Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till atomansvarighetslag m. m.
1968-02-22 · 55 sidor, varav 53 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 53 av 55 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1968:13, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till atomansvarighetslag m. m.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968
1
Nr 13
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till atomansvarighetslag m. m.
Genom en den 19 januari 1968 dagtecknad proposition, nr 25, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att
dels godkänna
1) den i Paris den 29 juli 1960 avslutade konventionen om skadeståndsansvar
på atomenergins område i dess lydelse enligt det i Paris den 28
januari 1964 avslutade tilläggsprotokollet,
2) den i Bryssel den 31 januari 1963 avslutade och genom det i Paris den
28 januari 1964 avslutade tilläggsprotokollet reviderade tilläggskonventionen
till den under 1) nämnda konventionen,
dels antaga vid propositionen fogade förslag till
1) atomansvarighetslag,
2) lag om ändrad lydelse av 12 § lagen den 12 mars 1886 (nr 7) angående
ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift,
3) lag om ändring i 15 kap. sjölagen,
4) lag om ändring i lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar,
5) lag om ändrad lydelse av 12 § lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående
ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik,
6) lag om ändring i 8 och 11 kap. vattenlagen,
7) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 maj 1922 (nr 382) angående
ansvarighet för skada i följd av luftfart,
8) lag angående ändring i lagen den 5 mars 1937 (nr 73) om befordran
med luftfartyg,
9) lag om ändring i 1 kap. luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297),
10) lag angående ändrad lydelse av ikraftträdandebestämmelserna till lagen
den 2 juni 1961 (nr 217) angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 10
maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon,
11) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 17 maj 1963 (nr 158) om
ersättning för skada i följd av atomfartygs drift.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 1 avd. Nr 13
2
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att riksdagen godkänner 1960 års Pariskonvention
om skadeståndsansvar på atomenergins område och 1963 års Brysselkonvention
om supplerande statsansvar för atomskador, vilken har karaktären
av en tilläggskonvention till Pariskonventionen. Samtidigt läggs fram
förslag till ny atomansvarighetslag, byggd på de båda nämnda konventionerna.
Den nya lagen är avsedd att ersätta 1960 års provisoriska atomansvarighetslag,
vars giltighetstid utgår den 31 mars 1968.
Den nya lagen bygger på samma principer som den provisoriska lagen
men medför att den svenska lagstiftningen i detalj anpassas till de nämnda
konventionerna. Detta innebär bl. a. att den nya lagen i viss omfattning
blir tillämplig även på atomolycka som inträffar utanför svenskt territorium
och på olycka för vilken innehavare av atomanläggning i annan konventionsstat
är ansvarig enligt Pariskonventionen. För innehavare av atomanläggning
i Sverige höjs ansvarsbeloppet från 25 till 50 milj. kr. Vidare höjs
begränsningsbeloppet vid personskada från 200 000 till 1 milj. kr. per person.
De nya reglerna om supplerande ersättning av statsmedel vid katastrofolyckor
— dvs. fall då anläggningsinnehavarens ansvarsbelopp inte förslår
till full ersättning för skadorna — ansluter till 1963 års tilläggskonvention.
De innebär bl. a. att staten åläggs ett civilrättsligt ansvar.
Genom propositionen föreslås slutligen, utöver vissa följdändringar till
den nya atomansvarighetslagen, att giltighetstiden för 1963 års lag om ersättning
för skada i följd av atomfartygs drift förlängs till utgången av år
1970.
Konventionerna
Utskottet torde rörande konventionernas innehåll få hänvisa till propositionen
s. 187—247 (Pariskonventionen) och s. 249—299 (tilläggskonventionen).
Lagförslagen
De vid propositionen fogade lagförslagen är av följande lydelse.
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968
3
1) Förslag
till
atomansvarighetslag
Härigenom förordnas som följer.
Inledande bestämmelser
1 §■
I denna lag förstås med
atombränsle: klyvbart material, bestående av uran eller plutonium i form
av metall eller i legering eller i kemisk förening, och annat klyvbart material
som Konungen anger;
radioaktiv produkt: annat radioaktivt material än atombränsle samt radioaktivt
avfall, om materialet eller avfallet bildats vid framställning eller
användning av atombränsle eller blivit radioaktivt genom bestrålning i
samband med sådan framställning eller användning;
atomsubstans: dels atombränsle med undantag av naturligt uran och
utarmat uran, dels radioaktiv produkt med undantag av radioisotoper, som
användes för eller gjorts färdiga att användas för industriellt, kommersiellt,
jordbrukstekniskt, medicinskt eller vetenskapligt ändamål;
atomreaktor: anordning som innehåller atombränsle under sådana förhållanden
att klyvning av atomkärnor i en självunderhållande kedjereaktion
kan uppkomma i anordningen utan tillskott av neutroner från annan källa;
atomanläggning: atomreaktor med undantag av atomreaktor som infogats
i fartyg eller annat transportmedel och där användes eller är avsedd att
användas som kraftkälla; fabrik för framställning eller behandling av atomsubstans;
fabrik för separation av isotoper i atombränsle; fabrik för bearbetning
av bestrålat atombränsle; anläggning för förvaring av atomsubstans,
om anläggningen ej är avsedd endast för tillfällig uppläggning under
transport av substansen; annan anläggning, som Konungen bestämmer, i
vilken finnes atombränsle eller radioaktiv produkt;
anläggningsstat: för varje atomanläggning den konventionsstat inom
vars område anläggningen ligger eller, om anläggningen icke ligger inom
någon stats område, den konventionsstat som driver eller har godkänt anläggningen;
innehavare
av atomanläggning: i fråga om anläggning i Sverige den som
med tillstånd enligt atomenergilagen den 1 juni 1956 (nr 306) eller i övrigt
driver eller innehar anläggningen och i fråga om anläggning utom riket
den som enligt lagen i anläggningsstaten är att anse som anläggningens
innehavare;
atomskada: dels skada som orsakas av radioaktiva egenskaper hos atombränsle
eller radioaktiv produkt eller av radioaktiva egenskaper i förening
med giftiga, explosiva eller andra farliga egenskaper hos bränslet eller produkten,
dels skada som orsakas av joniserande strålning från annan strålningskälla
i en atomanläggning än atombränsle eller radioaktiv produkt;
4
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968
atomolycka: sådan händelse eller serie händelser med samma ursprung
som orsakar atomskada;
Pariskonventionen: den i Paris den 29 juli 1960 avslutade konventionen
om skadeståndsansvar på atomenergins område i dess lydelse enligt det i
Paris den 28 januari 1964 avslutade tilläggsprotokollet;
tilläggslconventionen: den i Bryssel den 31 januari 1963 avslutade och genom
det i Paris den 28 januari 1964 avslutade tilläggsprotokollet reviderade
tilläggskonventionen till Pariskonventionen;
konventionsstat: stat som tillträtt Pariskonventionen.
Konungen kan förordna, att från lagens tillämpning skall undantagas
atomanläggning, atombränsle eller radioaktiv produkt, om den risk som
är förbunden med anläggningen, bränslet eller produkten är ringa.
2 §•
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer kan beträffande
atomanläggningar i Sverige förordna, att två eller flera anläggningar som
är i samma innehavares hand och ligger i varandras omedelbara närhet
skall vid tillämpningen av denna lag behandlas som en anläggning.
3 §•
Denna lag äger ej tillämpning på atomskada i följd av atomolycka som inträffat
i annan stat än konventionsstat.
I fråga om ansvarighet för innehavare av atomanläggning i Sverige äger
lagen tillämpning på atomskada som uppkommit i annan stat än konventionsstat
endast om atomolyckan inträffat i Sverige. I fråga om ansvarighet
för innehavare av atomanläggning utom riket gäller beträffande ansvarighetens
utsträckning i rummet vad som föreskrives i anläggningsstatens lag.
Konungen kan beträffande stat som ej är konventionsstat förordna, att
ersättning för atomskada som uppkommer i den staten icke skall utgå i
Sverige i vidare mån än ersättning i samma stat skulle utgå för atomskada
som uppkommer här. Sådant förordnande leder dock icke till inskränkning
i ansvarighet som grundas på internationellt fördrag som avses i 14 § tredje
stycket och som Sverige har tillträtt.
Angående rätt i vissa fall för den som utgivit ersättning för atomskada
att utan hinder av bestämmelserna i denna paragraf kräva ersättningen åter
från innehavare av atomanläggning meddelas bestämmelser i 15 §.
4 §•
Konungen kan, med iakttagande av Sveriges förpliktelser enligt Pariskonventionen,
förordna att stat som ej är konventionsstat skall vid lagens
tillämpning likställas med konventionsstat.
Skadestånd
5 §•
Atomskada i följd av atomolycka i atomanläggning ersättes av anläggningens
innehavare. Denne är dock ej utan uttryckligt åtagande genom
skriftligt avtal ansvarig i anledning av atomolycka till vars skadeverkningar
icke medverkat annat atombränsle eller annan radioaktiv produkt än sådan
atomsubstans som upplagts tillfälligt i anläggningen under transport till
eller från annan atomanläggning i konventionsstat.
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968
5
6 §•
Atomskada i följd av atomolycka under transport av atomsubstans från
atomanläggning i Sverige eller i annan konventionsstat ersättes av anläggningens
innehavare, om annat icke följer av andra eller tredje stycket.
Sker transporten till atomanläggning i Sverige eller i annan konventionsstat,
övergår ansvarigheten för atomskada i följd av atomolycka under
transporten på den mottagande anläggningsinnehavaren vid den tidpunkt
som blivit bestämd genom skriftligt avtal mellan denne och avsändaren.
Har sådant avtal ej träffats, övergår ansvarigheten när atomsubstansen
övertages av den mottagande anläggningsinnehavaren.
Sker transporten till atomreaktor, som infogats i fartyg eller annat transportmedel
och är avsedd att där användas som kraftkälla, upphör anläggningsinnehavarens
ansvarighet när atomsubstansen övertages av den som
med vederbörligt tillstånd driver eller innehar transportmedlets reaktor.
Sändes atomsubstans från annan stat än konventionsstat till atomanläggning
i Sverige eller i annan konventionsstat med skriftligt samtycke av anläggningens
innehavare, svarar denne för atomskada i följd av atomolycka
under transporten, om annat icke följer av andra stycket.
Vid transport av atomsubstans från atomreaktor, som infogats i fartyg
eller annat transportmedel och är avsedd att där användas som kraftkälla,
till atomanläggning i Sverige eller i annan konventionsstat, åvilar ansvarigheten
anläggningens innehavare från det atomsubstansen övertages av denne.
Atomskada i följd av atomolycka som inträffar i Sverige under annan
transport av atomsubstans än sådan som sker från eller till atomanläggning
i Sverige eller i annan konventionsstat ersättes av den som innehar tillstånd
till transporten enligt atomenergilagen. De bestämmelser i denna lag
som avser innehavare av atomanläggning i Sverige gäller i sådant fall innehavaren
av tillståndet.
8 §•
Bestämmelserna i 6 och 7 §§ om ansvarighet för atomskada i följd av
atomolycka under transport av atomsubstans tillämpas även beträffande
atomolycka som inträffar under tillfällig uppläggning av atomsubstansen
under transporten utom i fall då uppläggningen skett i atomanläggning och
dennas innehavare är ansvarig på grund av avtal som avses i 5 §.
9 §•
Har atomskada i annat fall än som avses i 5—8 §§ orsakats av atomsubstans,
vilken kom från atomanläggning i Sverige eller i annan konventionsstat
eller vilken före atomolyckan varit under transport som avses
i 7 §, åvilar ansvarigheten för skadan den anläggningsinnehavare som vid
tiden för olyckan hade substansen i sin besittning eller, om substansen
då icke var i någon anläggningsinnehavares besittning, den anläggningsinnehavare
som senast haft substansen i sin besittning. Om atomsubstansen
före olyckan varit under transport och icke efter transporten varit i någon
anläggningsinnehavares besittning, åvilar dock ansvarigheten den anläggningsinnehavare
som när transporten upphörde var ansvarig enligt 6 eller
7 § för atomskada i följd av atomolycka under transporten.
6
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968
10 §.
På ansökan av fraktförare, vilken utför sådan transport av atomsubstans
som avses i 6 eller 7 §, kan Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer förordna, att fraktföraren i stället för innehavare av atomanläggning
i Sverige skall vara ansvarig för atomskada i följd av atomolycka
under eller i anslutning till transporten. Sådant förordnande får
meddelas endast om anläggningens innehavare samtyckt därtill och fraktföraren
visat att försäkring tecknats enligt 22—26 §§ eller att säkerhet ställts
enligt 27 §. Har förordnande meddelats, gäller de bestämmelser i denna lag
som avser innehavare av atomanläggning i stället fraktföraren i fråga om
atomolycka under eller i anslutning till transporten.
Har enligt lagen i annan konventionsstat motsvarande förordnande meddelats
i fråga om skada för vilken innehavare av atomanläggning i den
staten skulle vara ansvarig, har förordnandet vid tillämpningen av denna
lag samma verkan som förordnande enligt första stycket.
11 §•
Ersättning enligt denna lag utgår även om atomanläggningens innehavare
ej är vållande till skadan.
Innehavare av atomanläggning i Sverige är dock ej ansvarig enligt denna
lag i anledning av atomolycka, som är en direkt följd av krigshandling
eller liknande handling under väpnad konflikt, inbördeskrig eller uppror
eller som orsakats av allvarlig naturkatastrof av osedvanlig art. För innehavare
av atomanläggning i annan konventionsstat föreligger i sådant fall
ansvarighet endast om anläggningsstatens lag föreskriver det.
Angående ansvarighet, i fall som avses i andra stycket, enligt andra skadeståndsregler
än som innefattas i denna lag meddelas bestämmelser i 14 §
andra stycket.
12 §.
Innehavare av atomanläggning svarar ej enligt denna lag för skada på
anläggningen eller på egendom som vid tiden för atomolyckan fanns inom
anläggningens område och användes eller var avsedd att användas i förbindelse
med denna.
Är innehavare av atomanläggning i annan konventionsstat ansvarig i anledning
av atomolycka som inträffat under transport av atomsubstans,
avgöres enligt anläggningsstatens lag, om ersättning skall utgå för skada
på transportmedlet.
Angående ansvarighet för skada som avses i första eller andra stycket
enligt andra skadeståndsregler än som innefattas i denna lag meddelas bestämmelser
i 14 § andra stycket.
13 §.
Om ej annat föreskrives i denna lag, bestämmes ersättning, som utgår
enligt lagen, med tillämpning av allmänna skadeståndsregler.
Jämkning av skadestånd i anledning av medvållande på den skadelidandes
sida får äga rum endast om medverkan till skadan skett uppsåtligen
eller genom grov vårdslöshet.
14 §.
Anspråk på ersättning för atomskada, som omfattas av ersättningsbestämmelserna
i denna lag eller motsvarande lagstiftning i annan konventionsstat,
får ej göras gällande mot annan än innehavaren av atoman
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968
1
läggningen eller den som meddelat försäkring mot hans ansvarighet, om
annat icke följer av 16 § andra punkten.
Anspråk på ersättning för atomskada, för vilken anläggningsinnehavaren
enligt 11 eller 12 § eller motsvarande bestämmelse i annan konventionsstats
lag icke är ansvarig, får göras gällande endast mot fysisk
person som orsakat skadan uppsåtligen. För sådan skada på transportmedel
som avses i 12 § andra stycket är dock anläggningsinnehavaren ansvarig
enligt allmänna skadeståndsregler.
Beträffande ansvarighet för atomskada i följd av atomolycka under transport
av atomsubstans eller atomskada som i övrigt uppkommer i följd av
begagnande av fartyg eller annat transportmedel utgör bestämmelserna i
första och andra styckena icke hinder mot tillämpning av internationellt
fördrag, vilket var i kraft eller öppet för undertecknande, ratifikation eller
anslutning den 29 juli 1960, eller av bestämmelse grundad på sådant fördrag.
Konungen kan förordna, att detta skall gälla även i fråga om annan
bestämmelse i konventionsstats lag, som i huvudsak motsvarar föreskrift
i sådant fördrag.
Angående ersättning av statsmedel meddelas bestämmelser i 28—35 §§.
15 §•
Den som nödgats utge ersättning för atomskada på grund av fördrag
eller bestämmelse som avses i 14 § tredje stycket eller på grund av lagstiftning
i främmande stat inträder i den skadelidandes rätt mot den anläggningsinnehavare
som svarar för skadan enligt denna lag. Avser ersättningen
skada som omfattas av ett med stöd av 3 § tredje stycket meddelat
förordnande, äger den ersättningsskyldige återkräva ersättningen av den
anläggningsinnehavare som skulle ha svarat för skadan, om förordnandet
ej meddelats.
Har någon som har sitt huvudkontor i Sverige eller i annan konventionsstat
eller någon som är anställd hos sådan person nödgats utge ersättning
för atomskada, för vilken den skadelidande på grund av bestämmelserna
i 3 § icke är berättigad till ersättning enligt denna lag, äger han återkräva
skadeståndet av den anläggningsinnehavare som med bortseende från nämnda
bestämmelser skulle ha svarat för skadan. Därvid äger första stycket
första punkten motsvarande tillämpning. Har skadan uppkommit under
transport av atomsubstans till mottagare i annan stat än konventionsstat,
gäller dock den avsändande anläggningsinnehavarens ansvarighet ej längre
än till dess substansen lossats från det transportmedel varmed det anlände
till den staten. Har skadan uppkommit under transport av atomsubstans
från avsändare i sådan stat, inträder den mottagande anläggningsinnehavarens
ansvarighet icke förrän substansen lastats på det transportmedel varmed
det sändes från den främmande staten.
Återkravsrätt enligt första eller andra stycket tillkommer icke den som
själv svarar för skadan enligt 20 §.
16 §.
Har någon på en gång lidit atomskada, vilken medför rätt till ersättning
enligt denna lag, och annan skada, tillämpas lagens bestämmelser om ansvarighet
för atomskada på samtliga skador, om och i den mån det råder
sådant samband mellan dem att de icke kan tillförlitligen särskiljas. Detta
medför dock ej inskränkning i den ansvarighet som enligt andra skadeståndsregler
åvilar annan än den enligt denna lag ansvarige anläggnings
-
8
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968
innehavaren för skada i följd av sådan joniserande strålning som icke omfattas
av denna lag.
17 §.
För innehavare av atomanläggning i Sverige är ansvarigheten enligt denna
lag begränsad till femtio miljoner kronor för varje atomolycka. Konungen
eller myndighet som Konungen bestämmer kan, med hänsyn till anläggningens
storlek eller art, omfattningen av transport eller annan omständighet,
fastställa ett lägre belopp, dock ej under tjugofem miljoner kronor.
För innehavare av atomanläggning utom riket bestämmes ansvarighetsbeloppet
enligt anläggningsstatens lag. I fråga om atomolycka som inträffar
under transport av atomsubstans avser anläggningsinnehavarens ansvarighet
enligt denna lag för andra skador än skada på transportmedlet icke
i något fall lägre sammanlagt belopp än tjugofem miljoner kronor.
Ersättning i anledning av dödsfall eller personskada är för varje dödad
eller skadad person begränsad till en miljon kronor.
De belopp som anges i första och andra styckena innefattar icke ränta
eller ersättning för rättegångskostnad.
18 §.
Är två eller flera anläggningsinnehavare ansvariga för samma skada,
svarar de solidariskt för skadeståndet med begränsning för var och en av
dem till belopp som gäller för honom enligt 17 § första stycket. Har skadan
uppkommit under transport av flera partier atomsubstans på ett och samma
transportmedel eller under tillfällig uppläggning i en och samma atomanläggning
av flera partier atomsubstans under transport, är dock anläggningsinnehavarnas
sammanlagda ansvarighet begränsad till det högsta belopp
som gäller för någon av dem.
Mellan anläggningsinnehavarna inbördes fördelas ansvarigheten efter vad
som är skäligt med hänsyn till varje anläggnings andel i skadans uppkomst
och övriga omständigheter.
19 §.
Om ansvarighetsbelopp som gäller enligt 17 § första stycket eller 18 §
första stycket ej förslår till gottgörelse åt dem som är berättigade till ersättning,
nedsättes deras ersättningar och därpå belöpande ränta med samma
kvotdel.
Kan det efter inträffat skadefall befaras att nedsättning enligt första
stycket fordras, kan Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer
förordna, att ersättning tills vidare skall utgå endast med viss kvotdel.
20 §.
Ersättning som innehavare av atomanläggning utgivit enligt denna lag
eller motsvarande lagstiftning i annan konventionsstat äger han kräva åter
av fysisk person som orsakat skadan uppsåtligen eller av den som genom
skriftligt avtal med anläggningsinnehavaren uttryckligen åtagit sig att svara
för skadan. I övrigt äger innehavare av atomanläggning icke av annan
kräva åter vad han utgivit enligt denna lag eller motsvarande lagstiftning
i annan konventionsstat i vidare mån än som följer av 16 § andra punkten
eller 18 § andra stycket.
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968
9
21 §.
Den som med stöd av 5, 6, 7, 8, 9 eller 15 § vill rikta ersättningsanspråk
mot innehavare av atomanläggning eller mot den som meddelat försäkring
mot hans ansvarighet skall vid äventyr av talans förlust anmäla sitt anspråk
hos innehavaren inom tre år från den dag då han fick eller med iakttagande
av skälig aktsamhet bort få kännedom om att han lidit skada som medför
rätt till ersättning enligt denna lag och om den för skadan ansvarige eller,
i fall som avses i 15 § första eller andra stycket, från den dag då ersättningsanspråk
riktades mot honom.
Talan om ersättning skall väckas mot anläggningens innehavare eller dennes
försäkringsgivare inom tio år från den dag då atomolyckan inträffade.
Har skadan orsakats av atomsubstans som olovligen tillgripits, förlorats
eller övergivits utan att åter ha tillvaratagits, får dock talan icke väckas
efter det att tjugo år förflutit från dagen för tillgreppet, förlusten eller
övergivandet. I fall, då det är nödvändigt för alt uppfylla Pariskonventionens
bestämmelser, föreskriver Konungen att den som lidit skada skall
vara bevarad vid sin rätt till ersättning, trots att talan icke väckts vid
svensk domstol inom här föreskriven tid. Konungen anger därvid vad den
skadelidande har att iakttaga för att rätten skall bestå.
Angående ersättning av staten i vissa fall, då anläggningsinnehavares
ansvarighet upphört, meddelas bestämmelser i 32 §.
Försäkring
22 §.
Innehavare av atomanläggning i Sverige skall taga och vidmakthålla
försäkring för att täcka sin ansvarighet för atomskada enligt denna lag
eller motsvarande lagstiftning i annan konventionsstat intill det ansvarighetsbelopp
som gäller för honom enligt 17 § första stycket. Försäkringen
skall godkännas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.
Försäkringen får tagas antingen
a) så att försäkringsbeloppet täcker ansvarigheten för varje inträffande
atomolycka; eller
b) så att försäkringen vid varje tidpunkt gäller för anläggningen med
avtalat försäkringsbelopp efter avdrag för ersättning som försäkringsgivaren
har att utge på grund av försäkringen.
Ansvarighet för skada under transport får täckas av särskild försäkring.
23 §.
I fall som anges i 22 § andra stycket a) skall försäkringsbeloppet motsvara
minst det ansvarighetsbelopp som gäller för anläggningens innehavare
enligt 17 § första stycket. I fall som anges i 22 § andra stycket b) skall
försäkringsbeloppet motsvara minst etthundratjugo procent av nämnda
ansvarighetsbelopp. I försäkringsbeloppet inräknas icke ränta eller ersättning
för rättegångskostnad.
Har försäkringen tagits på det sätt som anges i 22 § andra stycket b) och
inträffar försäkringsfall som kan antagas ensamt eller i förening med tidigare
försäkringsfall medföra nedskrivning av försäkringsbeloppet under
det ansvarighetsbelopp som gäller för anläggningens innehavare, åligger det
denne att snarast taga tilläggsförsäkring som åter bringar försäkringen
upp till minst etthundratjugo procent av sistnämnda belopp.
10
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968
24 §.
Försäkringen skall för den som är berättigad till ersättning medföra rätt
att få ut ersättningen direkt av försäkringsgivaren. Om denne ej gjort annat
förbehåll, gäller försäkringen också för innehavaren av atomanläggningen
mot hans ansvarighet enligt denna lag eller motsvarande lagstiftning
i annan konventionsstat.
25 §.
Har försäkringsavtal efter uppsägning eller på annan grund upphört, är
försäkringsgivaren likväl ansvarig mot den skadelidande för ersättning
i anledning av atomolycka som inträffar inom två månader från den dag
skriftlig anmälan om tiden för avtalets upphörande inkom till myndighet
som Konungen bestämmer. Gäller försäkringen skada som uppkommer
under transport av atomsubstans och har sådan transport påbörjats före
utgången av nämnda tid, upphör dock försäkringsgivarens ansvarighet mot
den skadelidande icke förrän transporten avslutats.
Första stycket tillämpas icke beträffande atomolycka som inträffar efter
det att ny försäkring trätt i kraft.
I vidare mån än som följer av första eller andra stycket kan försäkringsgivaren
icke till befrielse från ansvarighet mot den skadelidande åberopa
omständighet som beror av annan än denne.
26 §.
Bestämmelserna i 24 och 25 §§ tillämpas i fall, då talan om ersättning
enligt denna lag får väckas i Sverige, även om utländsk lag är tillämplig
på förhållandet mellan försäkringsgivaren och innehavaren av atomanläggningen
eller denna ligger utom riket.
27 §.
Försäkringsplikt enligt 22 § åvilar icke staten.
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer kan från försäkringsplikten
befria innehavare av atomanläggning som ställer betryggande
säkerhet för sina förpliktelser enligt denna lag och motsvarande lagstiftning
i annan konventionsstat samt visar att han på tillfredsställande sätt
sörjt för reglering av uppkommande skador.
Vad som föreskrives i denna lag om försäkring äger motsvarande tilllämpning
i fråga om säkerhet som avses i andra stycket eller motsvarande
bestämmelse i annan konventionsstats lag.
Ersättning av statsmedel
28 §.
Visar den som enligt denna lag eller motsvarande lagstiftning i annan
konventionsstat är berättigad till ersättning av innehavare av atomanläggning
i Sverige, att han icke kunnat få ut ersättningen av anläggningsinnehavarens
försäkringsgivare, utges ersättningen av staten.
Ersättning enligt första stycket utgår icke med högre belopp än som
svarar mot det för anläggningsinnehavaren enligt 17 § första stycket gällande
ansvarighetsbeloppet.
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968
11
29 §.
Åvilar ansvarighet för atomskada innehavare av här i riket eller i annan
stat som tillträtt tilläggskonventionen belägen atomanläggning, vilken
användes för fredliga ändamal och vid tiden för atomolyckan fanns upptagen
på den i artikel 13 i tilläggskonventionen nämnda listan, och är
svensk domstol enligt 36 § behörig att pröva ersättningsanspråk mot anläggningsinnehavaren,
skall, om det ansvarighetsbelopp som gäller enligt
17 § första stycket eller 18 § första stycket icke förslår till full ersättning
eller om ersättning tills vidare utgår endast med viss kvotdel på grund av
förordnande enligt 19 § andra stycket, gottgörelse av statsmedel beredas
för atomskada som uppkommit
a) i Sverige eller i annan stat som tillträtt tilläggskonventionen;
b) på eller över det fria havet ombord på fartyg eller luftfartyg som
är registrerat i Sverige eller i annan stat som tillträtt tilläggskonventionen;
eller
c) på eller över det fria havet i annat fall, om skadan tillfogats stat
som tillträtt tilläggskonventionen eller medborgare i sådan stat, varvid
dock ersättning för skada på fartyg eller luftfartyg utgår endast om detta
vid tiden för atomolyckan var registrerat i stat som tillträtt tilläggskonventionen.
Vid tillämpning av första stycket likställes med medborgare i stat som
tillträtt tilläggskonventionen bolag, förening eller annat samfund, stiftelse
eller annan sådan inrättning, vilken är hemmahörande eller eljest etablerad
i sådan stat. Som medborgare i annan stat som tillträtt tilläggskonventionen
än Sverige räknas även den som enligt lagen i sådan stat är att anse som
stadigvarande bosatt i den staten och i fråga om rätt till ersättning enligt
tilläggskonventionen jämställes med medborgare i samma stat.
30 §.
Ersättning av statsmedel enligt 29 § bestämmes enligt de grunder som
anges i 11 § första stycket, 12 och 13 §§ samt 17 § andra och tredje styckena.
Bestämmelserna i 15 § första stycket första punkten och tredje stycket
om rätt till återkrav mot innehavare av atomanläggning äger motsvarande
tillämpning beträffande rätt att av staten kräva åter vad som utgivits i anledning
av atomskada för vilken ersättning av statsmedel utgår enligt 29 §.
31 §•
Det sammanlagda beloppet av de ersättningar som skall utges i följd
av en atomolycka, dels enligt 5—21 §§ samt 29 och 30 §§ av innehavare
av atomanläggning och staten, dels enligt sådant avtal som avses i artikel
15 i tilläggskonventionen, är begränsat till ett belopp motsvarande etthundratjugo
miljoner i det europeiska monetära avtalet den 5 augusti
1955 avsedda betalningsenheter sådana dessa enligt artikel 24 i avtalet
var bestämda den 29 juli 1960. I beloppet inräknas icke ränta eller ersättning
för rättegångskostnad.
Om det belopp som med tillämpning av första stycket står till förfogande
för gottgörelse av statsmedel enligt 29 och 30 §§ icke förslår till
ersättning för skadorna, nedsättes ersättningarna och därpå belöpande ränta
med samma kvotdel. Bestämmelsen i 19 § andra stycket äger motsvarande
tillämpning.
12
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968
32 §.
Har atomskada, som uppkommit i Sverige i följd av atomolycka för
vars skadeverkningar innehavare av atomanläggning i Sverige är ansvarig,
yppats först efter det att anläggningsinnehavarens ansvarighet upphört
enligt 21 § andra stycket eller motsvarande bestämmelse i annan konventionsstats
lag men inom trettio år från dagen för olyckan, utges ersättning
av staten. Också för skada som yppats innan ansvarigheten sålunda
upphört utges ersättning av staten, om den skadelidande visserligen underlåtit
att inom föreskriven tid väcka talan eller företaga annan preskriptionsavbrytande
åtgärd men haft godtagbar ursäkt för sin underlåtenhet.
Har skadestånd nedsatts enligt 19 § första stycket och, i förekommande
fall, 31 § andra stycket eller enligt motsvarande bestämmelser i annan konventionsstats
lag, nedsättes ersättningen av statsmedel enligt denna paragraf
i samma mån. Ersättningsskyldigheten bestämmes i övrigt som om anläggningens
innehavare svarat för skadan. Anspråk på ersättning skall vid
äventyr av talans förlust anmälas inom tid som anges i 21 § första stycket
hos myndighet som Konungen bestämmer.
Konungen kan förordna, att ersättning enligt denna paragraf skall utgå
även för skada som uppkommit utom Sverige.
33 §.
Om det ansvarighetsbelopp som gäller enligt 17 § första stycket eller 18 §
första stycket eller motsvarande bestämmelse i annan konventionsstats lag
icke förslår till full ersättning för här i riket uppkommen skada och ersättning
av statsmedel ej utgår enligt 29 § eller i övrigt enligt tilläggskonventionen,
beredes gottgörelse av statsmedel enligt grunder som fastställes av
Konungen och riksdagen. Sådan gottgörelse lämnas i här avsedda fall även
i tillägg till ersättning som utges enligt 32 § för här i riket uppkommen skada,
om sådan ersättning nedsatts enligt 32 § andra stycket första punkten.
Gottgörelse som nu nämnts lämnas för här i riket uppkommen skada även i
fall då på grund av förordnande enligt 19 § andra stycket ersättning från
anläggningsinnehavaren tills vidare utgår endast med viss kvotdel och ersättning
av statsmedel ej utgår enligt tilläggskonventionen.
34 §.
Ersättning enligt 28, 29 eller 33 § utgår ej i anledning av atomolycka som
avses i 11 § andra stycket.
35 §.
Belopp som utgivits enligt 28 § får staten kräva åter endast av atomanläggningens
innehavare, dennes försäkringsgivare och den mot vilken anläggningens
innehavare har återkravsrätt enligt 20 §.
För belopp som utgivits enligt 29 eller 33 § med anledning av att förordnande
meddelats enligt 19 § andra stycket inträder staten i den rätt till
ersättning av anläggningsinnehavaren som kan tillkomma den skadelidande.
I övrigt kan belopp, som staten utgivit enligt 29—31 §§ eller som eljest utgivits
enligt tilläggskonventionens bestämmelser i anledning av atomolycka,
för vars skadeverkningar innehavare av atomanläggning i Sverige är ansvarig
enligt annan konventionsstats lag, eller som staten utgivit enligt
33 §, krävas åter endast från fysisk person som orsakat skadan uppsåtligen.
Motsvarande gäller i fråga om ersättning som staten utgivit enligt
32 §.
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968
13
Laga domstol in. m.
36 §.
Talan med stöd av 5, 6, 7, 8, 9 eller 15 § mot innehavare av atomanläggning
eller dennes försäkringsgivare får väckas i Sverige, om
a) atomolyckan helt eller delvis inträffat i Sverige; eller
b) atomanläggningen är belägen här och atomolyckan i sin helhet inträffat
utom konventionsstaternas områden eller platsen för olyckan ej kan
bestämmas med säkerhet.
I fall då det är nödvändigt för att efterkomma bestämmelserna i artikel
13 (c) (ii) i Pariskonventionen förordnar Konungen om inskränkning av
den behörighet som tillkommer svensk domstol enligt första stycket.
37 §.
Talan i mål, som enligt 36 § får upptagas i Sverige, och talan mot staten
enligt 28, 29, 32 eller 33 § väckes vid rätten i den ort där atomolyckan inträffade.
Är två eller flera domstolar behöriga, väckes talan vid någon av dem.
Finnes ej behörig domstol enligt första stycket, väckes talan vid Stockholms
rådhusrätt.
38 §.
Har dom i mål om ersättning för atomskada meddelats i annan konventionsstat
och är domstolarna i den staten enligt Pariskonventionen behöriga
att pröva tvist som domen gäller, skall domen," när den vunnit laga kraft och
kan verkställas i den stat där den meddelats, på ansökan verkställas i Sverige
utan att ny prövning sker av den sak som avgjorts genom domen. Detta
medför ej skyldighet att verkställa utländsk dom, om det ansvarighetsbelopp
som gäller för atomanläggningens innehavare därigenom skulle överskridas.
Ansökan om verkställighet göres hos Svea hovrätt. Vid ansökningen skall
fogas
1. domen i huvudskrift eller i avskrift som bestyrkts av myndighet;
2. förklaring av behörig myndighet i den stat där domen meddelats, att
domen avser ersättning enligt Pariskonventionen samt att den vunnit laga
kraft och kan verkställas i nämnda stat.
Nu nämnda handlingar skall vara försedda med bevis om utfärdarens behörighet.
Beviset skall vara utställt av svensk beskickning eller konsul eller
av chefen för justitieförvaltningen i den stat där domen meddelats. Är handling
i ärendet avfattad på annat främmande språk än danska eller norska,
skall handlingen åtföljas av översättning till svenska. Översättningen skall
vara bestyrkt av diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller av svensk notarius
publicus.
Ansökan om verkställighet får ej bifallas utan att motparten haft tillfälle
att yttra sig över ansökningen.
Bifalles ansökningen, verkställes domen på samma sätt som svensk domstols
laga kraft ägande dom, om ej högsta domstolen efter talan mot hovrättens
beslut förordnar annat.
14
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968
Övriga bestämmelser
39 §.
När atomsubstans sändes från atomanläggning i Sverige till mottagare
utom riket eller till sådan atomanläggning från avsändare utom riket och
transporten sker under sådana omständigheter, att anläggningens innehavare
enligt 6 eller 7 § svarar för uppkommande skada, skall denne till fraktföraren
lämna ett certifikat, som är utställt av försäkringsgivaren och innehåller
uppgift om vem som är anläggningens innehavare och om dennes
adress, om den atomsubstans och den transport som försäkringen avser
samt om försäkringens belopp, art och varaktighet. Certifikatet skall vara
försett med intyg av myndighet som Konungen bestämmer, att den däri
nämnde anläggningsinnehavaren är innehavare av atomanläggning i Pariskonventionens
mening. Den som utställt certifikatet svarar för att uppgifterna
om anläggningens innehavare och hans adress samt om försäkringens
eller säkerhetens belopp, art och varaktighet är riktiga.
Formulär till certifikat som avses i första stycket fastställes av Konungen
eller myndighet som Konungen bestämmer.
40 §.
Den som försummar försäkringsplikten enligt denna lag eller ej iakttager
sådant villkor om ställande av säkerhet som föreskrivits med stöd av 27 §
andra stycket dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.
41 §.
Konungen meddelar bestämmelser om tillämpningen av denna lag.
Denna lag träder i kraft, såvitt avser 29—31 §§ den dag Konungen förordnar,
och i övrigt den 1 april 1968. 2
2) Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 12 § lagen den 12 mars 1886 (nr 7)
angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift
Härigenom förordnas, att 12 § lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet
för skada i följd av järnvägs drift skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan anges.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
12 §.
I fråga —• — •— —
12 §.
---särskilt stadgat.
Om atomskada gälla särskilda bestämmelser.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968
15
3) Förslag
till
Lag
om ändring i 15 kap. sjölagen
Härigenom förordnas, att i 15 kap. sjölagen1 skall införas en ny paragraf,
344 §, av följande lydelse.
344 §.
Om atomskada gälla särskilda bestämmelser.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.
4) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar
Härigenom förordnas, att i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar, skall införas en ny paragraf, 18 §,
av följande lydelse.
18 §.
Om atomskada gälla särskilda bestämmelser.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.
1 15 kap. tillagt genom 1967:48.
16
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968
5) Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 12 § lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående
ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik
Härigenom förordnas, att 12 § lagen den 30 juni 1916 angående ansvarighet
för skada i följd av automobiltrafik skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan anges.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
12 §. 12 §.
Att i-------- ----särskilt stadgat.
Om atomskada gälla särskilda bestämmelser.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.
6) Förslag
till
Lag
om ändring i 8 och 11 kap. vattenlagen
Härigenom förordnas, dels att i 8 kap. vattenlagen1 skall införas en ny
paragraf, 55 §, av nedan angiven lydelse, dels att 11 kap. 17 § samma lag2
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
8 KAP.
55 §.
Om atomskada gälla särskilda bestämmelser.
1 Ny lydelse av 8 kap. genom 1941:6X4.
2 Senaste lydelse av 11 kap. 17 § se 1964:110.
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968
17
11 KAP.
(Nuvarande lydelse)
17 §.
Till vattenmål hänföras följande mål:
(Föreslagen lydelse)
17 §.
B. stämningsmål:
48. talan utan samband med ansöknings-
eller underställningsmål
om ersättning för olägenhet av förorening
genom avloppsvatten, som
nyss sagts;
48. talan utan samband med ansöknings-
eller underställningsmål
om ersättning för olägenhet av förorening
genom avloppsvatten, som
nyss sagts, dock ej om ersättningen
avser atomskada enligt atomansvarighetslagen;
-
Hurusom, efter----—-----i 68 §.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1968. 7
7) Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 maj 1922 (nr 382) angående
ansvarighet för skada i följd av luftfart
Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 26 maj 1922 angående ansvarighet
för skada i följd av luftfart skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
anges.
(Nuvarande lydelse)
1 §•
För skada, — —-----
Har den,---—---
(Föreslagen lydelse)
1 §•
— till skadan,
skall utgå.
Om atomskada gälla särskilda bestämmelser.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 1 avd. Nr 13
18
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968
8) Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 5 mars 1937 (nr 73)
om befordran med luftfartyg
Härigenom förordnas, att i lagen den 5 mars 1937 om befordran med
luftfartyg1 skall införas en ny paragraf, 41 §, av följande lydelse.
41 §.
Om atomskada gälla särskilda bestämmelser.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.
9) Förslag
till
Lag
om ändring i 1 kap. luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297)
Härigenom förordnas, att i 1 kap. luftfartslagen den 6 juni 1957 skall införas
en ny paragraf, 4 a §, av följande lydelse.
4 a §.
Om atomskada gälla särskilda bestämmelser.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.
1 Ny paragraflöljd genom 1967: 69.
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968
19
10) Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av ikraftträdandebestämmelserna till lagen
den 2 juni 1961 (nr 217) angående ändrad lydelse av 11 § lagen
den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon
Härigenom förordnas, att ikraftträdandebestämmelserna till lagen den
2 juni 1961 angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 10 maj 1929 (nr 77)
om trafikförsäkring å motorfordon
nedan anges.
(Nuvarande lydelse)
Denna lag träder i kraft den 1 januari
1962; dock skola äldre bestämmelser
gälla beträffande ansvarighet
för händelse, som inträffat dessförinnan,
ävensom för skada som är att
anse som atomskada enligt atomansvarighetslagen.
skall erhålla ändrad lydelse på sätt
(Föreslagen lydelse)
Denna lag träder i kraft den 1 januari
1962; dock skola äldre bestämmelser
gälla beträffande ansvarighet
för händelse, som inträffat dessförinnan.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1968. Äldre bestämmelser skall dock
gälla beträffande ansvarighet för händelse som inträffat dessförinnan.
11) Förslag
till
Lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 17 maj 1963 (nr 158)
om ersättning för skada i följd av atomfartygs drift
Härigenom förordnas, att lagen den 17 maj 1963 om ersättning för skada
i följd av atomfartygs drift, vilken äger giltighet under samma tid som
atomansvarighetslagen den 3 juni 1960 (nr 246) och således upphör att
gälla den 31 mars 1968, skall äga fortsatt giltighet till och med den 31 december
1970. De hänvisningar till atomansvarighetslagen som finns i förstnämnda
lag avser därvid atomansvarighetslagen den 3 juni 1960, trots att
denna lag har upphört att gälla.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.
20
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968
LAGRÅDSREMI SS EN
Vid lagrådsremisser! anförde föredragande departementschefen, statsrådet
Kting, följande.
Bestämmelser om skadestånd och försäkring vid atomreaktordrift m. m.
finns i atomansvarighetslagen den 3 juni 1960 (nr 246). Lagen trädde i kraft
den 1 juli 1960. Den är avsedd att vara ett provisorium i avvaktan på att det
internationella samarbetet på detta område avslutas och att en definitiv lagstiftning
kan genomföras med beaktande av internationella överenskommelser
i ämnet. Lagens giltighetstid är sålunda begränsad och utgår den 31 december
19671.
Det internationella samarbetet har numera avslutats och har resulterat i
ett flertal konventioner på området. Konventionsarbetet har föranlett utredningsarbete
i nordisk samverkan. Som resultat av detta arbete föreligger
i Sverige dels ett av atomskadeutredningen år 1962 avlämnat betänkande,
»Atomansvarighet II» (SOU 1962: 14), med förslag till ny atomansvarighetslag,
dels en inom justitiedepartementet år 1966 utarbetad promemoria,
»Atomansvarighet III» (SOU 1966:29), med ett nytt förslag till sådan
lag, vilket utgör en överarbetning av 1962 års förslag. Utredningsarbetet
har avslutats också i Danmark, Finland och Norge.
1962 års förslag och 1966 års departementspromemoria har remissbehandlats
var för sig. Yttranden har avgivits av hovrätten över Skåne och Blekinge,
riksförsäkringsverket, medicinalstyrelsen, järnvägsstyrelsen (numera
Statens järnvägar), statens vattenfallsverk, luftfartsverket, sjöfartsstyrelsen,
försäkringsinspektionen, delegationen för atomenergifrågor, Aktiebolaget
Atomenergi, Atomkraftkonsortiet Krångede aktiebolag & Co (AKK),
Scandinavian Airlines System (SAS), Svenska försäkringsbolags riksförbund,
Sveriges trafikbilägares riksorganisation, styrelsen för Sveriges advokatsamfund,
Sveriges industriförbund, vilket som eget yttrande över departementspromemorian
avlämnat yttrande av Sveriges mekanförbund, Sveriges
redareförening, föreningen Sveriges häradshövdingar och föreningen
Sveriges stadsdomare.
I prop. 1960: 140 med förslag till provisorisk atomansvarighetslag lämnades
inledningsvis redogörelser för den tekniska bakgrunden till
atomenergins utnyttjande, den radioaktiva strålningens
medicinska verkningar och olycksfallsrisker i
atomanläggningar. Jag får i dessa hänseenden i första hand hänvisa
1 Giltighetstiden är numera förlängd t. o. m. den 31 mars 1968.
21
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968
till nämnda redogörelser. I anslutning till redogörelsen för olycksfallsriskerna
i atomanläggningar kan nämnas att det i atomskadeutredningens betänkanden
och i 1966 års departementspromemoria har lämnats närmare upplysningar
om de s. k. atomolyckor som enligt tillgängliga källor har inträffat
på skilda håll i världen sedan atomenergin började utnyttjas för fredliga
ändamål. I den delen hänvisar jag till betänkandena »Atomansvarighet I»
(SOU 1959: 34) s. 17 f. och »Atomansvarighet II» s. 18 f., samt promemorian
»Atomansvarighet III» s. 22 f. Vad jag anförde i propositionen om det
svenska atomenergiprogrammet är delvis föråldrat och jag
vill därför nu lämna en mera aktuell redogörelse för programmet. I propositionen
redogjorde jag vidare för inhemsk och utländsk lagstiftning
på atomenergiområdet. Bortsett från tillkomsten av den provisoriska
atomansvarighetslagen, för vars innehåll jag kommer att redogöra
i korthet, har den svenska lagstiftningen på detta område inte ändrats. I utlandet
har på flera håll genomförts ny atomansvarighetslagstiftning. De lagar
som sålunda har tillkommit i bl. a. Danmark, Belgien, Frankrike, Storbritannien
och Österrike bygger emellertid på ett eller flera av de internationella
fördrag på atomskadeområdet som nu är aktuella för Sveriges del.
I anslutning till en redogörelse för det internationella och nordiska
lagstiftningssa in arbetet kommer jag att redogöra för
det huvudsakliga innehållet i dessa internationella konventioner
på atomskadeområdet. Det torde därför inte vara behövligt
att nu särskilt redogöra för den utländska lagstiftningen.
Departementschefen redogjorde härefter för det svenska atomenergiprogrammet
och gällande svensk atomansvarighetslag. Utskottet får i dessa
hänseenden hänvisa till propositionen s. 21—25.
Departementschefen anförde vidare följande.
Det internationella lagstiftningsarbetet
Under senare hälften av 1950-talet bedrevs inom organisationen för europeiskt
ekonomiskt samarbete (OEEC) — numera organisationen för ekonomiskt
samarbete och utveckling (OECD) — i Paris arbete på att åstadkomma
en västeuropeisk konvention om skadeståndsansvar på atomenergiområdet.
Arbetet utfördes inom OECDs organ för atomenergifrågor »European
Nuclear Energy Agency» (ENEA) av en expertgrupp, bestående av
representanter för flertalet av organisationens medlemsländer, däribland
Danmark, Norge och Sverige. Det resulterade i att en konvention i ämnet
öppnades för undertecknande i Paris den 29 juli 1960. Konventionen undertecknades
av sexton av OEECs medlemsländer (samtliga utom Eire och Is
-
22 Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968
land). Den träder i kraft när den har ratificerats av fem signatärmakter.
Den hade vid årsskiftet 1963/64 ratificerats av Spanien och Turkiet men
hann inte träda i kraft, innan den reviderades genom ett tilläggsprotokoll av
den 28 januari 1964, vilket utgör en integrerande del av konventionen och
till vilket jag strax skall återkomma. Belgien, Frankrike, Spanien och Storbritannien
har sedermera ratificerat konventionen i dess lydelse enligt tilläggsprotokollet.
Konventionen träder alltså i kraft när ytterligare en stat
har ratificerat den i den nya lydelsen. Konventionen benämns i det följande
»Pariskonventionen».
Pariskonventionen innebär bl. a. att skadeståndsansvaret för innehavare
av atomanläggning skall vara begränsat Lill ett belopp för varje atomolycka
av lägst 5 milj. sådana betalningsenheter som avses i det europeiska monetära
avtalet den 5 augusti 1955 (i det följande benämnda betalningsenheter),
vilket f. n. motsvarar cirka 25 milj. kr.
Redan innan arbetet på konventionen var avslutat hade de sex medlemsländerna
i den europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) tagit upp
inbördes förhandlingar om en tilläggskonvention till Pariskonventionen,
enligt vilken ersättning av statsmedel skulle utgå intill visst maximibelopp i
anledning av atomolycka, för vilken innehavare av atomanläggning i någon
av berörda stater är ansvarig enligt Pariskonventionen men vars skadeverkningar
inte till fullo täcks av det ansvarsbelopp som enligt konventionen
fastställts för vederbörande anläggningsinnehavare. I början av år
1962 inbjöds de övriga stater som undertecknat Pariskonventionen att ta
del i de avslutande förhandlingarna om en sådan tilläggskonvention. Denna
inbjudan accepterades av samtliga berörda stater, bland dem Danmark,
Norge och Sverige. En konvention om supplerande statsansvar antogs den
31 januari 1963 vid en diplomatisk konferens i Bryssel. Konventionen utgör
ett supplement till Pariskomcentionen och står öppen för tillträde bara
för stater som har antagit sistnämnda konvention. Den har undertecknats
av samtliga Pariskonventionens signatärmakter med undantag av Grekland,
Portugal och Turkiet. Den träder i kraft när den har ratificerats av sex
signatärmakter. Hittills har Frankrike, Spanien och Storbritannien ratificerat
konventionen. Ratifikationerna avser konventionen i den lydelse den
har fått genom ett tilläggsprotokoll den 28 januari 1964, vilket utgör en integrerande
del av konventionen och till vilket jag återkommer i det följande.
Konventionen benämns i fortsättningen »tilläggskonventionen».
Paris- och tilläggskonventionerna syftar till en regional reglering i Västeuropa
av atomansvarighetsfrågorna. Det föreligger emellertid på detta område
behov att få till stånd en världsomfattande internationell reglering. I
slutet av 1950-talet påbörjades därför inom det internationella atomenergiorganet,
»International Atomic Energy Agency» (IAEA), arbete på en världsomfattande
atomansvarighetskonvention. I maj 1963 ägde en diplomatisk
konferens rum i Wien för behandling av ett inom organisationen utarbetat
23
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968
konventionsförslag. I konferensen deltog ett femtiotal stater, däribland de
nordiska länderna med undantag av Island. En konvention i ämnet antogs
och öppnades för undertecknande den 21 maj 1963. Denna konvention, benämnd
»Wienkonventionen», träder i kraft när den har ratificerats av fem
stater. Den har enligt tillgängliga uppgifter hittills undertecknats av nio
stater, däribland Storbritannien, och ratificerats av fyra stater, nämligen
Argentina, Filippinerna, Förenade Arabrepubliken och Kuba. Kamerun samt
Trinidad och Tobago har anslutit sig till konventionen. Inte något av de
nordiska länderna har undertecknat konventionen.
Wienkonferensen antog också ett fakultativt protokoll om obligatoriskt
lösande av tvister rörande Wienkonventionens tolkning och tillämpning.
Stater som tillträder protokollet förbinder sig därigenom att hänskjuta sådana
tvister till den internationella domstolen (Haag-domstolen), om de
inte träffar överenskommelse om annan form för tvistens lösning.
Ehuru Wienkonventionen både i fråga om de grundläggande principerna
och beträffande utformningen av de enskilda bestämmelserna nära
anslöt till Pariskonventionen, förelåg dock skiljaktigheter på en del punkter.
Bland Pariskonventionens signatärmakter rådde efter Wienkonventionens
antagande enighet om att man borde närmare utreda förutsättningarna
för ett samtidigt tillträde från de västeuropeiska staterna till såväl Pariskonventionen
och tilläggskonventionen som Wienkonventionen. Samtidigt
skulle undersökas om de ändringar i de två förstnämnda konventionerna
som kunde vara nödvändiga för ett sådant tillträde lämpligen kunde
eller borde vidtas. Detta utredningsarbete utfördes inom ENEA av en expertgrupp
bestående av representanter för Pariskonventionens signatärmakter.
Gruppen lade vid årsskiftet 1963/64 fram förslag till dels ett tilläggsprotokoll
till Pariskonventionen, vilket innefattade vissa ändringar som, så långt
det var möjligt, skulle bringa konventionens bestämmelser i överensstämmelse
med motsvarande regler i Wienkonventionen, dels ett tilläggsprotokoll
till tilläggskonventionen avseende sådana ändringar i denna som omedelbart
betingades av de föreslagna ändringarna i Pariskonventionen. Tillläggsprotokollen
godkändes av OECDs råd den 28 januari 1964 och undertecknades
samtidigt eller under den närmast följande tiden av Pariskonventionens
signatärmakter utom Grekland, Portugal och Turkiet i fråga om
tilläggsprotokollet till tilläggskonventionen. Som har framgått av vad jag
tidigare har anfört har Pariskonventionen i dess reviderade lydelse numera
ratificerats av Belgien, Frankrike, Spanien och Storbritannien samt tilläggskonventionen
i den nya lydelsen ratificerats av sistnämnda tre stater.
De internationella fördrag som nu har berörts rör uteslutande frågan om
ansvarighet för skada i följd av driften av landbaserade atomanläggningar.
Vid en diplomatisk sjörättskonferens i Bryssel år 1962, i vilken bl. a. Danmark,
Finland, Norge och Sverige deltog, antogs en konvention rörande
skadeståndsansvar för redare (»operators») av s. k. atomfartyg. Konventio
-
24
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968
nen öppnades för undertecknande den 25 maj 1962. Den träder i kraft, när
den har ratificerats av två stater, av vilka en skall vara »licensstat», dvs.
en stat i vilken minst ett atomfartyg är hemmahörande. Konventionen har
hittills undertecknats av fjorton stater men har inte ratificerats av någon
stat. Inget av de nordiska länderna har undertecknat konventionen.
Det nordiska lagstiftningsarbetet
År 1958 tillkallades i Sverige sakkunniga för att utreda vissa frågor om
skadestånd och försäkring i samband med atomreaktordrift. Ungefär samtidigt
tillkallades motsvarande kommittéer i Danmark, Finland och Norge.
Den svenska utredningen, som antog namnet atomskadeutredningen, avlämnade
i oktober 1959 ett förslag till tidsbegränsad lagstiftning i ämnet,
»Atomansvarighet I», för att tillgodose ett uppkommet behov av att snarast
möjligt få till stånd vissa grundläggande lagbestämmelser i ämnet. På
grundval av förslaget utfärdades atomansvarighetslagen den 3 juni 1960.
Lagen gällde ursprungligen t. o. m. den 31 december 1963. Dess giltighetstid
har sedermera förlängts genom lagar den 17 maj 1963 (nr 157) och den
25 november 1965 (nr 567) och utgår, som jag redan har nämnt, den 31 december
19671.
De nordiska atomskadeutredningarna bedrev sitt arbete parallellt med
konventionsarbetet inom ENEA, i vilket representanter för Danmark, Norge
och Sverige deltog. Under tiden närmast efter det att förslaget till provisorisk
lag hade lagts fram ägnade sig den svenska utredningen åt att i samarbete
med de övriga nordiska kommittéerna utarbeta förslag till en definitiv
lagstiftning, som skulle bygga på Pariskonventionen och möjliggöra
ratifikation av denna. I mars 1962 lade utredningen fram betänkande med
förslag till ny atomansvarighetslag, »Atomansvarighet II». Den danska
kommittén hade i juni 1961 lagt fram ett motsvarande förslag. På grundval
av detta förslag utfärdades den 16 maj 1962 »Lov (nr 170) om nukleare
anlaegg (atomanlsegg)». Denna lag innehåller dels vissa koncessionsbestämmelser,
dels ansvarighetsregler. I sistnämnda hänseende bygger lagen
på Pariskonventionen. I avvaktan på att konventionen träder i kraft
och Danmark tillträder konventionen har dock lagens tillämpningsområde
begränsats till att avse danska atomanläggningar och olyckor inom danskt
område. I Finland och Norge finns inte några lagbestämmelser i ämnet.
Den norska utredningen hade i mars 1962 avslutat sitt arbete men lade inte
fram något betänkande. I Finland lades ett betänkande fram i januari 1963.
Efter remissbehandling i Sverige av 1962 års förslag uppsköts frågan om
lagstiftning på grundval av förslaget i avvaktan på att det då ännu pågående
internationella lagsamarbetet skulle slutföras. I januari 1964 förelåg
1 Giltighetstiden är numera förlängd t. o. m. den 31 mars 1968.
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968
25
resultatet av detta arbete i form av de internationella fördrag på området
som har berörts i det föregående. I detta läge beslöt de nordiska ländernas
justitieministrar vid möte i januari 1964, att det nordiska lagsamarbetet
skulle återupptas. Arbetet skulle inriktas på en överarbetning av de äldre
lagförslagen — i Danmark gällande lag — med sikte på en anpassning till
de internationella överenskommelserna. I Danmark, Finland och Norge
tillsattes under våren 1964 särskilda kommittéer för ändamålet. I Sverige
logs arbetet upp inom justitiedepartementet.
Avsikten med detta utredningsarbete var att nya förslag till atomansvarighetslagstiftning
skulle utarbetas på grundval av tidigare framlagda eller
utarbetade förslag och däröver avgivna yttranden samt med beaktande av
de nya konventionerna och tilläggsprotokollen. Det förutsattes, att kommande
lagförslag skulle möjliggöra en ratifikation av Pariskonventionen
i dess reviderade lydelse. Under utredningsarbetet skulle vidare prövas
lämpligheten av och möjligheterna för ett tillträde från de nordiska ländernas
sida till tilläggskonventionen och Wienkonventionen samt utarbetas de
lagförslag som kunde föranledas av utredningsresultatet i denna del.
Med anledning av utredningsuppdraget utarbetades inom det svenska justitiedepartementet
den tidigare nämnda promemorian, »Atomansvarighet
III», med förslag till ny atomansvarighetslag. Förslaget bygger på såväl
Pariskonventionen och tilläggskonventionen som Wienkonventionen. I promemorian
tas dock inte ställning till frågan om Sverige bör tillträda Wienkonventionen.
De ändringar i lagtexten som blir nödvändiga om endast
Paris- och tilläggskonventionerna skall tillträdas anges i specialmotiveringen
till lagförslaget. I Norge har motsvarande lagförslag lagts fram i september
1967. De danska och finska kommittéerna väntas inom kort lägga fram sina
betänk anden.
Paris- och Wienkonventionerna
Båda dessa konventioner syftar till en reglering av ansvarigheten för skador
som uppkommer genom driften av landbaserade atomreaktorer och
andra s. k. atomanläggningar i konventionsstaterna. Konventionerna bygger
på fyra grundläggande principer: 1) ansvarigheten skall åvila innehavare
av atomanläggning på objektiv grund; 2) ansvarigheten skall resp. kan
begränsas till visst belopp för varje skadeorsakande händelse; 3) ansvarigheten
skall vara täckt av försäkring eller annan ekonomisk garanti; 4) ansvarigheten
»kanaliseras» till vederbörande anläggningsinnehavare, dvs. i
princip skall ingen annan än denne kunna åläggas ersättningsskyldighet.
Också i fråga om den systematiska uppbyggnaden och de enskilda bestämmelsernas
sakliga innehåll föreligger nära överensstämmelse mellan de båda
konventionerna.
26
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968
I det följande lämnas i ett sammanhang en översiktlig redogörelse för
innehållet i båda konventionerna med särskilt angivande av sakligt betydelsefulla
skillnader.
Konventionsbestäminelserna är på flera punkter invecklade och svårtillgängliga.
För överskådlighetens skull får jag därför på åtskilliga punkter
hänvisa till de mer detaljerade redogörelser som lämnas i den följande
specialmotiveringen och, i vissa fall, till konventionstexterna. När hänvisning
sker till enskilda konventionsbestämmelser nämns Pariskonventionens
föreskrifter först.
Båda konventionerna inleds med en rad definitioner (art. 1. a. resp. I. 1.).
Pariskonventionens definitioner av nukleär olycka (»nuclear incident?''),
nukleär anläggning (»nuclear installation»), nukleärt bränsle (»nuclear
fuel»), radioaktiv produkt (»radioactive products or waste»), nukleär substans
(»nuclear substances») och innehavare av nukleär anläggning (»operator»)
har sin motsvarighet i Wienkonventionen, som emellertid dessutom
innehåller definitioner av person (»person»), medborgare i fördragsslutande
part (»national of a Contracting Party»), anläggningsstat (»Installation
State»), behörig domstols lag (»law of the competent court»), nukleär reaktor
(»nuclear reactor») och nukleär skada (»nuclear damage»). I fråga om
definitionernas närmare innehåll får jag hänvisa till konventionstexterna
(betr. Wienkonventionen se »Atomansvarighet III» bil. 3). När den följande
framställningen hänför sig till definitionerna, används i stället för ordet
»nukleär» det i svensk lagstiftning förekommande sammansättningsledet
»atom-».
Enligt Pariskonventionen art. 1. b. kan ENEAs styrelse besluta att visst
eller vissa slag av atomanläggningar, atombränslen eller atomsubstanser,
som erbjuder endast obetydliga risker, skall undantas från konventionens
tillämpning. Beslutet skall fattas enhälligt av konventionsstaternas representanter
i styrelsen (art. 16). En motsvarande bestämmelse i Wienkonventionen
art. I. 2 föreskriver, att en konventionsstat kan, såvitt gäller ansvarighet
för innehavare av atomanläggningar inom dess område, från konventionens
tillämpning undanta mindre kvantiteter nukleära substanser som erbjuder
bara obetydliga risker, under förutsättning att IAEAs styrelse har
fastställt maximigränser för sådant undantag och beslutet ligger inom ramen
för dessa gränser.
Pariskonventionen är enligt art. 2 inte tillämplig på atomolycka som inträffar
eller skada som uppkommer i stat vilken inte har tillträtt konventionen,
om inte annat har föreskrivits i lagen i den konventionsstat där den ansvarige
anläggningsinnehavarens atomanläggning ligger (i det följande kallad
»anläggningsstaten»), Av bestämmelsen kan motsättningsvis slutas, att
konventionen utan vidare gäller beträffande atomolyckor som inträffar i
konventionsstat eller på eller över område som inte utgör statligt territorium
och därvid är tillämplig i fråga om skador som uppkommer i konven
-
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968
27
tionsstat eller på eller över sådant område som nyss nämnts. Wienkonventionen
innehåller inte några bestämmelser om det geografiska tillämpningsområdet.
Definitionerna av atomanläggning och anläggningsstat är dock så
utformade att konventionen blir tillämplig bara beträffande anläggningar i
konventionsstaterna.
Innehavaren av en atomanläggning svarar enligt Pariskonventionen art.
3. a. oberoende av vållande för person- eller egendomsskada orsakad av en
atomolycka vid vilken medverkat atombränsle eller radioaktiv produkt, som
fanns i hans anläggning, eller av atomsubstans, som — utan att vara under
transport — kom från anläggningen. Om i det senare fallet ämnena före
olyckan hade omhändertagits av annan anläggningsinnehavare, åvilar dock
ansvarigheten denne (art. 5. c.). Motsvarande bestämmelser återfinns i art.
II. 1. a. och b. i Wienkonventionen (jfr även art. I. 1. k. i. och ii.). Denna
har till skillnad från Pariskonventionen en särskild bestämmelse i art. IV. 1.
om att ansvarigheten för atomskador i samtliga de fall som omfattas av
konventionen är objektivt. Från anläggningsinnehavarens ansvarighet enligt
konventionerna i anledning av en atomolycka i hans anläggning undantas
skador på själva anläggningen och på egendom som fanns inom dess område
och användes eller var avsedd att användas i förbindelse med anläggningen
(art. 3. a. ii. 1. resp. art. IV. 5. a.).
Bestämmelserna om ansvarighet för skada i följd av atoinolycka under
transport av atomsubstans till eller från en atomanläggning återfinns i art.
4. a. och b. resp. art. II. 1. b. och c. och innebär i huvudsak följande. Vid
transport mellan atomanläggningar i konventionsstaterna är den avsändande
anläggningsinnehavaren ansvarig till dess ansvarigheten enligt skriftligt
avtal mellan avsändare och mottagare övergår på den sistnämnde. Finns
inget sådant avtal, övergår ansvarigheten på mottagaren när denne övertar
ämnena. Vid transport till atomreaktor som har infogats i transportmedel
upphör avsändarens ansvarighet, när innehavaren av transportmedlets reaktor
övertar ämnena. Sker transport till mottagare i icke-konventionsstat,
upphör avsändarens ansvarighet när ämnena lossas från det transportmedel
med vilket de anlänt till den staten. Vid transport till atomanläggning i
konventionsstat från atomreaktor som har infogats i transportmedel resp.
från avsändare i icke-konventionsstat blir mottagaren ansvarig från det han
övertar ämnena resp. från det ämnena lastas på det transportmedel varmed
de sänds från den främmande staten. I sistnämnda fall blir dock mottagaren
ansvarig bara om transporten har skett med hans skriftliga samtycke.
Transportansvarighetsreglerna gäller också beträffande olyckor som inträffar
under tillfällig uppläggning av ämnena i anslutning till transporten.
Detta gäller också när uppläggningen sker i en atomanläggning. Dennas innehavare
blir då inte ansvarig för en atomolycka som inträffar i anläggningen
och orsakas uteslutande av de upplagda ämnena (art. 5. b. resp. art.
[I. 1. in fine).
28
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968
Vid transportolyckor blir anläggningsinnehavaren inte ansvarig för skada
på transportmedlet (art. 3. a. 2. resp. art. IV. 5. b.), om inte annat har
bestämts i anläggningsstatens lag (art. 7. c. resp. art. IV. 6.). Om skadorna
på transportmedlet inte skall ersättas enligt konventionernas regler,
hindrar inte konventionerna att anläggningsinnehavaren med stöd av nationell
lag görs ansvarig enligt allmänna skadeståndsregler (art. 6. c. ii. resp.
art. IV. 7. b.).
En konventionsstat kan genom lagstiftning bestämma, att en fraktförare,
som utför transport av atomsubstans, med samtycke av innehavare av anläggning
i den staten och under förutsättning att han fullgör skyldigheten
att teckna försäkring eller ställa annan säkerhet skall vara ansvarig för
olyckor under transporten i anläggningsinnehavarens ställe. Enligt Wienkonventionen
kan sådant förordnande meddelas också beträffande den som
omhändertar radioaktivt avfall (art. 4. d. resp. art. II. 2.).
I anslutning till transportansvarighetsreglerna innehåller konventionerna
bestämmelser om att den ansvarige anläggningsinnehavarens försäkringsgivare
(eller den som har ställt säkerhet för hans ansvarighet) skall förse
fraktföraren med ett av behörig nationell myndighet i anläggningsstaten
bestyrkt certifikat, innehållande vissa närmare angivna uppgifter om anläggningsinnehavaren,
de transporterade ämnena och försäkringen eller
säkerheten. I vissa hänseenden utgör certifikatet exklusivt bevismedel i
fråga om riktigheten av däri intagna uppgifter (art. 4. c. resp. art. III).
Om flera anläggningsinnehavare är ansvariga för samma skada, svarar de
solidariskt för skadeståndet, var och en intill sitt ansvarsbelopp (art. 5. d.
resp. art. II. 3. a.). Har en atomolycka orsakats av flera partier atomsubstans
som fanns på ett och samma transportmedel eller som under transport
tillfälligt upplagts i en och samma atomanläggning, skall dock den sammanlagda
ansvarigheten inte överstiga det högsta ansvarsbelopp som gäller för
någon av anläggningsinnehavarna. Frågan om den inbördes fördelningen
av ansvarigheten mellan två eller flera solidariskt ansvariga anläggningsinnehavare
regleras inte i konventionerna.
Har såväl atomskada som annan skada orsakats av en atomolycka eller
gemensamt av en atomolycka och en annan händelse och kan skadorna inte
tillförlitligen särskiljas, skall samtliga skador anses som atomskador. Konventionernas
regler om »kanalisation» av ansvarigheten för atomskada —
vilka berörs närmare i det följande — skall dock i sådant fall inte inverka på
den ansvarighet som enligt andra skadeståndsregler åvilar annan än anläggningsinnehavaren
för skador som inte är atomskador i konventionernas mening
men som har orsakats av joniserande strålning (art 3. b. resp. art. IV.
4.).
Från konventionernas tillämpningsområden undantas helt atomolycka
som är en direkt följd av krigshandling under väpnad konflikt eller liknande
handling under inbördeskrig eller uppror (art. 9 resp. art. IV. 3. a.). Un
-
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968
29
dantag gäller också för atomolycka som är en direkt följd av en allvarlig
naturkatastrof av osedvanlig art, om inte annat föreskrivs i anläggningsstatens
lag (art. 9 resp. art. IV. 3. b.).
Anläggningsstaten kan genom lagstiftning föreskriva att anläggningsinnehavarens
ansvarighet enligt konventionerna skall omfatta också skador
som härrör från annan strålningskälla i hans atomanläggning än atombränsle
eller radioaktiv produkt resp. att sådana skador skall inbegripas
under begreppet atomskada (art. 3. c. resp. art. I. 1. k. iii.).
Frågan om verkan av medvållande på den skadelidandes sida skall enligt
Pariskonventionen avgöras enligt lagen i den stat vars domstolar enligt konventionen
är behöriga att handlägga ersättningsanspråk enligt konventionen
(art. 11, jfr art. 14. b.). I denna fråga innehåller Wienkonventionen uttryckliga
regler i art. IV. 2., som föreskriver att jämkning på grund av medvållande
får ske bara vid uppsåt och grov vårdslöshet på den skadelidandes
sida. Inom denna ram skall frågan i övrigt avgöras enligt den behöriga
domstolens lag (lex fori).
Skadeståndsansvaret »kanaliseras» enligt konventionerna till vederbörande
anläggningsinnehavare. Anspråk på ersättning för atomskada kan
enligt art. 6. a. och b. resp. art. II. 5. (jfr även art. II. 6.) i princip inte riktas
mot någon annan än anläggningsinnehavaren eller, om föreskrift därom
har meddelats i den behöriga domstolens lag, dennes försäkringsgivare (motsvarande).
Undantag från denna kanalisationsregel gäller dock för anspråk
som grundas på en sådan internationell konvention på transportområdet
som var i kraft eller öppen för undertecknande, ratifikation eller anslutning
på dagen för resp. konvention. Vidare gäller i fråga om sådan atomskada
som enligt de tidigare berörda särskilda undantagsbestämmelserna
inte omfattas av konventionernas ansvarighetsregler — skada på s. k. »onsite-property»
och på transportmedlet vid transportolyckor samt skador i
följd av krigshandlingar o. d. eller naturkatastrofer — att ersättningsanspråk
utan hinder av kanalisationsreglerna kan riktas mot fysisk person
som har orsakat skadan uppsåtligen (art. 6. c. 1. resp. art. IV. 7. a.). Det
skadeståndsansvar som enligt andra regler kan åvila innehavaren av en
reaktor som ingår i ett transportmedel lider enligt Pariskonventionen inte
heller någon inskränkning genom kanalisationsbestämmelserna (art. 6.
c. 2.). Wienkonventionen saknar uttrycklig föreskrift i sistnämnda hänseende
men torde bygga på samma princip.
Den som har nödgats betala ersättning för atomskada enligt en sådan
internationell konvention på transportområdet som nyss nämnts eller enligt
lagen i eu icke-konvenlionsstat inträder i den skadelidandes rätt mot den
anläggningsinnehavare som är ansvarig för skadan enligt konventionerna
(art. 6. d. resp. art. IX. 2. a.). Subrogationsrätt tillkommer enligt Wienkonventionen
bara medborgare i konventionsstat men är enligt Pariskonventionen
inte begränsad på motsvarande sätt.
30
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968
Pariskonventionen innehåller i art. 6. e. en speciell regressregel, som saknar
motsvarighet i Wienkonventionen. Den innebär, att om någon som har
sitt huvudkontor i en konventionsstat eller någon som är anställd hos sådan
person har nödgats betala ersättning för atomskada som på grund av
bestämmelserna i art. 2 om det geografiska tillämpningsområdet inte omfattas
av konventionens ansvarighetsregler, han i vissa fall har rätt att återkräva
ersättningen av den anläggningsinnehavare som med bortseende från
dessa bestämmelser skulle ha svarat för skadan.
Anläggningsinnehavaren har regressrätt bara mot fysisk person som har
orsakat skadan uppsåtligen och mot den som genom avtal uttryckligen (enligt
Wienkonventionen skriftligen) har åtagit sig att svara för skadan (art.
6. f. resp. art. X.).
Frågan om samordning mellan nationella eller mellanstatliga socialförsäkringssystem
och det genom konventionerna inrättade ersättningssystemet
skall avgöras enligt lagen i den stat (eller stadgarna för den mellanstatliga
organisation) som har inrättat socialförsäkringssystemet (art. 6. h. resp.
art. IX. 1.).
Anläggningsinnehavarens ansvarighet skall enligt Pariskonventionen art.
7. a. och b. vara begränsad. Ansvarsbeloppet skall utgöra 15 milj. betalningsenheter
för varje olycka. Konventionsstat kan dock genom nationell lag fastställa
ett högre eller lägre belopp, dock lägst 5 milj. betalningsenheter. Wienkonventionen
innehåller inte någon regel om obligatorisk ansvarsbegränsning
men ger konventionsstaterna rätt att begränsa ansvarigheten till lägst
5 milj. U.S. dollars per olycka (art. V. 1.). Ansvarsbeloppet bestäms enligt
lagen i anläggningsstaten (art. 7. d. resp. art. V. 1.). Om ersättning för skada
på transportmedlet vid transportolycka enligt denna lag skall inbegripas i ansvarsbeloppet,
får ansvarigheten för övriga skador inte avse lägre belopp än
5 milj. betalningsenheter resp. dollars (art. 7. c. resp. art. IV. 6.).
Det ansvarsbelopp som har fastställts med stöd av konventionerna omfattar
inte ränta eller rättegångskostnad (art. 7. g. resp. art. V. 2.).
Konventionerna innehåller särskilda preskriptionsbestämmelser. Talan
om ersättning måste anhängiggöras inom tio år, räknat från dagen för
atomolyckan (art. 8. a. resp. art. VI. 1.). Tiden kan förlängas genom föreskrift
i nationell lag (lex fori), men bara under förutsättning att ansvarigheten
i fråga om anspråk som väcks efter tioårstidens utgång enligt anläggningsstatens
lag är täckt av försäkring eller annan ekonomisk garanti.
En förlängning av preskriptionstiden får inte heller inkräkta på den rätt
till ersättning för personskada som tillkommer skadelidande vilka har
väckt ersättningstalan före tioårstidens utgång.
Om en atomolycka har orsakats av atomsubstans, som vid tiden för
olyckan hade stulits, på annat sätt gått förlorad eller övergivits, inträder
preskription inte i något fall senare än efter 20 år, räknat från dagen för
förlusten eller övergivandet (art. 8. b. resp. art. VI. 2.).
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968
31
I nationell lag (lex fori) kan ges föreskrifter om korttidspreskription.
Preskriptionstiden skall i så fall utgöra enligt Pariskonventionen minst två
och enligt Wienkonventionen minst tre år, räknat från det den skadelidande
fick eller skäligen hade bort få kännedom om skadan och om den som är
ansvarig för skadan (art. 8. c. resp. art. VI. 3.).
Anläggningsinnehavaren är skyldig att täcka sin ansvarighet enligt konventionerna
med försäkring eller annan ekonomisk garanti. Anläggningsstaten
bestämmer de närmare villkoren härför (art. 10. a. resp. art. VII. 1.). Enligt
Wienkonventionen har anläggningsstatcn ett subsidiärt garantiansvar
(art. VII. 1. andra punkten), som innebär att staten gentemot de skadelidande
själv ytterst svarar för att medel står till förfogande att täcka skadestånden
inom ansvarsbeloppet. Pariskonventionen har inte någon uttrycklig
föreskrift härom. Försäkringsgivaren (eller den som ställt annan säkerhet)
får inte bringa försäkringen (säkerheten) att upphöra att gälla tidigare
än två månader räknat från det han har gett behörig myndighet skriftlig
underrättelse om försäkringens eller säkerhetens upphörande (art. 10.
b. resp. art. VII. 4.). Transportansvarighetsförsäkring kan inte bringas att
upphöra så länge transporten pågår.
I den mån annat inte följer av särskilda bestämmelser i konventionerna
skall frågan om skadeståndets art, form och omfattning avgöras enligt nationell
lag (lex fori) (art. 11 resp. art. VIII).
Konventionerna innehåller i art. 13 a. b. och c. resp. art. XI tvingande
jurisdiktionsbestämmelser. Talan mot anläggningsinnehavaren eller hans
försäkringsgivare om ersättning för atomskada skall enligt huvudregeln
väckas vid domstol i den konventionsstat där atomolyckan har inträffat
(art. 13. a. resp. art. XI. 1.). Om olyckan har inträffat utanför konvenlionsstaternas
områden eller om platsen för olyckan inte kan bestämmas med
säkerhet, tillkommer jurisdiktion domstolarna i anläggningsstaten (art.
13. b. resp. art. XI. 2.). Skulle med tillämpning av dessa bestämmelser behörighet
tillkomma domstolarna i flera konventionsstater, gäller särskilda
regler. Om olyckan har inträffat delvis i en konventionsstat och delvis utanför
konventionsstaternas områden — t. ex. på det fria havet — tillkommer
behörigheten domstolarna i den konventionsstat där olyckan delvis har inträffat
(art. 13. c. i. resp. art. XI. 3. a.). I övriga fall — dvs. när olyckan har
skett inom flera konventionsstaters territorier eller när flera anläggningsinnehavare
är ansvariga för en olycka utanför konventionsstaternas territorier
— tillkommer behörigheten enligt Pariskonventionen domstolarna i den
av de enligt huvudregeln behöriga konventionsstaterna som på begäran av
någon av de berörda staterna utpekas av den domstol som har inrättats genom
konventionen den 20 december 1957 om upprättande av säkerhetskontroll
på atomenergins område (art. 13. c. ii.) och enligt Wienkonventionen
den av de behöriga konventionsstaterna som utses genom avtal mellan de
berörda staterna (art. XI. 3. b.).
32
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968
Konventionerna innehåller också regler om verkställighet av domar. Enligt
Pariskonventionen art. 13. d. skall dom på ersättning som har meddelats
av behörig domstol i en konventionsstat verkställas i övriga konventionsstater,
under förutsättning att domen kan verkställas i förstnämnda stat och
att de formella förutsättningarna för verställighet i den stat där verkställighet
begärs har blivit uppfyllda. Ny saklig prövning får inte äga rum.
Motsvarande bestämmelser i Wienkonventionen art. XII är mer restriktiva.
En konventionsstat kan således vägra verkställighet av dom meddelad i
annan konventionsstat, om antingen a) domen erhållits genom svikligt förledande;
eller b) den part mot vilken domen har meddelats inte haft skäliga
möjligheter att lägga fram sin sak; eller c) domen strider mot »ordre
public» i den stat där verkställigheten söks eller mot grundläggande rättsliga
normer. I övrigt råder överensstämmelse mellan de båda konventionernas
verkställighetsregler.
Om talan om ersättning förs mot en konventionsstat vid behörig domstol,
äger den staten inte åberopa immunitet, utom såvitt avser åtgärder för verkställighet
(art. 13. e. resp. art. XIV).
Konventionerna och på desamma byggd nationell lagstiftning skall tilllämpas
utan diskriminering med hänsyn till nationalitet, hemvist eller uppehållsort
(art. 14. a. och c. resp. art. XIII).
Av särskilt intresse med hänsyn till tilläggskonventionen är vissa bestämmelser
i Pariskonventionen art. 15. I denna artikel mom. a. föreskrivs, att
det står varje konventionsstat fritt att vidta de åtgärder den finner nödvändiga
för att bygga ut konventionens ersättningssystem. Oberoende av i
vilken form sådana åtgärder vidtas får de enligt mom. b. genomföras under
villkor som avviker från konventionens bestämmelser, om och i den mån
allmänna medel tas i anspråk för ersättningar utöver det belopp om 5 milj.
betalningsenheter som anges i art. 7. I Wienkonventionen saknas motsvarighet
till dessa bestämmelser.
Frågan om det inbördes förhållandet mellan de båda konventionerna uppmärksammades
vid Wienkonventionens tillkomst och föranledde en särskild
bestämmelse i art. XVII i denna konvention. Artikeln föreskriver, att
såvitt gäller det inbördes förhållandet mellan stater anslutna till sådant internationellt
fördrag om skadeståndsansvar på atomenergins område som
var i kraft eller öppet för undertecknande, ratifikation eller anslutning den
dag Wienkonventionen öppnades för undertecknande, sistnämnda konvention
inte skall utgöra hinder mot tillämpning av sådant fördrag.
Tvister om Pariskonventionens tolkning eller tillämpning skall enligt art.
17 i nämnda konvention behandlas av ENE As styrelse (»Steering Committee»)
och, om godvillig uppgörelse inte nås, på begäran av någon av de berörda
parterna hänskjutas till avgörande av den tidigare omnämnda domstol
som inrättades genom 1957 års konvention om säkerhetskontroll på
atomenergins område.
33
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968
Wienkonventionen innehåller inte någon bestämmelse om hur tvister
av detta slag skall lösas. Frågan har i stället reglerats i ett samtidigt tillkommet
fakultativt protokoll om obligatoriskt lösande av tvister. Stater
som tillträder protokollet förbinder sig i princip att underkasta sig den internationella
domstolens (Haag-domstolen) domsrätt. Protokollet står öppet
för alla stater som kan tillträda Wienkonventionen.
Utöver vissa bestämmelser av mer allmän natur utan intresse i detta
sammanhang innehåller Paris- och Wienkonventionerna sedvanliga slutbestämmelser.
Rörande dessas innehåll vill jag nämna följande.
Reservation till Pariskonventionen är tillåten endast om den godkänns av
samtliga de signatärmakter som ratificerar konventionen inom ett år från
det de fått underrättelse om reservationen. Reservation skall göras senast
vid ratifikation eller anslutning till konventionen. Av de reservationer som
hittills har gjorts och blivit godkända bör följande omnämnas.
Enligt en reservation (nr 1) av Grekland, Västtyskland och Österrike har
dessa stater förbehållit sig rätt att genom nationell lagstiftning föreskriva
skadeståndsansvar för skada i följd av atomolycka även för andra personer
än vederbörande anläggningsinnehavare, under förutsättning att sådana
personers ansvarighet är täckt av anläggningsinnehavarens försäkring eller
säkerhet eller av statlig garanti.
Grekland, Norge, Sverige och Österrike har genom en reservation (nr 2)
förbehållit sig att med sådana internationella fördrag som avses i art. 6. b.
och d. jämställa nationell lagstiftning, vilken innehåller bestämmelser av
huvudsakligen samma innehåll som föreskrifterna i sådant fördrag.
Västtyskland och Österrike har genom en reservation (nr 4) förbehållit
sig rätten att i fråga om atomolyckor som inträffar i resp. land föreskriva
att anläggningsinnehavaren skall vara ansvarig för skada orsakad av atomolycka
som är en följd av krigshandling eller liknande handling eller av en
allvarlig naturkatastrof av osedvanlig art.
Wienkonventionen innehåller inte några bestämmelser om rätt att göra
reservationer.
Var och en av konventionerna skall förbli i kraft under en tid av tio år.
För stater som inte har sagt upp konventionen minst tolv månader före
utgången av nämnda period förblir den i kraft under ytterligare perioder
om fem år i taget med rätt för konventionsstat att med iakttagande av tolv
månaders uppsägningstid frånträda konventionen vid utgången av sådan
femårsperiod (art. 22. a. och b. resp. art. XXV).
Pariskonventionen står öppen för OECDs medlemsländer och för stater
som i organisationen har ställning som associerad stat. Annan stat kan
vinna anslutning med samtycke av samtliga konventionsstater (art. 21. a.
och b.). OECDs generalsekreterare är depositarie för konventionen.
Wienkonventionen står öppen för samtliga stater som är anslutna till
Förenta Nationerna eller något av dess fackorgan eller till IAEA. Generaldirektören
för IAEA är depositarie.
3 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 1 avd. Nr 13
34
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968
Tilläggskonventionen
Tilläggskonventionen syftar till en civilrättslig reglering av frågan om
supplerande ersättning av statsmedel vid katastrofolyckor och har utformats
inom ramen för bestämmelsen i Pariskonventionen art. 15. b. Tillläggskonventionen
är sålunda — med vissa ytterligare begränsningar — tilllämplig
bara beträffande olyckor och skador som omfattas av Pariskonventionen.
Utöver de rent civilrättsliga reglerna innehåller den vissa bestämmelser
varigenom de anslutna staterna blir folkrättsligt förpliktade att tillhandahålla
medel för beredande av ersättning enligt konventionen.
Tilläggskonventionen är supplementär i förhållande till Pariskonventionen.
Bestämmelserna i Pariskonventionen skall med andra ord gälla beträffande
ersättningar som utgår enligt tilläggskonventionen med endast de
avvikelser eller modifikationer som följer av uttryckliga bestämmelser i
denna. Så t. ex. gäller definitionerna i Pariskonventionen utan vidare inom
tilläggskonventionens område. Ersättning enligt tilläggskonventionen utgår
liksom enligt Pariskonventionen på objektiv grund, den s. k. kanalisationsprincipen
gäller även i fråga om ansvarigheten för den del av skadorna som
ersätts enligt tilläggskonventionen osv. Karaktären av tilläggskonvention
innebär också, att skadorna alltid i första hand skall ersättas av vederbörande
anläggningsinnehavare enligt Pariskonventionens regler och att supplerande
ersättning enligt tilläggskonventionen utgår bara i den mån ansvarsbeloppet
enligt Pariskonventionen inte förslår till full ersättning.
Tilläggskonventionen gäller bara beträffande atomolyckor för vars skadeverkningar
innehavare av atomanläggning i stat som har tillträtt tilläggskonventionen
(i det följande benämnd »Brysselstat») är ansvarig enligt
Pariskonventionen. En ytterligare förutsättning är enligt art. 2. a. i. att anläggningen
nyttjas för fredliga ändamål och vid tiden för olyckan fanns
upptagen på en enligt vissa regler i konventionen förd förteckning. Vidare
undantas olyckor som i sin helhet inträffar inom en sådan av Pariskonventionen
bunden stat som inte är Brysselstat (olycka i stat som inte har tillträtt
Pariskonventionen faller utanför tillämpningsområdet redan på grund
av bestämmelsen i Pariskonventionen art. 2.). Tillämpningsområdet är slutligen
begränsat till olyckor beträffande vilka jurisdiktion enligt Pariskonventionen
tillkommer domstolarna i Brysselstat.
Konventionen är enligt art. 2. a. ii. tillämplig endast beträffande 1) skador
som uppkommer i Brysselstat; 2) skador som uppkommer ombord på fartyg
eller luftfartyg registrerat i Brysselstat under det att fartyget eller luftfartyget
befinner sig på eller över det fria havet; 3) skador som i övrigt uppkommer
på eller över det fria havet och drabbar medborgare i Brysselstat
(inklusive juridiska personer och andra sammanslutningar hemmahörande
i sådan stat samt personer vilka är stadigvarande bosatta i en Brysselstat
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968
35
och enligt den statens nationella lag skall jämställas med statens medborgare),
varvid dock skada på fartyg eller luftfartyg ersätts bara om fartyget
eller luftfartyget är registrerat i Brysselstat.
Ersättning enligt konventionen utgår med sammanlagt högst 120 milj.
betalningsenheter vid varje olycka. Detta maximibelopp indelas enligt art.
3. a. och b. i tre »steg» enligt följande system:
a) Första steget utgör lägst 5 milj. betalningsenheter och skall omfattas
av anläggningsinnehavarens civilrättsliga ansvarighet enligt Pariskonventionen
samt vara täckt av försäkring eller annan ekonomisk garanti.
b) Andra steget utgörs av ersättningsbelopp mellan första steget och 70
milj. betalningsenheter. Ersättningarna inom detta steg utgår av statsmedel
och betalas av anläggningsstaten.
c) Tredje steget utgörs av ersättningsbelopp mellan 70 och 120 milj. betalningsenheter.
Ersättningarna betalas med statsmedel av samtliga konventionsstater
gemensamt enligt särskilda fördelningsregler. Dessa fördelningsregler
(art. 12. a.) innebär, att var och en av konventionsstaterna lämnar
bidrag till 50 % av ersättningarna inom tredje steget på grundval av
förhållandet mellan å ena sidan vederbörande stats bruttonationalprodukt
enligt OECDs under nästföregående år publicerade statistik och å andra sidan
bruttonationalprodukten i samtliga konventionsstater samt till återstående
50 % av ersättningarna på grundval av förhållandet mellan å ena
sidan den termiska effekten hos de inom vederbörande stats område belägna
och av konventionen omfattade atomreaktoranläggningarna och å
andra sidan den termiska effekten hos samtliga sådana reaktoranläggningar
i konventionsstaterna.
I de enskilda staterna kan ersättningssystemet enligt art. 3. c. genomföras
antingen så att ansvarsbeloppet enligt Pariskonventionen sätts till 120
milj. betalningsenheter, varvid den ekonomiska säkerheten enligt Pariskonventionen
delvis kommer att utgöras av statsmedel inom andra och
tredje stegen, eller så att ansvarsbeloppet sätts till ett lägre belopp — som
dock inte får understiga beloppet av första steget — varvid vederbörande
stat har att tillse att ersättningarna inom andra och tredje stegen ställs till
förfogande i annan form än som säkerhet för anläggningsinnehavarens civilrättsliga
ansvarighet.
Anläggningsinneliavaren är enligt art. 3. d. inte skyldig att utge ersättningar
inom andra eller tredje steget i vidare mån än statsmedel faktiskt
ställts till förfogande. Han bär således inte själv något ekonomiskt ansvar
för dessa ersättningar.
När två eller flera anläggningsinnehavare är ansvariga för samma skada,
skall de totala ersättningsbeloppen inte överstiga 120 milj. betalningsenheter
eller det högre belopp som motsvarar summan av de för vederbörande
anläggningsinnehavare gällande första stegen (beträffande innehavare av
atomanläggning i icke-Brysselstat ansvarsbeloppet enligt Pariskonventio
-
36
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968
nen). Är i sådant fall flera Brysselstater skyldiga att utge ersättningar inom
andra steget, fördelas bidragsskyldigheten efter antalet »ansvariga» anläggningar
i resp. stater (art. 4).
Vid beräkningen av de ersättningsbelopp som skall utgå av statsmedel inom
andra och tredje stegen tas hänsyn bara till ersättningsanspråk som har
gjorts gällande inom den i Pariskonventionen fastställda tioåriga preskriptionstiden
(art. 6).
Brysselstat som med stöd av art. 8. c. i Pariskonventionen önskar föreskriva
korttidspreskription skall fastställa preskriptionstiden till tre år (art.
7).
De skadelidande äger i princip rätt till full ersättning. Vad som är att
anse som full ersättning bestäms enligt lagen i den stat där rättegången
förs (lex fori). Konventionsstaterna äger genom nationell lagstiftning (lex
fori) fastställa kriterier för ersättningarnas rättvisa fördelning i fall då
skadorna totalt överstiger eller kan beräknas överstiga 120 milj. betalningsenheter.
Härvid får dock inte göras någon på nationalitet, hemvist eller
uppehållsort grundad diskriminering. Inte heller får olika kriterier tilllämpas
allteftersom ersättningarna skall utgå inom första, andra eller tredje
steget (art. 8).
Genom anläggningsstatens nationella lagstiftning skall enligt art. 5. a. säkerställas
att konventionsstaterna i fråga om belopp som utges inom andra
och tredje stegen kan utöva regressrätt mot tredje man under de villkor
och i den omfattning som svarar mot vad som gäller enligt Pariskonventionen
art. 6. f. beträffande anläggningsinnehavarens regressrätt. Anläggningsstaten
kan enligt art. 5. b. föreskriva, att regressrätt i fråga om ersättningar
inom andra och tredje stegen skall kunna utövas mot anläggningsinnehavaren
själv, om vållande till skadan ligger honom till last.
En konventionsstat har enligt art. 14. a. i princip rätt att reglera de frågor
som i Pariskonventionen har överlämnats åt nationell lag (lex fori eller
anläggningsstatens lag). Från denna regel gäller dock viktiga undantag.
Dessa avser dels rätten att utvidga Pariskonventionens geografiska tilllämpningsområde,
dels rätten att vid transportolycka inräkna skador på
transportmedlet under anläggningsinnehavarens ansvarighet, dels rätten
att utsträcka tillämpningsområdet till olyckor som har orsakats av krigshandlingar
eller liknande handlingar under uppror m. m. eller av allvarliga
naturkatastrofer. Beslut av en konventionsstat i något av dessa tre hänseenden
blir enligt art. 14. b. inte bindande för övriga konventionsstater i
fråga om deras skyldighet att betala resp. bidra till ersättningar inom andra
och tredje stegen, om de inte har lämnat sitt samtycke härtill.
En konventionsstat kan inte heller i övrigt genom ensidiga åtgärder ådra
andra konventionsstater ökade ekonomiska förpliktelser enligt tilläggskonventionen
(art. 14 c.).
Om en konventionsstat ingår avtal med en icke-konventionsstat om att
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968
37
förstnämnda stat skall utge ersättning av statsmedel t. ex. för skador som
uppkommer på den andra statens område, får enligt art. 15. a. och b. under
vissa förutsättningar tas hänsyn även till dessa skador vid bedömande av
huruvida maximibeloppet 120 milj. betalningsenheter kommer att överskridas.
Ett villkor är att de skadelidande i den främmande staten inte behandlas
gynnsammare än de skadelidande som är berättigade till ersättning
enligt tilläggskonventionen.
Förfarandet för att tillhandahålla ersättningar inom andra och tredje
stegen regleras enligt art. 9. a. av lex fori. Den skadelidande skall emellertid
inte behöva föra ersättningstalan enligt skilda procedurregler allteftersom
ersättning skall utgå inom första, andra eller tredje steget (art. 9. b.).
En konventionsstat är enligt art. 9. c. inte skyldig att tillhandahålla ersättning
inom andra och tredje stegen, så länge ersättning alltjämt kan
utgå inom första steget.
Enligt art. 10. b. kan endast den konventionsstat vars domstolar äger jurisdiktion
enligt Pariskonventionen (jurisdiktionsstaten) påkalla att övriga
konventionsstater tillhandahåller ersättningar av statsmedel inom tredje
steget. De skadelidande kan således inte rikta anspråk direkt mot konventionsstaterna.
Domar på ersättning enligt tilläggskonventionen, vilka har meddelats av
domstolarna i jurisdiktionsstaten, skall enligt art. 10. d. verkställas i övriga
Brysselstater. överenskommelser om sådan ersättning, vilka har ingåtts i
enlighet med jurisdiktionsstatens interna lagstiftning, skall enligt samma
bestämmelse erkännas av övriga Brysselstater.
Den regressrätt mot tredje man som tillkommer konventionsstaterna i
fråga om ersättningar inom tredje steget skall enligt art. 10. c. utövas av
jurisdiktionsstaten på samtliga berörda staters vägnar.
Om jurisdiktionsstaten är en annan stat än anläggningsstaten, skall den
förstnämnda staten förskottera ersättningarna inom andra steget och den
sistnämnda staten återbetala de utgivna beloppen. Det förutsätts enligt art.
11. a. att särskild överenskommelse träffas mellan de berörda staterna om
förfarandet.
I de nyssnämnda fallen skall enligt art. 11. b. konsultationer äga rum mellan
de båda berörda staterna, innan jurisdiktionsstaten meddelar legislativa
eller administrativa bestämmelser om ersättningarnas art, form och omfattning.
Anläggningsstaten äger rätt att intervenera i skaderegleringen, vare
sig denna sker i rättegång eller utom rätta.
Tilläggskonventionen innehåller slutligen vissa bestämmelser om konsultationer
mellan konventionsstaterna beträffande tolkning, tillämpning
och revision av konventionen, om reservationer, rätt att tillträda konventionen,
ändring av konventionen samt ikraftträdande, giltighetstid och uppsägning
m. m. Utöver råd jag redan tidigare har anfört vill jag rörande dessa
bestämmelser nämna, att reservationer är tillåtna bara om de har godtagits
38
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968
av samtliga signatärmakter och övriga anslutna stater, att ändring av konventionen
förutsätter enhälligt beslut av samtliga konventionsstater, att
konventionen skall förbli i kraft så länge Pariskonventionen är i kraft samt
att var och en av Brysselstaterna äger med en uppsägningstid av tolv månader
frånträda tilläggskonventionen vid utgången av den period om tio år
under vilken Pariskonventionen enligt dess art. 22. a. skall gälla. I övrigt
får jag i dessa hänseenden hänvisa till konventionstexten (art. 16—25).
Det i art. 20. a. omnämnda bihanget (»annex») innefattar en förklaring
från konventionsstaternas sida att de dels garanterar, att i fråga om sådan
atomolycka som inte omfattas av tilläggskonventionens bestämmelser enbart
därför att vederbörande atomanläggning — med hänsyn till det ändamål
vartill den nyttjas — inte har tagits upp på den i art. 13 omförmälda
listan, ersättning kommer att utgå med intill 120 milj. betalningsenheter
för varje olycka samt att ingen diskriminering kommer att ske mot Brysselstaternas
medborgare, dels åtar sig att eftersträva att ersättningsreglerna
för sådana atomolyckor utformas i så nära anslutning till tilläggskonventionens
bestämmelser som möjligt. Med denna förklaring har man velat säkerställa,
att vid olyckor i atomanläggningar som nyttjas för militära ändamål
ersättning kommer att utgå enligt i huvudsak samma grunder som vid
olyckor på vilka tilläggskonventionen är direkt tillämplig. Bestämmelsen i
art. 20. a. i tilläggskonventionen innebär, att stat som ratificerar konventionen
automatiskt blir bunden av utfästelserna enligt bihanget. Enligt en förklaring,
som avgavs av den brittiska delegationen vid 1963 års diplomatiska
konferens för behandling av tilläggskonventionen och som godtogs av övriga
signatärmakter, anses varken tilläggskonventionen som sådan eller dess bihang
vara tillämplig i fråga om olyckor som orsakas av nukleära vapen
(»nuclear weapons and warheads»).
I sitt anförande vid lagrådsremissen redogjorde departementschefen vidare
för de svenska utredningsförslagen och remissyttrandena. Anförandet
i dessa delar är intaget på s. 42—54 i propositionen, vartill utskottet får hänvisa.
Departementschefen anförde vidare följande.
Allmänna överväganden
Atomfysikens utveckling har under efterkrigstiden öppnat väsentligt vidgade
möjligheter att utnyttja atomenergin för fredligt bruk. Driften av
atomanläggningar är emellertid förenad med risk för skador av en mycket
speciell typ, främst s. k. strålningsskador i samband med frigörelse av radioaktiv
strålning. Risken för olyckshändelser av stor omfattning är visser
-
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968
39
ligen enligt den tekniska sakkunskapen inte stor. Katastrofrisken kan dock
inte helt uteslutas, och om olyckan är framme kan skadeverkningarna få
mycket stor spridning och såväl allmänheten som atomindustrin själv drabbas
av skador till mycket betydande belopp. Detta har gett upphov till nya
och omfattande lagstiftningsproblem rörande skadestånd och försäkring
vid atomreaktordrift. Problemen är i allt väsentligt gemensamma för det
stora flertalet länder men berör självfallet i första hand de stater som har
eller inom en nära framtid kan väntas få en högt utvecklad atomindustri.
Det är därför naturligt att ett omfattande internationellt samarbete har
kommit till stånd på detta område.
Samarbetet har bedrivits dels på världsomfattande basis inom det internationella
atomenergiorganet i Wien (IAEA) och dels på regionalt plan
inom det organ för atomenergifrågor (ENEA) som har upprättats inom
organisationen för europeiskt ekonomiskt samarbete (OEEC), numera organisationen
för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD). Inom den
senare organisationen har arbetet delvis skett i samverkan med den europeiska
atomenergigemenskapen (Euratom). Sverige har liksom Danmark,
Finland och Norge deltagit i detta internationella samarbete.
När det gäller skadestånd och försäkring vid driften av landbaserade
atomanläggningar har det internationella samarbetet resulterat i de tre tidigare
nämnda konventionerna, nämligen den år 1960 inom ENEA avslutade
Pariskonventionen om skadeståndsansvar på atomenergins område, den år
1963 inom Euratom i samarbete med ENEA avslutade tilläggskonventionen
till Pariskonventionen rörande supplerande ersättning av statsmedel
vid vissa atomolyckor samt den år 1963 inom IAEA avslutade Wienkonventionen
om ansvarighet för nukleär skada. Genom två särskilda tilläggsprotokoll
år 1964 har Pariskonventionen och tilläggskonventionen reviderats och
bragts i sådan överensstämmelse med Wienkonventionen att en stat som
har ratificerat Pariskonventionen och tilläggskonventionen kan tillträda
också Wienkonventionen. Beträffande vardera av Pariskonventionen och
tilläggskonventionen gäller, att 1964 års tilläggsprotokoll utgör en integrerande
del av konventionen, som således numera kan ratificeras endast i den
lydelse den erhållit genom tilläggsprotokollet.
Redan innan något resultat förelåg av det internationella samarbetet uppkom
i Sverige behov av att snarast möjligt få till stånd vissa grundläggande
lagbestämmelser om skadestånd och försäkring vid atomreaktordrift. Det
var i samband med att Aktiebolaget Atomenergis materialprovningsreaktor
i Studsvik skulle tas i bruk på sommaren 1960. Med anledning härav antogs
atomansvarighetslagen, som trädde i kraft den 1 juli 1960. Lagen gjordes
provisorisk i avvaktan på att det internationella samarbetet på området
skulle avslutas. Dess giltighetstid begränsades till utgången av år 1963 men
har sedermera förlängts och utgår nu den 31 december 19671.
1 Giltighetstiden är numera förlängd t. o. m. den 31 mars 1968.
40 Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968
Den provisoriska atomansvarighetslagen grundade sig på ett förslag som
den år 1958 tillkallade atomskadeutredningen hade lagt fram på hösten
1959. Under tiden därefter ägnade sig utredningen i enlighet med sina direktiv
åt att med beaktande av det internationella samarbetet utarbeta förslag
till definitiv lagstiftning i ämnet. Utredningsarbetet bedrevs i samverkan
med motsvarande kommittéer i Danmark, Finland och Norge. Utredningen
lade år 1962 fram sitt slutbetänkande »Atomansvarighet II» med förslag till
ny atomansvarighetslag. Detta förslag byggde på 1960 års Pariskonvention
och förutsatte att Sverige skulle ratificera denna konvention. Förslaget remissbehandlades
men ansågs inte böra föranleda lagstiftning innan resultatet
av det ännu pågående internationella samarbetet förelåg. Sedan detta
samarbete avslutats, återupptogs i början av år 1964 det nordiska lagsamarbetet
på området. Som resultat därav lades i maj 1966 i Sverige fram en
inom justitiedepartementet upprättad promemoria, benämnd »Atomansvarighet
III», med förslag till ny atomansvarighetslag. Detta förslag grundar
sig på samtliga de förut nämnda konventionerna. Motsvarande lagförslag
lades fram i Norge i september 1967 och kan väntas föreligga inom kort i
Danmark och Finland. Den svenska departementspromemorian har remissbehandlats.
Därefter har fortsatta nordiska överläggningar ägt rum mellan
företrädare för berörda ministerier i Danmark, Finland, Norge och Sverige.
Sedan såväl det internationella samarbetet som det samnordiska utredningsarbetet
nu har avslutats, är tiden inne att ta upp frågan om en definitiv
lagreglering av frågorna om skadestånd och försäkring vid atomreaktordrift.
Sverige deltar redan sedan lång tid i det tekniska och ekonomiska internationella
samarbete som äger rum på atomenergiområdet. För en fortsatt
gynnsam utveckling av den svenska atomenergiverksamheten är det av stor
betydelse att vårt deltagande i detta samarbete underlättas och kan utvecklas
vidare. Ett så långt möjligt enhetligt system för lösningen av uppkommande
ersättningsfrågor är ägnat att främja en sådan utveckling. Som
framhållits av atomskadeutredningen och i departementspromemorian samt
av ett stort antal remissinstanser bör det med hänsyn till dessa förhållanden
och i betraktande av Sveriges geografiska läge inte komma i fråga att Sverige
ställer sig utanför den internationella gemenskapen på området. Det är
också av särskild vikt att uppnå nordisk rättslikhet. Den grundinställning
som jag nyss har angett för vår del har under det nordiska samarbetet kommit
till uttryck också i Danmark, Finland och Norge.
Med hänsyn till vårt nära samarbete på atomenergiområdet med de västeuropeiska
länderna uppkommer i första hand fråga om en svensk ratifikation
av Pariskonventionen. Det är goda utsikter att denna konvention inom
en nära framtid träder i kraft mellan ett stort antal västeuropeiska länder.
Den har undertecknats av samtliga de stater som var medlemmar av ENEA,
när den öppnades för undertecknande, med undantag av Eire och Island.
41
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968
Den har i sin slutliga lydelse ratificerats av Belgien, Frankrike, Spanien och
Storbritannien och träder i kraft när den har ratificerats av fem länder.
Samtliga i det internationella samarbetet deltagande nordiska länder har
undertecknat konventionen och under de fortsatta nordiska överläggningarna
har enighet också vunnits om att ratifikation bör ske.
En svensk ratifikation av Pariskonventionen skulle i förhållande till vår
nu gällande provisoriska lag inte föranleda annan principiellt betydelsefull
ändring än en utsträckning av tillämpningsområdet för vår lagstiftning till
att avse även atomolyckor som inträffar utom landet under internationella
transporter av nukleärt material. Den provisoriska lagen bygger nämligen
på samma grundläggande principer som Pariskonventionen: skyldighet för
innehavare av atomanläggning att ersätta atomskada oberoende av vållande
(objektivt ansvar), s.k. kanalisation av ansvarigheten till anläggningens innehavare,
begränsning av dennes ansvarighet till visst högsta belopp för varje
händelse och slutligen skyldighet för anläggningsinnehavaren att teckna försäkring
eller på annat sätt ställa säkerhet för att uppkommande skadeståndsskyldighet
kan fullgöras. De skiljaktigheter som föreligger mellan vår gällande
lag och Pariskonventionen rör uteslutande detaljfrågor utan principiell
räckvidd och är till stor del av enbart rättsteknisk natur.
Samtliga remissinstanser har anslutit sig till den i atomskadeutredningens
betänkande och departementspromemorian intagna ståndpunkten, att Sverige
bör ratificera Pariskonventionen och anta en definitiv atomansvarighetslag
i överensstämmelse med denna. Jag vill också för egen del förorda
att så sker.
I nära samband med Pariskonventionen står tilläggskonventionen av år
1963. Konventionen innehåller regler om supplerande statligt ansvar för
atomskador och tar sikte på skadefall av katastrofnatur. Den utgör ett
komplement till Pariskonventionen och kan tillträdas endast av stat som
har ratificerat eller anslutit sig till denna konvention. Tilläggskonventionen
har undertecknats av samtliga de länder som har undertecknat Pariskonventionen
utom Grekland, Portugal och Turkiet. Den har ratificerats av
Frankrike, Spanien och Storbritannien och träder i kraft tre månader efter
det att den har ratificerats av sex länder.
Tilläggskonventionen innebär att konventionsstaterna enligt vissa regler
blir civilrättsligt ansvariga för uppkomna skador till den del dessa inte täcks
av den ansvarige anläggningsinnehavarens ansvarighet enligt Pariskonventionen
(det s.k. första steget). Även det statliga ansvaret är dock på visst
sätt begränsat. Konventionen föreskriver i detta hänseende två gränser, en
lägre gräns vid 70 milj. betalningsenheter, motsvarande ca 350 milj. kr., och
en övre gräns vid 120 milj. betalningsenheter, motsvarande ca 600 milj. kr.,
allt räknat per atomolycka. För ersättningsbelopp som faller under den lägre
gränsen men överstiger anläggningsinnehavarens ansvarsbelopp (det s. k.
andra steget) skall den konventionsstat inom vars område den ansvarige an
4
Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 1 avd. Nr 13
42
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968
Jäggningsinnehavarens anläggning ligger svara ensam. Vid olyckor med så
omfattande verkningar att ersättningsbeloppen inom första och andra stegen
inte räcker till ersättning åt de skadelidande svarar samtliga konventionsstater
gemensamt för de ersättningar som faller utom 70 milj. betalningsenheter
men inom 120 milj. sådana enheter (det s. k. tredje steget). Skyldighet
att bidra till ersättningarna inom tredje steget föreligger för samtliga
konventionsstater, oavsett i vilken av dessa den ansvarige anläggningsinnehavarens
anläggning ligger. Bidragsskyldigheten fördelas mellan staterna
efter grunder som är bestämda med hänsyn till staternas bruttonationalprodukt
och den termiska effekten hos de atomreaktoranläggningar i de berörda
staterna som omfattas av tilläggskonventionen. Under förutsättning
att samtliga signatärmakter ratificerar konventionen innebär fördelningsreglerna
för Sveriges del skyldighet att bidra med mindre än 3 procent av ersättningsbeloppen
inom tredje steget eller således mindre än 7,5 milj. kr.
Remissinstanserna har utan undantag tillstyrkt eller lämnat utan erinran
att Sverige ratificerar tilläggskonventionen. Under de nordiska departementsöverläggningarna
har enighet också rått mellan de danska, norska
och svenska delegerade om att ratifikation bör ske. I Finland har man ännu
inte tagit slutlig ståndpunkt i frågan. Den finländska kommittén har dock
stannat för att lägga fram ett lagförslag som möjliggör en finländsk ratifikation
också av tilläggskonventionen.
Som framhållits i departementspromemorian möter en svensk ratifikation
av konventionen inte några principiella betänkligheter. Regler om skyldighet
för staten att utge supplerande ersättning för atomskador vid katastrofolyckor
innebär inte någon nyhet för Sveriges del. Bestämmelser om statligt
katastrof ansvar finns redan i 1960 års lag. Enligt denna skall ersättning för
skador, som inte täcks av anläggningsinnehavarens ansvarsbelopp, utgå
av statsmedel enligt grunder som i varje särskilt fall bestäms av Kungl.
Maj :t och riksdagen. En svensk ratifikation av tilläggskonventionen skulle
innebära att den diskretionära prövning som sålunda lagts i händerna på
statsmakterna ersätts med ett civilrättsligt ansvar för staten inom de nyss
angivna gränserna.
Det statsansvar som följer med ett tillträde till tilläggskonventionen kan
tydligen komma att avse betydande belopp. Sannolikheten för att en katastrofolycka
skall inträffa och statsansvaret därmed aktualiseras i någon
större omfattning får dock med hänsyn till den tekniska sakkunskapens bedömning
av olycksriskerna anses mycket liten. Men även för det fall att en
olycka av ren katastrofkaraktär skulle inträffa är det tveksamt om den
ersättningsskyldighet som följer av tilläggskonventionen i praktiken innebär
någon ökning av statens ansvar i förhållande till vad som nu gäller enligt
1960 års lag. Enligt denna kan visserligen statens ansvar begränsas genom
beslut av Kungl. Maj :t och riksdagen både när det gäller ersättningsgrunderna
och i fråga om ersättningsbeloppens storlek. Det är dock knappast
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968 43
länkbart att statsmakterna i en katastrofsituation skulle i ett sådant beslut
i någon nämnvärd grad avvika från allmänna skadeståndsregler och vad
som tillämpas av andra länder i liknande situationer. I fråga om sådana
atomolyckor utanför Sverige, för vilka statsansvar inträder enligt tilläggskonventionen
men vilka nu inte omfattas av den provisoriska lagen, kan statens
ansvarighet i praktiken aktualiseras bara vid transportolyckor. Risken
för transportolyckor av sådan omfattning som det här är fråga om är emellertid
så obetydlig att man praktiskt sett kan bortse från den. Och när det
gäller statsansvaret inom tredje steget vid sådana olyckor utanför Sverige
som över huvud inte berör svenska intressen kommer Sveriges andel i ansvarigheten
som nämnts att avse endast jämförelsevis blygsamma belopp.
Med hänsyn till dessa förhållanden torde några bärande skäl inte kunna
åberopas för att Sverige skall avstå från att tillträda tilläggskonventionen
och därmed ställa sig utanför den västeuropeiska gemenskapen. Det nära
tekniska och ekonomiska samarbete på atomenergiområdet som vi redan har
med andra västeuropeiska länder gör det snarare naturligt att vi gör gemensam
sak med dessa länder och antar det ersättningssystem som tilläggskonventionen
innehåller.
Under hänvisning till vad jag sålunda har anfört vill jag förorda att Sverige
tillträder även tilläggskonventionen och att den nya atomansvarighetslagen
utformas med beaktande av konventionens bestämmelser.
När det gäller frågan om en svensk ratifikation av Wienkonventionen är
läget i viss mån ett annat än när det gäller de båda nu berörda konventionerna.
Wienkonventionens bestämmelser överensstämmer visserligen i huvudsak
med reglerna i Pariskonventionen, och något hinder från saklig synpunkt
mot att Sverige tillträder också Wienkonventionen föreligger därför
inte. Som framgår av departementspromemorian medför emellertid en ratifikation
av både Pariskonventionen och Wienkonventionen vissa rättstekniska
svårigheter. Det behövs nämligen särskilda regler för att lösa de konflikter
som kan uppstå mellan de båda konventionernas regelsystem och
detta medför att lagstiftningen blir både invecklad och svårtolkad.
I departementspromemorian har inte tagits ställning till frågan om Sveriges
tillträde till Wienkonventionen. Det vid promemorian fogade lagförslaget
är dock så utformat att det möjliggör ratifikation av alla tre konventionerna.
Under remissbehandlingen har flertalet remissinstanser tillstyrkt
att Sverige tillträder Wienkonventionen. Aktiebolaget Atomenergi och AKK
har därvid särskilt framhållit den betydelse för den svenska atomenergiindustrin
som en ratifikation av konventionen kan få inom en relativt snar
framtid.
Av betydelse för frågans bedömning är vilken anslutning Wienkonventionen
kan väntas få från sådana länder som inte tillträder Pariskonventionen
men som Sverige har eller kan väntas få nära förbindelse med på atomenergiområdet.
Länder utanför ENEAs medlemskrets kan vinna anslutning
44
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968
till Pariskonventionen och tilläggskonventionen men endast under förutsättning
att samtliga konventionsstater lämnar sitt samtycke. Wienkonventionen
står däremot utan vidare öppen för alla stater som är anslutna till Förenta
Nationerna eller något av dess fackorgan eller till IAEA. Det är därför
möjligt att Wienkonventionen vinner anslutning från ett betydligt större
antal stater än de båda övriga konventionerna. Hittills har den emellertid
vunnit mycket ringa anslutning. Den har undertecknats av nio stater, bland
vilka dock endast Storbritannien hör till de större industriländerna. Fyra
stater, nämligen Argentina, Filippinerna, Förenade arabrepubliken och
Kuba, har ratificerat konventionen. Förenta Staterna torde inte inom överskådlig
tid komma att tillträda konventionen, främst beroende på att man
där anser det lägsta tillåtna ansvarsbeloppet 5 milj. dollar alltför lågt. Inte
heller Sovjetunionen torde f. n. ha några planer på att tillträda konventionen.
Det torde över huvud inte finnas anledning räkna med nämnvärd anslutning
från de östeuropeiska staternas sida. Av de större afro-asiatiska
staterna kan främst Japan och Indien tänkas vara intresserade av att tillträda
konventionen. Flertalet latinamerikanska länder torde hysa så starka
principiella betänkligheter mot bl. a. kanalisations- och regressbestämmelserna
att de inte kan väntas tillträda Wienkonventionen annat än i ett mer
eller mindre uttalat tvångsläge Jag vill i detta sammanhang erinra om att
det inom Inter American Nuclear Energy Commission (IANEC) sedan några
år pågår arbete på en regional konvention om atomansvarighet med deltagande
av flertalet stater på den amerikanska kontinenten.
Mot bakgrunden av vad jag nu har sagt synes det inte föreligga något intresse
för Sverige att redan nu tillträda Wienkonventionen. Det är inte möjligt
att förutsäga om eller när situationen på det internationella planet förändras
på ett sådant sätt att en svensk ratifikation av konventionen framstår
som nödvändig för att utvecklingen av vår atomindustri inte skall hämmas.
Man får dock räkna med att så kan bli fallet inom en nära framtid.
Det innebär att om vi nu genomför en lagstiftning som bygger enbart på
Pariskonventionen och tilläggskonventionen frågan om en ändring av lagen
för att anpassa den till Wienkonventionen kan komma att aktualiseras redan
kort efter lagens ikraftträdande. Detta är emellertid en olägenhet som
vi enligt min mening kan ta. Det erforderliga utredningsunderlaget för en
sådan anpassning föreligger redan i den remitterade departementspromemorian.
En lagändring kan därför ske utan nämnvärd omgång och med kort
varsel. Under dessa förhållanden och så länge de sakliga skälen för ett
svenskt tillträde till Wienkonventionen inte är särdeles starka bör de rättstekniska
synpunkter som talar mot att Sverige tillträder Wienkonventionen
enligt min mening väga tungt.
Stor vikt bör även fästas vid den inställning man intar i frågan i övriga
nordiska länder. Om Sverige och de övriga nordiska länderna tillhör olika
konventionssystem, uppkommer konflikter som gör det mycket svårt att få en
45
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968
tillfredsställande reglering av ansvarighetsfrågorna vid olyckor under transport
av atomsubstans inom Norden. Man tvingas lösa konflikterna på ett
sätt som innebär att man avviker från de ömsesidighetsgrundsatser vilka
ligger till grund för konventionernas reglering och man måste därför sannolikt
komplettera de nationella lagarna med bilaterala överenskommelser. Ersättningssystemen
skulle härigenom ytterligare kompliceras. I Danmark,
Finland och Norge har man visserligen ännu inte tagit slutlig ståndpunkt till
frågan om eu ratifikation av konventionen. Vid de nordiska departementsöverläggningarna
har emellertid de delegerade från de övriga nordiska länderna
menat, att man f. n. inte bör tillträda Wienkonventionen.
På grund av vad jag sålunda har anfört förordar jag att Sverige tills vidare
inte ratificerar Wienkonventionen. Skulle man under lagstiftningsärendets
fortsatta behandling i de övriga nordiska länderna komma till en
annan ståndpunkt får frågan omprövas.
En ratifikation av Pariskonventionen och tiiläggskonventionen förutsätter,
att vår interna lagstiftning anpassas till dessa konventioner. De innehåller
till övervägande del tvingande bestämmelser. Det huvudsakliga innehållet
i den nya lagen är därmed på förhand givet, och jag kan i den delen
i huvudsak inskränka mig till att hänvisa till den redogörelse för konventionsbestämmelserna
som jag har lämnat i det föregående. På vissa betydelsefulla
punkter har dock konventionerna lämnat åt de enskilda staterna
att bestämma den rättsliga regleringen. Jag vill här beröra dessa frågor något
närmare och i det sammanhanget också särskilt behandla frågan, om
den svenska lagen bör utsträckas till att gälla vissa atomolyckor eller atomskador
som inte omfattas av konventionerna.
Regleringen i sistnämnda hänseende är av viss betydelse för lagens innehåll
i övrigt och jag vill därför först beröra lagens tillämpning so
in r å d e.
Pariskonventionen syftar till en reglering av de skadeståndsfrågor som
har anknytning till atomenergiverksamheten i konventionsstaterna. Med
denna utgångspunkt har konventionsbestämmelserna utformats så, att de i
princip är tillämpliga på olycka som inträffar i atomanläggning i konventionsstat
eller under transport av atomsubstans till eller från sådan anläggning
eller som i annat fall inträffar utanför atomanläggning i konventionsstat
och orsakas av atomsubstans som härrör från sådan anläggning
("art. 3 och 4). Den angivna utgångspunkten har dock inte ansetts böra utan
vidare leda till att konventionen skall vara tillämplig, oavsett var olyckan
inträffar eller skadan uppkommer. I art. 2 har därför tagits upp bestämmelse
att konventionen inte är tillämplig på atomolycka som inträffar
eller atomskada som uppkommer i stat, vilken inte har tillträtt konventionen,
om annat inte har föreskrivits i anläggningsstatens lag. Av denna
bestämmelse följer, att konventionen utan vidare är tillämplig på skador
46
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968
som uppkommer i konventionsstat eller på eller över område som inte utgör
statligt territorium, under förutsättning att atomolyckan har inträffat i konventionsstat
eller på eller över sådant område som nyss nämnts.
Av konventionens jurisdiktionsbestämmelser och regler om tillämplig lag
följer att en konventionsstats interna lag blir tillämplig inte bara på olyckor
som inträffar inom den staten utan också i vissa fall på olyckor som inträffar
på eller över det fria havet. Vissa bestämmelser i den interna lagen
blir dessutom tillämpliga vid sådan olycka i annan konventionsstat för vilken
innehavare av anläggning inom den egna statens område är ansvarig
enligt konventionen. Även andra bestämmelser i den interna lagen kan bli
tillämpliga i ett sådant fall på grund av de internationellt-privaträttsliga
reglerna i annan konventionsstat. Med hänsyn till dessa förhållanden måste
den svenska lagens geografiska tillämpningsområde bestämmas så att det
täcker konventionens tillämpningsområde, sådant detta med tvingande verkan
har reglerats i art. 2. Konventionen ger emellertid som nämnts möjlighet
att utvidga den interna lagens tillämpningsområde. Det ger anledning
att också ta ställning till huruvida den svenska lagens tillämpningsområde
bör utsträckas till att omfatta atomolyckor och atomskador som inte direkt
omfattas av konventionen.
När det gäller olycka som inträffar i icke-konventionsstat innebär såväl
1962 års förslag som promemorieförslaget, att huvudregeln i art. 2 i konventionen
skall gälla, dvs. att lagen inte skall vara tillämplig. Remissinstanserna
har utan undantag biträtt detta förslag och jag är själv av samma
mening. Den föreslagna regleringen innebär visserligen, att om en olycka
i icke-konventionsstat orsakar skada här i landet eller skada som i övrigt
O
drabbar svensk medborgare eller svenskt intresse, anspråk på ersättning blir
att bedöma enligt allmänna skadeståndsregler. Det bör dock inte komma
i fråga att generellt utvidga lagens tillämpningsområde till olycka i ickekonventionsstat.
Inte heller bör införas en ordning som medför att anspråk
i anledning av en och samma olycka behandlas enligt olika regler, beroende
på var skadan har uppkommit eller vem som har lidit skadan. Att skador
uppkommer i Sverige i följd av atomolycka i icke-konventionsstat synes
dessutom föga sannolikt. Man kan nämligen räkna med att alla våra grannländer
tillträder konventionen.
Vad därefter beträffar atomskada som har uppkommit i icke-konventionsstat
i följd av atomolycka i Sverige är läget i viss mån ett annat. Som har
framhållits både i atomskadeutredningens slutbetänkande och i departementspromemorian
kan det ifrågasättas, om inte på detta område bör anses
gälla ett folkrättsligt grannelagsansvar, så att ersättning alltid utgår för skada
som uppkommer till följd av en olycka i Sverige, för vilken innehavare
av anläggning här i landet är ansvarig enligt svensk lag, oavsett var skadan
uppkommit. Förslaget att på denna grund göra den svenska lagen tillämplig
på skador av denna art bär lämnats utan erinran under remissbehandlingen.
47
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968
och jag vill också för egen del biträda förslaget. Däremot synes sådana folkrättsliga
grannelagssynpunkter inte motivera att tillämpningsområdet utsträcks
till att omfatta också skador i icke-konventionsstat i följd av olycka
inom område som ej tillhör någon stat.
Enligt utredningsförslagen bör regeln, att ersättning enligt lagen skall utgå
för skada i icke-konventionsstat i följd av sadan atomolycka i Sverige
för vars skadeverkningar innehavare av här belägen atomanläggning svarar,
inte gälla obetingat i alla situationer. Om enligt rättsordningen i den
ifrågavarande staten ersättning i anledning av en där inträffad atomolycks
inte utgår för skada som uppkommer i Sverige, synes det skäligt att motsvarande
inskränkning görs i svensk lag. Ett annat fall, när enligt betänkandet
och promemorian ersättning inte bör utgå i Sverige för skada utomlands,
är att Sverige tidigare har erbjudit det land där skadan uppkommit
att sluta traktat om atomansvarighet, byggd på ömsesidighetsgrundsats,
men det främmande landet har avböjt erbjudandet.
Det kan vidare tänkas, att anspråk på ersättning för atomskada som har
uppkommit i en icke-konventionsstat med stöd av cuiparegeln riktas mot
innehavare av atomanläggning i Sverige eller mot annan här i landet i anledning
av en atomolycka som har inträffat i en icke-konventionsstat —
t. ex. under transport av atomsubstans till eller från anläggning i Sverige
och att ersättningsfrågan kommer upp till bedömande vid svensk domstol.
Även för sådana fall bör det enligt betänkandet och promemorian finnas
möjlighet att enligt reciprocitetsprincipen inskränka rätten att erhålla ersättning
i Sverige. Utredningsförslagen överensstämmer på denna punkt i
princip med den reglering som redan nu gäller enligt 15 § i 1960 års lag.
Förslagen har lämnats utan erinran av remissinstanserna, och jag vill också
ansluta mig till förslagen i denna del.
Pariskonventionens regler om transportolyckor gäller som nämnts bara
vid transporter till eller från atomanläggning i konventionsstat. Utanför
tillämpningsområdet faller bl. a. skada i följd av atomolycka under transport
mellan icke-konventionsstater eller mellan sadan stat och atomreaktor
i transportmedel även om skadan uppkommer i konventionsstat. Om inte i
nationell lag införs särskilda ansvarighetsregler för sådana fall, blir frågan
om skyldighet för avsändare, mottagare, transportör eller annan person att
ersätta skadan att bedöma enligt allmänna skadeståndsregler. Ersättning av
statsmedel utgår då också endast i den man statsmakterna fattar beslut
därom i det enskilda fallet. I departementspromemorian har tagits upp frågan,
om den svenska lagen bör innehålla särskilda bestämmelser för det
fall att det under transport mellan icke-konventionsstater inträffar en olycka
som ger upphov till skada i Sverige. I promemorian har intagits den ståndpunkten
att en sådan reglering i realiteten inte nämnvärt skulle stärka de
skadelidandes ställning och att det i flera hänseenden skulle erbjuda betydande
svårigheter att utforma och på lämpligt sätt avgränsa tillämpnings
-
48 Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968
området för sådana bestämmelser. I promemorian har därför tanken på en
reglering även för dessa fall avvisats. Någon erinran mot detta ställningstagande
har inte framförts under remissbehandlingen.
Åtminstone så länge konventionerna inte har vunnit någon mera allmän
anslutning har detta problem en viss praktisk räckvidd. Från allmänhetens
synpunkt är det otillfredsställande att det här finns en lucka i ersättningssystemet.
Även om man kan anta att svenska domstolar i händelse av en
atomolycka i Sverige under en transit-transport av detta slag skulle vara
beredda att utan stöd av lag statuera objektivt ansvar, är frånvaron av ekonomiska
garantier för att ansvaret verkligen kan utkrävas en väsentlig brist.
Att de skadelidande för sin rätt att få ut ersättning av statsmedel för s. k.
sena skador eller i händelse av insolvens hos den som är civilrättsligt ansvarig
för skadorna blir helt beroende av statsmakternas beslut i varje
särskilt fall är också otillfredsställande. I flera andra hänseenden — t. ex.
när det gäller verkan av medvållande — innebär den nya lagen inom sitt
tillämpningsområde en för de skadelidande förmånlig reglering som de vid
en olycka av nu förevarande art inte skulle kunna dra fördel av.
Det framstår därför som ett starkt önskemål, att det nya ersättningssystemet
så långt det är möjligt görs tillämpligt också heräffande olyckor
under de berörda transitfallen. Enligt min mening är det inte heller omöjligt
att komma till rätta med de svårigheter av rätts- eller lagteknisk art
som i promemorian har anförts som avgörande skäl mot en lagreglering av
ersättningsfrågorna i dessa fall. Var och en som inom landet vill ta befattning
med nukleärt material — atombränsle eller radioaktiv produkt _ är
enligt atomenergilagen den 1 juni 1956 (nr 306) skyldig att inhämta tillstånd
därtill av Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer.
Transport av sådant material över svenskt territorium får följaktligen inte
ske utan att tillstånd till transporten har lämnats enligt atomenergilagen.
Det finns således möjligheter att knyta an en reglering av ersättningsansvaret
för olyckor under transporten till tillståndsgivningen. Det objektiva ansvaret
och försäkringsplikten kan åläggas innehavaren av tillståndet. Kontroll
av att försäkringsplikten fullgörs och av försäkringsvillkoren kan ske i
samband med tillståndsprövningen. Också övriga ansvarighetsregler_ om
undantag för vissa olyckor och skador, om verkan av skadelidandes medvållande,
om kanalisation och om regress samt preskriptionsreglerna och
jurisdiktionsbestämmelserna — kan göras tillämpliga i fråga om tillståndshavarens
ansvarighet. Eftersom det här är fråga om en verksamhet som är
underkastad tillståndsprövning får det anses rimligt att även reglerna om
statens garantiansvar inom ramen för anläggningsinnehavarens ansvarsbelopp
och om ersättning av statsmedel för s. k. sena skador blir tillämpliga.
När det gäller statens supplerande ansvarighet för katastrofskador,
kan tilläggskonventionens ersättningssystem inte bli tillämpligt. Däremot är
det natuiligt att staten träder in och utger katastrofskadeersättning enligt
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968 49-
grunder som statsmakterna fastställer i varje särskilt fall enligt regler som
motsvarar bestämmelserna i 13 § tredje stycket i den provisoriska lagen.
Jag vill under hänvisning till det anförda förorda, att i lagen tas upp
bestämmelse av innebörd, att atomskada i följd av atomolycka i Sverige
under annan transport av atomsubstans än sådan som sker till eller från
atomanläggning i konventionsstat men för vilken getts tillstånd enligt
atomenergilagen skall ersättas av innehavaren av tillståndet samt att i sådant
fall lagens bestämmelser om innehavare av atomanläggning i Sverige
skall gälla beträffande innehavaren av tillståndet. Bestämmelsen kan
lämpligen tas upp i anslutning till reglerna om ansvarighet för olyckor
under transport från icke-konventionsstat eller atomreaktor i transportmedel
till anläggning i konventionsstat.
Det återstår alt behandla sådana atomolyckor som orsakar skada i Sverige
men som inte omfattas av Pariskonventionen och inte heller inträffar
under sådan transit-transport som nyss berörts. Det gäller atomolycka i
Sverige eller utanför svenskt område, orsakad av atomsubstans som inte
härrör från eller har sänts till atomanläggning i konventionsstat och inte
heller transporteras över svenskt område med tillstånd enligt atomenergilagen.
Det torde inte vara möjligt att göra atomansvarighetslagens speciella
regler om försäkringsplikt, kanalisering och statsansvar tillämpliga för sådana
fall. Med hänsyn till fallens undantagskaraktär synes det mig inte
heller nödvändigt att så sker. Härvid förutsätter jag dock att om en olycka
av denna art inträffar och frågor om ersättningsskyldighet för innehavare
av atomanläggning i icke-konventionsstat kommer upp inför svensk domstol
principen om objektivt ansvar för anläggningsinnehavare kan vinna
tillämpning utan stöd av lag.
Tilläggskonventionen s karaktär av komplement till Pariskonventionen
innebär, att dess tillämpningsområde inte i något avseende går utöver tilllämpningsområdet
för Pariskonventionen. Däremot är dess tillämpningsområde
i vissa hänseenden mera inskränkt. Bestämmelserna härom är
tvingande och någon möjlighet att genom nationell lagstiftning utvidga tilllämpningsområdet
finns inte. De på tilläggskonventionen grundade reglerna
i den svenska lagen måste följaktligen få ett tillämpningsområde som överensstämmer
helt med tilläggskonventionen.
För sådana olyckor som inte omfattas av tilläggskonventionen bör de nu
gällande reglerna i den provisoriska lagen om ersättning av statsmedel efter
diskretionär prövning i det enskilda fallet behållas.
I detta sammanhang vill jag slutligen beröra frågan om lagens tillämplighet
på atomanläggningar som utnyttjas för annat än fredliga ändamål.
I inledningen till Pariskonventionen uttalar de fördragsslutande staterna sin
önskan att tillförsäkra dem som tillfogas skada genom nukleära olyckor
skälig och rättvis ersättning »samtidigt med att nödvändiga åtgärder vidtas
för att icke utvecklingen av produktion och användning av atomenergi
50
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968
för fredliga ändamål skall hindras». I övrigt innehåller varken konventionen
eller dess motiv någon bestämmelse eller något uttalande om huruvida
konventionen är tillämplig på atomanläggning som utnyttjas för militära
ändamål. Frågan diskuterades ingående under förarbetena till tillläggskonventionen
men meningarna var delade. Då det saknas säkra hållpunkter
i Pariskonventionens text eller förarbeten får denna fråga anses
stå öppen. Konventionen torde under dessa förhållanden inte utgöra hinder
för en konventionsstat att genom nationell lagstiftning göra konventionens
ersättningssystem tillämpligt också på olyckor som inträffar i anläggning
för militära ändamål eller under transport av atomsubstans till eller från
sådan anläggning.
Tilläggskonventionen är enligt uttrycklig föreskrift i art. 2. a. i. tillämplig
endast beträffande atomolycka för vilken innehavare av en för fredliga
ändamål utnyttjad atomanläggning är ansvarig. Varje konventionsstat skall
enligt art. 13 i tilläggskonventionen tillse, att alla atomanläggningar inom
dess område som används för fredligt ändamål och faller in under den
definition av atomanläggning som Pariskonventionen innehåller blir upptagna
på en lista som förvaras av den belgiska regeringen. Denna lista utgör
exklusivt bevismedel när det gäller att avgöra om en anläggning omfattas
av tilläggskonventionen. Enligt ett till tilläggskonventionen fogat bihang
förklarar dock konventionsstaterna att de för skada i följd av olycka, som
inte omfattas av tilläggskonventionen uteslutande av det skälet att den
ifrågavarande anläggningen på grund av ändamålet med dess nyttjande inte
är upptagen på listan, skall tillhandahålla ersättning utan åtskillnad mellan
medborgare i stater som är bundna av tilläggskonventionen och inte begränsa
ersättningen till lägre belopp än 120 milj. betalningsenheter. Vidare
skall konventionsstaterna enligt bihanget sträva efter att göra reglerna
om ersättning till personer, som lider skada i följd av sådan olycka,
så likartade som möjligt med de regler som gäller beträffande olyckor i
förbindelse med sådana anläggningar som omfattas av tilläggskonventionen.
Frågan huruvida den svenska lagen bör vara tillämplig på olyckor av nu
ifrågavarande slag saknar praktisk betydelse när det gäller ansvarighet för
innehavare av anläggning i Sverige, eftersom atomenergin hos oss utnyttjas
uteslutande för fredliga ändamål. Den får emellertid betydelse i fråga om
olycka som kan inträffa i Sverige under transport till eller från sådan atomanläggning
i annan konventionsstat som utnyttjas för militära ändamål.
Det erbjuder uppenbara fördelar att lagens ansvarighetsbestämmelser blir
tillämpliga i sådana fall, särskilt reglerna om objektivt ansvar och om kanalisation
av ansvarigheten till anläggningsinnehavaren. Det är visserligen
möjligt att anläggningsstaten i ett givet fall gör gällande, att olyckan inte
omfattas av Pariskonventionen på den grund att anläggningen inte utnyttjas
för fredligt ändamål. Detta kan leda till komplikationer i fråga om försäkringsplikten
och framför allt i fråga om möjligheterna för svensk dom
-
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968
51
stol att utöva jurisdiktion eller, om så kan ske, för den som har fått en
dom mot anläggningsinnehavaren på ersättning för atomskada att få domen
verkställd i anläggningsstaten. Problem av den arten uppkommer
emellertid även om lagen inte görs tillämplig och ersättningsfrågan således
skall avgöras enligt allmänna skadeståndsregler. Under dessa förhållanden
anser jag att atomanläggningar som utnyttjas för annat än fredliga
ändamål inte bör uteslutas från lagens tillämpningsområde. Någon uttrycklig
bestämmelse om att lagen gäller beträffande sådana atomanläggningar
torde inte behövas. Det till tilläggskonventionen fogade bihanget synes inte
medföra några särskilda förpliktelser för Sverige när det gäller den nu
ifrågavarande lagens utformning.
Pariskonventionen överlämnar åt anläggningsstaten att inom vissa gränser
bestämma storleken av det ansvarsbelopp med vilket innehavaren
av atomanläggning skall svara. Detta belopp utgör enligt konventionen
15 milj. betalningsenheter för varje atomolycka. Det står emellertid anläggningsstaten
fritt att med hänsyn bl. a. till försäkringsmöjligheterna bestämma
högre eller lägre gräns för ansvarigheten, dock lägst 5 milj. betalningsenheter.
I 1960 års atomansvarighetslag är ansvarigheten begränsad
till 25 milj. kr., vilket ungefärligen motsvarar sistnämnda minimibelopp.
Ett högre ansvarsbelopp diskuterades emellertid under förarbetena till lagen.
Med hänsyn bl. a. till den svenska — och nordiska — försäkringsmarknadens
begränsade resurser ansågs det då inte lämpligt att fastställa ett högre
belopp. Frågan om en höjning av beloppet i en blivande definitiv lagstiftning
lämnades öppen i avvaktan bl. a. på resultatet av fortsatta nordiska
överläggningar och de ytterligare erfarenheter som kunde vinnas under den
närmaste framtiden.
Från dansk och norsk sida hävdades under det samarbete som föregick
1962 års förslag, att ansvarsbeloppet borde sättas högre än Pariskonventionens
minimum. Som skäl för denna ståndpunkt anfördes, att man önskade
ge de skadelidande så gott skydd som möjligt genom försäkring och
att man ville begränsa statens engagemang. I 1962 års nu gällande danska
lag om atomanläggningar är ansvarsbeloppet också bestämt till 70 milj.
danska kronor, vilket motsvarar ungefär 10 milj. betalningsenheter. Under
de fortsatta nordiska överläggningar som har föregått utarbetandet av departementspromemorian
har framkommit att man i Danmark vill behålla
denna gräns och att man också på norsk sida förordar ett ansvarsbelopp av
denna storlek.
Både atomskadeutredningens förslag år 1962 och promemorieförslaget
innebär att gränsen för anläggningsinnehavarens ansvarighet höjs till 50
milj. kr., vilket belopp ungefärligen motsvarar 10 milj. betalningsenheter.
Förslaget om en sådan höjning har lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser.
I några remissyttranden har dock det föreslagna beloppet ansetts
för högt. Det har därvid framhållits att en höjning inte är motiverad av
52 Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968
hänsyn till de skadelidande, om bestämmelser införs angående supplerande
statsansvar.
Det är visserligen riktigt att en höjning av ansvarsbeloppet ter sig mindre
angelägen från de skadelidandes synpunkt i samma mån som regler om
statligt katastrofansvar införs. För vissa fall blir det dock av betydelse för
de skadelidande hur högt ansvarsbeloppet är. Det gäller sådana skador för
vilka innehavare av atomanläggning i Sverige är ansvarig men på vilka tillläggskonventionens
bestämmelser om statsansvar inte är tillämpliga. Hit
hör t. ex. skador som genom olycka i Sverige uppkommer i icke-konventionsstat
eller som uppkommer i en stat som tillträtt Paris- men inte tillläggskonventionen.
Vidare följer av tilläggskonventionen att om innehavaren
av en atomanläggning i Sverige är ansvarig för en olycka, som i samband
med transport har uppkommit på internationellt område, i viss utsträckning
endast medborgare i stat som liar tillträtt tilläggskonventionen
är berättigade till ersättning av statsmedel. I dessa och vissa andra fall kommer
enligt vad jag föreslår och i likhet med vad som gäller f. n. inte heller att
utgå någon ersättning av statsmedel efter diskretionär prövning i det enskilda
fallet. Ansvarsbeloppets storlek blir således av avgörande betydelse för de
skadelidandes möjligheter att få full kompensation.
Det är givetvis ett starkt önskemål att de nordiska ländernas lagstiftning
på detta område innehåller enhetliga regler. Den nordiska försäkringsmarknaden
torde också numera ha tillräcklig kapacitet för att kunna täcka ansvarsbelopp
som väsentligt överstiger 25 milj. kr. Eftersom risken för katastrofskador
är ringa torde vidare en höjning för vår del av ansvarsbeloppet
från 25 till 50 milj. kr. inte medföra en sådan ökning av försäkringskostnaderna
att atomindustrin därigenom hämmas i sin utveckling.
Det kan visserligen hävdas, att staten av samma skäl utan större betänkligheter
från statsfinansiella synpunkter bör kunna som hittills ta på sig ansvaret
för skador över 25 milj. kr. Det synes emellertid befogat att ansvaret
i första hand bärs av atomindustrin och att statens supplerande ansvar begränsas
till den del av ersättningarna vid katastrofolyckor som atomindustrin
från företagsekonomiska synpunkter inte rimligen bör belastas med.
På grund av det anförda ansluter jag mig till det förslag som har upptagits
både i atomskadeutredningens slutbetänkande och i departementspromemorian
och enligt vilket som huvudregel i lagen föreskrivs ett ansvarsbelopp
för innehavare av atomanläggning i Sverige om 50 milj. kr., motsvarande
ca 10 milj. betalningsenheter.
Både 1962 års förslag och promemorieförslaget ger möjlighet att göra
undantag från denna regel för sådana mindre atomanläggningar och anläggningar
av visst slag samt transporter av atomsubstans som är förbundna
med endast begränsade olycksrisker. Enligt förslagen skall Kungl. Maj :t
eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer kunna med hänsyn till anläggningens
storlek eller art eller omständigheterna i övrigt fastställa ett
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1988 53
lägre ansvarsbelopp, dock lägst 25 milj. kr., motsvarande 5 milj. betalningsenheter.
De skäl som har föranlett dessa förslag gäller uppenbarligen alltjämt.
Frågan kompliceras emellertid i viss mån av att jag för egen del förordar
en annan lösning än den som föreslagits av atomskadeutredningen och i departementspromemorian
när det gäller frågan om ersättning vid transportolyckor
för atomskada på transportmedlet. Enligt Pariskonventionen skall
ersättning för sådan skada utgå endast om föreskrift därom har meddelats
i anläggningsstatens lag. Sådan föreskrift måste dock förknippas med villkor
att om de skador som har tillfogats övriga skadelidande uppgår till eller
överstiger 5 milj. betalningsenheter minst detta belopp skall stå till dessa
skadelidandes förfogande. En eventuellt nödvändig nedsättning av skadestånden
skall således i första hand gå ut över den som är berättigad till
ersättning för skada på transportmedlet. Både i atomskadeutredningens betänkande
och i departementspromemorian utgår man från att den svenska
lagen i fråga om ansvarighet för innehavare av atomanläggning i Sverige
skall följa huvudregeln i konventionen på denna punkt, dvs. att ersättning
för skada på transportmedlet inte skall omfattas av ansvarigheten enligt
lagen. De övriga nordiska kommittéerna hade vid tiden för promemorians
publicering intagit samma ståndpunkt.
Enligt min mening bör dock skada på transportmedlet vid transportolyckor
enligt den svenska lagen i princip omfattas av anläggningsinnehavarens
ansvarighet. Jag återkommer närmare till denna fråga i det följande.
Med en sådan reglering kan det synas oförenligt att i lagen öppna möjlighet
att för vissa anläggningar eller vissa transporter föreskriva så lågt
ansvarsbelopp som 25 milj. kr., motsvarande 5 milj. betalningsenheter. Om
en olycka inträffar under en transport för vilken enligt särskilt förordnande
sådant nedsatt ansvarsbelopp gäller och andra skador än sådana som tillfogats
transportmedlet uppgår till eller överstiger 25 milj. kr., kan nämligen
någon ersättning inte utgå för skadorna på transportmedlet. Detta har
föranlett, att man under de nordiska departementsöverläggningarna har
ifrågasatt, att den föreslagna bestämmelsen om möjlighet att nedsätta ansvarsbeloppet
för vissa anläggningar eller transporter inte kan eller i varje
fall inte bör upprätthållas.
Under remissbehandlingen av departementspromemorian har några remissinstanser
särskilt understrukit betydelsen av att det finns en möjlighet
att för vissa anläggningar och transporter sätta ned ansvarsbeloppet under
det föreslagna beloppet 50 milj. kr. Intresset av att kunna anpassa ansvarsbeloppet
och därmed försäkringskostnaderna till en rimlig nivå, när det gäller
mindre anläggningar eller anläggningar som på grund av verksamhetens
art erbjuder ringa risker eller i fråga om transporter som anses medföra
obetydliga olycksrisker, bör också enligt min mening tillgodoses. Den omständigheten
att enligt vad jag nyss förordat skada på transportmedlet skall
54
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968
omfattas av anläggningsinnehavarens ansvarighet — med de konsekvenser
för den som lider sådan skada som detta kan medföra på grund av den särskilda
prioritetsregeln i konventionen — behöver enligt min mening inte
hindra att en sådan nedsättning sker i vissa fall. Det är nämligen mycket
osannolikt att skadorna i följd av en transportolycka blir så omfattande
att ersättning för skada på transportmedlet över huvud inte kan utgå, därför
att övriga skadelidande skall äga företräde intill ett belopp av 25 milj.
kr. Vidare kommer i det övervägande antalet fall ersättning för skadorna
på transportmedlet att utgå av statsmedel enligt tilläggskonventionen, utan
att statens totala ersättningsskyldighet ökas i förhållande till vad som skulle
ha blivit fallet om prioritetsregeln till förmån för övriga skadelidande inte
hade gällt.
Jag vill under hänvisning till det anförda ansluta mig till atomskadeutredningens
förslag och promemorieförslaget på denna punkt och förordar således
en regel om möjlighet för Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl.
Maj:t bestämmer att nedsätta ansvarsbeloppet till lägst 25 milj. la-, för
mindre anläggningar eller anläggningar eller transporter som erbjuder obetydliga
risker.
Ett par andra frågor som jag vill beröra i detta sammanhang rör genomförandet
av tilläggskonventionens ersättningssystem.
Detta kan enligt tilläggskonventionen genomföras på två olika sätt. Det ena
innebär i huvudsak att anläggningsinnehavaren görs civilrättsligt ansvarig
för hela det belopp som kan utgå i ersättning i anledning av en atomolycka
eller 120 milj. betalningsenheter. Det ankommer då på vederbörande stat att
tillse att ansvarigheten är täckt av försäkring inom första steget och av statlig
garanti inom andra och tredje stegen. Det andra alternativet innebär, att
anläggningsinnehavarens ansvarighet är begränsad till lägst 5 milj. betalningsenheter
och att ersättningsbeloppen av statsmedel inom andra och tredje
stegen garanteras de skadelidande i annan form genom anläggningsstatens
försorg.
I departementspromemorian förordas, att Sverige genomför ersättningssystemet
enligt det sistnämnda alternativet. Anläggningsinnehavaren bör
nämligen enligt promemorian inte åläggas ansvarighet för belopp som han
inte kan förpliktas att betala och för vilka han inte är skyldig att hålla
försäkring. Vidare påpekas, att en reglering som innebär begränsning av innehavarens
ansvarighet till ersättningsbeloppen inom första steget och rätt
för de skadelidande att få ut överskjutande belopp direkt av statsmedel
stämmer bäst överens med det system som har inrättats genom den provisoriska
lagen.
Remissinstanserna har biträtt promemorieförslaget i denna del. Vid de
nordiska departementsöverläggningarna har också enighet rått om att det
alternativ som förordats i promemorian bör väljas. Jag ansluter mig för
egen del till detta förslag, vilket bäst svarar mot den reella innebörden av
tilläggskonventionen.
55
Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968
När det gäller statsansvaret föreskriver tilläggskonventionen skyldighet
för jurisdiktionsstaten att förskottera de ersättningar inom andra steget
som anläggningsstaten har att slutligen betala. Motsvarande skyldighet
föreligger däremot inte i fråga om de ersättningsbelopp som skall utgå inom
tredje steget. I departementspromemorian har dock föreslagits att staten
för de fall att jurisdiktion tillkommer svenska domstolar skall i förhållande
till de skadelidande ta på sig sådan skyldighet också i fråga om ersättningarna
inom tredje steget. Förslaget motiveras främst av hänsyn till de
skadelidandes intresse av en snabb och effektiv skadereglering. Det har
lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Man tänker sig samma
lösning också i de övriga nordiska länderna. Jag finner för egen del inte
anledning frångå förslaget.
Rörande departementschefens anförande i vad avsåg de särskilda bestämmelserna
i lagförslagen får utskottet hänvisa till propositionen s. 71—184.
LAGRÅDET
Lagrådet gjorde med anledning av lagförslagen vissa uttalanden, vilka i
allt väsentligt godtagits av departementschefen. Utskottet får härutinnan
hänvisa till propositionen s. 317—326.
UTSKOTTET
Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj :ts förslag
och får därför hemställa,
att förevarande proposition, nr 25, måtte av riksdagen
bifallas.
Stockholm den 22 februari 1968
På första lagutskottets vägnar:
ERIK SVEDBERG
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Erik Svedberg (s), Hjorth (s), Arvidson
(h), Ernulf (fp), fru Lilly Ohlsson (s), herrar Lidgard (h) och Nils
Nilsson (ep);
från andra kammaren: fru Johansson (s), herr Ekström i Björkvik
(s), fru Kristensson (h), fröken Bergegren (s), herrar Keijer (fp), Dockered
(ep) och Jönsson i Malmö (s).
KUNGL BOKTR. STHLM 1968 680030
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1968:77 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 juni 1965 a1 i texten