Utlåtande i anledning av motioner angående förfarandet vid bodelning i anledning av hemoch äktenskapsskillnad.
1968-04-02 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1968:22, Utlåtande i anledning av motioner angående förfarandet vid bodelning i anledning av hemoch äktenskapsskillnad.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1968
1
Nr 22
Utlåtande i anledning av motioner angående förfarandet vid bodelning
i anledning av hem- och äktenskapsskillnad.
I de likalydande motionerna I: 400 av fröken Mattson och herr Björk och
II: i99 av herrar Hugosson och Bergman hemställes, »att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära prövning av förfarandet vid
tvångsskifte i anledning av hem- eller äktenskapsskillnad i enlighet med
vad i motionen anförts».
Motionerna har remissbehandlats.
Inledning
Bodelning är den förrättning, varigenom efter giftorättsgemenskapens
upphörande makarnas giftorättsandelar bestämmes. Vid bodelningen skall
vad som är stadgat om arvskiftes form, förordnande av särskild skiftesman
samt dennes eller boutredningsmans befattning med skifte äga motsvarande
tillämpning. Detta innebär följande. Vid bodelningen skall en skriftlig
handling upprättas och underskrivas av makarna med vittnen. Om makarna
inte kan enas om hur bodelningen skall genomföras, kan vardera maken
begära hos rätten att skiftesman förordnas. Skiftesmannen skall själv bestämma
om bodelningen, om enighet inte kan uppnås mellan makarna.
Han skall upprätta en handling över bodelningen och denna skall ofördröjligen
delges makarna. Make som är missnöjd med den av skiftesmannen
verkställda bodelningen kan klandra den genom att väcka talan mot andra
maken inom tre månader efter delgivningen av bodelningshandlingen. Eljest
vinner bodelningen laga kraft.
Bodelningen är i Sverige — liksom i Finland — sålunda i första hand en
privat förrättning. I Danmark och Norge däremot förutsättes i åtskilliga
fall att bodelningsförrättningen försiggår under medverkan av offentlig
myndighet, skiftesrätten.
I förevarande motioner föreslås som närmare framgår av redogörelsen
nedan en övergång till det dansk-norska systemet. Denna fråga har tidigare
diskuterats vid flera tillfällen, bl. a. av lagberedningen i 1932 års förslag
till lag om boutredning och arvskifte (SOU 1932: 16). Beredningen anförde
bl. a. följande.
Anförtror man, såsom i Danmark och Norge, boutredningen åt offentlig
myndighet, blir tydligen på bästa sätt sörjt för att allt går riktigt till och
Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 1 avd. Nr 22
2 Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1968
att icke någon intressent obehörigen gynnas på de övrigas bekostnad. För
borgenärernas rätt är denna ordning i hög grad betryggande, och mindre
erfarna delägare riskera ej att få stå tillbaka för dem, som bättre förstå att
tillvarataga sina intressen. Ett genomförande av det dansk-norska systemet
här i Sverige skulle emellertid förutsätta omfattande organisatoriska nybildningar.
Våra underrätter kunna icke vare sig i sin nuvarande gestalt
eller efter den tilltänkta rättegångsreformens genomförande anses lämpade
att handhava de uppgifter av övervägande administrativ och ekonomisk
natur, varom här är fråga. Några andra för uppgiften väl lämpade samhällsorgan
äga vi ej heller. Enligt beredningens mening skulle det också alltför
mycket strida mot vårt folks vanor och åskådningssätt att härutinnan följa
grannländernas exempel. I vårt land är befolkningen av ålder van att i
frågor av denna art reda sig själv, och tanken att såsom regel lägga boutredningen
i händerna på domstol eller annan offentlig myndighet skulle säkerligen
ej mötas med förståelse. Icke utan fog kunde det befaras, att en sådan
ordning komme att lida av bristande smidighet och bleve alltför kostsam.
De gynnsamma erfarenheter, som i grannländerna vunnits särskilt såvitt
angår avvecklingen av smärre dödsbon, kunna ej anföras såsom ett avgörande
argument. Frånsett vissa olikheter i folklynnet, som äro av betydelse
för såväl myndigheternas som allmänhetens inställning till en dylik ordning,
saknas hos oss den fasta tradition, som i Danmark och Norge bär
upp detta institut och som i våra dagar svårligen skulle kunna skapas. Det
är nämligen att märka, att uppgiftens behöriga handliavande stundom förutsätter
ingripanden från myndighetens sida, vilka kunna kännas ganska besvärande.
Då det är uteslutet att kostnaderna för en organisation, som avser
förmögenhetsförvaltning, skulle få stanna på det allmänna, måste de i en
eller annan form läggas på intressenterna, vilket naturligtvis skulle öka
allmänhetens betänkligheter emot den nya ordningen. Helt visst bleve det
nödvändigt att åtminstone i mycket stor utsträckning medgiva delägarna
valfrihet mellan privat och offentlig boutredning, och det kunde befaras,
att den förra formen valdes i sådan omfattning, att det nya institutet därigenom
undergrävdes.
Beredningen anser sig följaktligen ej böra föreslå en så genomgripande
och kostsam nydaning, som bleve erforderlig, om man ville följa det dansknorska
exemplet.
En viss ändring av lagstiftningen om bodelning föreslås av familjerättskommittén
(SOU 1964: 35) så till vida att enligt kommittén domstol i äktenskapsmål
bör utan stämning kunna uppta frågor om grunderna för bodelning,
när det finnes lämpligt. Kommittén anser det nämligen vara värdefullt
att prejudicerande spörsmål kan prövas för sig utan att ett förfarande
hos skiftesman först skall krävas, t. ex. när det redan från början står
klart att särskild utredning kräves med vittnesförhör som inte kan ske
inför skiftesman.
Motionerna
Till stöd för yrkandet anför motionärerna bl. a. följande.
Många parter har fri rättegång i familjemål och har ej förmåga att betala
arvode till bodelningsförrättare och eventuellt juridiskt biträde vid
bodelningsförhandlingarna trots att deras rätt eljest skulle komma att
3
Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1968
eftersättas. Det arvode en bodelningsförrättare i exempelvis Göteborg betingar
sig i dag vid en bodelning av enklare slag ligger omkring 500 kronor,
dvs. 250 kronor av vardera parten. Skifteskostnaderna är emellertid oftast
väsentligt högre. Härtill kommer eventuellt arvode till biträde vid förhandling.
Under de senaste åren har det visat sig allt svårare att rekrytera lämpliga
bodelningsförrättare i de fall bodelningen gällt familjer med små tillgångar.
Det har därför blivit allt vanligare att nämndemän, polismän,
socialassistenter etc. förordnats som bodelningsförrättare av mindre domstolar
i dylika fall. Detta har visat sig mindre lämpligt då tvisterna, även
om de gäller bon med relativt små tillgångar, ofta är juridiskt komplicerade.
Reformerna på äktenskapsrättens område sker i nordiskt samarbete.
När det gäller bestämmelserna om själva förfarandet vid bodelning råder en
viktig skillnad mellan den danska och norska ordningen å ena sidan samt
den svenska och finska å den andra sidan. De danska och norska reglerna
förutsätter nämligen att bodelningsförrättningen i åtskilliga fall
försiggår under medverkan av offentlig myndighet, skifteretten.
Enligt motionärernas förmenande skulle det vara i hög grad önskvärt att
ett system liknande det danska och norska infördes i Sverige vid tvångsskifte
i anledning av hem- och äktenskapsskillnad. Den mindre bemedlade
bör i samband härmed beredas möjlighet att inför skiftesrätt erhålla fri
rättegång med biträde. Samtidigt som den mindre bemedlades rätt härigenom
tillgodoses på ett tillfredsställande sätt blir det väl sörjt för att bodelningsförfarandet
kommer att handläggas av juridiskt kompetent person.
Remissyttranden
Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttranden över motionerna från justitiekanslern, hovrätten över Skåne
och Blekinge samt hovrätten för Västra Sverige. Föreningen Sveriges häradshövdingar
och stadsdomare, Sveriges advokatsamfund samt Stockholms
stads rättshjälpsanstalt har berelts tillfälle att yttra sig över motionerna.
Rättshjälpsanstalten anser liksom motionärerna att bodelningsförfarande
inför skiftesrätt skulle kunna innebära en lösning av förevarande problem.
En annan lösning är enligt anstalten att i lagen om fri rättegång införa
bestämmelser om ersättning av allmänna medel åt skiftesmän. Även övriga
remissinstanser, vilka ställer sig avvisande till tanken på ett system med
SKiftesrätter, diskuterar fragans lösning genom ändring av ersättningssystemet.
Justitiekanslern anför följande:
Uppenbarligen utgör rättssäkerhetssynpunkter grunden till motionärernas
framställning. Huruvida de olägenheter, som enligt motionärernas mening
är förenade med systemet med bodelningsförrättare, kan anses allmänt
förekommande synes tveksamt. För Stockholms del går rönen av systemet
snarare i motsatt riktning. Till belysning härav vill jag återge följande uppgifter
som jag inhämtat i saken från Stockholms rådhusrätt.
Erfarenheterna vid rådhusrätten är inte desamma som de motionärerna
4 Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1968
anfört i fråga om rekryteringen av bodelningsförrättare. I Stockholm synes
systemet med bouppteckning och bodelning, som förrättas av personer utom
rätta, fungera i stort sett bra. Detta kan bl. a. utläsas av antalet mål angående
klander av sådana förrättningar. Antalet var 1963 20, 1964 16, 1965 28,
1966 28 och 1967 20, vilket måste betraktas som synnerligen ringa i förhållande
till stadens storlek. I de allra flesta målen har bodelningen klandrats,
ej för att den skötts dåligt utan för att makarna varit oense om vem
av dem som skulle ha makarnas lägenhet. På de fyra familjerättsavdelningarna
har aldrig förelegat besvär med att anskaffa personer som vill
åtaga sig uppdraget att förrätta bouppteckning och bodelning. Listor finns
över villiga advokater som anmält sig, och den som så vill kan uppsöka
rättshj älpsanstalten. Man har ej heller intryck av att det skulle vara särskilt
dyra förrättningar och man vet, att i en del tall, där det inte funnits några
tillgångar att tala om, har förrättningsmannen inte tagit något arvode.
Självfallet är uppgifterna från Stockholms rådhusrätt icke representativa
för riket i dess helhet och de kan därför icke tagas till intäkt för att förhållandena
överlag är likartade. Å andra sidan hänför sig uppgifterna till den
största underrätten i landet och torde i betraktande därav böra tillmätas
en viss betydelse i detta sammanhang.
I de fall där makarna har endast smärre tillgångar torde förhållandena
vid bodelningen i allmänhet vara ganska okomplicerade. En förrättning
torde därför icke behöva bli alltför kostsam eller kräva att förrättningsmannen
är jurist. Å andra sidan är det givetvis icke uteslutet att det även
för mindre bemedlade parter kan föreligga ett behov av att kunna anlita
juridiskt skolade bodelningsförrättare. Det kan dock ifrågasättas om icke ett
sådant behov kan tillgodoses inom ramen för nu gällande ordning, exempelvis
genom att rättshjälpsanstalterna anlitas i större utsträckning än som
nu sker eller genom att allmänna medel anvisas som möjliggör att, där sådana
anstalter saknas, privatpraktiserande advokat kan anlitas för uppgiften
utan kostnad för part. Det må också framhållas, att part vid klander
av skifte kan erhålla fri rättegång i målet.
Härutöver må endast anföras att införande av ett system liknande det
danska eller norska skulle innebära en avsevärd belastning för domstolarna
och alt tendensen under senare tid varit att i görligaste mån minska domstolarnas
befattning med ärenden av ej direkt tvistig karaktär. Därtill
kommer att en förändring i den föreslagna riktningen sannolikt skulle
medföra en icke oväsentlig kostnadsökning för statsverket.
Hovrätten över Skåne och Blekinge anför:
Motionärerna anser det vara i hög grad önskvärt att i Sverige införes
ett system för bodelning liknande det danska och norska, enligt vilket bodelning
i åtskilliga fall försiggår under medverkan av offentlig myndighet,
skifteretten. Två skäl åberopas, det ena att det därigenom blir väl sörjt
för att bodelning kommer att handläggas av juridiskt kompetent person
och det andra att den mindre bemedlade kan inför skiftesrätt få fri rättegång
med biträde.
Det förra av dessa skäl ger anledning erinra om att skillnaden på denna
punkt mellan dansk och norsk rätt å ena sidan och svensk rätt a andra
sidan uppmärksammades vid giftermalsbalkens tillkomst utan att da ge
anledning till några överväganden att frångå det hos oss rådande systemet
(lagberedningens förslag till giftermålsbalk in. m. sid. 364). Mera ingående
behandlades frågan i lagberedningens förslag till lag om boutredning och
Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1968 5
arvskifte m. m. (SOU 1932:16 sid. 67—72, 78—83). De synpunkter som
anfördes vid detta senare tillfälle är av betydelse i detta sammanhang,
eftersom bodelningens form i stort sett måste vara densamma, oavsett om
boet upplöses på grund av makes död eller på grund av skillnad i båda
makarnas livstid. Lagberedningen lämnade en utförlig redogörelse för främmande
rätt och framhöll att de hos oss gällande reglerna framför allt beträffande
boutredningens handhavande var oklara, ofullständiga och i sak
otillfredsställande. Skilda vägar för reformarbetet diskuterades i belysning
av de lärdomar som kunde hämtas från främmande rättssystem. Lagbeiedningen
framhöll att, om man såsom i Danmark och Norge anförtror boutredningen
åt offentlig myndighet, det tydligen blir på bästa sätt sörjt
för att allt går riktigt till och att icke någon intressent obehörigen gynnas
på de övrigas bekostnad. För borgenärernas rätt är denna oidning i hög
grad betryggande, och mindre erfarna delägare riskerar ej att få stå tillbaka
för den som bättre förstår att tillvarataga sina intressen. Lagberedningen
ansåg emellertid att ett genomförande av det dansk-norska systemet
här" i Sverige skulle förutsätta omfattande organisatoriska nybildningar
och afl det även alltför mycket skulle strida mot vårt folks vanor och
åskådningssätt. Icke utan fog kunde det befaras att en sådan ordning
komme att lida av bristande smidighet och bleve alltför kostsam. Lagberedningen
ansåg sig icke böra föreslå en så genomgripande och kostsam nyordning.
I stället valdes andra utvägar att komma till rätta med rådande missförhållanden,
i huvudsak införandet av möjligheten att överlämna boutredningen
till en av domstol utsedd boutredningsman. I anslutning därtill
upptogs även regler om att domstol på begäran av delägare kunde förordna
skiftesman att förrätta arvskifte. Samma regler gjordes tillämpliga för det
fall då bodelning skulle förrättas, vare sig på grund av makes död eller i
anledning av boskillnad, äktenskaps återgång, hemskillnad efter äktenskapsskillnad
(13 kap. giftermålsbalken).
Hovrätten anser att de överväganden som sålunda förekom vid tillkomsten
av giftermålsbalken och lagen om boutredning och arvskifte, och särskilt
de skäl som lagberedningen vid det senare tillfället anförde mot en övergång
till det dansk-norska systemet, alltjämt är giltiga. Det finns i vårt
land icke någon tradition för att en bodelning skulle direkt handhavas av
domstolen. Det har knappast varit vanligt att ens därtill anlita advokat,
annat än då boet omfattat större förmögenhet, affärsrörelse eller dylikt.
I stor omfattning har sedan gammalt bouppteckningar, boutredningar, bodelningar
och arvskiften handhafts av nämndemän, polismän, banktjänstemän
och andra »pappersdragare» som ofta har saknat juridisk utbildning
men likväl förvärvat stor praktisk erfarenhet. På senare tid har det blivit
alltmer vanligt att banker och sparbanker tillhandagår allmänheten med
dylika ärenden genom sina notariatavdelningar. 1 viss omfattning har
också numera den fria rättshjälpen på allmän bekostnad vidgat möjligheterna
att få biträde av advokat. Domstolens roll begränsar sig till att
i tämligen sällsynta fall handlägga mål föranledda av att en delägare icke
nöjer sig med den förrättade bodelningen och därför väcker talan mot de
övriga. Fördelarna med det system som vi har hos oss är enligt hovrättens
mening att det ger goda möjligheter att anpassa åtgärdernas omfattning
till vad saken kan vara värd och att det därför på det hela taget ställer sig
billigt. Det nödgar inte delägarna att vidtaga onödigt dyrbara åtgärder för
utredning och delning av boet. Om de blott är överens kan de ordna sina
förhållanden utan större omgång och till en ringa kostnad. Det nuvarande
6
Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1968
systemet motsvarar i allt väsentligt behovet, och hovrätten kan sålunda icke
finna att en övergång till det dansk-norska systemet är behövligt för att
vinna eu mera kompetent handläggning av bodelningar.
t fråga om kostnaderna bör observeras att i Danmark och Norge utgår
särskilda avgifter för skifterettens behandling av ärendena, och'' det lär
knappast vara tänkbart att motsvarande system skulle kunna införas hos
oss utan avgifter som i stort sett täcker det allmännas kostnader. Det
skulle då säkerligen inte bli billigare än för närvarande. Motionärerna synes
emellertid mena att man med förslaget skulle nå en anknytning till lagen
om fri rättegång och på denna väg kunna bereda mindre bemedlade en
kostnadsfri bodelning. Hovrätten vill framhålla att detta inte är något
skäl att ändra systemet för handläggningen av bodelningar. Det är endast
ett skäl för att ändra reglerna för fri rättshjälp.
Enligt vad hovrätten inhämtat har Malmö stad åtagit sig att bereda
mindre bemedlade fri bodelning. Det tillgår därvid så att den utsedde
bodelningsförrättaren beviljar denna form av rättshjälp, om de ekonomiska
förutsättningarna föreligger. Beslutet avfattas på särskilt formulär
och på grundval av detta utbetalar staden den på parten belöpande delen
i förrättningsarvodet. Enligt uppgift har detta åtagande från stadens sida
i hög grad underlättat genomförandet av bodelningar. Vissa svårigheter
kvarstår dock i sådana fall då endast den ena parten anses kunna få denna
rättshjälp, medan den andra parten på grund av sin arbetsinkomst anses
utesluten därifrån.
Hovrätten har icke gjort någon ytterligare utredning hur det i liknande
fall förfares på andra orter. Men hovrätten anser sig kunna utgå från att
någon motsvarande form av rättshjälp förekommer även på andra platser
än i Malmö. Det bör dock framhållas att i fråga om den fria rättshjälpen
förhållandena är mycket skiftande i olika delar av landet. Enhetliga regler
saknas och åtgärderna är beroende på kommunala eller landstingskommunala
initiativ bortsett från Tornedalen där en statlig rättshjälpsanstalt
finnes. I fråga om rättshjälpen i rättegång har flera utredningar
gjorts (SOU 1958:40, 1965: 13). Dessa har dock icke lett till att förslag
framlagts för riksdagen. Hovrätten kan väl hålla med om att det i fråga
om rättshjälp och rättegångshjälp finns goda skäl för reformer. Det gäller
dock härvid frågor av större omfattning än den mera isolerade kostnadsfråga
som behandlas i motionerna. Det må väl vara behj är tans värt att
bereda mindre bemedlade fri bodelning. Det är dock vanskligt att, annat
än i ett större sammanhang, bedöma om en överflyttning av denna kostnad
på den statligt bekostade fria rättegången är den lämpligaste åtgärden.
Hovrätten vill slutligen erinra om att en sakkunnig har tillkallats
enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande för att från svensk sida följa arbetet i
eu dansk kommitté, vilken har till uppgift att arbeta på en revision av
den i Danmark gällande skifteslagstittningen. Den sakkunnige har, jämte
sina nordiska kolleger, även i uppdrag att överväga huruvida anledning
föreligger att föreslå ändringar i den i de övriga länderna gällande lagstiftningen
(riksdagsberättelsen år 1968 Ju 38, jämför angående direktiven
år 1965:1 Ju 62). &
Hovrätten för Västra Sverige anför:
Hovrätten finner anledning för närvarande icke föreligga att ändra
själva föifarandet vid bodelning och arvsskifte. Flertalet frågor som
7
Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1968
hänger samman med dessa förrättningar är föga ägnade för domstolsmässig
prövning. Förfarandet inför skiftesman ger större utrymme för lämpliga
uppgörelser mellan intressenterna, drager mindre kostnader och är snabbare
än ett förfarande inför domstol.
Hovrätten är emellertid ense med motionärerna om att många av de problem
som uppkommer vid bodelning och arvskifte är av så komplicerad
natur att de kräver juridiskt utbildade skiftesmän, och stundom jämväl
juridiskt biträde åt parterna vid förrättningen.
Bortsett från de svårigheter tillämpningen av 13 kap. GB kan medföra
må här blott erinras om de förmodligen allt vanligare frågorna om tillämpning
av utländsk lag. Det förtjänar jämväl framhållas, att om familj er ättskommitténs
förslag genomföres i oförändrat skick, kommer detta att medföra
en betydande komplicering av bodelningsreglerna och skiftesmännen
kommer dessutom att anförtros många känsliga skälighetsavgöranden.
Mindre bemedlade personer kan emellertid för närvarande endast i viss
begränsad omfattning få kostnadsfritt biträde med bodelningar och skiften.
Detta kan ske antingen genom jurist som är anställd vid rättshjälpsanstalt
eller genom anlitande av advokat eller biträdande jurist hos advokat i den
mån denne enligt det s. k. jämtlandssystemet kan få ersättning av landsting
för att vara skiftesman eller biträde åt part inför skiftesman. Rättslijälpsjuristerna
på orten kan emellertid vara förhindrade att vara skiftesmän,
enär någon av dem biträtt en av parterna i äktenskapsmål, som föregått
bodelningen. Det kan å mindre orter också vara svårt att finna ojävig
jurist, som är ersättningsberättigad enligt jämtlandssystemet. Det är därför
förvisso önskvärt, att åtgärder vidtages så att rätten till ersättning av
allmänna medel, därest intressenternas ekonomiska förhållanden påkallar
detta, generellt kan beviljas alla skiftesmän som utsetts av rätten, vare sig
dessa är jurister eller eljest särskilt kvalificerade personer samt, måhända
också, efter särskild prövning av rätten, biträden åt parter vid förrättning
varom här är fråga. Detta bör rimligtvis gälla såväl vid bodelning i anledning
av boskillnad, äktenskaps återgång, hemskillnad, äktenskapsskillnad
eller ena makens död som vid arvsskifte.
Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare uttalar följande:
Före 1934 gällde att rätten skulle föreskriva plats och tid för skifte,
om delägarna icke kunde komma överens därom. Kunde uppgörelse då icke
träffas var enda utvägen, att delägare efter stämning utverkade dom å
sättet och grunderna för skiftet. Denna ordning ansågs förenad med stora
olägenheter och nu gällande bestämmelser tillkom för att avhjälpa dessa.
Skiftets rättsliga natur av ett avtal mellan delägarna är fastslagen i 23 kap.
1 § ärvdabalken. Föreningen anser icke skäl finnas att beträffande bodelning
och arvskifte efter endera makens död överväga annan ordning än den
gällande. Att för tvångsskifte efter hemskillnad eller äktenskapsskillnad
införa bestämmelser, som skiljer sig från vad som annars gäller vid familjerättsliga
skiften synes icke kunna motiveras. Familjerättskommittén, som
bedrivit sitt arbete i samråd med representanter för övriga nordiska länder,
har i sitt betänkande Äktenskapsrätt II (SOU 1964:35) ej heller ifrågasatt
eller ens diskuterat något närmande till dansk och norsk lag i detta avseende.
Föreningen erinrar om, att skifterettens medverkan är obligatorisk
vid alla familj erätt sliga skiften, något som är främmande för svensk rättsuppfattning
i fråga om skiftets natur. På grund av det sagda avstyrker
8 Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1968
föreningen bifall till motionen. De olägenheter av främst ekonomisk art,
som påtalas, torde kunna botas på andra vägar t. ex. genom att utsträcka
möjligheten till fri rättshjälp.
Styrelsen för Sveriges advokatsamfund anför:
I motionen har med rätta framhållits att en bodelning innefattar komplicerade
juridiska problem, vilkas lösande är av stor betydelse för makarna,
samt att så kan vara fallet även när det gäller bon med relativt små
tillgångar. Genom tillkomsten av 1959 års lag med särskilda bestämmelser
om makars gemensamma bostad har en av rätten förordnad bodelningsförrättare
fått vidgade funktioner. Han har sålunda bl. a. att behandla och
— vid bristande enighet mellan makarna — själv besluta i den ofta tvistiga
frågan, vilkendera maken som bör tilläggas hyresrätten till en för makarnas
gemensamma räkning förhyrd bostadslägenhet. Det är därför, såsom ock
framhållits i motionerna, uppenbart att makarna ofta behöver anlita juridiskt
biträde i bodelningsfrågan. I regel gäller detta båda makarna. Självklart
är också att man i princip måste kräva att bodelningsförrättaren
skall vara juridiskt utbildad och väl förtrogen med behandlingen av sådana
problem som brukar aktualiseras vid bodelningar.
Vad nu sagts innebär emellertid också att kostnaderna för bodelningsförfarandet
och för anlitande av juridiskt biträde därvid kan bli förhållandevis
betydande. Allt efter sakens beskaffenhet varierar kostnaderna från
fall till fall. Är det fråga om ett omfattande bo med komplicerade förhållanden,
kan kostnaderna uppgå till ganska avsevärt belopp. Är boet ringa
och förhållandena okomplicerade, kan kostnaderna hållas låga. Anledning
finns emellertid att särskilt beakta de fall där visserligen tillgångarna är
små men förhållandena ändock komplicerade, svårutredda och svårbedömbara.
Är makarna — eller åtminstone en av dem — välsituerade, vållar kostnadsfrågan
inte särskilda bekymmer. Annorlunda blir läget, när makarna
är mindre bemedlade eller i allt fall mindre välsituerade. Det kan då vara
svårt — stundom omöjligt — för dem att betala ett skäligt arvode till
bodelningsförrättare och till anlitat juridiskt biträde.
Såsom nämnts i motionerna söker man på vissa håll lösa svårigheterna
genom att till bodelningsförrättare förordna personer utan erforderliga juridiska
kvalifikationer, nämndemän, polismän, socialvårdare in. fl. Motionärerna
har framhållit att detta visat sig mindre lämpligt, och styrelsen kan
vitsorda riktigheten av detta omdöme. Bristande sakkunskap hos bodelningsförrättaren
kan lätt vålla rättsförluster för makarna eller endera av
dem och föranleda komplikationer i förhållande till makes borgenärer.
Är bodelningsförrättaren osakkunnig, minskar detta inte makarnas behov
av juridiskt biträde, snarare tvärtom. Det kan bli nödvändigt att hos
domstol klandra en av okvalificerad bodelningsförrättare gjord bodelning,
med ökade kostnader som följd. Den ifrågavarande »lösningen» av problemet
innebär därför i verkligheten endast en skenlösning, för vilken intet
annat motiv kan anföras än en i och för sig förklarlig önskan att söka hålla
kostnaderna nere, ett resultat som dock ingalunda alltid ernås. Man bör
inte blunda för realiteterna utan angripa problemet från den sakligt riktiga
utgångspunkten att en bodelning, bortsett från de mest okomplicerade
fallen, är en sak, vars ombesörjande kräver juridisk sakkunskap och
erfarenhet.
En för ställningstagandet till motionerna mycket betydelsefull fråga är,
9
Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1968
hur det för närvarande är sörjt för att mindre bemedlade makar skall få
möjlighet att anlita juridiskt biträde vid bodelningar och att få bodelningsärendet
handlagt av en kvalificerad bodelningsförrättare.
I detta avseende är först att nämna att lagen om fri rättegång till en
viss grad bereder mindre bemedlade makar möjligheter till juridiskt biträde
även i bodelningsfrågor. Det är nämligen fast domstolspraxis att i
mål om hemskillnad eller äktenskapsskillnad tillerkänna ett enligt lagen
rättegång förordnat rättegångsbiträde ersättning av allmänna medel
jämväl för det arbete han nedlagt på fragan om bodelning mellan makarna,
t Öl ntsatt att sistnämnda fråga haft omedelbart samband med och betydelse
i rättegången. Den praktiskt viktigaste konsekvensen av denna princips
tillämpning framträder i de talrika fall då advokaternas arbete för makarna
leder till att dessa slutligen enas om skilsmässan och om villkoren för densamma.
I så fall intages i avtalet regelmässigt bestämmelser om hnr bodelningen
skall ske. Den advokat som enligt lagen om fri rättegång förordnats
till biträde åt make får av allmänna medel ersättning för allt sitt
arbete, däii inbegripet arbetet med bodelningsfrågan. Själva bodelningen
innebär, då makarna enats om bur bodelningen skall ske, endast ett senare,
formellt verkställande av vad som redan avtalats och föranleder ringa
kostnad, om ens någon.
Lagen om fri rättegång innebär emellertid endast en partiell lösning av
den fråga som avhandlas i motionerna. Kvar står alla de — likaledes talrika
— fall då makarna inte kunnat enas, utan bodelningsfrågan alltjämt
är olöst, då dom i hemskillnads- eller äktenskapsskillnadsmålet meddelas.
När det gäller kostnaderna för bodelning i dessa fall, är förhållandena olika
i skilda delar av landet.
Den för mindi e bemedlade makar mest tillfredsställande lösningen har
man ernått i de län där landstinget med vederbörande avdelning av advokatsamfundet
träffat avtal om utomprocessuell rättshjälp enligt det s. k. jämtlandssystemet.
Såvitt styrelsen bär sig bekant har man i samtliga dessa
landstingsområden utformat rättshjälpsavtalen i enlighet med det förslag till
normalavtal, varom den 1 juli 1960 överenskommelse "träffats mellan Svenska
landstingsförbundet och advokatsamfundet (avtalet intaget i Tidskrift
för Sveriges Advokatsamfund 1960 sid. 256—259). Enligt punkt 3 c i detta
avtal kan en mindre bemedlad person erhålla biträde av advokat i alla
rättsliga angelägenheter (med undantag för vissa angivna fall), sålunda
bl. a. i bodelningsärenden. Men inte nog därmed. Enligt uttrycklig bestämmelse
under 4:o) i nämnda punkt är avtalet tillämpligt jämväl å den som
av rätten förordnats att förrätta bodelning och, i anslutning därtill, bouppteckning.
Även den till bodelningsförrättare sålunda förordnade advokaten
är alltså berättigad till ersättning av landstinget för sitt arbete i
enlighet med vad avtalet därom närmare stadgar.
Om den inom ett flertal landstingsområden sålunda tillämpade ordningen
vore genomförd i hela landet, skulle den i motionerna behandlade
frågan tydligen inte erbjuda något större problem, om man nu bortser
från den alltid diskutabla frågan, var gränsen skall dras kring den kategori
av medboigare som bör erhålla rättshjälp på det allmännas bekostnad
(inkomstgräns, förmögenhetsgräns).
I de delar av landet där jämtlandssystemet inte införts är förhållandena
däremot långt ifrån tillfredsställande. En av rätten förordnad bodelningsforrättare
har där över huvud taget ingen möjlighet att få ersättning av
allmänna medel utan måste fordra arvode av makarna. Ej sällan känner
10 Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1968
han sig av hänsyn till makarnas svaga betalningsförmåga mer eller mindre
nödsakad att nöja sig med ett arvode, som inte utgör skälig ersättning for
arbetet, och ändå kan förhållandena vara sådana att utgiften blir mycket
betungande eller rentav oöverkomlig för makarna. När det gäller möjligheten
för make att få juridiskt biträde vid bodelningen, kan den ena
maken få sådant biträde av rättshjälpsanstalt i de orter där sådan finnes.
Har anstalten åtagit sig att biträda den ena maken, är emellertid
den andra därmed utestängd från möjligheten att erhålla hjälp av ansialten.
Anlitar han privatpraktiserande advokat, får han betala denne själv.
I det sammanhanget bör dock nämnas att man på ett par håll från det
allmännas sida tagit det berömvärda initiativet att man - vid sidan av
rättshjälpsanstalten — anordnat utomprocessuell rättshjälp enligt jämtlandssystemet,
detta just med hänsyn till de parter som inte kan få hjälp av
anstalten därför att denna redan åtagit sig motpartens sak. På de flesta håll,
exempelvis i Stockholm, saknas emellertid en sådan anordning.
Av det sagda framgår att — i allt fall i stora delar av landet nuvarande
förhållanden är långt ifrån tillfredsställande. Allmän enighet torde råda om
att det är en plikt för det allmänna att sörja för rättshjälp åt mindre bemedlade
medborgare. Det framstår då såsom inkonsekvent och föga humant
att i den utsträckning som nu sker låta de mindre bemedlade själva bekosta
en för dem så betydelsefull sak som bodelning i anledning av hemskillnad
och äktenskapsskillnad. o o
Det förslag som motionärerna framlägger i syfte att få till stand en bättre
ordning innebär en radikal ändring av svensk rätts regleiing av bodelningsinstitutet.
Det innebär nämligen att bodelningarna i stor utsträckning skulle
förrättas av en offentlig myndighet, domstolen.
Till stöd för detta förslag kan givetvis anföras att den föreslagna ordningen
skulle för mindre bemedlade makar innebära en betydelsefull lättnad i
kostnadshänseende. Arvodet till särskilt förordnad bodelningsförrättare
skulle bortfalla, och eftersom lagen om fri rättegång skulle bli tillämplig på
förfarandet vid rätten, skulle frågan om biträdeshjälp för hela landets vidkommande
få en tillfredsställande lösning.
Mot förslaget kan å andra sidan resas invändningar, som enligt styrelsens
uppfattning är av så avgörande betydelse att styrelsen inte kan tillstyrka
den föreslagna lösningen.
Enligt hävdvunnen svensk rättsuppfattning betraktas bodelning — liksom
arvskifte — såsom en angelägenhet av beskaffenhet att i första hand
böra ordnas genom avtal mellan parterna. Vi har i detta avseende en annan
grundsyn än den som råder i Danmark och Norge (både lagberedningens år
1918 framlagda förslag till revision av giftermålsbalken och beredningens
förslag till lag om boutredning och arvskifte, SOU 1932: 16, belyser olikheterna
i rättsuppfattningen i hithörande frågor). Var huvudregel är sålunda
att bodelning vid skilsmässa förrättas av makarna, liksom arvskifte förrättas
av arvingar och universella testamentstagare. När man hos oss införde
möjligheten att förordna bodelningsförrättare och skiftesman, tog man avstånd"
från tanken att anförtro dessa angelägenheter åt offentlig myndighet.
Om bodelningsförrättare — liksom om skiftesman — gäller att han i första
hand skall lämna parterna det biträde som finnes erforderligt. Han skall
enligt motiven göra sitt bästa att åstadkomma enighet mellan parterna. Han
bör hjälpa dem med råd och dåd, söka utjämna meningsskiljaktigheter och
åstadkomma ett rättvist och praktiskt tillfredsställande resultat (betänkandet
SOU 1932: 16 sid. 524). Först i sista hand, om enighet ej står att vinna,
Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1968
11
resp. skiftesmannen — själv besluta om del
-
skall bodelningsförrättaren
ningen.
Det torde vara allmänt erkänt att, bortsett från de i det föregående berör
delninf
rhetettlla 1 kostnadshanseende> ordningen med förordnande av bo2“re
r6Sp- sklftesman — fungerat och fungerar utomorentligt
val, nar uppdraget anfortrotts en person med erforderliga kvalifika
tioner. I mycket stor utsträckning lyckas bodelningsförrättarna, ofta efter
ett segslitet forhandlande och kompromissande, förmå makarna att slutligen
enas, varigenom många tidsödande och för parterna uppslitande och kost
samma rattegångar undviks. Och i de fall där bodelningsförrättaren sfflv
nödgas besluta om delningen är det inte ofta som klandertalan väcks J Då
!e!leJ om^ätiet^Yd1 y“afm5jIigt att 1 giftermålsbalken ha olika
e ler om sattet för bodelning allt efter som makarna befinner sig i olika
inkomst; eller formogenhetslage, skulle ett genomförande av motionärernas
förslag mnebara att man över hela linjen skulle slopa eu ordning, soml
praktiken visat sig vara av så obestridligt värde. 8
Den försämring av rättsvården som detta skulle innebära skulle enlmt
styrelsens uppfattning inte ens tillnärmelsevis komma att nppvLas a°t
usacser från domsto arnas sida. En domstol är — med hänsyn 011 cfomarutmMmngen
domstolsorganisationen och domstolsförfarandet — föga läm
\r
mfmå!;ani avan nav de llPpgifter som nu åligger bodelningsförrättare
Man maste komma ihåg att här ej sällan är fråga om ett ställningstagande
till mängder av svarlosta värderingsfrågor, och ofta fordras ett oändliet
talamod och stor vana vid förlikningsförhandlingar för att genom »lirkan
de., med parterna samt rid och upplysningar till dom ''tfa om Si"
as a Konnna enighet. Av synnerlig vikt är också att beakta att en domstol
i SS ob>ektlvltet ska11 bevaras, helt enkelt inte kan ge sig in
i Ianba diskussioner med parterna och föreslå eller söka förmå dem att
l ubba små positioner och acceptera en annan lösning än de påyrkat Dom
stäUnin^fill1
f c’ ™ Sa därmed ge uttryck för en förhandsin
stallning
till frågor, som den sedermera har att avgöra genom dom om
:; rar( a" en?- 1 varje fal1 k°mmer sådana ingripanden från domstolens
sida att av parterna uppfattas på detta sätt.
• å ^ §®nonjförande av motionärernas förslag enligt styrelsens uppfatt''J''agntSa
aada skulle innebära en betydande försämring av rättsvården på
nerna ådC Vai°m har ar fråga’ måste styrelsen bestämt avstyrka motio
so^^^,
enli§tvfyrelsenS mening heIt betraktas och behandlas såsom
ett rattshjalpsproblem, som bör lösas utan ändring av reglerna om
bodelning. Haryidlag är olika vägar tänkbara, t. ex. ett utbyggande av den
la^Pomefr.USn rattshjaIPen’ en utvidgning av tillämpningsområdet för
la0en om fri rättegång eller en särskild lagstiftning. Utan närmare utredning
synes det svart att ta ställning till frågan vilken lösning som kan
lino na dT ibaSta'' ,Att d^n mte bör bestå i bodelningsärendenas förvandag
'' domstolsärenden eller rättegångsmål är emellertid enligt styrelsens
uppfattning hojt over varje tvivel. 5 J
Stockholms stads räftshjälpsanstalt anför följande.
Rattshj alpsanstalten instämmer i vad motionärerna anfört rörande svåiighcteina
för mindre bemedlade personer att få bodelning till stånd D~ssa
svårigheter har visserligen förelegat alltsedan giftermålsbalkens tillkomst
12
Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1968
men under senare år har de accentuerats. Rättshjälpsanstalten instämmer
därför även i vad motionärerna anfört rörande önskvärdheten av att en
ändring kommer till stånd. Det förslag till ny giftermålsbalk, som framlagts
och som nu är föremål för bearbetning inom justitiedepartementet,
innefattar ingen ändring som löser dessa problem. Till belysning av önskvärdheten
av en ändring kan framhållas följande. Enligt lagen den lo maj
1959 med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad skall
(]et __ om godvillig överenskommelse ej kan komma till stånd vid bo
delningen
bestämmas vilken av makarna, som skall behålla bostaden varvid
den enes eller andres större behov av bostaden skall vara avgörande.
Även om det är uppenbart att exempelvis hustrun såsom vårdnadshavare
om barnen har det största behovet av bostaden, visar det sig ofta vara
omöjligt att förhandlingsvägen förmå mannen såsom innehavare av hyresrätten
eller bostadsrätten att medverka till att denna rätt överföres pa
hustrun. Även om hustrun enligt hem- eller äktenskapsskillnadsdomentillförsäkrats
rätt att sitta kvar i boet tills bodelning sker, kan hon hkval ha
ett allvarligt intresse av att få en självständig rätt till bostaden, exempelvis
för byte till billigare eller lämpligare belägen bostad. Ett tvångsskifte bni
följaktligen allt oftare nödvändigt för att bostadsfrågan skall bli definitivt
ordnad. Då ett tvångsskifte är förenat med kostnader bland annat for skiftesmannens
arvode kommer den, som är mindre bemedlad och som maste
söka få ett tvångsskifte till stånd i en svår situation. Kostnaderna -or ett
tvångsskifte av relativt enkelt slag uppgår såsom motionärerna anfört till
omkring 500 kronor. Då skiftesmannen som regel fordrar deposition till
säkerhet för kostnadsbeloppet medför detta att den, som har intresse av att
bodelningen kommer till stånd, blir tvungen att anskaffa hela beloppet
även om halva kostnaden slutgiltigt skall falla på den andre maken Den
i bodelningshandlingen sedermera fastslagna ratten till ersättning för halva
skiftesmannakostnaden blir många gånger illusorisk och hela kostnaden
kommer sålunda de facto att få bäras av den, som har intresse av att bodelnin0,
sker.
Rättshjälpsanstalten delar motionärernas uppfattning att ett bodelnmgsförfarande
inför skiftesrätt skulle kunna innebära en lösning av berörda
^ Såvitt rättshjälpsanstalten kan bedöma måste inrättande av skiftesrätter
medföra en ändring av underrätternas organisation. För den handelse en
ändring av domstolsorganisationen icke skulle anses önskvärd skulle måhända
problemet kunna lösas på annat sätt. En lösning vore om domstolen
vid ansökan eller yrkande om skiftesmannaförordnande efter provning
av sökandens ekonomiska förhållanden med ledning av en uppgilt or erhållande
av fri rättegång och efter prövning av angelägenhetsgraden —
kunde förordna att skiftesmannen skulle äga rätt till ersättning av allmänna
medel. Efter verkställt skifte skulle domstolen med ledning av skiftesmannens
redogörelse för nedlagt arbete och sedan makarna beretts tillfälle
att yttra sig över denna redogörelse, fastställa arvodet och härvid aven bestämma
om parts eller båda parternas eventuella återbetalningsskyldighet
för hela eller viss del av denna ersättning. Genom ett sådant förfarande
skulle man även vinna att för skiftesmannauppdrag mera kvalificerade personer
åtoge sig dylika uppdrag. „ ,
Såvitt rättshjälpsanstalten kunnat finna skulle denna reform kunna ge
nomföras genom ändring endast i lagen om fri rättegång. Gentemot detta
förslag skulle man möjligen kunna invända att domstolen har hade att
Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1968
13
pröva ersättning för ett arbete, som låg helt utanför domstolens kontroll,
men mot denna invändning kan framhållas att domstolarnas prövning av
biträdesersättning i mål där fri rättegång beviljats eller av arvode åt offentlig
försvarare även omfattar ersättning för arbete utanför domstolen.
För fullständighetens skull vill rättshjälpsanstalten slutligen framhålla
att rättshjälpsanstalterna icke kan åtaga sig förordnande att verkställa
tvångsskifte där part är mindre bemedlad, då ju rättshjälpsanstalterna som
regel redan biträtt eller biträder den mindre bemedlade parten i en dylik
tvist.
Utskottet
Enligt gällande rätt skall vid bodelning en skriftlig handling upprättas
och underskrivas av makarna med vittnen. Om makarna inte kan enas om
hur bodelningen skall genomföras, kan vardera maken begära hos rätten att
skiftesman förordnas. Skiftesmannen skall själv bestämma om bodelningen,
om enighet inte kan uppnås mellan makarna. Han skall upprätta en
handling över bodelningen och denna skall ofördröj ligen delges makarna.
Make som är missnöjd med den av skiftesmannen verkställda bodelningen
kan klandra den genom att väcka talan mot andra maken inom tre månader
efter delgivningen av bodelningshandlingen. Eljest vinner bodelningen laga
kraft.
I förevarande motioner begäres översyn av förfarandet vid tvångsskifte
i anledning av hemskillnad eller äktenskapsskillnad. Motionärerna anser det
önskvärt att hos oss införes ett system liknande det dansk-norska så att
vid oenighet mellan makarna tvångsskifte skall göras av domstol, s. k.
skiftesrätt, i stället för av skiftesman. Mindre bemedlade bör därvid beredas
möjlighet att erhålla fri rättegång med biträde. Enligt motionärerna skulle
det härigenom bli sörjt för att bodelningsförfarandet kommer att handläggas
av juridiskt kompetent person samtidigt som mindre bemedlades rätt
tillgodoses.
Skillnaden i förevarande hänseende mellan dansk och norsk rätt å ena
sidan och svensk rätt å andra sidan var föremål för uppmärksamhet redan
under det nordiska samarbete som föregick tillkomsten av giftermålsbalken
och även under förarbetena till 1933 års lag om boutredning och arvskifte.
Av olika anledningar har man emellertid ställt sig avvisande till tanken att
även i vårt land överföra bodelningsförfarandet till domstolarna.
Såvitt framgår av remissyttrandena över förevarande motioner har förfarandet
inför skiftesman hittills uppfyllt kraven på rättssäkerhet. Härpå
tyder det förhållandet att det synes vara sällan som en make begagnar sig
av möjligheten att inför domstol klandra av skiftesman verkställd bodelning.
Det nuvarande systemet torde dessutom ge större utrymme för uppgörelser
mellan makarna än ett domstolsförfarande kan erbjuda. Härtill kommer
att det på grund av sin informella karaktär medger en smidig och snabb
14
Första lagutskottets utlåtande nr 22 år 1968
handläggning av uppkommande frågor. Mot motionärernas förslag att låta
domstolar ombesörja bodelning talar också att det inte låter sig förenas
med strävandena att i görligaste mån hejda den sedan många år fortgående
ökningen av domstolarnas arbetsbelastning. På grund av de angivna omständigheterna
är utskottet icke berett att tillstyrka att en övergång till
systemet med skiftesrätter överväges.
Som framhållits under remissbehandlingen skulle motionernas syfte i viss
mån kunna tillgodoses genom en vidgning av möjligheterna för mindre bemedlade
att erhålla fri rättshjälp vid bodelning. Utskottet anser att olägenheter
utan tvivel föreligger i vissa avseenden; bl. a. är det otillfredsställande
att ersättningsmöjligheterna växlar i olika delar av landet. Åtgärder på
området måste dock såvitt nu kan bedömas ses i det större sammanhang
som hela rättshjälpsfrågan utgör. Denna fråga ligger emellertid utom ramen
för förevarande motioner.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, 1:400 och 11:499, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 2 april 1968
På första lagutskottets vägnar:
ERIK SVEDBERG
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herr Erik Svedberg (s), fröken Mattson (s),
herrar Hjorth (s), Ernulf (fp), Svanström (ep), Schött (h), fri! Lilly Ohlsson
(s) och herr Lidgard (h)*;
från andra kammaren: fru Gärde Widemar (fp)*, herr Ekström i
Björkvik (s)*, fru Löfqvist (s), herrar Martinsson (s)*, Jönsson i Malmö
(s), Fridolfsson i Stockholm (h), Sjöholm (fp) och Johansson i Växjö (ep).
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av fröken Mattson (s).
ESSELTE *B. STHLM 68
814219
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.