Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till atomansvarighetslag m. m.

1968-02-22 · 55 sidor, varav 53 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 53 av 55 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1968:13, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till atomansvarighetslag m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968

1

Nr 13

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till atomansvarighetslag m. m.

Genom en den 19 januari 1968 dagtecknad proposition, nr 25, har Kungl.

Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att

dels godkänna

1) den i Paris den 29 juli 1960 avslutade konventionen om skadeståndsansvar

på atomenergins område i dess lydelse enligt det i Paris den 28

januari 1964 avslutade tilläggsprotokollet,

2) den i Bryssel den 31 januari 1963 avslutade och genom det i Paris den

28 januari 1964 avslutade tilläggsprotokollet reviderade tilläggskonventionen

till den under 1) nämnda konventionen,

dels antaga vid propositionen fogade förslag till

1) atomansvarighetslag,

2) lag om ändrad lydelse av 12 § lagen den 12 mars 1886 (nr 7) angående

ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift,

3) lag om ändring i 15 kap. sjölagen,

4) lag om ändring i lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1), innefattande vissa

bestämmelser om elektriska anläggningar,

5) lag om ändrad lydelse av 12 § lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående

ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik,

6) lag om ändring i 8 och 11 kap. vattenlagen,

7) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 maj 1922 (nr 382) angående

ansvarighet för skada i följd av luftfart,

8) lag angående ändring i lagen den 5 mars 1937 (nr 73) om befordran

med luftfartyg,

9) lag om ändring i 1 kap. luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297),

10) lag angående ändrad lydelse av ikraftträdandebestämmelserna till lagen

den 2 juni 1961 (nr 217) angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 10

maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon,

11) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 17 maj 1963 (nr 158) om

ersättning för skada i följd av atomfartygs drift.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 1 avd. Nr 13

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att riksdagen godkänner 1960 års Pariskonvention

om skadeståndsansvar på atomenergins område och 1963 års Brysselkonvention

om supplerande statsansvar för atomskador, vilken har karaktären

av en tilläggskonvention till Pariskonventionen. Samtidigt läggs fram

förslag till ny atomansvarighetslag, byggd på de båda nämnda konventionerna.

Den nya lagen är avsedd att ersätta 1960 års provisoriska atomansvarighetslag,

vars giltighetstid utgår den 31 mars 1968.

Den nya lagen bygger på samma principer som den provisoriska lagen

men medför att den svenska lagstiftningen i detalj anpassas till de nämnda

konventionerna. Detta innebär bl. a. att den nya lagen i viss omfattning

blir tillämplig även på atomolycka som inträffar utanför svenskt territorium

och på olycka för vilken innehavare av atomanläggning i annan konventionsstat

är ansvarig enligt Pariskonventionen. För innehavare av atomanläggning

i Sverige höjs ansvarsbeloppet från 25 till 50 milj. kr. Vidare höjs

begränsningsbeloppet vid personskada från 200 000 till 1 milj. kr. per person.

De nya reglerna om supplerande ersättning av statsmedel vid katastrofolyckor

— dvs. fall då anläggningsinnehavarens ansvarsbelopp inte förslår

till full ersättning för skadorna — ansluter till 1963 års tilläggskonvention.

De innebär bl. a. att staten åläggs ett civilrättsligt ansvar.

Genom propositionen föreslås slutligen, utöver vissa följdändringar till

den nya atomansvarighetslagen, att giltighetstiden för 1963 års lag om ersättning

för skada i följd av atomfartygs drift förlängs till utgången av år

1970.

Konventionerna

Utskottet torde rörande konventionernas innehåll få hänvisa till propositionen

s. 187—247 (Pariskonventionen) och s. 249—299 (tilläggskonventionen).

Lagförslagen

De vid propositionen fogade lagförslagen är av följande lydelse.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968

3

1) Förslag

till

atomansvarighetslag

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §■

I denna lag förstås med

atombränsle: klyvbart material, bestående av uran eller plutonium i form

av metall eller i legering eller i kemisk förening, och annat klyvbart material

som Konungen anger;

radioaktiv produkt: annat radioaktivt material än atombränsle samt radioaktivt

avfall, om materialet eller avfallet bildats vid framställning eller

användning av atombränsle eller blivit radioaktivt genom bestrålning i

samband med sådan framställning eller användning;

atomsubstans: dels atombränsle med undantag av naturligt uran och

utarmat uran, dels radioaktiv produkt med undantag av radioisotoper, som

användes för eller gjorts färdiga att användas för industriellt, kommersiellt,

jordbrukstekniskt, medicinskt eller vetenskapligt ändamål;

atomreaktor: anordning som innehåller atombränsle under sådana förhållanden

att klyvning av atomkärnor i en självunderhållande kedjereaktion

kan uppkomma i anordningen utan tillskott av neutroner från annan källa;

atomanläggning: atomreaktor med undantag av atomreaktor som infogats

i fartyg eller annat transportmedel och där användes eller är avsedd att

användas som kraftkälla; fabrik för framställning eller behandling av atomsubstans;

fabrik för separation av isotoper i atombränsle; fabrik för bearbetning

av bestrålat atombränsle; anläggning för förvaring av atomsubstans,

om anläggningen ej är avsedd endast för tillfällig uppläggning under

transport av substansen; annan anläggning, som Konungen bestämmer, i

vilken finnes atombränsle eller radioaktiv produkt;

anläggningsstat: för varje atomanläggning den konventionsstat inom

vars område anläggningen ligger eller, om anläggningen icke ligger inom

någon stats område, den konventionsstat som driver eller har godkänt anläggningen;
innehavare

av atomanläggning: i fråga om anläggning i Sverige den som

med tillstånd enligt atomenergilagen den 1 juni 1956 (nr 306) eller i övrigt

driver eller innehar anläggningen och i fråga om anläggning utom riket

den som enligt lagen i anläggningsstaten är att anse som anläggningens

innehavare;

atomskada: dels skada som orsakas av radioaktiva egenskaper hos atombränsle

eller radioaktiv produkt eller av radioaktiva egenskaper i förening

med giftiga, explosiva eller andra farliga egenskaper hos bränslet eller produkten,

dels skada som orsakas av joniserande strålning från annan strålningskälla

i en atomanläggning än atombränsle eller radioaktiv produkt;

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968

atomolycka: sådan händelse eller serie händelser med samma ursprung

som orsakar atomskada;

Pariskonventionen: den i Paris den 29 juli 1960 avslutade konventionen

om skadeståndsansvar på atomenergins område i dess lydelse enligt det i

Paris den 28 januari 1964 avslutade tilläggsprotokollet;

tilläggslconventionen: den i Bryssel den 31 januari 1963 avslutade och genom

det i Paris den 28 januari 1964 avslutade tilläggsprotokollet reviderade

tilläggskonventionen till Pariskonventionen;

konventionsstat: stat som tillträtt Pariskonventionen.

Konungen kan förordna, att från lagens tillämpning skall undantagas

atomanläggning, atombränsle eller radioaktiv produkt, om den risk som

är förbunden med anläggningen, bränslet eller produkten är ringa.

2 §•

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer kan beträffande

atomanläggningar i Sverige förordna, att två eller flera anläggningar som

är i samma innehavares hand och ligger i varandras omedelbara närhet

skall vid tillämpningen av denna lag behandlas som en anläggning.

3 §•

Denna lag äger ej tillämpning på atomskada i följd av atomolycka som inträffat

i annan stat än konventionsstat.

I fråga om ansvarighet för innehavare av atomanläggning i Sverige äger

lagen tillämpning på atomskada som uppkommit i annan stat än konventionsstat

endast om atomolyckan inträffat i Sverige. I fråga om ansvarighet

för innehavare av atomanläggning utom riket gäller beträffande ansvarighetens

utsträckning i rummet vad som föreskrives i anläggningsstatens lag.

Konungen kan beträffande stat som ej är konventionsstat förordna, att

ersättning för atomskada som uppkommer i den staten icke skall utgå i

Sverige i vidare mån än ersättning i samma stat skulle utgå för atomskada

som uppkommer här. Sådant förordnande leder dock icke till inskränkning

i ansvarighet som grundas på internationellt fördrag som avses i 14 § tredje

stycket och som Sverige har tillträtt.

Angående rätt i vissa fall för den som utgivit ersättning för atomskada

att utan hinder av bestämmelserna i denna paragraf kräva ersättningen åter

från innehavare av atomanläggning meddelas bestämmelser i 15 §.

4 §•

Konungen kan, med iakttagande av Sveriges förpliktelser enligt Pariskonventionen,

förordna att stat som ej är konventionsstat skall vid lagens

tillämpning likställas med konventionsstat.

Skadestånd

5 §•

Atomskada i följd av atomolycka i atomanläggning ersättes av anläggningens

innehavare. Denne är dock ej utan uttryckligt åtagande genom

skriftligt avtal ansvarig i anledning av atomolycka till vars skadeverkningar

icke medverkat annat atombränsle eller annan radioaktiv produkt än sådan

atomsubstans som upplagts tillfälligt i anläggningen under transport till

eller från annan atomanläggning i konventionsstat.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968

5

6 §•

Atomskada i följd av atomolycka under transport av atomsubstans från

atomanläggning i Sverige eller i annan konventionsstat ersättes av anläggningens

innehavare, om annat icke följer av andra eller tredje stycket.

Sker transporten till atomanläggning i Sverige eller i annan konventionsstat,

övergår ansvarigheten för atomskada i följd av atomolycka under

transporten på den mottagande anläggningsinnehavaren vid den tidpunkt

som blivit bestämd genom skriftligt avtal mellan denne och avsändaren.

Har sådant avtal ej träffats, övergår ansvarigheten när atomsubstansen

övertages av den mottagande anläggningsinnehavaren.

Sker transporten till atomreaktor, som infogats i fartyg eller annat transportmedel

och är avsedd att där användas som kraftkälla, upphör anläggningsinnehavarens

ansvarighet när atomsubstansen övertages av den som

med vederbörligt tillstånd driver eller innehar transportmedlets reaktor.

Sändes atomsubstans från annan stat än konventionsstat till atomanläggning

i Sverige eller i annan konventionsstat med skriftligt samtycke av anläggningens

innehavare, svarar denne för atomskada i följd av atomolycka

under transporten, om annat icke följer av andra stycket.

Vid transport av atomsubstans från atomreaktor, som infogats i fartyg

eller annat transportmedel och är avsedd att där användas som kraftkälla,

till atomanläggning i Sverige eller i annan konventionsstat, åvilar ansvarigheten

anläggningens innehavare från det atomsubstansen övertages av denne.

Atomskada i följd av atomolycka som inträffar i Sverige under annan

transport av atomsubstans än sådan som sker från eller till atomanläggning

i Sverige eller i annan konventionsstat ersättes av den som innehar tillstånd

till transporten enligt atomenergilagen. De bestämmelser i denna lag

som avser innehavare av atomanläggning i Sverige gäller i sådant fall innehavaren

av tillståndet.

8 §•

Bestämmelserna i 6 och 7 §§ om ansvarighet för atomskada i följd av

atomolycka under transport av atomsubstans tillämpas även beträffande

atomolycka som inträffar under tillfällig uppläggning av atomsubstansen

under transporten utom i fall då uppläggningen skett i atomanläggning och

dennas innehavare är ansvarig på grund av avtal som avses i 5 §.

9 §•

Har atomskada i annat fall än som avses i 5—8 §§ orsakats av atomsubstans,

vilken kom från atomanläggning i Sverige eller i annan konventionsstat

eller vilken före atomolyckan varit under transport som avses

i 7 §, åvilar ansvarigheten för skadan den anläggningsinnehavare som vid

tiden för olyckan hade substansen i sin besittning eller, om substansen

då icke var i någon anläggningsinnehavares besittning, den anläggningsinnehavare

som senast haft substansen i sin besittning. Om atomsubstansen

före olyckan varit under transport och icke efter transporten varit i någon

anläggningsinnehavares besittning, åvilar dock ansvarigheten den anläggningsinnehavare

som när transporten upphörde var ansvarig enligt 6 eller

7 § för atomskada i följd av atomolycka under transporten.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968

10 §.

På ansökan av fraktförare, vilken utför sådan transport av atomsubstans

som avses i 6 eller 7 §, kan Konungen eller myndighet som Konungen

bestämmer förordna, att fraktföraren i stället för innehavare av atomanläggning

i Sverige skall vara ansvarig för atomskada i följd av atomolycka

under eller i anslutning till transporten. Sådant förordnande får

meddelas endast om anläggningens innehavare samtyckt därtill och fraktföraren

visat att försäkring tecknats enligt 22—26 §§ eller att säkerhet ställts

enligt 27 §. Har förordnande meddelats, gäller de bestämmelser i denna lag

som avser innehavare av atomanläggning i stället fraktföraren i fråga om

atomolycka under eller i anslutning till transporten.

Har enligt lagen i annan konventionsstat motsvarande förordnande meddelats

i fråga om skada för vilken innehavare av atomanläggning i den

staten skulle vara ansvarig, har förordnandet vid tillämpningen av denna

lag samma verkan som förordnande enligt första stycket.

11 §•

Ersättning enligt denna lag utgår även om atomanläggningens innehavare

ej är vållande till skadan.

Innehavare av atomanläggning i Sverige är dock ej ansvarig enligt denna

lag i anledning av atomolycka, som är en direkt följd av krigshandling

eller liknande handling under väpnad konflikt, inbördeskrig eller uppror

eller som orsakats av allvarlig naturkatastrof av osedvanlig art. För innehavare

av atomanläggning i annan konventionsstat föreligger i sådant fall

ansvarighet endast om anläggningsstatens lag föreskriver det.

Angående ansvarighet, i fall som avses i andra stycket, enligt andra skadeståndsregler

än som innefattas i denna lag meddelas bestämmelser i 14 §

andra stycket.

12 §.

Innehavare av atomanläggning svarar ej enligt denna lag för skada på

anläggningen eller på egendom som vid tiden för atomolyckan fanns inom

anläggningens område och användes eller var avsedd att användas i förbindelse

med denna.

Är innehavare av atomanläggning i annan konventionsstat ansvarig i anledning

av atomolycka som inträffat under transport av atomsubstans,

avgöres enligt anläggningsstatens lag, om ersättning skall utgå för skada

på transportmedlet.

Angående ansvarighet för skada som avses i första eller andra stycket

enligt andra skadeståndsregler än som innefattas i denna lag meddelas bestämmelser

i 14 § andra stycket.

13 §.

Om ej annat föreskrives i denna lag, bestämmes ersättning, som utgår

enligt lagen, med tillämpning av allmänna skadeståndsregler.

Jämkning av skadestånd i anledning av medvållande på den skadelidandes

sida får äga rum endast om medverkan till skadan skett uppsåtligen

eller genom grov vårdslöshet.

14 §.

Anspråk på ersättning för atomskada, som omfattas av ersättningsbestämmelserna

i denna lag eller motsvarande lagstiftning i annan konventionsstat,

får ej göras gällande mot annan än innehavaren av atoman
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968

1

läggningen eller den som meddelat försäkring mot hans ansvarighet, om

annat icke följer av 16 § andra punkten.

Anspråk på ersättning för atomskada, för vilken anläggningsinnehavaren

enligt 11 eller 12 § eller motsvarande bestämmelse i annan konventionsstats

lag icke är ansvarig, får göras gällande endast mot fysisk

person som orsakat skadan uppsåtligen. För sådan skada på transportmedel

som avses i 12 § andra stycket är dock anläggningsinnehavaren ansvarig

enligt allmänna skadeståndsregler.

Beträffande ansvarighet för atomskada i följd av atomolycka under transport

av atomsubstans eller atomskada som i övrigt uppkommer i följd av

begagnande av fartyg eller annat transportmedel utgör bestämmelserna i

första och andra styckena icke hinder mot tillämpning av internationellt

fördrag, vilket var i kraft eller öppet för undertecknande, ratifikation eller

anslutning den 29 juli 1960, eller av bestämmelse grundad på sådant fördrag.

Konungen kan förordna, att detta skall gälla även i fråga om annan

bestämmelse i konventionsstats lag, som i huvudsak motsvarar föreskrift

i sådant fördrag.

Angående ersättning av statsmedel meddelas bestämmelser i 28—35 §§.

15 §•

Den som nödgats utge ersättning för atomskada på grund av fördrag

eller bestämmelse som avses i 14 § tredje stycket eller på grund av lagstiftning

i främmande stat inträder i den skadelidandes rätt mot den anläggningsinnehavare

som svarar för skadan enligt denna lag. Avser ersättningen

skada som omfattas av ett med stöd av 3 § tredje stycket meddelat

förordnande, äger den ersättningsskyldige återkräva ersättningen av den

anläggningsinnehavare som skulle ha svarat för skadan, om förordnandet

ej meddelats.

Har någon som har sitt huvudkontor i Sverige eller i annan konventionsstat

eller någon som är anställd hos sådan person nödgats utge ersättning

för atomskada, för vilken den skadelidande på grund av bestämmelserna

i 3 § icke är berättigad till ersättning enligt denna lag, äger han återkräva

skadeståndet av den anläggningsinnehavare som med bortseende från nämnda

bestämmelser skulle ha svarat för skadan. Därvid äger första stycket

första punkten motsvarande tillämpning. Har skadan uppkommit under

transport av atomsubstans till mottagare i annan stat än konventionsstat,

gäller dock den avsändande anläggningsinnehavarens ansvarighet ej längre

än till dess substansen lossats från det transportmedel varmed det anlände

till den staten. Har skadan uppkommit under transport av atomsubstans

från avsändare i sådan stat, inträder den mottagande anläggningsinnehavarens

ansvarighet icke förrän substansen lastats på det transportmedel varmed

det sändes från den främmande staten.

Återkravsrätt enligt första eller andra stycket tillkommer icke den som

själv svarar för skadan enligt 20 §.

16 §.

Har någon på en gång lidit atomskada, vilken medför rätt till ersättning

enligt denna lag, och annan skada, tillämpas lagens bestämmelser om ansvarighet

för atomskada på samtliga skador, om och i den mån det råder

sådant samband mellan dem att de icke kan tillförlitligen särskiljas. Detta

medför dock ej inskränkning i den ansvarighet som enligt andra skadeståndsregler

åvilar annan än den enligt denna lag ansvarige anläggnings
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968

innehavaren för skada i följd av sådan joniserande strålning som icke omfattas

av denna lag.

17 §.

För innehavare av atomanläggning i Sverige är ansvarigheten enligt denna

lag begränsad till femtio miljoner kronor för varje atomolycka. Konungen

eller myndighet som Konungen bestämmer kan, med hänsyn till anläggningens

storlek eller art, omfattningen av transport eller annan omständighet,

fastställa ett lägre belopp, dock ej under tjugofem miljoner kronor.

För innehavare av atomanläggning utom riket bestämmes ansvarighetsbeloppet

enligt anläggningsstatens lag. I fråga om atomolycka som inträffar

under transport av atomsubstans avser anläggningsinnehavarens ansvarighet

enligt denna lag för andra skador än skada på transportmedlet icke

i något fall lägre sammanlagt belopp än tjugofem miljoner kronor.

Ersättning i anledning av dödsfall eller personskada är för varje dödad

eller skadad person begränsad till en miljon kronor.

De belopp som anges i första och andra styckena innefattar icke ränta

eller ersättning för rättegångskostnad.

18 §.

Är två eller flera anläggningsinnehavare ansvariga för samma skada,

svarar de solidariskt för skadeståndet med begränsning för var och en av

dem till belopp som gäller för honom enligt 17 § första stycket. Har skadan

uppkommit under transport av flera partier atomsubstans på ett och samma

transportmedel eller under tillfällig uppläggning i en och samma atomanläggning

av flera partier atomsubstans under transport, är dock anläggningsinnehavarnas

sammanlagda ansvarighet begränsad till det högsta belopp

som gäller för någon av dem.

Mellan anläggningsinnehavarna inbördes fördelas ansvarigheten efter vad

som är skäligt med hänsyn till varje anläggnings andel i skadans uppkomst

och övriga omständigheter.

19 §.

Om ansvarighetsbelopp som gäller enligt 17 § första stycket eller 18 §

första stycket ej förslår till gottgörelse åt dem som är berättigade till ersättning,

nedsättes deras ersättningar och därpå belöpande ränta med samma

kvotdel.

Kan det efter inträffat skadefall befaras att nedsättning enligt första

stycket fordras, kan Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer

förordna, att ersättning tills vidare skall utgå endast med viss kvotdel.

20 §.

Ersättning som innehavare av atomanläggning utgivit enligt denna lag

eller motsvarande lagstiftning i annan konventionsstat äger han kräva åter

av fysisk person som orsakat skadan uppsåtligen eller av den som genom

skriftligt avtal med anläggningsinnehavaren uttryckligen åtagit sig att svara

för skadan. I övrigt äger innehavare av atomanläggning icke av annan

kräva åter vad han utgivit enligt denna lag eller motsvarande lagstiftning

i annan konventionsstat i vidare mån än som följer av 16 § andra punkten

eller 18 § andra stycket.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968

9

21 §.

Den som med stöd av 5, 6, 7, 8, 9 eller 15 § vill rikta ersättningsanspråk

mot innehavare av atomanläggning eller mot den som meddelat försäkring

mot hans ansvarighet skall vid äventyr av talans förlust anmäla sitt anspråk

hos innehavaren inom tre år från den dag då han fick eller med iakttagande

av skälig aktsamhet bort få kännedom om att han lidit skada som medför

rätt till ersättning enligt denna lag och om den för skadan ansvarige eller,

i fall som avses i 15 § första eller andra stycket, från den dag då ersättningsanspråk

riktades mot honom.

Talan om ersättning skall väckas mot anläggningens innehavare eller dennes

försäkringsgivare inom tio år från den dag då atomolyckan inträffade.

Har skadan orsakats av atomsubstans som olovligen tillgripits, förlorats

eller övergivits utan att åter ha tillvaratagits, får dock talan icke väckas

efter det att tjugo år förflutit från dagen för tillgreppet, förlusten eller

övergivandet. I fall, då det är nödvändigt för alt uppfylla Pariskonventionens

bestämmelser, föreskriver Konungen att den som lidit skada skall

vara bevarad vid sin rätt till ersättning, trots att talan icke väckts vid

svensk domstol inom här föreskriven tid. Konungen anger därvid vad den

skadelidande har att iakttaga för att rätten skall bestå.

Angående ersättning av staten i vissa fall, då anläggningsinnehavares

ansvarighet upphört, meddelas bestämmelser i 32 §.

Försäkring

22 §.

Innehavare av atomanläggning i Sverige skall taga och vidmakthålla

försäkring för att täcka sin ansvarighet för atomskada enligt denna lag

eller motsvarande lagstiftning i annan konventionsstat intill det ansvarighetsbelopp

som gäller för honom enligt 17 § första stycket. Försäkringen

skall godkännas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

Försäkringen får tagas antingen

a) så att försäkringsbeloppet täcker ansvarigheten för varje inträffande

atomolycka; eller

b) så att försäkringen vid varje tidpunkt gäller för anläggningen med

avtalat försäkringsbelopp efter avdrag för ersättning som försäkringsgivaren

har att utge på grund av försäkringen.

Ansvarighet för skada under transport får täckas av särskild försäkring.

23 §.

I fall som anges i 22 § andra stycket a) skall försäkringsbeloppet motsvara

minst det ansvarighetsbelopp som gäller för anläggningens innehavare

enligt 17 § första stycket. I fall som anges i 22 § andra stycket b) skall

försäkringsbeloppet motsvara minst etthundratjugo procent av nämnda

ansvarighetsbelopp. I försäkringsbeloppet inräknas icke ränta eller ersättning

för rättegångskostnad.

Har försäkringen tagits på det sätt som anges i 22 § andra stycket b) och

inträffar försäkringsfall som kan antagas ensamt eller i förening med tidigare

försäkringsfall medföra nedskrivning av försäkringsbeloppet under

det ansvarighetsbelopp som gäller för anläggningens innehavare, åligger det

denne att snarast taga tilläggsförsäkring som åter bringar försäkringen

upp till minst etthundratjugo procent av sistnämnda belopp.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968

24 §.

Försäkringen skall för den som är berättigad till ersättning medföra rätt

att få ut ersättningen direkt av försäkringsgivaren. Om denne ej gjort annat

förbehåll, gäller försäkringen också för innehavaren av atomanläggningen

mot hans ansvarighet enligt denna lag eller motsvarande lagstiftning

i annan konventionsstat.

25 §.

Har försäkringsavtal efter uppsägning eller på annan grund upphört, är

försäkringsgivaren likväl ansvarig mot den skadelidande för ersättning

i anledning av atomolycka som inträffar inom två månader från den dag

skriftlig anmälan om tiden för avtalets upphörande inkom till myndighet

som Konungen bestämmer. Gäller försäkringen skada som uppkommer

under transport av atomsubstans och har sådan transport påbörjats före

utgången av nämnda tid, upphör dock försäkringsgivarens ansvarighet mot

den skadelidande icke förrän transporten avslutats.

Första stycket tillämpas icke beträffande atomolycka som inträffar efter

det att ny försäkring trätt i kraft.

I vidare mån än som följer av första eller andra stycket kan försäkringsgivaren

icke till befrielse från ansvarighet mot den skadelidande åberopa

omständighet som beror av annan än denne.

26 §.

Bestämmelserna i 24 och 25 §§ tillämpas i fall, då talan om ersättning

enligt denna lag får väckas i Sverige, även om utländsk lag är tillämplig

på förhållandet mellan försäkringsgivaren och innehavaren av atomanläggningen

eller denna ligger utom riket.

27 §.

Försäkringsplikt enligt 22 § åvilar icke staten.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer kan från försäkringsplikten

befria innehavare av atomanläggning som ställer betryggande

säkerhet för sina förpliktelser enligt denna lag och motsvarande lagstiftning

i annan konventionsstat samt visar att han på tillfredsställande sätt

sörjt för reglering av uppkommande skador.

Vad som föreskrives i denna lag om försäkring äger motsvarande tilllämpning

i fråga om säkerhet som avses i andra stycket eller motsvarande

bestämmelse i annan konventionsstats lag.

Ersättning av statsmedel

28 §.

Visar den som enligt denna lag eller motsvarande lagstiftning i annan

konventionsstat är berättigad till ersättning av innehavare av atomanläggning

i Sverige, att han icke kunnat få ut ersättningen av anläggningsinnehavarens

försäkringsgivare, utges ersättningen av staten.

Ersättning enligt första stycket utgår icke med högre belopp än som

svarar mot det för anläggningsinnehavaren enligt 17 § första stycket gällande

ansvarighetsbeloppet.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968

11

29 §.

Åvilar ansvarighet för atomskada innehavare av här i riket eller i annan

stat som tillträtt tilläggskonventionen belägen atomanläggning, vilken

användes för fredliga ändamal och vid tiden för atomolyckan fanns upptagen

på den i artikel 13 i tilläggskonventionen nämnda listan, och är

svensk domstol enligt 36 § behörig att pröva ersättningsanspråk mot anläggningsinnehavaren,

skall, om det ansvarighetsbelopp som gäller enligt

17 § första stycket eller 18 § första stycket icke förslår till full ersättning

eller om ersättning tills vidare utgår endast med viss kvotdel på grund av

förordnande enligt 19 § andra stycket, gottgörelse av statsmedel beredas

för atomskada som uppkommit

a) i Sverige eller i annan stat som tillträtt tilläggskonventionen;

b) på eller över det fria havet ombord på fartyg eller luftfartyg som

är registrerat i Sverige eller i annan stat som tillträtt tilläggskonventionen;

eller

c) på eller över det fria havet i annat fall, om skadan tillfogats stat

som tillträtt tilläggskonventionen eller medborgare i sådan stat, varvid

dock ersättning för skada på fartyg eller luftfartyg utgår endast om detta

vid tiden för atomolyckan var registrerat i stat som tillträtt tilläggskonventionen.

Vid tillämpning av första stycket likställes med medborgare i stat som

tillträtt tilläggskonventionen bolag, förening eller annat samfund, stiftelse

eller annan sådan inrättning, vilken är hemmahörande eller eljest etablerad

i sådan stat. Som medborgare i annan stat som tillträtt tilläggskonventionen

än Sverige räknas även den som enligt lagen i sådan stat är att anse som

stadigvarande bosatt i den staten och i fråga om rätt till ersättning enligt

tilläggskonventionen jämställes med medborgare i samma stat.

30 §.

Ersättning av statsmedel enligt 29 § bestämmes enligt de grunder som

anges i 11 § första stycket, 12 och 13 §§ samt 17 § andra och tredje styckena.

Bestämmelserna i 15 § första stycket första punkten och tredje stycket

om rätt till återkrav mot innehavare av atomanläggning äger motsvarande

tillämpning beträffande rätt att av staten kräva åter vad som utgivits i anledning

av atomskada för vilken ersättning av statsmedel utgår enligt 29 §.

31 §•

Det sammanlagda beloppet av de ersättningar som skall utges i följd

av en atomolycka, dels enligt 5—21 §§ samt 29 och 30 §§ av innehavare

av atomanläggning och staten, dels enligt sådant avtal som avses i artikel

15 i tilläggskonventionen, är begränsat till ett belopp motsvarande etthundratjugo

miljoner i det europeiska monetära avtalet den 5 augusti

1955 avsedda betalningsenheter sådana dessa enligt artikel 24 i avtalet

var bestämda den 29 juli 1960. I beloppet inräknas icke ränta eller ersättning

för rättegångskostnad.

Om det belopp som med tillämpning av första stycket står till förfogande

för gottgörelse av statsmedel enligt 29 och 30 §§ icke förslår till

ersättning för skadorna, nedsättes ersättningarna och därpå belöpande ränta

med samma kvotdel. Bestämmelsen i 19 § andra stycket äger motsvarande

tillämpning.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968

32 §.

Har atomskada, som uppkommit i Sverige i följd av atomolycka för

vars skadeverkningar innehavare av atomanläggning i Sverige är ansvarig,

yppats först efter det att anläggningsinnehavarens ansvarighet upphört

enligt 21 § andra stycket eller motsvarande bestämmelse i annan konventionsstats

lag men inom trettio år från dagen för olyckan, utges ersättning

av staten. Också för skada som yppats innan ansvarigheten sålunda

upphört utges ersättning av staten, om den skadelidande visserligen underlåtit

att inom föreskriven tid väcka talan eller företaga annan preskriptionsavbrytande

åtgärd men haft godtagbar ursäkt för sin underlåtenhet.

Har skadestånd nedsatts enligt 19 § första stycket och, i förekommande

fall, 31 § andra stycket eller enligt motsvarande bestämmelser i annan konventionsstats

lag, nedsättes ersättningen av statsmedel enligt denna paragraf

i samma mån. Ersättningsskyldigheten bestämmes i övrigt som om anläggningens

innehavare svarat för skadan. Anspråk på ersättning skall vid

äventyr av talans förlust anmälas inom tid som anges i 21 § första stycket

hos myndighet som Konungen bestämmer.

Konungen kan förordna, att ersättning enligt denna paragraf skall utgå

även för skada som uppkommit utom Sverige.

33 §.

Om det ansvarighetsbelopp som gäller enligt 17 § första stycket eller 18 §

första stycket eller motsvarande bestämmelse i annan konventionsstats lag

icke förslår till full ersättning för här i riket uppkommen skada och ersättning

av statsmedel ej utgår enligt 29 § eller i övrigt enligt tilläggskonventionen,

beredes gottgörelse av statsmedel enligt grunder som fastställes av

Konungen och riksdagen. Sådan gottgörelse lämnas i här avsedda fall även

i tillägg till ersättning som utges enligt 32 § för här i riket uppkommen skada,

om sådan ersättning nedsatts enligt 32 § andra stycket första punkten.

Gottgörelse som nu nämnts lämnas för här i riket uppkommen skada även i

fall då på grund av förordnande enligt 19 § andra stycket ersättning från

anläggningsinnehavaren tills vidare utgår endast med viss kvotdel och ersättning

av statsmedel ej utgår enligt tilläggskonventionen.

34 §.

Ersättning enligt 28, 29 eller 33 § utgår ej i anledning av atomolycka som

avses i 11 § andra stycket.

35 §.

Belopp som utgivits enligt 28 § får staten kräva åter endast av atomanläggningens

innehavare, dennes försäkringsgivare och den mot vilken anläggningens

innehavare har återkravsrätt enligt 20 §.

För belopp som utgivits enligt 29 eller 33 § med anledning av att förordnande

meddelats enligt 19 § andra stycket inträder staten i den rätt till

ersättning av anläggningsinnehavaren som kan tillkomma den skadelidande.

I övrigt kan belopp, som staten utgivit enligt 29—31 §§ eller som eljest utgivits

enligt tilläggskonventionens bestämmelser i anledning av atomolycka,

för vars skadeverkningar innehavare av atomanläggning i Sverige är ansvarig

enligt annan konventionsstats lag, eller som staten utgivit enligt

33 §, krävas åter endast från fysisk person som orsakat skadan uppsåtligen.

Motsvarande gäller i fråga om ersättning som staten utgivit enligt

32 §.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968

13

Laga domstol in. m.

36 §.

Talan med stöd av 5, 6, 7, 8, 9 eller 15 § mot innehavare av atomanläggning

eller dennes försäkringsgivare får väckas i Sverige, om

a) atomolyckan helt eller delvis inträffat i Sverige; eller

b) atomanläggningen är belägen här och atomolyckan i sin helhet inträffat

utom konventionsstaternas områden eller platsen för olyckan ej kan

bestämmas med säkerhet.

I fall då det är nödvändigt för att efterkomma bestämmelserna i artikel

13 (c) (ii) i Pariskonventionen förordnar Konungen om inskränkning av

den behörighet som tillkommer svensk domstol enligt första stycket.

37 §.

Talan i mål, som enligt 36 § får upptagas i Sverige, och talan mot staten

enligt 28, 29, 32 eller 33 § väckes vid rätten i den ort där atomolyckan inträffade.

Är två eller flera domstolar behöriga, väckes talan vid någon av dem.

Finnes ej behörig domstol enligt första stycket, väckes talan vid Stockholms

rådhusrätt.

38 §.

Har dom i mål om ersättning för atomskada meddelats i annan konventionsstat

och är domstolarna i den staten enligt Pariskonventionen behöriga

att pröva tvist som domen gäller, skall domen," när den vunnit laga kraft och

kan verkställas i den stat där den meddelats, på ansökan verkställas i Sverige

utan att ny prövning sker av den sak som avgjorts genom domen. Detta

medför ej skyldighet att verkställa utländsk dom, om det ansvarighetsbelopp

som gäller för atomanläggningens innehavare därigenom skulle överskridas.

Ansökan om verkställighet göres hos Svea hovrätt. Vid ansökningen skall

fogas

1. domen i huvudskrift eller i avskrift som bestyrkts av myndighet;

2. förklaring av behörig myndighet i den stat där domen meddelats, att

domen avser ersättning enligt Pariskonventionen samt att den vunnit laga

kraft och kan verkställas i nämnda stat.

Nu nämnda handlingar skall vara försedda med bevis om utfärdarens behörighet.

Beviset skall vara utställt av svensk beskickning eller konsul eller

av chefen för justitieförvaltningen i den stat där domen meddelats. Är handling

i ärendet avfattad på annat främmande språk än danska eller norska,

skall handlingen åtföljas av översättning till svenska. Översättningen skall

vara bestyrkt av diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller av svensk notarius

publicus.

Ansökan om verkställighet får ej bifallas utan att motparten haft tillfälle

att yttra sig över ansökningen.

Bifalles ansökningen, verkställes domen på samma sätt som svensk domstols

laga kraft ägande dom, om ej högsta domstolen efter talan mot hovrättens

beslut förordnar annat.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968

Övriga bestämmelser

39 §.

När atomsubstans sändes från atomanläggning i Sverige till mottagare

utom riket eller till sådan atomanläggning från avsändare utom riket och

transporten sker under sådana omständigheter, att anläggningens innehavare

enligt 6 eller 7 § svarar för uppkommande skada, skall denne till fraktföraren

lämna ett certifikat, som är utställt av försäkringsgivaren och innehåller

uppgift om vem som är anläggningens innehavare och om dennes

adress, om den atomsubstans och den transport som försäkringen avser

samt om försäkringens belopp, art och varaktighet. Certifikatet skall vara

försett med intyg av myndighet som Konungen bestämmer, att den däri

nämnde anläggningsinnehavaren är innehavare av atomanläggning i Pariskonventionens

mening. Den som utställt certifikatet svarar för att uppgifterna

om anläggningens innehavare och hans adress samt om försäkringens

eller säkerhetens belopp, art och varaktighet är riktiga.

Formulär till certifikat som avses i första stycket fastställes av Konungen

eller myndighet som Konungen bestämmer.

40 §.

Den som försummar försäkringsplikten enligt denna lag eller ej iakttager

sådant villkor om ställande av säkerhet som föreskrivits med stöd av 27 §

andra stycket dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

41 §.

Konungen meddelar bestämmelser om tillämpningen av denna lag.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser 29—31 §§ den dag Konungen förordnar,

och i övrigt den 1 april 1968. 2

2) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 12 § lagen den 12 mars 1886 (nr 7)

angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift

Härigenom förordnas, att 12 § lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet

för skada i följd av järnvägs drift skall erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

12 §.

I fråga —• — •— —

12 §.

---särskilt stadgat.

Om atomskada gälla särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968

15

3) Förslag

till

Lag

om ändring i 15 kap. sjölagen

Härigenom förordnas, att i 15 kap. sjölagen1 skall införas en ny paragraf,

344 §, av följande lydelse.

344 §.

Om atomskada gälla särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

4) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1), innefattande vissa

bestämmelser om elektriska anläggningar

Härigenom förordnas, att i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser

om elektriska anläggningar, skall införas en ny paragraf, 18 §,

av följande lydelse.

18 §.

Om atomskada gälla särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

1 15 kap. tillagt genom 1967:48.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968

5) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 12 § lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående

ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik

Härigenom förordnas, att 12 § lagen den 30 juni 1916 angående ansvarighet

för skada i följd av automobiltrafik skall erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

12 §. 12 §.

Att i-------- ----särskilt stadgat.

Om atomskada gälla särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

6) Förslag

till

Lag

om ändring i 8 och 11 kap. vattenlagen

Härigenom förordnas, dels att i 8 kap. vattenlagen1 skall införas en ny

paragraf, 55 §, av nedan angiven lydelse, dels att 11 kap. 17 § samma lag2

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

8 KAP.

55 §.

Om atomskada gälla särskilda bestämmelser.

1 Ny lydelse av 8 kap. genom 1941:6X4.

2 Senaste lydelse av 11 kap. 17 § se 1964:110.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968

17

11 KAP.

(Nuvarande lydelse)

17 §.

Till vattenmål hänföras följande mål:

(Föreslagen lydelse)

17 §.

B. stämningsmål:

48. talan utan samband med ansöknings-

eller underställningsmål

om ersättning för olägenhet av förorening

genom avloppsvatten, som

nyss sagts;

48. talan utan samband med ansöknings-

eller underställningsmål

om ersättning för olägenhet av förorening

genom avloppsvatten, som

nyss sagts, dock ej om ersättningen

avser atomskada enligt atomansvarighetslagen;
-

Hurusom, efter----—-----i 68 §.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968. 7

7) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 maj 1922 (nr 382) angående

ansvarighet för skada i följd av luftfart

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 26 maj 1922 angående ansvarighet

för skada i följd av luftfart skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

anges.

(Nuvarande lydelse)

1 §•

För skada, — —-----

Har den,---—---

(Föreslagen lydelse)

1 §•

— till skadan,

skall utgå.

Om atomskada gälla särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 1 avd. Nr 13

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968

8) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 5 mars 1937 (nr 73)

om befordran med luftfartyg

Härigenom förordnas, att i lagen den 5 mars 1937 om befordran med

luftfartyg1 skall införas en ny paragraf, 41 §, av följande lydelse.

41 §.

Om atomskada gälla särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

9) Förslag

till

Lag

om ändring i 1 kap. luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297)

Härigenom förordnas, att i 1 kap. luftfartslagen den 6 juni 1957 skall införas

en ny paragraf, 4 a §, av följande lydelse.

4 a §.

Om atomskada gälla särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

1 Ny paragraflöljd genom 1967: 69.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968

19

10) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av ikraftträdandebestämmelserna till lagen

den 2 juni 1961 (nr 217) angående ändrad lydelse av 11 § lagen

den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon

Härigenom förordnas, att ikraftträdandebestämmelserna till lagen den

2 juni 1961 angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 10 maj 1929 (nr 77)

om trafikförsäkring å motorfordon

nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1962; dock skola äldre bestämmelser

gälla beträffande ansvarighet

för händelse, som inträffat dessförinnan,

ävensom för skada som är att

anse som atomskada enligt atomansvarighetslagen.

skall erhålla ändrad lydelse på sätt

(Föreslagen lydelse)

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1962; dock skola äldre bestämmelser

gälla beträffande ansvarighet

för händelse, som inträffat dessförinnan.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968. Äldre bestämmelser skall dock

gälla beträffande ansvarighet för händelse som inträffat dessförinnan.

11) Förslag

till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 17 maj 1963 (nr 158)

om ersättning för skada i följd av atomfartygs drift

Härigenom förordnas, att lagen den 17 maj 1963 om ersättning för skada

i följd av atomfartygs drift, vilken äger giltighet under samma tid som

atomansvarighetslagen den 3 juni 1960 (nr 246) och således upphör att

gälla den 31 mars 1968, skall äga fortsatt giltighet till och med den 31 december

1970. De hänvisningar till atomansvarighetslagen som finns i förstnämnda

lag avser därvid atomansvarighetslagen den 3 juni 1960, trots att

denna lag har upphört att gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968

LAGRÅDSREMI SS EN

Vid lagrådsremisser! anförde föredragande departementschefen, statsrådet

Kting, följande.

Bestämmelser om skadestånd och försäkring vid atomreaktordrift m. m.

finns i atomansvarighetslagen den 3 juni 1960 (nr 246). Lagen trädde i kraft

den 1 juli 1960. Den är avsedd att vara ett provisorium i avvaktan på att det

internationella samarbetet på detta område avslutas och att en definitiv lagstiftning

kan genomföras med beaktande av internationella överenskommelser

i ämnet. Lagens giltighetstid är sålunda begränsad och utgår den 31 december

19671.

Det internationella samarbetet har numera avslutats och har resulterat i

ett flertal konventioner på området. Konventionsarbetet har föranlett utredningsarbete

i nordisk samverkan. Som resultat av detta arbete föreligger

i Sverige dels ett av atomskadeutredningen år 1962 avlämnat betänkande,

»Atomansvarighet II» (SOU 1962: 14), med förslag till ny atomansvarighetslag,

dels en inom justitiedepartementet år 1966 utarbetad promemoria,

»Atomansvarighet III» (SOU 1966:29), med ett nytt förslag till sådan

lag, vilket utgör en överarbetning av 1962 års förslag. Utredningsarbetet

har avslutats också i Danmark, Finland och Norge.

1962 års förslag och 1966 års departementspromemoria har remissbehandlats

var för sig. Yttranden har avgivits av hovrätten över Skåne och Blekinge,

riksförsäkringsverket, medicinalstyrelsen, järnvägsstyrelsen (numera

Statens järnvägar), statens vattenfallsverk, luftfartsverket, sjöfartsstyrelsen,

försäkringsinspektionen, delegationen för atomenergifrågor, Aktiebolaget

Atomenergi, Atomkraftkonsortiet Krångede aktiebolag & Co (AKK),

Scandinavian Airlines System (SAS), Svenska försäkringsbolags riksförbund,

Sveriges trafikbilägares riksorganisation, styrelsen för Sveriges advokatsamfund,

Sveriges industriförbund, vilket som eget yttrande över departementspromemorian

avlämnat yttrande av Sveriges mekanförbund, Sveriges

redareförening, föreningen Sveriges häradshövdingar och föreningen

Sveriges stadsdomare.

I prop. 1960: 140 med förslag till provisorisk atomansvarighetslag lämnades

inledningsvis redogörelser för den tekniska bakgrunden till

atomenergins utnyttjande, den radioaktiva strålningens

medicinska verkningar och olycksfallsrisker i

atomanläggningar. Jag får i dessa hänseenden i första hand hänvisa

1 Giltighetstiden är numera förlängd t. o. m. den 31 mars 1968.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968

till nämnda redogörelser. I anslutning till redogörelsen för olycksfallsriskerna

i atomanläggningar kan nämnas att det i atomskadeutredningens betänkanden

och i 1966 års departementspromemoria har lämnats närmare upplysningar

om de s. k. atomolyckor som enligt tillgängliga källor har inträffat

på skilda håll i världen sedan atomenergin började utnyttjas för fredliga

ändamål. I den delen hänvisar jag till betänkandena »Atomansvarighet I»

(SOU 1959: 34) s. 17 f. och »Atomansvarighet II» s. 18 f., samt promemorian

»Atomansvarighet III» s. 22 f. Vad jag anförde i propositionen om det

svenska atomenergiprogrammet är delvis föråldrat och jag

vill därför nu lämna en mera aktuell redogörelse för programmet. I propositionen

redogjorde jag vidare för inhemsk och utländsk lagstiftning

på atomenergiområdet. Bortsett från tillkomsten av den provisoriska

atomansvarighetslagen, för vars innehåll jag kommer att redogöra

i korthet, har den svenska lagstiftningen på detta område inte ändrats. I utlandet

har på flera håll genomförts ny atomansvarighetslagstiftning. De lagar

som sålunda har tillkommit i bl. a. Danmark, Belgien, Frankrike, Storbritannien

och Österrike bygger emellertid på ett eller flera av de internationella

fördrag på atomskadeområdet som nu är aktuella för Sveriges del.

I anslutning till en redogörelse för det internationella och nordiska

lagstiftningssa in arbetet kommer jag att redogöra för

det huvudsakliga innehållet i dessa internationella konventioner

på atomskadeområdet. Det torde därför inte vara behövligt

att nu särskilt redogöra för den utländska lagstiftningen.

Departementschefen redogjorde härefter för det svenska atomenergiprogrammet

och gällande svensk atomansvarighetslag. Utskottet får i dessa

hänseenden hänvisa till propositionen s. 21—25.

Departementschefen anförde vidare följande.

Det internationella lagstiftningsarbetet

Under senare hälften av 1950-talet bedrevs inom organisationen för europeiskt

ekonomiskt samarbete (OEEC) — numera organisationen för ekonomiskt

samarbete och utveckling (OECD) — i Paris arbete på att åstadkomma

en västeuropeisk konvention om skadeståndsansvar på atomenergiområdet.

Arbetet utfördes inom OECDs organ för atomenergifrågor »European

Nuclear Energy Agency» (ENEA) av en expertgrupp, bestående av

representanter för flertalet av organisationens medlemsländer, däribland

Danmark, Norge och Sverige. Det resulterade i att en konvention i ämnet

öppnades för undertecknande i Paris den 29 juli 1960. Konventionen undertecknades

av sexton av OEECs medlemsländer (samtliga utom Eire och Is
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968

land). Den träder i kraft när den har ratificerats av fem signatärmakter.

Den hade vid årsskiftet 1963/64 ratificerats av Spanien och Turkiet men

hann inte träda i kraft, innan den reviderades genom ett tilläggsprotokoll av

den 28 januari 1964, vilket utgör en integrerande del av konventionen och

till vilket jag strax skall återkomma. Belgien, Frankrike, Spanien och Storbritannien

har sedermera ratificerat konventionen i dess lydelse enligt tilläggsprotokollet.

Konventionen träder alltså i kraft när ytterligare en stat

har ratificerat den i den nya lydelsen. Konventionen benämns i det följande

»Pariskonventionen».

Pariskonventionen innebär bl. a. att skadeståndsansvaret för innehavare

av atomanläggning skall vara begränsat Lill ett belopp för varje atomolycka

av lägst 5 milj. sådana betalningsenheter som avses i det europeiska monetära

avtalet den 5 augusti 1955 (i det följande benämnda betalningsenheter),

vilket f. n. motsvarar cirka 25 milj. kr.

Redan innan arbetet på konventionen var avslutat hade de sex medlemsländerna

i den europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) tagit upp

inbördes förhandlingar om en tilläggskonvention till Pariskonventionen,

enligt vilken ersättning av statsmedel skulle utgå intill visst maximibelopp i

anledning av atomolycka, för vilken innehavare av atomanläggning i någon

av berörda stater är ansvarig enligt Pariskonventionen men vars skadeverkningar

inte till fullo täcks av det ansvarsbelopp som enligt konventionen

fastställts för vederbörande anläggningsinnehavare. I början av år

1962 inbjöds de övriga stater som undertecknat Pariskonventionen att ta

del i de avslutande förhandlingarna om en sådan tilläggskonvention. Denna

inbjudan accepterades av samtliga berörda stater, bland dem Danmark,

Norge och Sverige. En konvention om supplerande statsansvar antogs den

31 januari 1963 vid en diplomatisk konferens i Bryssel. Konventionen utgör

ett supplement till Pariskomcentionen och står öppen för tillträde bara

för stater som har antagit sistnämnda konvention. Den har undertecknats

av samtliga Pariskonventionens signatärmakter med undantag av Grekland,

Portugal och Turkiet. Den träder i kraft när den har ratificerats av sex

signatärmakter. Hittills har Frankrike, Spanien och Storbritannien ratificerat

konventionen. Ratifikationerna avser konventionen i den lydelse den

har fått genom ett tilläggsprotokoll den 28 januari 1964, vilket utgör en integrerande

del av konventionen och till vilket jag återkommer i det följande.

Konventionen benämns i fortsättningen »tilläggskonventionen».

Paris- och tilläggskonventionerna syftar till en regional reglering i Västeuropa

av atomansvarighetsfrågorna. Det föreligger emellertid på detta område

behov att få till stånd en världsomfattande internationell reglering. I

slutet av 1950-talet påbörjades därför inom det internationella atomenergiorganet,

»International Atomic Energy Agency» (IAEA), arbete på en världsomfattande

atomansvarighetskonvention. I maj 1963 ägde en diplomatisk

konferens rum i Wien för behandling av ett inom organisationen utarbetat

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968

konventionsförslag. I konferensen deltog ett femtiotal stater, däribland de

nordiska länderna med undantag av Island. En konvention i ämnet antogs

och öppnades för undertecknande den 21 maj 1963. Denna konvention, benämnd

»Wienkonventionen», träder i kraft när den har ratificerats av fem

stater. Den har enligt tillgängliga uppgifter hittills undertecknats av nio

stater, däribland Storbritannien, och ratificerats av fyra stater, nämligen

Argentina, Filippinerna, Förenade Arabrepubliken och Kuba. Kamerun samt

Trinidad och Tobago har anslutit sig till konventionen. Inte något av de

nordiska länderna har undertecknat konventionen.

Wienkonferensen antog också ett fakultativt protokoll om obligatoriskt

lösande av tvister rörande Wienkonventionens tolkning och tillämpning.

Stater som tillträder protokollet förbinder sig därigenom att hänskjuta sådana

tvister till den internationella domstolen (Haag-domstolen), om de

inte träffar överenskommelse om annan form för tvistens lösning.

Ehuru Wienkonventionen både i fråga om de grundläggande principerna

och beträffande utformningen av de enskilda bestämmelserna nära

anslöt till Pariskonventionen, förelåg dock skiljaktigheter på en del punkter.

Bland Pariskonventionens signatärmakter rådde efter Wienkonventionens

antagande enighet om att man borde närmare utreda förutsättningarna

för ett samtidigt tillträde från de västeuropeiska staterna till såväl Pariskonventionen

och tilläggskonventionen som Wienkonventionen. Samtidigt

skulle undersökas om de ändringar i de två förstnämnda konventionerna

som kunde vara nödvändiga för ett sådant tillträde lämpligen kunde

eller borde vidtas. Detta utredningsarbete utfördes inom ENEA av en expertgrupp

bestående av representanter för Pariskonventionens signatärmakter.

Gruppen lade vid årsskiftet 1963/64 fram förslag till dels ett tilläggsprotokoll

till Pariskonventionen, vilket innefattade vissa ändringar som, så långt

det var möjligt, skulle bringa konventionens bestämmelser i överensstämmelse

med motsvarande regler i Wienkonventionen, dels ett tilläggsprotokoll

till tilläggskonventionen avseende sådana ändringar i denna som omedelbart

betingades av de föreslagna ändringarna i Pariskonventionen. Tillläggsprotokollen

godkändes av OECDs råd den 28 januari 1964 och undertecknades

samtidigt eller under den närmast följande tiden av Pariskonventionens

signatärmakter utom Grekland, Portugal och Turkiet i fråga om

tilläggsprotokollet till tilläggskonventionen. Som har framgått av vad jag

tidigare har anfört har Pariskonventionen i dess reviderade lydelse numera

ratificerats av Belgien, Frankrike, Spanien och Storbritannien samt tilläggskonventionen

i den nya lydelsen ratificerats av sistnämnda tre stater.

De internationella fördrag som nu har berörts rör uteslutande frågan om

ansvarighet för skada i följd av driften av landbaserade atomanläggningar.

Vid en diplomatisk sjörättskonferens i Bryssel år 1962, i vilken bl. a. Danmark,

Finland, Norge och Sverige deltog, antogs en konvention rörande

skadeståndsansvar för redare (»operators») av s. k. atomfartyg. Konventio
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968

nen öppnades för undertecknande den 25 maj 1962. Den träder i kraft, när

den har ratificerats av två stater, av vilka en skall vara »licensstat», dvs.

en stat i vilken minst ett atomfartyg är hemmahörande. Konventionen har

hittills undertecknats av fjorton stater men har inte ratificerats av någon

stat. Inget av de nordiska länderna har undertecknat konventionen.

Det nordiska lagstiftningsarbetet

År 1958 tillkallades i Sverige sakkunniga för att utreda vissa frågor om

skadestånd och försäkring i samband med atomreaktordrift. Ungefär samtidigt

tillkallades motsvarande kommittéer i Danmark, Finland och Norge.

Den svenska utredningen, som antog namnet atomskadeutredningen, avlämnade

i oktober 1959 ett förslag till tidsbegränsad lagstiftning i ämnet,

»Atomansvarighet I», för att tillgodose ett uppkommet behov av att snarast

möjligt få till stånd vissa grundläggande lagbestämmelser i ämnet. På

grundval av förslaget utfärdades atomansvarighetslagen den 3 juni 1960.

Lagen gällde ursprungligen t. o. m. den 31 december 1963. Dess giltighetstid

har sedermera förlängts genom lagar den 17 maj 1963 (nr 157) och den

25 november 1965 (nr 567) och utgår, som jag redan har nämnt, den 31 december

19671.

De nordiska atomskadeutredningarna bedrev sitt arbete parallellt med

konventionsarbetet inom ENEA, i vilket representanter för Danmark, Norge

och Sverige deltog. Under tiden närmast efter det att förslaget till provisorisk

lag hade lagts fram ägnade sig den svenska utredningen åt att i samarbete

med de övriga nordiska kommittéerna utarbeta förslag till en definitiv

lagstiftning, som skulle bygga på Pariskonventionen och möjliggöra

ratifikation av denna. I mars 1962 lade utredningen fram betänkande med

förslag till ny atomansvarighetslag, »Atomansvarighet II». Den danska

kommittén hade i juni 1961 lagt fram ett motsvarande förslag. På grundval

av detta förslag utfärdades den 16 maj 1962 »Lov (nr 170) om nukleare

anlaegg (atomanlsegg)». Denna lag innehåller dels vissa koncessionsbestämmelser,

dels ansvarighetsregler. I sistnämnda hänseende bygger lagen

på Pariskonventionen. I avvaktan på att konventionen träder i kraft

och Danmark tillträder konventionen har dock lagens tillämpningsområde

begränsats till att avse danska atomanläggningar och olyckor inom danskt

område. I Finland och Norge finns inte några lagbestämmelser i ämnet.

Den norska utredningen hade i mars 1962 avslutat sitt arbete men lade inte

fram något betänkande. I Finland lades ett betänkande fram i januari 1963.

Efter remissbehandling i Sverige av 1962 års förslag uppsköts frågan om

lagstiftning på grundval av förslaget i avvaktan på att det då ännu pågående

internationella lagsamarbetet skulle slutföras. I januari 1964 förelåg

1 Giltighetstiden är numera förlängd t. o. m. den 31 mars 1968.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968

25

resultatet av detta arbete i form av de internationella fördrag på området

som har berörts i det föregående. I detta läge beslöt de nordiska ländernas

justitieministrar vid möte i januari 1964, att det nordiska lagsamarbetet

skulle återupptas. Arbetet skulle inriktas på en överarbetning av de äldre

lagförslagen — i Danmark gällande lag — med sikte på en anpassning till

de internationella överenskommelserna. I Danmark, Finland och Norge

tillsattes under våren 1964 särskilda kommittéer för ändamålet. I Sverige

logs arbetet upp inom justitiedepartementet.

Avsikten med detta utredningsarbete var att nya förslag till atomansvarighetslagstiftning

skulle utarbetas på grundval av tidigare framlagda eller

utarbetade förslag och däröver avgivna yttranden samt med beaktande av

de nya konventionerna och tilläggsprotokollen. Det förutsattes, att kommande

lagförslag skulle möjliggöra en ratifikation av Pariskonventionen

i dess reviderade lydelse. Under utredningsarbetet skulle vidare prövas

lämpligheten av och möjligheterna för ett tillträde från de nordiska ländernas

sida till tilläggskonventionen och Wienkonventionen samt utarbetas de

lagförslag som kunde föranledas av utredningsresultatet i denna del.

Med anledning av utredningsuppdraget utarbetades inom det svenska justitiedepartementet

den tidigare nämnda promemorian, »Atomansvarighet

III», med förslag till ny atomansvarighetslag. Förslaget bygger på såväl

Pariskonventionen och tilläggskonventionen som Wienkonventionen. I promemorian

tas dock inte ställning till frågan om Sverige bör tillträda Wienkonventionen.

De ändringar i lagtexten som blir nödvändiga om endast

Paris- och tilläggskonventionerna skall tillträdas anges i specialmotiveringen

till lagförslaget. I Norge har motsvarande lagförslag lagts fram i september

1967. De danska och finska kommittéerna väntas inom kort lägga fram sina

betänk anden.

Paris- och Wienkonventionerna

Båda dessa konventioner syftar till en reglering av ansvarigheten för skador

som uppkommer genom driften av landbaserade atomreaktorer och

andra s. k. atomanläggningar i konventionsstaterna. Konventionerna bygger

på fyra grundläggande principer: 1) ansvarigheten skall åvila innehavare

av atomanläggning på objektiv grund; 2) ansvarigheten skall resp. kan

begränsas till visst belopp för varje skadeorsakande händelse; 3) ansvarigheten

skall vara täckt av försäkring eller annan ekonomisk garanti; 4) ansvarigheten

»kanaliseras» till vederbörande anläggningsinnehavare, dvs. i

princip skall ingen annan än denne kunna åläggas ersättningsskyldighet.

Också i fråga om den systematiska uppbyggnaden och de enskilda bestämmelsernas

sakliga innehåll föreligger nära överensstämmelse mellan de båda

konventionerna.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968

I det följande lämnas i ett sammanhang en översiktlig redogörelse för

innehållet i båda konventionerna med särskilt angivande av sakligt betydelsefulla

skillnader.

Konventionsbestäminelserna är på flera punkter invecklade och svårtillgängliga.

För överskådlighetens skull får jag därför på åtskilliga punkter

hänvisa till de mer detaljerade redogörelser som lämnas i den följande

specialmotiveringen och, i vissa fall, till konventionstexterna. När hänvisning

sker till enskilda konventionsbestämmelser nämns Pariskonventionens

föreskrifter först.

Båda konventionerna inleds med en rad definitioner (art. 1. a. resp. I. 1.).

Pariskonventionens definitioner av nukleär olycka (»nuclear incident?''),

nukleär anläggning (»nuclear installation»), nukleärt bränsle (»nuclear

fuel»), radioaktiv produkt (»radioactive products or waste»), nukleär substans

(»nuclear substances») och innehavare av nukleär anläggning (»operator»)

har sin motsvarighet i Wienkonventionen, som emellertid dessutom

innehåller definitioner av person (»person»), medborgare i fördragsslutande

part (»national of a Contracting Party»), anläggningsstat (»Installation

State»), behörig domstols lag (»law of the competent court»), nukleär reaktor

(»nuclear reactor») och nukleär skada (»nuclear damage»). I fråga om

definitionernas närmare innehåll får jag hänvisa till konventionstexterna

(betr. Wienkonventionen se »Atomansvarighet III» bil. 3). När den följande

framställningen hänför sig till definitionerna, används i stället för ordet

»nukleär» det i svensk lagstiftning förekommande sammansättningsledet

»atom-».

Enligt Pariskonventionen art. 1. b. kan ENEAs styrelse besluta att visst

eller vissa slag av atomanläggningar, atombränslen eller atomsubstanser,

som erbjuder endast obetydliga risker, skall undantas från konventionens

tillämpning. Beslutet skall fattas enhälligt av konventionsstaternas representanter

i styrelsen (art. 16). En motsvarande bestämmelse i Wienkonventionen

art. I. 2 föreskriver, att en konventionsstat kan, såvitt gäller ansvarighet

för innehavare av atomanläggningar inom dess område, från konventionens

tillämpning undanta mindre kvantiteter nukleära substanser som erbjuder

bara obetydliga risker, under förutsättning att IAEAs styrelse har

fastställt maximigränser för sådant undantag och beslutet ligger inom ramen

för dessa gränser.

Pariskonventionen är enligt art. 2 inte tillämplig på atomolycka som inträffar

eller skada som uppkommer i stat vilken inte har tillträtt konventionen,

om inte annat har föreskrivits i lagen i den konventionsstat där den ansvarige

anläggningsinnehavarens atomanläggning ligger (i det följande kallad

»anläggningsstaten»), Av bestämmelsen kan motsättningsvis slutas, att

konventionen utan vidare gäller beträffande atomolyckor som inträffar i

konventionsstat eller på eller över område som inte utgör statligt territorium

och därvid är tillämplig i fråga om skador som uppkommer i konven
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968

27

tionsstat eller på eller över sådant område som nyss nämnts. Wienkonventionen

innehåller inte några bestämmelser om det geografiska tillämpningsområdet.

Definitionerna av atomanläggning och anläggningsstat är dock så

utformade att konventionen blir tillämplig bara beträffande anläggningar i

konventionsstaterna.

Innehavaren av en atomanläggning svarar enligt Pariskonventionen art.

3. a. oberoende av vållande för person- eller egendomsskada orsakad av en

atomolycka vid vilken medverkat atombränsle eller radioaktiv produkt, som

fanns i hans anläggning, eller av atomsubstans, som — utan att vara under

transport — kom från anläggningen. Om i det senare fallet ämnena före

olyckan hade omhändertagits av annan anläggningsinnehavare, åvilar dock

ansvarigheten denne (art. 5. c.). Motsvarande bestämmelser återfinns i art.

II. 1. a. och b. i Wienkonventionen (jfr även art. I. 1. k. i. och ii.). Denna

har till skillnad från Pariskonventionen en särskild bestämmelse i art. IV. 1.

om att ansvarigheten för atomskador i samtliga de fall som omfattas av

konventionen är objektivt. Från anläggningsinnehavarens ansvarighet enligt

konventionerna i anledning av en atomolycka i hans anläggning undantas

skador på själva anläggningen och på egendom som fanns inom dess område

och användes eller var avsedd att användas i förbindelse med anläggningen

(art. 3. a. ii. 1. resp. art. IV. 5. a.).

Bestämmelserna om ansvarighet för skada i följd av atoinolycka under

transport av atomsubstans till eller från en atomanläggning återfinns i art.

4. a. och b. resp. art. II. 1. b. och c. och innebär i huvudsak följande. Vid

transport mellan atomanläggningar i konventionsstaterna är den avsändande

anläggningsinnehavaren ansvarig till dess ansvarigheten enligt skriftligt

avtal mellan avsändare och mottagare övergår på den sistnämnde. Finns

inget sådant avtal, övergår ansvarigheten på mottagaren när denne övertar

ämnena. Vid transport till atomreaktor som har infogats i transportmedel

upphör avsändarens ansvarighet, när innehavaren av transportmedlets reaktor

övertar ämnena. Sker transport till mottagare i icke-konventionsstat,

upphör avsändarens ansvarighet när ämnena lossas från det transportmedel

med vilket de anlänt till den staten. Vid transport till atomanläggning i

konventionsstat från atomreaktor som har infogats i transportmedel resp.

från avsändare i icke-konventionsstat blir mottagaren ansvarig från det han

övertar ämnena resp. från det ämnena lastas på det transportmedel varmed

de sänds från den främmande staten. I sistnämnda fall blir dock mottagaren

ansvarig bara om transporten har skett med hans skriftliga samtycke.

Transportansvarighetsreglerna gäller också beträffande olyckor som inträffar

under tillfällig uppläggning av ämnena i anslutning till transporten.

Detta gäller också när uppläggningen sker i en atomanläggning. Dennas innehavare

blir då inte ansvarig för en atomolycka som inträffar i anläggningen

och orsakas uteslutande av de upplagda ämnena (art. 5. b. resp. art.

[I. 1. in fine).

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968

Vid transportolyckor blir anläggningsinnehavaren inte ansvarig för skada

på transportmedlet (art. 3. a. 2. resp. art. IV. 5. b.), om inte annat har

bestämts i anläggningsstatens lag (art. 7. c. resp. art. IV. 6.). Om skadorna

på transportmedlet inte skall ersättas enligt konventionernas regler,

hindrar inte konventionerna att anläggningsinnehavaren med stöd av nationell

lag görs ansvarig enligt allmänna skadeståndsregler (art. 6. c. ii. resp.

art. IV. 7. b.).

En konventionsstat kan genom lagstiftning bestämma, att en fraktförare,

som utför transport av atomsubstans, med samtycke av innehavare av anläggning

i den staten och under förutsättning att han fullgör skyldigheten

att teckna försäkring eller ställa annan säkerhet skall vara ansvarig för

olyckor under transporten i anläggningsinnehavarens ställe. Enligt Wienkonventionen

kan sådant förordnande meddelas också beträffande den som

omhändertar radioaktivt avfall (art. 4. d. resp. art. II. 2.).

I anslutning till transportansvarighetsreglerna innehåller konventionerna

bestämmelser om att den ansvarige anläggningsinnehavarens försäkringsgivare

(eller den som har ställt säkerhet för hans ansvarighet) skall förse

fraktföraren med ett av behörig nationell myndighet i anläggningsstaten

bestyrkt certifikat, innehållande vissa närmare angivna uppgifter om anläggningsinnehavaren,

de transporterade ämnena och försäkringen eller

säkerheten. I vissa hänseenden utgör certifikatet exklusivt bevismedel i

fråga om riktigheten av däri intagna uppgifter (art. 4. c. resp. art. III).

Om flera anläggningsinnehavare är ansvariga för samma skada, svarar de

solidariskt för skadeståndet, var och en intill sitt ansvarsbelopp (art. 5. d.

resp. art. II. 3. a.). Har en atomolycka orsakats av flera partier atomsubstans

som fanns på ett och samma transportmedel eller som under transport

tillfälligt upplagts i en och samma atomanläggning, skall dock den sammanlagda

ansvarigheten inte överstiga det högsta ansvarsbelopp som gäller för

någon av anläggningsinnehavarna. Frågan om den inbördes fördelningen

av ansvarigheten mellan två eller flera solidariskt ansvariga anläggningsinnehavare

regleras inte i konventionerna.

Har såväl atomskada som annan skada orsakats av en atomolycka eller

gemensamt av en atomolycka och en annan händelse och kan skadorna inte

tillförlitligen särskiljas, skall samtliga skador anses som atomskador. Konventionernas

regler om »kanalisation» av ansvarigheten för atomskada —

vilka berörs närmare i det följande — skall dock i sådant fall inte inverka på

den ansvarighet som enligt andra skadeståndsregler åvilar annan än anläggningsinnehavaren

för skador som inte är atomskador i konventionernas mening

men som har orsakats av joniserande strålning (art 3. b. resp. art. IV.

4.).

Från konventionernas tillämpningsområden undantas helt atomolycka

som är en direkt följd av krigshandling under väpnad konflikt eller liknande

handling under inbördeskrig eller uppror (art. 9 resp. art. IV. 3. a.). Un
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968

29

dantag gäller också för atomolycka som är en direkt följd av en allvarlig

naturkatastrof av osedvanlig art, om inte annat föreskrivs i anläggningsstatens

lag (art. 9 resp. art. IV. 3. b.).

Anläggningsstaten kan genom lagstiftning föreskriva att anläggningsinnehavarens

ansvarighet enligt konventionerna skall omfatta också skador

som härrör från annan strålningskälla i hans atomanläggning än atombränsle

eller radioaktiv produkt resp. att sådana skador skall inbegripas

under begreppet atomskada (art. 3. c. resp. art. I. 1. k. iii.).

Frågan om verkan av medvållande på den skadelidandes sida skall enligt

Pariskonventionen avgöras enligt lagen i den stat vars domstolar enligt konventionen

är behöriga att handlägga ersättningsanspråk enligt konventionen

(art. 11, jfr art. 14. b.). I denna fråga innehåller Wienkonventionen uttryckliga

regler i art. IV. 2., som föreskriver att jämkning på grund av medvållande

får ske bara vid uppsåt och grov vårdslöshet på den skadelidandes

sida. Inom denna ram skall frågan i övrigt avgöras enligt den behöriga

domstolens lag (lex fori).

Skadeståndsansvaret »kanaliseras» enligt konventionerna till vederbörande

anläggningsinnehavare. Anspråk på ersättning för atomskada kan

enligt art. 6. a. och b. resp. art. II. 5. (jfr även art. II. 6.) i princip inte riktas

mot någon annan än anläggningsinnehavaren eller, om föreskrift därom

har meddelats i den behöriga domstolens lag, dennes försäkringsgivare (motsvarande).

Undantag från denna kanalisationsregel gäller dock för anspråk

som grundas på en sådan internationell konvention på transportområdet

som var i kraft eller öppen för undertecknande, ratifikation eller anslutning

på dagen för resp. konvention. Vidare gäller i fråga om sådan atomskada

som enligt de tidigare berörda särskilda undantagsbestämmelserna

inte omfattas av konventionernas ansvarighetsregler — skada på s. k. »onsite-property»

och på transportmedlet vid transportolyckor samt skador i

följd av krigshandlingar o. d. eller naturkatastrofer — att ersättningsanspråk

utan hinder av kanalisationsreglerna kan riktas mot fysisk person

som har orsakat skadan uppsåtligen (art. 6. c. 1. resp. art. IV. 7. a.). Det

skadeståndsansvar som enligt andra regler kan åvila innehavaren av en

reaktor som ingår i ett transportmedel lider enligt Pariskonventionen inte

heller någon inskränkning genom kanalisationsbestämmelserna (art. 6.

c. 2.). Wienkonventionen saknar uttrycklig föreskrift i sistnämnda hänseende

men torde bygga på samma princip.

Den som har nödgats betala ersättning för atomskada enligt en sådan

internationell konvention på transportområdet som nyss nämnts eller enligt

lagen i eu icke-konvenlionsstat inträder i den skadelidandes rätt mot den

anläggningsinnehavare som är ansvarig för skadan enligt konventionerna

(art. 6. d. resp. art. IX. 2. a.). Subrogationsrätt tillkommer enligt Wienkonventionen

bara medborgare i konventionsstat men är enligt Pariskonventionen

inte begränsad på motsvarande sätt.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968

Pariskonventionen innehåller i art. 6. e. en speciell regressregel, som saknar

motsvarighet i Wienkonventionen. Den innebär, att om någon som har

sitt huvudkontor i en konventionsstat eller någon som är anställd hos sådan

person har nödgats betala ersättning för atomskada som på grund av

bestämmelserna i art. 2 om det geografiska tillämpningsområdet inte omfattas

av konventionens ansvarighetsregler, han i vissa fall har rätt att återkräva

ersättningen av den anläggningsinnehavare som med bortseende från

dessa bestämmelser skulle ha svarat för skadan.

Anläggningsinnehavaren har regressrätt bara mot fysisk person som har

orsakat skadan uppsåtligen och mot den som genom avtal uttryckligen (enligt

Wienkonventionen skriftligen) har åtagit sig att svara för skadan (art.

6. f. resp. art. X.).

Frågan om samordning mellan nationella eller mellanstatliga socialförsäkringssystem

och det genom konventionerna inrättade ersättningssystemet

skall avgöras enligt lagen i den stat (eller stadgarna för den mellanstatliga

organisation) som har inrättat socialförsäkringssystemet (art. 6. h. resp.

art. IX. 1.).

Anläggningsinnehavarens ansvarighet skall enligt Pariskonventionen art.

7. a. och b. vara begränsad. Ansvarsbeloppet skall utgöra 15 milj. betalningsenheter

för varje olycka. Konventionsstat kan dock genom nationell lag fastställa

ett högre eller lägre belopp, dock lägst 5 milj. betalningsenheter. Wienkonventionen

innehåller inte någon regel om obligatorisk ansvarsbegränsning

men ger konventionsstaterna rätt att begränsa ansvarigheten till lägst

5 milj. U.S. dollars per olycka (art. V. 1.). Ansvarsbeloppet bestäms enligt

lagen i anläggningsstaten (art. 7. d. resp. art. V. 1.). Om ersättning för skada

på transportmedlet vid transportolycka enligt denna lag skall inbegripas i ansvarsbeloppet,

får ansvarigheten för övriga skador inte avse lägre belopp än

5 milj. betalningsenheter resp. dollars (art. 7. c. resp. art. IV. 6.).

Det ansvarsbelopp som har fastställts med stöd av konventionerna omfattar

inte ränta eller rättegångskostnad (art. 7. g. resp. art. V. 2.).

Konventionerna innehåller särskilda preskriptionsbestämmelser. Talan

om ersättning måste anhängiggöras inom tio år, räknat från dagen för

atomolyckan (art. 8. a. resp. art. VI. 1.). Tiden kan förlängas genom föreskrift

i nationell lag (lex fori), men bara under förutsättning att ansvarigheten

i fråga om anspråk som väcks efter tioårstidens utgång enligt anläggningsstatens

lag är täckt av försäkring eller annan ekonomisk garanti.

En förlängning av preskriptionstiden får inte heller inkräkta på den rätt

till ersättning för personskada som tillkommer skadelidande vilka har

väckt ersättningstalan före tioårstidens utgång.

Om en atomolycka har orsakats av atomsubstans, som vid tiden för

olyckan hade stulits, på annat sätt gått förlorad eller övergivits, inträder

preskription inte i något fall senare än efter 20 år, räknat från dagen för

förlusten eller övergivandet (art. 8. b. resp. art. VI. 2.).

s. 31 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968

31

I nationell lag (lex fori) kan ges föreskrifter om korttidspreskription.

Preskriptionstiden skall i så fall utgöra enligt Pariskonventionen minst två

och enligt Wienkonventionen minst tre år, räknat från det den skadelidande

fick eller skäligen hade bort få kännedom om skadan och om den som är

ansvarig för skadan (art. 8. c. resp. art. VI. 3.).

Anläggningsinnehavaren är skyldig att täcka sin ansvarighet enligt konventionerna

med försäkring eller annan ekonomisk garanti. Anläggningsstaten

bestämmer de närmare villkoren härför (art. 10. a. resp. art. VII. 1.). Enligt

Wienkonventionen har anläggningsstatcn ett subsidiärt garantiansvar

(art. VII. 1. andra punkten), som innebär att staten gentemot de skadelidande

själv ytterst svarar för att medel står till förfogande att täcka skadestånden

inom ansvarsbeloppet. Pariskonventionen har inte någon uttrycklig

föreskrift härom. Försäkringsgivaren (eller den som ställt annan säkerhet)

får inte bringa försäkringen (säkerheten) att upphöra att gälla tidigare

än två månader räknat från det han har gett behörig myndighet skriftlig

underrättelse om försäkringens eller säkerhetens upphörande (art. 10.

b. resp. art. VII. 4.). Transportansvarighetsförsäkring kan inte bringas att

upphöra så länge transporten pågår.

I den mån annat inte följer av särskilda bestämmelser i konventionerna

skall frågan om skadeståndets art, form och omfattning avgöras enligt nationell

lag (lex fori) (art. 11 resp. art. VIII).

Konventionerna innehåller i art. 13 a. b. och c. resp. art. XI tvingande

jurisdiktionsbestämmelser. Talan mot anläggningsinnehavaren eller hans

försäkringsgivare om ersättning för atomskada skall enligt huvudregeln

väckas vid domstol i den konventionsstat där atomolyckan har inträffat

(art. 13. a. resp. art. XI. 1.). Om olyckan har inträffat utanför konvenlionsstaternas

områden eller om platsen för olyckan inte kan bestämmas med

säkerhet, tillkommer jurisdiktion domstolarna i anläggningsstaten (art.

13. b. resp. art. XI. 2.). Skulle med tillämpning av dessa bestämmelser behörighet

tillkomma domstolarna i flera konventionsstater, gäller särskilda

regler. Om olyckan har inträffat delvis i en konventionsstat och delvis utanför

konventionsstaternas områden — t. ex. på det fria havet — tillkommer

behörigheten domstolarna i den konventionsstat där olyckan delvis har inträffat

(art. 13. c. i. resp. art. XI. 3. a.). I övriga fall — dvs. när olyckan har

skett inom flera konventionsstaters territorier eller när flera anläggningsinnehavare

är ansvariga för en olycka utanför konventionsstaternas territorier

— tillkommer behörigheten enligt Pariskonventionen domstolarna i den

av de enligt huvudregeln behöriga konventionsstaterna som på begäran av

någon av de berörda staterna utpekas av den domstol som har inrättats genom

konventionen den 20 december 1957 om upprättande av säkerhetskontroll

på atomenergins område (art. 13. c. ii.) och enligt Wienkonventionen

den av de behöriga konventionsstaterna som utses genom avtal mellan de

berörda staterna (art. XI. 3. b.).

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968

Konventionerna innehåller också regler om verkställighet av domar. Enligt

Pariskonventionen art. 13. d. skall dom på ersättning som har meddelats

av behörig domstol i en konventionsstat verkställas i övriga konventionsstater,

under förutsättning att domen kan verkställas i förstnämnda stat och

att de formella förutsättningarna för verställighet i den stat där verkställighet

begärs har blivit uppfyllda. Ny saklig prövning får inte äga rum.

Motsvarande bestämmelser i Wienkonventionen art. XII är mer restriktiva.

En konventionsstat kan således vägra verkställighet av dom meddelad i

annan konventionsstat, om antingen a) domen erhållits genom svikligt förledande;

eller b) den part mot vilken domen har meddelats inte haft skäliga

möjligheter att lägga fram sin sak; eller c) domen strider mot »ordre

public» i den stat där verkställigheten söks eller mot grundläggande rättsliga

normer. I övrigt råder överensstämmelse mellan de båda konventionernas

verkställighetsregler.

Om talan om ersättning förs mot en konventionsstat vid behörig domstol,

äger den staten inte åberopa immunitet, utom såvitt avser åtgärder för verkställighet

(art. 13. e. resp. art. XIV).

Konventionerna och på desamma byggd nationell lagstiftning skall tilllämpas

utan diskriminering med hänsyn till nationalitet, hemvist eller uppehållsort

(art. 14. a. och c. resp. art. XIII).

Av särskilt intresse med hänsyn till tilläggskonventionen är vissa bestämmelser

i Pariskonventionen art. 15. I denna artikel mom. a. föreskrivs, att

det står varje konventionsstat fritt att vidta de åtgärder den finner nödvändiga

för att bygga ut konventionens ersättningssystem. Oberoende av i

vilken form sådana åtgärder vidtas får de enligt mom. b. genomföras under

villkor som avviker från konventionens bestämmelser, om och i den mån

allmänna medel tas i anspråk för ersättningar utöver det belopp om 5 milj.

betalningsenheter som anges i art. 7. I Wienkonventionen saknas motsvarighet

till dessa bestämmelser.

Frågan om det inbördes förhållandet mellan de båda konventionerna uppmärksammades

vid Wienkonventionens tillkomst och föranledde en särskild

bestämmelse i art. XVII i denna konvention. Artikeln föreskriver, att

såvitt gäller det inbördes förhållandet mellan stater anslutna till sådant internationellt

fördrag om skadeståndsansvar på atomenergins område som

var i kraft eller öppet för undertecknande, ratifikation eller anslutning den

dag Wienkonventionen öppnades för undertecknande, sistnämnda konvention

inte skall utgöra hinder mot tillämpning av sådant fördrag.

Tvister om Pariskonventionens tolkning eller tillämpning skall enligt art.

17 i nämnda konvention behandlas av ENE As styrelse (»Steering Committee»)

och, om godvillig uppgörelse inte nås, på begäran av någon av de berörda

parterna hänskjutas till avgörande av den tidigare omnämnda domstol

som inrättades genom 1957 års konvention om säkerhetskontroll på

atomenergins område.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968

Wienkonventionen innehåller inte någon bestämmelse om hur tvister

av detta slag skall lösas. Frågan har i stället reglerats i ett samtidigt tillkommet

fakultativt protokoll om obligatoriskt lösande av tvister. Stater

som tillträder protokollet förbinder sig i princip att underkasta sig den internationella

domstolens (Haag-domstolen) domsrätt. Protokollet står öppet

för alla stater som kan tillträda Wienkonventionen.

Utöver vissa bestämmelser av mer allmän natur utan intresse i detta

sammanhang innehåller Paris- och Wienkonventionerna sedvanliga slutbestämmelser.

Rörande dessas innehåll vill jag nämna följande.

Reservation till Pariskonventionen är tillåten endast om den godkänns av

samtliga de signatärmakter som ratificerar konventionen inom ett år från

det de fått underrättelse om reservationen. Reservation skall göras senast

vid ratifikation eller anslutning till konventionen. Av de reservationer som

hittills har gjorts och blivit godkända bör följande omnämnas.

Enligt en reservation (nr 1) av Grekland, Västtyskland och Österrike har

dessa stater förbehållit sig rätt att genom nationell lagstiftning föreskriva

skadeståndsansvar för skada i följd av atomolycka även för andra personer

än vederbörande anläggningsinnehavare, under förutsättning att sådana

personers ansvarighet är täckt av anläggningsinnehavarens försäkring eller

säkerhet eller av statlig garanti.

Grekland, Norge, Sverige och Österrike har genom en reservation (nr 2)

förbehållit sig att med sådana internationella fördrag som avses i art. 6. b.

och d. jämställa nationell lagstiftning, vilken innehåller bestämmelser av

huvudsakligen samma innehåll som föreskrifterna i sådant fördrag.

Västtyskland och Österrike har genom en reservation (nr 4) förbehållit

sig rätten att i fråga om atomolyckor som inträffar i resp. land föreskriva

att anläggningsinnehavaren skall vara ansvarig för skada orsakad av atomolycka

som är en följd av krigshandling eller liknande handling eller av en

allvarlig naturkatastrof av osedvanlig art.

Wienkonventionen innehåller inte några bestämmelser om rätt att göra

reservationer.

Var och en av konventionerna skall förbli i kraft under en tid av tio år.

För stater som inte har sagt upp konventionen minst tolv månader före

utgången av nämnda period förblir den i kraft under ytterligare perioder

om fem år i taget med rätt för konventionsstat att med iakttagande av tolv

månaders uppsägningstid frånträda konventionen vid utgången av sådan

femårsperiod (art. 22. a. och b. resp. art. XXV).

Pariskonventionen står öppen för OECDs medlemsländer och för stater

som i organisationen har ställning som associerad stat. Annan stat kan

vinna anslutning med samtycke av samtliga konventionsstater (art. 21. a.

och b.). OECDs generalsekreterare är depositarie för konventionen.

Wienkonventionen står öppen för samtliga stater som är anslutna till

Förenta Nationerna eller något av dess fackorgan eller till IAEA. Generaldirektören

för IAEA är depositarie.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 1 avd. Nr 13

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968

Tilläggskonventionen

Tilläggskonventionen syftar till en civilrättslig reglering av frågan om

supplerande ersättning av statsmedel vid katastrofolyckor och har utformats

inom ramen för bestämmelsen i Pariskonventionen art. 15. b. Tillläggskonventionen

är sålunda — med vissa ytterligare begränsningar — tilllämplig

bara beträffande olyckor och skador som omfattas av Pariskonventionen.

Utöver de rent civilrättsliga reglerna innehåller den vissa bestämmelser

varigenom de anslutna staterna blir folkrättsligt förpliktade att tillhandahålla

medel för beredande av ersättning enligt konventionen.

Tilläggskonventionen är supplementär i förhållande till Pariskonventionen.

Bestämmelserna i Pariskonventionen skall med andra ord gälla beträffande

ersättningar som utgår enligt tilläggskonventionen med endast de

avvikelser eller modifikationer som följer av uttryckliga bestämmelser i

denna. Så t. ex. gäller definitionerna i Pariskonventionen utan vidare inom

tilläggskonventionens område. Ersättning enligt tilläggskonventionen utgår

liksom enligt Pariskonventionen på objektiv grund, den s. k. kanalisationsprincipen

gäller även i fråga om ansvarigheten för den del av skadorna som

ersätts enligt tilläggskonventionen osv. Karaktären av tilläggskonvention

innebär också, att skadorna alltid i första hand skall ersättas av vederbörande

anläggningsinnehavare enligt Pariskonventionens regler och att supplerande

ersättning enligt tilläggskonventionen utgår bara i den mån ansvarsbeloppet

enligt Pariskonventionen inte förslår till full ersättning.

Tilläggskonventionen gäller bara beträffande atomolyckor för vars skadeverkningar

innehavare av atomanläggning i stat som har tillträtt tilläggskonventionen

(i det följande benämnd »Brysselstat») är ansvarig enligt

Pariskonventionen. En ytterligare förutsättning är enligt art. 2. a. i. att anläggningen

nyttjas för fredliga ändamål och vid tiden för olyckan fanns

upptagen på en enligt vissa regler i konventionen förd förteckning. Vidare

undantas olyckor som i sin helhet inträffar inom en sådan av Pariskonventionen

bunden stat som inte är Brysselstat (olycka i stat som inte har tillträtt

Pariskonventionen faller utanför tillämpningsområdet redan på grund

av bestämmelsen i Pariskonventionen art. 2.). Tillämpningsområdet är slutligen

begränsat till olyckor beträffande vilka jurisdiktion enligt Pariskonventionen

tillkommer domstolarna i Brysselstat.

Konventionen är enligt art. 2. a. ii. tillämplig endast beträffande 1) skador

som uppkommer i Brysselstat; 2) skador som uppkommer ombord på fartyg

eller luftfartyg registrerat i Brysselstat under det att fartyget eller luftfartyget

befinner sig på eller över det fria havet; 3) skador som i övrigt uppkommer

på eller över det fria havet och drabbar medborgare i Brysselstat

(inklusive juridiska personer och andra sammanslutningar hemmahörande

i sådan stat samt personer vilka är stadigvarande bosatta i en Brysselstat

s. 35 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968

35

och enligt den statens nationella lag skall jämställas med statens medborgare),

varvid dock skada på fartyg eller luftfartyg ersätts bara om fartyget

eller luftfartyget är registrerat i Brysselstat.

Ersättning enligt konventionen utgår med sammanlagt högst 120 milj.

betalningsenheter vid varje olycka. Detta maximibelopp indelas enligt art.

3. a. och b. i tre »steg» enligt följande system:

a) Första steget utgör lägst 5 milj. betalningsenheter och skall omfattas

av anläggningsinnehavarens civilrättsliga ansvarighet enligt Pariskonventionen

samt vara täckt av försäkring eller annan ekonomisk garanti.

b) Andra steget utgörs av ersättningsbelopp mellan första steget och 70

milj. betalningsenheter. Ersättningarna inom detta steg utgår av statsmedel

och betalas av anläggningsstaten.

c) Tredje steget utgörs av ersättningsbelopp mellan 70 och 120 milj. betalningsenheter.

Ersättningarna betalas med statsmedel av samtliga konventionsstater

gemensamt enligt särskilda fördelningsregler. Dessa fördelningsregler

(art. 12. a.) innebär, att var och en av konventionsstaterna lämnar

bidrag till 50 % av ersättningarna inom tredje steget på grundval av

förhållandet mellan å ena sidan vederbörande stats bruttonationalprodukt

enligt OECDs under nästföregående år publicerade statistik och å andra sidan

bruttonationalprodukten i samtliga konventionsstater samt till återstående

50 % av ersättningarna på grundval av förhållandet mellan å ena

sidan den termiska effekten hos de inom vederbörande stats område belägna

och av konventionen omfattade atomreaktoranläggningarna och å

andra sidan den termiska effekten hos samtliga sådana reaktoranläggningar

i konventionsstaterna.

I de enskilda staterna kan ersättningssystemet enligt art. 3. c. genomföras

antingen så att ansvarsbeloppet enligt Pariskonventionen sätts till 120

milj. betalningsenheter, varvid den ekonomiska säkerheten enligt Pariskonventionen

delvis kommer att utgöras av statsmedel inom andra och

tredje stegen, eller så att ansvarsbeloppet sätts till ett lägre belopp — som

dock inte får understiga beloppet av första steget — varvid vederbörande

stat har att tillse att ersättningarna inom andra och tredje stegen ställs till

förfogande i annan form än som säkerhet för anläggningsinnehavarens civilrättsliga

ansvarighet.

Anläggningsinneliavaren är enligt art. 3. d. inte skyldig att utge ersättningar

inom andra eller tredje steget i vidare mån än statsmedel faktiskt

ställts till förfogande. Han bär således inte själv något ekonomiskt ansvar

för dessa ersättningar.

När två eller flera anläggningsinnehavare är ansvariga för samma skada,

skall de totala ersättningsbeloppen inte överstiga 120 milj. betalningsenheter

eller det högre belopp som motsvarar summan av de för vederbörande

anläggningsinnehavare gällande första stegen (beträffande innehavare av

atomanläggning i icke-Brysselstat ansvarsbeloppet enligt Pariskonventio
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968

nen). Är i sådant fall flera Brysselstater skyldiga att utge ersättningar inom

andra steget, fördelas bidragsskyldigheten efter antalet »ansvariga» anläggningar

i resp. stater (art. 4).

Vid beräkningen av de ersättningsbelopp som skall utgå av statsmedel inom

andra och tredje stegen tas hänsyn bara till ersättningsanspråk som har

gjorts gällande inom den i Pariskonventionen fastställda tioåriga preskriptionstiden

(art. 6).

Brysselstat som med stöd av art. 8. c. i Pariskonventionen önskar föreskriva

korttidspreskription skall fastställa preskriptionstiden till tre år (art.

7).

De skadelidande äger i princip rätt till full ersättning. Vad som är att

anse som full ersättning bestäms enligt lagen i den stat där rättegången

förs (lex fori). Konventionsstaterna äger genom nationell lagstiftning (lex

fori) fastställa kriterier för ersättningarnas rättvisa fördelning i fall då

skadorna totalt överstiger eller kan beräknas överstiga 120 milj. betalningsenheter.

Härvid får dock inte göras någon på nationalitet, hemvist eller

uppehållsort grundad diskriminering. Inte heller får olika kriterier tilllämpas

allteftersom ersättningarna skall utgå inom första, andra eller tredje

steget (art. 8).

Genom anläggningsstatens nationella lagstiftning skall enligt art. 5. a. säkerställas

att konventionsstaterna i fråga om belopp som utges inom andra

och tredje stegen kan utöva regressrätt mot tredje man under de villkor

och i den omfattning som svarar mot vad som gäller enligt Pariskonventionen

art. 6. f. beträffande anläggningsinnehavarens regressrätt. Anläggningsstaten

kan enligt art. 5. b. föreskriva, att regressrätt i fråga om ersättningar

inom andra och tredje stegen skall kunna utövas mot anläggningsinnehavaren

själv, om vållande till skadan ligger honom till last.

En konventionsstat har enligt art. 14. a. i princip rätt att reglera de frågor

som i Pariskonventionen har överlämnats åt nationell lag (lex fori eller

anläggningsstatens lag). Från denna regel gäller dock viktiga undantag.

Dessa avser dels rätten att utvidga Pariskonventionens geografiska tilllämpningsområde,

dels rätten att vid transportolycka inräkna skador på

transportmedlet under anläggningsinnehavarens ansvarighet, dels rätten

att utsträcka tillämpningsområdet till olyckor som har orsakats av krigshandlingar

eller liknande handlingar under uppror m. m. eller av allvarliga

naturkatastrofer. Beslut av en konventionsstat i något av dessa tre hänseenden

blir enligt art. 14. b. inte bindande för övriga konventionsstater i

fråga om deras skyldighet att betala resp. bidra till ersättningar inom andra

och tredje stegen, om de inte har lämnat sitt samtycke härtill.

En konventionsstat kan inte heller i övrigt genom ensidiga åtgärder ådra

andra konventionsstater ökade ekonomiska förpliktelser enligt tilläggskonventionen

(art. 14 c.).

Om en konventionsstat ingår avtal med en icke-konventionsstat om att

s. 37 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968

37

förstnämnda stat skall utge ersättning av statsmedel t. ex. för skador som

uppkommer på den andra statens område, får enligt art. 15. a. och b. under

vissa förutsättningar tas hänsyn även till dessa skador vid bedömande av

huruvida maximibeloppet 120 milj. betalningsenheter kommer att överskridas.

Ett villkor är att de skadelidande i den främmande staten inte behandlas

gynnsammare än de skadelidande som är berättigade till ersättning

enligt tilläggskonventionen.

Förfarandet för att tillhandahålla ersättningar inom andra och tredje

stegen regleras enligt art. 9. a. av lex fori. Den skadelidande skall emellertid

inte behöva föra ersättningstalan enligt skilda procedurregler allteftersom

ersättning skall utgå inom första, andra eller tredje steget (art. 9. b.).

En konventionsstat är enligt art. 9. c. inte skyldig att tillhandahålla ersättning

inom andra och tredje stegen, så länge ersättning alltjämt kan

utgå inom första steget.

Enligt art. 10. b. kan endast den konventionsstat vars domstolar äger jurisdiktion

enligt Pariskonventionen (jurisdiktionsstaten) påkalla att övriga

konventionsstater tillhandahåller ersättningar av statsmedel inom tredje

steget. De skadelidande kan således inte rikta anspråk direkt mot konventionsstaterna.

Domar på ersättning enligt tilläggskonventionen, vilka har meddelats av

domstolarna i jurisdiktionsstaten, skall enligt art. 10. d. verkställas i övriga

Brysselstater. överenskommelser om sådan ersättning, vilka har ingåtts i

enlighet med jurisdiktionsstatens interna lagstiftning, skall enligt samma

bestämmelse erkännas av övriga Brysselstater.

Den regressrätt mot tredje man som tillkommer konventionsstaterna i

fråga om ersättningar inom tredje steget skall enligt art. 10. c. utövas av

jurisdiktionsstaten på samtliga berörda staters vägnar.

Om jurisdiktionsstaten är en annan stat än anläggningsstaten, skall den

förstnämnda staten förskottera ersättningarna inom andra steget och den

sistnämnda staten återbetala de utgivna beloppen. Det förutsätts enligt art.

11. a. att särskild överenskommelse träffas mellan de berörda staterna om

förfarandet.

I de nyssnämnda fallen skall enligt art. 11. b. konsultationer äga rum mellan

de båda berörda staterna, innan jurisdiktionsstaten meddelar legislativa

eller administrativa bestämmelser om ersättningarnas art, form och omfattning.

Anläggningsstaten äger rätt att intervenera i skaderegleringen, vare

sig denna sker i rättegång eller utom rätta.

Tilläggskonventionen innehåller slutligen vissa bestämmelser om konsultationer

mellan konventionsstaterna beträffande tolkning, tillämpning

och revision av konventionen, om reservationer, rätt att tillträda konventionen,

ändring av konventionen samt ikraftträdande, giltighetstid och uppsägning

m. m. Utöver råd jag redan tidigare har anfört vill jag rörande dessa

bestämmelser nämna, att reservationer är tillåtna bara om de har godtagits

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968

av samtliga signatärmakter och övriga anslutna stater, att ändring av konventionen

förutsätter enhälligt beslut av samtliga konventionsstater, att

konventionen skall förbli i kraft så länge Pariskonventionen är i kraft samt

att var och en av Brysselstaterna äger med en uppsägningstid av tolv månader

frånträda tilläggskonventionen vid utgången av den period om tio år

under vilken Pariskonventionen enligt dess art. 22. a. skall gälla. I övrigt

får jag i dessa hänseenden hänvisa till konventionstexten (art. 16—25).

Det i art. 20. a. omnämnda bihanget (»annex») innefattar en förklaring

från konventionsstaternas sida att de dels garanterar, att i fråga om sådan

atomolycka som inte omfattas av tilläggskonventionens bestämmelser enbart

därför att vederbörande atomanläggning — med hänsyn till det ändamål

vartill den nyttjas — inte har tagits upp på den i art. 13 omförmälda

listan, ersättning kommer att utgå med intill 120 milj. betalningsenheter

för varje olycka samt att ingen diskriminering kommer att ske mot Brysselstaternas

medborgare, dels åtar sig att eftersträva att ersättningsreglerna

för sådana atomolyckor utformas i så nära anslutning till tilläggskonventionens

bestämmelser som möjligt. Med denna förklaring har man velat säkerställa,

att vid olyckor i atomanläggningar som nyttjas för militära ändamål

ersättning kommer att utgå enligt i huvudsak samma grunder som vid

olyckor på vilka tilläggskonventionen är direkt tillämplig. Bestämmelsen i

art. 20. a. i tilläggskonventionen innebär, att stat som ratificerar konventionen

automatiskt blir bunden av utfästelserna enligt bihanget. Enligt en förklaring,

som avgavs av den brittiska delegationen vid 1963 års diplomatiska

konferens för behandling av tilläggskonventionen och som godtogs av övriga

signatärmakter, anses varken tilläggskonventionen som sådan eller dess bihang

vara tillämplig i fråga om olyckor som orsakas av nukleära vapen

(»nuclear weapons and warheads»).

I sitt anförande vid lagrådsremissen redogjorde departementschefen vidare

för de svenska utredningsförslagen och remissyttrandena. Anförandet

i dessa delar är intaget på s. 42—54 i propositionen, vartill utskottet får hänvisa.

Departementschefen anförde vidare följande.

Allmänna överväganden

Atomfysikens utveckling har under efterkrigstiden öppnat väsentligt vidgade

möjligheter att utnyttja atomenergin för fredligt bruk. Driften av

atomanläggningar är emellertid förenad med risk för skador av en mycket

speciell typ, främst s. k. strålningsskador i samband med frigörelse av radioaktiv

strålning. Risken för olyckshändelser av stor omfattning är visser
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968

39

ligen enligt den tekniska sakkunskapen inte stor. Katastrofrisken kan dock

inte helt uteslutas, och om olyckan är framme kan skadeverkningarna få

mycket stor spridning och såväl allmänheten som atomindustrin själv drabbas

av skador till mycket betydande belopp. Detta har gett upphov till nya

och omfattande lagstiftningsproblem rörande skadestånd och försäkring

vid atomreaktordrift. Problemen är i allt väsentligt gemensamma för det

stora flertalet länder men berör självfallet i första hand de stater som har

eller inom en nära framtid kan väntas få en högt utvecklad atomindustri.

Det är därför naturligt att ett omfattande internationellt samarbete har

kommit till stånd på detta område.

Samarbetet har bedrivits dels på världsomfattande basis inom det internationella

atomenergiorganet i Wien (IAEA) och dels på regionalt plan

inom det organ för atomenergifrågor (ENEA) som har upprättats inom

organisationen för europeiskt ekonomiskt samarbete (OEEC), numera organisationen

för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD). Inom den

senare organisationen har arbetet delvis skett i samverkan med den europeiska

atomenergigemenskapen (Euratom). Sverige har liksom Danmark,

Finland och Norge deltagit i detta internationella samarbete.

När det gäller skadestånd och försäkring vid driften av landbaserade

atomanläggningar har det internationella samarbetet resulterat i de tre tidigare

nämnda konventionerna, nämligen den år 1960 inom ENEA avslutade

Pariskonventionen om skadeståndsansvar på atomenergins område, den år

1963 inom Euratom i samarbete med ENEA avslutade tilläggskonventionen

till Pariskonventionen rörande supplerande ersättning av statsmedel

vid vissa atomolyckor samt den år 1963 inom IAEA avslutade Wienkonventionen

om ansvarighet för nukleär skada. Genom två särskilda tilläggsprotokoll

år 1964 har Pariskonventionen och tilläggskonventionen reviderats och

bragts i sådan överensstämmelse med Wienkonventionen att en stat som

har ratificerat Pariskonventionen och tilläggskonventionen kan tillträda

också Wienkonventionen. Beträffande vardera av Pariskonventionen och

tilläggskonventionen gäller, att 1964 års tilläggsprotokoll utgör en integrerande

del av konventionen, som således numera kan ratificeras endast i den

lydelse den erhållit genom tilläggsprotokollet.

Redan innan något resultat förelåg av det internationella samarbetet uppkom

i Sverige behov av att snarast möjligt få till stånd vissa grundläggande

lagbestämmelser om skadestånd och försäkring vid atomreaktordrift. Det

var i samband med att Aktiebolaget Atomenergis materialprovningsreaktor

i Studsvik skulle tas i bruk på sommaren 1960. Med anledning härav antogs

atomansvarighetslagen, som trädde i kraft den 1 juli 1960. Lagen gjordes

provisorisk i avvaktan på att det internationella samarbetet på området

skulle avslutas. Dess giltighetstid begränsades till utgången av år 1963 men

har sedermera förlängts och utgår nu den 31 december 19671.

1 Giltighetstiden är numera förlängd t. o. m. den 31 mars 1968.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968

Den provisoriska atomansvarighetslagen grundade sig på ett förslag som

den år 1958 tillkallade atomskadeutredningen hade lagt fram på hösten

1959. Under tiden därefter ägnade sig utredningen i enlighet med sina direktiv

åt att med beaktande av det internationella samarbetet utarbeta förslag

till definitiv lagstiftning i ämnet. Utredningsarbetet bedrevs i samverkan

med motsvarande kommittéer i Danmark, Finland och Norge. Utredningen

lade år 1962 fram sitt slutbetänkande »Atomansvarighet II» med förslag till

ny atomansvarighetslag. Detta förslag byggde på 1960 års Pariskonvention

och förutsatte att Sverige skulle ratificera denna konvention. Förslaget remissbehandlades

men ansågs inte böra föranleda lagstiftning innan resultatet

av det ännu pågående internationella samarbetet förelåg. Sedan detta

samarbete avslutats, återupptogs i början av år 1964 det nordiska lagsamarbetet

på området. Som resultat därav lades i maj 1966 i Sverige fram en

inom justitiedepartementet upprättad promemoria, benämnd »Atomansvarighet

III», med förslag till ny atomansvarighetslag. Detta förslag grundar

sig på samtliga de förut nämnda konventionerna. Motsvarande lagförslag

lades fram i Norge i september 1967 och kan väntas föreligga inom kort i

Danmark och Finland. Den svenska departementspromemorian har remissbehandlats.

Därefter har fortsatta nordiska överläggningar ägt rum mellan

företrädare för berörda ministerier i Danmark, Finland, Norge och Sverige.

Sedan såväl det internationella samarbetet som det samnordiska utredningsarbetet

nu har avslutats, är tiden inne att ta upp frågan om en definitiv

lagreglering av frågorna om skadestånd och försäkring vid atomreaktordrift.

Sverige deltar redan sedan lång tid i det tekniska och ekonomiska internationella

samarbete som äger rum på atomenergiområdet. För en fortsatt

gynnsam utveckling av den svenska atomenergiverksamheten är det av stor

betydelse att vårt deltagande i detta samarbete underlättas och kan utvecklas

vidare. Ett så långt möjligt enhetligt system för lösningen av uppkommande

ersättningsfrågor är ägnat att främja en sådan utveckling. Som

framhållits av atomskadeutredningen och i departementspromemorian samt

av ett stort antal remissinstanser bör det med hänsyn till dessa förhållanden

och i betraktande av Sveriges geografiska läge inte komma i fråga att Sverige

ställer sig utanför den internationella gemenskapen på området. Det är

också av särskild vikt att uppnå nordisk rättslikhet. Den grundinställning

som jag nyss har angett för vår del har under det nordiska samarbetet kommit

till uttryck också i Danmark, Finland och Norge.

Med hänsyn till vårt nära samarbete på atomenergiområdet med de västeuropeiska

länderna uppkommer i första hand fråga om en svensk ratifikation

av Pariskonventionen. Det är goda utsikter att denna konvention inom

en nära framtid träder i kraft mellan ett stort antal västeuropeiska länder.

Den har undertecknats av samtliga de stater som var medlemmar av ENEA,

när den öppnades för undertecknande, med undantag av Eire och Island.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968

Den har i sin slutliga lydelse ratificerats av Belgien, Frankrike, Spanien och

Storbritannien och träder i kraft när den har ratificerats av fem länder.

Samtliga i det internationella samarbetet deltagande nordiska länder har

undertecknat konventionen och under de fortsatta nordiska överläggningarna

har enighet också vunnits om att ratifikation bör ske.

En svensk ratifikation av Pariskonventionen skulle i förhållande till vår

nu gällande provisoriska lag inte föranleda annan principiellt betydelsefull

ändring än en utsträckning av tillämpningsområdet för vår lagstiftning till

att avse även atomolyckor som inträffar utom landet under internationella

transporter av nukleärt material. Den provisoriska lagen bygger nämligen

på samma grundläggande principer som Pariskonventionen: skyldighet för

innehavare av atomanläggning att ersätta atomskada oberoende av vållande

(objektivt ansvar), s.k. kanalisation av ansvarigheten till anläggningens innehavare,

begränsning av dennes ansvarighet till visst högsta belopp för varje

händelse och slutligen skyldighet för anläggningsinnehavaren att teckna försäkring

eller på annat sätt ställa säkerhet för att uppkommande skadeståndsskyldighet

kan fullgöras. De skiljaktigheter som föreligger mellan vår gällande

lag och Pariskonventionen rör uteslutande detaljfrågor utan principiell

räckvidd och är till stor del av enbart rättsteknisk natur.

Samtliga remissinstanser har anslutit sig till den i atomskadeutredningens

betänkande och departementspromemorian intagna ståndpunkten, att Sverige

bör ratificera Pariskonventionen och anta en definitiv atomansvarighetslag

i överensstämmelse med denna. Jag vill också för egen del förorda

att så sker.

I nära samband med Pariskonventionen står tilläggskonventionen av år

1963. Konventionen innehåller regler om supplerande statligt ansvar för

atomskador och tar sikte på skadefall av katastrofnatur. Den utgör ett

komplement till Pariskonventionen och kan tillträdas endast av stat som

har ratificerat eller anslutit sig till denna konvention. Tilläggskonventionen

har undertecknats av samtliga de länder som har undertecknat Pariskonventionen

utom Grekland, Portugal och Turkiet. Den har ratificerats av

Frankrike, Spanien och Storbritannien och träder i kraft tre månader efter

det att den har ratificerats av sex länder.

Tilläggskonventionen innebär att konventionsstaterna enligt vissa regler

blir civilrättsligt ansvariga för uppkomna skador till den del dessa inte täcks

av den ansvarige anläggningsinnehavarens ansvarighet enligt Pariskonventionen

(det s.k. första steget). Även det statliga ansvaret är dock på visst

sätt begränsat. Konventionen föreskriver i detta hänseende två gränser, en

lägre gräns vid 70 milj. betalningsenheter, motsvarande ca 350 milj. kr., och

en övre gräns vid 120 milj. betalningsenheter, motsvarande ca 600 milj. kr.,

allt räknat per atomolycka. För ersättningsbelopp som faller under den lägre

gränsen men överstiger anläggningsinnehavarens ansvarsbelopp (det s. k.

andra steget) skall den konventionsstat inom vars område den ansvarige an
4

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 1 avd. Nr 13

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968

Jäggningsinnehavarens anläggning ligger svara ensam. Vid olyckor med så

omfattande verkningar att ersättningsbeloppen inom första och andra stegen

inte räcker till ersättning åt de skadelidande svarar samtliga konventionsstater

gemensamt för de ersättningar som faller utom 70 milj. betalningsenheter

men inom 120 milj. sådana enheter (det s. k. tredje steget). Skyldighet

att bidra till ersättningarna inom tredje steget föreligger för samtliga

konventionsstater, oavsett i vilken av dessa den ansvarige anläggningsinnehavarens

anläggning ligger. Bidragsskyldigheten fördelas mellan staterna

efter grunder som är bestämda med hänsyn till staternas bruttonationalprodukt

och den termiska effekten hos de atomreaktoranläggningar i de berörda

staterna som omfattas av tilläggskonventionen. Under förutsättning

att samtliga signatärmakter ratificerar konventionen innebär fördelningsreglerna

för Sveriges del skyldighet att bidra med mindre än 3 procent av ersättningsbeloppen

inom tredje steget eller således mindre än 7,5 milj. kr.

Remissinstanserna har utan undantag tillstyrkt eller lämnat utan erinran

att Sverige ratificerar tilläggskonventionen. Under de nordiska departementsöverläggningarna

har enighet också rått mellan de danska, norska

och svenska delegerade om att ratifikation bör ske. I Finland har man ännu

inte tagit slutlig ståndpunkt i frågan. Den finländska kommittén har dock

stannat för att lägga fram ett lagförslag som möjliggör en finländsk ratifikation

också av tilläggskonventionen.

Som framhållits i departementspromemorian möter en svensk ratifikation

av konventionen inte några principiella betänkligheter. Regler om skyldighet

för staten att utge supplerande ersättning för atomskador vid katastrofolyckor

innebär inte någon nyhet för Sveriges del. Bestämmelser om statligt

katastrof ansvar finns redan i 1960 års lag. Enligt denna skall ersättning för

skador, som inte täcks av anläggningsinnehavarens ansvarsbelopp, utgå

av statsmedel enligt grunder som i varje särskilt fall bestäms av Kungl.

Maj :t och riksdagen. En svensk ratifikation av tilläggskonventionen skulle

innebära att den diskretionära prövning som sålunda lagts i händerna på

statsmakterna ersätts med ett civilrättsligt ansvar för staten inom de nyss

angivna gränserna.

Det statsansvar som följer med ett tillträde till tilläggskonventionen kan

tydligen komma att avse betydande belopp. Sannolikheten för att en katastrofolycka

skall inträffa och statsansvaret därmed aktualiseras i någon

större omfattning får dock med hänsyn till den tekniska sakkunskapens bedömning

av olycksriskerna anses mycket liten. Men även för det fall att en

olycka av ren katastrofkaraktär skulle inträffa är det tveksamt om den

ersättningsskyldighet som följer av tilläggskonventionen i praktiken innebär

någon ökning av statens ansvar i förhållande till vad som nu gäller enligt

1960 års lag. Enligt denna kan visserligen statens ansvar begränsas genom

beslut av Kungl. Maj :t och riksdagen både när det gäller ersättningsgrunderna

och i fråga om ersättningsbeloppens storlek. Det är dock knappast

s. 43 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968 43

länkbart att statsmakterna i en katastrofsituation skulle i ett sådant beslut

i någon nämnvärd grad avvika från allmänna skadeståndsregler och vad

som tillämpas av andra länder i liknande situationer. I fråga om sådana

atomolyckor utanför Sverige, för vilka statsansvar inträder enligt tilläggskonventionen

men vilka nu inte omfattas av den provisoriska lagen, kan statens

ansvarighet i praktiken aktualiseras bara vid transportolyckor. Risken

för transportolyckor av sådan omfattning som det här är fråga om är emellertid

så obetydlig att man praktiskt sett kan bortse från den. Och när det

gäller statsansvaret inom tredje steget vid sådana olyckor utanför Sverige

som över huvud inte berör svenska intressen kommer Sveriges andel i ansvarigheten

som nämnts att avse endast jämförelsevis blygsamma belopp.

Med hänsyn till dessa förhållanden torde några bärande skäl inte kunna

åberopas för att Sverige skall avstå från att tillträda tilläggskonventionen

och därmed ställa sig utanför den västeuropeiska gemenskapen. Det nära

tekniska och ekonomiska samarbete på atomenergiområdet som vi redan har

med andra västeuropeiska länder gör det snarare naturligt att vi gör gemensam

sak med dessa länder och antar det ersättningssystem som tilläggskonventionen

innehåller.

Under hänvisning till vad jag sålunda har anfört vill jag förorda att Sverige

tillträder även tilläggskonventionen och att den nya atomansvarighetslagen

utformas med beaktande av konventionens bestämmelser.

När det gäller frågan om en svensk ratifikation av Wienkonventionen är

läget i viss mån ett annat än när det gäller de båda nu berörda konventionerna.

Wienkonventionens bestämmelser överensstämmer visserligen i huvudsak

med reglerna i Pariskonventionen, och något hinder från saklig synpunkt

mot att Sverige tillträder också Wienkonventionen föreligger därför

inte. Som framgår av departementspromemorian medför emellertid en ratifikation

av både Pariskonventionen och Wienkonventionen vissa rättstekniska

svårigheter. Det behövs nämligen särskilda regler för att lösa de konflikter

som kan uppstå mellan de båda konventionernas regelsystem och

detta medför att lagstiftningen blir både invecklad och svårtolkad.

I departementspromemorian har inte tagits ställning till frågan om Sveriges

tillträde till Wienkonventionen. Det vid promemorian fogade lagförslaget

är dock så utformat att det möjliggör ratifikation av alla tre konventionerna.

Under remissbehandlingen har flertalet remissinstanser tillstyrkt

att Sverige tillträder Wienkonventionen. Aktiebolaget Atomenergi och AKK

har därvid särskilt framhållit den betydelse för den svenska atomenergiindustrin

som en ratifikation av konventionen kan få inom en relativt snar

framtid.

Av betydelse för frågans bedömning är vilken anslutning Wienkonventionen

kan väntas få från sådana länder som inte tillträder Pariskonventionen

men som Sverige har eller kan väntas få nära förbindelse med på atomenergiområdet.

Länder utanför ENEAs medlemskrets kan vinna anslutning

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968

till Pariskonventionen och tilläggskonventionen men endast under förutsättning

att samtliga konventionsstater lämnar sitt samtycke. Wienkonventionen

står däremot utan vidare öppen för alla stater som är anslutna till Förenta

Nationerna eller något av dess fackorgan eller till IAEA. Det är därför

möjligt att Wienkonventionen vinner anslutning från ett betydligt större

antal stater än de båda övriga konventionerna. Hittills har den emellertid

vunnit mycket ringa anslutning. Den har undertecknats av nio stater, bland

vilka dock endast Storbritannien hör till de större industriländerna. Fyra

stater, nämligen Argentina, Filippinerna, Förenade arabrepubliken och

Kuba, har ratificerat konventionen. Förenta Staterna torde inte inom överskådlig

tid komma att tillträda konventionen, främst beroende på att man

där anser det lägsta tillåtna ansvarsbeloppet 5 milj. dollar alltför lågt. Inte

heller Sovjetunionen torde f. n. ha några planer på att tillträda konventionen.

Det torde över huvud inte finnas anledning räkna med nämnvärd anslutning

från de östeuropeiska staternas sida. Av de större afro-asiatiska

staterna kan främst Japan och Indien tänkas vara intresserade av att tillträda

konventionen. Flertalet latinamerikanska länder torde hysa så starka

principiella betänkligheter mot bl. a. kanalisations- och regressbestämmelserna

att de inte kan väntas tillträda Wienkonventionen annat än i ett mer

eller mindre uttalat tvångsläge Jag vill i detta sammanhang erinra om att

det inom Inter American Nuclear Energy Commission (IANEC) sedan några

år pågår arbete på en regional konvention om atomansvarighet med deltagande

av flertalet stater på den amerikanska kontinenten.

Mot bakgrunden av vad jag nu har sagt synes det inte föreligga något intresse

för Sverige att redan nu tillträda Wienkonventionen. Det är inte möjligt

att förutsäga om eller när situationen på det internationella planet förändras

på ett sådant sätt att en svensk ratifikation av konventionen framstår

som nödvändig för att utvecklingen av vår atomindustri inte skall hämmas.

Man får dock räkna med att så kan bli fallet inom en nära framtid.

Det innebär att om vi nu genomför en lagstiftning som bygger enbart på

Pariskonventionen och tilläggskonventionen frågan om en ändring av lagen

för att anpassa den till Wienkonventionen kan komma att aktualiseras redan

kort efter lagens ikraftträdande. Detta är emellertid en olägenhet som

vi enligt min mening kan ta. Det erforderliga utredningsunderlaget för en

sådan anpassning föreligger redan i den remitterade departementspromemorian.

En lagändring kan därför ske utan nämnvärd omgång och med kort

varsel. Under dessa förhållanden och så länge de sakliga skälen för ett

svenskt tillträde till Wienkonventionen inte är särdeles starka bör de rättstekniska

synpunkter som talar mot att Sverige tillträder Wienkonventionen

enligt min mening väga tungt.

Stor vikt bör även fästas vid den inställning man intar i frågan i övriga

nordiska länder. Om Sverige och de övriga nordiska länderna tillhör olika

konventionssystem, uppkommer konflikter som gör det mycket svårt att få en

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968

tillfredsställande reglering av ansvarighetsfrågorna vid olyckor under transport

av atomsubstans inom Norden. Man tvingas lösa konflikterna på ett

sätt som innebär att man avviker från de ömsesidighetsgrundsatser vilka

ligger till grund för konventionernas reglering och man måste därför sannolikt

komplettera de nationella lagarna med bilaterala överenskommelser. Ersättningssystemen

skulle härigenom ytterligare kompliceras. I Danmark,

Finland och Norge har man visserligen ännu inte tagit slutlig ståndpunkt till

frågan om eu ratifikation av konventionen. Vid de nordiska departementsöverläggningarna

har emellertid de delegerade från de övriga nordiska länderna

menat, att man f. n. inte bör tillträda Wienkonventionen.

På grund av vad jag sålunda har anfört förordar jag att Sverige tills vidare

inte ratificerar Wienkonventionen. Skulle man under lagstiftningsärendets

fortsatta behandling i de övriga nordiska länderna komma till en

annan ståndpunkt får frågan omprövas.

En ratifikation av Pariskonventionen och tiiläggskonventionen förutsätter,

att vår interna lagstiftning anpassas till dessa konventioner. De innehåller

till övervägande del tvingande bestämmelser. Det huvudsakliga innehållet

i den nya lagen är därmed på förhand givet, och jag kan i den delen

i huvudsak inskränka mig till att hänvisa till den redogörelse för konventionsbestämmelserna

som jag har lämnat i det föregående. På vissa betydelsefulla

punkter har dock konventionerna lämnat åt de enskilda staterna

att bestämma den rättsliga regleringen. Jag vill här beröra dessa frågor något

närmare och i det sammanhanget också särskilt behandla frågan, om

den svenska lagen bör utsträckas till att gälla vissa atomolyckor eller atomskador

som inte omfattas av konventionerna.

Regleringen i sistnämnda hänseende är av viss betydelse för lagens innehåll

i övrigt och jag vill därför först beröra lagens tillämpning so

in r å d e.

Pariskonventionen syftar till en reglering av de skadeståndsfrågor som

har anknytning till atomenergiverksamheten i konventionsstaterna. Med

denna utgångspunkt har konventionsbestämmelserna utformats så, att de i

princip är tillämpliga på olycka som inträffar i atomanläggning i konventionsstat

eller under transport av atomsubstans till eller från sådan anläggning

eller som i annat fall inträffar utanför atomanläggning i konventionsstat

och orsakas av atomsubstans som härrör från sådan anläggning

("art. 3 och 4). Den angivna utgångspunkten har dock inte ansetts böra utan

vidare leda till att konventionen skall vara tillämplig, oavsett var olyckan

inträffar eller skadan uppkommer. I art. 2 har därför tagits upp bestämmelse

att konventionen inte är tillämplig på atomolycka som inträffar

eller atomskada som uppkommer i stat, vilken inte har tillträtt konventionen,

om annat inte har föreskrivits i anläggningsstatens lag. Av denna

bestämmelse följer, att konventionen utan vidare är tillämplig på skador

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968

som uppkommer i konventionsstat eller på eller över område som inte utgör

statligt territorium, under förutsättning att atomolyckan har inträffat i konventionsstat

eller på eller över sådant område som nyss nämnts.

Av konventionens jurisdiktionsbestämmelser och regler om tillämplig lag

följer att en konventionsstats interna lag blir tillämplig inte bara på olyckor

som inträffar inom den staten utan också i vissa fall på olyckor som inträffar

på eller över det fria havet. Vissa bestämmelser i den interna lagen

blir dessutom tillämpliga vid sådan olycka i annan konventionsstat för vilken

innehavare av anläggning inom den egna statens område är ansvarig

enligt konventionen. Även andra bestämmelser i den interna lagen kan bli

tillämpliga i ett sådant fall på grund av de internationellt-privaträttsliga

reglerna i annan konventionsstat. Med hänsyn till dessa förhållanden måste

den svenska lagens geografiska tillämpningsområde bestämmas så att det

täcker konventionens tillämpningsområde, sådant detta med tvingande verkan

har reglerats i art. 2. Konventionen ger emellertid som nämnts möjlighet

att utvidga den interna lagens tillämpningsområde. Det ger anledning

att också ta ställning till huruvida den svenska lagens tillämpningsområde

bör utsträckas till att omfatta atomolyckor och atomskador som inte direkt

omfattas av konventionen.

När det gäller olycka som inträffar i icke-konventionsstat innebär såväl

1962 års förslag som promemorieförslaget, att huvudregeln i art. 2 i konventionen

skall gälla, dvs. att lagen inte skall vara tillämplig. Remissinstanserna

har utan undantag biträtt detta förslag och jag är själv av samma

mening. Den föreslagna regleringen innebär visserligen, att om en olycka

i icke-konventionsstat orsakar skada här i landet eller skada som i övrigt

O

drabbar svensk medborgare eller svenskt intresse, anspråk på ersättning blir

att bedöma enligt allmänna skadeståndsregler. Det bör dock inte komma

i fråga att generellt utvidga lagens tillämpningsområde till olycka i ickekonventionsstat.

Inte heller bör införas en ordning som medför att anspråk

i anledning av en och samma olycka behandlas enligt olika regler, beroende

på var skadan har uppkommit eller vem som har lidit skadan. Att skador

uppkommer i Sverige i följd av atomolycka i icke-konventionsstat synes

dessutom föga sannolikt. Man kan nämligen räkna med att alla våra grannländer

tillträder konventionen.

Vad därefter beträffar atomskada som har uppkommit i icke-konventionsstat

i följd av atomolycka i Sverige är läget i viss mån ett annat. Som har

framhållits både i atomskadeutredningens slutbetänkande och i departementspromemorian

kan det ifrågasättas, om inte på detta område bör anses

gälla ett folkrättsligt grannelagsansvar, så att ersättning alltid utgår för skada

som uppkommer till följd av en olycka i Sverige, för vilken innehavare

av anläggning här i landet är ansvarig enligt svensk lag, oavsett var skadan

uppkommit. Förslaget att på denna grund göra den svenska lagen tillämplig

på skador av denna art bär lämnats utan erinran under remissbehandlingen.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968

och jag vill också för egen del biträda förslaget. Däremot synes sådana folkrättsliga

grannelagssynpunkter inte motivera att tillämpningsområdet utsträcks

till att omfatta också skador i icke-konventionsstat i följd av olycka

inom område som ej tillhör någon stat.

Enligt utredningsförslagen bör regeln, att ersättning enligt lagen skall utgå

för skada i icke-konventionsstat i följd av sadan atomolycka i Sverige

för vars skadeverkningar innehavare av här belägen atomanläggning svarar,

inte gälla obetingat i alla situationer. Om enligt rättsordningen i den

ifrågavarande staten ersättning i anledning av en där inträffad atomolycks

inte utgår för skada som uppkommer i Sverige, synes det skäligt att motsvarande

inskränkning görs i svensk lag. Ett annat fall, när enligt betänkandet

och promemorian ersättning inte bör utgå i Sverige för skada utomlands,

är att Sverige tidigare har erbjudit det land där skadan uppkommit

att sluta traktat om atomansvarighet, byggd på ömsesidighetsgrundsats,

men det främmande landet har avböjt erbjudandet.

Det kan vidare tänkas, att anspråk på ersättning för atomskada som har

uppkommit i en icke-konventionsstat med stöd av cuiparegeln riktas mot

innehavare av atomanläggning i Sverige eller mot annan här i landet i anledning

av en atomolycka som har inträffat i en icke-konventionsstat —

t. ex. under transport av atomsubstans till eller från anläggning i Sverige

och att ersättningsfrågan kommer upp till bedömande vid svensk domstol.

Även för sådana fall bör det enligt betänkandet och promemorian finnas

möjlighet att enligt reciprocitetsprincipen inskränka rätten att erhålla ersättning

i Sverige. Utredningsförslagen överensstämmer på denna punkt i

princip med den reglering som redan nu gäller enligt 15 § i 1960 års lag.

Förslagen har lämnats utan erinran av remissinstanserna, och jag vill också

ansluta mig till förslagen i denna del.

Pariskonventionens regler om transportolyckor gäller som nämnts bara

vid transporter till eller från atomanläggning i konventionsstat. Utanför

tillämpningsområdet faller bl. a. skada i följd av atomolycka under transport

mellan icke-konventionsstater eller mellan sadan stat och atomreaktor

i transportmedel även om skadan uppkommer i konventionsstat. Om inte i

nationell lag införs särskilda ansvarighetsregler för sådana fall, blir frågan

om skyldighet för avsändare, mottagare, transportör eller annan person att

ersätta skadan att bedöma enligt allmänna skadeståndsregler. Ersättning av

statsmedel utgår då också endast i den man statsmakterna fattar beslut

därom i det enskilda fallet. I departementspromemorian har tagits upp frågan,

om den svenska lagen bör innehålla särskilda bestämmelser för det

fall att det under transport mellan icke-konventionsstater inträffar en olycka

som ger upphov till skada i Sverige. I promemorian har intagits den ståndpunkten

att en sådan reglering i realiteten inte nämnvärt skulle stärka de

skadelidandes ställning och att det i flera hänseenden skulle erbjuda betydande

svårigheter att utforma och på lämpligt sätt avgränsa tillämpnings
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968

området för sådana bestämmelser. I promemorian har därför tanken på en

reglering även för dessa fall avvisats. Någon erinran mot detta ställningstagande

har inte framförts under remissbehandlingen.

Åtminstone så länge konventionerna inte har vunnit någon mera allmän

anslutning har detta problem en viss praktisk räckvidd. Från allmänhetens

synpunkt är det otillfredsställande att det här finns en lucka i ersättningssystemet.

Även om man kan anta att svenska domstolar i händelse av en

atomolycka i Sverige under en transit-transport av detta slag skulle vara

beredda att utan stöd av lag statuera objektivt ansvar, är frånvaron av ekonomiska

garantier för att ansvaret verkligen kan utkrävas en väsentlig brist.

Att de skadelidande för sin rätt att få ut ersättning av statsmedel för s. k.

sena skador eller i händelse av insolvens hos den som är civilrättsligt ansvarig

för skadorna blir helt beroende av statsmakternas beslut i varje

särskilt fall är också otillfredsställande. I flera andra hänseenden — t. ex.

när det gäller verkan av medvållande — innebär den nya lagen inom sitt

tillämpningsområde en för de skadelidande förmånlig reglering som de vid

en olycka av nu förevarande art inte skulle kunna dra fördel av.

Det framstår därför som ett starkt önskemål, att det nya ersättningssystemet

så långt det är möjligt görs tillämpligt också heräffande olyckor

under de berörda transitfallen. Enligt min mening är det inte heller omöjligt

att komma till rätta med de svårigheter av rätts- eller lagteknisk art

som i promemorian har anförts som avgörande skäl mot en lagreglering av

ersättningsfrågorna i dessa fall. Var och en som inom landet vill ta befattning

med nukleärt material — atombränsle eller radioaktiv produkt _ är

enligt atomenergilagen den 1 juni 1956 (nr 306) skyldig att inhämta tillstånd

därtill av Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer.

Transport av sådant material över svenskt territorium får följaktligen inte

ske utan att tillstånd till transporten har lämnats enligt atomenergilagen.

Det finns således möjligheter att knyta an en reglering av ersättningsansvaret

för olyckor under transporten till tillståndsgivningen. Det objektiva ansvaret

och försäkringsplikten kan åläggas innehavaren av tillståndet. Kontroll

av att försäkringsplikten fullgörs och av försäkringsvillkoren kan ske i

samband med tillståndsprövningen. Också övriga ansvarighetsregler_ om

undantag för vissa olyckor och skador, om verkan av skadelidandes medvållande,

om kanalisation och om regress samt preskriptionsreglerna och

jurisdiktionsbestämmelserna — kan göras tillämpliga i fråga om tillståndshavarens

ansvarighet. Eftersom det här är fråga om en verksamhet som är

underkastad tillståndsprövning får det anses rimligt att även reglerna om

statens garantiansvar inom ramen för anläggningsinnehavarens ansvarsbelopp

och om ersättning av statsmedel för s. k. sena skador blir tillämpliga.

När det gäller statens supplerande ansvarighet för katastrofskador,

kan tilläggskonventionens ersättningssystem inte bli tillämpligt. Däremot är

det natuiligt att staten träder in och utger katastrofskadeersättning enligt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968 49-

grunder som statsmakterna fastställer i varje särskilt fall enligt regler som

motsvarar bestämmelserna i 13 § tredje stycket i den provisoriska lagen.

Jag vill under hänvisning till det anförda förorda, att i lagen tas upp

bestämmelse av innebörd, att atomskada i följd av atomolycka i Sverige

under annan transport av atomsubstans än sådan som sker till eller från

atomanläggning i konventionsstat men för vilken getts tillstånd enligt

atomenergilagen skall ersättas av innehavaren av tillståndet samt att i sådant

fall lagens bestämmelser om innehavare av atomanläggning i Sverige

skall gälla beträffande innehavaren av tillståndet. Bestämmelsen kan

lämpligen tas upp i anslutning till reglerna om ansvarighet för olyckor

under transport från icke-konventionsstat eller atomreaktor i transportmedel

till anläggning i konventionsstat.

Det återstår alt behandla sådana atomolyckor som orsakar skada i Sverige

men som inte omfattas av Pariskonventionen och inte heller inträffar

under sådan transit-transport som nyss berörts. Det gäller atomolycka i

Sverige eller utanför svenskt område, orsakad av atomsubstans som inte

härrör från eller har sänts till atomanläggning i konventionsstat och inte

heller transporteras över svenskt område med tillstånd enligt atomenergilagen.

Det torde inte vara möjligt att göra atomansvarighetslagens speciella

regler om försäkringsplikt, kanalisering och statsansvar tillämpliga för sådana

fall. Med hänsyn till fallens undantagskaraktär synes det mig inte

heller nödvändigt att så sker. Härvid förutsätter jag dock att om en olycka

av denna art inträffar och frågor om ersättningsskyldighet för innehavare

av atomanläggning i icke-konventionsstat kommer upp inför svensk domstol

principen om objektivt ansvar för anläggningsinnehavare kan vinna

tillämpning utan stöd av lag.

Tilläggskonventionen s karaktär av komplement till Pariskonventionen

innebär, att dess tillämpningsområde inte i något avseende går utöver tilllämpningsområdet

för Pariskonventionen. Däremot är dess tillämpningsområde

i vissa hänseenden mera inskränkt. Bestämmelserna härom är

tvingande och någon möjlighet att genom nationell lagstiftning utvidga tilllämpningsområdet

finns inte. De på tilläggskonventionen grundade reglerna

i den svenska lagen måste följaktligen få ett tillämpningsområde som överensstämmer

helt med tilläggskonventionen.

För sådana olyckor som inte omfattas av tilläggskonventionen bör de nu

gällande reglerna i den provisoriska lagen om ersättning av statsmedel efter

diskretionär prövning i det enskilda fallet behållas.

I detta sammanhang vill jag slutligen beröra frågan om lagens tillämplighet

på atomanläggningar som utnyttjas för annat än fredliga ändamål.

I inledningen till Pariskonventionen uttalar de fördragsslutande staterna sin

önskan att tillförsäkra dem som tillfogas skada genom nukleära olyckor

skälig och rättvis ersättning »samtidigt med att nödvändiga åtgärder vidtas

för att icke utvecklingen av produktion och användning av atomenergi

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968

för fredliga ändamål skall hindras». I övrigt innehåller varken konventionen

eller dess motiv någon bestämmelse eller något uttalande om huruvida

konventionen är tillämplig på atomanläggning som utnyttjas för militära

ändamål. Frågan diskuterades ingående under förarbetena till tillläggskonventionen

men meningarna var delade. Då det saknas säkra hållpunkter

i Pariskonventionens text eller förarbeten får denna fråga anses

stå öppen. Konventionen torde under dessa förhållanden inte utgöra hinder

för en konventionsstat att genom nationell lagstiftning göra konventionens

ersättningssystem tillämpligt också på olyckor som inträffar i anläggning

för militära ändamål eller under transport av atomsubstans till eller från

sådan anläggning.

Tilläggskonventionen är enligt uttrycklig föreskrift i art. 2. a. i. tillämplig

endast beträffande atomolycka för vilken innehavare av en för fredliga

ändamål utnyttjad atomanläggning är ansvarig. Varje konventionsstat skall

enligt art. 13 i tilläggskonventionen tillse, att alla atomanläggningar inom

dess område som används för fredligt ändamål och faller in under den

definition av atomanläggning som Pariskonventionen innehåller blir upptagna

på en lista som förvaras av den belgiska regeringen. Denna lista utgör

exklusivt bevismedel när det gäller att avgöra om en anläggning omfattas

av tilläggskonventionen. Enligt ett till tilläggskonventionen fogat bihang

förklarar dock konventionsstaterna att de för skada i följd av olycka, som

inte omfattas av tilläggskonventionen uteslutande av det skälet att den

ifrågavarande anläggningen på grund av ändamålet med dess nyttjande inte

är upptagen på listan, skall tillhandahålla ersättning utan åtskillnad mellan

medborgare i stater som är bundna av tilläggskonventionen och inte begränsa

ersättningen till lägre belopp än 120 milj. betalningsenheter. Vidare

skall konventionsstaterna enligt bihanget sträva efter att göra reglerna

om ersättning till personer, som lider skada i följd av sådan olycka,

så likartade som möjligt med de regler som gäller beträffande olyckor i

förbindelse med sådana anläggningar som omfattas av tilläggskonventionen.

Frågan huruvida den svenska lagen bör vara tillämplig på olyckor av nu

ifrågavarande slag saknar praktisk betydelse när det gäller ansvarighet för

innehavare av anläggning i Sverige, eftersom atomenergin hos oss utnyttjas

uteslutande för fredliga ändamål. Den får emellertid betydelse i fråga om

olycka som kan inträffa i Sverige under transport till eller från sådan atomanläggning

i annan konventionsstat som utnyttjas för militära ändamål.

Det erbjuder uppenbara fördelar att lagens ansvarighetsbestämmelser blir

tillämpliga i sådana fall, särskilt reglerna om objektivt ansvar och om kanalisation

av ansvarigheten till anläggningsinnehavaren. Det är visserligen

möjligt att anläggningsstaten i ett givet fall gör gällande, att olyckan inte

omfattas av Pariskonventionen på den grund att anläggningen inte utnyttjas

för fredligt ändamål. Detta kan leda till komplikationer i fråga om försäkringsplikten

och framför allt i fråga om möjligheterna för svensk dom
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968

51

stol att utöva jurisdiktion eller, om så kan ske, för den som har fått en

dom mot anläggningsinnehavaren på ersättning för atomskada att få domen

verkställd i anläggningsstaten. Problem av den arten uppkommer

emellertid även om lagen inte görs tillämplig och ersättningsfrågan således

skall avgöras enligt allmänna skadeståndsregler. Under dessa förhållanden

anser jag att atomanläggningar som utnyttjas för annat än fredliga

ändamål inte bör uteslutas från lagens tillämpningsområde. Någon uttrycklig

bestämmelse om att lagen gäller beträffande sådana atomanläggningar

torde inte behövas. Det till tilläggskonventionen fogade bihanget synes inte

medföra några särskilda förpliktelser för Sverige när det gäller den nu

ifrågavarande lagens utformning.

Pariskonventionen överlämnar åt anläggningsstaten att inom vissa gränser

bestämma storleken av det ansvarsbelopp med vilket innehavaren

av atomanläggning skall svara. Detta belopp utgör enligt konventionen

15 milj. betalningsenheter för varje atomolycka. Det står emellertid anläggningsstaten

fritt att med hänsyn bl. a. till försäkringsmöjligheterna bestämma

högre eller lägre gräns för ansvarigheten, dock lägst 5 milj. betalningsenheter.

I 1960 års atomansvarighetslag är ansvarigheten begränsad

till 25 milj. kr., vilket ungefärligen motsvarar sistnämnda minimibelopp.

Ett högre ansvarsbelopp diskuterades emellertid under förarbetena till lagen.

Med hänsyn bl. a. till den svenska — och nordiska — försäkringsmarknadens

begränsade resurser ansågs det då inte lämpligt att fastställa ett högre

belopp. Frågan om en höjning av beloppet i en blivande definitiv lagstiftning

lämnades öppen i avvaktan bl. a. på resultatet av fortsatta nordiska

överläggningar och de ytterligare erfarenheter som kunde vinnas under den

närmaste framtiden.

Från dansk och norsk sida hävdades under det samarbete som föregick

1962 års förslag, att ansvarsbeloppet borde sättas högre än Pariskonventionens

minimum. Som skäl för denna ståndpunkt anfördes, att man önskade

ge de skadelidande så gott skydd som möjligt genom försäkring och

att man ville begränsa statens engagemang. I 1962 års nu gällande danska

lag om atomanläggningar är ansvarsbeloppet också bestämt till 70 milj.

danska kronor, vilket motsvarar ungefär 10 milj. betalningsenheter. Under

de fortsatta nordiska överläggningar som har föregått utarbetandet av departementspromemorian

har framkommit att man i Danmark vill behålla

denna gräns och att man också på norsk sida förordar ett ansvarsbelopp av

denna storlek.

Både atomskadeutredningens förslag år 1962 och promemorieförslaget

innebär att gränsen för anläggningsinnehavarens ansvarighet höjs till 50

milj. kr., vilket belopp ungefärligen motsvarar 10 milj. betalningsenheter.

Förslaget om en sådan höjning har lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser.

I några remissyttranden har dock det föreslagna beloppet ansetts

för högt. Det har därvid framhållits att en höjning inte är motiverad av

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968

hänsyn till de skadelidande, om bestämmelser införs angående supplerande

statsansvar.

Det är visserligen riktigt att en höjning av ansvarsbeloppet ter sig mindre

angelägen från de skadelidandes synpunkt i samma mån som regler om

statligt katastrofansvar införs. För vissa fall blir det dock av betydelse för

de skadelidande hur högt ansvarsbeloppet är. Det gäller sådana skador för

vilka innehavare av atomanläggning i Sverige är ansvarig men på vilka tillläggskonventionens

bestämmelser om statsansvar inte är tillämpliga. Hit

hör t. ex. skador som genom olycka i Sverige uppkommer i icke-konventionsstat

eller som uppkommer i en stat som tillträtt Paris- men inte tillläggskonventionen.

Vidare följer av tilläggskonventionen att om innehavaren

av en atomanläggning i Sverige är ansvarig för en olycka, som i samband

med transport har uppkommit på internationellt område, i viss utsträckning

endast medborgare i stat som liar tillträtt tilläggskonventionen

är berättigade till ersättning av statsmedel. I dessa och vissa andra fall kommer

enligt vad jag föreslår och i likhet med vad som gäller f. n. inte heller att

utgå någon ersättning av statsmedel efter diskretionär prövning i det enskilda

fallet. Ansvarsbeloppets storlek blir således av avgörande betydelse för de

skadelidandes möjligheter att få full kompensation.

Det är givetvis ett starkt önskemål att de nordiska ländernas lagstiftning

på detta område innehåller enhetliga regler. Den nordiska försäkringsmarknaden

torde också numera ha tillräcklig kapacitet för att kunna täcka ansvarsbelopp

som väsentligt överstiger 25 milj. kr. Eftersom risken för katastrofskador

är ringa torde vidare en höjning för vår del av ansvarsbeloppet

från 25 till 50 milj. kr. inte medföra en sådan ökning av försäkringskostnaderna

att atomindustrin därigenom hämmas i sin utveckling.

Det kan visserligen hävdas, att staten av samma skäl utan större betänkligheter

från statsfinansiella synpunkter bör kunna som hittills ta på sig ansvaret

för skador över 25 milj. kr. Det synes emellertid befogat att ansvaret

i första hand bärs av atomindustrin och att statens supplerande ansvar begränsas

till den del av ersättningarna vid katastrofolyckor som atomindustrin

från företagsekonomiska synpunkter inte rimligen bör belastas med.

På grund av det anförda ansluter jag mig till det förslag som har upptagits

både i atomskadeutredningens slutbetänkande och i departementspromemorian

och enligt vilket som huvudregel i lagen föreskrivs ett ansvarsbelopp

för innehavare av atomanläggning i Sverige om 50 milj. kr., motsvarande

ca 10 milj. betalningsenheter.

Både 1962 års förslag och promemorieförslaget ger möjlighet att göra

undantag från denna regel för sådana mindre atomanläggningar och anläggningar

av visst slag samt transporter av atomsubstans som är förbundna

med endast begränsade olycksrisker. Enligt förslagen skall Kungl. Maj :t

eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer kunna med hänsyn till anläggningens

storlek eller art eller omständigheterna i övrigt fastställa ett

s. 53 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1988 53

lägre ansvarsbelopp, dock lägst 25 milj. kr., motsvarande 5 milj. betalningsenheter.

De skäl som har föranlett dessa förslag gäller uppenbarligen alltjämt.

Frågan kompliceras emellertid i viss mån av att jag för egen del förordar

en annan lösning än den som föreslagits av atomskadeutredningen och i departementspromemorian

när det gäller frågan om ersättning vid transportolyckor

för atomskada på transportmedlet. Enligt Pariskonventionen skall

ersättning för sådan skada utgå endast om föreskrift därom har meddelats

i anläggningsstatens lag. Sådan föreskrift måste dock förknippas med villkor

att om de skador som har tillfogats övriga skadelidande uppgår till eller

överstiger 5 milj. betalningsenheter minst detta belopp skall stå till dessa

skadelidandes förfogande. En eventuellt nödvändig nedsättning av skadestånden

skall således i första hand gå ut över den som är berättigad till

ersättning för skada på transportmedlet. Både i atomskadeutredningens betänkande

och i departementspromemorian utgår man från att den svenska

lagen i fråga om ansvarighet för innehavare av atomanläggning i Sverige

skall följa huvudregeln i konventionen på denna punkt, dvs. att ersättning

för skada på transportmedlet inte skall omfattas av ansvarigheten enligt

lagen. De övriga nordiska kommittéerna hade vid tiden för promemorians

publicering intagit samma ståndpunkt.

Enligt min mening bör dock skada på transportmedlet vid transportolyckor

enligt den svenska lagen i princip omfattas av anläggningsinnehavarens

ansvarighet. Jag återkommer närmare till denna fråga i det följande.

Med en sådan reglering kan det synas oförenligt att i lagen öppna möjlighet

att för vissa anläggningar eller vissa transporter föreskriva så lågt

ansvarsbelopp som 25 milj. kr., motsvarande 5 milj. betalningsenheter. Om

en olycka inträffar under en transport för vilken enligt särskilt förordnande

sådant nedsatt ansvarsbelopp gäller och andra skador än sådana som tillfogats

transportmedlet uppgår till eller överstiger 25 milj. kr., kan nämligen

någon ersättning inte utgå för skadorna på transportmedlet. Detta har

föranlett, att man under de nordiska departementsöverläggningarna har

ifrågasatt, att den föreslagna bestämmelsen om möjlighet att nedsätta ansvarsbeloppet

för vissa anläggningar eller transporter inte kan eller i varje

fall inte bör upprätthållas.

Under remissbehandlingen av departementspromemorian har några remissinstanser

särskilt understrukit betydelsen av att det finns en möjlighet

att för vissa anläggningar och transporter sätta ned ansvarsbeloppet under

det föreslagna beloppet 50 milj. kr. Intresset av att kunna anpassa ansvarsbeloppet

och därmed försäkringskostnaderna till en rimlig nivå, när det gäller

mindre anläggningar eller anläggningar som på grund av verksamhetens

art erbjuder ringa risker eller i fråga om transporter som anses medföra

obetydliga olycksrisker, bör också enligt min mening tillgodoses. Den omständigheten

att enligt vad jag nyss förordat skada på transportmedlet skall

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968

omfattas av anläggningsinnehavarens ansvarighet — med de konsekvenser

för den som lider sådan skada som detta kan medföra på grund av den särskilda

prioritetsregeln i konventionen — behöver enligt min mening inte

hindra att en sådan nedsättning sker i vissa fall. Det är nämligen mycket

osannolikt att skadorna i följd av en transportolycka blir så omfattande

att ersättning för skada på transportmedlet över huvud inte kan utgå, därför

att övriga skadelidande skall äga företräde intill ett belopp av 25 milj.

kr. Vidare kommer i det övervägande antalet fall ersättning för skadorna

på transportmedlet att utgå av statsmedel enligt tilläggskonventionen, utan

att statens totala ersättningsskyldighet ökas i förhållande till vad som skulle

ha blivit fallet om prioritetsregeln till förmån för övriga skadelidande inte

hade gällt.

Jag vill under hänvisning till det anförda ansluta mig till atomskadeutredningens

förslag och promemorieförslaget på denna punkt och förordar således

en regel om möjlighet för Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl.

Maj:t bestämmer att nedsätta ansvarsbeloppet till lägst 25 milj. la-, för

mindre anläggningar eller anläggningar eller transporter som erbjuder obetydliga

risker.

Ett par andra frågor som jag vill beröra i detta sammanhang rör genomförandet

av tilläggskonventionens ersättningssystem.

Detta kan enligt tilläggskonventionen genomföras på två olika sätt. Det ena

innebär i huvudsak att anläggningsinnehavaren görs civilrättsligt ansvarig

för hela det belopp som kan utgå i ersättning i anledning av en atomolycka

eller 120 milj. betalningsenheter. Det ankommer då på vederbörande stat att

tillse att ansvarigheten är täckt av försäkring inom första steget och av statlig

garanti inom andra och tredje stegen. Det andra alternativet innebär, att

anläggningsinnehavarens ansvarighet är begränsad till lägst 5 milj. betalningsenheter

och att ersättningsbeloppen av statsmedel inom andra och tredje

stegen garanteras de skadelidande i annan form genom anläggningsstatens

försorg.

I departementspromemorian förordas, att Sverige genomför ersättningssystemet

enligt det sistnämnda alternativet. Anläggningsinnehavaren bör

nämligen enligt promemorian inte åläggas ansvarighet för belopp som han

inte kan förpliktas att betala och för vilka han inte är skyldig att hålla

försäkring. Vidare påpekas, att en reglering som innebär begränsning av innehavarens

ansvarighet till ersättningsbeloppen inom första steget och rätt

för de skadelidande att få ut överskjutande belopp direkt av statsmedel

stämmer bäst överens med det system som har inrättats genom den provisoriska

lagen.

Remissinstanserna har biträtt promemorieförslaget i denna del. Vid de

nordiska departementsöverläggningarna har också enighet rått om att det

alternativ som förordats i promemorian bör väljas. Jag ansluter mig för

egen del till detta förslag, vilket bäst svarar mot den reella innebörden av

tilläggskonventionen.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968

När det gäller statsansvaret föreskriver tilläggskonventionen skyldighet

för jurisdiktionsstaten att förskottera de ersättningar inom andra steget

som anläggningsstaten har att slutligen betala. Motsvarande skyldighet

föreligger däremot inte i fråga om de ersättningsbelopp som skall utgå inom

tredje steget. I departementspromemorian har dock föreslagits att staten

för de fall att jurisdiktion tillkommer svenska domstolar skall i förhållande

till de skadelidande ta på sig sådan skyldighet också i fråga om ersättningarna

inom tredje steget. Förslaget motiveras främst av hänsyn till de

skadelidandes intresse av en snabb och effektiv skadereglering. Det har

lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Man tänker sig samma

lösning också i de övriga nordiska länderna. Jag finner för egen del inte

anledning frångå förslaget.

Rörande departementschefens anförande i vad avsåg de särskilda bestämmelserna

i lagförslagen får utskottet hänvisa till propositionen s. 71—184.

LAGRÅDET

Lagrådet gjorde med anledning av lagförslagen vissa uttalanden, vilka i

allt väsentligt godtagits av departementschefen. Utskottet får härutinnan

hänvisa till propositionen s. 317—326.

UTSKOTTET

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj :ts förslag

och får därför hemställa,

att förevarande proposition, nr 25, måtte av riksdagen

bifallas.

Stockholm den 22 februari 1968

På första lagutskottets vägnar:

ERIK SVEDBERG

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Erik Svedberg (s), Hjorth (s), Arvidson

(h), Ernulf (fp), fru Lilly Ohlsson (s), herrar Lidgard (h) och Nils

Nilsson (ep);

från andra kammaren: fru Johansson (s), herr Ekström i Björkvik

(s), fru Kristensson (h), fröken Bergegren (s), herrar Keijer (fp), Dockered

(ep) och Jönsson i Malmö (s).

KUNGL BOKTR. STHLM 1968 680030

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1968:77 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 juni 1965 a1 i texten