Utlåtande i anledning av motioner angående respit vid underlåtenhet att betala försäkringspremie.
1968-04-23 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1968:27, Utlåtande i anledning av motioner angående respit vid underlåtenhet att betala försäkringspremie.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1968
1
Nr 27
Utlåtande i anledning av motioner angående respit vid underlåtenhet
att betala försäkringspremie.
I de likalydande motionerna I: 75 av herr Ernulf och II: 110 av fru Gärde
Widemar hemställes att riksdagen hos Kungl. Maj :t begär åtgärder för att
tillförsäkra försäkringstagare eller i vart fall sådana försäkringstagare, som
ej är juridiska personer, en s. k. respitmånad vid försummelse att erlägga
försäkringspremie inom utsatt lid.
Motionerna har varit föremål för remissbehandling.
Motionsskälen
Motiveringen till ovannämnda hemställan har följande innehåll.
Vid livförsäkring och sjukförsäkring gäller regelmässigt en s. k. respitmånad
vid underlåtenhet att erlägga premie i rätt tid. Respitmånaden innebär
att försäkringen förblir gällande om premien erläggs inom en månad
efter den fastställda förfallodagen. Vid andra slag av försäkring, t. ex. hemförsäkring,
fastighetsförsäkring, bilförsäkring och olycksfallsförsäkring,
gäller emellertid ingen sådan respitmånad. Försäkringen upphör alltså i
dessa fall omedelbart att gälla, om premien av någon anledning inte betalas
senast på förfallodagen. Betalas den därefter, träder försäkringen dock
åter i kraft för återstoden av försäkringsperioden.
Enligt min mening är det otillfredsställande att respitmånad inte tilllämpas
även vid andra försäkringar än livförsäkring och sjukförsäkring.
Åtminstone vid de gängse försäkringsformerna för enskilda personer kan
detta förhållande leda till förluster för försäkringstagarna. Visserligen
stadgas i 14 § försäkringsavtalslagen att försäkringsbolagets ansvar inte
får upphöra förrän tidigast när en vecka förflutit efter det att bolaget
aviserat om premien och förfallodagen. Tydligt är emellertid att tillfällig
bortovaro, sjukdom eller andra omständigheter lätt kan leda till att förfallodagen
försummas även av försäkringstagare som har både vilja och
förmåga att erlägga premien. Särskilt hårt måste det te sig, om ett försäkringsfall,
t. ex. eldsvåda, inbrott eller olycksfall, inträffar omedelbart
efter förfallodagen och försäkringstagaren dessförinnan i många år fullgjort
sin premieinbetalning men nu på grund av ett kortare dröjsmål med
betalningen går miste om sin rätt till ersättning ur försäkringen.
Frågan kan naturligtvis lösas genom att samtliga försäkringsbolag med
verksamhet i Sverige i försäkringsavtalen utfäster respitmånad. Då detta
emellertid hittills inte skett, förefaller det erforderligt med en lagbestämmelse,
vilken givetvis inte bör få åsidosättas avtalsvägen. Alternativt skulle
måhända kunna övervägas att införa bestämmelsen i de av Kungl. Maj :t
Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 1 avd. Nr 27
2
Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1968
fastställda grunderna för försäkringsbolagens verksamhet. Kanske kan
det vidare vara skäl att begränsa regeln till försäkringar, tagna av enskilda
personer, och således undantaga juridiska personer. För dessa sistnämnda
kan möjligen en mera strikt bevakning av förfallodagen krävas.
Remissyttranden
Utskottet bär i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttrande över motionerna från försäkringsinspektionen. Tillfälle att avge
yttrande har även beretts Sveriges advokatsamfund, Folksam och Svenska
försäkringsbolags riksförbund. Samtliga remissvar går i avstyrkande riktning.
Försäkringsinspektionen anför:
Såvitt gäller skadeförsäkringspremier av förnyelsekaraktär vill inspektionen
inledningsvis endast verifiera motionärernas sakuppgifter av innebörd
att försäkringsgivarna i allmänhet friskriver sig från ansvarighet i
överensstämmelse med vad som stadgas i 14 § andra stycket lagen om försäkringsavtal.
Allmänt sett är det uppenbart, att i ett samhälle präglat av vår tids betydande
rörlighet och resefrekvens större risker än tidigare föreligger för att
en förnyelsepremie ej blir betald och försäkringstagaren därigenom ställd
utanför försäkringsskyddet under den tid dröjsmålet med premiebetalningen
varar. Detta gäller försäkringstagarens rättsliga situation. Frekvensen av
fall, i vilka försäkringstagaren på angiven grund ställs utan ersättning,
torde emellertid icke vara känd. Merendels torde nog dock numera personer,
som dokumenterat sig såsom pålitliga premiebetalare, i praktiken möta
förståelse från försäkringsgivarnas sida, därest det vid ett inträffat skadefall
kan göras troligt, att den försummade premiebetalningen beror av en
olycklig tillfällighet.
Inspektionen har sig ej bekant, att det hittills dokumenterats några missförhållanden
på nu ifrågavarande område av den arten, att en specialreglering
av ämnesområdet i lagen om försäkringsavtal är påkallad. Vid en kommande
allmän översyn av försäkringsavtalslagen synes dock jämväl denna
fråga böra bli uppmärksammad.
Vad motionärerna åsyftar med införande av en respitmånad, nämligen
att ge försäkringstagaren en längre tidsrymd för premiens erläggande, innan
försäkringsgivarens ansvarighet upphör, synes emellertid till väsentlig
del kunna åstadkommas på ett sätt som icke kräver någon ändring av försäkringsavtalslagen.
Det förhåller sig i praktiken så, att den i 14 § andra
stycket i försäkringsavtalslagen intagna tvingande bestämmelsen, att försäkringsbolagets
ansvar inte får upphöra förrän tidigast när en vecka förflutit
efter det bolaget aviserat om premien och förfallodagen, av de flesta
försäkringsbolag tillämpas på det sätt, att premieförnyelseavi regelmässigt
tillställes försäkringstagaren ett par veckor före premiens förfallodag.
En viss förbättring i den riktning motionärerna åsyftat skulle enligt inspektionens
mening kunna ernås genom att försäkringsbolagen tillställde
försäkringstagarna förnyelseavierna ännu något tidigare än som vanligen
3
Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1968
sker eller tre å fyra veckor före premieförfallodagen, om detta av praktiska
skäl skulle låta sig göras. I varje fall skulle för de försäkringstagare, som
genom resa, sjukdom eller dylikt kring förfallodagen icke får del av bolagets
premieerinringar, viss ökad trygghet härigenom kunna vinnas. Det är uppenbart,
att en premieavisering gjord alltför långt före förfallodagen, icke uppfyller
lagens krav på ett sådant meddelande, varom i 14 § är fråga__lagen
innehåller icke någon bestämmelse om när erinran om premiens förfallodag
tidigast må göras — men enligt inspektionens mening torde en premieavisering
gjord ca en månad före förfallodagen icke behöva anses vara för
tidigt gjord.
Försäkringsbolagens riksförbund går i sitt yttrande närmare in på sambandet
mellan försäkringsgivarens ansvarighet och premiebetalningen:
Om i viss försäkringsgren juridisk skyldighet föreligger för försäkringstagaren
att betala premie för en senare premieperiod, s. k. förnyelsepremie,
krävs uppenbarligen tillgång till någon form av sanktion, helst en effektiv
sådan, för att förpliktelsen skall fullgöras. 1 skadeförsäkring finns regelmässigt
en sådan juridisk skyldighet till betalning av förnyelsepremie. Så
är däremot icke fallet i livförsäkring där 98 § lagen om försäkringsavtal
(FAL) — som visserligen icke är tvingande men faktiskt generellt gällande
- fastslår att försäkringstagaren ej är »pliktig att hålla "försäkringen vid
makt genom betalning av premie för en senare period».
Enligt icke tvingande regler i FAL gäller för all försäkring, således även
för skadeförsäkring, att försäkringsgivarens ansvar inträder och vid senare
premieperioder fortsätter även om försäkringstagaren skulle dröja med att
erlägga premien. Detta kan för skadeförsäkringens de] synas märkligt mot
bakgrunden av vad ovan sagts om behovet av sanktion för premiebetalning.
Förklaringen är att vid äldre typer av ömsesidig skadeförsäkring, vid vilka
ersättningarna regelbundet bestreds genom uttaxeringar i efterhand, kunde
ansvarigheten icke rimligen göras beroende av premiens betalning. Man
måste nöja sig med möjligheten att vid domstol utkräva premien. Dessa
typer av skadeförsäkring var, såvitt angår privatpersoner, vid FAL:s tillkomst
ganska allmänt förekommande. Modern skadeförsäkring bar övergått
till att, såsom förutsätts kunna ske enligt FAL, normalt kräva förskottsbetalning.
Genom att göra försäkringsgivarens ansvarighet beroende av
premiens betalning — en automatiskt verkande och därmed för kollektivet
billig sanktionsform — kan bolagen numera tillgodose det nödvändiga kravet
på en rimlig rättvisa mellan skötsamma och försumliga premiebetalare
utan att i nämnvärd grad behöva besvära domstolarna med premiekrav och
belasta kollektiven med kostnader härför. Det bör för övrigt tilläggas att
det idag knappast är praktiskt möjligt, åtminstone icke till rimliga kostnader,
att i nämnvärd omfattning driva in utestående premier i andra fall
än då skada inträffat.
Redan av vad ovan sagts torde framgå att problemen i samband med utebliven
premiebetalning i grunden ligger helt olika till i livförsäkring och
vad därmed jämställes, å ena sidan, och i skadeförsäkring, å den andra. För
skadeförsäkringens del gäller det alt utforma reglerna så, att påföljden för
underlåten premiebetalning icke drabbar försäkringstagarna alltför hårt
utan att därtör respekten för skyldigheten att betala premierna uppluckras.
I livförsäkring kan man däremot, utan hänsyn till denna senare synpunkt,
4
Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1968
helt koncentrera sig på att utforma regler av lämplig »mjukhet» gentemot
försäkringstagarna, vilket skett genom införande av respitmånad, avtrappningsår
i vad avser ersättning in. m.
Enligt 14 § FAL gäller, som också motionärerna framhåller, till försäkringstagarnas
skydd mot alltför hårda och överraskande påföljder av underlåten
betalning av förnyelsepremie, att försäkringsbolags ansvar icke
upphör förrän minst en vecka förflutit efter det bolaget erinrat om premiens
förfallodag. Trots denna skyddsbestämmelse förekommer i skadeförsäkring
otvivelaktigt fall av försummad premiebetalning där en strikt
tillämpning av reglerna ter sig alltför hård. Bolagens praktiska tillämpning
har präglats av en strävan efter att ta hänsyn till speciella omständigheter
i enskilda fall så långt detta kan ske utan uppgivande av utgångspunkten
att i princip endast rättidig premiebetalning skall ge det skydd som försäkringen
avser att ge. De problem i tillämpningen av nuvarande regler,
som sålunda föreligger, skulle emellertid enligt riksförbundets mening icke
i vidare mån lösas genom de förslag motionärerna framlagt; förfallodagen
— eller åtminstone det som försäkringstagarna skulle uppfatta som den för
försäkringens giltighet viktiga senaste dagen för premiebetalning — skulle
i stor utsträckning framflyttas en månad. Problemen skulle därefter kvarstå,
sannolikt helt i samma omfattning som för närvarande.
Det avvägningsproblem av mycket intrikat art som sålunda föreligger
i skadeförsäkring har sedan länge kontinuerligt varit föremål för försäkringsbolagens
uppmärksamhet. Bolagen skulle givetvis med stor tillfredsställelse
genomföra regelreformer — utan att lagstiftning skulle behövas
härför — som kunde sägas medföra såväl större enhetlighet i de besvärliga
enskilda gränsfallen som en acceptabel rättvisa mellan skötsamma och
försumliga preiniebetalare i kollektiven som helhet. Några sådana lösningar
är emellertid icke lätta att skönja. En utsträckning av den tid före förfallodagen
då enligt 14 § FAL försäkringstagaren skall ha givits en erinran om
premiens förfallodag skulle måhända ge ett visst bättre skydd för dem som
genom resa, sjukdom e. d. kring förfallodagen idag icke i rätt tid får del av
bolagens premieerinringar. Riksförbundet vill emellertid framhålla dels att
bolagens rutiner för utskickande av premieerinringar i regel är utformade
så att dessa normalt är försäkringstagarna tillhanda betydligt tidigare än
en vecka före förfallodagen och dels att premieerinringar icke bör utskickas
så långt före förfallodagen atl huvudsyftet med premieerinringen äventyras.
I Folksams yttrande anföres bl. a. följande.
Den nuvarande bestämmelsen är i princip otillfredsställande. Av flera
■orsaker — bl. a. den lagstadgade semestern — är det numera allt vanligare
att familjer är borta från sin ordinarie adress mer än en vecka.
I praktiken leder dock denna otillräcklighet i lagen inte till några större
vanskligheter. Försäkringsbolagen tar nämligen hänsyn till den nya situationen.
För Folksams del tillämpar vi rutinmässigt en viss tolerans vid måttliga
tidsöverdrag och specialprövar dessutom de fall där tidsöverdraget är
stort. Kan det visas, att försäkringstagaren haft för avsikt att erlägga premien
även om skada ej inträffat och att dröjsmålet beror t. ex. på en semesterresa,
åberopas ej undantaget. Motionärerna har alldeles rätt i att det
ter sig hårt om en försäkringstagare, som i många år fullgjort sin premiebetalning,
skulle förlora sin rätt till ersättning för eldsvåda, som inträffat
omedelbart efter förfallodagen, därför att han på grund av tillfällig borto
-
Första lagutskottets utlåtande nr 27 år W68
5
varo försummat denna. Vi bär emellertid svårt att tro atl det går att visa
något fall där bestämmelsen tillämpats så strängt.
I ett sådant fall borde också försäkringsavtalslagens ,54 § ge möjlighet till
jämkning.
Införandet av respitmånad innebär ingen lösning av det principiella problemet.
Normalt aviseras livförsäkringspremier redan före respitmånaden
och alltså cirka fem veckor innan respiten går ut. Teoretiskt kan emellertid
försäkringsgivaren med laga verkan uppskjuta a viseringen till en vecka
före respitens utgång. Om risken att försumma premiebetalningen minskas
beror det alltså inte på respitmånaden i och för sig utan på den omständigheten
att livförsäkringspremierna brukar aviseras redan före respitmånaden.
Samma resultat skulle vid skadeförsäkring kunna uppnås genom att avin
sändes mer än en månad i förväg. Försäkringsbolagen, som är angelägna
om att få in premierna i tid, har prövat sig fram genom olika tidsintervall i
aviseringen. Det har därvid visat sig att en avisering av sakförsäkringar mer
än en månad i förväg inte ger till resultat punktligare betalningar utan snarare
tvärtom, vilket troligen beror på att avin lättare kommer åt sidan när
förfallodagen är avlägsen.
Folksam framhåller vidare att bestämmelserna om skadeförsäkring är
utformade efter verksamhetens speciella natur och bildar ett system som
inte utan vidare kan ändras på en isolerad punkt. Folksam gör också följande
påpekande:
I livförsäkring kan försäkringstagaren som regel inte annullera ett avtal
och sedan teckna ett nytt utan att göra förlust. Det kan han däremot i skadeförsäkring.
Respitmånaden i livförsäkring kan därför näppeligen leda till
missbruk men det vore möjligt i skadeförsäkring om det fanns respitmånad
och man alltså mot premie för 12 månader skulle vara berättigad till skydd
i 13 månader. Missbruket skulle i form av ökade premiekostnader drabba
de lojala försäkringstagarna.
Advokatsamfundets stgrelse anser att bestämmelser om respitmånad
skulle vara föga ägnade att avhjälpa de olägenheter som motionärerna påtalat.
Inför man generella regler om en respitmånad, anför styrelsen, innebär
det i realiteten ingenting annat än att alla premieförfallodagar flyttas
en månad framåt i tiden. Alla de kalamiteter som kan förorsaka att en premieinbetalning
försummas kan inträffa lika väl en månad senare som en
månad tidigare. Att låta alla premier förfalla en månad senare innebär därför
inte någon lösning ur svårigheterna.
Styrelsen anför vidare:
I själva verket synes det ganska vanskligt att anvisa något lämpligt sätt
att komma till rätta med de olägenheter som kan vara förknippade med den
nu gällande ordningen. Härför torde erfordras en ingående utredning. Bland
tänkbara lösningar, som måhända kunde vara förtjänta att därvid närmare
övervägas, må nämnas följande.
1. Föreskrift om att försäkringsbolaget inte får åberopa förbehåll om ansvarsfrihet,
med mindre bolaget skickat inte bara en utan — med visst mel
-
6
Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1968
lanrum — två avier till försäkringstagaren med erinran om förfallodagen.
2. Föreskrift om att försäkringsbolaget inte får åberopa förbehåll om
ansvarsfrihet förrän viss tid förflutit efter det bolaget ej blott aviserat försäkringstagaren
om premien och förfallodagen utan även erinrat honom om
påföljden av försummad premiebetalning.
3. Bestämmelse av innebörd att dröjsmål med erläggande av premien skall
vara utan inverkan å försäkringsbolagets ansvarighet, där dröjsmålet är
ringa och omständigheterna i övrigt sådana att dröjsmålet är ursäktligt.
(En sådan bestämmelse, vars formulering givetvis finge noga övervägas,
skulle innebära att ett fristående dömande organ kunde verkställa samma
prövning som åtminstone en del försäkringsbolag nu själva gör.)
Säkerligen är inte någon av dessa lösningar invändningsfri, men det synes
i varje fall inte omotiverat att närmare utreda deras ändamålsenlighet.
En utväg, som förmodligen inte skulle innebära någon fullständig lösning
men dock sannolikt vara ägnad att minska olägenheterna, synes vara
att förlänga den i 14 § andra stycket försäkringsavtalslagen stadgade tiden av
en vecka till 14 dagar. Eu sådan lagändring skulle antagligen inte stöta på
motstånd från försäkringsbolagens sida. Man måste emellertid beakta att
tiden mellan aviseringen och förfallodagen inte får bli för lång, ty då förlorar
en avi mycket av sin förmåga att stimulera till handlande. Den blir lätt
lagd åt sidan därför att »det är så god tid».
Slutligen må nämnas att förutom försäkringsinspektionen även advokatsamfundets
styrelse och Folksam anser att den genom motionerna aktualiserade
frågan bör uppmärksammas vid en kommande, allmän översyn av
försäkringsavtalslagen.
Utskottet
Med utgångspunkt från att s. k. respitmånad regelmässigt gäller vid
underlåtenhet att i rätt tid erlägga premie för livförsäkring och därmed
jämställd sjukförsäkring hemställes i motionerna om åtgärder för att införa
samma förmån inom andra försäkringsgrenar, t. ex. vid hemförsäkring,
fastighetsförsäkring, bilförsäkring och olycksfallsförsäkring. I motiveringen
anföres att tillfällig bortovaro, sjukdom eller andra omständigheter lätt kan
leda till att förfallodagen försummas även av försäkringstagare som har
både vilja och förmåga att erlägga premien. Motionärerna framhåller att
det måste te sig särskilt hårt om ett försäkringsfall, t. ex. eldsvåda, inbrott
eller olycksfall, inträffar omedelbart efter förfallodagen och försäkringstagaren
dessförinnan i många år fullgjort sin premiebetalning, men sedan
på grund av ett kortare dröjsmål går miste om ersättning från försäkringen.
Av de yttranden över motionerna som utskottet inhämtat synes framgå
att konsekvenserna för försäkringstagarna av den kritiserade ordningen
i praktiken är ganska begränsade, eftersom försäkringsgivarna i viss utsträckning
tolererar sådant dröjsmål med premiebetalningen som beror
på tillfälligt förbiseende och dylikt. Härvid är dock försäkringstagarens situation
helt beroende av försäkringsgivarens inställning, och det kan därför
Första lagutskottets utlåtande nr 27 år 1968
7
finnas fog för önskemålet att skapa ett rättsligt skydd mot obilliga följder
av försummad premiebetalning. Motionärernas förslag om vidgad tillämpning
av systemet med respitmånad har — som framgår av redogörelsen ovan
— ingående bemötts av remissinstanserna. Vad som därvid anförts synes
ge anledning att ifrågasätta om förslaget är genomförbart med hänsyn till
den konstruktion i övrigt som de aktuella försäkringstyperna har. Utskottet,
som därför ej kan tillstyrka motionerna, vill dock framhålla att frågan om
möjligheterna att på annat sätt få till stånd en förbättring av försäkringstagarnas
ställning i berört hänseende torde kunna aktualiseras i samband
med en kommande allmän översyn av försäkringsavtalslagen.
Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, I: 75 och II: 110, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 23 april 1968
På första lagutskottets vägnar:
ERIK SVEDBERG
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herr Erik Svedberg (s), fröken Mattson (s),
herrar Hjorth (s)*, Arvidson (h), Ernulf (fp), Schött (h), Ferdinand Nilsson
(ep)* och fru Lilly Ohlsson (s);
från andra kammaren: fru Johansson (s), herr Svensson i Vä (ep),
fru Kristensson (h)*, herrar Gustafsson i Borås (fp), Keijer (fp), fru Lindekvist
(s), herrar Jönsson i Malmö (s) och Hansson i Piteå (s)*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.