Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 10 maj 1929

1968-05-07 · 21 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 21 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1968:34, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 10 maj 1929

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1968

1

Nr 34

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag angående ändring i lagen den 10 maj 1929

(nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon, m. m.

Genom en den 5 april 1968 dagtecknad proposition, nr 115, har Kungl.

Maj :t under åberopande av propositionen bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över justitieärenden och lagrådets protokoll

dels föreslagit riksdagen att godkänna den inom Europarådet den 20 april

1959 avslutade europeiska konventionen om obligatorisk försäkring mot

skadeståndsansvar i fråga om motorfordon,

dels föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring

å motorfordon,

2) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 31 oktober 1939 (nr 776) med

vissa bestämmelser rörande trafikförsäkring å motorfordon, som nyttjas av

staten, m. m.,

dels anhållit om riksdagens yttrande över vid propositionen fogat förslag

till förordning om ändrad lydelse av 11 § 2 mom. vägtrafikförordningen den

28 september 1951 (nr 648).

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att riksdagen godkänner en inom Europarådet år

1959 avslutad konvention om obligatorisk försäkring mot skadeståndsansvar

i fråga om motorfordon. Samtidigt föreslås vissa av konventionen föranledda

ändringar i 4 och 22 §§ i 1929 års trafikförsäkringslag.

Vidare läggs fram förslag om ändrad lydelse av 25 och 26 §§ trafikförsäkringslagen.

Ändringarna syftar till att medge en smidigare handläggning

av mål om underlåtenhet att fullgöra föreskriven försäkringsplikt.

Slutligen läggs fram förslag till ändring av 1 § 1939 års lag med vissa bestämmelser

rörande trafikförsäkring å motorfordon, som nyttjas av staten,

m. m., och 11 § 2 mom. vägtrafikförordningen i syfte att skapa lättnader i

kraven på försäkring, registrering och beskattning av motorfordon som förhyrs

av krigsmakten i samband med repetitions- och beredskapsövningar. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 1 avd. Nr 34

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1968

Författningsförslagen

De vid propositionen fogade författningsförslagen har följande lydelse.

1) Lag

angående ändring i lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å

motorfordon

Härigenom förordnas, att 4, 22, 25 och 26 §§ lagen den 10 maj 1929 om

trafikförsäkring å motorfordon1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 §.

Försäkringsplikt åligger icke med- Försäkringsplikt åligger icke stalem

av konungahuset, ej heller sta- ten. Konungen kan, under förutsättten,

främmande statsöverhuvud, ning av ömsesidighet, befria främmedlem

av främmande regerande mande stat från försäkringsplikt,

furstehus eller, enligt vad Konungen

under villkor av ömsesidighet därom

förordnar, utlänning, som tillhör

främmande stats härvarande beskickning

eller konsulat.

Har sådan — —--— — — — trafikförsäkring funnits.

22 §.

Det åligger ägare, brukare eller

förare av motorfordon att underrätta

försäkringsgivaren, så snart han

fått kännedom om händelse som kan

medföra försäkringsfall, och att på

begäran lämna försäkringsgivaren

behövliga upplysningar och handlingar.

Föres mot-------—— anstalter förlustig.

25 §.

Varder någon fälld till ansvar för Har någon gjort sig skyldig till

förseelse, som i 24 § första stycket förseelse enligt 24 § första stycket,

avses, äge ock domstolen vid vite kan domstol i mål om ansvar för

förelägga honom att fullgöra för- förseelsen eller också på särskild

säkringsplikten.

1 Senaste lydelse av 4 § se 1967:664 samt av 25 och 26 §§ se 1933:179.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1968

(Nuvarande lydelse)

Den som under tid, då han är ställd

under åtal för förseelse enligt 24 §

andra eller tredje stycket, fortsätter

samma förseelse skall, när han varder

därtill lagligen förvunnnen, för

varje gång stämning därför utfärdats

och delgivits fällas till det ansvar,

som är bestämt för sådan förseelse.

26

Förseelse mot denna lag åtalas vid

polisdomstol, där särskild sådan är

inrättad, men eljest hos poliskammare

eller, där sådan ej finnes, vid

allmän domstol. Avser åtalet förseelse

enligt 24 § första stycket, skall

det anhängiggöras vid domstol i den

ort där fordonet skall anses hava sin

hemort.

Böter, som ådömas enligt denna

lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas gäldande, skola de förvandlas

enligt allmänna strafflagen.

(Föreslagen lydelse)

talan sedan domen i sådant mål vunnit

laga kraft förelägga honom vid

vite att fullgöra försäkringsplikten.

Om någon under tid då han är

ställd under åtal för förseelse enligt

24 § andra eller tredje stycket

fortsätter samma förseelse, skall

som särskilt brott anses vad han förbrutit

före varje åtal.

§•

Åtal för förseelse enligt 24 § första

stycket och talan om föreläggande

eller utdömande av vite som avses i

25 § första stycket må upptagas av

rätten i den ort där fordonet skall

anses hava sin hemort, om denna

rätt med hänsyn till utredningen

samt kostnader och andra omständigheter

finner det lämpligt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

2) Lag

om ändrad lydelse av 1 § lagen den 31 oktober 1939 (nr 776) med vissa bestämmelser

rörande trafikförsäkring å motorfordon, som nyttjas

av”staten, m. m.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 31 oktober 1939 med vissa bestämmelser

rörande trafikförsäkring å motorfordon, som nyttjas av staten,

m. in., skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

Försäkringsplikt jämlikt 1 § lagen Försäkringsplikt enligt 1 § lagen

den 10 maj 1929 (nr 77) om trafik- den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring

å motorfordon skall icke försäkring å motorfordon åligger

åligga ägare eller innehavare av mo- icke

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

utlåtande nr 34 år 1968

Första lagutskottets

(Nuvarande lydelse)

torfordon under tid, då fordonet

är taget i anspråk med nyttjanderätt

enligt föreskrifter i allmänna

förfogandelagen den 22 juni 1939

(nr 293), beredskapsförfogandelagen

den 22 juni 1939 (nr 297), lagen

den 31 mars 1938 (nr 90) om förfoganderätt

för luftskyddets behov

eller rekvisitionslagen den 31 mars

1938 (nr 87).

Sådan försäkringsplikt skall ej

heller föreligga, då motorfordon brukas

för att avlämnas enligt berörda

förfogande- eller rekvisitionslagar eller

för att hemföras efter förfogande

eller rekvisition eller då sådant fordon

brukas för inmönstring enligt

häst- och fordonsanskaffningslagen

den 27 april 1934 (nr 84).

(Föreslagen lydelse)

a) ägare eller innehavare av motorfordon

under tid, då fordonet är

taget i anspråk med nyttjanderätt

enligt rekvisitionslagen den 30 juni

1942 (nr 583), beredskapsförfogandelagen

den 30 juni 1942 (nr 584),

allmänna förfogandelagen den 26

maj 1954 (nr 279) eller civilförsvarslagen

den 22 april 1960 (nr 74) eller

då fordonet brukas för att avlämnas

enligt någon av dessa lagar eller

hemföras efter rekvisition eller förfogande

eller då det brukas i samband

med besiktning enligt uttagninqskunqörelsen

den 29 mars 1963

(nr 110);

b) ägare eller innehavare av motorfordon,

som icke är upptaget i

bilregistret, under tid då fordonet innehaves

av krigsmakten enligt skriftligt

avtal, som träffats av militär

myndighet, eller brukas för att avlämnas

eller hemföras enligt sådant

avtal.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1968

5

3) Förordning

om ändrad lydelse av 11 § 2 mom. vägtrafikförordningen

den 28 september 1951 (nr 648)

Härigenom förordnas, att 11 § 2 mom. vägtrafikförordningen den 28 september

19511 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11

2 mom. Utan hinder av bestämmelserna

i 1 mom. må reservregistrerat

fordon, som är försett med

skylt eller registreringsnummer på

sätt stadgas i fråga om registrerat

fordon, utan ny registrering brukas,

då fordonet enligt bestämmelserna i

rekvisitionslagen den 30 juni 1942

(nr 583), beredskapsförfogandelagen

den 30 juni 1942 (nr 584), allmänna

förfogandelagen den 26 maj 1954 (nr

279) eller civilförsvarslagen den 22

april 1960 (nr 74) är taget i anspråk

med nyttjanderätt, så ock då brukandet

avser fordonets avlämnande

enligt berörda lagar eller dess hemförande

efter förfogande eller rekvisition.

§•

2 mom. Utan hinder av bestämmelserna

i 1 mom. må reservregistrerat

fordon, som är försett med

skylt eller registreringsnummer på

sätt stadgas i fråga om registrerat

fordon, brukas utan ny registrering

a) under tid då fordonet är taget

i anspråk med nyttjanderätt enligt

rekvisitionslagen den 30 juni 1942

(nr 583), beredskapsförfogandelagen

den 30 juni 1942 (nr 584), allmänna

förfogandelagen den 26 maj

1954 (nr 279) eller civilförsvarslagen

den 22 april 1960 (nr 74) eller då

fordonet brukas för att avlämnas

enligt någon av dessa lagar eller

hemföras efter rekvisition eller förfogande

eller då det brukas i samband

med besiktning enligt uttagninqskunqörelsen

den 29 mars 1963

(nr 110);

b) under tid då fordonet innehaves

av krigsmakten enligt skriftligt

avtal, som träffats av militär myndighet,

eller brukas för att avlämnas

eller hemföras enligt sådant avtal,

under förutsättning att fordonet uppfyller

villkoren i 10 § 4 mom. för att

upptagas i bilregister.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1968.

1 Omtryckt 1967:856.

•fl Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 1 avd. Nr 34

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 3b år 1968

Sveriges tillträde till Europarådskonventioner! om obligatorisk

trafikförsäkring och därav föranledd lagstiftning

Bestämmelser om skyldighet för ägare av motorfordon att ta och vidmakthålla

trafikförsäkring finns i lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring

å motorfordon (TFL). Inom Europarådet har utarbetats en konvention

om obligatorisk försäkring mot skadeståndsansvar i samband med bruk

av motorfordon. Konventionen öppnades för undertecknande den 20 april

1959. Den skall ratificeras och träder i kraft när den har ratificerats av fyra

medlemsländer. Hittills har den ratificerats endast av Grekland, Norge och

förbundsrepubliken Tyskland.

Sverige undertecknade konventionen den 20 april 1959. Konventionen har

undertecknats också av Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg och Österrike.

Konventionen stämmer i sina huvuddrag väl överens med den svenska lagstiftningen

på området. Frågan om en svensk ratifikation av konventionen

har trots detta fått anstå, beroende på att man velat avvakta de överväganden

som kunde föranledas av det förslag till ny lag om trafikförsäkring som bilskadeutredningen

lade fram år 1957 (SOU 1957: 36). Detta förslag fick ett

blandat mottagande under remissbehandlingen och frågan om ny trafikförsäkringslagstiftning

har fått stå tillbaka för mer angelägna reformer.

Frågan om svenskt tillträde till konventionen har emellertid fått aktualitet

på nytt i samband med att det inom Europarådet har påbörjats ett expertarbete

med sikte på en harmonisering av bilansvarighetslagstiftningen i

medlemsländerna. Under det arbetet har också diskuterats frågan om en översyn

av trafikförsäkringskonventionen. En sådan översyn förutsätter att

flertalet medlemsländer har tillträtt konventionen. Inom expertkommittén

har därför rått enighet om att det skulle vara fördelaktigt om de medlemsländer

som ännu står utanför konventionen ratificerade denna. Ett svenskt

tillträde till konventionen förutsätter endast obetydliga lagändringar och

torde inte hindra en framtida reformering av vår interna trafikförsäkringslagstiftning.

Konventionen i de engelska och franska versionerna samt i översättning

till svenska finns fogad vid propositionen som bilaga. Utskottet torde även

få hänvisa till propositionen beträffande redogörelser för huvuddragen av

gällande svensk lagstiftning på området och huvuddragen av konventio
-

nen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 3h år 1968

7

Departementschefen

Beträffande frågan om Sveriges tillträde till konventionen och om därav

föranledd lagstiftning anförde föredragande departementschefen, statsrådet

Kling, And lagrådsremissen följande.

Trafikförsäkringssystemen i skilda länder uppvisar ganska betydande

principiella och tekniska olikheter. Det är därför förenat med stora svårigheter

att åstadkomma helt likformiga regler på detta område. Med den föreliggande

Europarådskonventionen om obligatorisk trafikförsäkring har inte

heller åsyftats att skapa fullständigt enhetliga trafikförsäkringssystem i

konventionsstaterna. Riktpunkten har i stället varit att åstadkomma A''issa

gemensamma grundläggande regler, som ger ett minimiskydd för dem som

lider skada i följd av trafik med motorfordon. Även om denna begränsade

målsättning i viss mån förringar värdet av konventionen, innebär dock.

denna att de nationella trafikförsäkringssystemen bringas i närmare överensstämmelse

med varandra och kommer att bygga på samma huvudprinciper.

Detta är av stort värde. Med hänsyn till det nära sambandet på detta

område mellan skadestånd och försäkring kan det dessutom antas att arbetet

på att skapa enhetliga bilansvarighetsregler i de västeuropeiska länderna

underlättas, om trafikförsäkringssystemen närmas till varandra.

Konventionen vilar på grundläggande principer som nära ÖA^erensstämmer

med grunderna för vår svenska lagstiftning på området. Endast på ett

begränsat antal punkter föreligger sådana aA^vikelser att en ratifikation av

konventionen föranleder ändringar i de svenska bestämmelserna eller förbehåll

mot konventionen. Skiljaktigheterna mellan konventionen och

svensk lag är inte av principiell betydelse. Med hänsyn härtill och till det

tidigare nämnda intresset av att så många stater som möjligt biträder konventionen

förordar jag, att Sverige ratificerar konventionen. För detta talar

också att Norge redan har ratificerat konventionen och att man i Danmark

är inställd på att nu tillträda konventionen.

Med utgångspunkt från en jämförelse mellan konventionens regelsystem

och svensk lagstiftning i ämnet vill jag i det följande närmare undersöka

vilka lagändringar som krävs för Sveriges tillträde till konventionen och

vilka förbehåll mot konventionen och dess tilläggsbestämmelser som Sverige

bör göra.

Konventionen utgår liksom den svenska trafikförsäkringslagen från att

trafikförsäkring skall vara obligatorisk. Enligt konventionen åligger det

konventionsstat att i sin nationella lagstiftning bestämma vem som har att

fullgöra försäkringsplikten. Sådan bestämmelse finns i 1 § TFL, som föreskriver

att försäkringsplikten åvilar ägaren eller, vid avbetalningsköp, innehavaren

av motorfordonet.

Enligt konventionen har konventionsstat rätt att från den obligatoriska

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Första lagutskottets utlåtande nr år 1968

försäkringen undanta motorfordon som ägs av offentlig myndighet i den

staten eller i annan stat eller av mellanstatlig organisation (art. 2 mom. 2).

Vidare är motorfordon, som vanligen befinner sig utanför en konventionsstat,

inom denna stats område undantaget från försäkringsplikten, om det

åtföljs av intyg som visar att fordonet tillhör en annan konventionsstat

(art. 7). Enligt 4 § TFL föreligger inte försäkringsplikt för medlem av

konungahuset, staten, främmande statsöverhuvud, medlem av främmande

regerande furstehus och, enligt vad Konungen under villkor av ömsesidighet

förordnar, utlänning som tillhör främmande stats härvarande beskickning

eller konsulat.

I fråga om rätt till undantag från försäkringsplikten avviker således konventionen

från TFL. En lagändring måste därför ske i samband med att

Sverige ratificerar konventionen. Utrymme måste skapas i TFL för att befria

annan konventionsstat och delstat i sådan stat från försäkringsplikt i

fråga om fordon som tillhör sådan stat eller delstat. Nuvarande undantag

från försäkringsplikten måste upphävas för samtliga i 4 § angivna rättssubjekt

utom staten. Visserligen tillåter förbehåll nr 2 i Annex II till konventionen

att en konventionsstat för vissa rättssubjekt medger att försäkring

ersätts av annan säkerhet. Något behov av att kunna utnyttja denna möjlighet

för de rättssubjekt som f. n. är befriade från försäkringsplikt torde dock

inte föreligga. När det gäller medlem av konungahuset har inhämtats, att

samtliga fordon som tillhör konungahusets medlemmar är trafikförsäkrade.

Något sådant förordnande i fråga om utländska diplomater som åsyftas i 4 §

första stycket TFL gäller inte f. n. och blir sannolikt inte heller aktuellt i

framtiden. Befrielsen från försäkringsplikt för främmande statsöverhuvud

och medlem av främmande regerande furstehus torde helt sakna praktisk

betydelse. Under dessa förhållanden synes hinder inte möta att införa försäkringsplikt

för samtliga i 4 § första stycket TFL angivna rättssubjekt

utom staten. En sådan lagändring föreslogs f. ö. av bilskadeutredningen

(SOU 1957:36 s. 103) och förslaget godtogs allmänt vid remissbehandlingen.

I samband med att den svenska lagstiftningen anpassas till konventionen

i fråga om befrielse från försäkringsplikt för fordon, som tillhör annan

konventionsstat, bör man enligt min mening — med utnyttjande av den

rätt härtill som art. 2 mom. 2 i konventionen ger — öppna en generell möjlighet

att befria främmande stat från försäkringsplikt. Sådan befrielse bör

dock medges bara under förutsättning av ömsesidighet. I 4 § första stycket

TFL bör därför tas upp bestämmelse om rätt för Kungl. Maj :t att under

angivna förutsättning förordna, att försäkringsplikt inte åligger främmande

stat. Föreskrift om de villkor som enligt konventionen (art. 7 mom. 1) gäller

för att de av konventionen bundna staterna skall vara befriade från försäkringsplikt

behöver då inte tas in i lagen. Det får ankomma på Kungl.

Maj :t att meddela bestämmelser härom. Annan stat än konventionsstat bör

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Första lagutskottets utlåtande nr 3b år 1968

befrias från försäkringsplikt endast under förutsättning att garantier skapas

för att de skadelidande kan få sina anspråk prövade vid svensk domstol

och att svenska domar i mål om skadestånd erkänns av den främmande

staten.

I övrigt kräver ett tillträde till konventionen inte några ändringar i 4 §

TFL. Det kunde ifrågasättas att i detta sammanhang utnyttja den möjlighet

som konventionen ger de enskilda konventionsstaterna att befria

mellanstatlig organisation från försäkringsplikt (art. 2 mom. 2). Konventinsbestämmelsen

torde ha tillkommit främst för att göra det möjligt för

konventionsstat att tillträda sådant avtal om immunitet och privilegier för

mellanstatlig organisation som föreskriver befrielse från trafikförsäkringsplikt.

För Sveriges del kan en reglering av den frågan ske enligt lagen den

16 december 1966 (nr 664) med vissa bestämmelser om immunitet och

privilegier, och någon särskild bestämmelse i TFL behövs inte för dessa

fall. Något praktiskt behov av att utom ramen för den särskilda lagstiftningen

om immunitet och privilegier kunna befria mellanstatlig organisation

från försäkringsplikt torde inte föreligga, helst som det i dag torde vara

fast praxis att sådan organisation inte påkallar denna förmån.

Enligt 1939 års lag med vissa bestämmelser rörande trafikförsäkring å

motorfordon, som nyttjas av staten, in. m. är ägare eller innehavare av

motorfordon befriad från försäkringsplikt enligt 1 § TFL under tid då fordonet

är taget i anspråk med nyttjanderätt i enlighet med föreskrifterna

i viss kris- och beredskapslagstiftning som anges närmare i lagen. Saknas

trafikförsäkring i sådant fall och inträffar i följd av trafik med fordonet

skada, för vilken staten inte är ansvarig enligt lag, är staten skyldig att

till den skadelidande utge vad denne ägt få ut av försäkringsgivaren, om

trafikföräkring hade funnits. Den rätt art. 2 mom. 2 i konventionen ger

konventionsstat att från obligatorisk försäkring undanta motorfordon tar

formellt sikte bara på fordon som staten eller dess myndigheter äger.

Eftersom emellertid de skadelidande i fall som avses i 1939 års lag bereds

ett lika gott ekonomiskt skydd som när trafikförsäkring finns eller staten

äger fordonet, torde det i lagen medgivna undantaget från försäkringsplikten

stå i sådan överensstämmelse med grunderna för konventionen att undantaget

kan behållas.

Begreppet motorfordon i art. 1 i tilläggsbestämmelserna synes omfatta en

något vidare krets av fordon än motsvarande uttryck i TFL. Enligt konventionen

torde sålunda till motorfordon hänföras traktor som ej är försedd med

gummihjul, vissa motorredskap och möjligen också motordrivet fordon avsett

att föras av gående. Begagnande av sådant fordon torde emellertid regelmässigt

medföra bara ringa eller ingen fara. Undantag från kravet på obligatorisk

försäkring torde därför kunna göras med stöd av art. 2 mom. 1 i konventionen.

Någon utvidgning av TFL:s tillämpningsområde i detta hänseende

är således inte påkallad.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1968

Enligt art. 1 i tilläggsbestämmelserna omfattas kopplat släpfordon av

konventionen. Sådant fordon är inte motorfordon i TFL:s mening. Skada

orsakad av släpfordon, som dras av försäkringspliktigt fordon i trafik, har

emellertid i praxis ansetts som skada i följd av trafik med dragfordonet och

täcks alltså av dettas försäkring (jfr SOU 1957: 36 s. 76 och 109). Någon

lagändring synes därför inte behövas på denna punkt. Okopplat släpfordon,

som är konstruerat eller inrättat för att dras av ett motorfordon och

för att medföra personer eller gods, är enligt art. 1 i tilläggsbestämmelserna

att hänföra under begreppet motorfordon endast i den mån regeringen

i vederbörande konventionsstat så bestämmer.

Enligt 2 § fjärde stycket TFL äger lagen inte tillämpning på motorfordon

som används uteslutande inom järnvägs- eller fabriksområde eller inhägnat

tävlingsområde eller annat sådant inhägnat område. Någon direkt motsvarighet

till denna undantagsbestämmelse finns inte i konventionen eller i tilläggsbestämmelserna.

Enligt förbehåll nr 10 kan emellertid en konventionsstat

från obligatorisk försäkring undanta motorfordon som förs på enskild

mark till vilken ett begränsat antal personer äger tillträde samt fordon vilket

på annan plats än på allmän väg deltar i prov eller tävling som gäller

hastighet, tillförlitlighet eller skicklighet. Detta förbehåll torde täcka berörda

undantagsbestämmelse i TFL utom i fråga om motorfordon som används

uteslutande inom järnvägsområde. Sådant område torde nämligen regelmässigt

vara att anse som allmän plats. De fordon det här gäller torde emellertid

kunna anses som sådana arbetsredskap eller liknande fordon vilkas begagnande

medför endast ringa fara och vilka enligt art. 2 mom. 1 i konventionen

får undantas från försäkring. Under förutsättning att Sverige utnyttjar

förbehåll nr 10 synes därför undantagsbestämmelsen i 2 § fjärde stycket

TFL kunna behållas oförändrad.

Den som färdas i ett motorfordon med vetskap om att fordonet brukas

olovligen har enligt 3 § andra stycket TFL i allmänhet inte rätt att få skadeersättning

ur fordonets trafikförsäkring. Någon motsvarande inskränkning

i försäkringsskyddet görs inte i konventionen eller tilläggsbestämmelserna.

Förbehåll nr 8 medger emellertid att undantag görs i detta hänseende. Sverige

bör utnyttja förbehållet.

Det torde visserligen inte finnas någon direkt motsvarighet i svensk rätt

till föreskriften i art. 7 mom. 2 i tilläggsbestämmelserna att försäkringsgivaren

skall kunna göra försäkringshavare till part i en rättegång som en

skadelidande har anhängiggjort mot försäkringsgivaren. Det synes oklart

vad som åsyftas med regeln. Konventionens förarbeten ger inte någon klar

ledning. Under alla förhållanden torde bestämmelserna i 14 kap. RB om

förening av mål och om tredje mans deltagande i rättegång uppfylla konventionens

krav på denna punkt. Jag anser det därför inte påkallat att föreslå

någon särskild lagbestämmelse i ämnet.

Föreskrifterna i art. 7 mom. 1 i tilläggsbestämmelserna om skyldighet för

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Första lagutskottets utlåtande nr 3!t år 1968

försäkringshavare att underrätta försäkringsgivaren om skadefall som han

har kännedom om och att på begäran tillhandahålla försäkringsgivaren de

upplysningar och handlingar denne önskar saknar motsvarighet i TFL. På

grund av bestämmelsen i 1 § tredje stycket försäkringsavtalslagen är visserligen

reglerna i 21 och 22 §§ samma lag om upplysningsplikt m. m. vid inträffat

försäkringsfall i princip tillämpliga också på trafikförsäkring. Dessa

regler avser emellertid endast skyldighet för den som vill framställa anspråk

hos försäkringsgivaren på grund av försäkringsfallet, dvs. i fråga om trafikförsäkring

den som är försäkringshavare i den del av försäkringsförhållandet

som avser ansvarsförsäkring, att lämna försäkringsgivaren meddelande

om försäkringsfallet och att tillhandahålla honom handlingar och upplysningar.

På grund av trafikförsäkringens konstruktion som en garantiförsäkring

till förmån för skadelidande blir det endast i enstaka undantagsfall

aktuellt för en försäkringshavare att själv framställa anspråk mot försäkringsgivaren.

Reglerna blir dessutom, till skillnad från konventionsbestämmelserna,

tillämpliga bara på försäkringstagaren, dvs. fordonets ägare,

eftersom trafikförsäkringen varken enligt TFL eller gängse försäkringsvillkor

utgör ansvarsförsäkring för brukare eller förare och dessa alltså inte

är försäkringshavare.

Föreskrifter motsvarande dessa konventionsbestämmelser hör således tas

upp i TFL. De bör där lämpligen föras in som ett nytt första stycke i 22 §.

En allmän regel om skyldighet för ägare, brukare eller förare att underrätta

försäkringsgivaren om skadefall och på begäran lämna denne behövliga

upplysningar och handlingar torde vara tillräcklig. Den i art. 7 mom. 1

andra punkten i konventionen särskilt föreskrivna skyldigheten för försäkringstagaren

att lämna försäkringsgivaren de upplysningar och handlingar

som föreskrivs i försäkringsavtalet föreligger redan enligt allmänna avtalsrättsliga

regler.

Den praktiska betydelsen av de nya bestämmelserna torde bli ringa. Försäkringstagare

är redan enligt nu gängse trafikförsäkringsvillkor skyldig att

anmäla försäkringsfall hos försäkringsgivaren och att tillhandagå med upplysningar.

I den delen innebär bestämmelserna således ingenting nytt i praktiken.

Brukare och förare lär f. n. regelmässigt inskränka sig till att underrätta

fordonets ägare om en inträffad olycka och det är inte troligt att en

lagfäst skyldighet för dem att lämna försäkringsgivaren meddelande i saken

i praktiken medför någon ändring härvidlag. Däremot skapas ett incitament

för brukare och förare att tillse att ägaren fullgör sin upplysningsplikt. Någon

belastning för försäkringsgivarna i form av ett väsentligt ökat antal

anmälningar om skadefall torde de nya reglerna således inte medföra. Det

kan däremot vara av värde för försäkringsgivarna att deras anspråk mot

brukare och förare på medverkan i skaderegleringsarbetet kan grundas på en

uttrycklig lagbestämmelse.

Konventionen föreskriver inte någon sanktion vid underlåtenhet att full
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Första lagutskottets utlåtande nr år 1968

göra de skyldigheter som föreskrivs i art. 7 mom. 1 i tilläggsbestämmelserna.

Försäkringstagaren kan givetvis som part i avtalsförhållandet bli skyldig att

ersätta försäkringsgivaren skada som uppkommit i följd av underlåtenheten,

t. ex. i form av ökade utredningskostnader. Det är mera ovisst om enligt

svensk rätt en motsvarande skadeståndsskyldighet kan åläggas brukare eller

förare. Den frågan får avgöras i rättstillämpningen enligt allmänna skadeståndsrättsliga

grundsatser.

Enligt art. 8 mom. 2 i tilläggsbestämmelserna får ett av den skadelidande

hos försäkringsgivaren skriftligen framställt ersättningsanspråk viss preskriptionsavbrytande

verkan. Enligt svensk rätt gäller i fråga om skadeståndsanspråk

som grundas på bilansvarigbetslagen att talan skall anhängiggöras

inom två år från skadans uppkomst (9 § bilansvarighetslagen). På den punkten

överensstämmer således svensk lag inte med konventionen. Förbehåll nr

U i Annex II till konventionen medger emellertid avvikelse i nationell lag

från art. 8 mom. 2 i tilläggsbestämmelserna. Sverige bör utnyttja detta förbehåll.

Bestämmelserna i art. 9 mom. 2 och 3 i tilläggsbestämmelserna om skyldighet

för försäkringsgivaren att i förhållande till skadelidande svara för

skada i följd av olycka som inträffar inom viss tid efter det försäkringsgivaren

tillkännagivit att försäkringsavtalet upphört att gälla eller tillfälligt satts

ur kraft och om undantag från denna princip har sin motsvarighet i 18 §

TFL. Vissa skiljaktigheter föreligger dock. Att tidsfristen enligt de svenska

bestämmelserna är längre än den som konventionen föreskriver skapar inga

problem, eftersom det står konventionsstat fritt att bereda de skadelidande

ett längre gående skydd än konventionen ger. 18 § TFL gäller emellertid

endast i fråga om trafikförsäkring för motorfordon som är registrerat i

Sverige, vilket sammanhänger med att tidsfristen enligt den svenska lagen

räknas från det anmälan om den dag avtalet upphört inkom till den myndighet

där fordonet är registrerat. Någon motsvarande inskränkning gör inte

konventionen, som enligt art. 11 mom. 1 överlämnar åt konventionsstaterna

att var för sig bestämma till vem anmälan om avtalets upphörande o. d.

skall göras. Under dessa förhållanden bör Sverige utnyttja förbehåll nr 16

i Annex II till konventionen, vilket medger avvikelse i nationell lag från

art. 9 mom. 2 i tilläggsbestämmelserna i fråga om fordon som vanligen

finns utanför vederbörande konventionsstats område.

Av de bestämmelser i själva konventionen som hittills inte har berörts

innefattar endast art. 6, 8 och 9, art. 10 mom. 2 samt art. 11 mom. 2 regler

som medför förpliktelser för konventionsstat i fråga om innehållet i dess

lagstiftning. Dessa konventionsbestämmelser synes emellertid inte föranleda

några lagändringar. Detsamma gäller tilläggsbestämmelserna till den del

de inte har berörts i det föregående. Jag skall i det följande i korthet ange

grunderna för detta bedömande.

Först bestämmelserna i själva konventionen. Föreskrifterna i art. 6 om

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år t968

13

tillstånd till prov och tävlingar med motorfordon och om villkor för sådant

tillstånd saknar betydelse för svensk rätts del, eftersom undantag från försäkringsplikt

hos oss gäller bara när sådana prov och tävlingar som avses

här sker inom inhägnat område och trafik inom sådant område enligt vad

tidigare sagts kan undantas enligt förbehåll nr 10. Reglerna i art. 8 om etablerandet

av särskilda inrättningar bl. a. för att bereda ersättning för skada

som orsakas av utländska motorfordon är för Sveriges del uppfyllda genom

trafikförsäkringsföreningens skyldigheter enligt TFL och dess åtaganden i

fråga om utländskt motorfordon som förs i trafik i Sverige på internationellt

försäkringsbevis, det s. k. gröna kortet. Bestämmelserna i art. 9 om garantifond

eller liknande i vissa fall är uppfyllda genom föreskrifterna i 21 § TFL

och bildandet av trafikförsäkringsföreningen. Skyldigheten enligt art. 10

mom. 2 att reglera frågor om tillstånd att meddela trafikförsäkring och om

kontroll av verksamheten uppfylls genom 6—10 §§ och 21 § TFL.

Vad därefter angår tilläggsbestämmelserna har de frågor om tillämpningsområdet

som behandlas i art. 1 och art. 2 mom. 1 första stycket berörts i det

föregående. Art. 2 mom. 1 andra stycket motsvaras av 6 § första stycket TFL.

Föreskrifterna i art. 2 mom. 2 får anses uppfyllda genom 5 § TFL. Art. 3—5

täcks av 3 § TFL. Art. 6 mom. 1 motsvaras också av 3 § TFL. Bestämmelsen

i art. 6 mom. 2 har sin motsvarighet i 15 § TFL. Art. 7 mom. 1 och 2 har berörts

i det föregående. Preskriptionsbestämmelsen i art. 8 mom. 1 överensstämmer

i sak med motsvarande reglering i 9 § bilansvarighetslagen (jämförd

med 3 § TFL). I fråga om anspråk som grundas på allmänna skadeståndsregler

är de svenska preskriptionsreglerna förmånligare för de skadelidande.

Bestämmelsen om preskriptionsavbrott i art. 8 mom. 2 har behandlats

i det föregående. Art. 9 mom. 1 överensstämmer i sak med 19 § TFL.

Föreskrifterna i art. 9 mom. 2 och 3 har behandlats i det föregående. Art. 9

mom. 4 torde med hänsyn till att konventionen och tilläggsbestämmelserna

inte i övrigt innehåller några regler om försäkringsgivarens regressrätt mot

försäkringshavarna sakna självständig betydelse och synes i varje fall inte

innefatta några avvikelser från den reglering av frågan om förhållandet mellan

försäkringsgivaren samt försäkringstagaren och brukare eller förare av

fordonet som skett genom 3 och 20 §§ TFL (jfr även 25 § försäkringsavtalslagen).

Föreskriften i art. 10 om den indispositiva karaktären av tilläggsbestämmelserna

till den del dessa syftar till att skydda skadelidande har inte

någon uttrycklig motsvarighet i TFL. Denna har emellertid i sin helhet en

sådan konstruktion att det resultat som åsyftas med den berörda konventionsbestämmelsen

uppnås också enligt TFL.

Sammanfattningsvis kan således konstateras, att ett svenskt tillträde till

konventionen föranleder endast dels en ändring i 4 § första stycket TFL i

fråga om kretsen av de rättssubjekt som är befriade från försäkringsplikt

och i anslutning därtill vissa av Kungl. Maj :t meddelade föreskrifter, dels

ett tillägg till 22 § TFL rörande viss upplysningsplikt m. m. gentemot för
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1968

säkringsgivaren för ägare, brukare och förare av motorfordon i fråga om

händelse som kan medföra försäkringsfall.

Konventionen blir bindande för Sverige 90 dagar efter deponerandet av

det svenska ratifikationsinstrumentet. Det är emellertid ingenting som hindrar

att de av konventionen föranledda lagändringarna träder i kraft tidigare.

Jag förordar att de sätts i kraft den 1 juli 1968.

Trafikförsäkring, registrering och beskattning av motorfordon som

förhyrs av statlig myndighet

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 23 november 1965 har försvarets civilförvaltning

(FCF) hemställt om sådana lag- och författningsändringar som behövs

för att vinna vissa lättnader i kraven på försäkring, registrering och beskattning

av motorfordon som förhyrs av krigsmakten i samband med repetitions-

och beredskapsövningar. FCF föreslår vissa ändringar i lagen den

31 oktober 1939 (nr 776) med vissa bestämmelser rörande trafikförsäkring

å motorfordon, som nyttjas av staten, in. m., i vägtrafikförordningen den 28

september 1951 (nr 648) och i förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) om

automobilskatt.

Över FCF :s framställning har remissyttranden avgetts av Göta hovrätt,

överståthållarämbetet (ÖÄ) — som bifogat yttrande av polischefen i Stockholms

polisdistrikt — överbefälhavaren (ÖB), länsstyrelserna i Stockholms

län, Östergötlands län, Jönköpings län, Göteborgs och Bohus län, Kopparbergs

län, Västernorrlands län och Västerbottens län, länsstyrelsen i Malmöhus

län — som bifogat yttranden av polismyndigheten i Malmö, polismyndigheten

i Hälsingborg och statens bilinspektion i Malmö — statens järnvägar,

poststyrelsen, statens vägverk, statens trafiksäkerhetsråd, statskontoret, generaltullstyrelsen,

försäkringsinspektionen, bilskatteutredningen, bilregisterutredningen,

För säkrings juridiska föreningen, Trafikförsäkringsföreningen,

Trafikförsäkringsanstalternas nämnd, Svenska försäkringsbolags riksförbund,

Motororganisationernas samarbetsdelegation, Sveriges trafikbilägares

riksorganisation, Motorbranschens riksförbund och Sveriges biluthyrares

riksförbund. Dessutom har centrala civila transportkommittén i särskild

skrivelse i anslutning till FCF:s framställning hemställt att de av FCF föreslagna

författningsändringarna utsträcks till att avse också fordon som förhyrs

av staten för vissa ändamål inom ramen för den civila delen av totalförsvaret.

Beträffande redogörelser för gällande rätt, FCF:s framställning och remissyttrandena

torde få hänvisas till propositionen.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 3i år 1968

15

Departementschefen

Angående de nu avsedda spörsmålen anförde statsrådet Kling vid lagrådsremissen

följande.

Försvarets civilförvaltnings framställning innebär i huvudsak, att varje

motorfordon, som förhyrs av krigsmakten i samband med repetitions- och

beredskapsövningar enligt 27 § värnpliktslagen, under hyrestiden skall vara

undantaget från trafikförsäkringsplikt och beskattning samt att reservregistrerat

fordon dessutom inte skall behöva registreras för hyrestiden.

Som flertalet remissinstanser framhållit skulle ett genomförande av FCF:s

förslag underlätta verksamheten vid krigsmakten och bidra till att minska

kostnaderna för förhyrning av motorfordon. Det synes angeläget att man

så långt möjligt tillgodoser detta syfte. Det föreligger enligt min mening

inte tillräcklig anledning att •— som ett par remissinstanser förordat ■—

skjuta upp ställningstagandet i de frågor som berörs av framställningen

i avbidan på resultatet av det utredningsarbete som f. n. pågår inom bilregister-

och bilskatteutredningarna. Även om en ändring genomförs nu,

kan frågan tas upp på nytt i samband med prövning av de förslag som

dessa utredningar kan lägga fram och problemen då få en mer slutgiltig

lösning.

Från praktisk synpunkt synes det mest angeläget att underlätta för

staten att komplettera fordonsbehovet vid repetitions- och beredskapsövningar

genom förhyrning av reservregistrerade fordon och sådana fordon

som inte är upptagna i vare sig bilregister eller bilreservregister, dvs. i regel

fabriksnya fordon. Med nu gällande bestämmelser försvåras och fördyras

en sådan förhyrning, eftersom fordonsägarna är obenägna att ta på sig det

besvär och de kostnader som är förenade med försäkring och, i fråga om

reservregistrerade fordon, registrering och beskattning. Olägenheterna

skulle undanröjas, om reservregistrerade fordon undantas från reglerna

om registrering och beskattning och vidare undantag från trafikförsäkringsplikten

görs i fråga om båda slagen av fordon.

Det är visserligen riktigt — som har påpekats under remissbehandlingen

— att åtskilliga reservregistrerade fordon kan befaras vara trafikvådliga.

Farhågorna bör dock inte överdrivas. Riskerna i detta hänseende reduceras

avsevärt, om man i enlighet med FCF:s förslag föreskriver som en förutsättning

för att reservregistrerat fordon skall få brukas utan ny registrering,

att fordonet uppfyller de villkor för upptagande i bilregister som anges

i 10 § 4 mom. vägtrafikförordningen. Liksom när det gäller reservregistrerat

fordon som staten tar i anspråk enligt rekvisitions- eller förfogandelagstiftningen

torde man f. ö. kunna förutsätta att de militära myndigheterna

utövar en betryggande kontroll av att fordon som förhyrs för

repetitions- och beredskapsövningar uppfyller normala trafiksäkerhetskrav.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Första lagutskottets utlåtande nr år 1968

Några praktiska svårigheter medför inte reformen i övrigt. Av 10 § 3

mom. sista stycket vägtrafikförordningen följer att reservregistrerat fordon

behåller sitt registreringsnummer. Föreskrifterna om att fordon som

brukas i trafik skall vara försett med registreringsskylt kan alltså tillämpas.

Enligt 9 § militära vägtrafikkungörelsen skall fordonet dessutom förses

med kronskylt. Fordon som inte är upptaget i vare sig bilregister eller bilreservregister

tas enligt 5 § andra stycket militära vägtrafikkungörelsen

upp i det militära fordonsregistret och förses med skylt som anger det

militära registreringsnumret. Under dessa förhållanden uppkommer inte

några problem i fråga om fordonens identifiering. Befrielsen från trafikförsäkringsplikt

förutsätter givetvis att som FCF föreslagit staten åläggs att

betala samma ersättning för skada i följd av trafik med förhyrt fordon som

skulle ha utgått ur trafikförsäkring om sådan funnits. De skadelidandes

ställning påverkas således inte.

När det gäller registrerade fordon är reformbehovet inte lika framträdande.

Några praktiska olägenheter är inte förbundna med den nuvarande

ordningen. En reform i den riktning som FCF föreslagit skulle däremot ge

upphov just till ett sådant administrativt merarbete som man vill undvika

när det gäller de reservregistrerade fordonen och skulle dessutom skapa

kontrollsvårigheter. Som har framhållits under remissbehandlingen är det

ingenting som hindrar att kronan vid förhyrning av registrerade fordon

bestämmer hyresbeloppet med hänsyn till fordonsägarens utgifter för trafikförsäkring

och automobilskatt under hyrestiden.

Om man genomför en reform för reservregistrerade och helt oregistrerade

fordon men låter nuvarande ordning bestå i fråga om registrerade fordon,

kan en snedvridning av konkurrensläget synas uppkomma, eftersom ägare

av registrerade fordon — främst de auktoriserade biluthyrarna —- måste

kalkylera in försäkrings- och skattekostnader i hyresbeloppet och därigenom

kommer i ett underläge i konkurrensen med ägare av reservregistrerade

och fabriksnya fordon. Det allmännas intresse bör emellertid sättas

före sådana konkurrenssynpunkter. I praktiken torde dessutom de

konkurrensstörande effekterna bli obetydliga. Urvalet av fordon från statens

sida bestäms väsentligen av hänsyn till andra faktorer än rent ekonomiska.

Tillgången på lämpliga reservregistrerade och nya fordon torde

vara så begränsad att ett betydande behov också av registrerade fordon

alltid kommer att finnas. Den kontroll av reservregistrerade och nya fordon

från trafiksäkerhetssynpunkt som de militära myndigheterna måste utföra

medför indirekt kostnader som kommer att inverka vid bestämmande

av hyresbeloppet. Dettas storlek påverkas också av en rad andra faktorer,

såsom fordonets ålder och skick, väntad värdeminskning i följd av brukandet

under hyrestiden, fordonets lämplighet för militära ändamål etc.

Enligt vad FCF upplyst i sin framställning innehåller de hyresavtal beträffande

registrerade fordon som nu ingås bestämmelse om att staten er
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1968

sätter den bonusförlust som ägaren kan tillskyndas genom att trafikförsäkringen

tas i anspråk i följd av att trafikskada uppkommer under hyrestiden.

I gengäld drabbas inte staten av några utgifter för skadestånd vid uppkommande

skadefalL Nu berörda omständigheter gör att frågan om försäkrings-

och skattekostnaderna sannolikt får mycket mindre betydelse från

konkurrenssynpunkt än storleken av dessa kostnader i och för sig ger anledning

förmoda. De administrativa olägenheter som den föreslagna reformen

i fråga om registrerade fordon skulle föra med sig uppvägs under

alla förhållanden inte av de fördelar som står att vinna i konkurrenshänseende

genom att alla fordon behandlas lika.

Centrala civila transportkommittén har föreslagit att tillämpningsområdet

för 1939 års lag skall utvidgas till att avse alla fordon som brukas

av statlig myndighet enligt skriftligt avtal. En sådan reform är emellertid

av så vittsyftande karaktär att jag inte är beredd att nu lägga fram förslag

härom.

Jag förordar således, att sådana lag- och författningsändringar görs som

behövs för att krigsmakten skall kunna hyra och bruka reservregistrerat

motorfordon och motorfordon, som inte finns upptaget i vare sig bilregister

eller bilreservregister, utan att trafikförsäkring tecknas och, i fråga om

reservregistrerat fordon, utan att detta registreras eller automobilskatt erläggs

för fordonet.

Mitt förslag kräver ändringar i 1 § 1939 års lag och i 11 § 2 mom. vägtrafikförordningen.

Eftersom automobilskatt enligt 1922 års automobilskatteförordning

skall erläggas endast för fordon som är registrerat här i

landet, medför undantaget från registreringsplikt automatiskt befrielse från

skatteplikt. Någon ändring i automobilskatteförordningen behövs därför

inte. Ersättning för automobilskatt bör emellertid i hithörande fall beräknas

på sätt som FCF har föreslagit. Föreskrifter härom bör meddelas av

Kungl. Maj :t.

I enlighet med det anförda bör i 1 § 1939 års lag tas upp bestämmelse

att försäkringsplikt enligt 1 § TFL inte åligger ägare eller innehavare av

motorfordon, som inte är upptaget i bilregister, under tid då fordonet brukas

av krigsmakten enligt skriftligt avtal med militär myndighet eller brukas

för att avlämnas eller hemföras enligt sådant avtal. I samband med att

denna ändring görs bör hänvisningarna i lagrummet till äldre rekvisitionsoch

förfogandelagstiftning ersättas med hänvisningar till de författningar

som numera har trätt i stället för denna lagstiftning. Därjämte bör paragrafen

underkastas vissa redaktionella jämkningar.

I 11 § 2 mom. vägtrafikförordningen bör tas in en föreskrift att reservregistrerat

motorfordon, som är försett med skylt eller registreringsnummer

på sätt som föreskrivs i fråga om registrerat fordon och uppfyller i

10 § 4 mom. vägtrafikförordningen föreskrivna villkor för att kunna tas

upp i bilregistret, får brukas utan ny registrering, när fordonet innehas

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1968

av krigsmakten enligt skriftligt avtal som träffats av militär myndighet

eller brukas för att avlämnas eller hemföras enligt sådant avtal.

Det bör anmärkas, att reservregistrerat fordon som brukas enligt den

nya bestämmelsen skall, i likhet med reservregistrerat fordon som tas i anspråk

enligt rekvisitions- och förfogandelagstiftningen, enligt 9 § militära

vägtrafikkungörelsen vara försett med kronskylt.

I detta sammanhang bör 11 § 2 mom. vägtrafikförordningen underkastas

viss jämkning också i ett annat hänseende. Enligt bestämmelsen gäller nu

befrielse från registreringsplikt bara när fordon är taget i anspråk med

nyttjanderätt enligt rekvisitions- eller förfogandelagstiftningen och när fordonet

brukas för att avlämnas enligt denna lagstiftning eller för att hemföras

efter förfogande eller rekvisition. Enligt motsvarande föreskrift i 15 §

2 mom. tredje stycket motorfordonsförordningen den 23 oktober 1936 (nr

561) i dess lydelse enligt förordningen den 31 oktober 1939 (nr 769) gällde

befrielse från registreringsplikt också när motorfordon brukades för

inmönstring enligt häst- och fordonsanskaffningslagen den 27 april 1934

(nr 84). Sistnämnda lag innehöll bl. a. föreskrifter om inmönstring i fredstid

av motorfordon som avsågs bli rekvirerade vid krig eller krigsfara. Den

upphävdes genom övergångsbestämmelserna till rekvisitionslagen den 30

juni 1942, varvid förordnades att hänvisning i annan lag eller författning

till bestämmelse i 1934 års lag skulle efter rekvisitionslagens ikraftträdande

i stället avse motsvarande bestämmelse i sistnämnda lag eller med stöd därav

meddelade bestämmelser. 1942 års rekvisitionslag trädde i de delar som

nu är av intresse i kraft den 1 januari 1943, då 1934 års häst- och fordonsanskaffningslag

ersattes av förordningen den 9 oktober 1942 (nr 832). Varken

i denna förordning eller i de författningar som utfärdades 1944, 1951

och 1953 om uttagning i fredstid av bl. a. motorfordon, avsedda att vid

krig eller krigsfara tas i anspråk av staten, fanns emellertid några bestämmelser

om särskild inmönstring eller besiktning av fordonen i samband

med uttagning. När motorfordonsförordningen den 1 januari 1952 ersattes

av vägtrafikförordningen fanns således inte anledning att i den nya

förordningen föreskriva befrielse från registreringsplikt för fordon som

brukas i samband med sådan inmönstring eller besiktning. I 1963 års utlagningskungörelse,

som den 1 juli 1963 ersatte då gällande författningar

rörande uttagning av motorfordon (1951 års militära uttagningsförordning

och 1953 års civila uttagningsförordning), finns emellertid föreskrifter om

skyldighet för ägare av motorfordon att i samband med uttagning av fordonet

inställa detta för särskild besiktning. Någon ändring i 11 § 2 mom.

vägtrafikförordningen gjordes inte i samband med att 1963 års uttagningskungörelse

kom till, och föreskrift saknas således f. n. om befrielse från

registreringsplikt i fråga om motorfordon som brukas för att besiktigas

enligt uttagningskungörelsen. Däremot gäller enligt 1 § 1939 års lag om

trafikförsäkring å motorfordon, som nyttjas av staten, m. m., jämförd med

s. 19 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 3i år 1968

19

övergångsbestämmelserna till 1942 års rekvisitionslag, att trafikförsäkringsplikt

inte föreligger i sådant fall. Fordonet bör då också kunna brukas utan

att vara registrerat. Föreskrift härom bör nu tas upp i 11 § 2 mom. vägtrafikförordningen.

Samtidigt bör bestämmelsen underkastas viss redaktionell

jämkning.

De nu föreslagna författningsändringarna bör träda i kraft den 1 juli

1968.

Ändring av forumreglerna i trafikförsäkringslagen

Riksåklagaren har i skrivelse till Kungl. Maj :t den 4 september 1967 hemställt

om ändring av bestämmelserna i 26 § trafikförsäkringslagen om behörig

domstol för prövning av åtal för vissa förseelser mot lagen. Förslaget

syftar till att medge en smidigare handläggning av mål om underlåtenhet

att fullgöra föreskriven trafikförsäkringsplikt. Över riksåklagarens framställning

har remissyttranden avgetts av Svea hovrätt, Sveriges advokatsamfund,

Föreningen Sveriges häradshövdingar och Föreningen Sveriges

stadsdomare. Redogörelser för gällande rätt samt riksåklagarens framställning

och remissyttrandena lämnas i propositionen, vartill utskottet får hänvisa.

Departementschefen

Vid lagrådsremissen anförde statsrådet Kling i förevarande fråga följande.

Enligt 26 § första stycket TFL skall åtal mot ägare eller innehavare av

här i riket registrerat motorfordon för underlåtenhet att fullgöra trafikförsäkringsplikt

anhängiggöras vid domstol i den ort där fordonet skall anses

ha sin hemort, dvs. i regel den ort där ägaren (innehavaren) är mantalsskriven.

Riksåklagarens framställning syftar till en sådan ändring av lagrummet

att de allmänna forumreglerna i RB blir tillämpliga beträffande

åtal för sådana förseelser. Samtliga remissinstanser har tillstyrkt en lagändring

i denna riktning. Också jag biträder förslaget. I likhet med riksåklagaren

anser jag att man efter mönster av 71 § vägtrafikförordningen

bör utforma forumregeln så, att vid sidan av de fora som anvisas av RB

också domstolen i fordonets hemort blir behörigt forum.

Samtidigt med att denna ändring i 26 § TFL görs bör bestämmelserna i

andra stycket av samma paragraf om att böter enligt lagen tillfaller kronan

och om förvandling av böter upphävas, eftersom dessa föreskrifter inte behövs

efter brottsbalkens ikraftträdande.

Som anförts i Svea hovrätts remissyttrande har bestämmelsen i 25 §

första stycket TFL om vitesföreläggande gett upphov till skilda tolkningar

i rättstillämpningen. Enligt min mening bör det finnas möjlighet att, sedan

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1968

ägaren eller innehavaren av ett motorfordon —- genom domstols dom eller

godkänt strafföreläggande — fällts till ansvar enligt 24 § första stycket TFL

för underlåtenhet att fullgöra sin försäkringsplikt, vid fortsatt tredska från

den dömdes sida föra särskild talan mot honom med yrkande att han vid vite

föreläggs att fullgöra försäkringsplikten. Den oklarhet som nu råder rörande

innebörden i detta hänseende av 25 § första stycket TFL bör undanröjas.

I enlighet härmed bör bestämmelsen ges det innehållet, att om någon

har gjort sig skyldig till förseelse enligt 24 § första stycket TFL,

domstol kan i mål om ansvar för förseelsen eller också på särskild talan

sedan domen i sådant mål har vunnit laga kraft förelägga honom vid vite

att fullgöra försäkringsplikten. I samband med dessa ändringar bör paragrafen

underkastas en viss modernisering.

Slutligen bör den föreslagna nya forumregeln i 26 § TFL göras tilllämplig

också på sådan talan om vite som nyss nämnts.

Lagrådet har lämnat de remitterade lagförslagen utan erinran.

Utskottet

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj :ts förslag

och får alltså hemställa,

A. att riksdagen måtte godkänna den inom Europarådet

den 20 april 1959 avslutade europeiska konventionen om

obligatorisk försäkring mot skadeståndsansvar i fråga om

motorfordon;

B. att riksdagen måtte antaga de vid propositionen fogade

förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 10 maj 1929 (nr

77) om trafikförsäkring å motorfordon,

2) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 31 oktober 1939

(nr 776) med vissa bestämmelser rörande trafikförsäkring

å motorfordon, som nyttjas av staten, m. in.;

C. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anmäla

att riksdagen icke funnit anledning till erinran mot det vid

propositionen fogade förslaget till förordning om ändrad

lydelse av 11 § 2 mom. vägtrafikförordningen den 28 september

1951 (nr 648).

Stockholm den 7 maj 1968

På första lagutskottets vägnar:

ERIK SVEDBERG

s. 21 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1968

21

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Erik Svedberg (s), fröken Mattson (s)*,

herrar Arvidson (h), Ernulf (fp), Svanström (ep), fru Lindström (s), herrar

Schött (h) och Larfors (s)*;

frånandra kammaren: herr Ekström i Björkvik (s), fru Löfqvist (s),

fröken Bergegren (s)*, herrar Gustafsson i Borås (fp), Keijer (fp), Martinsson

(s)*, Dockered (ep)* och Oskarson (h).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

MARCUS BOKTR. STHLM 1968 680030

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1968:230 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag om ändring i brottsbalken m. m. a1 i texten