Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i brottsbalken m. m.

1968-05-07 · 35 sidor, varav 35 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 35 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1968:33, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i brottsbalken m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968

1

Nr 33

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om ändring i brottsbalken m. m.

Genom en den 15 mars 1968 dagtecknad proposition, nr 79, har Kungl.

Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att

antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om ändring i brottsbalken,

2) lag om ändrad lydelse av 13 kap. 13 § luftfartslagen den 6 juni 1957

(nr 297),

3) lag angående upphävande av 11 § lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om

straff för varusmuggling,

4) lag om ändrad lydelse av 4 § krigshandelslagen den 28 februari 1964

(nr 19),

5) lag angående upphävande av 4 § lagen den 1 april 1966 (nr 78) om

förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i brottsbalkens regler om förverkande

av egendom på grund av brott och vissa följdändringar i andra lagar. Syftet

med ändringarna är främst att, såsom förutsattes vid brottsbalkens tillkomst,

modernisera balkens regler i ämnet och få till stånd mera enhetliga

normer för förverkandelagstiftningen i övrigt. Avsikten är också att nå

större likformighet inom Norden på detta område.

I stället för den nuvarande uppräkningen i brottsbalken av muta och

andra otillbörliga förmåner anges helt kort utbyte av brott enligt brottsbalken

som föremål för förverkande. Vidare föreslås bl. a. en viss utvidgning

av den nuvarande brottsbalksregeln om förverkande av hjälpmedel och

brottsprodukter. Preskriptionstiden för talan om förverkande sänks från

tio till fem år.

Vissa bestämmelser i brottsbalkens förverkandekapitel görs direkt tilllämpliga

på förverkande utanför brottsbalken. I denna införs dessutom en

särskild regel som gör det möjligt att underlåta tillämpning av sådana specialstraffrättsliga

bestämmelser enligt vilka förverkande eller annan sådan

särskild rättsverkan följer obligatoriskt på visst brott.

Lagförslagen

De vid propositionen fogade förslagen har följande lydelse.

1 Dihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt 1 avd. Nr 33

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968

1) Lag

om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas, dels att 36 kap. 1—4, 9 och 10 §§ brottsbalken skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i samma kapitel skall införas

två nya paragrafer, 11 och 12 §§, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

36 KAP.

1

Muta, så ock för främjande av

brott avsett förlag eller vederlag och

annat dylikt, vars lämnande eller

mottagande enligt denna balk utgör

brott, skall förklaras förverkat till

kronan, om det ej är uppenbart obilligt;

utgjordes egendomen av annat

än penningar och finnes den ej i behåll,

må i stället värdet förklaras förverkat.

Vad nu sagts skall dock ej

gälla mot den som i god tro förvärvat

här avsedd egendom eller särskild

rätt därtill.

Har någon eljest av brott som avses

i denna balk haft vinning som ej

motsvaras av skada för enskild, må

han efter vad prövas skäligt förpliktas

att utgiva däremot svarande belopp

till kronan.

§•

Utbyte av brott enligt denna balk

som ej motsvaras av skada för enskild

skall förklaras förverkat, om

det ej är uppenbart obilligt. Detsamma

gäller förlag för brott eller dess

värde, om förlaget mottagits och

mottagandet utgör brott enligt denna

balk.

2 §.

Vad som använts såsom hjälpmedel

vid brott som avses i denna balk

eller frambragts genom sådan gärning

må, såvitt ägaren eller någon

som var i hans ställe uppsåtligen förövat

gärningen eller medverkat därtill,

förklaras helt eller delvis förverkat

till kronan, om det är påkallat

till förebyggande av brott eller eljest

särskilda skäl föreligga och det ej är

uppenbart obilligt; finnes egendo
-

Egendom som använts såsom

hjälpmedel vid brott enligt denna

balk eller som frambragts genom

sådant brott må förklaras förverkad,

om det är påkallat till förebyggande

av brott eller eljest särskilda skäl

föreligga. Detsamma gäller egendom

vars användande utgör brott enligt

denna balk eller med vilken eljest

tagits befattning som utgör sådant

brott.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968

3

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

men ej i behåll, må i stället värdet I stället för egendomen kan dess

förklaras förverkat. Detsamma skall värde förklaras förverkat,

gälla i fråga om hjälpmedel, varmed

någon tagit sådan befattning som innebär

brottslig förberedelse enligt

denna balk.

Vad i första stycket sägs skall ej

äga tillämpning mot den som i god

tro förvärvat egendomen eller särskild

rätt därtill.

3

Ändå att fall som i 2 § sägs ej är

för handen, må dyrk, falskt mynt

eller annat föremål, som på grund av

sin särskilda beskaffenhet och omständigheterna

i övrigt kan befaras

komma till brottslig användning, förklaras

förverkat.

4

Förklaras fartyg, som besväras av

sjöpanträtt eller inteckning, eller

luftfartyg, besvärat av luftpanträtt

eller inteckning, förverkat, må rätten

förklara att panträtten skall upphöra

i den förverkade egendomen. Finnes

i annat fall någons rätt till före
-

§•

Föremål, som på grund av sin särskilda

beskaffenhet och omständigheterna

i övrigt kan befaras komma

till brottslig användning, må förklaras

förverkat även i annat fall än

som avses i 2 §.

Förverkande på grund av brott av

egendom eller dess värde må, om ej

annat har föreskrivits, ske hos

a) gärningsmannen eller annan

som medverkat till brottet,

b) den i vars ställe gärningsmannen

eller annan medverkande var,

c) den som genom brottet beretts

vinning,

d) den som efter brottet förvärvat

egendomen på grund av giftorätt, arv

eller testamente eller genom gåva

eller som efter brottet förvärvat

egendomen på annat sätt och därvid

haft vetskap om eller skälig anledning

till antagande om egendomens

samband med brottet.

Tillhörde egendomen vid brottet ej

någon av dem som anges i första

stycket a)—c), må den ej förklaras

förverkad.

Särskild rätt till egendom som förklaras

förverkad består, om ej även

den särskilda rätten förklaras förverkad.

1-f- Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 1 avd. Nr 33

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

mål som förklaras förverkat böra

oaktat förklaringen bestå, skall rätten

göra förbehåll därom.

9

Kan på grund av den brottsliges

död eller av annan orsak påföljd ej

längre ådömas, må vad i 1—5 §§

stadgas vinna tillämpning endast såframt

i mål därom stämning delgivits

inom tio år från det brottet begicks.

Talan må i sådant fall av åklagare

väckas allenast om det finnes

påkallat ur allmän synpunkt.

Ifall

§•

Kan på grund av den brottsliges

död eller av annan orsak påföljd ej

längre ådömas, må egendom förklaras

förverkad på grund av brottet

eller åtgärd föreskrivas till förebyggande

av missbruk, endast om stämning

i mål därom delgivits inom fem

år från det brottet begicks. Talan

må i sådant fall väckas av åklagare

endast om det finnes påkallat ur all
-

män synpunkt,

motsvarande tillämpning.

10

Beslut om förverkande eller annan

åtgärd enligt 1—5 §§ förfaller, i den

mån verkställighet ej skett inom tio

år från det beslutet vann laga kraft.

Beslut om förverkande eller åtgärd

till förebyggande av missbruk förfaller,

i den mån verkställighet ej

skett inom tio år från det beslutet

vann laga kraft.

11 §■

Är i lag eller författning föreskrivet

att förklaring skall meddelas om

förverkande eller annan sådan särskild

rättsverkan av brott, må detta

likväl underlåtas, om denna rättsverkan

är uppenbart obillig.

12 §.

Förverkad egendom tillfaller kronan,

om ej annat är föreskrivet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

Förverkande av egendom på grund av brott får ej ske hos den som efter

brottet men före lagens ikraftträdande i god tro har mottagit egendomen i

gåva. Vad i övrigt föreskrivs i 2 § enligt dess äldre lydelse skall tillämpas,

när fråga är om brott som begåtts före lagens ikraftträdande.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968

5

2) Lag

om ändrad lydelse av 13 kap. 13 § luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297)

Härigenom förordnas, att 13 kap. 13 § luftfartslagen den 6 juni 1957 skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

13 KAP.

13

Förövar ägaren--------

Avser förverkandeförklaring luftfartyg

som besväras av luftpanträtt

eller inteckning, må domstolen ock

förklara att panträtten i fartyget

skall upphöra. Finnes i annat fall

någons rätt till fartyget böra oaktat

förverkandeförklaringen bestå, göre

domstolen förbehåll därom.

Bestämmelserna i första och andra

styckena skola i tillämpliga delar

gälla jämväl krigsmateriel och gods

som avses i 8 kap. 4 § andra stycket,

såframt ägaren därav eller någon

som är i hans ställe förövar gärning

som i 8 § andra stycket i detta kapitel

sägs eller medverkar därtill.

§•

- rätt därtill.

Bestämmelserna i första stycket

skola i tillämpliga delar gälla jämväl

krigsmateriel och gods som avses

i 8 kap. 4 § andra stycket, såframt

ägaren därav eller någon som

är i hans ställe förövar gärning som

i 8 § andra stycket i detta kapitel

sägs eller medverkar därtill.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

3) Lag

angående upphävande av 11 § lagen den 30 juni 1960 (nr 418)

om straff för varusmuggling

Härigenom förordnas, att 11 § lagen den 30 juni 1960 om straff för varusmuggling

skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1968.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968

4) Lag

om ändrad lydelse av 4 § krigshandelslagen den 28 februari 1964 (nr 19)

Härigenom förordnas, att 4 § krigshandelslagen den 28 februari 1964

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 §•

Handlar någon -—--- ■— ---utföra varan.

Har den brottslige eller annan, för Utbyte av brott som avses i försvars

räkning sådan åtgärd vidtagits, ta stycket skall förklaras förverkat,

haft vinning därav, skall vad i 36 om det ej är uppenbart obilligt,

kap. 1 § andra stycket brottsbalken

stadgas äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

5) Lag

angående upphävande av 4 § lagen den 1 april 1966 (nr 78) om förbud i

vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 1 april 1966 om förbud i vissa

fall mot rundradiosändning på öppna havet skall upphöra att gälla vid utgången

av juni 1968.

Inledning

Brott kan enligt gällande rätt föranleda — utom böter och skadestånd —

vissa andra ekonomiska sanktioner. Av dessa är förverkande av egendom

den ojämförligt vanligaste. Beslut om förverkande meddelas i allmänhet

av domstol eller, genom strafföreläggande, av åklagare. Det innebär att

egendom tvångsvis och utan ersättning tas ifrån sin ägare. Med få undantag

tillfaller egendomen kronan. När egendomen tillfaller kronan benämns åtgärden

omväxlande konfiskation och förverkande. Bestämmelser om förverkande

finns både i brottsbalken och i specialstraffrätten, dvs. i de rättsregler

av straffrättslig art som finns i lagar och författningar utanför brottsbalken.

Förverkandereglerna i brottsbalken, vilka överförts i stort sett oförändrade

från 1864 års strafflag, tillämpas mera sällan. Åtskilliga av de specialstraffrättsliga

bestämmelserna har däremot stor praktisk betydelse. Så
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskoitets utlåtande nr 33 år 1963

7

väl brottsbalkens förverkanderegler som specialstraffrättens bestämmelser

i ämnet har ofta kritiserats både till innehåll och form. Kritiken har dock

främst riktats mot reglerna inom specialstraffrätten.

Enligt Kungl. Maj ds bemyndigande tillkallades i december 1955 docenten,

numera professorn Hans Thornstedt att som särskild utredningsman göra en

förberedande undersökning för reformering av specialstraffrätten (direktiv

se riksdagsber. 1957: I Ju 34). Utredningsmannen skulle enligt direktiven för

utredningen söka kontakt med de övriga nordiska länderna.

Utredningsmannen inledde sitt arbete med en granskning av förverkandebestämmelserna

i allmänstraffrätten och specialstraffrätten och avlämnade

den 16 september 1960 ett delbetänkande med titeln »Förverkande på grund

av brott» (SOU 1960: 28). Betänkandet avgavs sålunda innan brottsbalken

trädde i kraft den 1 januari 1965. Utredningsmannen har därför utgått från

strafflagens förverkanderegler. Han har bl. a. föreslagit sådana ändringar i

dessa att bestämmelserna i större utsträckning än nu skall kunna tillämpas

direkt eller analogivis inom specialstraffrätten och i övrigt bättre kunna

tjäna som förebilder för den specialstrafRättsliga lagstiftningen. Förslaget

innehåller dessutom mera allmänna riktlinjer för lagstiftning om förverkande

inom specialstraffrätten.

Utredningsmannen har redovisat sina synpunkter på frågan, hur skilda

problem beträffande förverkande av egendom bör lösas, i form av ett utkast

till ändrade förverkandebestämmelser i strafflagen.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av riksåklagaren

(RÅ), hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige,

Stockholms rådhusrätt, Göteborgs rådhusrätt, överbefälhavaren (ÖB), medicinalstyrelsen,

statens kriminaltekniska anstalt, generaltullstyrelsen, riksräkenskapsverket

(numera riksrevisionsverket), kontrollstyrelsen, skogsstyrelsen,

veterinärstyrelsen, fiskeristyrelsen, kommerskollegium, överståthållarämbetet

(ÖÄ), länsstyrelserna i Uppsala, Hallands och Jämtlands län,

statens växtskyddsanstalt, Föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges

stadsdomare, Sveriges polismästare, Sveriges landsfogdar, Sveriges stadsfiskaler

och Sveriges landsfiskaler samt Stockholms handelskammare, Skånes

handelskammare, Sveriges advokatsamfund och Svenska jägareförbundet.

ÖB har bifogat yttrande av försvarets civilförvaltning samt cheferna för

armén, marinen och flygvapnet. Kommerskollegium har överlämnat yttranden

av Sveriges industriförbund och handelskammaren i Gävle. RÅ, ÖÄ och

länsstyrelserna har bifogat yttranden av myndigheter inom polis- och åklagarväsendet,

av några stadsfogdar, rådhusrätter m. fl.

År 1960 tillsattes efter beslut av justitieministrarna i Danmark, Finland,

Norge och Sverige den nordiska straffrättskommittén för att behandla frågor

om ensartad nordisk lagstiftning på straffrättens område och diskutera

andra kriminalpolitiska frågor av principiell natur och gemensamt nordiskt

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968

intresse. Kommittén består av representanter för nämnda länder jämte Island.

Den fick som första uppdrag att behandla frågan om möjligheten att

i de nordiska länderna nå fram till enhetliga regler om förverkande. Resultatet

av kommitténs överläggningar i ämnet presenterades i ett gemensamt

betänkande om konfiskation, dagtecknat den 20 maj 1963 och tryckt

som bilaga till danska straffelovrådets betänkande om konfiskation (Betsenkning

nr 355, 1964). Betänkandet innehåller en redovisning av de principer

som enligt kommitténs uppfattning bör vara vägledande för den framtida

nordiska förverkandelagstiftningen. Beträffande preskription av förverkande

och verkan av den brottsliges död kom kommittén inte fram till

någon enhetlig lösning. Dessa frågor togs därför upp på nytt av kommittén

i samband med behandlingen av övriga preskriptionsfrågor inom straffrätten.

Kommitténs överväganden i detta problemkomplex redovisades i ett betänkande

den 18 juni 1966 om preskription m. m., tryckt som bilaga till

danska straffelovrådets betänkande om straffrättslig preskription m. m.

(Betsenkning nr 433, 1966) och numera även som särskilt betänkande i Nordisk

udredningsserie (NU 1967: 15).

Beträffande närmare redogörelser för gällande rätt, för utredningsmannens

förslag och remissyttrandena däröver samt för det nordiska lagstiftningsarbetet

på förevarande område torde utskottet få hänvisa till propositionen.

Vid propositionen finns även som bilagor fogade dels utredningsmannens

förslag till lagtext (bilaga 1) dels de till lagrådet remitterade förslagen

(bilaga 2).

Departementschefen

Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen, statsrådet

Kling, bl. a. följande.

I 36 kap. brottsbalken meddelas vissa bestämmelser om särskilda rättsverkningar

av brott, främst förverkande av egendom. Också i anslutning till

straffbestämmelser utanför brottsbalken, inom specialstraffrätten, förekommer

förverkanderegler. Vissa av brottsbalkens bestämmelser är tillämpliga

endast vid brott enligt brottsbalken. Andra åter har direkt betydelse även

för specialstraffrätten eller kan tillämpas analogt inom denna.

Förverkande av egendom på grund av brott eller vid befarad brottslighet

fyller en viktig funktion inom straffrätten. Därigenom kan den brottslige

fråntas den vinning som han har gjort genom brottet. Genom förverkande

kan man också beröva honom brottsverktyg och brottsprodukter för att på så

sätt minska faran för fortsatt brottslighet. Dessutom kan annan farlig egendom,

som har varit föremål för brott, oskadliggöras genom förverkande. En

sådan sanktion kan vidare vara ett användbart komplement till straff och

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968

andra brottspåföljder som medel att göra följderna av brottet mera kännbara

i ekonomiskt hänseende.

Den nuvarande förverkandelagstiftningen har åtskilliga brister. Brottsbalkens

regler, som i väsentliga delar överensstämmer med motsvarande bestämmelser

i den tidigare gällande strafflagen, anses vara alltför komplicerade

och ger ofta upphov till tolkningssvårigheter. Inom specialstraffrätten

kännetecknas förverkandereglerna framför allt av brist på enhetlighet och

konsekvens. Dessutom saknas regler i flera betydelsefulla avseenden.

Betänkande med förslag att avhjälpa bristerna i gällande lagstiftning har

lagts fram år 1960 av en särskilt tillkallad utredningsman. Denne har gjort

en ingående granskning av förverkandebestämmelserna både i den då gällande

strafflagen och inom specialstraffrätten. På grundval av denna undersökning

har utredningsmannen föreslagit, att strafflagsreglerna ändras i vissa

avseenden och att flera generella specialstraffrättsliga förverkanderegler införs.

Vidare har han angett allmänna riktlinjer för framtida specialstraffrättslig

lagstiftning om förverkande. När betänkandet lades fram, hade förarbetena

till brottsbalken fortskridit så långt att utredningsmannens synpunkter

och förslag inte kunde beaktas i det sammanhanget.

Vid remissbehandlingen har utredningsförslaget fått ett övervägande positivt

mottagande och i stort sett ansetts väl ägnat att läggas till grund för

ändrad lagstiftning. Jag delar denna uppfattning. Utredningsmannens översikt

över förverkandelagstiftningens regelsystem visar tydligt, att kritiken

mot detta är befogad och att bestämmelserna på området bör reformeras.

Utredningsmannens förslag avser visserligen ändringar i strafflagen, men

eftersom dess regler i ämnet har förts över till brottsbalken praktiskt taget

oförändrade i sak, har förslaget fortfarande aktualitet.

I likhet med utredningsmannen anser jag att man vid en reformering av

förverkandelagstiftningen i största möjliga utsträckning bör lösa de olika

frågorna gemensamt för allmänstraffrätten och specialstraffrätten. En sådan

lösning ligger också i linje med den utveckling som har ägt rum på

detta lagstiftningsområde och som går från speciella regler mot mera

allmänna bestämmelser. För strafflagsbrotten har generella regler funnits

sedan år 1948. Även inom specialstraffrätten har en tydlig tendens till större

enhetlighet framträtt. Gemensamma förverkandebestämmelser har sålunda

under senare år skapats för vissa grupper av specialförfattningar. Därvid

har strafflagens regler tjänat som mönster. Mera likformiga föreskrifter

har också tillkommit genom att strafflagens och brottsbalkens regler har

efterbildats vid ny- och omskrivning av enstaka författningar. Jag finner

det angeläget att denna utveckling mot en mera enhetlig reglering nu fullföljs

och markeras ytterligare.

Att ersätta samtliga specialregler med allmänna bestämmelser i brottsbalken

eller med en särskild förverkandelag anser jag liksom utredningsmannen

inte vara lämpligt. Förverkande används i så olika syften inom

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968

skilda specialstraffrättsliga sakområden, att sådana allmänna regler eller

en sådan lag skulle bli alltför omfattande eller intetsägande, om de skulle

täcka alla olika varianter. Specialförfattningarna bör därför även i fortsättningen

innehålla regler om vilka former av förverkande som är tillämpliga.

Vissa frågor, som är gemensamma för förverkandelagstiftningen, bör däremot

kunna göras till föremål för en enhetlig reglering. Utredningsmannen

har i denna del tvekat mellan att införa strafflagsregler, som ges allmän giltighet,

och att sammanföra bestämmelserna i en särskild förverkandelag för

specialstraffrätten. Jag föredrar det förra alternativet och förordar sålunda,

att flera föreskrifter i brottsbalkens förverkandekapitel görs direkt tillämpliga

inom specialstraffrätten.

Ett annat viktigt riktmärke för reformeringen av brottsbalkens förverkanderegler

bör vara att de skall kunna bättre än f. n. tjäna som förebild

för ny lagstiftning inom specialstraffrätten i den mån de inte blir direkt

tillämpliga. De bör därför få en modernare och enklare utformning.

Förverkandelagstiftningen har på senare tid även varit föremål för nordiskt

samarbete. Nordiska straffrättskommittén, som har haft i uppdrag

att behandla frågan om enhetlig nordisk lagstiftning på området, har redovisat

sina överväganden i betänkanden åren 1963 och 1966. Kommittén har

uppnått enighet i väsentliga avseenden. De principer som kommittén därvid

anslutit sig till stämmer i huvudsak med de synpunkter som anförs

i utredningsmannens förslag. Kommitténs uppfattning om förverkandelagstiftningens

utformning har lagts till grund för ny dansk lagstiftning.

I Norge är frågan om ändrade förverkanderegler f. n. under övervägande i

straffelovrådet. Också där torde kommitténs uttalanden följas. Med hänsyn

härtill finner jag det angeläget att även de svenska reglerna om förverkande

ändras så att de såvitt möjligt ansluter till kommitténs uttalanden. Så stor

likformighet som möjligt inom Norden är av betydelse för det nordiska verkstälhghetssamarbetet.

Lagen den 22 maj 1963 (nr 193) om samarbete med

Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.

omfattar nämligen — förutom verkställighet av bötes- och fängelsedomar

samt överflyttning av övervakning av villkorligt dömda och villkorligt frigivna

— verkställighet av domar genom vilka egendom har förklarats förverkad.

Det praktiska samarbetet mellan länderna underlättas givetvis om

enhetliga nordiska bestämmelser om förverkande skapas i största möjliga

utsträckning. Reglerna om villkorlig frigivning har tidigare ändrats i samma

syfte (prop. 1965: 159). Som jag framhöll i det sammanhanget är det angeläget

att fortsätta strävandena efter mera enhetliga regler på det område

som berörs av samarbetslagstiftningen. De ändringar som nu föreslås i vår

förverkandelagstiftning utgör ett led i dessa strävanden.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968

11

Allmänstraffrättsliga förverkanderegler

Den första paragrafen i brottsbalkens kapitel om förverkande av egendom

m. m. innehåller bestämmelser om förverkande av muta samt av förlag

och vederlag, som är avsett för främjande av brott, samt av annat dylikt,

vars lämnande eller mottagande utgör brott enligt brottsbalken. I paragrafen

finns också regler om förverkande av vinning som någon i andra fall har

haft av brott som avses i brottsbalken.

Utredningsmannen har övervägt en ändring av lagrummet så att det skulle

komma att avse ett rent vinningsf örverkande men har slutligen

avvisat en sådan ändring under hänvisning till att den inte skulle få någon

praktisk betydelse. Han har sålunda stannat för att behålla lagrummet oförändrat

i fråga om vad som anges som föremål för förverkande.

Under remissbehandlingen har hovrätten för Västra Sverige anfört, att

tolkningen av bestämmelsen skulle underlättas, om den innefattade i princip

endast vinningsförverkande. Nordiska straffrättskommittén har likaså

uttalat sig för en sådan konstruktion, en rekommendation som bär följts

i den nya danska förverkandelagstiftningen.

Starka skäl talar enligt min mening även för en ändring av den svenska

bestämmelsen i sådan riktning. Utom att ändringen innebär en förenkling

erhålls också större enhetlighet på det nordiska planet. En allmänt formulerad

bestämmelse om förverkande av vinning blir dessutom lättare

att använda som förebild för specialstraffrätten. Jag föreslår därför att

bestämmelsen i 36 kap. 1 § om förverkande av muta o. d. ändras till att

avse ett rent vinningsförverkande. Vill man ge paragrafen en sådan innebörd,

behöver man inte som förverkandeobj ekt särskilt ange muta, som har tagits

emot, och inte heller mottaget vederlag som är avsett för främjande av brott.

Båda dessa former av otillbörlig belöning täcks av begreppet vinning. Med

förlag är däremot förhållandet ett annat. Pengar eller egendom, som har

lämnats för bestridande av utgifter som är förbundna med förövande av

brott, kan knappast betecknas som vinning hos den som har tagit emot förlaget.

Som förverkandeobj ekt bör därför särskilt nämnas förlag för brott,

när mottagande av förlaget utgör brott enligt brottsbalken.

En ändring av förverkanderegeln i enlighet med vad jag nu har angett

innebär en viss inskränkning av paragrafens nuvarande tillämpningsområde.

Bestämmelsen i första stycket gör det nämligen för närvarande möjligt

att i vissa fall förverka muta, förlag, vederlag o. d. utan att vinning har

uppkommit. Förverkande kan sålunda ske så snart muta eller annan sådan

otillbörlig förmån har lämnats men inte tagits emot, om lämnandet utgör

brott enligt brottsbalken. Så är fallet beträffande muta vid bestickning enligt

17 kap. 7 § och vid otillbörligt verkande vid röstning enligt 17 kap. 8 §

första stycket. Att lämna förlag eller vederlag för brott är vidare enligt 23

kap. 2 § kriminaliserat som förberedelse till brottet, om detta enligt sär
2

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 1 avd. Nr 33

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968

skild bestämmelse är straffbart på förberedelsestadiet. Den inskränkning i

tillämpningsområdet som följer av den nu föreslagna ändringen och som

innebär, att muta och annan sådan otillbörlig förmån som väl lämnats men

inte tagits emot i fortsättningen inte kommer att kunna förklaras förverkad,

torde knappast få någon praktisk betydelse. Den torde därför inte heller

i nämnvärd mån inverka på förverkandesanktionens effektivitet. De skäl

jag har anfört för ändringen torde i allt fall väga tyngre än de betänkligheter

som möjligen kan anföras mot denna begränsning av tillämpningsområdet.

Enligt gällande rätt kan förverkandeförklaring inte avse sådan vinning av

brott som motsvaras av skada för enskild. Därmed är således förverkande

uteslutet i fråga om sådan vinning som görs genom förmögenhetsbrott.

Frågan om förhållandet mellan vinningsförverkande och skadestånd har

inte behandlats av utredningsmannen. Ett par remissinstanser har däremot

tagit upp frågan och föreslagit, att den omständigheten att m å 1 sägandeanspråk

kan framställas inte bör hindra vinningsförverkande.

Frågan har diskuterats inom den nordiska straffrättskommittén. Från

dansk, finsk och norsk sida har därvid förordats en reglering som i vissa

delar skiljer sig från gällande svenska bestämmelser och som inte har biträtts

på svensk sida. Inom kommittén var man ense så långt att förverkande

inte skulle ske, om den skadelidande hade blivit gottgjord före rättegången

eller framställde sitt anspråk i denna. Åsikterna var däremot delade

beträffande de fall då den skadelidande inte hade framfört sitt skadeståndskrav

före eller i rättegången eller då han uttryckligen hade avstått från sitt

krav eller då han var okänd. Enligt den danska uppfattningen, som delades

av representanterna från Finland och Norge, skulle vinningsförverkande

kunna ådömas i sådana situationer. För att en målsägande, som framställde

sitt anspråk senare, inte skulle bli ekonomiskt lidande av att vinningen av

brottet redan hade förklarats förverkad, ansågs att den förverkade egendomen

skulle få användas för att gottgöra målsägande den skada han har

lidit. På svensk sida vidhölls den i Sverige gällande regeln, att vinning av

brott inte kan förklaras förverkad om den motsvaras av skada för enskild,

oavsett om ersättningskrav har framställts eller ej. Inom kommittén ansåg

man inte att skillnaden i rättssystemen på detta område hade någon större

praktisk betydelse. I de fall när den skadelidande inte hade framställt anspråk

på ersättning, torde det nämligen sällan finnas några tillgångar att

dra in genom förverkande. Den reglering som inom kommittén förordades

av de övriga nordiska länderna har numera införts i den danska förverkandelagstiftningen.

Som nordiska straffrättskommittén har framhållit torde de inom kommittén

diskuterade systemen i praktiken leda till i stort sett samma resultat.

Den nuvarande svenska ordningen med förbud mot vinningsförverkande,

när målsägandeanspråk har framställts eller kan framställas, gäller sedan

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968

år 1948 och har enligt vad jag har mig bekant inte medfört några otillfredsställande

konsekvenser. Jag anser det f. n. inte finnas skäl att frångå gällande

ordning.

I fråga om muta och annan sådan otillbörlig förmån har utredningsmannen

vidare föreslagit den ändringen att domstolen får möjlighet att tillgripa

värdeförverkande som alternativ till sakförverk a nd

e. Enligt förslaget skall sålunda egendomens värde kunna förklaras förverkat,

även om själva egendomen finns i behåll. Remissinstanserna har genomgående

tillstyrkt detta förslag. Detta har också enligt min mening stora fördelar.

Som utredningsmannen har framhållit, medför villkoret att egendom

inte längre finns i behåll vissa kriminalpolitiskt omotiverade konsekvenser.

En ändring enligt förslaget medför den fördelen att förverkandesanktionen

kan riktas mot flera personer samtidigt och inte bara mot den hos vilken

egendomen finns i behåll. Vidare slipper man ibland omfattande utredningar

om förverkandeföremålet finns i behåll och svåra tolkningsfrågor om

föremålet skall anses vara i behåll. Inom nordiska straffrättskommittén har

också rått enighet om att värdeförverkande bör vara alternativt och inte suhsidiärt

i förhållande till sakförverkande. Flera skäl talar således för utredningsmannens

uppfattning. I likhet med remissinstanserna biträder jag denna.

I tillämpningen bör dock i allmänhet när egendomen finns i behåll denna

och inte värdet förklaras förverkat. Om förverkande av muta o. d. ändras

till ett rent vinningsförverkande, kommer vinning att betyda dels den ursprungliga

vinningen, dvs. själva föremålet, dels egendomens värde. Principen

om alternativt värdeförverkande behöver därför anges uttryckligen endast

beträffande förlag. Till frågan om värdeförverkande vid konfiskation

av hjälpmedel och brottsprodukter återkommer jag senare.

Det har inte satts i fråga annat än att förverkande enligt 1 § även i fortsättningen

bör vara fakultativt. Jag återkommer senare till frågan hur detta

bör komma till uttryck i lagtexten.

Enligt 36 kap. 2 § i dess gällande lydelse kan hjälpmedel och

brottsprodukter förverkas inte bara när det är påkallat till förebyggande

av brott utan också när andra särskilda skäl föreligger.

Utredningsmannen har föreslagit, att det senare ledet skall slopas som grund

för förverkande. Under remissbehandlingen har förslaget i denna del fått

ett negativt mottagande. De flesta av de remissinstanser som har yttrat sig

på denna punkt har ansett, att gällande rätt bör behållas. När bestämmelsen

om förverkande av hjälpmedel och brottsprodukter infördes, angavs

att grunden »särskilda skäl» var avsedd för sådana fall då det skulle vara

stötande om den brottslige fick behålla hjälpmedel som han hade använt

vid brottet trots att han hade blivit fälld. I likhet med de flesta remissinstanserna

anser jag detta skäl fortfarande äga giltighet. En ytterligare

anledning att behålla »särskilda skäl» som grund för förverkande är att en

sådan bestämmelse står i överensstämmelse med motsvarande danska re
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968

gel. Mot grunden »särskilda skäl» har utredningsmannen vidare anmärkt,

att den är för vagt formulerad och därför inte tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt.

Jag kan inte finna att rättstillämpningen har gett belägg

för detta påstående. Det torde inte vara möjligt att finna en mera preciserad

formulering utan att göra lagtexten onödigt komplicerad. Jag föreslår därför

att regeln behålls oförändrad. Jag vill dock samtidigt betona, att huvudsyftet

med förverkande enligt 2 § bör liksom tidigare vara att förebygga

fortsatt brottslighet.

Enligt utredningsförslaget bör bestämmelsen om subsidiärt värdeförverkande

slopas när det gäller brottsverktyg och brottsprodukter.

Utredningsmannen har menat, att förverkande i dessa fall helt bör inriktas

på att konfiskera ett bestämt föremål på grund av dess egenskaper. Användningsområdet

för en regel om värdeförverkande har ansetts begränsat. Remissopinionen

är ganska splittrad i denna fråga. För egen del anser jag inte

att övertygande skäl har anförts för att slopa bestämmelsen. Om man, som

jag tidigare har föreslagit, behåller regeln om särskilda skäl, är det naturligt

att bestämmelsen även i fortsättningen innefattar möjlighet till värdeförverkande.

Bestämmelsen bör dock ändras så, att värdeförverkande —

liksom vid förverkande av vinning och förlag — blir alternativt i stället för

subsidiärt i förhållande till sakförverkande. Principen att sakförverkande

skall tillgripas i första hand bör gälla även här. Vad jag nu har föreslagit

är helt i linje med nordiska straffrättskommitténs intentioner och den nya

danska förverkandelagstiftningen.

Utredningsmannen har tagit upp frågan, om bestämmelsen i 36 kap. 2 §

om förverkande av hjälpmedel och brottsprodukter skulle kunna utvidgas

till att generellt omfatta föremål varmed någon har tagit sådan

befattning som är straffbelagd. Han har dock avvisat

en sådan ändring under hänvisning till att konsekvenserna av en så vittgående

regel skulle vara svåra att överblicka. Utredningsmannen har inte gjort

någon mera ingående undersökning av problemet och frågan har inte heller

berörts under remissbehandlingen.

Åtskilliga fördelar skulle enligt min mening stå att vinna med en sådan

utvidgning. Man får framför allt en klar regel om förverkande vid sådant

brott som består just i användandet av ett visst föremål. F. n. är det tveksamt

om sådan egendom kan förklaras förverkad med stöd av 36 kap. 2 §.

Enligt paragrafens ordalydelse är det — förutom brottsprodukter — nämligen

endast hjälpmedel vid brott som kan förklaras förverkat. Det är därför

oklart om t. ex. sådan skrift eller bild som sårar tukt och sedlighet och som

har spritts i strid med 16 kap. 11 § brottsbalken faller in under paragrafen.

Detsamma gäller vid brottet förledande av ungdom enligt 16 kap. 12 § i fråga

om sådan skrift eller bild som sprids och som kan medföra allvarlig fara

för de ungas sedliga fostran. Det är också oklart om utrustning, med vilken

någon har tagit sådan befattning som innebär olovlig kårverksamhet enligt

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968

18 kap. 4 §, kan hänföras till hjälpmedel vid brott. Vidare är det tveksamt

om t. ex. en uniform, som någon bär obehörigen så att han gör sig skyldig

till föregivande av allmän ställning enligt 17 kap. 15 §, kan föras in under

begreppet hjälpmedel. I samtliga dessa fall, vilka i olika sammanhang

föranlett tveksamhet inom doktrinen, skulle en utvidgning av bestämmelsen

skapa klarhet om att förverkande kan ske av den egendom som har varit

föremål för brott. Detsamma gäller hjälpmedel vid brottslig förberedelse.

Den särskilda regeln härom i 2 § skulle kunna utgå vid en sådan utvidgning.

Eftersom en sådan regel, liksom nuvarande 2 §, skulle gälla endast förverkande

vid brott enligt brottsbalken, saknas anledning att befara att bestämmelsen

skulle få en alltför vidsträckt tillämpning. Dessutom skulle

dess användning — liksom vid förverkande av hjälpmedel och brottsprodukter

— begränsas av kravet på att förverkande skall vara påkallat till

förebyggande av brott eller på att andra särskilda skäl skall föreligga. Förverkandets

fakultativa karaktär skulle vidare göra det möjligt att begränsa

tillämpningen av sanktionen till sådana fall då det synes angeläget att ingripa

med förverkande.

En utvidgning av regeln enligt vad jag nu har anfört skulle också göra 2 §

bättre lämpad som förebild för specialstraffrätten. Utanför brottsbalken är

det nämligen oftast fråga om förverkande av just sådana föremål vars användande

utgör brott. I vissa fall kan det visserligen vara lämpligare att uttryckligen

ange vilken egendom som kan förklaras förverkad, men en generell

bestämmelse skulle bli användbar i åtskilliga sammanhang. En bestämmelse

motsvarande den nu berörda finns redan i den danska förverkandelagstiftningen

och torde komma att införas i den norska lagstiftningen.

På grund av det anförda föreslår jag, att 36 kap. 2 § ändras till att omfatta

— förutom hjälpmedel vid brott och brottsprodukter — egendom som

på annat sätt har varit föremål för brott som avses i brottsbalken.

Gällande bestämmelse om förverkande av föremål, som på grund av sin

särskilda beskaffenhet och övriga omständigheter kan befaras komma till

brottslig användning — s. k. utpräglade brottsverktyg — skiljer

sig på ett markant sätt från övriga förverkanderegler. Enligt denna bestämmelse

kan nämligen förverkande ske oberoende av om brott har begåtts.

Regeln är dessutom tillämplig även utanför brottsbalkens område.

Bestämmelsen har sin plats i 36 kap. 3 §. Den följer således efter bestämmelserna

i 1 och 2 §§ om förverkande av muta m. in. och av hjälpmedel vid

brott och brottsprodukter, vilka bestämmelser gäller enbart förverkande

på grund av brott och vidare är begränsade till brott enligt brottsbalken.

Utredningsmannen har ansett att föreskriften om förverkande av utpräglat

farliga brottsverktyg inte bör vara subsidiär till bestämmelsen i 2 §

om förverkande av hjälpmedel vid brott och brottsprodukter. Han har därför

föreslagit, att ordningsföljden mellan dessa båda bestämmelser — vilka

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968

båda förut fanns intagna i 2 kap. 17 § strafflagen — kastas om, så att bestämmelsen

om förverkande av utpräglat farliga brottsverktyg kommer

först. Denna är nämligen enligt hans uppfattning den centrala föreskriften

om indragning av farlig egendom. Ett par remissinstanser har gett uttryck

åt samma uppfattning. Med hänsyn till de avvikelser som utmärker

nu ifrågavarande bestämmelse i 3 § i förhållande till både den i 1 § och

den i 2 § anser jag inte, att utredningsmannens förslag innebär någon

förbättring i systematiskt hänseende. Jag förordar därför att nuvarande

ordning mellan bestämmelserna behålls. Det i några remissyttranden framförda

önskemålet, att bestämmelsen skall föras till en särskild paragraf,

har redan tillgodosetts vid brottsbalkens införande.

Utredningsmannen har föreslagit att exemplifieringen av farliga brottsverktyg

slopas. Detta förslag bör följas. Med denna justering avses inte någon

ändring i sak.

För att ange att förverkande är fakultativt används i brottsbalken,

liksom tidigare i strafflagen, flera olika uttryckssätt. Utredningsmannen

har föreslagit en förenkling på denna punkt. Han förordar som gemensam

formulering uttrycket »må ådömas» och, som en strängare variant, uttrycket

»skall, om det ej är uppenbart obilligt, förklaras förverkat». Någon

saklig ändring i förhållande till gällande rätt avses inte. Liksom f. n. bör

alltså förverkande vara regeln. Remissinstanserna har riktat relativt stark

kritik mot det föreslagna mildare uttrycket »må». I synnerhet vid förverkande

av muta och annan vinning befaras förslaget medföra en inte önskad

betydelseförskjutning. I fråga om förverkande av brottsverktyg och brottsprodukter

har remissinstanserna däremot inte gjort några invändningar.

I likhet med utredningsmannen anser jag att en förenkling i uttryckssättet

bör eftersträvas när det gäller att utmärka förverkandepåföljdens

fakultativa karaktär. Därigenom vinns — förutom en rent språklig förbättring

— att brottsbalksreglerna blir bättre lämpade som förebilder för specialstraffrätten.

I fråga om förverkande av vinning kan möjligen, som vissa

remissinstanser har framhållit, uttrycket »må» befaras medföra en försvagning

av presumtionen för förverkande. För dessa fall föreslår jag därför en

regel av innehåll att förverkande skall ske, om det inte är uppenbart obilligt.

När det gäller förverkande av hjälpmedel enligt 2 § bör det dock vara tillräckligt

att i enlighet med utredningsförslaget markera förverkandets fakultativa

karaktär med uttrycket »må förklaras förverkat».

I fråga om vem förverkande får riktas mot har utredningsmannen

föreslagit, att en särskild bestämmelse införs i vilken de subjekt

uppräknas hos vilka förverkande får ske. Utredningsförslaget innebär inte

några större sakliga ändringar i förhållande till gällande rätt. Remissinstanserna

har överlag gillat förslaget. Också jag finner det välmotiverat med

en sådan bestämmelse och föreslår att den tas in som 4 § i 36 kap. Med en

sådan regel kan nuvarande bestämmelser i 1 och 2 §§ om skydd för god
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968

17

troende förvärvare och om begränsning i fråga om subjektet för förverkande

av hjälpmedel och brottsprodukter slopas.

Den särskilda bestämmelsen bör omfatta de subjekt som har räknats upp

i utredningsmannens förslag. Som jag strax kommer att beröra närmare

anser jag att i bestämmelsen bör dessutom anges vissa subjekt som inte

särskilt nämns i förslaget. Bland de subjekt mot vilka förverkande får riktas

kan urskiljas två grupper, nämligen dels sådana som har haft befattning

med egendomen vid brottstillfället och dels sådana som har förvärvat

egendomen efter brottet.

Till den förra gruppen hör gärningsmannen och annan medverkande,

den i vars ställe någon av dessa var och den som har fått vinning genom

brottet. I fråga om den som har företrätts av gärningsmannen eller annan

medverkande har advokatsamfundet ifrågasatt, om han bör tas med bland

dem som kan ådömas förverkande. Samfundet har i anslutning härtill anfört

flera exempel på fall, i vilka en sådan regel skulle leda till stötande resultat.

Bl. a. har nämnts förverkande av brottsverktyg, som tillhör gärningsmannens

omyndiga barn, och förverkande i repressivt syfte hos omyndig eller

dödsbo på grund av förmyndares resp. boutredningsmans brottsliga handlande.

Enligt min mening torde de skäl som i dessa och andra liknande fall

kan tala mot förverkande i tillräcklig omfattning kunna beaktas inom ramen

för förverkandets fakultativa karaktär. Däri torde ligga tillräcklig garanti

för att tredje man skall vara skyddad mot oskäligt förverkande på grund av

ställföreträdares brottslighet.

Till den andra gruppen av förverkandesubjekt har utredningsmannen

räknat den som har förvärvat egendomen efter brottet och därvid haft vetskap

om eller skälig anledning till antagande om egendomens samband med

den brottsliga gärningen. Genom en sådan regel skulle godtroende förvärvare

skyddas.

Även jag anser att den som efter överlåtelse har förvärvat egendom i princip

bör vara skyddad mot förverkande, såvida han ej därvid har haft vetskap

om sambandet mellan egendomen och brottet eller haft skälig anledning antaga

sådant samband.

När det gäller förvärv genom gåva kan dock finnas skäl att gå längre. Den

nordiska straffrättskommittén har enhälligt gett uttryck åt den uppfattningen

att förverkande bör kunna riktas mot gåvotagare oberoende av god tro.

För egen del vill jag framhålla att det kan förekomma fall då man bör kunna

tillgripa förverkande mot gåvotagare även om han har varit i god tro. Det

gäller t. ex. gåva till make eller barn. Eftersom egendomen vid gåva har mottagits

utan motprestation, framstår förverkande i sådana fall ofta som

mindre betänkligt. Jag ansluter mig därför till kommitténs mening.

Enligt gällande rätt hindrar ej heller förvärv genom dödsfall förverkande.

Detta följer av 36 kap. 9 § första stycket, som innehåller en preskriptionsregel

för förverkande, när påföljd inte längre kan ådömas på grund av den

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968

brottsliges död. Den som har förvärvat egendom på grund av arv eller genom

testamente är således inte skyddad mot förverkande av egendomen.

Detsamma torde gälla den som på grund av giftorätt har förvärvat egendom

vid bodelning i anledning av makes död. Som jag strax skall beröra närmare

förordar jag inte någon ändring i principen att förverkande kan ske även

efter den brottsliges död. De som har förvärvat egendomen på grund av sådana

familjerättsliga fång som jag nu har nämnt bör — liksom gåvotagare

— anges i 4 §. Vad som gäller om den som har förvärvat egendom på grund

av giftorätt i anledning av dödsfall bör gälla också vid andra giftorättsförvärv.

Förverkande kan ske samtidigt hos flera av de subjekt som anges i bestämmelsen.

Detta överensstämmer med gällande rätt. Möjligheten till förverkande

hos flera samtidigt får särskild betydelse, om värdeförverkande i

enlighet med vad jag förut förordat införs som alternativ till sakförverkande.

Liksom f. n. bör dock egendomens värde utgöra den yttersta gräns intill

vilken förverkande kan ske. Dubbelkonfiskation bör således vara utesluten.

Utredningsmannen har menat, att värdeförverkande som har ådömts flera

personer liksom f. n. bör åvila dessa solidariskt och att detta kan gälla utan

särskild föreskrift. Jag vill i likhet med hovrätten för Västra Sverige ifrågasätta

om inte utredningsmannens uttalande om gällande rätt är alltför kategoriskt.

Som hovrätten har anfört står en motsatt princip i bättre överensstämmelse

med syftet bakom förverkande. Solidariskt förverkande står inte

heller väl samman med den här förut förordade principen om vinningskonfiskation.

Vinning bör nämligen räknas särskilt för var och en som drabbas

av förverkande. I vissa andra fall kan dock solidariskt förverkande vara

motiverat. Huvudregeln torde dock bli att förverkande inte ådöms solidariskt.

Jag anser det inte nödvändigt att denna princip kommer till uttryck i

lagtexten.

Utredningsmannens förslag i denna del innehåller inte någon begränsning

till uppsåtliga brott. Detta innebär i förhållande till gällande rätt en

utvidgning i fråga om förverkande av hjälpmedel och brottsprodukter. Sådant

förverkande kan nu ske endast om ägaren eller någon som var i hans

ställe uppsåtligen har förövat gärningen. Bakom utredningsmannens förslag,

att förverkande av hjälpmedel o. d. skall kunna ådömas även vid oaktsamhetsbrott,

ligger tanken, att bestämmelsen om vilka subjekt som kan

drabbas av förverkande hör gälla också inom specialstraffrätten, där en

sådan regel får särskild betydelse. Remissinstanserna har inte haft något

att invända mot detta förslag. Jag ansluter mig därtill och vill, som jag

senare kommer att beröra närmare, föreslå att bestämmelsen görs direkt

tillämplig även inom specialstraffrätten. Jag är ense med utredningsmannen

om att den föreslagna utvidgningen till oaktsamhetsbrott i praktiken

kan väntas komma till ringa användning, särskilt som det för förverkande

s. 19 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968

19

av hjälpmedel i princip krävs att det skall vara påkallat till förebyggande

av brott. Den föreslagna utvidgningen av tillämpningsområdet innebär

självfallet inte någon ändring i nu gällande regel, att förverkande inte kan

ske hos den som av oaktsamhet begår en gärning som är straffbar endast

som uppsåtlig.

Förverkande på grund av brott bör inte få drabba ägare som står helt

främmande för brottet. För tydlighets skull bör därför en särskild bestämmelse

införas till skydd för utomstående ägare. Fn sådan begränsning gäller

f. n. beträffande hjälpmedel och brottsprodukter. Den bör gälla all egendom

som blir föremål för förverkande.

En fråga som har nära samband med den nu behandlade är den om skyddet

för begränsad sakrätt i egendom som förklaras förverkad. Den

nuvarande ordningen med en regel för panträtter i fartyg och luftfartyg och

en annan för övriga begränsade sakrätter skapar oklarhet och tolkningssvårigheter.

Utredningsmannen har föreslagit en enhetlig reglering enligt

vilken begränsade sakrätter skall bestå, om inte domstolen förordnar annorlunda.

Detta förslag har fått ett övervägande positivt mottagande under

remissbehandlingen. Jag anser också, att det saknas anledning att behandla

begränsade sakrätter olika, och vill ansluta mig till den föreslagna regleringen

som får anses vara den mest tillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt.

En sådan ordning innebär, att förordnande att begränsad sakrätt

skall upphöra kan ges endast i enlighet med de regler som gäller för förverkande

av själva egendomen. Den föreslagna ordningen kräver vissa ändringar

i luftfartslagen, lagen om straff för varusmuggling och lagen om förbud i

vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet. Till dessa ändringar återkommer

jag senare.

I reglerna om preskription av förverkandetalan har utredningsmannen

föreslagit väsentliga ändringar, som har blivit livligt diskuterade

under remissbehandlingen. Enligt utredningsförslaget bör förs''erkandetalan

i princip preskriberas samtidigt med åtal för brottet. Så sker i viss

utsträckning enligt gällande rätt men endast i de fall då preskriptionstiden

för åtalet uppgår till tio år eller mera. Vid de brott som har kortare preskriptionstid

för åtal — två eller fem år — gäller för förverkandetalan en

särskild preskriptionstid om tio år. Den tvååriga preskriptionstiden för åtal

gäller när inte svårare straff än fängelse i ett år kan följa på brottet och

femårstiden gäller när det svåraste straffet är högre men inte över fängelse

i två år. Den nuvarande regleringen innebär således, att preskriptionstiden

för åtal och förverkandetalan sammanfaller endast vid grövre brottslighet.

Utredningsmannen har föreslagit, att den av honom förordade preskriptionsregeln

för förverkande skall gälla även inom specialstraffrätten. Inom

denna är enbart bötesstraff en vanlig påföljd och när fängelse förekommer

överstiger maximistraffet vanligen inte fängelse i ett år. För grov brottslig
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968

het brukar det svåraste straffet uppgå till fängelse i högst två år. Den av utredningsmannen

föreslagna regeln får således sin största betydelse inom specialstraffrätten.

Utredningsmannens förslag är tilltalande från kriminalpolitisk synpunkt.

Förverkande betraktas ofta, särskilt av den som drabbas därav, som en del

av bestraffningen för brottet. Det kan då synas rimligt att hotet om en sådan

sanktion inte kvarstår längre tid än hotet om åtal för brottet. Tungt vägande

remisskritik har emellertid framförts mot denna del av förslaget. Åtskilliga

remissinstanser har funnit det stötande att en person, som har begått brott

för vilket åtal preskriberas redan efter två år, skall kunna behålla kanske

en större förmögenhet genom att hålla sig undan under denna relativt korta

tid. Det betonas särskilt att hänsyn måste tas till att den föreslagna regeln

skall gälla även inom specialstraffrätten. Inom denna är straffmaxima ofta

låga och preskriptionstiden för åtal följaktligen kort, medan de värden som

bör konfiskeras kan vara av betydande storleksordning. I vissa remissvar

framhålls också, att det ofta händer att brottet inte upptäcks inom en tvåårsperiod.

De invändningar som sålunda har framförts under remissbehandlingen

måste enligt min mening beaktas. Den kortaste preskriptionstiden för

åtal, två år, förefaller helt otillräcklig med hänsyn till att det även vid brott

med lågt straffmaximum ofta kan vara fråga om förverkande av stora förmögenhetsvärden.

Den nuvarande tioårsregeln måste å andra sidan anses

för sträng med tanke på de lindrigare fallen. Enligt min uppfattning får en

femårig preskriptionstid för förverkande anses lämplig för de fall då åtalspreskription

inträffar efter högst fem år. En sådan regel synes tillfredsställande

både från kriminalpolitisk synpunkt och med hänsyn till kravet på en

effektiv förverkandesanktion. Den föreslagna lösningen stämmer också bättre

överens med uppfattningen i övriga nordiska länder sådan den har kommit

till uttryck i nordiska straffrättskommitténs betänkanden och den

danska förverkandelagstiftningen. Den föreslagna ändringen berör inte förverkande

av s. 1c. utpräglade brottsverktyg. Sådant förverkande kan ju ske

oberoende av om något brott har begåtts och bör därför inte heller vara underkastat

preskription.

Kravet i 9 § första stycket, att talan om förverkande får väckas bara om

det är påkallat från allmän synpunkt i sådant fall då åtalspreskription har

inträtt, bör behållas.

Frågan om preskriptionsregelns tillämpning inom specialstraffrätten vill

jag återkomma till i samband med behandlingen av de specialstraffrättsliga

reglerna.

Möjligheten att förklara egendom förverkad på grund av brott kan enligt

nuvarande ordning (9 §) falla bort även till följd av att den brottslige

dör, innan han har dömts för det brott som kan medföra förverkande.

Samma tioårsregel som vid åtalspreskription är då tillämplig. Förverkande

kan alltså ådömas även efter den brottsliges död, men endast om stäm
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968 21

ning har delgetts inom tio år från det brottet begicks. Utredningsmannen vilt

även i detta avseende genomföra principen att förverkande inte skall kunna

användas, när straff eller annan påföljd för brottet är utesluten. Han har

därför föreslagit att förverkandetalan i princip inte skall få väckas efter den

brottsliges död. I denna del har utredningsförslaget fått ett övervägande negativt

mottagande under remissbehandlingen, även av sådana remissinstanser

som har godtagit förslaget om verkan av åtalspreskription. Man finner

det stötande och olämpligt att förverkande inte kan ådömas efter gärningsmannens

död. Därvid framhålls som särskilt otillfredsställande, att den

brottsliges dödsbo eller någon som har beretts vinning genom brottet får behålla

vinningen. En remissinstans har också påpekat det olämpliga i att den

föreslagna regeln skall medföra att den som har förvärvat egendom i ond tro

inte kan drabbas av förverkande. I dansk förverkandelagstiftning har den

principen införts att konfiskationsansvar faller bort vid gärningsmannens

död men undantag har samtidigt gjorts för vinningskonfiskation under motivering

att det skulle vara stötande om vinning av brott skulle tillfalla den

dödes arvingar. De kritiska synpunkter som har kommit till uttryck under

remissbehandlingen synes böra beaktas. Den nuvarande principen, att förverkande

skall vara möjligt även sedan den brottslige har avlidit, bör behållas.

Möjligheten bör givetvis inte vara till tiden obegränsad. Jag vill föreslå

en femårsregel här på samma sätt som vid preskription av förverkandetalan

i anslutning till åtalspreskription. Femårstiden bör även här gälla oavsett föremålet

för förverkande. Den nuvarande särskilda åklagarprövningen bör

stå kvar. Därigenom får åklagaren möjlighet att underlåta att föra talan om

förverkande t. ex. när en sådan rättsverkan skulle vara obillig i det enskilda

fallet.

En regel om preskription av ådörnt förverkande infördes

först med brottsbalken, där den intagits i 36 kap. 10 §, efter förslag av strafflagberedningen.

Dess förslag förelåg, när utredningsmannen hade att ta

ställning till problemet. Han har därför utgått från detta förslag men i stället

för en tioårig preskriptionstid förordat en preskriptionstid av fem år.

Utredningsmannen har emellertid även gett uttryck åt vissa sympatier för

gällande ordning. Han har därvid framhållit, att en kort preskriptionstid inte

enbart är till fördel för den dömde. Denna synpunkt har betonats ytterligare

i några remissvar. Det skäl som främst åberopats för den nuvarande tioåriga

preskriptionstiden är att en kortare tid skulle utgöra ett allvarligt hinder

mot effektiv indrivning. En sådan längre preskriptionstid har ansetts nödvändig

med hänsyn till att man här — till skillnad från vad som gäller vid

verkställighet av bötesstraff — saknar möjlighet att använda införselinstitutet

och inte heller har tillgång till hotet om förvandlingsstraff. De remissinstanser

som föredragit en kortare preskriptionstid har som en fördel framhållit,

att den dömde därvid inte blir utsatt för hotet om verkställighet under

alltför lång tid. Dessutom har bl. a. riksrevisionsverket ansett det vara

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968

fördelaktigt från praktisk synpunkt om ärendena rörande verkställighet av

förverkande kunde avslutas inom kortare tid än tio år.

Vid bedömningen av vilken preskriptionstid som är lämpligast i fråga om

verkställighet av beslut om förverkande måste man liksom vid preskription

av förverkandetalan väga hänsynen till den dömde mot kravet på sanktionens

effektivitet. Det förefaller mig, mot bakgrund av de synpunkter som

har kommit fram under remissbehandlingen, inte tillräckligt motiverat att

förkorta den nuvarande preskriptionstiden. I det fall då förverkandebeslutet

gäller stora belopp torde det också kunna vara förmånligare för den dömde

att preskriptionstiden är längre, eftersom indrivningsmyndigheten annars

kan tvingas att försätta honom i konkurs. Skilda regler för t. ex. vinningsförverkande

och annat förverkande kan inte anses ändamålsenligt. Jag föreslår

därför inte någon ändring av preskriptionstidens längd vid ådömt förverkande.

Som jag senare kommer att beröra närmare anser jag däremot tiden

nu vara mogen att göra denna preskriptionsregel direkt tillämplig inom

specialstraffrätten.

Inom specialstraffrätten finns vissa obligatoriska förverkanderegler.

Till undvikande av orimliga följder av dessa har utredningsmannen

föreslagit en generell bestämmelse som gör det möjligt att begränsa

användningen av obligatoriskt förverkande inom specialstraffrätten. En sådan

regel har särskilt rekommenderats under remissbehandlingen. Också

jag finner det angeläget att förverkandelagstiftningen kompletteras med en

allmän föreskrift av detta slag. Jag förordar därför att det bland de allmänstraffrättsliga

reglerna i brottsbalken som en ny 11 § tas in en särskild bestämmelse,

som ger domstolarna möjlighet att underlåta förverkande när

detta skulle vara uppenbart obilligt.

En fråga som visserligen är av mera teknisk natur men som har väsentlig

praktisk betydelse, särskilt inom specialstraffrätten, är den om man i varje

förverkandebestämmelse skall behöva upprepa till vem förverkandet skall

ske. Som jag tidigare har nämnt tillfaller nu förverkad egendom så gott

som uteslutande kronan. Bland undantagen kan nämnas jaktförfattningarna.

Att förverkande sker till kronan anges uttryckligen i 36 kap. 1 och

2 §§. Detsamma gäller inom specialstraffrätten. I likhet med utredningsmannen

anser jag att huvudregeln, nämligen att förverkad egendom tillfaller

kronan, skall föras till en särskild bestämmelse. Jag föreslår att den tas

in i en ny paragraf, 12 §. Frågan om regelns tillämpning inom specialstraffrätten

vill jag strax återkomma till.

Liksom utredningsmannen anser jag, att det inte föreligger tillräckliga

skäl att införa någon särskild bestämmelse om verkställighetspreskription

vid dödsfall.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968

23

Specialstraffrättsliga förverkanderegler

Inom specialstraffrätten saknas i allmänhet generella bestämmelser om

förverkande. Författningarna inom detta område måste därför i stor utsträckning

belastas med utförliga regler i ämnet. Brottsbalken reglerar

vissa frågor som är gemensamma för hela förverkandelagstiftningen och

det är naturligt att dess bestämmelser blir direkt tillämpliga även inom

specialstraffrätten. I det föregående bär jag också föreslagit en sådan utvidgning

av tillämpningen av brottsbalkens förverkanderegler.

Vissa av dessa bestämmelser är redan nu direkt tillämpliga inom specialstraffrätten.

Hit hör reglerna i 3 § om förverkande av s. k. utpräglade

brottsverktyg och i 6—8 §§ om bl. a. verkan av olika påföljder och om förverkande

hos den som ej fyllt femton år eller lider av sinnessjukdom etc.

Utredningsmannen anser att också reglerna om vem förverkande får riktas

mot och om skydd för sakrättshavare (nu 4 §), om åtgärder till förebyggande

av missbruk (nu 5 §) samt om preskription och verkan av den brottsliges

död (nu 9 och 10 §§) bör få samma vidsträckta tillämpningsområde.

Jag delar utredningsmannens uppfattning. Visserligen anses några av

dessa bestämmelser redan kunna tillämpas åtminstone analogivis utanför

brottsbalken men det får — bl. a. för undvikande av tolkningssvårigheter

— anses lämpligare att de ges allmän giltighet.

Av de nämnda paragraferna har 5 § — om åtgärd till förebyggande av

missbruk — redan nu sådan lydelse att den utan ändring kan tillämpas

direkt inom specialstraffrätten. Vid utformningen av bestämmelserna i den

nya 4 § om vem förverkande kan riktas mot måste emellertid den generella

giltigheten beaktas. Tidigare har jag framhållit, att skälet till förslaget att

slopa gällande begränsning av förverkande i vissa fall till uppsåtliga brott är

att bestämmelsen skall kunna tillämpas också inom specialstraffrätten. Men

specialstrafRättsliga särregler bör kunna finnas vid sidan av 4 §. För den

skull bör i paragrafen anges, att den gäller endast om annat inte har föreskrivits.

Också lydelsen av 9 och 10 §§ bör ändras så att paragraferna kan tillämpas

direkt på specialstraffrättsliga bestämmelser.

I det föregående har jag föreslagit, att som ny paragraf i förverkandekapitlet,

12 §, införs en bestämmelse om att förverkad egendom tillfaller

kronan. Även denna bestämmelse bör få allmän giltighet. Inom specialstraffrätten

förekommer fortfarande regler om att förverkad egendom skall

tillfalla annan än kronan. Med hänsyn till dessa bör undantag göras för de

fall då annat är föreskrivet.

Utredningsmannen har föreslagit ytterligare ett par generella bestämmelser.

Den ena, som syftar till att begränsa möjligheten att använda obligatoriskt

förverkande inom specialstraffrätten, har jag behandlat i det föregående.

Den andra bestämmelsen gäller förverkande av emballage. Vissa special
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968

författningar innehåller regler om sådant förverkande. En generell regel

därom torde dock inte vara nödvändig, eftersom en naturlig tolkning av en

förverkandeföreskrift torde leda till att denna också omfattar emballage. Jag

föreslår därför inte någon särskild bestämmelse i ämnet.

Sammanfattningsvis kan om förslaget i denna del sägas, att 3—12 §§ bör

bli direkt tillämpliga också inom specialstraffrätten och att 1 och 2 §§, som

är begränsade till förverkande vid brott enligt brottsbalken, bör tjäna som

förebilder för ny lagstiftning utanför balken.

Bristerna inom specialstraffrätten botas inte helt genom att flera av

brottsbalkens förverkanderegler får allmän giltighet. Den av utredningsmannen

föreslagna översynen av de specialstraffrättsliga

förverkandereglerna bör också ske. En granskning i ett enda sammanhang

av hela förverkandelagstiftningen skulle givetvis vara värdefull

men skulle enligt min uppfattning knappast kunna genomföras i praktiken,

eftersom antalet specialförfattningar är mycket stort. Det torde vara en mera

realistisk tanke att söka genomföra översynen successivt. Specialförfattningarnas

förverkandebestämmelser bör ses över så snart det blir aktuellt att

ändra en författning i mera väsentlig utsträckning.

Denna översyn bör ske efter vissa riktlinjer. 1 första hand bör

noga prövas, om bestämmelser om förverkande över huvud skall behållas

eller föras in i författningen. Jag delar visserligen inte helt utredningsmannens

negativa inställning till förverkande som kriminalpolitiskt instrument

men anser dock att en viss restriktivitet bör iakttas. Framför allt kan en viss

återhållsamhet vara befogad vid sådant förverkande som används i förmögenhetsreducerande

och bestraffande syfte. I allmänhet bör i första hand undersökas

om straffskalan kan utformas så att man får en lämplig påföljd.

Men straffen kan — som det också har framhållits under remissbehandlingen

-— i flera fall behöva kompletteras med förverkandesanktioner. En särskild

fråga i detta sammanhang är i vad mån förverkande skall knytas till

ouppsåtliga lagöverträdelser. Som utredningsmannen har konstaterat är de

specialstraffrättsliga oaktsamhetsbrotten genomsnittligt av mindre allvarlig

beskaffenhet än de uppsåtliga. Därför bör man vara sparsam med bestämmelser

om förverkande vid ouppsåtligt handlande.

Utformningen av de specialstraffrättsliga bestämmelserna bör ske med

de allmänstraffrättsliga reglerna som förebild. En fråga, som särskilt bör

uppmärksammas, är att fällande straffdom inte bör göras till förutsättning

för förverkande. Äldre föreskrifter av denna typ bör rensas ut och i fortsättningen

bör det liksom vid förverkande enligt brottsbalken endast krävas,

att någon har gjort sig skyldig till brottsligt handlande. Vidare bör

förverkandereglerna inom specialstraffrätten ge domstolen möjlighet att

underlåta förverkande av billighetshänsyn. Den bestämmelse av detta slag

som jag har föreslagit i brottsbalken (11 §), kommer på så sätt att ha betydelse

endast under en övergångstid. Om värdeförverkande skall förekomma,

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968

bör sådant förverkande konstrueras på samma sätt som jag har föreslagit

beträffande brottsbalksreglerna. Värdeförverkande bör alltså vara alternativt

och inte subsidiärt i förhållande till sakförverkande.

I fråga om hos vem förverkande får ske har jag föreslagit att det i en ny

bestämmelse i brottsbalken (4 § första och andra styckena) anges de olika

subjekt mot vilka förverkande får riktas. Denna föreskrift ger möjlighet till

avvikelser inom specialstraffrätten. Endast om inte annat är föreskrivet,

kommer brottsbalksregeln att gälla. Det betyder att man i varje särskilt fall

bör överväga, om det finns anledning att förordna annorlunda i specialförfattningen.

Kretsen av subjekt kan ju tänkas böra vara antingen vidare eller

mera inskränkt. Om brottsbalksregeln skall vara tillämplig, behöver givetvis

ingen hänvisning till brottsbalken göras i specialförfattningen.

Beträffande behandlingen av särskild rätt till egendom, som förklaras

förverkad, saknas i allmänhet regler i specialförfattningarna. Eftersom den

föreslagna brottsbalksregeln i detta ämne (4 § tredje stycket) inte är begränsad

till brottsbalksbrott, kommer emellertid denna regel att gälla även med

avseende på specialstraffrättsliga förverkandebestämmelser. Motsvarande

gäller reglerna i brottsbalken om åtgärder till förebyggande av missbruk av

egendom, som annars skulle ha förverkats (5 §), samt om preskription och

verkan av den brottsliges död (9 och 10 §§).

Med hänsyn till den föreslagna generella regeln i brottsbalken (12 §) om

att förverkad egendom tillfaller kronan, om inte annat är föreskrivet, behövs

i fortsättningen inte utsägas i specialförfattningen att egendomen skall tillfalla

kronan, när så skall vara fallet.

Lagförslag

På grund av de överväganden som jag nu har redovisat har inom justitiedepartementet

upprättats förslag till lag om ändring i brottsbalken.

Detta förslag föranleder vissa följdändringar inom specialstraffrätten. Sålunda

har upprättats förslag till lag om ändrad lydelse av 13 kap. 13 §

luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297), förslag till lag angående upphävande

av 11 § lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om straff för varusmuggling,

förslag till lag om ändrad lydelse av 4 § krigshandelslagen den 28 februari

1964 (nr 19) och förslag till lag angående upphävande av 4 § lagen den

1 april 1966 (nr 78) om förbud i vissa fall mot rundradiosändning på

öppna havet.---

De särskilda bestämmelserna

Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Förslaget innebär ändringar i 36 kap. 1—4, 9 och 10 §§ brottsbalken. Dessutom

föreslås att två nya paragrafer, 11 och 12 §§, införs i samma kapitel.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968

1 §•

Denna paragraf innehåller bestämmelser om förverkande av vinning av

brott och av förlag för brott.

Som jag har nämnt i den allmänna motiveringen förstås med vinning

dels den ursprungliga vinningen och dels egendomens värde. Kan värdet

inte fastställas exakt, bör vinningen bestämmas till ett skäligt belopp. Som

hittills kan även rättigheter, t. ex. fordringsrätter, bli föremål för vinningsförvcrkande.

Därvid gäller samma regler som för förverkande av föremål.

Liksom tidigare avses med bestämmelsen endast vinning som har uppstått

genom en gärning som är brottslig enligt balken. Även begränsningen

till sådan vinning som inte motsvaras av skada för enskild behålls. Härigenom

kominer förverkande enligt paragrafen att vara tillämpligt vid samma

slags brottslighet som förut. Som vinning kan således förverkas muta och

annan otillbörlig förmån samt vederlag för brott. Vidare omfattas sådan vinning

som faller in under det nu gällande andra stycket av paragrafen, t. ex.

vinning av koppleri eller främjande av otukt enligt 6 kap. 7 § och av häleri

enligt 9 kap. 6 § första stycket, om häleriet innebär att någon bereder sig

otillbörlig vinning av annans brottsliga förvärv. Ytterligare exempel är vinning

av dobbleri enligt 16 kap. 14 § och av spioneri enligt 19 kap. 5 §.

När det talas om vinning i paragrafens nu gällande andra stycke avses

nettovinst. Detsamma bör gälla i fortsättningen för vinningsförverkande

enligt 1 § i förslaget. Utgifter eller omkostnader som varit förbundna med

vinningen skall således i princip dras av när den förverkade egendomens

omfattning beräknas.

Förlag för brott har i förslaget liksom i gällande bestämmelse samma

innebörd som i bestämmelsen om förberedelse till brott i 23 kap. 2 §, dvs.

pengar eller annan egendom som är avsedd till bestridande av utgifter som

är förbundna med förövande av brott. Som jag tidigare har framhållit torde

förlag i denna mening inte kunna betecknas som vinning. En särskild regel

om förverkande av förlag har därför tagits in i denna paragraf. Endast förlag

som har mottagits kan förverkas.

Att förverkande är fakultativt får enligt gällande rätt anses innebära att

såväl sak- som värdekonfiskation kan ske partiellt. Utredningsmannen har

givit uttryck åt samma uppfattning men har likväl beträffande 1 § föreslagit,

att detta sägs uttryckligen i lagtexten på samma sätt som i nuvarande

2 §. Förverkande av vinning och förlag bör givetvis även i fortsättningen på

grund av förverkandets fakultativa karaktär kunna ske partiellt. Eftersom

ö

denna uppfattning numera torde vara allmänt omfattad, bär det inte ansetts

behövligt att låta den komma till uttryck i lagtexten.

Den särskilda bestämmelsen i nuvarande första stycket om skydd för

godtrosförvärvare ersätts av 4 § första stycket d) i förslaget.

Av den nu föreslagna 1 § framgår inte vem den förverkade egendomen

skall tillfalla. En särskild bestämmelse härom föreslås som jag tidigare har

s. 27 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968 27

nämnt i en ny paragraf, 12 §. Enligt denna skall egendomen liksom hittills

tillfalla kronan.

2 §•

Paragrafen innehåller liksom f. n. bestämmelser om förverkande av

hjälpmedel och brottsprodukter. Till dessa har lagts en föreskrift om förverkande

av egendom som i andra fall har varit föremål för brott. Den närmare

innebörden av den nya generella regeln om förverkande av föremål

för brott framgår av vad jag har anfört i den allmänna motiveringen.

Enligt nu gällande bestämmelse fordras för förverkande, att ägaren av

hjälpmedlet eller någon som var i hans ställe uppsåtligen har begått brottet

eller medverkat därtill. Motsvarigheten till denna bestämmelse har i förslaget

tagits in i 4 §. Därvid har begränsningen till uppsåtliga brott fått utgå.

Som jag har framhållit tidigare torde detta i praktiken inte medföra annat

än en ringa utvidgning beträffande användningen av förverkande enligt

denna paragraf. En tillräcklig begränsning ligger i det principiella kravet

på att förverkande skall vara påkallat för att förebygga fortsatt brottslighet.

Att förverkande enligt förevarande paragraf är fakultativt anges med

uttrycket »må förklaras förverkad». Därmed avses inte någon ändring i

vad som nu gäller.

F. n. anges uttryckligen i 2 §, att förverkande kan ske »helt eller delvis».

I förslaget har den förenklingen gjorts att detta uttryck har fått utgå.

Detta innebär ingen ändring i sak.

Vidare föreslås att i stället för egendom dess värde kan förklaras förverkat.

Värdeförverkande skall således liksom vid förverkande av vinning och

förlag enligt 1 § vara alternativt i förhållande till sakförverkande. Härigenom

blir det bl. a. möjligt att, om föremålet finns i behåll och är odelbart,

förverka en del av dess värde, för den händelse det skulle vara obilligt att

förverka hela egendomen. Det har tidigare visat sig nödvändigt att införa

denna möjlighet vid smugglingsbrott genom en särskild bestämmelse i 12 §

lagen om varusmuggling (prop. 1960: 115 s. 122). Detta berodde på att värdeförverkande

var subsidiärt och således inte kunde användas, när egendomen

fanns i behåll. Även om värdeförverkande kan användas alternativt i

förhållande till sakförverkande, bör det dock i princip inte tillgripas, när

förverkande av hjälpmedel och brottsprodukter sker i brottsförebyggande

syfte. Sker förverkande i annan mera repressiv avsikt, kan det likväl vara

skäl att använda värdeförverkande med en viss återhållsamhet, när hjälpmedlet

eller brottsprodukten finns i behåll.

Regeln i nu gällande andra stycke av 2 § om skydd för godtrosförvärvare

ersätts av 4 § d) i förslaget. Att den förverkade egendomen även i fortsättningen

skall tillfalla kronan följer av 12 § i förslaget.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968

3 §.

Utom viss redaktionell jämkning har inte företagits annan ändring i

denna paragraf än att exemplifieringen av utpräglat farliga brottsverktyg

har slopats. Därmed avses som jag har framhållit i den allmänna motiveringen

inte någon ändring i sak.

4 §•

Denna paragraf innehåller bestämmelser om vem förverkande får riktas

mot. Dessutom regleras behandlingen av särskild rätt till egendom, som förklaras

förverkad.

Paragrafens första stycke, som motsvarar 2 kap. 17 a § första stycket i

utredningsmannens förslag, innehåller en uppräkning av de subjekt mot

vilka förverkande kan riktas. Bestämmelsen gäller inte förverkande enligt

3 § av s. 1c. utpräglat farliga brottsverktyg. Sådant förverkande kan enligt

förslaget liksom f. n. ske utan begränsning till särskilda subjekt. Begränsningen

har i förevarande 4 § kommit till uttryck genom att paragrafen

gjorts tillämplig endast på förverkande på grund av brott.

Under a) anges att förverkande kan ske hos gärningsmannen eller annan

som medverkat till brottet. Förverkande kan således i princip alltid ske hos

den brottslige. Vinning får dock inte förverkas hos annan än den som har

gjort vinningen.

Enligt b) kan förverkande ske hos den i vars ställe gärningsmannen eller

annan medverkande var. Med att vara i någons ställe förstås detsamma som

i nuvarande 2 § första stycket (betänkandet s. 32). Bland de subjekt hos

vilka förverkande kan ske med stöd av denna bestämmelse kan nämnas bolag

och andra juridiska personer.

Under c) sägs att förverkande kan ske hos den som har beretts vinning

genom brottet. Samma regel torde ha gällt förut utan uttrycklig bestämmelse.

Möjligheten att förverka muta och annat dylikt enligt 1 § var nämligen

inte begränsad till den som hade begått brottet. Utredningsmannen

har använt 3 kap. 7 § strafflagen (numera 23 kap. 7 § brottsbalken) som

förebild. Han har därför föreslagit att förverkande skall kunna tillgripas

mot den som »avsiktligen beretts vinning eller tillägnats något». Jag anser

avsiktligen vara onödigt förstärkande och att tillägnelse endast är ett exempel

på vinning. Den som har beretts vinning genom brott kan givetvis vara

någon av dem som anges under a) och b). Men under c) faller även

annan som har fått vinning direkt genom brottet, t. ex. en ämbetsmans

släkting när muta har lämnats direkt till denne. Att vinningen finns i behåll

har inte gjorts till förutsättning för att den skall kunna förverkas hos

mottagaren. Om vinningen inte finns kvar, kan detta dock i vissa fall göra

att förverkande framstår som obilligt.

Under d) upptas en bestämmelse om förverkande hos den som efter brottet

har förvärvat egendomen. Förverkande kan ske hos den som har för
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968

värvat egendomen genom giftorätt, arv eller testamente eller genom gåva.

Vidare kan förverkande riktas mot den som efter brottet har förvärvat egendomen

på annat sätt och vid förvärvet haft vetskap om eller skälig anledning

till antagande om egendomens samband med brottet. Bestämmelsen

ersätter reglerna i nuvarande 1 och 2 §§ om skydd för godtrosförvärvare.

Särskild rätt nämns inte uttryckligen i lagtexten. Av paragrafens tredje

stycke får emellertid anses följa att det för förverkande av sådan rätt gäller

samma regler som för förverkande av egendom.

Vid onerösa fång krävs således vetskap om eller skälig anledning till antagande

om egendomens samband med brottet för att förverkande skall

kunna ske hos förvärvare. Härigenom markeras, att skyddet för förvärvaren

sträcker sig längre än enligt civilrättsliga regler om god tro. Liknande

uttryck används i bestämmelsen om häleriförseelse i 9 kap. 7 §. För att gå

fri från ansvar för detta brott torde vid t. ex. köp av tjuvgods inte fordras

samma grad av aktsamhet som krävs för ett civilrättsligt godtrosförvärv.

Enligt paragrafens andra stycke får egendomen inte förklaras förverkad,

om den vid brottet tillhörde annan än den som anges i första stycket under

a)—c). Denna bestämmelse saknar motsvarighet i utredningsmannens förslag.

Den föreslagna begränsningen, som kan förefalla naturlig, bör som

jag har anfört i den allmänna motiveringen anges uttryckligen i lagtexten.

Tredje stycket innehåller, att särskild rätt till egendom som förklaras förverkad

består, om ej annat förordnas. Det motsvarar 2 kap. 17 a § andra

stycket i utredningsförslaget och ersätter nuvarande 4 §. Med särskild rätt

förstås begränsade sakrätter liksom säljares rätt till gods som har sålts

under äganderättsförbehåll.

Paragrafen avses vara direkt tillämplig även inom specialstraffrätten.

Innehåller en specialförfattning en bestämmelse om subjekt för förverkande

av annat innehåll än förevarande paragraf, skall den bestämmelsen gälla i

stället. Som förut har nämnts skall emellertid föreskriften i tredje stycket

om särskild rätt till egendomen gälla utan undantag.

9 §•

Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen, bör den särskilda

preskriptionstiden för talan om förverkande ändras. Den tid inom vilken

stämning skall ha delgetts för att förverkande skall kunna ske, när påföljd

inte längre kan ådömas, föreslås sänkt från tio till fem år. Denna tid gäller

vare sig orsaken till att påföljd ej längre kan ådömas är att åtalspreskription

har inträtt eller den brottslige har avlidit. Vidare har bestämmelsen

formulerats om så att den skall kunna tillämpas direkt inom specialstraffrätten.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968

10 §.

I denna paragraf föreslås endast en redaktionell ändring för att markera

att bestämmelsen i fortsättningen skall vara direkt tillämplig även inom

specialstraffrätten. Med beslut om förverkande avses också förordnande enligt

4 § tredje stycket i förslaget om att särskild rätt i förverkad egendom

skall upphöra.

11 §•

Bestämmelserna i denna paragraf saknar motsvarighet i gällande rätt.

Paragrafen innehåller att, om det i lag eller författning är föreskrivet att

egendom skall förklaras förverkad, detta likväl får underlåtas, om förverkande

är uppenbart obilligt. Detsamma skall enligt paragrafen gälla i fråga om

annan särskild rättsverkan av brott. Som jag har anfört i den allmänna

motiveringen syftar regeln till att begränsa användningen av de obligatoriska

förverkanderegler som finns kvar inom specialstraffrätten. Regeln

är — liksom regeln i 8 § om skälighetsprövning när brottet har begåtts av

psykiskt abnorm eller minderårig person — tillämplig även på annan särskild

rättsverkan av brott.

12 §.

Denna paragraf är ny och innehåller att förverkad egendom tillfaller

kronan, om inte annat är föreskrivet. Bestämmelsen ersätter de särskilda

reglerna i nuvarande 1 och 2 §§ om att egendom skall förklaras förverkad

till kronan. Paragrafen är direkt tillämplig även inom specialstraffrätten.

I den mån denna regel skall gälla, dvs. att egendomen skall tillfalla kronan,

behövs således inte någon särskild bestämmelse härom i specialförfattningen.

Övergångsbestämmelser

Enligt förslaget skall lagen träda i kraft den 1 juli 1968.

De nya bestämmelserna medför vissa sakliga ändringar av gällande förverkanderegler.

Några av ändringarna innebär vidgade möjligheter att förklara

egendomen förverkad i anledning av brott. Enligt gällande bestämmelser

kan förverkande av egendom på grund av brott inte ske hos den som efter

brottet i god tro har förvärvat egendomen genom gåva. Den nya lagen innebär

en skärpning på denna punkt genom att förverkande enligt 4 § första

stycket d) kan ske också hos godtroende gåvotagare. Hos sådan person bör

förverkande inte ske, när egendomen har mottagits av denne efter brottet

men före den nya lagens ikraftträdande. När fråga är om förverkande på

grund av brott, som har begåtts före lagens ikraftträdande, bör även övriga

delar av 2 § i dess äldre lydelse tillämpas i stället för 2 § och 4 § första och

andra styckena enligt den nya lydelsen. En uttrycklig föreskrift i dessa avseenden

bör meddelas.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968 31

Övriga regler torde genast kunna tillämpas utan särskild övergångsbestämmelse.

Övriga lagförslag

I 13 kap. 13 § andra stycket luftfartslagen finns en bestämmelse som motsvarar

nuvarande bestämmelse i 36 kap. 4 § brottsbalken om luftpanträtt

och inteckning i luftfartyg som förklaras förverkat. Om brottsbalksregeln

ändras enligt förevarande förslag, bör bestämmelsen i luftfartslagen upphävas.

Dessutom bör en redaktionell jämkning göras i paragrafens tredje

stycke.

Även i 11 § lagen om straff för varusmuggling och 4 § lagen om förbud i

vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet finns bestämmelser om

särskilda rättigheter i förverkad egendom. Bestämmelserna har sin fulla

motsvarighet i nuvarande 36 kap. 4 § brottsbalken. Också dessa bestämmelser

föreslås bli upphävda.

Krigshandelslagen innehåller i 4 § andra stycket en hänvisning till bestämmelsen

i 36 kap. 1 § andra stycket brottsbalken om förverkande av

vinning. Förslaget till ändrad lydelse av 36 kap. 1 § brottsbalken innebär,

att paragrafens nuvarande bestämmelser förs samman till ett enda stycke.

Hänvisningen blir således felaktig och måste ändras. 4 § andra stycket

krigshandelslagen bör därvid formuleras om så att dess lydelse stämmer

överens med regeln i 36 kap. 1 § brottsbalken om vinningsförverkande. Den

nya formuleringen torde inte innebära någon nämnvärd ändring i sak.

Också dessa lagändringar föreslås träda i kraft den 1 juli 1968.

Lagrådet

Lagrådet yttrade:

Regler om förverkande förekommer i brottsbalken och i ett flertal författningar

inom specialstraffrätten. Det har länge varit erkänt att regelsystemet

uppvisar brister. Genom nu föreliggande förslag ernås bättre enhetlighet och

överskådlighet och tillämpningen av institutet förverkande kan göras smidigare.

Enligt lagrådets mening är förslaget till lagstiftning väl avvägt. På

enstaka punkter vill lagrådet dock göra några erinringar som skall anges i

det följande.

Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

1 §•

Bestämmelsen i första punkten talar om förverkande av vinning av brott.

Om någon mottagit viss egendom, t. ex. såsom muta, är meningen att själva

egendomen skall kunna förverkas men värdeförverkande vara alternativt i

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968

förhållande till sakförverkande, och att förverkandet skall vara begränsat

till nettovinst.

I remissprotokollet uttalas härom bl. a. att vinning kommer att betyda

»dels den ursprungliga vinningen dvs. själva föremålet, dels egendomens

värde». Emellertid kan man enligt lagrådets mening icke i formuleringen

inlägga denna innebörd. Vinning — ett rättsligt begrepp som förekommer

flerstädes i brottsbalken •— avser icke ett konkret föremål utan en förändring

i förmögenhetsläge, alltså en abstrakt ekonomisk differens. I denna betydelse

synes också ordet begagnas i 4 § första stycket c) av förslaget. I sin

föreslagna utformning medger lagtexten därför icke annan tolkning än att

den talar om en konstaterad förbättring i förmögenhetsställning. Detta ger

visserligen ett riktigt uttryck för vad som åsyftas i fråga om anledning till

förverkande. Men när det gäller att bestämma vad som kan förverkas synes

ordalagen icke medge möjligheten att, såsom avses, förklara ett konkret föremål

förverkat, eftersom väl mottagandet av ett föremål men icke själva

föremålet kan utgöra vinning i den vedertagna meningen.

Enklast synes man kunna undvika att lagtexten på detta sätt blir för

snäv genom att i stället för »vinning» begagna ordet »utbyte», ett ord som

icke torde ha samma rättsligt fixerade innebörd och vars motsvarighet kommit

till användning i den danska lagstiftningen. Ordet synes kunna fattas

såsom avseende såväl föremål som abstrakt vinning. Förfares så, bör övervägas

om icke regeln om förverkandes begränsning till nettovinst då måste

uttryckligen uttalas exempelvis genom tillägg av orden »i den mån vinning

skett» eller liknande.

Lagbudet använder i första punkten ett uttryck — enligt lagrådets förslag

motsvarat av ordet »utbyte» — som skall avse både konkret föremål och

abstrakt vinst. Eftersom förverkande av en abstrakt vinst aldrig kan vara

ett sakförverkande, utgör paragrafens avfattning ett lagtekniskt stöd för den

i remissprotokollet uttalade principen att värdeförverkande skall vara alternativt

och icke längre subsidiärt i förhållande till sakförverkande.

Enligt lagtexten synes inte vara något hinder mot att samtidigt döma till

förverkande av föremål — eller dess värde — och till förverkande av vinning,

t. ex. om någon såsom muta både mottagit ett föremål och fått sin förmögenhet

eljest ökad. Enligt förslaget lär vara avsett att envar av dessa omständigheter

skall utgöra förverkandeanledning. Olika meningar — delvis

beroende på skillnad i uppfattning om när förverkande inträder — kan råda

om betydelsen av att ett föremål förändras under tiden mellan brottet och

domen. Att föremålet minskat och därigenom nedgått i värde torde sällan

vara förtjänt av beaktande. Ett praktiskt fall är däremot att avkastning upplupit

under tiden mellan mottagandet av en sak och tidpunkten för domen.

Det är tänkbart att göra gällande att domstolens förverkandeförklaring då

kan avse dels saken dels den överstigande vinning som erhållits genom uppbärande

av avkastningen. Eu annan konstruktion skulle kunna vara att be
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968

trakta ett föremål såsom förverkat redan i och med brottet och av detta skäl

anse den därefter uppkommande avkastningen ingå i brottet, Betänkligheter

mot så långt gående förverkandemöjligheter förlorar i styrka genom att

det enligt förslaget alltid står domstolen öppet att underlåta förverkandeförklaring

eller låta förverkande bli endast partiellt. Frågan torde kunna

överlämnas åt rättstillämpningen utan att några uttryckliga regler anges i

lagtexten.

4 §.

I sista stycket utsäges, att särskild rätt till egendom som förklaras förverkad

består, om ej annat förordnas. Lagrådet vill förorda att slutorden,

i närmare överensstämmelse med utredningsmannens förslag och departementschefens

uttalande i lagrådsremissen erhåller lydelsen »om ej den

särskilda rätten förklaras förverkad».

Angående denna paragraf vill lagrådet även göra ett påpekande i anledning

av införandet av bestämmelse om att förverkande skall kunna ske hos

gåvotagare oberoende av god tro. En sådan godtroende gåvotagare kan ha

sålt den mottagna egendomen och begagnat köpeskillingen för sitt uppehälle

eller eljest i sin konsumtion, så att vid tidpunkten för förverkandeförklaringen

intet återstår av gåvan. I dylika fall lär ett utnyttjande av möjligheten

att helt eller delvis underlåta förverkande — värdeförverkande —

ligga nära till hands.

11 §•

Inom specialstraffrätten finns obligatoriska förverkanderegler som kan

medföra stötande resultat. I förevarande paragraf ges emellertid möjlighet

att underlåta förverkande av egendom om förverkandet är uppenbart obilligt.

Enligt remissprotokollet syftar regeln i paragrafen till att begränsa

användningen av de obligatoriska förverkanderegler som finns kvar inom

specialstraffrätten varför paragrafen får betydelse endast under en övergångstid.

Skulle emellertid i kommande författningar införas regler om

obligatoriskt förverkande är enligt lagrådets mening paragrafen tillämplig

även beträffande sådana regler, om ej annat uttryckligen stadgas i författningen.

Lagrådet har intet att erinra mot att paragrafen tilläggs denna innebörd.

Paragrafens bestämmelse om att förverkande av egendom kan underlåtas

när det är uppenbart obilligt gäller enligt andra punkten i paragrafen även

annan särskild rättsverkan av brott. Med »annan särskild rättsverkan» avses

verkningar av olika karaktär såsom straffskatt enligt skattestrafflagen,

dubbel hundskatt enligt RF den 17 maj 1923 angående skatt för hundar,

älgavgift enligt KK den 9 april 1965 om älgavgift m. in., förlust av körkort

enligt vägtrafikförordningen, förvisning enligt utlänningslagen och sådan

rättsverkan som att brottet kan utgöra ett rättsfaktum vilket annan kan

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968

åberopa för att erhålla dom till sin förmån, t. ex. äktenskapsskillnad enligt

11 kap. giftermålsbalken. Föreliggande material medger emellertid icke en

fullt tillförlitlig bedömning av den räckvidd och de verkningar paragrafen

i denna del kommer att erhålla. Lagrådet hemställer därför att på motsvarande

sätt som i 48 kap. 1 § rättegångsbalken begreppet »annan särskild

rättsverkan av brott» måtte begränsas genom att sammanföras med begreppet

förverkande i ett gemensamt uttryck »förverkande eller annan

sådan särskild rättsverkan av brott». Härigenom torde t. ex. förlust av

körkort och brottets betydelse som rättsfaktum vid äktenskapsskillnad

falla utanför.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Vid anmälan av lagrådets yttrande anförde departementschefen följande.

Lagrådet har förordat vissa jämkningar i den föreslagna lydelsen av 36

kap. 1, 4 och 11 §§ brottsbalken.

I fråga om 1 § har lagrådet föreslagit att ordet »vinning» ersätts med

»utbyte». Som torde framgå av remissprotokollet avsåg jag att ge ordet vinning

en mera vidsträckt innebörd än den lagrådet vill lägga i ordet. Vinning

skulle sålunda enligt det remitterade förslaget inbegripa såväl konkret

föremål som abstrakt vinst. Eftersom ordet utbyte får anses tydligare utmärka

vad som avses, vill jag dock biträda lagrådets förslag. Lagrådet har

vidare anfört, att det vid en sådan ändring bör övervägas om inte regeln om

förverkandes begränsning till nettovinst måste uttryckligen uttalas i lagtexten

exempelvis genom tillägg av orden »i den mån vinning skett» eller

liknande. Enligt min mening torde ett sådant tillägg knappast vara nödvändigt.

Ordet utbyte får nämligen liksom ordet vinning anses i sig innebära

en sådan begränsning som avses med tillägget.

Lagrådets förslag till ändrad lydelse av 4 § innebär också ett förtydligande

som bör godtas.

Vad beträffar 11 § avsåg jag inte, att det remitterade förslaget skulle i

fråga om annan särskild rättsverkan än förverkande tilläggas en så vidsträckt

innebörd som enligt lagrådet skulle kunna tolkas in i bestämmelsen.

Med hänsyn till vad lagrådet har anfört vill jag ansluta mig till dess förslag.

Jag kan också biträda vad lagrådet i övrigt har anfört i anslutning till det

remitterade förslaget.

Utöver de ändringar jag nämnt bör vissa redaktionella jämkningar göras.

I förslaget till ändrad lydelse av 4 § krigshandelslagen bör liksom i 36 kap.

1 § brottsbalken ordet vinning ersättas med utbyte.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 33 år 1968

35

Utskottet

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj :ts förslag

och får därför hemställa,

att förevarande proposition, nr 79, måtte av riksdagen

bifallas.

Stockholm den 7 maj 1968

På första lagutskottets vägnar:

ERIK SVEDBERG

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Erik Svedberg (s), fröken Mattson (s)*,

herrar Arvidson (h), Ernulf (fp), Svanström (ep), fru Lindström (s), herrar

Schött (h) och Larfors (s)*;

från andra kammaren: herr Ekström i Björkvik (s), fru Löfqvist (s),

fröken Bergegren (s)*, herrar Gustafsson i Borås (fp), Keijer (fp), Martinsson

(s)*, Dockered (ep)* och Oskarson (h).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

MARCUS BOKTR. STHLM 1968 680030

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1968:229 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag om ändring i brottsbalken m. m. a1 i texten