Utlåtande i anledning av motioner om dels obligatorisk förarplatsförsäkring, dels förarplatsförsäkring för av stat och kommun ägda fordon.
1968-04-02 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1968:23, Utlåtande i anledning av motioner om dels obligatorisk förarplatsförsäkring, dels förarplatsförsäkring för av stat och kommun ägda fordon.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande nr 23 år 1968
1
Nr 23
Utlåtande i anledning av motioner om dels obligatorisk förarplatsförsäkring,
dels förarplatsförsäkring för av stat och kommun
ägda fordon.
I de likalydande motionerna 1:401 av herr Eric Gustaf Peterson m. fl. och 11:502
av herr Nihlfors m. fl. hemställes att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
hemställa om att förarplatsförsäkringen skall ingå i den obligatoriska trafikförsäkringen.
I motionen II: 762 av herrar Antonsson och Dahlgren hemställes att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag till förarplatsförsäkring
för av stat och kommun ägda fordon.
Motionerna 1:401 och 11:502 har remissbehandlats.
Inledning
Trafikförsäkringen gäller inte skada på föraren av fordonet, med mindre försäkringstagaren
är ansvarig för skadan. Detta medför att föraren i allmänhet ej är
skyddad av trafikförsäkringen men att han undantagsvis kan vara det, exempelvis
om skadan vållats av att ägaren-försäkringstagaren låtit föraren föra en bil om vilken
ägaren vet att den är bristfällig. Inom såväl den privata sektorn av näringslivet
som i den kommunala verksamheten kan anställda bilförare få ekonomiskt skydd av
sina arbetsgivare genom att dessa tecknar förarplatsförsäkring. Motsvarande skydd
förekommer däremot f. n. inte inom den statliga sektorn. Förarplatsförsäkringen,
som endast kan tecknas tillsammans med trafikförsäkring eller ansvarsförsäkring
för motorfordon, omfattar olycksfallsskada i följd av trafik med det försäkrade
fordonet.
Pågående arbete
Obligatorisk förarplatsförsäkring
Som svar på en fråga om man kan förvänta att förslag angående obligatorisk
förarplatsförsäkring för förare av motorfordon kommer att föreläggas riksdagen anförde
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, den 14 december 1967 (AK
prot. 53 s. 5) följande. Detta problem har ett nära samband med frågan om en mera
allmän revision av bilansvarighets- och trafikförsäkringslagstiftningen. Det förslag till
lag om trafikförsäkring som bilskadeutredningen lade fram år 1957 har inte ansetts
ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Men det kan bli aktuellt att på nytt ta
Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 sarnl. 1 avd. Nr 23
2
Första lagutskottets utlåtande nr 23 år 1968
upp denna lagstiftningsfråga. Inom Europarådet har nyligen på expertplanet påbörjats
ett arbete på att förenhetliga bilansvarighetsreglerna i medlemsländernas
lagstiftning. När konkreta resultat föreligger av detta arbete inom Europarådet, får
frågan om en reformering av den svenska lagstiftningen på området tas upp på nytt.
— Statsrådet tilläde avslutningsvis att ungefär 90 procent av alla förare nu bar frivillig
förarplatsförsäkring.
Skyddet för statsanställda bilförare
Frågan om vidgat ekonomiskt skydd åt statsanställda bilförare utredes av Förarskyddsutredningen.
I direktiven för utredningen (riksdagsber. 1967 s. 225) anförde
chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, att det förelåg skäl att för statliga
arbetstagare som kör bil i tjänsten införa ett skydd motsvarande det som beredes
kommunala och privata arbetstagare genom förarplatsförsäkringen. Statsrådet anförde
vidare följande.
Gällande avtalsvillkor för förarplatsförsäkring förutsätter, för att en sådan försäkring
skall få tecknas, att försäkringstagaren också har tecknat trafikförsäkringför
fordonet eller motsvarande ansvarighetsförsäkring. Staten är inte skyldig att ha
sina motorfordon trafikförsäkrade. Det förekommer emellertid att frivillig ansvarighetsförsäkring
tecknats beträffande vissa statliga motorfordon. När staten tecknar
försäkring sker detta inte för att tillförsäkra staten ekonomiska garantier utan för
att det av rationaliseringsskäl kan vara fördelaktigt att utnyttja det enskilda försäkringsväsendets
organisation, t. ex. för skadereglering o. d.
Det sagda ger vid handen att ett införande av ett skydd för statsanställda bilförare
motsvarande det som förarplatsförsäkring skänker åt privat- eller kommunalanställda
bilförare kräver närmare utredning om hur detta skydd bör utformas. Jag
föreslår därför att denna fråga prövas av en särskild utredningsman.
Det statliga skyddet bör som jag nyss sagt gälla statsanställda, som kör bil i
tjänsten, och därmed jämställda. En uppgift för utredningsmannen blir således i
första hand att precisera villkoren för skyddets omfattning med utgångspunkt från
denna målsättning. Olika lösningar är härvid tänkbara.
En metod är att skyddet knyts till närmare angivna kategorier av statsanställda
och därmed jämställda som anses böra omfattas av skyddet. Därvid bör naturligen
ett väsentligt moment i anställningskaraktären utgöras av bilförarverksamhet. Emellertid
bör den av skyddet omfattade gruppen inte få för snäv avgränsning.
En annan metod är att — efter mönster av förarplatsförsäkringen — knyta skyddet
vid objektet — motorfordonet. Problemet gäller här i första hand att bestämma vilka
fordon som skall tas med och att ange förutsättningarna i övrigt så, att det nyss angivna
huvudsyftet skall kunna nås.
Det här avsedda skyddet för den statsanställde bilföraren bör i allt väsentligt motsvara
de vanliga förarplatsförsäkringarna. Skyddet bör få den utformning som med
hänsyn till administration och kostnader är lämpligt. I första hand bör dock förutsättas
att staten inte skall teckna trafikförsäkring i nämnvärt större utsträckning
än f. n.
Utredningsmannen bör kostnadsmässigt ange konsekvenserna av sitt förslag, som
eventuellt kan böra innefatta olika alternativ. Vid sitt arbete bör utredningsmannen
samråda med statens avtalsverk.
Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under innevarande år.
Första lagutskottets utlåtande nr 23 år 1968 3
Motionerna
Till stöd för yrkandet i motionerna 1:401 och 11:502 anför motionärerna följande.
I den obligatoriska bilförsäkringen ingår inte förarplatsförsäkringen. När denna
försäkring infördes var premien endast en tia, men har numera höjts till drygt 20 kr.,
en avgift som många bilägare drar sig för, särskilt småföretagare med anställda
chaufförer.
Chaufförerna och deras anhöriga vet ofta inte om att förarplatsförsäkring saknas.
De anhöriga brukar få veta det efter en dödsolycka då det står klart att ingen ersättning
kan betalas ut.
Försäkringsbolagen kan inte göra förarplatsförsäkringen obligatorisk. Men med
försäkringsinspektionens hjälp borde en sådan lagstiftning kunna komma till stånd.
Med obligatorisk förarplatsförsäkring skulle premien kunna sänkas avsevärt. Försäkringsbolagen
påstår nämligen att om de kan få alla bilar vagnskadeförsäkrade
så kan premierna sänkas med 35 procent. En konsekvent genomförd förarplatsförsäkring
borde ge liknande möjligheter till premiesänkning.
I motionen 11:762 anföres bl. a. följande.
När det gäller enskilda bilägare kan sägas att det stora flertalet låter förarplats
ingå i sin försäkring. Privatägda företag torde i stor utsträckning också förarplatsförsäkra
sina fordon. Dock förekommer även där att sådan försäkring saknas, vilket
torde bero på att arbetsgivar- och arbetstagarparterna ej kommit överens om kostnadsfrågan.
Förare av statliga, inklusive militära och kommunala fordon saknar sålunda förarplatsförsäkring.
Detta måste anses vara en allvarlig brist. Enligt vår mening gäller
det här en ur trygghetssynpunkt så viktig fråga att ifrågavarande försäkring borde
vara obligatorisk för förare av fordon som ägs av det allmänna. En utredning av
denna fråga bör företagas.
Remissyttranden
Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat yttrande
över motionerna 1:401 och 11:502 från försäkringsinspektionen. Tillfälle att inkomma
med yttrande över dessa motioner har beretts Landsorganisationen i Sverige (LO),
Riksförbundet landsbygdens folk (RLF), Trafikförsäkringsföreningen och Sveriges
trafikbilägares riksorganisation (STR).
LO upplyser att LO i remissvar över skadeståndskommitténs betänkande Skadestånd
IT (SOU 1964:31) uttalat beträffande ansvarsförsäkring att en obligatorisk
straffsanktionerad försäkringsplikt för arbetsgivaren borde utredas samt att 1966 års
LO-kongress ansett att i samband därmed även frågan om obligatorisk förarplatsförsäkring
borde utredas.
RLF framhåller att vid olycksfall av här aktuellt slag föreligger samma försäkringsskydd
som i övrigt gäller bl. a. genom yrkesskadeförsäkringen. RLF kan inte
finna några bärande motiv för att därutöver ett särskilt obligatoriskt skydd skall
4
Första lagutskottets utlåtande nr 23 år 1968
behövas för denna typ av olyckor. Inte minst i de fall som åberopas i motionerna —
chaufförer anställda hos småföretagare — torde det dessutom enligt RLF vara relativt
enkelt att träffa överenskommelse om hur särskild förarplatsförsäkring skall
ordnas. RLF har således inte funnit skäl biträda motionerna.
STR anför att förarplatsförsäkring förekommer allmänt inom den yrkesmässiga
trafiken samt att antalet trafikutövare, som ej tecknar sådan försäkring, torde vara
mycket ringa. STR finner således, att en obligatorisk förarplatsförsäkring ur kostnadssynpunkt
ej skulle innebära någon belastning för yrkestrafiken som helhet, eftersom
man redan tagit kostnaden härför. STR anser att sociala skäl talar för, att
förarplatsförsäkringen göres obligatorisk och biträder därför motionernas syfte.
Trafikförsäkringsföreningen yttrar följande.
Om en frivillig försäkring göres obligatorisk, så visar erfarenheten, att antalet försäkringar
ökar. Har förekomsten av frivilliga försäkringar varit obetydlig, blir ökningen
av försäkringarna genom obligatoriet avsevärd och lägre premier kan bli en
följd. Vid besvarandet av frågan den 14 december 1967 upplyste justitieministern,
att ungefär 90 procent av alla förare hade frivillig förarplatsförsäkring. Vid sådant
förhållande och med hänsyn till erfarenheten, att 100-procentig laglydnad mera
sällan kan påräknas, synes man böra vara försiktig med att utlova premiesänkningar
genom införandet av obligatorisk förarplatsförsäkring. Härtill kommer en annan väsentlig
omständighet, nämligen den att den nuvarande frivilliga förarplatsförsäkringen
är konstruerad som en ren olycksfallsförsäkring, under det att motionärerna
synes ha tänkt sig, att försäkringskonstruktionen skulle ombildas och att det åsyftade
försäkringsskyddet skulle ingå som ett led i den obligatoriska trafikförsäkringen. Helt
andra och av skadeståndsrätten påverkade ersättningsregler skulle därmed kunna bli
tillämpliga. Något uttalande om vad en sådan utvidgning av ersättningsrätten skulle
komma att innebära i premiehänseende kan ej göras utan särskild utredning. Så
mycket kan dock sägas redan nu som att sannolikheten talar för högre premier än
de som i dag är fastställda för förarplatsförsäkringen.
Försäkringsinspektionen anser att det genom motionerna aktualiserade spörsmålet
har samband med frågan om en mera allmän revision av bilansvarighets- och trafikförsäkringslagstiftningen.
Beträffande de kostnadsproblem, som är av betydelse vid
bedömning av ett obligatoriums inverkan på den premie som försäkringstagarna
skäligen bör betala för förarolycksfallsskyddet, ansluter sig inspektionen till vad som
anförts i Trafikförsäkringsföreningens ovan återgivna yttrande till utskottet. Inspektionen
anför vidare följande.
För egen del vill inspektionen erinra om att en anställd bilförare under alla omständigheter
åtnjuter det skydd för sig och sina anhöriga som är föreskrivet i yrkesskadelagen
och lagen om allmän försäkring. Ett tillgodoseende av de önskemål som
framförts i motionerna skulle väl närmast vara att jämställa med en utvidgning av
den nämnda lagstiftningen med särbestämmelser för bilförare. Inspektionen kan
inte finna att tillräckliga motiv framlagts för en lagändring, varigenom bilförare
skulle tilldelas en särställning i förhållande till andra arbetstagare. Det extra skydd,
Första lagutskottets utlåtande nr 23 år 1968
5
som kan beredas genom förarplatsförsäkring, synes i stället lämpligen kunna åstadkommas
på frivillig väg genom avtalsförhandlingar mellan berörda parter.
Utskottet
I de motioner som behandlas i detta utlåtande aktualiseras frågan om bilförares
olycksfallsskydd. Enligt motionerna 1:401 och 11:502 bör förarplatsförsäkring ingå
i trafikförsäkringen och enligt motionen 11:762 bör stat och kommun ombesörja
förarplatsförsäkring för sina anställda. Utskottet delar motionärernas uppfattning att
det från trygghetssynpunkt skulle vara värdefullt om alla bilförare kunde åtnjuta sådant
skydd som förarplatsförsäkringen ger. Som framgår av redogörelsen ovan har
frågan också varit föremål för Kungl. Maj :ts uppmärksamhet. Vad beträffar skyddet
åt statsanställda bilförare behandlas detta av förarskyddsutredningen och utskottet
anser därför att Kungl. Maj:ts ställningstagande till resultatet av utredningens arbete,
vilket beräknas slutföras i år, bör avvaktas innan några åtgärder på området
tas under övervägande. Skyddet för bilförare i kommunal och enskild tjänst äger
samband med frågan om en mera allmän revision av bilansvarighets- och trafikförsäkringslagstiftningen.
På grund av biltrafikens internationella karaktär bör denna
lagstiftningsfråga inte tas upp till prövning förrän resultat föreligger av det pågående
arbetet inom Europarådet rörande förenhetligande av bilansvarighetsreglerna
i medlemsländernas lagstiftning.
Utskottet hemställer,
att förevarande motioner,
a) 1:401 och 11:502,
b) 11:762,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 2 april 1968
På första lagutskottets vägnar:
ERIK SVEDBERG
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herr Erik Svedberg (s), fröken Mattson (s), herrar
Hjorth (s), Ernulf (fp), Svanström (ep), Schött (h), fru Lilly Ohlsson (s) och herr
Lidgard (h)*;
från andra kammaren: fru Gärde Widemar (fp)*, fru Johansson (s), herr Ekström
i Björkvik (s)*, fru Löfqvist (s), herrar Keijer (fp), Martinsson (s)*, Oskarson
(h) och Larsson i Norderön (ep).
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.