Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner angående respit vid underlåtenhet att betala försäkringspremie.

1968-04-23 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1968:27, Utlåtande i anledning av motioner angående respit vid underlåtenhet att betala försäkringspremie.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1968

1

Nr 27

Utlåtande i anledning av motioner angående respit vid underlåtenhet

att betala försäkringspremie.

I de likalydande motionerna I: 75 av herr Ernulf och II: 110 av fru Gärde

Widemar hemställes att riksdagen hos Kungl. Maj :t begär åtgärder för att

tillförsäkra försäkringstagare eller i vart fall sådana försäkringstagare, som

ej är juridiska personer, en s. k. respitmånad vid försummelse att erlägga

försäkringspremie inom utsatt lid.

Motionerna har varit föremål för remissbehandling.

Motionsskälen

Motiveringen till ovannämnda hemställan har följande innehåll.

Vid livförsäkring och sjukförsäkring gäller regelmässigt en s. k. respitmånad

vid underlåtenhet att erlägga premie i rätt tid. Respitmånaden innebär

att försäkringen förblir gällande om premien erläggs inom en månad

efter den fastställda förfallodagen. Vid andra slag av försäkring, t. ex. hemförsäkring,

fastighetsförsäkring, bilförsäkring och olycksfallsförsäkring,

gäller emellertid ingen sådan respitmånad. Försäkringen upphör alltså i

dessa fall omedelbart att gälla, om premien av någon anledning inte betalas

senast på förfallodagen. Betalas den därefter, träder försäkringen dock

åter i kraft för återstoden av försäkringsperioden.

Enligt min mening är det otillfredsställande att respitmånad inte tilllämpas

även vid andra försäkringar än livförsäkring och sjukförsäkring.

Åtminstone vid de gängse försäkringsformerna för enskilda personer kan

detta förhållande leda till förluster för försäkringstagarna. Visserligen

stadgas i 14 § försäkringsavtalslagen att försäkringsbolagets ansvar inte

får upphöra förrän tidigast när en vecka förflutit efter det att bolaget

aviserat om premien och förfallodagen. Tydligt är emellertid att tillfällig

bortovaro, sjukdom eller andra omständigheter lätt kan leda till att förfallodagen

försummas även av försäkringstagare som har både vilja och

förmåga att erlägga premien. Särskilt hårt måste det te sig, om ett försäkringsfall,

t. ex. eldsvåda, inbrott eller olycksfall, inträffar omedelbart

efter förfallodagen och försäkringstagaren dessförinnan i många år fullgjort

sin premieinbetalning men nu på grund av ett kortare dröjsmål med

betalningen går miste om sin rätt till ersättning ur försäkringen.

Frågan kan naturligtvis lösas genom att samtliga försäkringsbolag med

verksamhet i Sverige i försäkringsavtalen utfäster respitmånad. Då detta

emellertid hittills inte skett, förefaller det erforderligt med en lagbestämmelse,

vilken givetvis inte bör få åsidosättas avtalsvägen. Alternativt skulle

måhända kunna övervägas att införa bestämmelsen i de av Kungl. Maj :t

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 1 avd. Nr 27

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1968

fastställda grunderna för försäkringsbolagens verksamhet. Kanske kan

det vidare vara skäl att begränsa regeln till försäkringar, tagna av enskilda

personer, och således undantaga juridiska personer. För dessa sistnämnda

kan möjligen en mera strikt bevakning av förfallodagen krävas.

Remissyttranden

Utskottet bär i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat

yttrande över motionerna från försäkringsinspektionen. Tillfälle att avge

yttrande har även beretts Sveriges advokatsamfund, Folksam och Svenska

försäkringsbolags riksförbund. Samtliga remissvar går i avstyrkande riktning.

Försäkringsinspektionen anför:

Såvitt gäller skadeförsäkringspremier av förnyelsekaraktär vill inspektionen

inledningsvis endast verifiera motionärernas sakuppgifter av innebörd

att försäkringsgivarna i allmänhet friskriver sig från ansvarighet i

överensstämmelse med vad som stadgas i 14 § andra stycket lagen om försäkringsavtal.

Allmänt sett är det uppenbart, att i ett samhälle präglat av vår tids betydande

rörlighet och resefrekvens större risker än tidigare föreligger för att

en förnyelsepremie ej blir betald och försäkringstagaren därigenom ställd

utanför försäkringsskyddet under den tid dröjsmålet med premiebetalningen

varar. Detta gäller försäkringstagarens rättsliga situation. Frekvensen av

fall, i vilka försäkringstagaren på angiven grund ställs utan ersättning,

torde emellertid icke vara känd. Merendels torde nog dock numera personer,

som dokumenterat sig såsom pålitliga premiebetalare, i praktiken möta

förståelse från försäkringsgivarnas sida, därest det vid ett inträffat skadefall

kan göras troligt, att den försummade premiebetalningen beror av en

olycklig tillfällighet.

Inspektionen har sig ej bekant, att det hittills dokumenterats några missförhållanden

på nu ifrågavarande område av den arten, att en specialreglering

av ämnesområdet i lagen om försäkringsavtal är påkallad. Vid en kommande

allmän översyn av försäkringsavtalslagen synes dock jämväl denna

fråga böra bli uppmärksammad.

Vad motionärerna åsyftar med införande av en respitmånad, nämligen

att ge försäkringstagaren en längre tidsrymd för premiens erläggande, innan

försäkringsgivarens ansvarighet upphör, synes emellertid till väsentlig

del kunna åstadkommas på ett sätt som icke kräver någon ändring av försäkringsavtalslagen.

Det förhåller sig i praktiken så, att den i 14 § andra

stycket i försäkringsavtalslagen intagna tvingande bestämmelsen, att försäkringsbolagets

ansvar inte får upphöra förrän tidigast när en vecka förflutit

efter det bolaget aviserat om premien och förfallodagen, av de flesta

försäkringsbolag tillämpas på det sätt, att premieförnyelseavi regelmässigt

tillställes försäkringstagaren ett par veckor före premiens förfallodag.

En viss förbättring i den riktning motionärerna åsyftat skulle enligt inspektionens

mening kunna ernås genom att försäkringsbolagen tillställde

försäkringstagarna förnyelseavierna ännu något tidigare än som vanligen

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1968

sker eller tre å fyra veckor före premieförfallodagen, om detta av praktiska

skäl skulle låta sig göras. I varje fall skulle för de försäkringstagare, som

genom resa, sjukdom eller dylikt kring förfallodagen icke får del av bolagets

premieerinringar, viss ökad trygghet härigenom kunna vinnas. Det är uppenbart,

att en premieavisering gjord alltför långt före förfallodagen, icke uppfyller

lagens krav på ett sådant meddelande, varom i 14 § är fråga__lagen

innehåller icke någon bestämmelse om när erinran om premiens förfallodag

tidigast må göras — men enligt inspektionens mening torde en premieavisering

gjord ca en månad före förfallodagen icke behöva anses vara för

tidigt gjord.

Försäkringsbolagens riksförbund går i sitt yttrande närmare in på sambandet

mellan försäkringsgivarens ansvarighet och premiebetalningen:

Om i viss försäkringsgren juridisk skyldighet föreligger för försäkringstagaren

att betala premie för en senare premieperiod, s. k. förnyelsepremie,

krävs uppenbarligen tillgång till någon form av sanktion, helst en effektiv

sådan, för att förpliktelsen skall fullgöras. 1 skadeförsäkring finns regelmässigt

en sådan juridisk skyldighet till betalning av förnyelsepremie. Så

är däremot icke fallet i livförsäkring där 98 § lagen om försäkringsavtal

(FAL) — som visserligen icke är tvingande men faktiskt generellt gällande

- fastslår att försäkringstagaren ej är »pliktig att hålla "försäkringen vid

makt genom betalning av premie för en senare period».

Enligt icke tvingande regler i FAL gäller för all försäkring, således även

för skadeförsäkring, att försäkringsgivarens ansvar inträder och vid senare

premieperioder fortsätter även om försäkringstagaren skulle dröja med att

erlägga premien. Detta kan för skadeförsäkringens de] synas märkligt mot

bakgrunden av vad ovan sagts om behovet av sanktion för premiebetalning.

Förklaringen är att vid äldre typer av ömsesidig skadeförsäkring, vid vilka

ersättningarna regelbundet bestreds genom uttaxeringar i efterhand, kunde

ansvarigheten icke rimligen göras beroende av premiens betalning. Man

måste nöja sig med möjligheten att vid domstol utkräva premien. Dessa

typer av skadeförsäkring var, såvitt angår privatpersoner, vid FAL:s tillkomst

ganska allmänt förekommande. Modern skadeförsäkring bar övergått

till att, såsom förutsätts kunna ske enligt FAL, normalt kräva förskottsbetalning.

Genom att göra försäkringsgivarens ansvarighet beroende av

premiens betalning — en automatiskt verkande och därmed för kollektivet

billig sanktionsform — kan bolagen numera tillgodose det nödvändiga kravet

på en rimlig rättvisa mellan skötsamma och försumliga premiebetalare

utan att i nämnvärd grad behöva besvära domstolarna med premiekrav och

belasta kollektiven med kostnader härför. Det bör för övrigt tilläggas att

det idag knappast är praktiskt möjligt, åtminstone icke till rimliga kostnader,

att i nämnvärd omfattning driva in utestående premier i andra fall

än då skada inträffat.

Redan av vad ovan sagts torde framgå att problemen i samband med utebliven

premiebetalning i grunden ligger helt olika till i livförsäkring och

vad därmed jämställes, å ena sidan, och i skadeförsäkring, å den andra. För

skadeförsäkringens del gäller det alt utforma reglerna så, att påföljden för

underlåten premiebetalning icke drabbar försäkringstagarna alltför hårt

utan att därtör respekten för skyldigheten att betala premierna uppluckras.

I livförsäkring kan man däremot, utan hänsyn till denna senare synpunkt,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1968

helt koncentrera sig på att utforma regler av lämplig »mjukhet» gentemot

försäkringstagarna, vilket skett genom införande av respitmånad, avtrappningsår

i vad avser ersättning in. m.

Enligt 14 § FAL gäller, som också motionärerna framhåller, till försäkringstagarnas

skydd mot alltför hårda och överraskande påföljder av underlåten

betalning av förnyelsepremie, att försäkringsbolags ansvar icke

upphör förrän minst en vecka förflutit efter det bolaget erinrat om premiens

förfallodag. Trots denna skyddsbestämmelse förekommer i skadeförsäkring

otvivelaktigt fall av försummad premiebetalning där en strikt

tillämpning av reglerna ter sig alltför hård. Bolagens praktiska tillämpning

har präglats av en strävan efter att ta hänsyn till speciella omständigheter

i enskilda fall så långt detta kan ske utan uppgivande av utgångspunkten

att i princip endast rättidig premiebetalning skall ge det skydd som försäkringen

avser att ge. De problem i tillämpningen av nuvarande regler,

som sålunda föreligger, skulle emellertid enligt riksförbundets mening icke

i vidare mån lösas genom de förslag motionärerna framlagt; förfallodagen

— eller åtminstone det som försäkringstagarna skulle uppfatta som den för

försäkringens giltighet viktiga senaste dagen för premiebetalning — skulle

i stor utsträckning framflyttas en månad. Problemen skulle därefter kvarstå,

sannolikt helt i samma omfattning som för närvarande.

Det avvägningsproblem av mycket intrikat art som sålunda föreligger

i skadeförsäkring har sedan länge kontinuerligt varit föremål för försäkringsbolagens

uppmärksamhet. Bolagen skulle givetvis med stor tillfredsställelse

genomföra regelreformer — utan att lagstiftning skulle behövas

härför — som kunde sägas medföra såväl större enhetlighet i de besvärliga

enskilda gränsfallen som en acceptabel rättvisa mellan skötsamma och

försumliga preiniebetalare i kollektiven som helhet. Några sådana lösningar

är emellertid icke lätta att skönja. En utsträckning av den tid före förfallodagen

då enligt 14 § FAL försäkringstagaren skall ha givits en erinran om

premiens förfallodag skulle måhända ge ett visst bättre skydd för dem som

genom resa, sjukdom e. d. kring förfallodagen idag icke i rätt tid får del av

bolagens premieerinringar. Riksförbundet vill emellertid framhålla dels att

bolagens rutiner för utskickande av premieerinringar i regel är utformade

så att dessa normalt är försäkringstagarna tillhanda betydligt tidigare än

en vecka före förfallodagen och dels att premieerinringar icke bör utskickas

så långt före förfallodagen atl huvudsyftet med premieerinringen äventyras.

I Folksams yttrande anföres bl. a. följande.

Den nuvarande bestämmelsen är i princip otillfredsställande. Av flera

■orsaker — bl. a. den lagstadgade semestern — är det numera allt vanligare

att familjer är borta från sin ordinarie adress mer än en vecka.

I praktiken leder dock denna otillräcklighet i lagen inte till några större

vanskligheter. Försäkringsbolagen tar nämligen hänsyn till den nya situationen.

För Folksams del tillämpar vi rutinmässigt en viss tolerans vid måttliga

tidsöverdrag och specialprövar dessutom de fall där tidsöverdraget är

stort. Kan det visas, att försäkringstagaren haft för avsikt att erlägga premien

även om skada ej inträffat och att dröjsmålet beror t. ex. på en semesterresa,

åberopas ej undantaget. Motionärerna har alldeles rätt i att det

ter sig hårt om en försäkringstagare, som i många år fullgjort sin premiebetalning,

skulle förlora sin rätt till ersättning för eldsvåda, som inträffat

omedelbart efter förfallodagen, därför att han på grund av tillfällig borto
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år W68

5

varo försummat denna. Vi bär emellertid svårt att tro atl det går att visa

något fall där bestämmelsen tillämpats så strängt.

I ett sådant fall borde också försäkringsavtalslagens ,54 § ge möjlighet till

jämkning.

Införandet av respitmånad innebär ingen lösning av det principiella problemet.

Normalt aviseras livförsäkringspremier redan före respitmånaden

och alltså cirka fem veckor innan respiten går ut. Teoretiskt kan emellertid

försäkringsgivaren med laga verkan uppskjuta a viseringen till en vecka

före respitens utgång. Om risken att försumma premiebetalningen minskas

beror det alltså inte på respitmånaden i och för sig utan på den omständigheten

att livförsäkringspremierna brukar aviseras redan före respitmånaden.

Samma resultat skulle vid skadeförsäkring kunna uppnås genom att avin

sändes mer än en månad i förväg. Försäkringsbolagen, som är angelägna

om att få in premierna i tid, har prövat sig fram genom olika tidsintervall i

aviseringen. Det har därvid visat sig att en avisering av sakförsäkringar mer

än en månad i förväg inte ger till resultat punktligare betalningar utan snarare

tvärtom, vilket troligen beror på att avin lättare kommer åt sidan när

förfallodagen är avlägsen.

Folksam framhåller vidare att bestämmelserna om skadeförsäkring är

utformade efter verksamhetens speciella natur och bildar ett system som

inte utan vidare kan ändras på en isolerad punkt. Folksam gör också följande

påpekande:

I livförsäkring kan försäkringstagaren som regel inte annullera ett avtal

och sedan teckna ett nytt utan att göra förlust. Det kan han däremot i skadeförsäkring.

Respitmånaden i livförsäkring kan därför näppeligen leda till

missbruk men det vore möjligt i skadeförsäkring om det fanns respitmånad

och man alltså mot premie för 12 månader skulle vara berättigad till skydd

i 13 månader. Missbruket skulle i form av ökade premiekostnader drabba

de lojala försäkringstagarna.

Advokatsamfundets stgrelse anser att bestämmelser om respitmånad

skulle vara föga ägnade att avhjälpa de olägenheter som motionärerna påtalat.

Inför man generella regler om en respitmånad, anför styrelsen, innebär

det i realiteten ingenting annat än att alla premieförfallodagar flyttas

en månad framåt i tiden. Alla de kalamiteter som kan förorsaka att en premieinbetalning

försummas kan inträffa lika väl en månad senare som en

månad tidigare. Att låta alla premier förfalla en månad senare innebär därför

inte någon lösning ur svårigheterna.

Styrelsen anför vidare:

I själva verket synes det ganska vanskligt att anvisa något lämpligt sätt

att komma till rätta med de olägenheter som kan vara förknippade med den

nu gällande ordningen. Härför torde erfordras en ingående utredning. Bland

tänkbara lösningar, som måhända kunde vara förtjänta att därvid närmare

övervägas, må nämnas följande.

1. Föreskrift om att försäkringsbolaget inte får åberopa förbehåll om ansvarsfrihet,

med mindre bolaget skickat inte bara en utan — med visst mel
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1968

lanrum — två avier till försäkringstagaren med erinran om förfallodagen.

2. Föreskrift om att försäkringsbolaget inte får åberopa förbehåll om

ansvarsfrihet förrän viss tid förflutit efter det bolaget ej blott aviserat försäkringstagaren

om premien och förfallodagen utan även erinrat honom om

påföljden av försummad premiebetalning.

3. Bestämmelse av innebörd att dröjsmål med erläggande av premien skall

vara utan inverkan å försäkringsbolagets ansvarighet, där dröjsmålet är

ringa och omständigheterna i övrigt sådana att dröjsmålet är ursäktligt.

(En sådan bestämmelse, vars formulering givetvis finge noga övervägas,

skulle innebära att ett fristående dömande organ kunde verkställa samma

prövning som åtminstone en del försäkringsbolag nu själva gör.)

Säkerligen är inte någon av dessa lösningar invändningsfri, men det synes

i varje fall inte omotiverat att närmare utreda deras ändamålsenlighet.

En utväg, som förmodligen inte skulle innebära någon fullständig lösning

men dock sannolikt vara ägnad att minska olägenheterna, synes vara

att förlänga den i 14 § andra stycket försäkringsavtalslagen stadgade tiden av

en vecka till 14 dagar. Eu sådan lagändring skulle antagligen inte stöta på

motstånd från försäkringsbolagens sida. Man måste emellertid beakta att

tiden mellan aviseringen och förfallodagen inte får bli för lång, ty då förlorar

en avi mycket av sin förmåga att stimulera till handlande. Den blir lätt

lagd åt sidan därför att »det är så god tid».

Slutligen må nämnas att förutom försäkringsinspektionen även advokatsamfundets

styrelse och Folksam anser att den genom motionerna aktualiserade

frågan bör uppmärksammas vid en kommande, allmän översyn av

försäkringsavtalslagen.

Utskottet

Med utgångspunkt från att s. k. respitmånad regelmässigt gäller vid

underlåtenhet att i rätt tid erlägga premie för livförsäkring och därmed

jämställd sjukförsäkring hemställes i motionerna om åtgärder för att införa

samma förmån inom andra försäkringsgrenar, t. ex. vid hemförsäkring,

fastighetsförsäkring, bilförsäkring och olycksfallsförsäkring. I motiveringen

anföres att tillfällig bortovaro, sjukdom eller andra omständigheter lätt kan

leda till att förfallodagen försummas även av försäkringstagare som har

både vilja och förmåga att erlägga premien. Motionärerna framhåller att

det måste te sig särskilt hårt om ett försäkringsfall, t. ex. eldsvåda, inbrott

eller olycksfall, inträffar omedelbart efter förfallodagen och försäkringstagaren

dessförinnan i många år fullgjort sin premiebetalning, men sedan

på grund av ett kortare dröjsmål går miste om ersättning från försäkringen.

Av de yttranden över motionerna som utskottet inhämtat synes framgå

att konsekvenserna för försäkringstagarna av den kritiserade ordningen

i praktiken är ganska begränsade, eftersom försäkringsgivarna i viss utsträckning

tolererar sådant dröjsmål med premiebetalningen som beror

på tillfälligt förbiseende och dylikt. Härvid är dock försäkringstagarens situation

helt beroende av försäkringsgivarens inställning, och det kan därför

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1968

7

finnas fog för önskemålet att skapa ett rättsligt skydd mot obilliga följder

av försummad premiebetalning. Motionärernas förslag om vidgad tillämpning

av systemet med respitmånad har — som framgår av redogörelsen ovan

— ingående bemötts av remissinstanserna. Vad som därvid anförts synes

ge anledning att ifrågasätta om förslaget är genomförbart med hänsyn till

den konstruktion i övrigt som de aktuella försäkringstyperna har. Utskottet,

som därför ej kan tillstyrka motionerna, vill dock framhålla att frågan om

möjligheterna att på annat sätt få till stånd en förbättring av försäkringstagarnas

ställning i berört hänseende torde kunna aktualiseras i samband

med en kommande allmän översyn av försäkringsavtalslagen.

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, I: 75 och II: 110, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 23 april 1968

På första lagutskottets vägnar:

ERIK SVEDBERG

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Erik Svedberg (s), fröken Mattson (s),

herrar Hjorth (s)*, Arvidson (h), Ernulf (fp), Schött (h), Ferdinand Nilsson

(ep)* och fru Lilly Ohlsson (s);

från andra kammaren: fru Johansson (s), herr Svensson i Vä (ep),

fru Kristensson (h)*, herrar Gustafsson i Borås (fp), Keijer (fp), fru Lindekvist

(s), herrar Jönsson i Malmö (s) och Hansson i Piteå (s)*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.