrytas vid lunchtid under ungefär en timme — varvid, med hänsyn
till utrymmet i riksdagsrestauranten, avbrottet icke bör inträffa samtidigt i
båda kamrarna. Den förra utvägen kan med fördel anlitas i början av riksdagen,
medan arbetsbördan ännu är jämförelsevis ringa. Den senare utvägen
ligger däremot närmast till hands under de tider då arbetsbelastningen är
större.
Motionären hemställde, att bestämmelser om måltidsraster skulle intas i
riksdagens reglementariska föreskrifter. Konstitutionsutskottet (nr 13) avstyrkte
motionen utan att närmare ingå på sakfrågan, under uttalande att
frågan om en allmän översyn av riksdagens arbetsformer var föremål för
utskottets behandling. I ett memorial hösten samma år (nr 16) hemställde
utskottet sedermera, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t begära en skyndsam
utredning av frågan om revision av riksdagens arbetsformer. Riksdagen
biföll denna hemställan.
Spörsmålet om lunchuppehåll upptogs av 19^3 års sakkunniga som i anledning
av nämnda riksdagsbeslut tillkallades för översyn av riksdagens arbetsformer.
De sakkunniga (SOU 1944:8 s. 49) överläde med talmännen
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 21 år 1967 37
i frågan. Därvid framkom att gemensamma lunchraster ansågs inge starka
betänkligheter, inte minst med hänsyn till de praktiska svårigheter som
måste uppstå då det gällde att avbryta en debatt vid en på förhand bestämd
tidpunkt. De sakkunniga uttalade för egen del att de ansåg, att införande
av lunchrast skulle vara en beaktansvärd rationaliseringsåtgärd, men att de
avstått från att framlägga förslag därom med hänsyn till de praktiska svårigheter
som var förenade med en sådan reform. Enligt de sakkunnigas mening
var emellertid uppslaget förtjänt att försöksvis prövas genom utnyttjande
av möjligheten att avbryta sammanträde.
I det betänkande angående riksdagens arbetsformer som framlades av
1946 års sakkunniga intogs bl. a. ett detaljerat förslag rörande dispositionen
av riksdagens arbetsvecka (SOU 1947: 79 s. 42). Schemat innebar bl. a.
att varje förmiddag tisdag t. o. m. fredag skulle anslås till utskottsarbete
med början kl. 10 och slut kl. 13 på tisdagar och eljest kl. 12.30 och att
eftermiddagarnas arbete, såväl utskottssammanträden som kammarplena,
skulle börja kl. 14. De sakkunniga antecknade att den i 1943 års motion
väckta frågan om införande av lunchraster i regel skulle lösas automatiskt
med den föreslagna ordningen.
Det särskilda utskott, som vid 1948 års riksdag beredde frågan om revision
av riksdagens arbetsformer, uttalade på den här aktuella punkten i
sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 1 s. 31 f), att det inte fann det
lämpligt att föreslå en så detaljerad plan för riksdagens arbetsvecka som de
sakkunniga upprättat. Även i konkreta detaljer avvek utskottet från de sakkunnigas
rekommendationer. Frågan om lunchraster berördes ej. Utskottet
underströk dock särskilt, att långa sammanhängande plena såvitt möjligt
borde undvikas.
Frågan om lunchuppehåll i kammarplena berördes även av författningsutredningen
som uttalade sympatier för en ordning, enligt vilken plenum ej
pågår under vanlig lunchtid, men avböjde att föreslå en föreskrift om lunchuppehåll
på grund av de därmed förenade praktiska svårigheterna. Utredningen
föreslog bestämmelser av innehåll bl. a., att sammanträde inte borde
hållas under annan tid än kl. 10—19 och inte finge pågå efter kl. 20 utan
riksdagens medgivande (tilläggsbest. till FRO 1:9, SOU 1963:16 s. 79). I
motiven anförde utredningen följande om riksdagens plena (SOU 1963: 18
s. 31 f):
Särskilda utskottet uttalade år 1948, att långa sammanhängande plena
om möjligt borde undvikas. De olägenheter, som sådana sammanträden
medför, ligger enligt utredningens mening i öppen dag. För att motverka
dessa olägenheter har i riksdagen tidigare föreslagits, att lunchtiden bör hållas
»fri» från sammanträden. Genom att icke låta sammanträdena börja
förrän tidigast kl. 14 vinnes samma syfte. En sådan ordning förutsätter, att
det hålles flera arbetsplena än för närvarande, något som utredningen för
sin del vill rekommendera. Utredningen har även övervägt en bestämmelse
av innebörd, att riksdagssammanträde ej må hållas mellan kl. 13 och 14.30,
men låtit tanken falla på grund av de svårigheter i praktiskt hänseende, som
38
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 21 år 1967
därigenom skulle uppstå. Däremot anser utredningen, att sammanträde normalt
ej skall hållas efter kl. 19. Givet är, att undantag härifrån måste kunna
ske, särskilt mot slutet av ett riksmöte. Enligt utredningens mening bör talmannen
äga besluta att sammanträde skall pågå efter kl. 19, dock ej längre
än till kl. 20. För att sammanträde skall få pågå efter sistnämnda tid bör
fordras riksdagens medgivande.
Det må även nämnas att utredningen föreslog ett särskilt stadgande om
att beslut om avslutande av eller uppehåll i plenum skulle fattas av riksdagen
utan föregående överläggning (FRO 1: 10). I motiven pekades bl. a.
på det middagsuppehåll som i praxis förekommer ca kl. 17—19.30 då
kvällsplenum hålls.
Utskottet
Förevarande motioner åsyftar främst att lunchuppehåll skall göras i
kamrarnas arbetsplena. Utskottet vill i anledning härav erinra om att plenitidens
längd utgör en av de vanskligaste praktiska frågorna i samband med
övergång till en enkammarriksdag med väsentligt flera ledamöter än den
nuvarande andra kammaren. Enligt utskottets uppfattning är det, oavsett
vilken mening som hyses i sakfrågan i och för sig, olämpligt att i ett läge,
då en ändring av kammarsystemet i den angivna riktningen kan komma
att genomföras inom få år, införa en ändrad ordning för kamrarnas plena
på sätt motionärerna åsyftar. Utskottet hemställer därför,
att motionerna
1) I: 261 och II: 336; samt
2) 1:473
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 21 februari 1967
På konstitutionsutskottets vägnar:
GEORG PETTERSSON
Närvarande :
från första kammaren: herrar Georg Pettersson, Torsten Andersson,
Damström, Erik Olsson, fru Segerstedt Wiberg, herrar Dahl*, Sörenson,
Dahlberg, fröken Stenberg och herr Svenungsson; samt
från andra kammaren: herrar Adamsson, Henningsson, fru Thunvall,
herrar Hamrin i Jönköping, Larsson i Luttra, Andersson i Billingsfors*,
Mossberg, Norrby och Werner.
* Ej närvarande vid justeringen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 21 år 1967
39
Reservation
av fruar Segerstedt Wiberg och Thunvall.
MARCUS BOKTR. STHLMI967 670026
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.