Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner angående förfarandet vid bodelning i anledning av hemoch äktenskapsskillnad.

1968-04-02 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1968:22, Utlåtande i anledning av motioner angående förfarandet vid bodelning i anledning av hemoch äktenskapsskillnad.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1968

1

Nr 22

Utlåtande i anledning av motioner angående förfarandet vid bodelning

i anledning av hem- och äktenskapsskillnad.

I de likalydande motionerna I: 400 av fröken Mattson och herr Björk och

II: i99 av herrar Hugosson och Bergman hemställes, »att riksdagen måtte

besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära prövning av förfarandet vid

tvångsskifte i anledning av hem- eller äktenskapsskillnad i enlighet med

vad i motionen anförts».

Motionerna har remissbehandlats.

Inledning

Bodelning är den förrättning, varigenom efter giftorättsgemenskapens

upphörande makarnas giftorättsandelar bestämmes. Vid bodelningen skall

vad som är stadgat om arvskiftes form, förordnande av särskild skiftesman

samt dennes eller boutredningsmans befattning med skifte äga motsvarande

tillämpning. Detta innebär följande. Vid bodelningen skall en skriftlig

handling upprättas och underskrivas av makarna med vittnen. Om makarna

inte kan enas om hur bodelningen skall genomföras, kan vardera maken

begära hos rätten att skiftesman förordnas. Skiftesmannen skall själv bestämma

om bodelningen, om enighet inte kan uppnås mellan makarna.

Han skall upprätta en handling över bodelningen och denna skall ofördröjligen

delges makarna. Make som är missnöjd med den av skiftesmannen

verkställda bodelningen kan klandra den genom att väcka talan mot andra

maken inom tre månader efter delgivningen av bodelningshandlingen. Eljest

vinner bodelningen laga kraft.

Bodelningen är i Sverige — liksom i Finland — sålunda i första hand en

privat förrättning. I Danmark och Norge däremot förutsättes i åtskilliga

fall att bodelningsförrättningen försiggår under medverkan av offentlig

myndighet, skiftesrätten.

I förevarande motioner föreslås som närmare framgår av redogörelsen

nedan en övergång till det dansk-norska systemet. Denna fråga har tidigare

diskuterats vid flera tillfällen, bl. a. av lagberedningen i 1932 års förslag

till lag om boutredning och arvskifte (SOU 1932: 16). Beredningen anförde

bl. a. följande.

Anförtror man, såsom i Danmark och Norge, boutredningen åt offentlig

myndighet, blir tydligen på bästa sätt sörjt för att allt går riktigt till och

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 1 avd. Nr 22

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1968

att icke någon intressent obehörigen gynnas på de övrigas bekostnad. För

borgenärernas rätt är denna ordning i hög grad betryggande, och mindre

erfarna delägare riskera ej att få stå tillbaka för dem, som bättre förstå att

tillvarataga sina intressen. Ett genomförande av det dansk-norska systemet

här i Sverige skulle emellertid förutsätta omfattande organisatoriska nybildningar.

Våra underrätter kunna icke vare sig i sin nuvarande gestalt

eller efter den tilltänkta rättegångsreformens genomförande anses lämpade

att handhava de uppgifter av övervägande administrativ och ekonomisk

natur, varom här är fråga. Några andra för uppgiften väl lämpade samhällsorgan

äga vi ej heller. Enligt beredningens mening skulle det också alltför

mycket strida mot vårt folks vanor och åskådningssätt att härutinnan följa

grannländernas exempel. I vårt land är befolkningen av ålder van att i

frågor av denna art reda sig själv, och tanken att såsom regel lägga boutredningen

i händerna på domstol eller annan offentlig myndighet skulle säkerligen

ej mötas med förståelse. Icke utan fog kunde det befaras, att en sådan

ordning komme att lida av bristande smidighet och bleve alltför kostsam.

De gynnsamma erfarenheter, som i grannländerna vunnits särskilt såvitt

angår avvecklingen av smärre dödsbon, kunna ej anföras såsom ett avgörande

argument. Frånsett vissa olikheter i folklynnet, som äro av betydelse

för såväl myndigheternas som allmänhetens inställning till en dylik ordning,

saknas hos oss den fasta tradition, som i Danmark och Norge bär

upp detta institut och som i våra dagar svårligen skulle kunna skapas. Det

är nämligen att märka, att uppgiftens behöriga handliavande stundom förutsätter

ingripanden från myndighetens sida, vilka kunna kännas ganska besvärande.

Då det är uteslutet att kostnaderna för en organisation, som avser

förmögenhetsförvaltning, skulle få stanna på det allmänna, måste de i en

eller annan form läggas på intressenterna, vilket naturligtvis skulle öka

allmänhetens betänkligheter emot den nya ordningen. Helt visst bleve det

nödvändigt att åtminstone i mycket stor utsträckning medgiva delägarna

valfrihet mellan privat och offentlig boutredning, och det kunde befaras,

att den förra formen valdes i sådan omfattning, att det nya institutet därigenom

undergrävdes.

Beredningen anser sig följaktligen ej böra föreslå en så genomgripande

och kostsam nydaning, som bleve erforderlig, om man ville följa det dansknorska

exemplet.

En viss ändring av lagstiftningen om bodelning föreslås av familjerättskommittén

(SOU 1964: 35) så till vida att enligt kommittén domstol i äktenskapsmål

bör utan stämning kunna uppta frågor om grunderna för bodelning,

när det finnes lämpligt. Kommittén anser det nämligen vara värdefullt

att prejudicerande spörsmål kan prövas för sig utan att ett förfarande

hos skiftesman först skall krävas, t. ex. när det redan från början står

klart att särskild utredning kräves med vittnesförhör som inte kan ske

inför skiftesman.

Motionerna

Till stöd för yrkandet anför motionärerna bl. a. följande.

Många parter har fri rättegång i familjemål och har ej förmåga att betala

arvode till bodelningsförrättare och eventuellt juridiskt biträde vid

bodelningsförhandlingarna trots att deras rätt eljest skulle komma att

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1968

eftersättas. Det arvode en bodelningsförrättare i exempelvis Göteborg betingar

sig i dag vid en bodelning av enklare slag ligger omkring 500 kronor,

dvs. 250 kronor av vardera parten. Skifteskostnaderna är emellertid oftast

väsentligt högre. Härtill kommer eventuellt arvode till biträde vid förhandling.

Under de senaste åren har det visat sig allt svårare att rekrytera lämpliga

bodelningsförrättare i de fall bodelningen gällt familjer med små tillgångar.

Det har därför blivit allt vanligare att nämndemän, polismän,

socialassistenter etc. förordnats som bodelningsförrättare av mindre domstolar

i dylika fall. Detta har visat sig mindre lämpligt då tvisterna, även

om de gäller bon med relativt små tillgångar, ofta är juridiskt komplicerade.

Reformerna på äktenskapsrättens område sker i nordiskt samarbete.

När det gäller bestämmelserna om själva förfarandet vid bodelning råder en

viktig skillnad mellan den danska och norska ordningen å ena sidan samt

den svenska och finska å den andra sidan. De danska och norska reglerna

förutsätter nämligen att bodelningsförrättningen i åtskilliga fall

försiggår under medverkan av offentlig myndighet, skifteretten.

Enligt motionärernas förmenande skulle det vara i hög grad önskvärt att

ett system liknande det danska och norska infördes i Sverige vid tvångsskifte

i anledning av hem- och äktenskapsskillnad. Den mindre bemedlade

bör i samband härmed beredas möjlighet att inför skiftesrätt erhålla fri

rättegång med biträde. Samtidigt som den mindre bemedlades rätt härigenom

tillgodoses på ett tillfredsställande sätt blir det väl sörjt för att bodelningsförfarandet

kommer att handläggas av juridiskt kompetent person.

Remissyttranden

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat

yttranden över motionerna från justitiekanslern, hovrätten över Skåne

och Blekinge samt hovrätten för Västra Sverige. Föreningen Sveriges häradshövdingar

och stadsdomare, Sveriges advokatsamfund samt Stockholms

stads rättshjälpsanstalt har berelts tillfälle att yttra sig över motionerna.

Rättshjälpsanstalten anser liksom motionärerna att bodelningsförfarande

inför skiftesrätt skulle kunna innebära en lösning av förevarande problem.

En annan lösning är enligt anstalten att i lagen om fri rättegång införa

bestämmelser om ersättning av allmänna medel åt skiftesmän. Även övriga

remissinstanser, vilka ställer sig avvisande till tanken på ett system med

SKiftesrätter, diskuterar fragans lösning genom ändring av ersättningssystemet.

Justitiekanslern anför följande:

Uppenbarligen utgör rättssäkerhetssynpunkter grunden till motionärernas

framställning. Huruvida de olägenheter, som enligt motionärernas mening

är förenade med systemet med bodelningsförrättare, kan anses allmänt

förekommande synes tveksamt. För Stockholms del går rönen av systemet

snarare i motsatt riktning. Till belysning härav vill jag återge följande uppgifter

som jag inhämtat i saken från Stockholms rådhusrätt.

Erfarenheterna vid rådhusrätten är inte desamma som de motionärerna

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1968

anfört i fråga om rekryteringen av bodelningsförrättare. I Stockholm synes

systemet med bouppteckning och bodelning, som förrättas av personer utom

rätta, fungera i stort sett bra. Detta kan bl. a. utläsas av antalet mål angående

klander av sådana förrättningar. Antalet var 1963 20, 1964 16, 1965 28,

1966 28 och 1967 20, vilket måste betraktas som synnerligen ringa i förhållande

till stadens storlek. I de allra flesta målen har bodelningen klandrats,

ej för att den skötts dåligt utan för att makarna varit oense om vem

av dem som skulle ha makarnas lägenhet. På de fyra familjerättsavdelningarna

har aldrig förelegat besvär med att anskaffa personer som vill

åtaga sig uppdraget att förrätta bouppteckning och bodelning. Listor finns

över villiga advokater som anmält sig, och den som så vill kan uppsöka

rättshj älpsanstalten. Man har ej heller intryck av att det skulle vara särskilt

dyra förrättningar och man vet, att i en del tall, där det inte funnits några

tillgångar att tala om, har förrättningsmannen inte tagit något arvode.

Självfallet är uppgifterna från Stockholms rådhusrätt icke representativa

för riket i dess helhet och de kan därför icke tagas till intäkt för att förhållandena

överlag är likartade. Å andra sidan hänför sig uppgifterna till den

största underrätten i landet och torde i betraktande därav böra tillmätas

en viss betydelse i detta sammanhang.

I de fall där makarna har endast smärre tillgångar torde förhållandena

vid bodelningen i allmänhet vara ganska okomplicerade. En förrättning

torde därför icke behöva bli alltför kostsam eller kräva att förrättningsmannen

är jurist. Å andra sidan är det givetvis icke uteslutet att det även

för mindre bemedlade parter kan föreligga ett behov av att kunna anlita

juridiskt skolade bodelningsförrättare. Det kan dock ifrågasättas om icke ett

sådant behov kan tillgodoses inom ramen för nu gällande ordning, exempelvis

genom att rättshjälpsanstalterna anlitas i större utsträckning än som

nu sker eller genom att allmänna medel anvisas som möjliggör att, där sådana

anstalter saknas, privatpraktiserande advokat kan anlitas för uppgiften

utan kostnad för part. Det må också framhållas, att part vid klander

av skifte kan erhålla fri rättegång i målet.

Härutöver må endast anföras att införande av ett system liknande det

danska eller norska skulle innebära en avsevärd belastning för domstolarna

och alt tendensen under senare tid varit att i görligaste mån minska domstolarnas

befattning med ärenden av ej direkt tvistig karaktär. Därtill

kommer att en förändring i den föreslagna riktningen sannolikt skulle

medföra en icke oväsentlig kostnadsökning för statsverket.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför:

Motionärerna anser det vara i hög grad önskvärt att i Sverige införes

ett system för bodelning liknande det danska och norska, enligt vilket bodelning

i åtskilliga fall försiggår under medverkan av offentlig myndighet,

skifteretten. Två skäl åberopas, det ena att det därigenom blir väl sörjt

för att bodelning kommer att handläggas av juridiskt kompetent person

och det andra att den mindre bemedlade kan inför skiftesrätt få fri rättegång

med biträde.

Det förra av dessa skäl ger anledning erinra om att skillnaden på denna

punkt mellan dansk och norsk rätt å ena sidan och svensk rätt a andra

sidan uppmärksammades vid giftermalsbalkens tillkomst utan att da ge

anledning till några överväganden att frångå det hos oss rådande systemet

(lagberedningens förslag till giftermålsbalk in. m. sid. 364). Mera ingående

behandlades frågan i lagberedningens förslag till lag om boutredning och

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1968 5

arvskifte m. m. (SOU 1932:16 sid. 67—72, 78—83). De synpunkter som

anfördes vid detta senare tillfälle är av betydelse i detta sammanhang,

eftersom bodelningens form i stort sett måste vara densamma, oavsett om

boet upplöses på grund av makes död eller på grund av skillnad i båda

makarnas livstid. Lagberedningen lämnade en utförlig redogörelse för främmande

rätt och framhöll att de hos oss gällande reglerna framför allt beträffande

boutredningens handhavande var oklara, ofullständiga och i sak

otillfredsställande. Skilda vägar för reformarbetet diskuterades i belysning

av de lärdomar som kunde hämtas från främmande rättssystem. Lagbeiedningen

framhöll att, om man såsom i Danmark och Norge anförtror boutredningen

åt offentlig myndighet, det tydligen blir på bästa sätt sörjt

för att allt går riktigt till och att icke någon intressent obehörigen gynnas

på de övrigas bekostnad. För borgenärernas rätt är denna oidning i hög

grad betryggande, och mindre erfarna delägare riskerar ej att få stå tillbaka

för den som bättre förstår att tillvarataga sina intressen. Lagberedningen

ansåg emellertid att ett genomförande av det dansk-norska systemet

här" i Sverige skulle förutsätta omfattande organisatoriska nybildningar

och afl det även alltför mycket skulle strida mot vårt folks vanor och

åskådningssätt. Icke utan fog kunde det befaras att en sådan ordning

komme att lida av bristande smidighet och bleve alltför kostsam. Lagberedningen

ansåg sig icke böra föreslå en så genomgripande och kostsam nyordning.

I stället valdes andra utvägar att komma till rätta med rådande missförhållanden,

i huvudsak införandet av möjligheten att överlämna boutredningen

till en av domstol utsedd boutredningsman. I anslutning därtill

upptogs även regler om att domstol på begäran av delägare kunde förordna

skiftesman att förrätta arvskifte. Samma regler gjordes tillämpliga för det

fall då bodelning skulle förrättas, vare sig på grund av makes död eller i

anledning av boskillnad, äktenskaps återgång, hemskillnad efter äktenskapsskillnad

(13 kap. giftermålsbalken).

Hovrätten anser att de överväganden som sålunda förekom vid tillkomsten

av giftermålsbalken och lagen om boutredning och arvskifte, och särskilt

de skäl som lagberedningen vid det senare tillfället anförde mot en övergång

till det dansk-norska systemet, alltjämt är giltiga. Det finns i vårt

land icke någon tradition för att en bodelning skulle direkt handhavas av

domstolen. Det har knappast varit vanligt att ens därtill anlita advokat,

annat än då boet omfattat större förmögenhet, affärsrörelse eller dylikt.

I stor omfattning har sedan gammalt bouppteckningar, boutredningar, bodelningar

och arvskiften handhafts av nämndemän, polismän, banktjänstemän

och andra »pappersdragare» som ofta har saknat juridisk utbildning

men likväl förvärvat stor praktisk erfarenhet. På senare tid har det blivit

alltmer vanligt att banker och sparbanker tillhandagår allmänheten med

dylika ärenden genom sina notariatavdelningar. 1 viss omfattning har

också numera den fria rättshjälpen på allmän bekostnad vidgat möjligheterna

att få biträde av advokat. Domstolens roll begränsar sig till att

i tämligen sällsynta fall handlägga mål föranledda av att en delägare icke

nöjer sig med den förrättade bodelningen och därför väcker talan mot de

övriga. Fördelarna med det system som vi har hos oss är enligt hovrättens

mening att det ger goda möjligheter att anpassa åtgärdernas omfattning

till vad saken kan vara värd och att det därför på det hela taget ställer sig

billigt. Det nödgar inte delägarna att vidtaga onödigt dyrbara åtgärder för

utredning och delning av boet. Om de blott är överens kan de ordna sina

förhållanden utan större omgång och till en ringa kostnad. Det nuvarande

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1968

systemet motsvarar i allt väsentligt behovet, och hovrätten kan sålunda icke

finna att en övergång till det dansk-norska systemet är behövligt för att

vinna eu mera kompetent handläggning av bodelningar.

t fråga om kostnaderna bör observeras att i Danmark och Norge utgår

särskilda avgifter för skifterettens behandling av ärendena, och'' det lär

knappast vara tänkbart att motsvarande system skulle kunna införas hos

oss utan avgifter som i stort sett täcker det allmännas kostnader. Det

skulle då säkerligen inte bli billigare än för närvarande. Motionärerna synes

emellertid mena att man med förslaget skulle nå en anknytning till lagen

om fri rättegång och på denna väg kunna bereda mindre bemedlade en

kostnadsfri bodelning. Hovrätten vill framhålla att detta inte är något

skäl att ändra systemet för handläggningen av bodelningar. Det är endast

ett skäl för att ändra reglerna för fri rättshjälp.

Enligt vad hovrätten inhämtat har Malmö stad åtagit sig att bereda

mindre bemedlade fri bodelning. Det tillgår därvid så att den utsedde

bodelningsförrättaren beviljar denna form av rättshjälp, om de ekonomiska

förutsättningarna föreligger. Beslutet avfattas på särskilt formulär

och på grundval av detta utbetalar staden den på parten belöpande delen

i förrättningsarvodet. Enligt uppgift har detta åtagande från stadens sida

i hög grad underlättat genomförandet av bodelningar. Vissa svårigheter

kvarstår dock i sådana fall då endast den ena parten anses kunna få denna

rättshjälp, medan den andra parten på grund av sin arbetsinkomst anses

utesluten därifrån.

Hovrätten har icke gjort någon ytterligare utredning hur det i liknande

fall förfares på andra orter. Men hovrätten anser sig kunna utgå från att

någon motsvarande form av rättshjälp förekommer även på andra platser

än i Malmö. Det bör dock framhållas att i fråga om den fria rättshjälpen

förhållandena är mycket skiftande i olika delar av landet. Enhetliga regler

saknas och åtgärderna är beroende på kommunala eller landstingskommunala

initiativ bortsett från Tornedalen där en statlig rättshjälpsanstalt

finnes. I fråga om rättshjälpen i rättegång har flera utredningar

gjorts (SOU 1958:40, 1965: 13). Dessa har dock icke lett till att förslag

framlagts för riksdagen. Hovrätten kan väl hålla med om att det i fråga

om rättshjälp och rättegångshjälp finns goda skäl för reformer. Det gäller

dock härvid frågor av större omfattning än den mera isolerade kostnadsfråga

som behandlas i motionerna. Det må väl vara behj är tans värt att

bereda mindre bemedlade fri bodelning. Det är dock vanskligt att, annat

än i ett större sammanhang, bedöma om en överflyttning av denna kostnad

på den statligt bekostade fria rättegången är den lämpligaste åtgärden.

Hovrätten vill slutligen erinra om att en sakkunnig har tillkallats

enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande för att från svensk sida följa arbetet i

eu dansk kommitté, vilken har till uppgift att arbeta på en revision av

den i Danmark gällande skifteslagstittningen. Den sakkunnige har, jämte

sina nordiska kolleger, även i uppdrag att överväga huruvida anledning

föreligger att föreslå ändringar i den i de övriga länderna gällande lagstiftningen

(riksdagsberättelsen år 1968 Ju 38, jämför angående direktiven

år 1965:1 Ju 62). &

Hovrätten för Västra Sverige anför:

Hovrätten finner anledning för närvarande icke föreligga att ändra

själva föifarandet vid bodelning och arvsskifte. Flertalet frågor som

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1968

hänger samman med dessa förrättningar är föga ägnade för domstolsmässig

prövning. Förfarandet inför skiftesman ger större utrymme för lämpliga

uppgörelser mellan intressenterna, drager mindre kostnader och är snabbare

än ett förfarande inför domstol.

Hovrätten är emellertid ense med motionärerna om att många av de problem

som uppkommer vid bodelning och arvskifte är av så komplicerad

natur att de kräver juridiskt utbildade skiftesmän, och stundom jämväl

juridiskt biträde åt parterna vid förrättningen.

Bortsett från de svårigheter tillämpningen av 13 kap. GB kan medföra

må här blott erinras om de förmodligen allt vanligare frågorna om tillämpning

av utländsk lag. Det förtjänar jämväl framhållas, att om familj er ättskommitténs

förslag genomföres i oförändrat skick, kommer detta att medföra

en betydande komplicering av bodelningsreglerna och skiftesmännen

kommer dessutom att anförtros många känsliga skälighetsavgöranden.

Mindre bemedlade personer kan emellertid för närvarande endast i viss

begränsad omfattning få kostnadsfritt biträde med bodelningar och skiften.

Detta kan ske antingen genom jurist som är anställd vid rättshjälpsanstalt

eller genom anlitande av advokat eller biträdande jurist hos advokat i den

mån denne enligt det s. k. jämtlandssystemet kan få ersättning av landsting

för att vara skiftesman eller biträde åt part inför skiftesman. Rättslijälpsjuristerna

på orten kan emellertid vara förhindrade att vara skiftesmän,

enär någon av dem biträtt en av parterna i äktenskapsmål, som föregått

bodelningen. Det kan å mindre orter också vara svårt att finna ojävig

jurist, som är ersättningsberättigad enligt jämtlandssystemet. Det är därför

förvisso önskvärt, att åtgärder vidtages så att rätten till ersättning av

allmänna medel, därest intressenternas ekonomiska förhållanden påkallar

detta, generellt kan beviljas alla skiftesmän som utsetts av rätten, vare sig

dessa är jurister eller eljest särskilt kvalificerade personer samt, måhända

också, efter särskild prövning av rätten, biträden åt parter vid förrättning

varom här är fråga. Detta bör rimligtvis gälla såväl vid bodelning i anledning

av boskillnad, äktenskaps återgång, hemskillnad, äktenskapsskillnad

eller ena makens död som vid arvsskifte.

Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare uttalar följande:

Före 1934 gällde att rätten skulle föreskriva plats och tid för skifte,

om delägarna icke kunde komma överens därom. Kunde uppgörelse då icke

träffas var enda utvägen, att delägare efter stämning utverkade dom å

sättet och grunderna för skiftet. Denna ordning ansågs förenad med stora

olägenheter och nu gällande bestämmelser tillkom för att avhjälpa dessa.

Skiftets rättsliga natur av ett avtal mellan delägarna är fastslagen i 23 kap.

1 § ärvdabalken. Föreningen anser icke skäl finnas att beträffande bodelning

och arvskifte efter endera makens död överväga annan ordning än den

gällande. Att för tvångsskifte efter hemskillnad eller äktenskapsskillnad

införa bestämmelser, som skiljer sig från vad som annars gäller vid familjerättsliga

skiften synes icke kunna motiveras. Familjerättskommittén, som

bedrivit sitt arbete i samråd med representanter för övriga nordiska länder,

har i sitt betänkande Äktenskapsrätt II (SOU 1964:35) ej heller ifrågasatt

eller ens diskuterat något närmande till dansk och norsk lag i detta avseende.

Föreningen erinrar om, att skifterettens medverkan är obligatorisk

vid alla familj erätt sliga skiften, något som är främmande för svensk rättsuppfattning

i fråga om skiftets natur. På grund av det sagda avstyrker

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1968

föreningen bifall till motionen. De olägenheter av främst ekonomisk art,

som påtalas, torde kunna botas på andra vägar t. ex. genom att utsträcka

möjligheten till fri rättshjälp.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund anför:

I motionen har med rätta framhållits att en bodelning innefattar komplicerade

juridiska problem, vilkas lösande är av stor betydelse för makarna,

samt att så kan vara fallet även när det gäller bon med relativt små

tillgångar. Genom tillkomsten av 1959 års lag med särskilda bestämmelser

om makars gemensamma bostad har en av rätten förordnad bodelningsförrättare

fått vidgade funktioner. Han har sålunda bl. a. att behandla och

— vid bristande enighet mellan makarna — själv besluta i den ofta tvistiga

frågan, vilkendera maken som bör tilläggas hyresrätten till en för makarnas

gemensamma räkning förhyrd bostadslägenhet. Det är därför, såsom ock

framhållits i motionerna, uppenbart att makarna ofta behöver anlita juridiskt

biträde i bodelningsfrågan. I regel gäller detta båda makarna. Självklart

är också att man i princip måste kräva att bodelningsförrättaren

skall vara juridiskt utbildad och väl förtrogen med behandlingen av sådana

problem som brukar aktualiseras vid bodelningar.

Vad nu sagts innebär emellertid också att kostnaderna för bodelningsförfarandet

och för anlitande av juridiskt biträde därvid kan bli förhållandevis

betydande. Allt efter sakens beskaffenhet varierar kostnaderna från

fall till fall. Är det fråga om ett omfattande bo med komplicerade förhållanden,

kan kostnaderna uppgå till ganska avsevärt belopp. Är boet ringa

och förhållandena okomplicerade, kan kostnaderna hållas låga. Anledning

finns emellertid att särskilt beakta de fall där visserligen tillgångarna är

små men förhållandena ändock komplicerade, svårutredda och svårbedömbara.

Är makarna — eller åtminstone en av dem — välsituerade, vållar kostnadsfrågan

inte särskilda bekymmer. Annorlunda blir läget, när makarna

är mindre bemedlade eller i allt fall mindre välsituerade. Det kan då vara

svårt — stundom omöjligt — för dem att betala ett skäligt arvode till

bodelningsförrättare och till anlitat juridiskt biträde.

Såsom nämnts i motionerna söker man på vissa håll lösa svårigheterna

genom att till bodelningsförrättare förordna personer utan erforderliga juridiska

kvalifikationer, nämndemän, polismän, socialvårdare in. fl. Motionärerna

har framhållit att detta visat sig mindre lämpligt, och styrelsen kan

vitsorda riktigheten av detta omdöme. Bristande sakkunskap hos bodelningsförrättaren

kan lätt vålla rättsförluster för makarna eller endera av

dem och föranleda komplikationer i förhållande till makes borgenärer.

Är bodelningsförrättaren osakkunnig, minskar detta inte makarnas behov

av juridiskt biträde, snarare tvärtom. Det kan bli nödvändigt att hos

domstol klandra en av okvalificerad bodelningsförrättare gjord bodelning,

med ökade kostnader som följd. Den ifrågavarande »lösningen» av problemet

innebär därför i verkligheten endast en skenlösning, för vilken intet

annat motiv kan anföras än en i och för sig förklarlig önskan att söka hålla

kostnaderna nere, ett resultat som dock ingalunda alltid ernås. Man bör

inte blunda för realiteterna utan angripa problemet från den sakligt riktiga

utgångspunkten att en bodelning, bortsett från de mest okomplicerade

fallen, är en sak, vars ombesörjande kräver juridisk sakkunskap och

erfarenhet.

En för ställningstagandet till motionerna mycket betydelsefull fråga är,

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1968

hur det för närvarande är sörjt för att mindre bemedlade makar skall få

möjlighet att anlita juridiskt biträde vid bodelningar och att få bodelningsärendet

handlagt av en kvalificerad bodelningsförrättare.

I detta avseende är först att nämna att lagen om fri rättegång till en

viss grad bereder mindre bemedlade makar möjligheter till juridiskt biträde

även i bodelningsfrågor. Det är nämligen fast domstolspraxis att i

mål om hemskillnad eller äktenskapsskillnad tillerkänna ett enligt lagen

rättegång förordnat rättegångsbiträde ersättning av allmänna medel

jämväl för det arbete han nedlagt på fragan om bodelning mellan makarna,

t Öl ntsatt att sistnämnda fråga haft omedelbart samband med och betydelse

i rättegången. Den praktiskt viktigaste konsekvensen av denna princips

tillämpning framträder i de talrika fall då advokaternas arbete för makarna

leder till att dessa slutligen enas om skilsmässan och om villkoren för densamma.

I så fall intages i avtalet regelmässigt bestämmelser om hnr bodelningen

skall ske. Den advokat som enligt lagen om fri rättegång förordnats

till biträde åt make får av allmänna medel ersättning för allt sitt

arbete, däii inbegripet arbetet med bodelningsfrågan. Själva bodelningen

innebär, då makarna enats om bur bodelningen skall ske, endast ett senare,

formellt verkställande av vad som redan avtalats och föranleder ringa

kostnad, om ens någon.

Lagen om fri rättegång innebär emellertid endast en partiell lösning av

den fråga som avhandlas i motionerna. Kvar står alla de — likaledes talrika

— fall då makarna inte kunnat enas, utan bodelningsfrågan alltjämt

är olöst, då dom i hemskillnads- eller äktenskapsskillnadsmålet meddelas.

När det gäller kostnaderna för bodelning i dessa fall, är förhållandena olika

i skilda delar av landet.

Den för mindi e bemedlade makar mest tillfredsställande lösningen har

man ernått i de län där landstinget med vederbörande avdelning av advokatsamfundet

träffat avtal om utomprocessuell rättshjälp enligt det s. k. jämtlandssystemet.

Såvitt styrelsen bär sig bekant har man i samtliga dessa

landstingsområden utformat rättshjälpsavtalen i enlighet med det förslag till

normalavtal, varom den 1 juli 1960 överenskommelse "träffats mellan Svenska

landstingsförbundet och advokatsamfundet (avtalet intaget i Tidskrift

för Sveriges Advokatsamfund 1960 sid. 256—259). Enligt punkt 3 c i detta

avtal kan en mindre bemedlad person erhålla biträde av advokat i alla

rättsliga angelägenheter (med undantag för vissa angivna fall), sålunda

bl. a. i bodelningsärenden. Men inte nog därmed. Enligt uttrycklig bestämmelse

under 4:o) i nämnda punkt är avtalet tillämpligt jämväl å den som

av rätten förordnats att förrätta bodelning och, i anslutning därtill, bouppteckning.

Även den till bodelningsförrättare sålunda förordnade advokaten

är alltså berättigad till ersättning av landstinget för sitt arbete i

enlighet med vad avtalet därom närmare stadgar.

Om den inom ett flertal landstingsområden sålunda tillämpade ordningen

vore genomförd i hela landet, skulle den i motionerna behandlade

frågan tydligen inte erbjuda något större problem, om man nu bortser

från den alltid diskutabla frågan, var gränsen skall dras kring den kategori

av medboigare som bör erhålla rättshjälp på det allmännas bekostnad

(inkomstgräns, förmögenhetsgräns).

I de delar av landet där jämtlandssystemet inte införts är förhållandena

däremot långt ifrån tillfredsställande. En av rätten förordnad bodelningsforrättare

har där över huvud taget ingen möjlighet att få ersättning av

allmänna medel utan måste fordra arvode av makarna. Ej sällan känner

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1968

han sig av hänsyn till makarnas svaga betalningsförmåga mer eller mindre

nödsakad att nöja sig med ett arvode, som inte utgör skälig ersättning for

arbetet, och ändå kan förhållandena vara sådana att utgiften blir mycket

betungande eller rentav oöverkomlig för makarna. När det gäller möjligheten

för make att få juridiskt biträde vid bodelningen, kan den ena

maken få sådant biträde av rättshjälpsanstalt i de orter där sådan finnes.

Har anstalten åtagit sig att biträda den ena maken, är emellertid

den andra därmed utestängd från möjligheten att erhålla hjälp av ansialten.

Anlitar han privatpraktiserande advokat, får han betala denne själv.

I det sammanhanget bör dock nämnas att man på ett par håll från det

allmännas sida tagit det berömvärda initiativet att man - vid sidan av

rättshjälpsanstalten — anordnat utomprocessuell rättshjälp enligt jämtlandssystemet,

detta just med hänsyn till de parter som inte kan få hjälp av

anstalten därför att denna redan åtagit sig motpartens sak. På de flesta håll,

exempelvis i Stockholm, saknas emellertid en sådan anordning.

Av det sagda framgår att — i allt fall i stora delar av landet nuvarande

förhållanden är långt ifrån tillfredsställande. Allmän enighet torde råda om

att det är en plikt för det allmänna att sörja för rättshjälp åt mindre bemedlade

medborgare. Det framstår då såsom inkonsekvent och föga humant

att i den utsträckning som nu sker låta de mindre bemedlade själva bekosta

en för dem så betydelsefull sak som bodelning i anledning av hemskillnad

och äktenskapsskillnad. o o

Det förslag som motionärerna framlägger i syfte att få till stand en bättre

ordning innebär en radikal ändring av svensk rätts regleiing av bodelningsinstitutet.

Det innebär nämligen att bodelningarna i stor utsträckning skulle

förrättas av en offentlig myndighet, domstolen.

Till stöd för detta förslag kan givetvis anföras att den föreslagna ordningen

skulle för mindre bemedlade makar innebära en betydelsefull lättnad i

kostnadshänseende. Arvodet till särskilt förordnad bodelningsförrättare

skulle bortfalla, och eftersom lagen om fri rättegång skulle bli tillämplig på

förfarandet vid rätten, skulle frågan om biträdeshjälp för hela landets vidkommande

få en tillfredsställande lösning.

Mot förslaget kan å andra sidan resas invändningar, som enligt styrelsens

uppfattning är av så avgörande betydelse att styrelsen inte kan tillstyrka

den föreslagna lösningen.

Enligt hävdvunnen svensk rättsuppfattning betraktas bodelning — liksom

arvskifte — såsom en angelägenhet av beskaffenhet att i första hand

böra ordnas genom avtal mellan parterna. Vi har i detta avseende en annan

grundsyn än den som råder i Danmark och Norge (både lagberedningens år

1918 framlagda förslag till revision av giftermålsbalken och beredningens

förslag till lag om boutredning och arvskifte, SOU 1932: 16, belyser olikheterna

i rättsuppfattningen i hithörande frågor). Var huvudregel är sålunda

att bodelning vid skilsmässa förrättas av makarna, liksom arvskifte förrättas

av arvingar och universella testamentstagare. När man hos oss införde

möjligheten att förordna bodelningsförrättare och skiftesman, tog man avstånd"

från tanken att anförtro dessa angelägenheter åt offentlig myndighet.

Om bodelningsförrättare — liksom om skiftesman — gäller att han i första

hand skall lämna parterna det biträde som finnes erforderligt. Han skall

enligt motiven göra sitt bästa att åstadkomma enighet mellan parterna. Han

bör hjälpa dem med råd och dåd, söka utjämna meningsskiljaktigheter och

åstadkomma ett rättvist och praktiskt tillfredsställande resultat (betänkandet

SOU 1932: 16 sid. 524). Först i sista hand, om enighet ej står att vinna,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1968

11

resp. skiftesmannen — själv besluta om del
-

skall bodelningsförrättaren

ningen.

Det torde vara allmänt erkänt att, bortsett från de i det föregående berör
delninf

rhetettlla 1 kostnadshanseende> ordningen med förordnande av bo2“re

r6Sp- sklftesman — fungerat och fungerar utomorentligt

val, nar uppdraget anfortrotts en person med erforderliga kvalifika

tioner. I mycket stor utsträckning lyckas bodelningsförrättarna, ofta efter

ett segslitet forhandlande och kompromissande, förmå makarna att slutligen

enas, varigenom många tidsödande och för parterna uppslitande och kost

samma rattegångar undviks. Och i de fall där bodelningsförrättaren sfflv

nödgas besluta om delningen är det inte ofta som klandertalan väcks J Då

!e!leJ om^ätiet^Yd1 y“afm5jIigt att 1 giftermålsbalken ha olika

e ler om sattet för bodelning allt efter som makarna befinner sig i olika

inkomst; eller formogenhetslage, skulle ett genomförande av motionärernas

förslag mnebara att man över hela linjen skulle slopa eu ordning, soml

praktiken visat sig vara av så obestridligt värde. 8

Den försämring av rättsvården som detta skulle innebära skulle enlmt

styrelsens uppfattning inte ens tillnärmelsevis komma att nppvLas a°t

usacser från domsto arnas sida. En domstol är — med hänsyn 011 cfomarutmMmngen

domstolsorganisationen och domstolsförfarandet — föga läm
\r

mfmå!;ani avan nav de llPpgifter som nu åligger bodelningsförrättare

Man maste komma ihåg att här ej sällan är fråga om ett ställningstagande

till mängder av svarlosta värderingsfrågor, och ofta fordras ett oändliet

talamod och stor vana vid förlikningsförhandlingar för att genom »lirkan

de., med parterna samt rid och upplysningar till dom ''tfa om Si"

as a Konnna enighet. Av synnerlig vikt är också att beakta att en domstol

i SS ob>ektlvltet ska11 bevaras, helt enkelt inte kan ge sig in

i Ianba diskussioner med parterna och föreslå eller söka förmå dem att

l ubba små positioner och acceptera en annan lösning än de påyrkat Dom
stäUnin^fill1

f c’ ™ Sa därmed ge uttryck för en förhandsin
stallning

till frågor, som den sedermera har att avgöra genom dom om

:; rar( a" en?- 1 varje fal1 k°mmer sådana ingripanden från domstolens

sida att av parterna uppfattas på detta sätt.

• å ^ §®nonjförande av motionärernas förslag enligt styrelsens uppfatt''J''agntSa

aada skulle innebära en betydande försämring av rättsvården på

nerna ådC Vai°m har ar fråga’ måste styrelsen bestämt avstyrka motio
so^^^,

enli§tvfyrelsenS mening heIt betraktas och behandlas såsom

ett rattshjalpsproblem, som bör lösas utan ändring av reglerna om

bodelning. Haryidlag är olika vägar tänkbara, t. ex. ett utbyggande av den

la^Pomefr.USn rattshjaIPen’ en utvidgning av tillämpningsområdet för

la0en om fri rättegång eller en särskild lagstiftning. Utan närmare utredning

synes det svart att ta ställning till frågan vilken lösning som kan

lino na dT ibaSta'' ,Att d^n mte bör bestå i bodelningsärendenas förvandag

'' domstolsärenden eller rättegångsmål är emellertid enligt styrelsens

uppfattning hojt over varje tvivel. 5 J

Stockholms stads räftshjälpsanstalt anför följande.

Rattshj alpsanstalten instämmer i vad motionärerna anfört rörande svåiighcteina

för mindre bemedlade personer att få bodelning till stånd D~ssa

svårigheter har visserligen förelegat alltsedan giftermålsbalkens tillkomst

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1968

men under senare år har de accentuerats. Rättshjälpsanstalten instämmer

därför även i vad motionärerna anfört rörande önskvärdheten av att en

ändring kommer till stånd. Det förslag till ny giftermålsbalk, som framlagts

och som nu är föremål för bearbetning inom justitiedepartementet,

innefattar ingen ändring som löser dessa problem. Till belysning av önskvärdheten

av en ändring kan framhållas följande. Enligt lagen den lo maj

1959 med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad skall

(]et __ om godvillig överenskommelse ej kan komma till stånd vid bo
delningen

bestämmas vilken av makarna, som skall behålla bostaden varvid

den enes eller andres större behov av bostaden skall vara avgörande.

Även om det är uppenbart att exempelvis hustrun såsom vårdnadshavare

om barnen har det största behovet av bostaden, visar det sig ofta vara

omöjligt att förhandlingsvägen förmå mannen såsom innehavare av hyresrätten

eller bostadsrätten att medverka till att denna rätt överföres pa

hustrun. Även om hustrun enligt hem- eller äktenskapsskillnadsdomentillförsäkrats

rätt att sitta kvar i boet tills bodelning sker, kan hon hkval ha

ett allvarligt intresse av att få en självständig rätt till bostaden, exempelvis

för byte till billigare eller lämpligare belägen bostad. Ett tvångsskifte bni

följaktligen allt oftare nödvändigt för att bostadsfrågan skall bli definitivt

ordnad. Då ett tvångsskifte är förenat med kostnader bland annat for skiftesmannens

arvode kommer den, som är mindre bemedlad och som maste

söka få ett tvångsskifte till stånd i en svår situation. Kostnaderna -or ett

tvångsskifte av relativt enkelt slag uppgår såsom motionärerna anfört till

omkring 500 kronor. Då skiftesmannen som regel fordrar deposition till

säkerhet för kostnadsbeloppet medför detta att den, som har intresse av att

bodelningen kommer till stånd, blir tvungen att anskaffa hela beloppet

även om halva kostnaden slutgiltigt skall falla på den andre maken Den

i bodelningshandlingen sedermera fastslagna ratten till ersättning för halva

skiftesmannakostnaden blir många gånger illusorisk och hela kostnaden

kommer sålunda de facto att få bäras av den, som har intresse av att bodelnin0,

sker.

Rättshjälpsanstalten delar motionärernas uppfattning att ett bodelnmgsförfarande

inför skiftesrätt skulle kunna innebära en lösning av berörda

^ Såvitt rättshjälpsanstalten kan bedöma måste inrättande av skiftesrätter

medföra en ändring av underrätternas organisation. För den handelse en

ändring av domstolsorganisationen icke skulle anses önskvärd skulle måhända

problemet kunna lösas på annat sätt. En lösning vore om domstolen

vid ansökan eller yrkande om skiftesmannaförordnande efter provning

av sökandens ekonomiska förhållanden med ledning av en uppgilt or erhållande

av fri rättegång och efter prövning av angelägenhetsgraden —

kunde förordna att skiftesmannen skulle äga rätt till ersättning av allmänna

medel. Efter verkställt skifte skulle domstolen med ledning av skiftesmannens

redogörelse för nedlagt arbete och sedan makarna beretts tillfälle

att yttra sig över denna redogörelse, fastställa arvodet och härvid aven bestämma

om parts eller båda parternas eventuella återbetalningsskyldighet

för hela eller viss del av denna ersättning. Genom ett sådant förfarande

skulle man även vinna att för skiftesmannauppdrag mera kvalificerade personer

åtoge sig dylika uppdrag. „ ,

Såvitt rättshjälpsanstalten kunnat finna skulle denna reform kunna ge

nomföras genom ändring endast i lagen om fri rättegång. Gentemot detta

förslag skulle man möjligen kunna invända att domstolen har hade att

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1968

13

pröva ersättning för ett arbete, som låg helt utanför domstolens kontroll,

men mot denna invändning kan framhållas att domstolarnas prövning av

biträdesersättning i mål där fri rättegång beviljats eller av arvode åt offentlig

försvarare även omfattar ersättning för arbete utanför domstolen.

För fullständighetens skull vill rättshjälpsanstalten slutligen framhålla

att rättshjälpsanstalterna icke kan åtaga sig förordnande att verkställa

tvångsskifte där part är mindre bemedlad, då ju rättshjälpsanstalterna som

regel redan biträtt eller biträder den mindre bemedlade parten i en dylik

tvist.

Utskottet

Enligt gällande rätt skall vid bodelning en skriftlig handling upprättas

och underskrivas av makarna med vittnen. Om makarna inte kan enas om

hur bodelningen skall genomföras, kan vardera maken begära hos rätten att

skiftesman förordnas. Skiftesmannen skall själv bestämma om bodelningen,

om enighet inte kan uppnås mellan makarna. Han skall upprätta en

handling över bodelningen och denna skall ofördröj ligen delges makarna.

Make som är missnöjd med den av skiftesmannen verkställda bodelningen

kan klandra den genom att väcka talan mot andra maken inom tre månader

efter delgivningen av bodelningshandlingen. Eljest vinner bodelningen laga

kraft.

I förevarande motioner begäres översyn av förfarandet vid tvångsskifte

i anledning av hemskillnad eller äktenskapsskillnad. Motionärerna anser det

önskvärt att hos oss införes ett system liknande det dansk-norska så att

vid oenighet mellan makarna tvångsskifte skall göras av domstol, s. k.

skiftesrätt, i stället för av skiftesman. Mindre bemedlade bör därvid beredas

möjlighet att erhålla fri rättegång med biträde. Enligt motionärerna skulle

det härigenom bli sörjt för att bodelningsförfarandet kommer att handläggas

av juridiskt kompetent person samtidigt som mindre bemedlades rätt

tillgodoses.

Skillnaden i förevarande hänseende mellan dansk och norsk rätt å ena

sidan och svensk rätt å andra sidan var föremål för uppmärksamhet redan

under det nordiska samarbete som föregick tillkomsten av giftermålsbalken

och även under förarbetena till 1933 års lag om boutredning och arvskifte.

Av olika anledningar har man emellertid ställt sig avvisande till tanken att

även i vårt land överföra bodelningsförfarandet till domstolarna.

Såvitt framgår av remissyttrandena över förevarande motioner har förfarandet

inför skiftesman hittills uppfyllt kraven på rättssäkerhet. Härpå

tyder det förhållandet att det synes vara sällan som en make begagnar sig

av möjligheten att inför domstol klandra av skiftesman verkställd bodelning.

Det nuvarande systemet torde dessutom ge större utrymme för uppgörelser

mellan makarna än ett domstolsförfarande kan erbjuda. Härtill kommer

att det på grund av sin informella karaktär medger en smidig och snabb

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1968

handläggning av uppkommande frågor. Mot motionärernas förslag att låta

domstolar ombesörja bodelning talar också att det inte låter sig förenas

med strävandena att i görligaste mån hejda den sedan många år fortgående

ökningen av domstolarnas arbetsbelastning. På grund av de angivna omständigheterna

är utskottet icke berett att tillstyrka att en övergång till

systemet med skiftesrätter överväges.

Som framhållits under remissbehandlingen skulle motionernas syfte i viss

mån kunna tillgodoses genom en vidgning av möjligheterna för mindre bemedlade

att erhålla fri rättshjälp vid bodelning. Utskottet anser att olägenheter

utan tvivel föreligger i vissa avseenden; bl. a. är det otillfredsställande

att ersättningsmöjligheterna växlar i olika delar av landet. Åtgärder på

området måste dock såvitt nu kan bedömas ses i det större sammanhang

som hela rättshjälpsfrågan utgör. Denna fråga ligger emellertid utom ramen

för förevarande motioner.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:400 och 11:499, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 2 april 1968

På första lagutskottets vägnar:

ERIK SVEDBERG

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Erik Svedberg (s), fröken Mattson (s),

herrar Hjorth (s), Ernulf (fp), Svanström (ep), Schött (h), fri! Lilly Ohlsson

(s) och herr Lidgard (h)*;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar (fp)*, herr Ekström i

Björkvik (s)*, fru Löfqvist (s), herrar Martinsson (s)*, Jönsson i Malmö

(s), Fridolfsson i Stockholm (h), Sjöholm (fp) och Johansson i Växjö (ep).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av fröken Mattson (s).

ESSELTE *B. STHLM 68

814219

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.