Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner om dels obligatorisk förarplatsförsäkring, dels förarplatsförsäkring för av stat och kommun ägda fordon.

1968-04-02 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1968:23, Utlåtande i anledning av motioner om dels obligatorisk förarplatsförsäkring, dels förarplatsförsäkring för av stat och kommun ägda fordon.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 23 år 1968

1

Nr 23

Utlåtande i anledning av motioner om dels obligatorisk förarplatsförsäkring,

dels förarplatsförsäkring för av stat och kommun

ägda fordon.

I de likalydande motionerna 1:401 av herr Eric Gustaf Peterson m. fl. och 11:502

av herr Nihlfors m. fl. hemställes att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte

hemställa om att förarplatsförsäkringen skall ingå i den obligatoriska trafikförsäkringen.

I motionen II: 762 av herrar Antonsson och Dahlgren hemställes att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag till förarplatsförsäkring

för av stat och kommun ägda fordon.

Motionerna 1:401 och 11:502 har remissbehandlats.

Inledning

Trafikförsäkringen gäller inte skada på föraren av fordonet, med mindre försäkringstagaren

är ansvarig för skadan. Detta medför att föraren i allmänhet ej är

skyddad av trafikförsäkringen men att han undantagsvis kan vara det, exempelvis

om skadan vållats av att ägaren-försäkringstagaren låtit föraren föra en bil om vilken

ägaren vet att den är bristfällig. Inom såväl den privata sektorn av näringslivet

som i den kommunala verksamheten kan anställda bilförare få ekonomiskt skydd av

sina arbetsgivare genom att dessa tecknar förarplatsförsäkring. Motsvarande skydd

förekommer däremot f. n. inte inom den statliga sektorn. Förarplatsförsäkringen,

som endast kan tecknas tillsammans med trafikförsäkring eller ansvarsförsäkring

för motorfordon, omfattar olycksfallsskada i följd av trafik med det försäkrade

fordonet.

Pågående arbete

Obligatorisk förarplatsförsäkring

Som svar på en fråga om man kan förvänta att förslag angående obligatorisk

förarplatsförsäkring för förare av motorfordon kommer att föreläggas riksdagen anförde

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, den 14 december 1967 (AK

prot. 53 s. 5) följande. Detta problem har ett nära samband med frågan om en mera

allmän revision av bilansvarighets- och trafikförsäkringslagstiftningen. Det förslag till

lag om trafikförsäkring som bilskadeutredningen lade fram år 1957 har inte ansetts

ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Men det kan bli aktuellt att på nytt ta

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 sarnl. 1 avd. Nr 23

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 23 år 1968

upp denna lagstiftningsfråga. Inom Europarådet har nyligen på expertplanet påbörjats

ett arbete på att förenhetliga bilansvarighetsreglerna i medlemsländernas

lagstiftning. När konkreta resultat föreligger av detta arbete inom Europarådet, får

frågan om en reformering av den svenska lagstiftningen på området tas upp på nytt.

— Statsrådet tilläde avslutningsvis att ungefär 90 procent av alla förare nu bar frivillig

förarplatsförsäkring.

Skyddet för statsanställda bilförare

Frågan om vidgat ekonomiskt skydd åt statsanställda bilförare utredes av Förarskyddsutredningen.

I direktiven för utredningen (riksdagsber. 1967 s. 225) anförde

chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, att det förelåg skäl att för statliga

arbetstagare som kör bil i tjänsten införa ett skydd motsvarande det som beredes

kommunala och privata arbetstagare genom förarplatsförsäkringen. Statsrådet anförde

vidare följande.

Gällande avtalsvillkor för förarplatsförsäkring förutsätter, för att en sådan försäkring

skall få tecknas, att försäkringstagaren också har tecknat trafikförsäkringför

fordonet eller motsvarande ansvarighetsförsäkring. Staten är inte skyldig att ha

sina motorfordon trafikförsäkrade. Det förekommer emellertid att frivillig ansvarighetsförsäkring

tecknats beträffande vissa statliga motorfordon. När staten tecknar

försäkring sker detta inte för att tillförsäkra staten ekonomiska garantier utan för

att det av rationaliseringsskäl kan vara fördelaktigt att utnyttja det enskilda försäkringsväsendets

organisation, t. ex. för skadereglering o. d.

Det sagda ger vid handen att ett införande av ett skydd för statsanställda bilförare

motsvarande det som förarplatsförsäkring skänker åt privat- eller kommunalanställda

bilförare kräver närmare utredning om hur detta skydd bör utformas. Jag

föreslår därför att denna fråga prövas av en särskild utredningsman.

Det statliga skyddet bör som jag nyss sagt gälla statsanställda, som kör bil i

tjänsten, och därmed jämställda. En uppgift för utredningsmannen blir således i

första hand att precisera villkoren för skyddets omfattning med utgångspunkt från

denna målsättning. Olika lösningar är härvid tänkbara.

En metod är att skyddet knyts till närmare angivna kategorier av statsanställda

och därmed jämställda som anses böra omfattas av skyddet. Därvid bör naturligen

ett väsentligt moment i anställningskaraktären utgöras av bilförarverksamhet. Emellertid

bör den av skyddet omfattade gruppen inte få för snäv avgränsning.

En annan metod är att — efter mönster av förarplatsförsäkringen — knyta skyddet

vid objektet — motorfordonet. Problemet gäller här i första hand att bestämma vilka

fordon som skall tas med och att ange förutsättningarna i övrigt så, att det nyss angivna

huvudsyftet skall kunna nås.

Det här avsedda skyddet för den statsanställde bilföraren bör i allt väsentligt motsvara

de vanliga förarplatsförsäkringarna. Skyddet bör få den utformning som med

hänsyn till administration och kostnader är lämpligt. I första hand bör dock förutsättas

att staten inte skall teckna trafikförsäkring i nämnvärt större utsträckning

än f. n.

Utredningsmannen bör kostnadsmässigt ange konsekvenserna av sitt förslag, som

eventuellt kan böra innefatta olika alternativ. Vid sitt arbete bör utredningsmannen

samråda med statens avtalsverk.

Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under innevarande år.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 23 år 1968 3

Motionerna

Till stöd för yrkandet i motionerna 1:401 och 11:502 anför motionärerna följande.

I den obligatoriska bilförsäkringen ingår inte förarplatsförsäkringen. När denna

försäkring infördes var premien endast en tia, men har numera höjts till drygt 20 kr.,

en avgift som många bilägare drar sig för, särskilt småföretagare med anställda

chaufförer.

Chaufförerna och deras anhöriga vet ofta inte om att förarplatsförsäkring saknas.

De anhöriga brukar få veta det efter en dödsolycka då det står klart att ingen ersättning

kan betalas ut.

Försäkringsbolagen kan inte göra förarplatsförsäkringen obligatorisk. Men med

försäkringsinspektionens hjälp borde en sådan lagstiftning kunna komma till stånd.

Med obligatorisk förarplatsförsäkring skulle premien kunna sänkas avsevärt. Försäkringsbolagen

påstår nämligen att om de kan få alla bilar vagnskadeförsäkrade

så kan premierna sänkas med 35 procent. En konsekvent genomförd förarplatsförsäkring

borde ge liknande möjligheter till premiesänkning.

I motionen 11:762 anföres bl. a. följande.

När det gäller enskilda bilägare kan sägas att det stora flertalet låter förarplats

ingå i sin försäkring. Privatägda företag torde i stor utsträckning också förarplatsförsäkra

sina fordon. Dock förekommer även där att sådan försäkring saknas, vilket

torde bero på att arbetsgivar- och arbetstagarparterna ej kommit överens om kostnadsfrågan.

Förare av statliga, inklusive militära och kommunala fordon saknar sålunda förarplatsförsäkring.

Detta måste anses vara en allvarlig brist. Enligt vår mening gäller

det här en ur trygghetssynpunkt så viktig fråga att ifrågavarande försäkring borde

vara obligatorisk för förare av fordon som ägs av det allmänna. En utredning av

denna fråga bör företagas.

Remissyttranden

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat yttrande

över motionerna 1:401 och 11:502 från försäkringsinspektionen. Tillfälle att inkomma

med yttrande över dessa motioner har beretts Landsorganisationen i Sverige (LO),

Riksförbundet landsbygdens folk (RLF), Trafikförsäkringsföreningen och Sveriges

trafikbilägares riksorganisation (STR).

LO upplyser att LO i remissvar över skadeståndskommitténs betänkande Skadestånd

IT (SOU 1964:31) uttalat beträffande ansvarsförsäkring att en obligatorisk

straffsanktionerad försäkringsplikt för arbetsgivaren borde utredas samt att 1966 års

LO-kongress ansett att i samband därmed även frågan om obligatorisk förarplatsförsäkring

borde utredas.

RLF framhåller att vid olycksfall av här aktuellt slag föreligger samma försäkringsskydd

som i övrigt gäller bl. a. genom yrkesskadeförsäkringen. RLF kan inte

finna några bärande motiv för att därutöver ett särskilt obligatoriskt skydd skall

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 23 år 1968

behövas för denna typ av olyckor. Inte minst i de fall som åberopas i motionerna —

chaufförer anställda hos småföretagare — torde det dessutom enligt RLF vara relativt

enkelt att träffa överenskommelse om hur särskild förarplatsförsäkring skall

ordnas. RLF har således inte funnit skäl biträda motionerna.

STR anför att förarplatsförsäkring förekommer allmänt inom den yrkesmässiga

trafiken samt att antalet trafikutövare, som ej tecknar sådan försäkring, torde vara

mycket ringa. STR finner således, att en obligatorisk förarplatsförsäkring ur kostnadssynpunkt

ej skulle innebära någon belastning för yrkestrafiken som helhet, eftersom

man redan tagit kostnaden härför. STR anser att sociala skäl talar för, att

förarplatsförsäkringen göres obligatorisk och biträder därför motionernas syfte.

Trafikförsäkringsföreningen yttrar följande.

Om en frivillig försäkring göres obligatorisk, så visar erfarenheten, att antalet försäkringar

ökar. Har förekomsten av frivilliga försäkringar varit obetydlig, blir ökningen

av försäkringarna genom obligatoriet avsevärd och lägre premier kan bli en

följd. Vid besvarandet av frågan den 14 december 1967 upplyste justitieministern,

att ungefär 90 procent av alla förare hade frivillig förarplatsförsäkring. Vid sådant

förhållande och med hänsyn till erfarenheten, att 100-procentig laglydnad mera

sällan kan påräknas, synes man böra vara försiktig med att utlova premiesänkningar

genom införandet av obligatorisk förarplatsförsäkring. Härtill kommer en annan väsentlig

omständighet, nämligen den att den nuvarande frivilliga förarplatsförsäkringen

är konstruerad som en ren olycksfallsförsäkring, under det att motionärerna

synes ha tänkt sig, att försäkringskonstruktionen skulle ombildas och att det åsyftade

försäkringsskyddet skulle ingå som ett led i den obligatoriska trafikförsäkringen. Helt

andra och av skadeståndsrätten påverkade ersättningsregler skulle därmed kunna bli

tillämpliga. Något uttalande om vad en sådan utvidgning av ersättningsrätten skulle

komma att innebära i premiehänseende kan ej göras utan särskild utredning. Så

mycket kan dock sägas redan nu som att sannolikheten talar för högre premier än

de som i dag är fastställda för förarplatsförsäkringen.

Försäkringsinspektionen anser att det genom motionerna aktualiserade spörsmålet

har samband med frågan om en mera allmän revision av bilansvarighets- och trafikförsäkringslagstiftningen.

Beträffande de kostnadsproblem, som är av betydelse vid

bedömning av ett obligatoriums inverkan på den premie som försäkringstagarna

skäligen bör betala för förarolycksfallsskyddet, ansluter sig inspektionen till vad som

anförts i Trafikförsäkringsföreningens ovan återgivna yttrande till utskottet. Inspektionen

anför vidare följande.

För egen del vill inspektionen erinra om att en anställd bilförare under alla omständigheter

åtnjuter det skydd för sig och sina anhöriga som är föreskrivet i yrkesskadelagen

och lagen om allmän försäkring. Ett tillgodoseende av de önskemål som

framförts i motionerna skulle väl närmast vara att jämställa med en utvidgning av

den nämnda lagstiftningen med särbestämmelser för bilförare. Inspektionen kan

inte finna att tillräckliga motiv framlagts för en lagändring, varigenom bilförare

skulle tilldelas en särställning i förhållande till andra arbetstagare. Det extra skydd,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 23 år 1968

5

som kan beredas genom förarplatsförsäkring, synes i stället lämpligen kunna åstadkommas

på frivillig väg genom avtalsförhandlingar mellan berörda parter.

Utskottet

I de motioner som behandlas i detta utlåtande aktualiseras frågan om bilförares

olycksfallsskydd. Enligt motionerna 1:401 och 11:502 bör förarplatsförsäkring ingå

i trafikförsäkringen och enligt motionen 11:762 bör stat och kommun ombesörja

förarplatsförsäkring för sina anställda. Utskottet delar motionärernas uppfattning att

det från trygghetssynpunkt skulle vara värdefullt om alla bilförare kunde åtnjuta sådant

skydd som förarplatsförsäkringen ger. Som framgår av redogörelsen ovan har

frågan också varit föremål för Kungl. Maj :ts uppmärksamhet. Vad beträffar skyddet

åt statsanställda bilförare behandlas detta av förarskyddsutredningen och utskottet

anser därför att Kungl. Maj:ts ställningstagande till resultatet av utredningens arbete,

vilket beräknas slutföras i år, bör avvaktas innan några åtgärder på området

tas under övervägande. Skyddet för bilförare i kommunal och enskild tjänst äger

samband med frågan om en mera allmän revision av bilansvarighets- och trafikförsäkringslagstiftningen.

På grund av biltrafikens internationella karaktär bör denna

lagstiftningsfråga inte tas upp till prövning förrän resultat föreligger av det pågående

arbetet inom Europarådet rörande förenhetligande av bilansvarighetsreglerna

i medlemsländernas lagstiftning.

Utskottet hemställer,

att förevarande motioner,

a) 1:401 och 11:502,

b) 11:762,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 2 april 1968

På första lagutskottets vägnar:

ERIK SVEDBERG

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Erik Svedberg (s), fröken Mattson (s), herrar

Hjorth (s), Ernulf (fp), Svanström (ep), Schött (h), fru Lilly Ohlsson (s) och herr

Lidgard (h)*;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar (fp)*, fru Johansson (s), herr Ekström

i Björkvik (s)*, fru Löfqvist (s), herrar Keijer (fp), Martinsson (s)*, Oskarson

(h) och Larsson i Norderön (ep).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.