Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m. m., dels ock en motion om begränsning av utredningar beträffande bagatellförseelser.

1968-05-14 · 57 sidor, varav 57 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 57 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1968:37, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m. m., dels ock en motion om begränsning av utredningar beträffande bagatellförseelser.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968

1

Nr 37

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med

förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m. m.,

dels ock en motion om begränsning av utredningar

beträffande bagatellförseelser.

Genom en den 15 mars 1968 dagtecknad proposition, nr 82, liar Kungl.

Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att

antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken,

2) lag angående ändrad lydelse av 57 § lagen den 27 juli 1954 (nr 579)

om nykterhetsvård,

3) lag angående ändrad lydelse av 4 och 9 §§ lagen den 20 mars 1964

(nr 168) om verkställighet av bötesstraff,

4) lag angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 9 maj 1958 (nr

205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. in.,

5) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 9 december 1960 (nr

683) om parkeringsbot.

I samband med propositionen har utskottet behandlat en vid riksdagens

början väckt motion, nr 852 i andra kammaren, av herrar Börjesson i Falköping

och Gomér, vari hemställes att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t

måtte anhålla om att sådana direktiv utarbetas att beträffande utredningar

om lagöverträdelser som på juridiska grunder kan bedömas som mindre allvarliga

vederbörande myndigheter beaktar nödvändigheten av att tillämpa

det ur samhällsekonomisk synpunkt mest rationella förfarandet.

Rörande motiveringen för yrkandet får utskottet hänvisa till motionen.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Utskottet får beträffande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisa

till vad som anförs i utskottets yttrande nedan s. 55 f.

Lagförslagen

De vid propositionen fogade lagförslagen är av följande lydelse.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 1 avd. Nr 37

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968

1) Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, dels att 5 kap. 6 och 8 §§, 7 kap. 9 §, 36 kap. 12 §

samt 48 kap. rättegångsbalken1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

anges, dels att i 59 kap. samma balk skall införas en ny paragraf, 9 §, av

nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5 KAP.

6 §•

Är part, ---------biträda rätten.

Finnes vid --------tolks erhållande.

Är den som skall höras döv eller Är den som skall höras allvarligt

stum, må ock tolk anlitas att biträda hörsel- eller talskadad, må ock tolk

rätten. anlitas att biträda rätten.

Ej må — —--------ai

Om anställande av allmän tolk så

ock om anlitande av tolk, då den

som skall höras är döv eller stum,

meddelas bestämmelser av Konungen.

8

Till allmän tolk så ock till tolk för

den som är döv eller stum utgår ersättning

enligt vad därom är särskilt

stadgat. Annan tolk äge av allmänna

medel åtnjuta arvode samt

gottgörelse för kostnad och tidsspillan

efter vad rätten prövar skäligt; i

brottmål, vari åklagare för talan,

skall ersättningen gäldas av statsverket.

es förringad.

Om anställande av allmän tolk så

ock om anlitande av tolk, då den

som skall höras är allvarligt hörseleller

talskadad, meddelas bestämmelser

av Konungen.

Till allmän tolk så ock till tolk för

den som är allvarligt hörsel- eller

talskadad utgår ersättning enligt vad

därom är särskilt stadgat. Annan

tolk äge av allmänna medel åtnjuta

arvode samt gottgörelse för kostnad

och tidsspillan efter vad rätten prövar

skäligt; i brottmål, vari åklagare

för talan, skall ersättningen gäldas

av statsverket.

7 KAP.

9 §■

Med polismyndighet------jämväl länspolischefen.

Vad i 6 § är stadgat om allmän Vad i 6 § är stadgat om allmän

åklagare äge motsvarande tillämp- åklagare äge motsvarande tillämpning

beträffande polismyndighet. ning beträffande polismyndighet,

1 Senaste lydelse av 7 kap. 9 § se 1964:330, av 48 kap. 1 § se 1966:249, av 48 kap. 2

och 3 §§ se 1964:166 samt av 48 kap. 4 § se 1954:432.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968

3

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

så ock beträffande polisman, som

har att vidtaga åtgärd eller meddela

beslut enligt denna balk, varvid dock

fråga om jäv prövas av polismyndigheten.

36 KAP.

12

Säger sig vittne på grund av sin

åskådning i religiöst hänseende hysa

betänklighet mot att avlägga vittnesed,

må rätten, om betänkligheten

kan antagas vara allvarligt grundad,

medgiva vittnet att i stället avgiva

denna försäkran:

»Jag N. N. ----------

Vittne må ock i stället för ed avlägga

försäkran, om båda parterna

samtycka därtill och rätten finner

det kunna tillåtas.

Tillhör ej--— -----—- —

§•

Säger sig vittne på grund av sin

åskådning i religiöst hänseende icke

vilja avlägga vittnesed, skall vittnet

i stället avgiva denna försäkran:

eller förändra.»

— -— avlägga försäkran.

48 KAP.

Om strafföreläggande.

1 §•

Skall allmänt åtal äga rum för

brott, för vilket stadgas allenast böter,

dock ej normerade böter, äge

åklagaren, i stället för att väcka åtal,

till godkännande förelägga den misstänkte

det straff åklagaren anser

brottet förskylla. Ej må strafföreläggande

avse dagsböter utöver fyrtio.

Är brottet förenat med egendoms

förverkande eller annan sådan

särskild rättsverkan, skall ock denna

föreläggas den misstänkte till

godkännande. Är fråga om flera

brott, må föreläggande ej givas, med

mindre det sker gemensamt för alla

brotten.

Strafföreläggande må ej utfärdas,

om målsägande förklarat, att han

Om strafföreläggande och föreläggande

av ordningsbot.

Allmänna bestämmelser

Fråga om ansvar för brott, som

hör under allmänt åtal, får under de

villkor som föreskrivas i detta kapitel

upptagas av åklagare genom

strafföreläggande och av polisman

genom föreläggande av ordningsbot.

Föreläggande som nu nämnts träder

i stället för åtal i den utsträckning

som framgår av 3 §.

Närmare föreskrifter angående tilllämpningen

av detta kapitel meddelas

av Konungen eller myndighet

som Konungen bestämmer.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968

(Nuvarande lydelse)

ämnar föra talan om enskilt anspråk

i anledning av brottet, eller begärt,

att åtal skall väckas.

tå
Strafföreläggande,

söm godkänts

av den misstänkte, gälle som dom,

vilken vunnit laga kraft.

(Föreslagen lydelse)

2 §.

Föreläggande enligt detta kapitel

innebär att den misstänkte till godkännande

omedelbart eller inom viss

tid förelägges ett bötesstraff, fastställt

vid strafföreläggande efter vad

åklagaren anser brottet förskylla och

vid föreläggande av ordningsbot efter

vad som bestämts enligt 14- §.

Är brott förenat med egendoms

förverkande eller annan sådan särskild

rättsverkan, skall också denna

föreläggas den misstänkte till godkännande.

3 §■

Har föreläggande enligt detta kapitel

utfärdats till godkännande inom

viss tid, får fråga om ansvar för

brottet ej upptagas på nytt förrän

denna tid utgått.

Har föreläggande godkänts, gäller

det som dom vilken har vunnit laga

kraft.

O in strafföreläggande

Strafföreläggande får utfärdas beträffande

brott, för vilket ej stadgas

svårare straff än böter och ej heller

normerade böter och vilket, om dagsböter

stadgas, finnes förskylla högst

femtio dagsböter eller, jämte annat

brott, högst sextio dagsböter som gemensamt

straff.

Konungen äger förordna, att straffföreläggande

får utfärdas även beträffande

brott, för vilket stadgas

dagsböter eller fängelse i högst sex

månader men vilket i övrigt är sådant

som anges i första stycket.

5 §.

Strafföreläggande får icke utfärdas,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968

5

(Nuvarande lydelse)

2 §.

Strafföreläggande skall avfattas

skriftligen. I föreläggandet skall

åklagaren uppgiva:

1. den misstänkte;

2. den brottsliga gärningen med

angivande av tid och plats för dess

förövande och de övriga omständigheter,

som erfordras för dess kännetecknande,

samt det eller de lagrum,

som äro tillämpliga; samt

3. det straff och den särskilda

rättsverkan, som föreläggas den

misstänkte.

Föreläggandet skall vara undertecknat

av åklagaren.

3 § andra stycket.

Godkännes ej föreläggandet omedelbart,

skall det delgivas den misstänkte

på sätt om stämning i brottmål

är stadgat med tillkännagivande,

att han har att inom viss av åklagaren

utsatt tid, högst två veckor,

från dagen för delgivningen till åklagaren

återställa föreläggandet försett

med godkännande vid påföljd

att åtal eljest må äga rum.

(Föreslagen lydelse)

om förutsättningar för allmänt

åtal ej föreligga,

om i föreläggandet ej upptagas

alla brott av den misstänkte, vilka

enligt åklagarens vetskap föreligga

till bedömning,

om målsägande förklarat, att han

ämnar föra talan om enskilt anspråk

i anledning av brottet, eller begärt,

att åtal skall väckas, eller

om brottet bör föranleda ämbetsstraff.

I fråga om villkor för användning

av strafföreläggande i militärt brottmål

gälla särskilda bestämmelser.

6 §.

Strafföreläggande avfattas skriftligen

och undertecknas av åklagaren.

Föreläggandet skall innehålla uppgift

om

1. den misstänkte,

2. brottet med angivande av tid

och plats för dess begående samt övriga

omständigheter som fordras för

att känneteckna det,

3. det eller de lagrum som äro tilllämpliga,

4. det straff och den särskilda

rättsverkan, som föreläggas den

misstänkte.

7 §.

Utfärdas strafföreläggande till

godkännande inom viss tid, skall

den misstänkte genom anteckning i

föreläggandet eller på annat sätt givas
upplysning

om sättet för godkännande

och om den tid som fastställts

härför,

upplysning att, om godkännande

ej sker, åtal kan äga rum efter utgången

av den fastställda tiden.

8 §■

Strafföreläggande lämnas eller

sändes till den misstänkte.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968

(Nuvarande lydelse)

3 § första stycket.

Godkännande av strafföreläggande

skall göras skriftligen å föreläggandet

och skall innehålla, att den misstänkte

erkänner gärningen och att

han underkastar sig det straff och

den särskilda rättsverkan, som upptagits

i föreläggandet.

(Föreslagen lydelse)

Konungen äger förordna att i stället

för föreläggandet får lämnas eller

sändas skriftligt besked, som upptager

föreläggandets innehåll och sådana

upplysningar som anges i 7 §.

9 §.

Strafföreläggande godkännes genom

att den misstänkte undertecknar

och tillställer vederbörlig mottagare

förklaring, att han erkänner

gärningen och underkastar sig det

straff och den särskilda rättsverkan

som upptagits i föreläggandet. Närmare

bestämmelser om vem som

skall mottaga sådan förklaring meddelas

av Konungen.

Godkännande, som tecknas på annan

handling än föreläggandet, är

gällande endast om det klart framgår

vilket föreläggande som avses.

10 §.

Skriftligt godkännande av straffföreläggande

får i den misstänktes

ställe lämnas av ombud för honom,

om till åklagaren inges fullmakt i

huvudskrift vilken, utöver vad som

följer av 12 kap., innehåller

förklaring att ombudet äger godkänna

strafföreläggande på den

misstänktes vägnar,

uppgift om det brott som godkännandet

får avse, varvid skall anges

brottets art samt tid och plats för

dess begående,

uppgift om den högsta bötespåföljd

som den misstänkte är villig

att underkasta sig,

uppgift om särskild rättsverkan

som är i fråga och som den misstänkte

är villig att underkasta sig.

Har sådan fullmakt ingivits till

åklagaren, får ombudet mottaga

handlingar i saken på den misstänktes

vägnar.

11 §■

Avser strafföreläggande ej annat

än böter och betalas böterna till

myndighet, som Konungen bestäm
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968

7

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

mer, utan att skriftligt godkännande

skett, anses betalningen som godkännande,

om det icke framgår att

den misstänkte ej bär avsett att god

känna föreläggandet.

12 §.

Godkännande, som sker sedan

åklagaren utfärdat stämning eller

stämningsansökan, är utan verkan.

Om föreläggande av

ordningsbot

13 §.

Föreläggande av ordningsbot får

utfärdas beträffande brott, för vilket

ej stadgas annat straff än böter omedelbart

i penningar och ej heller normerade

böter och för vilket ordningsbot

bestämts på sätt föreskrives

i li §.

Bestämmelserna om föreläggande

av ordningsbot äro icke tillämpliga,

om särskilt villkor är stadgat för allmänt

åtal.

U §.

Konungen äger meddela föreskrifter

om det högsta belopp, till vilket

ordningsbot får bestämmas, och om

andra begränsningar för användningen

av föreläggande av ordningsbot.

Riksåklagaren företager i samråd

med rikspolisstyrelsen urval av de

brott, för vilka ordningsbot skall bestämmas.

Riksåklagaren bestämmer för olika

brott de belopp som skola upptagas

såsom ordningsbot. Därvid anges

även grunder för beräkning av

gemensam ordningsbot för flera

brott. Om särskilda skäl föreligga,

äger riksåklagaren uppdraga åt

statsåklagare att i fråga om vissa

brott bestämma beloppet för ordningsbot.

15 §.

Föreläggande av ordningsbot får

icke utfärdas,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

om den misstänkte förnekar gärningen,

om i föreläggandet ej upptagas

alla brott av den misstänkte, vilka

enligt polismannens vetskap föreligga

till bedömning,

om det föreligger anledning att

antaga att talan om enskilt anspråk

kommer att föras, eller

om det föreligger anledning att

antaga att brottet bör föranleda ämbetsstraff

eller disciplinstraff för

krigsman.

Föreläggande bör ej utfärdas, om

det i annat fall kan antagas vara påkallat

att åklagare prövar fråga om

strafföreläggande eller åtal för brottet.

16 §.

Föreläggande av ordningsbot avfattas

skriftligen och undertecknas

av polismannen.

Föreläggande bör utfärdas i den

misstänktes närvaro, varvid den

misstänkte skall erhålla tillfälle att

omedelbart godkänna föreläggandet.

Om föreläggande utfärdas i den

misstänktes frånvaro eller om misstänkt,

som är närvarande när föreläggande

utfärdas, behöver rådrum,

får polismannen tillställa honom föreläggandet

för senare ställningstagande

till frågan om godkännande.

17 §.

Bestämmelserna i 6 § andra stycket

1, 2 och 4 samt i 7, 9 och 11 §§

äga motsvarande tillämpning i fråga

om föreläggande av ordningsbot.

18 §.

Finner polisman i omedelbart samband

med att föreläggande av ordningsbot

utfärdats och godkänts, att

föreläggandet innehåller uppenbar

oriktighet, och avser denna annat än

att ordningsbotsbeloppet är för lågt,

får polismannen, om det kan ske genast,

utan hinder av 3 § andra styc
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968

9

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

ket bereda den misstänkte tillfälle

att stryka över godkännandet. Sker

detta, skall föreläggandet återkallas.

Nytt föreläggande får därefter ut- färdas.

79 §.

Godkännes föreläggande av ord- ningsbot sedan åklagaren utfärdat

stämning eller stämningsansökan,

är godkännandet utan verkan. Sker

godkännandet sedan strafföreläg- gande utfärdats, är godkännandet

också utan verkan, om icke den

åklagare som utfärdat strafföreläg- gande förklarar, att godkännandet

skall gälla, och återkallar strafföre- läggandet.

20 §.

Konungen äger förordna, att före- läggande av ordningsbot får utfär- das även av åklagare och tulltjänste- man. De bestämmelser i detta kapi- tel som gälla polisman äga motsva- rande tillämpning beträffande den

som avses med sådant förordnande.

59 KAP.

9 §.

Bestämmelserna i 5—8 §§ äga

motsvarande tillämpning i fråga om

besvär över godkänt föreläggande

av ordningsbot. I mål om besvär över

sådant föreläggande är allmän åkla- gare motpart till den misstänkte.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968, då lagen den 3 juni 1966 (nr

247) om föreläggande av ordningsbot skall upphöra att gälla. Vad som föreskrives

i 48 kap. 11 § skall dock, såvitt gäller strafföreläggande, träda i

kraft den dag Konungen förordnar.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968

2) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 57 § lagen den 27 juli 1954 (nr 579)

om nykterhetsvård

Härigenom förordnas, att 57 § lagen den 27 juli 1954 om nykterhetsvård1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

57

Misstankes den, som tvångsintagits

å allmän vårdanstalt eller, på

sätt i 58 § sägs, frivilligt ingått å sådan

anstalt och därvid förbundit sig

att kvar stanna å anstalten sex månader,

att hava före utskrivning från

anstalten begått brott, för vilket ej

är stadgat svårare straff än fängelse

i sex månader, och hör brottet under

allmänt åtal, skall åklagaren pröva,

huruvida åtal lämpligen bör ske. Innan

åtalsfrågan avgöres, skall anstaltens

styrelse höras, om det ej finnes

obehövligt. Har brottet begåtts

innan den intagne fyllt aderton år,

skall frågan om åtal prövas i nämnda

ordning ändå att svårare straff

än nyss sagts är stadgat för brottet.

§•

Misstänkes den, som tvångsintagits

å allmän vårdanstalt eller, på

sätt i 58 § sägs, frivilligt ingått å sådan

anstalt och därvid förbundit sig

att kvarstanna å anstalten sex månader,

att hava före utskrivning från

anstalten begått brott, för vilket ej

är stadgat svårare straff än fängelse

i sex månader, och hör brottet under

allmänt åtal, skall åklagaren pröva,

huruvida åtal lämpligen bör ske.

Har brottet begåtts innan den intagne

fyllt aderton år, skall sådan prövning

ske ändå att svårare straff än

nyss sagts är stadgat för brottet.

Är det eller de brott som begåtts

före utskrivningen fylleri eller fylleri

jämte annat brott och har den

intagne godkänt föreläggande av

ordningsbot härför, skall åklagaren,

om det finnes lämpligt, förordna att

böterna ej skola uttagas.

Innan fråga, som avses i första

eller andra stycket, avgöres skall anstaltens

styrelse höras, om det ej finnes

obehövligt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

1 Senaste lydelse av 57 § se 1964:175.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968

11

3) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 och 9 §§ lagen den 20 mars 1964 (nr 168)

om verkställighet av bötesstraff

Härigenom förordnas, att 4 och 9 §§ lagen den 20 mars 1964 om verkställighet

av bötesstraff skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 §•

Har den —----—-----— annat brott.

Om rätt för åklagare att i visst

9

Böter, som bestämts till högst fem

dagsböter eller femtio kronor omedelbart

i penningar, må ej förvandlas.

Böter såsom gemensamt straff

för flera brott må ej förvandlas med

mindre de överstiga tio dagsböter eller

etthundra kronor omedelbart i

penningar. När flera bötesstraff

sammanträffa, skall vad sålunda

stadgas gälla de särskilda straffen.

Utan hinder------—---

fall förordna att böter för fylleri eller

för fylleri jämte annat brott ej

skola uttagas gälla särskilda bestämmelser.

§•

Böter må ej förvandlas med mindre

de överstiga tio dagsböter eller etthundra

kronor omedelbart i penningar.

När flera bötesstraff sammanträffa,

skall vad sålunda stadgas

gälla de sammanlagda straffen.

Ingå bland dem både dagsböter och

böter omedelbart i penningar, tilllämpas

15 § tredje stycket.

— — sådan förseelse.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.1 fråga om bötesstraff som ådömts

före denna dag gäller dock 9 § första stycket i dess äldre lydelse, om bötesstraffet

enligt denna lydelse ej får förvandlas.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968

4) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om

förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m.

§§ lagen den 9 maj 1958 om förverkanm.

in.1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt

1 §•

(Föreslagen lydelse)

Alkoholhaltiga drycker eller andra

berusningsmedel, vilka påträffas

Härigenom förordnas, att 1 och 2

de av alkoholhaltiga drycker

nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Alkoholhaltiga drycker eller andra

berusningsmedel, vilka påträffas

hos den som uppträder berusad på

plats och sätt i 11 kap. 10 § eller 26

kap. 15 § strafflagen sägs eller ock

gör sig skyldig till gärning som avses

i 26 kap. 13 eller 14 § strafflagen

och därvid är berusad, så att det

framgår av hans åtbörder eller tal,

skola vara förverkade, om ej särskilda

skäl äro däremot.

Samma lag--------—

Medför någon--— ■—• — —---

hos den som uppträder berusad på

plats och sätt i 16 kap. 15 § eller 21

kap. 15 § brottsbalken sägs eller ock

gör sig skyldig till gärning som avses

i 21 kap. 13 eller 14 § brottsbalken

och därvid är berusad, så att det

framgår av hans åtbörder eller tal,

skola vara förverkade, om ej särskilda

skäl äro däremot.

— begått gärningen.

— --stycket sägs.

2

Angående beslag —-------

Beslut om förstörande eller försäljning

meddelas av undersökningsledaren

eller åklagaren.

Går beslag — —• ---— ----

2. Vadi —---------■-

3. Väckes ej åtal, prövar åklagaren,

huruvida egendomen skall vara

förverkad enligt vad i 1 § sägs. Förordnande

därom meddelas skriftligen.

Där ej påföljden förelagts och

1 Senaste lydelse av 1 § se 1967: 50 och av 2

§•

----tillfaller kronan.

Beslut om förstörande eller försäljning

meddelas av undersökningsledaren

eller åklagaren. I fall som

avses i 23 kap. 22 § första stycket

första punkten rättegångsbalken får

sådant beslut meddelas även av polismyndigheten.

— av åklagaren.

--- — sådan tid.

3. Har förverkande av beslagtagen

egendom ej förelagts och godkänts i

samband med strafföreläggande eller

föreläggande av ordningsbot och

väckes ej åtal, prövar åklagaren, hu
se

1963: 227.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968

13

(Nuvarande lydelse)

godkänts i samband med strafföreläggande,

äge den, från vilken beslaget

skett, hos åklagaren anmäla missnöje

med förordnandet inom en månad

från det han erhöll del därav.

Anmäles missnöje, har åklagaren att,

om ej beslaget finnes böra hävas,

väcka talan om egendomens förverkande.

Sker det ej inom en månad

från det anmälan gjorts, skall beslaget

gå åter.

(Föreslagen lydelse)

ruvida egendomen skall vara förverkad

enligt 1 §. Förordnande därom

meddelas skriftligen. Den, från vilken

beslaget skett, äger hos åklagaren

anmäla missnöje med förordnandet

inom en månad från det han

erhöll del därav. Anmäles missnöje,

har åklagaren att, om ej beslaget

finnes böra hävas, väcka talan om

egendomens förverkande. Sker det

ej inom en månad från det anmälan

gjorts, skall beslaget gå åter.

4. Om polisman verkställer beslag

och förelägger förverkande av den

beslagtagna egendomen i föreläggande

av ordningsbot, skall anmälan om

beslaget göras hos polismyndigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968

5) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 9 december 1960 (nr 683)

om parkeringsbot

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 9 december 1960 om parkeringsbot1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

4

Om anmaning som avses i 3 § blivit

meddelad, skall åtal ej äga rum

och föreläggande av ordningsbot ej

utfärdas. Betalas ej parkeringsbot

inom tid, som medgives för betalningen,

utgör anmaningen ej hinder

för åtal. Sker betalningen efter delgivning

av stämning eller av straffföreläggande,

är den utan verkan.

(Föreslagen lydelse)

§•

Om anmaning som avses i 3 § blivit

meddelad, får åtal ej äga rum

och föreläggande enligt 48 kap. rättegångsbalken

ej utfärdas under den

tid, som medgives för betalningen,

och ej heller därefter, om parkeringsboten

betalats. Sker betalningen

sedan åklagaren utfärdat stämning

eller stämningsansökan, är den

dock utan verkan. Sker betalningen

sedan föreläggande som nyss nämnts

blivit utfärdat, är betalningen också

utan verkan, om icke den som utfärdat

föreläggandet förklarar, att betalningen

skall gälla, och återkallar

föreläggandet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

Tidigare behandling och gällande bestämmelser

Rörande tidigare behandling i olika sammanhang av i propositionen upptagna

frågor samt gällande bestämmelser torde utskottet få hänvisa till propositionen

s. 16—53 (Obs. den i propositionen s. 126 intagna innehållsförteckningen).

Departementschefens allmänna motivering

Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen, statsrådet

Kling, följande i den allmänna motiveringen till lagförslagen.

1 Senaste lydelse av 4 § se 1966:248.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1068

15

Allmänna synpunkter

Inledningsvis erinrade jag om att jag i 1966 års proposition förklarade

mig ha för avsikt att även i fortsättningen ägna särskild uppmärksamhet

åt frågan om fortsatt rationalisering inom rättsvården. Den därefter fortgående

ökningen av arbetsbelastningen på de rättsvårdande organen har gjort

sådana rationaliseringar än mer angelägna. I synnerhet vill jag fästa uppmärksamheten

vid det oroande förhållandet att målbalansen vid underrätterna

har ökat avsevärt, vilket framgår av den statistik jag har redovisat

i det föregående. Det bör därför övervägas ytterligare åtgärder för att

avlasta domstolarna och åstadkomma att domstolsförfarandet i större utsträckning

koncentreras till de mer invecklade och betydelsefulla målen.

Även i övrigt bör inom rättsväsendets område vidtas åtgärder som syftar till

att det för handläggningsuppgifter av mer rutinbetonad karaktär inte skall

tas i anspråk mer kvalificerad personal än uppgiftens art kräver.

Det är min uppfattning att ytterligare reformer i sådan riktning kan ske

utan avkall på rättssäkerheten. Jag vill i det sammanhanget erinra om de

allmänna uttalanden jag gjorde i prop. 1966: 100 (s. 37—39) om den hänsyn

som måste tas till rättssäkerhetssynpunkter. Beträffande en central rättssäkerhetssynpunkt

— nämligen att man självfallet strävar efter materiellt

riktiga avgöranden — framhöll jag sålunda, att allmän enighet råder om att

domstolsförfarandet ger de starkaste garantierna i sådant avseende. Eftersom

det ordinära domstolsförfarandet emellertid blir alltför betungande för

den misstänkte och medför onödiga kostnader för det allmänna om det tilllämpas

också för obetydliga och erkända förseelser, har möjligheterna till

förenklade förfaranden undan för undan vidgats. Jag framhöll också att,

sett i ett vidare perspektiv, rättssäkerheten i samhället gagnas bäst genom

en ordning där domstolsförfarandet i dess mest kvalificerade former väsentligen

koncentreras till de särskilt invecklade och betydelsefulla målen. Stor

hänsyn måste också tas till det viktiga rättssäkerhetsintresset att brottmålen

blir avgjorda skyndsamt. När det gäller brott av mindre allvarlig beskaffenhet,

uttalade jag att det inte kan anses rimligt att samhället anordnar ingående

och dyrbara utrednings- och prövningsförfaranden, om den misstänkte

själv inte gör anspråk härpå utan är villig att i summarisk ordning

erkänna vad som läggs honom till last. Jag betonade slutligen, att en mera

summarisk handläggning utan medverkan av domstol dock bör komma i

fråga endast när den misstänkte inte har någon erinran däremot.

Dessa synpunkter äger alltjämt full giltighet. De bör därför vara vägledande

vid de överväganden som nu skall göras i fråga om ytterligare straffprocessuella

förenklingar.

Det tidigare reformarbetet i förenklande riktning har, som jag framhöll

i den nyss berörda propositionen (s. 38), karakteriserats av att man försiktigt

har prövat sig fram med begränsade reformer och noga har beaktat

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968

erfarenheterna av varje ändring. Innan jag går närmare in på frågan om

ytterligare förenklingar, vill jag därför erinra om att erfarenheterna av 1966

års reformer är mycket goda. Jag vill i det avseendet hänvisa till det avsnitt

i det föregående (2. 2.) där dessa erfarenheter redovisas och till bilaga

3.

De åtgärder som jag nu främst anser påkallade syftar som nämnts till att

domstolsförfarandet i större utsträckning förbehålls de mer invecklade och

betydelsefulla målen. Det förhåller sig otvivelaktigt så, att domstolarna alltjämt

belastas av ett mycket stort antal enkla mål som, sakligt sett, alls inte

är av den beskaffenheten att det är motiverat att domstolsresurserna tas i

anspråk för deras handläggning. Jag kommer därför att föreslå att betydande

kategorier av sådana mål — mellan 30 000 och 40 000 av underrätternas

omkring 120 000 brottmål — flyttas bort från domstolarna genom sådana

lagändringar att handläggningen kan ske genom strafföreläggande eller

föreläggande av ordningsbot.

Förenklingar av nu antydd innebörd motiveras inte endast av önskemål

att hushålla med domstolsväsendets resurser. De tillgodoser också samhällsintresset

att få en snabbare repression av berörda brott. Indirekt kan ändringarna

även bidra till att de mål och ärenden som också i fortsättningen

ankommer på domstolarna blir handlagda snabbare genom att domstolarna

får i viss mån ökat utrymme för arbetet med dem.

Att domstolarna avlastas mål behöver inte leda till att de myndigheter

som i stället får ansvara för målens slutliga handläggning kommer att få

ökad belastning. Förfarandet med strafföreläggande innebär inte något merarbete

för åklagarmyndigheten, jämfört med vad som åligger den i de mål

som går till domstol. I stället medför det den lättnaden att åklagaren slipper

inställelsen vid rätten. Ordningsbotssystemet innebär, förutom att domstol

och/eller åklagare avlastas allt arbete med berörda brott, fördelar också

för polismännen, framför allt genom att tidsödande rapportskrivning

bortfaller. En vidgning av ordningsbotssystemets tillämpningsområde medför

däremot ökad belastning för den sektion inom rikspolisstyrelsen som —- med hjälp av ADB-system — svarar för den s. k. uppföljningen av ordningsbotsärendena

(jfr bilaga 3). Jag har emellertid redan föreslagit en kraftig

förstärkning av denna enhet (prop. 1968: 1 bil. 4 s. 27 och 30). I vad mån

den vidgning av ordningsbotssystemets tillämpningsområde som föreslås i

det följande kommer att kräva ytterligare någon förstärkning av denna sektion

får bedömas, när erfarenheter har vunnits av systemets tillämpning i

hela landet.

Jag vill i det sammanhanget också erinra om att inom justitiedepartementet

pågår utredning om rationalisering av arbetsrutinerna för strafföreläggande.

Därvid eftersträvas att handläggningen skall utformas så, att

datatekniken även i dessa fall skall kunna utnyttjas för central uppföljning

och eventuellt också för andra handläggningsmoment. Avsikten är att de

s. 17 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968

17

nya arbetsrutinerna så långt som möjligt skall samordnas med rutinerna

inom rättsväsendets informationssystem, vars första etapp genomförs under

1969. Det är ännu för tidigt att i detalj ange hur de framtida rutinerna för

strafföreläggande kommer att gestalta sig. Emellertid kan redan nu förutses,

att den avsedda anpassningen till ADB-system förutsätter vissa smärre

jämkningar i bestämmelserna om strafföreläggande. Jag återkommer till

dessa i det följande.

En viktig processekonomisk synpunkt är att den enskilde bör besparas

kostnader och besvär som inte står i proportion till sakens beskaffenhet. I

den mån ett från allmänna synpunkter godtagbart straffprocessuellt förfarande

kan anordnas utan att den misstänkte — om han inte själv vill det

— behöver inställa sig inför domstol, är detta uppenbarligen en väsentlig

fördel för honom.

1 den offentliga debatten har framförts viss kritik mot att den sist berörda

synpunkten inte är tillgodosedd, när det gäller de under senare år allt

vanligare butikssnatterierna. Det har sagts att nuvarande handläggningsformer

för sådana fall — med obligatoriskt domstolsförfarande — inte bara

är för omständliga och dyrbara för samhället utan också kan vara onödigt

påfrestande för den misstänkte, något som i vissa fall har medfört tragiska

konsekvenser.

Jag har funnit denna kritik beaktansvärd och anser, att det snabbt —

genom vidgat tillämpningsområde för strafföreläggande — bör öppnas möjlighet

till enklare former för handläggning av snatterimålen. Emellertid är

jag medveten om att en sådan åtgärd inte löser alla de problem som

är förenade med butikssnatterierna. Dessa hänger inte enbart eller ens i

första hand samman med formerna för beivrandet. Viktigare är självfallet

hur man med kriminalpolitiska eller andra medel skall kunna minska frekvensen

av sådana brott. Dessa frågor är av sådan art att de bör utredas

särskilt. Jag avser därför att i dag begära Kungl. Maj :ts bemyndigande

att tillkalla en sakkunnig för att utreda dessa frågor. Avsikten är att den

sakkunnige dessutom skall ytterligare utreda frågan om lämpligaste formerna

för handläggning av andra grupper mindre allvarliga brottmål, t. ex.

sådana med medgivna skadestånd. Att man, som jag närmare kommer att

utveckla i det följande, avgjort kan godta strafföreläggandeinstitutct som

handläggningsform för en ganska stor grupp mål utöver dem som nu faller

under institutet utesluter inte, att det kan vara möjligt att hitta ännu lämpligare

handläggningsformer för dessa och närliggande målgrupper. Det förhållandet

att utredningsarbete angående dessa frågor slcall sättas i gång anser

jag dock, såsom redan har framgått, inte böra tas till anledning att avstå

från att nu vidta sådana åtgärder som snabbt kan leda till önskvärda förenklingar.

Domstolarnas ökande balanser och de i många fall förekommande

dröjsmålen med slutlig prövning av grövre brottmål gör det angeläget att

2 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 1 avd. Nr 37

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968

domstolarna snarast avlastas arbetsuppgifter, som är av mer rutinbetonad

karaktär och som kan påräknas bli handlagda på ett fullt godtagbart sätt

av andra myndigheter.

Vidgat tillämpningsområde för strafföreläggande

Som framgår av vad jag förut bär sagt är det angeläget att domstolarna avlastas

enklare mål, så att de får större utrymme för uppgifter av mer kvalificerad

natur. I första hand finns det därför anledning att pröva, om inte

vissa grupper av brott, som nu på grund av straff skalorna måste prövas av

domstol, kan föras över till handläggning genom strafföreläggande. Jag åsyftar

därvid mål om brott för vilka stadgas, förutom böter, fängelse men vilka

vanligen föranleder endast bötesstraff. Av förut redovisat statistiskt material

framgår, att domstolarna f. n. handlägger ett betydande antal mål om

sådana brott, vilka i stor utsträckning är erkända och inte har givit anledning

till skadeståndstalan. Jag begränsar resonemanget i det följande till

brott för vilka stadgas böter eller fängelse i högst sex månader.

Enligt nu gällande bestämmelser i 48 kap. 1 § RB får strafföreläggande användas

endast beträffande brott, för vilket inte är stadgat svårare straff än

böter och inte heller normerade böter. Sedan 1950-talets början har vid flera

tillfällen väckts fråga om att utsträcka institutets tillämpningsområde till

brott som har fängelse i straffskalan men som i det enskilda fallet föranleder

endast böter. Som jag förut har nämnt (under 3. 2.) har förslag i den

riktningen avvisats av riksdagen vid ett par tillfällen, senast 1958. Därvid

var man i och för sig inte negativ mot att användningsområdet för straffföreläggande

vidgades. Detta ansågs emellertid i första hand böra ske genom

att det tillskapades särskilda brottstyper med endast böter i straffskalan

för sådana gärningar som lämpar sig för handläggning genom straffföreläggande.

Liknande synpunkter har kommit till synes i andra sammanhang

enligt vad jag har anfört i det föregående.

En ändring, som ligger i linje med vad riksdagen sålunda har uttalat, genomfördes

1966 i och med att fängelse då togs bort ur straffskalan för vårdslöshet

i trafik. Med den ändringen torde man ha kommit åt den kvantitativt

mest betydelsefulla gruppen av enkla erkända mål som belastade domstolarna

och som enligt vad man redan på 1950-talet hade klart för sig oftast

inte var av den karaktären att domstolsresurserna behövde tas i anspråk för

dem.

I fråga om andra förseelser för vilka strafföreläggande borde kunna

lämpa sig synes det, när tillämpningsområdet tidigare har varit under diskussion,

inte ha anförts närmare exempel på brott som borde komma i

fråga. I stället har allmänt förts fram synpunkten att en genomgång av specialstraffrätten

lämpligen borde ske för omprövning av straffstadgandena

s. 19 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968 19

och straffskalorna från nu ifrågavarande processuella förenklingssynpunkter.

För att få fram vilka brottstyper som är av särskilt intresse i detta sammanhang

har inom justitiedepartementet gjorts vissa undersökningar beträffande

frekvensen av olika brott, om vilka man erfarenhetsmässigt vet

att de förekommer vid domstolarna i stort antal och i regel föranleder endast

böter fastän fängelse ingår i straffskalan. Resultatet har redovisats i

det föregående (under 2.3. punkt II). Även om det material som har stått

till buds vid undersökningen inte tillåter några mer preciserade slutsatser,

har det visat sig att de brott som ur frekvenssynpunkt främst har intresse i

detta sammanhang är följande:

snatteri,

egenmäktigt förfarande,

bedrägligt beteende,

våldsamt motstånd,

förseelse mot 80 § uppbördsförordningen,

förseelse mot 80 eller 81 § rusdrycksförsäljningsförordningen, när fråga ej

är om grovt brott, samt

olovlig jakt och olaga jakt, när fråga ej är om grovt brott.

Brott av nu nämnd art torde utgöra en mycket väsentlig de! av de mål som

är erkända och synnerligen enkla att bedöma och som nu vid domstolarna

föranleder endast böter. Det är därför framför allt beträffande dessa brott

som man från praktiska synpunkter har anledning att överväga åtgärder

som gör strafföreläggandeförfarandet tillämpligt. Därvid bör först behandlas

om det bör komma i fråga att antingen jämka straff skalorna eller

ändra gärningsbeskrivningarna så att brott av lindrigare svårhetsgrad bryts

ut till särskilda brottstyper med endast böter i straffskalan.

Vad angår straffskalorna vill jag först påpeka, att man kan hysa vissa

betänkligheter mot att från enbart eller huvudsakligen processuella förenklingssynpunkter

ompröva dem. Bakom dem ligger i regel mångsidiga

överväganden även om de inte alltid kan utläsas ur motiv. Exempelvis brukar

det i princip eftersträvas att genom straffskalan ge ett uttryck för

lagstiftarens värdering av brottets allmänna svårhetsgrad, och man kan

i viss mån säga att straffskalan ger ett besked om samhällets inställning till

olika typer av brott. Det är därvid fråga om överväganden av kriminalpolitisk

och straffrättslig natur. I straffrättsligt hänseende kommer också in frågor

om vilken preskriptionstid som bör gälla för brottet och vidare i vad mån

straffskalan bör ha sådan höjd att villkorlig dom och skyddstillsyn skall

kunna komma i fråga. Ytterligare kommer in i bilden frågan om återfallsskärpning

enligt 26 kap. 3 § BrB, såvitt gäller gärningar som straffbeläggs

i BrB. I processuellt hänseende har man att ta hänsyn inte

endast till förenklingssynpunkter utan också till frågan om straffet bör ha

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 196S

sådan stränghet att processuella tvångsmedel kan komma i fråga, t. ex. husrannsakan

enligt 28 kap. RB.

En omprövning av straffskalorna av processuella förenklingshänsyn skulle

kunna leda till att sådana hänsyn tillmäts alltför stor vikt på bekostnad

av andra. När det gäller just de gärningar som här främst är av intresse

tillkommer ytterligare en omständighet. Samtliga berörda straffbestämmelser

har nämligen varit under omprövning någon gång under de senaste

15 åren, dvs. efter det att riksdagen först rekommenderade översyn

av straffbestämmelserna för vissa brott. Förarbetena visar att man vid de

olika lagstiftningstillfällena inte har försummat att beakta de processrättsliga

konsekvenserna av straffskalornas utformning. Andra synpunkter än

önskemålen om processuella förenklingar har emellertid fått fälla utslaget.

Det sagda motiverar, att man inte nu åter tar upp straffskalorna till omprövning

från processuell synpunkt.

Utöver möjligheten att ändra bara själva straffskalan finns möjligheten

att genom ändrade brottsbeskrivningar bryta ut brott av lindrigare svårhetsgrad

till särskilda brottstyper med lindrigare straffskalor. Det bör emellertid

inte komma i fråga att i detta sammanhang göra mer ingripande ändringar,

eftersom de aktuella brottsbeskrivningarna ganska nyligen har varit under

prövning. Och att finna ett eller flera nya rekvisit som inom något av de

aktuella straffbudens nuvarande tillämpningsområden skulle skilja agnar,

na från vetet är en synnerligen svår uppgift. I stort sett torde återstå

möjligheten att indela det straffbelagda förfarandet i olika svårhetsgrader.

Men därvid möter komplikationen att beträffande flertalet av de berörda

brotten redan gäller en sådan gradindelning. Att införa ytterligare graderingsnyanser

beträffande dem synes inte tillrådligt. Det är egentligen bara

beträffande förseelser mot 80 § uppbördsförordningen som en gradindelning

skulle kunna komma i fråga. Eftersom man emellertid därmed inte

skulle vinna den vidare rationalisering som bör eftersträvas, anser jag mig

inte ha anledning att nu gå in på prövning av den frågan.

På grund av det anförda anser jag det inte vara en framkomlig väg att genom

ändring i straffskalor eller brottsbeskrivningar försöka avgränsa någon

väsentlig del av de många mål som nu, sakligt sett i onödan, belastar domstolarna.

Emellertid finns det anledning att erinra om att vi i lagstiftningen nyligen

har mött ett i allt väsentligt parallellt problem, som löstes enligt andra

linjer än de förut berörda. Det gällde då att i 20 kap. 7 § RB göra en tillfredsställande

avgränsning av det område, inom vilket åklagare skall ha

befogenhet att ej åtala för brott. Eftersom jag i det föregående (under 3.3.)

har redogjort för vad som förekom i det sammanhanget, räcker det här med

att i korthet återge den ståndpunkt som intogs då. Det fastslogs, att det

inte är någon framkomlig väg att i brottsbalken och inom specialstraffrätten

genomgående utforma särskilda straffskalor för brott, som endast för
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968

21

skyller böter (prop. 1962: 10 C s. 152). Vidare betonades att sådana ringa

fall, som bör kunna föranleda beslut att ej åtala för brott, kan förekomma

inte bara när enbart böter ingår i straffskalan utan även när jämte böter är

stadgat fängelse. För att undgå de slumpmässiga konsekvenserna av straffskalornas

tekniska utformning men ändå få bestämmelsen tillämplig på de

fall som borde falla därunder, uppställdes endast kravet, att det skall vara

uppenbart att i händelse av lagföring annan påföljd än böter inte skulle

ådömas. Under bestämmelsen inbegreps alltså även brott, vilkas straffskalor

innehåller såväl böter som fängelse (prop. 1964: 10 s. 131—132).

Enligt min mening bör man beträffande strafföreläggandets tillämpningsområde

kunna anlägga samma synsätt som vid 1964 års ändring av 20 kap.

7 § 1 RB. Man bör alltså fästa avgörande vikt vid vilket straff som bör följa

på brottet i det särskilda fallet, inte på straffskalan såsom sådan. Garantier

att det förenklade förfarandet kommer till användning bara för brott som

verkligen lämpar sig för sådant förfarande får skapas på annat sätt än genom

avgränsningar med straff skalornas hjälp. I fråga om tillämpningen av

20 kap. 7 § 1 RB har Kungl. Maj :t meddelat vissa föreskrifter för att säkerställa

en lämplig tillämpning. Sådana föreskrifter är självfallet av särskilt

värde i ett inledningsskede, när en ny ordning börjar tillämpas. Sålunda

har föreskrivits att bara vissa särskilt kvalificerade åklagare får utnyttja

vederbörande institut (21, 33 och 40 §§ åklagarinstruktionen). Vidare gäller

att länsåklagare och överåklagare skall verka för en riktig och enhetlig

tillämpning av bestämmelserna och att även RÅ skall ägna särskild uppmärksamhet

åt tillämpningen (4, 19 och 29 §§ i samma instruktion). För

strafföreläggande inom ett något vidgat tillämpningsområde kan ges föreskrifter

av liknande innehåll. Redan nu gäller i fråga om tillsyn samma föreskrifter

som nyss har nämnts. Det kan också meddelas bestämmelser som

medför att endast tillräckligt kvalificerade åklagare handhar sirafföreläggandefall

av mer krävande art. Till den frågan återkommer jag i det följande.

Till den hittills gjorda jämförelsen mellan beslut att ej åtala för brott och

att meddela strafföreläggande bör fogas den anmärkningen, att en skillnad

föreligger i fråga om möjligheten att ändra åklagarens beslut. Beslut att ej

åtala för brott hindrar inte att beslut om åtal meddelas senare, om det första

beslutet befinnes felaktigt eller olämpligt. Om däremot strafföreläggande

utfärdas och blir godkänt, kan ändring inte åstadkommas annat än när

grund föreligger för besvär enligt 59 kap. eller för resning enligt 58 kap.

RB. Denna skillnad anser jag dock inte kunna få sådan betydelse i praktiken

att man av den anledningen kan vara förhindrad att nu göra i princip samma

bedömning som vid 1964 års reform.

På grund av det anförda förordar jag, att det nu öppnas viss möjlighet

att använda strafföreläggande även vid brott, för vilket stadgas böter eller

fängelse i högst sex månader men vilket inte förskyller högre straff än så
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968

dant som kan utkrävas genom strafföreläggande. Man bör vid en sådan

refoi m gå fram med viss försiktighet och liålla kontroll över vilka nya

brottstyper som förs in under institutets användningsområde. Jag anser

därför att man efter den modell som användes vid ordningsbotssystemets

införande bör bemyndiga Kungl. Maj :t att meddela förordnande om att

strafföreläggande får användas vid vissa brott, i vilkas straffskalor ingår

förutom böter fängelse i högst sex månader. Om erfarenheterna blir goda

kan sedan kretsen av de i sådant förordnande angivna brotten vidgas eller,

om erfarenheterna ger anledning därtill, inskränkas. Vid Kungl. Maj:ts urval

av de brottstyper som i första hand bör komma i fråga bör beaktas

om brottet till sin art är sådant att det är lämpligt för handläggning genom

strafföreläggande. Vidare bör vid urvalet särskilt eftersträvas att få

med brott som är av frekvent natur, så att en arbetslättnad av betydelse

uppstår för domstolarna. De brott som jag förut har framhållit särskilt

synes i första hand böra omfattas av förordnandet.

I anslutning till att strafföreläggandets tillämpningsområde vidgas på nu

angivet sätt bör en viss höjning ske av det antal dagsböter som får åläggas

genom strafföreläggande. Detta motiveras framför allt av att inom

systemets ram kommer att rymmas även brott av något allvarligare art, typiskt

sett, än vad som hittills har varit fallet. Jag anser att man utan betänkligheter

bör kunna höja gränsen till 50 dagsböter och, när det gäller

gemensamt straff för flera brott, 60 dagsböter.

Om vissa nya brott förs in under strafföreläggandets tillämpningsområde,

kan det synas ligga nära till hands att efter mönster av 20 kap. 7 § 1 RB

uppställa som villkor att det skall vara uppenbart att brottet (eller brotten)

i det särskilda fallet inte förskyller högre straff än 50 dagsböter (resp. 60

dagsböter vid flera brott). Emellertid låter sig detta inte göra. Om en

åklagare vid sin bedömning av straffmätningsfrågan stannar för att det

lämpliga straffet för ett brott är just 50 dagsböter, kan det knappast hävdas

att det är uppenbart att ett högre straff skulle vara alldeles uteslutet vid lagföring

vid domstol eller hos annan åklagare. I straffmätningens natur ligger

alt när man har stannat för visst straff det egentligen aldrig kan sägas att det

är uppenbart att straffet inte skulle kunna sättas en aning högre — eller lägre.

Gränsen för det nya tillämpningsområdet bör alltså för dagsbotsbelagt

brott bestämmas genom att det anges att brottet får förskylla högst 50 dagsböter

eller, jämte annat brott, högst 60 dagsböter som gemensamt straff. Beträffande

straffmätningsfrågan vill jag vidare framhålla, att mål rörande sådana

brott som avses här har förekommit i stort antal vid underrätterna.

Åklagarna har alltså ledning för straffmätningen genom sin erfarenhet av

de många underrättsavgörandena. Det kan påräknas att åklagarna anknyter

till underrätternas straffmätningspraxis. I fråga om jaktbrott, för vilka

nyligen har införts fängelse i straffskalan förutom böter, bör dock låga

bötesstraff, som har utdömts före lagändringen, i regel inte anses vägledande.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968 23

Bestämmelser om vilka åklagare som skall få utfärda strafföreläggande

för nu ifrågavarande brott kan meddelas av Kungl. Maj :t. Lämpligen synes

bestämmelserna böra ges det innehållet att behörighet att utfärda sådant

föreläggande tillkommer chefsåklagare och dessutom åklagare som förordnas

därtill av RÅ. Villkor för sådant förordnande bör vara viss tids

tjänstgöring, varvid bör krävas minst 5 år, tingsmeriteringstid inräknad.

Beträffande kravet på sådan minsta tjänstgöringstid vill jag erinra om

att tingsnotarier enligt domsagostadgan inte har behörighet att handlägga

mål av nu ifrågavarande natur. Normalt får juristerna på domarbanan handlägga

dessa mål först när de kommer ut i underrätterna som tingssekreterare

eller fiskalskompetenta biträden. De har vid den tidpunkten i regel

varit verksamma inom domstolsväsendet i omkring 5 år.

Som jag sade förut gäller redan nu att överordnade åklagare skall ha

tillsyn över tillämpningen av bestämmelserna om strafföreläggande. Sådan

tillsyn bör i särskilt stor omfattning bedrivas under inledningsskedet om

tillämpningsområdet vidgas på det sätt som här har föreslagits. Bestämmelser

härom kan meddelas av RÄ.

Om erfarenheterna av den här förordade reformen blir goda, kan det komma

i fråga att vidga kretsen av brott som anges i Kungl. Maj :ts förordnande.

Därvid är framför allt av intresse att få kännedom om vilka brottstyper

som, utöver de förut nämnda, förekommer ofta i domstolsmål, vilka

är erkända och inte innehåller skadeståndsyrkande. Det bör lämpligen ankomma

på RÅ att genom rundfrågor till åklagarna försöka få fram material

i sådant hänseende. Detta bör dock ske först sedan man har vunnit erfarenheter

av de nu ifrågavarande ändringarna.

Godkännande av strafföreläggande av ombud eller genom betalning

Av min redogörelse i det föregående (2.3. punkt I) framgår att en stor

mängd brottmål nu handläggs av domstol, trots att målen rör erkända brott

som faller inom strafföreläggandets tillämpningsområde. Orsakerna till att

strafföreläggande inte används i dessa fall är att det har visat sig att vissa

kategorier misstänkta — särskilt vid vissa brottstyper såsom fylleri och (försök

till) ringa varusmuggling — inte brukar godkänna och återställa straffförelägganden,

om sådana utfärdas. Erfarenheterna har lett till att förhörsledaren

i samband med förhör med sådan misstänkt eller när han i övrigt

har personlig kontakt med denne, låter honom underteckna en fullmakt

som medför behörighet för ombud att mottaga stämning och erkänna gärningen.

Den rättegång som därefter i regel följer försiggår utan någon medverkan

av den misstänkte själv och i starkt förenklad form. Antalet mål av

denna typ uppgår till inemot 30 000 årligen.

Det torde utan närmare utveckling av skäl stå klart att åtgärder bör vidtas

för att lyfta bort dessa mål från domstolarna. Beträffande det övervägande

antalet, som gäller fylleri (omkring 25 000/år), kan detta åstad
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968

kominas genom att ordningsbotssystemet görs tillämpligt på sådana förseelser.

Jag kommer att föreslå detta i närmast följande avsnitt. Samma resultat

kan nås i fråga om en annan stor grupp mål, nämligen sådana som gäller

ringa varusmuggling och försök till sådant brott (mellan 3 000 och 4 000

mål/åi). Jag avser också att i det följande föreslå lagändringar som gör detta

möjligt. Emellertid behövs innan åtgärden genomförs i praktiken en organisatorisk

utredning om hur tullmål skall inordnas i ordningsbotssystemet.

Sådan utredning har hittills inte inletts, därför att försöksverksamhetens

utfall har avvaktats. Man måste därför räkna med att dessa mål ännu en tid

kommer att behöva handläggas i annan ordning. Genom det nämnda fullmakt

sförfarandet inför domstol handläggs också en hel del mindre mål som

rör utlänningar på tillfälligt besök i landet (jfr RÅ:s cirkulär C 34 punkt

4b).

I de fall av angiven art, då ordningsbotssystemet inte kan tillämpas, skulle

uppenbarligen en betydande förenkling kunna ske, om den fullmakt som

utfärdas kunde gälla godkännande av strafföreläggande i stället för erkännande

inför domstol. Emellertid anses enligt gällande rätt strafföreläggande

inte kunna godkännas genom ombud. Grunden härtill är att strafföreläggandet

i och med att det godkänns får samma verkan som en lagakraftvunnen

dom. Det har ansetts, att det inte är godtagbart att en misstänkt

överlåter på annan att binda den misstänkte vid ett straff, vars storlek han

inte kan överblicka när fullmakten ges. Man har i sammanhanget gjort jämförelse

med nöjdförklaring, som inte heller kan avges genom ombud.

Enligt min mening kan betänkligheterna mot att godtaga godkännande

av strafföreläggande genom ombud vika, om det i lagstiftningen ställs

upp tillräckligt stränga krav på vad fullmakten i sådant fall skall innehålla.

En betryggande ordning för den misstänkte kan åstadkommas, om

man kräver att det inte bara preciseras vilket brott den misstänkte vill erkänna

utan också den högsta bötespåföljd — och i förekommande fall den

särskilda rättsverkan — som han är villig att underkasta sig. Innehållet

skulle sålunda i allt väsentligt vara detsamma som i ett kommande straffföreläggande.

Det kanske kan förefalla som om en sådan ordning skulle ställa alltför

stora anspråk på den misstänkte genom att denne själv skulle behöva bedöma

vilket straff som är skäligt för förseelsen. Man får emellertid inte

bortse från de förhållanden under vilka fullmakter av denna art måste förutsättas

komma till. Det blir — liksom när nu förekommande fullmakter

utfärdas — i samband med personlig kontakt med polisman eller annan förhörsledare.

Förhörsledaren, som enligt sakens natur är den som tar initiativ

till fullmaktens tillkomst, kan ge vägledning beträffande fullmaktens utformning

och det straff som är vanligt eller rimligt för den förseelse som

ar i fråga. Det bör erinras om att på det tillämpningsområde som kan bli

s. 25 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968 25

aktuellt för detta förfarande^ främst de ringa varusmugglingsfallen, det förekommer

en starkt schabloniserad straffmätning. Regelmässigt tillämpas

i de ringa varusmugglingsfallen taxor som har fastställts av generaltullstyrelsen

i samråd med RÅ.

Jag kan gärna medge, att det nu skisserade förfarandet inte är alldeles

tillfredsställande. Samtidigt bör dock kraftigt betonas, att det utgör en klar

förbättring i jämförelse med nuvarande ordning, som innebär att den misstänkte

avstår från att öva något som helst inflytande över den påföljd som

kan komma att åläggas honom.

Jag föreslår sålunda, att bestämmelser införs om att strafföreläggande

skall kunna godkännas genom ombud, om fullmakt av förut angivet innehåll

föreligger. Det bör understrykas att förfarandet måste förutsättas få

mycket begränsad tillämpning, om ringa varusmuggling och försök till sådant

brott sedermera förs in under ordningsbotssystemet.

Frågan vilka som bör anlitas som ombud anser jag inte vara en lagstiftningsfråga

utan en praktisk fråga som får lösas på det lokala planet.

Har man hittills kunnat finna godtagbara ombud för det stora antal mål

där det förut beskrivna fullmaktsförfarandet i rättegångsmål har använts,

torde detta kunna ske också med ett framtida fullmaktsförfarande av avsevärt

mera begränsad räckvidd.

Ett samband föreligger mellan frågan om ombuds godkännande av straffföreläggande

och frågan om sådant föreläggandes godkännande enbart genom

betalning av det förelagda bötesbeloppet. F. n. kan strafföreläggande

inte godkännas enbart genom betalning. Så är däremot fallet inom ordningsbotssystemet.

Trafikmålskommittén föreslog, att samma ordning skulle gälla

för strafföreläggande. I prop. 1966: 100 uttalade jag dock att man, innan

detta förslag prövades, borde avvakta erfarenheterna av den praktiska tilllämpningen

av denna form för godkännande vid ordningsföreläggande. Jag

framhöll, att frågan hade samband också med det vidare spörsmålet, om

strafföreläggande borde kunna godkännas av befullmäktigat ombud för den

misstänkte.

Om godkännande genom ombud godtas vid strafföreläggande, såsom här

har föreslagits, bör prövas om man vid strafföreläggande bör kunna acceptera

även godkännande genom betalning.

Trafikmålskommitténs förslag att strafföreläggande skall kunna godkännas

genom betalning fick vid remissbehandlingen ett övervägande positivt

mottagande. För den enskilde torde det framstå som naturligt att kunna

godkänna ett föreläggande enbart genom betalning. För det allmänna skulle

en sådan reform medföra en viss förenkling och undvikande av onödigt

inerarbete i synnerhet om, som är avsett, kontroll och bokföring beträffande

betalningar sker maskinellt. Också de erfarenheter som har gjorts i

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968

fråga om godkännande genom betalning inom förfarandet med ordningsbot

(redovisade under 4.4.) talar för att betalning bör kunna godtas som godkännande

även vid strafföreläggande.

Jag föreslår därför, att möjlighet införs att godkänna strafföreläggande

enbart genom betalning.

Enligt trafikmålskommitténs förslag skall godkännande av strafföreläggande

genom betalning inte gälla i andra fall än dem där föreläggandet

upptar bara bötespåföljd. Innehåller strafföreläggande också föreläggande

om förverkande eller annan sådan särskild rättsverkan, bör enligt kommittéförsiaget

krävas skriftligt godkännande liksom hittills. Denna begränsning

har allmänt godtagits under remissbehandlingen. För egen del

anser jag det riktigt att inte tillskriva det faktiska handlandet — betalningen

— en vidare innebörd än att det är ett uttryck för den misstänktes vilja

att godkänna förelagt straff till det belopp som han betalar in. Det synes

inte böra komma i fråga att man skulle anse betalning innefatta också ett

godkännande av förverkande eller annan sådan särskild rättsverkan, som

ligger vid sidan av det bötesstraff som den misstänkte visar sig vilja fullgöra.

Jag biträder därför förslaget, att godkännande genom betalning skall

få ske bara när strafföreläggande ej avser annat än böter.

Jag vill tillägga att avsikten är att ordningen med godkännande genom

betalning inte skall tillämpas förrän arbetsrutinerna för strafföreläggandeförfarandet

har anpassats för utnyttjande av ADB-teknik för den s. k. uppföljningen

(jfr avsnitt 7).

Tillämpning av ordningshotssystemet vid fylleri

Jag har i det föregående framhållit, att domstolarna f. n. handlägger omkring

25 000 erkända mål/år om fylleri och att det är uppenbart att åtgärder

bör vidtas för att lyfta bort dessa mål från domstolarna. I första hand bör

prövas, om det kan öppnas möjlighet att beivra dessa förseelser genom ordningsf

öreläggande.

När förslag i den riktningen lades fram av trafikmålskommittén, förekom

bara enstaka invändningar av den innebörden att det på grund av fylleriförseelsernas

natur kunde vara olämpligt att beivra dem genom ordningsföreläggande.

Det var två remissinstanser, som ansåg det föga tilltalande

att godkännande kunde komma att ges av personer som var spritpåverkade

eller i bakrus. Med anledning därav vill jag först framhålla, att det självfallet

inte kommer i fråga att ordningsföreläggande skulle godkännas förrän

i samband med att den misstänkte friges efter omhändertagandet. Detta blir

in. a. o. i det skede vari han, med den ordning som nu tillämpas på många

håll, får tillfälle att utfärda den fullmakt varigenom han i realiteten skiljer

sig från brottmålsförfarandet. Ytterligare vill jag betona, att det är en självklar

grundsats att ordningsbot inte får föreläggas en misstänkt för god
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968

27

kännande, om det kan befaras att han inte inser innebörden av en sådan

handling. Att en omhändertagen skulle vara i så dåligt skick, när han friges,

torde f. ö. inte förekomma. Den nu berörda invändningen anser jag

därför inte vägande.

En annan invändning under remissbehandlingen gick ut på att en ny

form för beivrande av fylleri inte bör införas nu när frågorna om fylleristraffets

eventuella avskaffande utreds inom fylleristraffutredningen. Emellertid

får man räkna med att ganska avsevärd tid måste förflyta innan en

sådan reform kan genomföras, särskilt med hänsyn till de organisatoriska

åtgärder som måste föregå genomförandet. Enligt min mening bör det pågående

utredningsarbetet inte föranleda att man avstår från att skyndsamt

förenkla formen för beivrandet, om detta är möjligt.

Trafikmålskommittén föreslog ett underställningsförfarande. Ett sådant

ansåg kommittén behövligt för att man skulle få till stånd sådan särskild

åtalsprövning som föreskrivs i 57 § nykterhetsvårdslagen. Underställning

ansågs behövlig också med tanke på att förverkande av spritdrycker ganska

ofta kommer i fråga i fyllerifallen. Häremot framfördes invändningar under

remissbehandlingen. I prop. 1966: 100 ansåg jag invändningarna mot

underställningsförfarandet så vägande att något förslag av den innebörden

inte lades fram.

Frågan är då om man på annat sätt kan uppnå att prövning av sådan

innebörd som avses i 57 § nykterhetsvårdslagen kommer till stånd. Som

jag nämnde i prop. 1966: 100 (s. 130) är kravet på sådan åtalsprövning visserligen

inte bokstavligen tillämpligt på ordningsföreläggande, eftersom

detta institut är formellt fristående från åtalsinstitutet. Emellertid ansågs

sakliga skäl ändå tala för att förekomsten av bestämmelser om åtalsprövning

beaktades vid bedömningen huruvida ordningsföreläggande bör utfärdas.

Det egentliga syftet med 57 § nykterhetsvårdslagen är att den som redan

är föremål för nykterhetsvård inte därutöver skall belastas med straff för

ett mindre allvarligt brott, vars verkställighet kanske kan komma att inverka

menligt på vårdresultatet. Det centrala är alltså att den intagne vid behov

skyddas mot straffverkställigheten. Att bestämmelsen utformats så,

att inte ens åtal i förekommande fall skall äga rum, är främst en praktisk

anordning. Ett åtal kan ju sägas inte tjäna något praktiskt ändamål i sådana

fall, när lagstiftningens syfte är att straff inte skall verkställas.

Nu är emellertid vid ordningsföreläggande problemet det, att man när

föreläggande utfärdas i regel inte vet om den misstänkte är intagen på sådant

sätt som avses i 57 § nykterhetsvårdslagen. Jag anser att man av

praktiska skäl väl kan acceptera att föreläggande ändå utfärdas. Det viktiga

är att straffet inte verkställs, om det senare visar sig att förseelsen på

grund av sådana omständigheter som avses i 57 § nykterhetsvårdslagen

ej bort beivras. Detta kan åstadkommas genom att — om det visar sig att

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968

den som har ålagts ordningsbot är intagen på sätt som avses i 57 § — åklagares

prövning anställs i efterhand och får gå ut på en prövning om böterna

skall uttagas eller ej. Jag vill erinra om att en motsvarande ordning redan

gäller för vissa fall enligt 5 § bötesverkställighetslagen, i vilka fall det

dock är domstol som har rätt att förordna att böter inte skall uttagas.

Med den här ifrågasatta ordningen blir det den olikheten jämfört med nuläget

att den misstänkte blir att anse som sakfälld för brottet. Anteckning

därom kommer alltså att inflyta i kontrollstyrelsens straffregister och i körkortsregister.

Att så sker är ju emellertid ingalunda oberättigat. Detta är

alltså inte något skäl mot sådan ändring som här har diskuterats.

På grund av det anförda föreslår jag, att det görs ett tillägg till 57 § nykterhetsvårdslagen,

varigenom åklagare ges befogenhet att förordna att ordningsbot

för fylleri eller för fylleri jämte annat brott inte skall uttagas, när

omständigheterna är sådana som avses i paragrafen i dess nuvarande lydelse.

En erinran om denna bestämmelse torde böra tas in i 4 § bötesverkställighetslagen.

Teoretiskt sett skulle man kunna hävda, att den nya bestämmelsen i nykterhetsvårdslagen

borde gälla även när andra brott än fylleri har beivrats

genom ordningsföreläggande. Det vore emellertid helt opraktiskt att tänka

sig att man i samtliga ordningsbotsfall skulle undersöka i kontrollstyrelsens

register om den misstänkte är intagen för nykterhetsvård. Det är också

främst i fyllerifallen som det föreligger en beaktansvärd sannolikhet för

att sådan intagning kan vara för handen. Jag vill nämna att, om en intagen

ålagts ordningsbot för annan förseelse, det i ömmande fall finns möjlighet

få befrielse från straffet enligt 5 § bötesverkställighetslagen.

Rent praktiskt kan ordningsföreläggandeförfarandet vid fylleri ordnas

på det sättet, att polisen — om på lokalt eller centralt plan får bedömas senare

— sänder ett exemplar av föreläggandet till kontrollstyrelsens straffregister

med begäran om uppgift rörande eventuell inskrivning på vårdanstalt.

Uppgiften lämnas av styrelsen genom anteckning på föreläggandet

som återsänds till polisen. Är vederbörande intagen på sätt som anges i 57 §,

åligger det polisen att vidarebefordra föreläggandet till åklagaren, som därefter

har att pröva om böterna skall tas ut. Beslutas att detta ej skall ske

och har böterna redan hunnit erläggas, skall de självfallet återbetalas omgående.

Erforderliga bestämmelser om dessa praktiska frågor kan meddelas

av Kungl. Maj :t.

En inskränkning bör gälla beträffande polismans rätt att utfärda ordningsföreläggande

för fylleri. Enligt min mening kan det nämligen av flera

skäl inte vara lämpligt att ansvarsfrågan avgörs genom ordningsföreläggande

när ungdomar gör sig skyldiga till fylleri. Jag anser därför att sådant

föreläggande inte bör utfärdas när den misstänkte är under 18 år. Den särreglering

som fordras i detta hänseende kan ske genom bestämmelser av

Kungl. Maj :t.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968

29

Vid fylleriförseelse inträffar det förhållandevis ofta att den misstänkte

har sprit eller andra berusningsmedel, som tas i beslag och som i dom eller

strafföreläggande skall förklaras förverkat. För att möjlighet till ordningsföreläggande

vid fylleri inte skall bli en halvmesyr krävs således, att även

förverkande skall kunna åläggas i föreläggandet. Enligt nu gällande bestämmelser

om ordningsföreläggande är detta inte möjligt. En ändring i

detta avseende bör därför övervägas. En vidgning av tillämpningsområdet

för ordningsföreläggande kan vidare komma att omfatta andra förseelser

än fylleri, där förverkande eller annan sådan särskild rättsverkan kan komma

i fråga. I prop. 1966: 100 nämnde jag mål om ringa varusmuggling som

exempel. Andra exempel är förseelse mot 16 § allmänna ordningsstadgan

eller mot förordningen om skatt för hundar.

Eftersom förverkandefrågorna i fall av nu nämnd art regelmässigt är enkla

att bedöma, anser jag att det inte behöver möta betänkligheter att anförtro

åt polismännen att ta upp även sådana frågor vid ordningsbotsförfarandet.

Jag förordar därför att lagreglerna om ordningsbotssystemet utformas

så, att detta blir möjligt. Lagregleringen i ämnet kan lämpligen utformas

på samma sätt som redan gäller för strafföreläggandets del (jfr prop.

1964: 10 s.151).

Emellertid är det angeläget, att ganska snäva gränser gäller i fråga om

polismans befogenhet att ta upp frågor om förverkande och annan sådan särskild

rättsverkan. Bestämmelser härom kan meddelas av Kungl. Maj :t.

För att ge en bild av hur begränsningen enligt min mening bör gestaltas vill

jag anföra följande. Det bör ges föreskrifter om dels vid vilka brott fråga

om förverkande får tas upp, dels en värdegräns, som säkerställer att mera

dyrbar egendom ej kan förklaras förverkad i denna ordning. Sålunda bör

övervägas, att i fråga om fylleri och förseelse mot 16 § allmänna ordningsstadgan

sätta gränsen vid högst 100 kronors värde. Vid ringa varusmuggling

och försök därtill kan möjligen komma att behövas en något högre gräns

för att en framtida användning av ordningsbotssystemet på detta område

skall bli av verkligt praktiskt värde. Den frågan blir dock beroende av i vad

mån personal med tillräckliga kvalifikationer kommer att stå till förfogande

för handläggningen. Detta får övervägas i senare sammanhang.

I det föregående har jag föreslagit, att godkännande genom betalning

skall kunna förekomma vid strafföreläggande men endast när föreläggandet

avser bara böter och alltså ej gäller förverkande eller annan sådan särskild

rättsverkan. Bestämmelserna om godkännande av ordningsföreläggande

genom betalning bör ges samma innebörd.

Handläggningstekniskt är det önskvärt att, när förverkande är i fråga,

ordningsbotsförfarandet slutförs genom skriftligt godkännande vid det tillfälle

då polisman har direkt kontakt med den misstänkte. Därmed undviks

risken att den misstänkte annars i ett senare skede betalar ordningsboten

utan att sända in skriftligt godkännande. Detta kan tillgodoses ge
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968

nom anvisningar av rikspolisstyrelsen. Vid utfärdandet av sådana anvisningar

torde också böra övervägas, om det inte i fyllerifallen allmänt bör

gälla som handläggningsnorm, att ordningsbotsförfarande används bara

när det kan slutföras omedelbart. Erfarenheterna från strafföreläggandets

tillämpning tyder ju på att det ofta är meningslöst att tillställa den misstänkte

föreläggande för senare ställningstagande till frågan om godkännande.

De här föreslagna ändringarna föranleder vissa jämkningar i lagen om

förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. Jag behandlar dessa i specialmotiveringen.

Ordningsbotssystemets tillämpningsområde i övrigt

F. n. bestämmer Kungl. Maj :t genom förordnande enligt 1 § ÖL vilka

förseelsetyper inom penningbotsområdet som får beivras genom ordningsföreläggande.

Förordnandet har meddelats i 1 § ordningsbotskungörelsen

och avser ett antal trafikförseelser av mera frekvent natur.

Av vad jag tidigare bär anfört (under 6.2.) framgår, att remissinstanserna

under förarbetena till ÖL var positiva till att ordningsbotssystemet

används även på andra förseelser än trafikförseelser. Detta är även min

uppfattning. De goda erfarenheterna av systemet och de arbetsbesparingar

det har visat sig medföra motiverar också att det används i vidsträckt omfattning.

Att tillämpningsområdet hittills har begränsats till ett ganska måttligt

antal förseelsetyper har varit motiverat av att försöksverksamheten inte

borde bedrivas i alltför stor skala. Ett ytterligare skäl har varit att för stora

krav inte skulle ställas på dem som skulle ha hand om förfarandet i inledningsskedet

och att utbildningen i början kunde bli enklare. Det sist

anförda skälet torde ännu en tid ha giltighet, eftersom ordningsbotssystemet

den 1 juli 1968 skall införas även i polisdistrikt, där det hittills ej har

varit tillämpligt. Det torde därför vara en fördel, om tillämpningsomi''ådet

är tämligen begränsat ännu under något halvår efter nämnda dag. Det kan

dock vara lämpligt med viss vidgning redan tidigare, så att fylleri och därmed

förenade förseelser mot 16 kap. 16 § BrB (förargelseväckande beteende)

liksom förseelserna mot 16 § allmänna ordningsstadgan går in under systemet.

Tidpunkten för en sådan vidgning blir dock beroende av när erforderliga

organisatoriska förberedelser — blankettryckning, omprogrammering

av dataanläggningen m. m. — har hunnit genomföras.

På längre sikt bör emellertid tillämpningsområdet kunna vidgas avsevärt.

Bedömningen vilka förseelser som bör föras in under systemet kan

inte anses vara av den principiella natur att den behöver förbehållas Kungl.

Maj :t. När det skall fastställas vilka ytterligare förseelsetyper som bör

komma i fråga blir det huvudsakligen fråga om rent praktiska övervägan
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968

31

den. Jag anser, att det kan anförtros åt RÅ att bestämma detta i samråd

med rikspolisstyrelsen. Det är tillräckligt att Ivungl. Maj :t bemyndigas att

föreskriva begränsningar för användningen. Sådana begränsningar bör

främst komma i fråga, när det gäller att ange övre gränsen för ordningsbotsbelopps

storlek och för värdet av egendom som får förklaras förverkad.

Vidare bör anges i vad mån andra särskilda rättsverkningar än förverkande

skall kunna tas upp. Vad som väl främst kan komma i fråga längre fram

är åläggande att utge dubbel hundskatt på grund av underlåten anmälningsskyldighet

beträffande innehav av hund. Exempel på andra begränsningar

av åsyftad art är att, som redan har nämnts, det bör föreskrivas, att fråga

om förverkande inte får tas upp annat än vid vissa angivna brott och att

ordningsföreläggande för fylleri inte får förekomma beträffande den som ej

har fyllt 18 år.

På grund av det anförda föreslår jag, att lagbestämmelserna om ordningsbotssystemet

ges det innehållet att systemet blir tillämpligt beträffande

brott, för vilket inte stadgas annat straff än böter omedelbart i penningar

och ej heller normerade böter och för vilket ordningsbot har fastställts.

Dessutom bör föreskrivas, att RÅ:s urval av de brott för vilka

ordningsbot skall bestämmas skall ske i samråd med rikspolisstyrelsen.

Kungl. Maj :t bör förbehållas att meddela föreskrifter om det högsta belopp,

till vilket ordningsbot får bestämmas, och om andra begränsningar

för användningen av föreläggande av ordningsbot.

RÅ:s beslut torde för att få önskvärd spridning och för att bli lättillgängligt

böra tas in i SFS. Jag återkommer i specialmotiveringen till vissa

frågor som gäller dessa beslut.

Rikspolisstyrelsen har föreslagit, att för vissa förseelser, som nu är belagda

med dagsböter, straffet ändras så, att endast penningböter följer och

ordningsbotsförfarande därmed blir möjligt att tillämpa på förseelserna.

Dessa förslag kommer att prövas senare. Styrelsen föreslår dessutom, att

det sker en systematisk genomgång av specialstraffrätten för att få fram

ytterligare förseelser som är lämpliga att ta med i ordningsbotssystemet.

Jag anser det inte behövligt att anordna särskild utredning för detta. Ändamålet

kan tillgodoses genom att rikspolisstyrelsen och RÅ gör rundfrågor

för att få uppslag beträffande brott som det är lämpligt att föra in under

ordningsbotssystemet. Uppkommer därvid fråga om sådana brott som nu

är belagda med dagsböter men som lämpar sig för ordningsföreläggande,

kan framställning om ändring i straffskalan göras till Kungl. Maj :t för prövning

i vederbörlig ordning.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968

Övriga frågor

Som jag har nämnt i det föregående (under 7.) var det under remissbehandlingen

av trafikmålskommitténs förslag många olika meningar om hur

bestämmelserna om ordningsbotsförfarandet systematiskt skulle inordnas

i lagstiftningen. Eftersom förfarandet i sin slutliga utformning nära anknyter

till strafföreläggandeförfarandet och egentligen inte är annat än en

specialform av strafföreläggande, är det enligt min mening naturligt att

bestämmelserna om ordningsbot arbetas in i 48 kap. RB. Då försöksverksamheten

nu är i slutskedet, får tiden anses mogen att pröva denna fråga.

Jag föreslår alltså att den systematiska frågan löses på det sätt jag nu har

angivit.

När bestämmelserna om de båda instituten nu arbetas samman, bör samtidigt

bestämmelserna om strafföreläggande utformas så, att de anpassas

för arbetsrutiner vid vilka ADB-teknik kan utnyttjas. Hur dessa rutiner

i stort kan tänkas gestaltade har jag redogjort för i det föregående. De

jämkningar i bestämmelserna som behövs behandlar jag i specialmotiveringen.

Även en mindre jämkning i parkeringsbotslagen behandlas där.

I specialmotiveringen tar jag också upp några lagändringar som inte har

omedelbart samband med de hittills behandlade frågorna. Jag hänvisar till

vad som anförs under 5 kap. 6 och 8 §§ RB, 36 kap. 12 § RB och 9 § bötesverkställighetslagen.

Departemensehefens specialmotivering

Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen följande

rörande de särskilda bestämmelserna.

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

5 KAP.

6 och 8 §§.

Med anledning av en skrivelse från Hörselfrämjandets riksförbund till

justitiedepartementet kommer att ske viss översyn av gällande administrativa

bestämmelser om anlitande av tolk för den som är döv eller stum. I

samband därmed bör tas upp fråga om en terminologisk jämkning i 5 kap.

RB.

Enligt 6 § tredje stycket får tolk anlitas att biträda rätten, när den som

skall höras är döv eller stum. Enligt femte stycket samma paragraf ankommer

det på Kungl. Maj :t att meddela bestämmelser om anlitande av tolk i sådant

fall. I 8 § sägs att ersättning till tolk för den som är döv eller stum

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968

utgår enligt särskilda bestämmelser. I kungörelsen den 10 juli 1947 (nr 645)

om tolk för döva och stumma har meddelats bestämmelser om anlitande av

och ersättning till sådan tolk.

De regler som jag nu har nämnt bör kunna tillämpas, förutom när den

som skall höras helt saknar hörsel eller talförmåga, även när denne har ett

mindre svårt lyte men ändå på grund av hörsel- eller talrubbning inte kan

höras utan tolk. Reglerna torde i praxis tolkas på detta sätt. Orden »döv

eller stum» leder emellertid tanken närmast till den som helt saknar hörsel

eller talförmåga. Uttrycket »allvarligt hörsel- eller talskadad» torde

bättre täcka de åsyftade kategorierna. 6 och 8 §§ i förslaget har avfattats i

enlighet härmed.

7 KAP.

9 §•

I detta kapitels 6 § föreskrivs f. n. följande.

Föreligger för allmän åklagare beträffande visst brott omständighet, som

skulle utgöra jäv mot domare, må han ej taga befattning med förundersökning

eller åtal för brottet. Jäv må ej grundas å åtgärd, som åklagaren vidtagit

å tjänstens vägnar, eller gärning, som förövats mot honom i eller för

hans tjänst.

Ehuru åklagare är jävig, äge han vidtaga åtgärd, som ej utan fara kan

uppskjutas.

Fråga om jäv mot åklagare prövas av hans närmaste förman; jäv mot

riksåklagaren prövas av honom.

Enligt 9 § andra stycket skall vad som i 6 § är föreskrivet om åklagare

äga motsvarande tillämpning beträffande polismyndighet. I lagen den 29 maj

1964 (nr 317) om vad som avses med polismyndighet och därtill anslutande

bestämmelser regleras vem som fullgör på polismyndighet ankommande

uppgifter. Huvudregeln är att med polismyndighet avses polischefen

i orten. Enligt 7 kap. 9 § RB avses i balken med polismyndighet också länspolischefen.

I lagstiftningen finns inte några allmänna jävsbestämmelser för polisman

som inte är polismyndighet. Frågan härom torde få övervägas vid framtida

lagstiftning om förvaltningsförfarandet. Frågan om jäv beträffande polisman

som ombesörjer handläggning enligt RB torde emellertid böra lösas

genom bestämmelse i RB. Sådan bestämmelse har därför tagits in i förevarande

paragraf. Bestämmelsen innebär, att vad som gäller beträffande polismyndighet

skall gälla också beträffande polisman som har att vidta åtgärd

eller meddela beslut enligt RB. Beträffande denne skall dock fråga om jäv

alltid prövas av polismyndighet, oavsett om denna är polismannens »närmaste

förman» (jfr 6 § tredje stycket).

3 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 1 avd. Nr 37

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968

36 KAP.

12 §.

Innan vittne avger sin berättelse skall han enligt 36 kap. 11 § med handen

på bibeln avlägga ed av den lydelse som anges i paragrafen. Om vittnet säger

s*g På grund av sin åskådning i religiöst hänseende hysa betänklighet mot

att avlägga vittnesed, kan rätten enligt 12 § första stycket, om betänkligheten

kan antagas vara allvarligt grundad, medge vittnet att i stället avge vittnesförsäkran,

vars lydelse återfinns i paragrafen. Vidare kan vittne enligt

12 § tredje stycket få avlägga vittnesförsäkran, om båda parterna samtycker

och rätten finner det kunna tillåtas. Den som lämnar osann uppgift

eller förtiger sanningen döms för mened, oavsett om vittnesmålet har lämnats

under ed eller försäkran.

Genom riksdagens skrivelse 1966:130 har väckts fråga om ändring av 12 §.

Riksdagsärendet föranleddes av motionerna 1966: I: 562 och 1966: II: 695. I

dessa hemställdes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla

om förslag till lagändring, varigenom edgång ersätts med försäkran.

I 1LU 1966: 20, som bifölls av riksdagen, fann sig utskottet inte kunna tillstyrka

så långt gående ändring. Som nu gäller måste dock enligt utskottet

finnas möjlighet att byta ut ed mot försäkran, om vittnet på grund av sin

övertygelse hyser betänklighet mot att avlägga ed. Utskottet framhöll, att

gällande bestämmelse härom synes kunna medföra onödigt meningsutbyte

mellan rätten och vittnet samt anförde vidare bl. a. följande.

Skyldigheten för vittnet att närmare motivera sin önskan kan leda till att

vittnet underlåter att utnyttja möjligheten att få avlägga försäkran. Det kan

ej bortses från att ett vittne kan finna det obehagligt eller svårt att klargöra

anledningen till sina betänkligheter. Enligt utskottets mening bör därför

ändring ske beträffande villkoren för utbyte av ed. Stadgandet i 36 kap.

12 § rättegångsbalken torde böra utformas så att vittne som på grund av sin

övertygelse säger sig hysa betänklighet mot att avlägga vittnesed skall utan

annan motivering få utbyta eden mot försäkran på heder och samvete. I

samband med en sådan lagändring lär möjligheten att med parternas och

rättens samtycke få avlägga försäkran i stället för ed kunna utgå.

Enligt min mening bör den av riksdagen väckta frågan nu prövas.

Som riksdagen har anfört ger gällande bestämmelser om eds utbytande

mot försäkran ett visst utrymme för onödigt meningsutbyte mellan rätten

och vittnet. Eftersom en ändring i detta hänseende är önskvärd, har paragrafen

i förslaget avfattats så att det klart framgår att rätten utan vidare

undersökning skall godta vittnets ståndpunkt, att han på grund av sin åskådning

i religiöst hänseende inte vill avlägga ed. Det använda uttryckssättet

bör anses omfatta även den situationen att vittnet på grund av negativ inställning

till religionen inte vill avlägga ed (jfr Gärde m. fl. Nya RB s. 504—

505).

Med anledning av denna ändring bör paragrafens tredje stycke utgå.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968

35

48 KAP.

Rubriken

Som jag redan har sagt i den allmänna motiveringen är det lämpligt att

i 48 kap. föra samman bestämmelserna om strafföreläggande och om föreläggande

av ordningsbot. Kapitlet har omarbetats i enlighet härmed. Bestämmelserna

har därvid disponerats i tre huvudavdelningar. Den första,

som har fått rubriken Allmänna bestämmelser, innehåller en bestämmelse

om att fråga om ansvar för brott får tas upp genom de institut som här

är i fråga (1 §) och vidare bestämmelser om institutens närmare innebörd

(2 §) samt slutligen en allmän processuell bestämmelse om s. k. lis pendens

och rättskraft (3 §). I nästa avdelning av kapitlet (4—12 §§) har sammanförts

de närmare bestämmelserna om strafföreläggande. I den tredje huvudavdelningen

finns motsvarande bestämmelser beträffande föreläggande av

ordningsbot (13—20 §§).

Allmänna bestämmelser

1 §•

Det har ansetts lämpligt att inleda kapitlet med en bestämmelse som anger

att fråga om ansvar för brott, som hör under allmänt åtal, under de villkor

som föreskrivs i kapitlet får upptagas av åklagare genom strafföreläggande

och av polisman genom föreläggande av ordningsbot (jfr 2 § första

stycket ÖL). För att klargöra hur de berörda instituten förhåller sig till åtal

har vidare angivits, att förelägganden av nämnd art träder i stället för åtal.

Därvid gäller dock den begränsningen att instituten ersätter åtal endast

i de fall då lis pendens föreligger och sedan föreläggandet har godkänts och

därmed fått verkan av lagakraftvunnen dom.

I paragrafens andra stycke har tagits in en bestämmelse om att närmare

föreskrifter för tillämpningen av kapitlet meddelas av Kungl. Maj :t eller

myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer. Denna bestämmelse motsvarar

den som nu finns i 11 § ÖL.

2 §•

I paragrafens första stycke beskrivs innebörden av de institut som här

är i fråga. I nära anslutning till vad som nu gäller enligt 2 § första stycket

andra punkten ÖL anges sålunda, att föreläggande enligt kapitlet innebär

att den misstänkte till godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs

ett bötesstraff. Det anges vidare att detta vid strafföreläggande fastställs

efter vad åklagaren anser brottet förskylla (jfr 48 kap. 1 § RB) och att

det vid föreläggande av ordningsbot fastställs efter vad som har bestämts

enligt 14 §.

I paragrafens andra stycke föreskrivs att om brott är förenat med egen3f

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 1 avd. Nr 37

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968

doms förverkande eller annan sådan särskild rättsverkan, denna också

skall föreläggas den misstänkte till godkännande. Föreskriften överensstämmer

med vad som nu gäller enligt 48 kap. 1 § första stycket tredje punkten

RB. För ordningsföreläggandeinstitutet är däremot denna föreskrift en nyhet.

Som jag redan har framhållit i det föregående är avsikten att förverkande

skall komma i fråga endast i mycket begränsad omfattning inom ramen

för ordningsbotssystemet. Föreskrifter härom torde böra meddelas av

Kungl. Maj :t.

3 §•

I paragrafens första stycke anges att när föreläggande enligt kapitlet har

utfärdats till godkännande inom viss tid, fråga om ansvar för brottet ej

får tas upp på nytt förrän denna tid utgått. Bestämmelsen ansluter till vad

som nu gäller enligt 8 § första stycket ÖL (jfr även 45 kap. 1 § tredje stycket

RB). För strafföreläggande finns f. n. inte någon uttrycklig lispendensregel

av nu angiven art. Att denna grundsats dock gäller även vid strafföreläggande

framgår indirekt av 48 kap. 3 § andra stycket RB. Av denna bestämmelse

följer att åtal kommer i fråga först sedan fristen för godkännande har

gått ut utan att föreläggandet har återställts, försett med godkännande.

Grundsatsen kan sägas komma till synes också i 1 § i samma kapitel i och

med att där anges att när strafföreläggande utfärdas detta sker i stället för

att åtal väcks.

I paragrafens andra stycke anges att om föreläggande har godkänts det

gäller som dom vilken har vunnit laga kraft. Bestämmelsen överensstämmer

med 9 § ÖL och i sak också med 48 kap. 4 § RB.

Om strafföreläggande

4 §.

I paragrafen regleras strafföreläggandets tillämpningsområde. Detta omfattar

brott, för vilket ej stadgas svårare straff än böter och ej heller normerade

böter och vilket, om dagsböter stadgas, befinnes förskylla högst

50 dagsböter eller, jämte annat brott, högst 60 dagsböter som gemensamt

straff. I sak innebär det ingen skillnad jämfört med vad som nu gäller enligt

48 kap. 1 § RB, frånsett den förut berörda höjningen av gränsen för

högsta dagsbotsstraff.

I paragrafens andra stycke har tagits in den förut behandlade bestämmelsen

om att Kungl. Maj :t kan förordna att bestämmelserna om strafföreläggande

får tillämpas även beträffande brott, för vilket stadgas böter eller

fängelse i högst sex månader men vilket i övrigt är sådant som anges i första

stycket. Som har nämnts i den allmänna motiveringen är avsikten att Kungl.

Maj :t skall meddela förordnande beträffande vissa angivna brott.

Jag vill erinra om att, när dagsbotsbelagt brott och penningbotsbelagt

s. 37 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968

37

brott föreligger till bedömning samtidigt, det gemensamma straffet skall

vara dagsböter (25 kap. 5 § BrB).

Avsikten är, som jag redan har framhållit, att det i samband med förordnande

enligt andra stycket skall meddelas föreskrifter om vilka åklagare

som skall ha behörighet att utfärda strafföreläggande för brott som avses i

paragrafens andra stycke.

5 §•

I paragrafen har tagits upp vissa förhållanden, som medför att strafföreläggande

inte får utfärdas.

Sålunda anges till en början att strafföreläggande inte får utfärdas, om

förutsättningar för allmänt åtal inte föreligger. F. n. anges inledningsvis i

48 kap. 1 § RB, nämligen att åklagare får utfärda strafföreläggande under

förutsättning att allmänt åtal skall äga rum för brottet. Strafföreläggandet

får alltså enligt gällande rätt användas endast när åklagaren annars haft att

väcka åtal för brottet enligt de regler som gäller för åtalsplikten, dvs. när

åklagaren finner sig ha tillräckliga skäl för åtal. Med den formulering som

har valts i den föreslagna lagtexten åsyftas inte någon skillnad i förhållande

till gällande rätt. Däri ligger vidare att om särskilt villkor är föreskrivet för

åtal detta måste vara uppfyllt innan strafföreläggande får utfärdas. Om

särskild åtalsprövning är föreskriven, skall sådan föregå utfärdandet av

strafföreläggandet.

I paragrafen har vidare reglerats förfarandet vid sammanträffande av

brott. Enligt nuvarande 48 kap. 1 § första stycket sista punkten RB gäller,

att när fråga är om flera brott strafföreläggande ej får utfärdas, om det inte

sker gemensamt för alla brotten. Att gemensamt straff skall åläggas följer av

1 kap. 6 § BrB.

För att den nämnda bestämmelsen i RB skall kunna tillämpas i praktiken,

anser sig åklagarna skyldiga att före utfärdande av strafföreläggande undersöka

i åklagarmyndighetens register om den misstänkte också är misstänkt

för annat brott. På en del håll begränsas undersökningarna till register över

bötesmål, medan på andra håll även register över svårare brott undersöks.

Enligt ett uttalande av JO skall vid prövning om gemensamt strafföreläggande

får och skall utfärdas, hänsyn tas till brott som är kända för

åklagarmyndigheten, när det är aktuellt att utfärda föreläggande (JO:s

ämbetsberättelse 1967 s. 152). Enligt ett rättsfall (SvJT 1960 rf. s. 49) behöver

hänsyn inte tas till andra brott än dem som åklagaren har till prövning,

när strafföreläggande skall utfärdas.

Den föreslagna bestämmelsen i detta ämne har givits den innebörden

att strafföreläggande inte får utfärdas, om däri ej tas upp alla brott av den

misstänkte, vilka enligt åklagarens vetskap föreligger till bedömning. Förslaget

skiljer sig alltså från vad som nu anses gälla genom att av lagregeln

framgår, att hänsyn behöver tas bara till de brott som är kända för den

handläggande åklagaren själv. Anledningen härtill är att det är ett intres
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968

se att de handläggande inte skall belastas med alltför mycket arbete med

undersökningar i register av olika slag för att få klarhet i om samma person

är misstänkt också för andra brott. Sådana undersökningar torde böra begränsas

till fall där mera kännbar påföljd är i fråga. I vad mån undersökning

skall göras för att utröna förekomsten av ytterligare brott är ett

ämne som kan regleras genom bestämmelser av Kungl. Maj :t.

Jag vill i detta sammanhang understryka att de summariska handläggningsformer

som här är i fråga inte bör belastas med sådana handläggningsmoment

som gör dem tungarbetade. Man torde utan större betänkligheter

kunna acceptera att det någon gång kan hända att en person kan komma

att åläggas straff vid skilda tillfällen och genom skilda förfaranden,

trots att det i och för sig varit teoretiskt tänkbart att en gemensam prövning

av brottsligheten skulle ha kunnat komma till stånd. Det kan nämnas,

att ett framtida ADB-system i och för sig erbjuder möjligheter att praktiskt

taget fullkomligt gardera sig mot sådana enstaka fall. Från dataregistret

skulle kunna lämnas upplysning till åklagaren huruvida den misstänkte är

utsatt för misstanke om brott t. o. m. såvitt gäller alla åklagardistrikt i

landet. Men priset härför blir att det i strafföreläggandeärendena årligen

skulle lämnas kanske en kvarts miljon frågor till och lika många svar från

den centrala dataanläggningen. Detta skulle göra förfarandet alltför omständligt

och bör därför enligt min mening inte övervägas.

I bestämmelsen anges vidare, att strafföreläggande inte får utfärdas om

målsägande förklarat, att han ämnar föra talan om enskilt anspråk i anledning

av brottet, eller om målsägande begärt, att åtal skall väckas. Föreskriften

överensstämmer med vad som nu gäller enligt 48 kap. 1 § andra

stycket RB.

Ytterligare föreskrivs att strafföreläggande inte får utfärdas om brottet

bör föranleda ämbetsstraff. Detta gäller redan f. n., fastän särskild föreskrift

därom inte har meddelats i RB (jfr RÅ:s cirkulär nr 59). Eftersom en liknande

föreskrift f. n. gäller beträffande ordningsföreläggande (3 § första

stycket andra punkten ÖL) och sistnämnda föreskrift bör gälla även enligt

den nya lagstiftningen, har det ansetts lämpligt att även beträffande straffföreläggande

ha en uttrycklig regel i ämnet. Om överensstämmelse mellan

reglerna för de båda instituten inte gällde i detta avseende, skulle det möjligen

kunna ge anledning till missförstånd. Slutligen har i paragrafen tagits

in en erinran om att särskilda bestämmelser gäller i fråga om villkor för

användning av strafföreläggande i militärt brottmål (se 84 § andra stycket

militära rättegångslagen).

6 §.

I bestämmelsen anges att strafföreläggande skall avfattas skriftligen

och undertecknas av åklagaren. Vidare anges vilka uppgifter föreläggandet

skall innehålla. Bestämmelsen överensstämmer i sak med vad som nu gäller

enligt 48 kap. 2 § RB. Ordalagen har jämkats något för att uppnå överens
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968

stämmelse med vad som gäller beträffande ordningsföreläggande. Föreskriften

att det eller de lagrum som är tillämpliga skall anges i föreläggandet

har tagits upp under en särskild punkt i paragrafen för att underlätta den

hänvisning till bestämmelsen som görs i 17 § i förslaget.

7 §■

F. n. gäller enligt 48 kap. 3 § andra stycket RB att, om föreläggande ej

godkänns omedelbart, det för den misstänkte skall tillkännages att han inom

viss av åklagaren utsatt tid, högst två veckor från delgivningsdagen, har att

till åklagaren återställa föreläggandet, försett med godkännande vid påföljd

att åtal eljest kan äga rum. Den här föreslagna bestämmelsen innehåller

i stort sett samma reglering i sak. Avfattningen har dock gjorts något

annorlunda, delvis med beaktande av vad som gäller också för ordningsföreläggande.

De uppgifter som, utöver vad som följer av 6 § i förslaget, bör bringas

till den misstänktes kännedom får aktualitet endast i det fallet att den misstänkte

i senare sammanhang än vid utfärdandet av föreläggandet skall ta

ställning till frågan om godkännande av föreläggandet. Detta är vid straffföreläggande

det ojämförligt vanligaste fallet.

De uppgifter som den misstänkte i sådant fall skall ha del av är till att

börja med uppgift om den myndighet till vilken skriftligt godkännande av

föreläggande skall sändas. F. n. anges i lagtexterna beträffande både straffföreläggande

och ordningsföreläggande att det godkända föreläggandet

skall »återställas» försett med godkännande. Redan nu är detta uttryck

oegentligt beträffande ordningsföreläggande, eftersom detta när det har

godkänts senare än vid utfärdandet inte återställs till polismannen eller

polismyndigheten utan sänds till rikspolisstyrelsen. Även beträffande straffföreläggande

har man att i framtiden räkna med att detta inte skall återställas

till den som har utfärdat det, dvs. åklagaren, utan sändas till ett

centralt organ. Vem som skall mottaga godkännande regleras med stöd av

9 och 11 §§ i förslaget. I den föreslagna 7 § har föreskrivits, att den misstänkte

skall få upplysning om sättet för godkännande. Däri ligger att upplysningen

skall avse både den myndighet som mottar godkännande och de åtgärder

som ankommer på den misstänkte.

Ytterligare skall den misstänkte få upplysning om den tid inom vilken godkännande

skall ske. Det föreligger inte något behov av att i lagtexten ange

längden av denna tid. Det gäller här en handläggningsfråga som kan överlämnas

till de tillämpande att bedöma.

Den misstänkte skall slutligen ha upplysning om att åtal kan äga rum,

om godkännande inte sker inom förelagd tid. Detta gäller även f. n. Jag vill i

detta sammanhang fästa uppmärksamheten vid att, som jag kommer att

beröra närmare under 9 §, reglerna om skriftligt godkännande förändras

något enligt förslaget. Medan f. n. godkännandet anses ske den dag den miss
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968

tänkte skriver under och daterar det, innebär förslaget att godkännande skall

anses föreligga först den dag då föreläggandet i godkänt skick kommer vederbörande

myndighet till handa. Jag vill i detta sammanhang erinra om

att detta spörsmål var föremål för lagrådets uppmärksamhet vid 1966 års

reformer (prop. 1966: 100 s. 156). Även med den nya utformning av godkännandebestämmelserna

som här har valts synes lagrådets synpunkter

bli tillgodosedda.

För strafföreläggandets del gäller f. n. att tillkännagivandet av sådana

uppgifter som nu har berörts i och för sig inte behöver ske på visst sätt.

Formellt är det ingenting som hindrar, att tillkännagivandet sker muntligen

i samband med delgivning. I praktiken har tillkännagivandet dock skett

genom tryck på den blankett som används för strafföreläggande. Beträffande

ordningsföreläggande gäller däremot enligt 6 § andra stycket andra punkten

ÖL att anteckning om de nu berörda uppgifterna ovillkorligen skall finnas

på själva föreläggandet.

Enligt den föreslagna bestämmelsen skall de berörda upplysningarna

finnas i själva föreläggandet eller ges den misstänkte på annat sätt. Med

nuvarande handläggningsrutiner torde anledning saknas att lämna berörda

uppgifter på annat sätt än genom anteckning på själva föreläggandet.

Att ändringen dock bör vidtas sammanhänger med pågående förberedelser

för att använda ADB-teknik vid arbetsrutinerna även inom strafföreläggandets

ram. Med tanke på hur dessa rutiner kommer att utformas (jfr under

avsnitt 7) bör lagstiftningen anpassas så, att det blir möjligt att låta det av

åklagaren utformade och undertecknade originalföreläggandet utgöra underlag

för ett på mekanisk väg framställt expeditionsexemplar av föreläggandet

(det skriftliga besked som berörs i 8 § andra stycket). Med en sådan rutin

blir det onödigt att belasta den handling, som åklagaren utfärdar, med

närmare uppgifter i de hänseenden som anges i 7 § i förslaget. Det är tillräckligt

om dessa uppgifter kommer till i det exemplar som expedieras till

den misstänkte. Tiden för godkännande torde komma att fastställas schablonmässigt

i en sådan rutin.

Att ett sådant besked som är avsett att tillställas den misstänkte är en

maskinell produkt utan underskrift av åklagaren synes inte behöva väcka

betänkligheter. Självfallet måste databehandlingen tekniskt ordnas så, att

betryggande garantier finns för korrektheten i sådant besked.

8 §•

Enligt paragrafens första stycke skall strafföreläggande lämnas eller

sändas till den misstänkte. Detta överensstämmer med gällande ordning.

Enligt 48 kap. 3 § RB gäller nu dessutom att strafföreläggande, som ej godkänns

omedelbart, skall delges den misstänkte på det sätt som föreskrivs

om stämning i brottmål. Något behov av att i lag ha en sådan regel föreligger

emellertid inte. Om formlig delgivning av ett föreläggande bör ske

s. 41 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968

41

eller inte, är en praktisk fråga som kan bedömas av de tillämpande myndigheterna.

Att delgivning bör ske när praktiska skäl talar härför kan närmare

regleras i bestämmelser som utfärdas av Kungl. Maj :t.

Enligt den föreslagna paragrafens andra stycke skall i stället för föreläggandet

ett skriftligt besked, som återger föreläggandets innehåll och

innehåller erforderliga upplysningar i övrigt, kunna lämnas eller sändas till

den misstänkte. Förutsättningen härför är att Kungl. Maj :t meddelar särskilt

förordnande därom. Bakgrunden till denna bestämmelse är de nya

arbetsrutiner som är under utarbetande och som har berörts under 7 §.

9 §•

F. n. gäller beträffande strafföreläggande att skriftligt godkännande sker

genom att den misstänkte på föreläggandet undertecknar förklaring, att han

erkänner gärningen och underkastar sig det förelagda bötesstraffet. Det

finns inte någon uttrycklig föreskrift om att det skriftliga godkännandet är

utan verkan, om det inte återställs till vederbörande myndighet, men det anses

ligga i sakens natur att krav på återställande ändå gäller (jfr prop.

1966: 100 s. 135). Enligt praxis anses likväl, när godkänt föreläggande har

återställts, att verkan av godkännandet har inträtt redan den dag då den

misstänkte undertecknade godkännandet (jfr nämnda prop. s. 156 under

5 § och RÅ:s cirkulär C 24 s. 3—4).

Jag anser det otillfredsställande att enligt gällande rätt den situationen

föreligger att, när ett godkänt föreläggande kommer in viss dag, man med

ledning av datum för godkännandet konstaterar att en lagakraftvunnen

dom i själva verket har förelegat sedan några dagar tillbaka, kanske t. o. m.

sedan några veckor tillbaka. Har den misstänkte glömt att datera godkännandet,

är det oklart när lagakraftvunnet avgörande skall anses föreligga.

I klarhetens intresse bör emellertid hos myndigheten stå klart vilken

dag sådant avgörande skall anses föreligga, och det bör inte komma i fråga

att ett sådant konstaterande görs retroaktivt. När förslaget till ÖL lades

fram, ansåg jag att, eftersom detta system skulle prövas endast på försök,

man i det avseende som nu är i fråga tills vidare borde anknyta till gällande

ordning för strafföreläggandeinstitutet. När nu båda instituten ses över, bör

saken emellertid läggas till rätta.

På grund av det anförda har i den föreslagna bestämmelsen i 9 § första

stycket tagits in — förutom vad som nu gäller i fråga om formen för skriftligt

godkännande — ett uttryckligt krav att vederbörlig mottagare också

skall tillställas den ifrågavarande förklaringen.

Med den föreslagna ordningen kan det bli en viss risk att preskription

föreligger i några fall då enligt gällande ordning preskription inte anses

ha inträtt. Enligt gällande rätt anses ansvarsfrågan vara avgjord i rätt tid,

om godkännandet är dagtecknat före preskriptionstidens utgång, även om

det är inkommet först därefter. Med den föreslagna ordningen blir däremot

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968

resultatet i ett sådant fält att preskription skall anses ha inträtt. Den praktiska

betydelsen av denna ändring torde dock vara obetydlig.

I paragrafens första stycke anges vidare, att närmare bestämmelser om

vem som skall mottaga förklaring om godkännande meddelas av Kungl.

Maj :t. När godkännande sker i direkt anslutning till utfärdandet, blir det

självfallet till utfärdaren som det godkända föreläggandet skall lämnas. Beträffande

övriga fall bör det med nuvarande ordning bli åklagarmyndigheten

när det gäller strafföreläggande och rikspolisstyrelsen när det gäller ordningsföreläggande.

På längre sikt har man att även beträffande strafföreläggande

räkna med att godkännandet skall sändas till ett centralt organ,

där dataanläggning finns.

Första stycket skiljer sig från nuvarande bestämmelser i samma ämne

genom att det inte anges att godkännandet skall tecknas på själva föreläggandet.

I den mån nuvarande rutiner för strafföreläggande tillämpas är det

dock avsett, att godkännandet liksom nu skall skrivas på själva föreläggandet.

Man bör dock räkna med att andra möjligheter behöver stå till buds

längre fram. Salunda vill jag erinra om vad jag har sagt om att man i framtida

rutiner för strafföreläggande bör ha möjlighet att tillställa den misstänkte

ett besked som är framställt med datamaskin i stället för originalföreläggandet.

Godkännandet bör då kunna tecknas på detta besked.

Emellertid föreligger redan med gällande ordning ett visst behov att

kunna godta ett godkännande som har tecknats på annan handling än själva

föreläggandet. Sålunda har det visat sig att i ordningsbotssystemet det är

ett inte ovanligt fall att en misstänkt har slarvat bort föreläggandet men

ändå vill erkänna gärningen. Han får, när erkännandet uteblir, från rikspolisstyrelsen

en påminnelse om föreläggandet och det uteblivna godkännandet.

I och för sig kan han då, om han har pengar tillgängliga, ordna godkännandet

genom att betala ordningsboten, men det förekommer att den

misstänkte inte har pengar för tillfället. I sådana fall har det åtskilliga gånger

förekommit, att han har meddelat detta på den påminnelseblankett som

han har erhållit från rikspolisstyrelsen och att han därvid har förklarat

att han godkänner föreläggandet. Det nuvarande kravet på att godkännande

skall tecknas på föreläggandet gör det emellertid omöjligt att godta ett

sådant godkännande. Eftersom också betalning har uteblivit, har man varit

nödsakad att då väcka åtal vid domstol eller att — med viss upprepning av

den förekomna handläggningen — utfärda strafföreläggande. Det är önskvärt,

att sådan opraktisk omgång inte skall behöva förekomma.

Med hänsyn till det anförda har som ett andra stycke i den föreslagna

9 § tagits in föreskrift att, när godkännande tecknas på annan handling

än föreläggandet, godkännandet är gällande, om det klart framgår vilket

föreläggande som avses med godkännandet. I det krav på klarhet som uppställs

ligger att det skall framgå för den handläggande att även den misstänkte

måste ha haft fullt klart för sig vilken gärning som är i fråga.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968

10 §.

I paragrafen har tagits in föreskrifter om möjlighet att låta ombud för den

misstänkte godkänna strafföreläggande skriftligen. Föreskriften har det

innehåll som redan har angivits i den allmänna motiveringen. En särskild

detaljfråga bör dock beröras något. I bestämmelsen anges att fullmakten

skall innehålla bl. a. uppgift om den högsta bötespåföljd som den misstänkte

är villig att underkasta sig. När straffet är böter omedelbart i penningar,

erbjuder denna föreskrift inga problem. I det fall då straffet är dagsböter

innebär bestämmelsen att i fullmakten skall anges både dagsbotsantal och

dagsbotsbelopp. I praktiken torde det inte bli några svårigheter att åstadkomma

att anteckningarna i detta avseende får tillräcklig tydlighet. Dels

torde detta kunna ordnas genom att fullmaktsblanketter utformas och får

sådant innehåll att det klart framgår att i dagsbotsfallen båda de nämnda

uppgifterna skall anges. Vidare är att märka att — i likhet med de fullmakter

som nu förekommer -— nya fullmakter får påräknas komma till under medverkan

av vederbörande förhörsledare. Denne kommer alltså att kunna stå

till tjänst med sådana upplysningar att anteckningarna i nu berört hänseende

kan bli fullständiga.

Om ADB-rutiner kommer till användning vid utfärdande av strafföreläggande,

måste tillses att föreläggandet kommer att sändas till ombudet i

de fall då ombud har ställts. För att detta skall bli möjligt fordras, att det

föreläggande som utskrivs av åklagaren innehåller uppgift om ombudets

namn och adress. Erforderliga föreskrifter härom kan meddelas av Kungl.

Maj :t.

RB:s bestämmelser om rättegångsombud och försvarare bör anses gälla

även nu ifrågavarande ombud. Det är dock endast vissa av dem som torde

kunna få praktisk betydelse.

11 §•

Paragrafen innehåller bestämmelser om att betalning av böter som har

tagits upp i strafföreläggande anses som godkännande. Frågan har behandlats

i den allmänna motiveringen, till vilken jag vill hänvisa.

12 §.

Vid strafföreläggande förekommer inte så sällan att föreläggandet godkänns

och återkommer först efter den tid som har utsatts av åklagaren för

godkännande. Åklagaren anses då inte skyldig att godta det för sent inkomna

godkännandet utan kan pröva om han skall väcka åtal eller inte (jfr prop.

1966: 100 s. 156 nederst). Sker godkännandet först efter det att stämning

har delgivits, torde i praxis godkännandet i regel inte godtas, utan brottmålet

vid domstolen får fortsätta.

För ordningsbotssystemets del har i 8 § andra stycket ÖL tagits in en

uttrycklig bestämmelse om att godkännande som sker efter delgivning av

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968

stämning är utan verkan. Motsvarande bör gälla i fråga om strafföreläggande.

En bestämmelse av sådan innebörd har därför tagits in i 12 §.

Om föreläggande av ordningsbot

13 §.

Paragrafens första stycke anger ordningsföreläggandets tillämpningsområde.

Liksom nu omfattas brott, för vilket ej stadgas annat straff än böter

omedelbart i penningar och ej heller normerade böter. Avfattningen i den

delen skiljer sig något från 1 § ÖL. I denna föreskrivs, att lagen kan göras

tillämplig beträffande brott, för vilket ej stadgas svårare straff än böter

omedelbart i penningar. Mot denna formulering kan invändas att det inte

är givet att dagsbotsstraff alltid är svårare än böter omedelbart i penningar.

Sålunda kan erinras om att enligt 15 § bötesverkställighetslagen ett ringa

dagsbotsstraff kan föranleda ett kortvarigt förvandlingsstraff (t. ex. motsvaras

5 dagsböter av fängelse 10 dagar), medan ett straff på böter omedelbart

i penningar kan medföra långvarigt förvandlingsstraff (t. ex. motsvaras ett

bötesstraff på 500 kronor av fängelse 40 dagar). Med hänsyn till det anförda

har i den föreslagna paragrafen valts formuleringen att för brottet ej stadgas

annat straff än böter omedelbart i penningar.

I den nya paragrafen anges vidare, att bestämmelserna om föreläggande av

ordningsbot är tillämpliga under förutsättning att för brottet har bestämts

ordningsbot. Som har berörts i den allmänna motiveringen bör tillämpningsområdet

beslutas genom att det bestäms ordningsbotsbelopp för brott, varå

systemet avses bli tillämpligt. Något förordnande av Kungl. Maj :t kommer

inte vidare i fråga på det sätt som nu gäller.

Enligt paragrafens andra stycke gäller att bestämmelserna om ordningsföreläggande

inte är tillämpliga, om särskilt villkor är stadgat för allmänt

åtal. Denna bestämmelse överensstämmer med vad som nu föreskrivs i

1 § andra stycket ÖL. I den sistnämnda bestämmelsen anges också, att ordningsbotssystemet

inte får tillämpas, om brottet ej hör under allmänt åtal.

Denna begränsning av tillämpningsområdet framgår av 1 § i den föreslagna

lagtexten.

14 §.

Paragrafens första stycke innehåller bemyndigande för Kungl. Maj :t att

meddela föreskrifter om det högsta belopp, till vilket ordningsbot får bestämmas.

Motsvarande gäller redan f. n. (jfr prop. 1966: 100 s. 133 och 4 §

ordningsbotskungörelsen). Det har synts lämpligt att ha en uttrycklig bestämmelse

i detta ämne i den nya lagtexten. I samma stycke anges vidare, ätt

Kungl. Maj :t kan föreskriva andra begränsningar för användningen av föreläggande

av ordningsbot. Exempel på sådana har jag angivit i den allmänna

motiveringen.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968

45

Enligt paragrafens andra stycke skall RÅ för olika brott bestämma de belopp

som skall upptas såsom ordningsbot och bestämma grunder för beräkning

av gemensam ordningsbot för flera brott. Vidare kan RÅ, om särskilda

skäl föreligger, uppdraga åt statsåklagare att i fråga om vissa brott bestämma

beloppet för ordningsbot. Bestämmelserna i denna del överensstämmer

helt med vad som nu gäller enligt 4 § ÖL. Jag vill dock erinra om att bestämmandet

av ordningsbot enligt förslaget får en ny innebörd såtillvida att därmed

också fastställs tillämpningsområdet för ordningsbotssystemet.

I tredje stycket har angivits, att RÅ vid urvalet av de brott för vilka ordningsbot

skall bestämmas skall samråda med rikspolisstyrelsen.

Jag vill erinra om att jag i anslutning till prop. 1986: 100 (s. 132) uttalade,

att det torde kunna förutsättas att RÅ vid bestämmandet av ordningsbotsbeloppen

samråder med företrädare för polisen och även beaktar domstolarnas

straffmätningspraxis. Innan ordningsbotsbeloppen bestämdes år 1966

inhämtade RÅ domarföreningarnas synpunkter på ett då upprättat förslag

till ordningsbotstaxa. Det synes lämpligt att denna ordning tillämpas också

när det i framtiden blir aktuellt att bestämma ordningsbot för ytterligare

brott.

Jag vill vidare framhålla, att det är angeläget att det blir viss stabilitet

i tillämpningsområdet för förfarandet. Det synes lämpligt att frågor om

ändringar av tillämpningsområdet om möjligt inte tas upp till prövning

oftare än ungefär en gång årligen. Då det kan förutsättas att RÅ självmant

beaktar detta, behövs inga föreskrifter i det ämnet.

Vid bestämmande av ordningsbot har RÅ att ta sikte på vad som kan anses

vara normalfallet inom varje förseelsetyp. Anser polismannen att ett konkret

fall klart avviker från normalfallet, skall han inte utfärda ordningsföreläggande.

I prop. 1966: 100 anförde jag vissa synpunkter i detta ämne (s.

82, 86—87 och 130). Jag har velat erinra härom, eftersom jag i den allmänna

motiveringen har förutsatt, att ordningsbotssystemet skulle vidgas att avse

också förargelseväckande beteende enligt 16 kap. 16 § BrB. Men det är få

brott som kan variera så mycket som förargelseväckande beteende. Man

har svårt att ge några hållpunkter för bedömningen vad som utmärker normalfallet

vid detta brott. Det förefaller därför lämpligt att begränsa användningen

av ordningsföreläggande vid detta brott till de fall då det samtidigt är

fråga om fylleri. Detta tillgodoser det praktiska syftet att ordningsföreläggande

i så stor utsträckning som möjligt skall användas vid fylleri. Dessutom

torde det bli något naturligare att föreställa sig hur ett normalfall av

förargelseväckande beteende kan anses te sig om det förekommer i samband

med fylleri. Då det kan förutsättas att RÅ beaktar de nu anförda synpunkterna,

torde det inte vara behövligt att Kungl. Maj :t meddelar föreskrifter

därom med stöd av 14 § första stycket.

Jag vill i anslutning till det sagda framhålla, att den ganska generösa

praxis som har utvecklat sig beträffande bedömningen huruvida straffbart

4 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 1 avd. Nr 37

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968

förargelseväckande beteende föreligger inte bör ändras. Det bör åligga polisbefälet

att ha tillsyn över att detta inte blir fallet.

15 §.

I paragrafen anges dels vissa fall när föreläggande av ordningsbot inte får

utfärdas, dels vissa fall när sådant föreläggande ej bör utfärdas. Bestämmelsen

överensstämmer i allt väsentligt med vad som f. n. gäller enligt 2 §

andra stycket och 3 § ÖL. Beträffande sammanträffande av brott innebär

gällande ordning att, när vid ett och samma tillfälle är fråga om flera brott,

föreläggande får utfärdas endast om det omfattar alla brotten och upptar

gemensam ordningsbot för dem. I förslaget har den bestämmelse vilken

svarar häremot (andra om-satsen) formulerats på samma sätt som den

föreslagna bestämmelsen beträffande strafföreläggande i samma ämne.

Därigenom får man i detta avseende överensstämmelse mellan lagreglerna

för de båda instituten, vilket är önskvärt. Någon saklig förändring för ordningsföreläggandets

del blir det inte (jfr prop. 1966: 100 s. 127). Att gemensam

ordningsbot skall åläggas följer av 1 kap. 6 § BrB och behöver därför

inte anges i RB.

16 §.

Paragrafens första stycke, som anger att föreläggande av ordningsbot

skall avfattas skriftligen och undertecknas av polismannen, överensstämmer

med vad som nu gäller enligt 5 § första punkten ÖL.

I andra och tredje styckena föreskrivs att föreläggande av ordningsbot

bör utfärdas i den misstänktes närvaro, varvid den misstänkte skall erhålla

tillfälle att omedelbart godkänna föreläggandet. Vidare anges att föreläggandet

dock kan få tillställas den misstänkte under vissa förutsättningar

för att han senare skall få ta ställning till frågan om godkännande. Föreskrifterna

överensstämmer med vad som nu gäller enligt 6 § första stycket

och andra stycket första punkten ÖL.

17 §.

I bestämmelsen anges att 6 § andra stycket 1, 2 och 4 samt 7, 9 och 11 §§

äger motsvarande tillämpning i fråga om föreläggande av ordningsbot. Genom

hänvisningen kommer för ordningsföreläggandets del att gälla i stort

sett samma bestämmelser som nu (jfr 5 § andra punkten, 6 § andra stycket

andra punkten och 7 § ÖL). Att förslaget dock innebär vissa skillnader i

jämförelse med gällande rätt framgår av vad som har anförts under de paragrafer

som nämns i 17 §:s hänvisning och av bilaga 2.

18 §.

Enligt 3 § andra stycket i förslaget — som motsvarar nuvarande ordning

— gäller godkänt föreläggande som dom vilken har vunnit laga kraft.

I ett avseende kan dock vad som gäller om lagakraftvunnen brottsmålsdom

s. 47 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968

47

inte anses tillämpligt, inte ens analogiskt. Enligt 30 kap. 13 § RB kan brottmålsdom

under vissa förutsättningar rättas genom beslut av den domstol

som har meddelat domen. Före rättelse skall parterna få tillfälle att yttra

sig. Eftersom det förutsätts ett tvåpartsförfarande och dessutom beslut av

en från parterna fristående, handläggande myndighet, kan samma ordning

inte tänkas inom ordningsbotssystemets ram.

Emellertid har under försöksverksamheten med ordningsbotsförfarandet

visat sig föreligga behov av viss begränsad rättelsemöjlighet i fråga om godkända

förelägganden. Av rikspolisstyrelsens redogörelse (bilaga 3 under

punkterna II och IV) framgår, att det har förekommit att fel har gjorts

vid polismans utskrift av föreläggande och att detta, sedan föreläggandet

har hunnit godkännas, har upptäckts vid samma tillfälle. I viss utsträckning

har polismännen då inte beaktat, att det i och med godkännandet föreligger

en lagakraftvunnen dom som i princip inte kan rubbas. De har i

stället makulerat föreläggandet och utfärdat ett nytt och korrekt sådant,

vilket också har godkänts av den misstänkte. Självfallet har detta förfarande

varit felaktigt, eftersom redan det första föreläggandet har fått verkan av

lagakraftvunnen dom. Rikspolisstyrelsen har i redogörelsen framhållit, att

besvärsförfarande har måst förekomma i berörda fall men att sådant skulle

undvikas i betydande utsträckning, om en rättelsemöjlighet införs.

Enligt min mening måste man akta sig för att göra ordningsbotssystemets

rättsliga konturer diffusa. Det måste inpräntas hos varje handläggande polisman,

att det är en grundläggande princip för förfarandet att frågor om

straffansvar blir definitivt avgjorda, när förfarandet leder till godkännande.

Emellertid anser jag, att man utan egentliga betänkligheter kan införa en

strikt begränsad rättelsemöjlighet. En sådan förekommer ju för domstolarnas

del, och något liknande bör kunna accepteras inom ordningsbotssystemets

ram, även om utformningen inte kan följa domstolsmålens mönster.

Den situation som jag åsyftar är att ett fel upptäcks i omedelbart samband

med att föreläggandet har utfärdats och godkänts. Låt oss anta att polismannen

då i den misstänktes närvaro upptäcker ett uppenbart fel i föreläggandet,

t. ex. — för att ta ett fall som har förekommit i praktiken några gånger

— att han har räknat ut boten fel vid sammanträffande av flera brott. Det

är förståeligt om både polismannen och den misstänkte i ett sådant fall,

när felet genast upptäcks, anser det naturliga vara att utfärda resp. godkänna

ett nytt och riktigt föreläggande. Det kan dessutom framhållas, att

man här i praktiken rör sig med sekunder, varunder rättsläget — om man

vill vara strikt formell — hinner förändras på ett avgörande sätt. Å ena

sidan kan situationen vara den att vid fel av nyss nämnd art den misstänkte

har hunnit skriva under godkännandeförklaringen men själv upptäcker

felet i föreläggandet och därför stryker över sin namnteckning medan

han ännu har föreläggandet i sin hand. Man lär då få anse, att föreläggandet

inte har godkänts. Å andra sidan kan det inträffa att den miss
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968

tänkte hinner lämna tillbaka föreläggandet med påtecknat godkännande.

I sådant fall torde f. n. lagakraftvunnen dom få anses föreligga och alltså

besvärsprocess bli nödvändig, även om polismannen genast upptäcker felet.

Jag anser, att man bör betrakta den nu berörda frågan åtminstone delvis

från praktiska synpunkter. Ett omedelbart tillrättaläggande, varom både

polismannen och den misstänkte är ense, bör kunna godtas. Med hänsyn

härtill har i 18 § föreskrivits att, om polisman i omedelbart samband med

att ordningsföreläggande har utfärdats och godkänts, finner att föreläggandet

innehåller uppenbar oriktighet, polismannen får bereda den misstänkte

tillfälle att stryka över godkännandet. Nytt föreläggande kan därefter

utfärdas, om det felaktiga återkallas.

Emellertid kan man inte stanna vid detta. Ett rättelseinstitut av berörd

art bör inte ställa den misstänkte i sämre läge än han har, om föreläggandet

undanröjs besvär svägen. Och därvid gäller enligt 59 kap. 5 § andra stycket

RB att, om föreläggande undanröjs efter besvär, den misstänkte inte därefter

kan dömas till eller föreläggas svårare straff än det som har upptagits

i det ursprungliga föreläggandet. Denna bestämmelse innebär alltså den

förmånen för den tilltalade att, om han har ålagts ett för lågt bötesstraff,

detta blir gällande oavsett att fel är begånget av utfärdaren. Eftersom denna

grundsats gäller i besvärsprocessen, bör den gälla också för ett rättelseinstitut

av den innebörd som nyss har angivits. Den föreslagna bestämmelsen

bär utformats i enlighet härmed.

Endast oriktigheter av verklig betydelse bör föranleda rättelse i den form

som avses i paragrafen. Det skulle i och för sig kunna övervägas att i paragrafen

uppställa krav att oriktigheten skall vara av den beskaffenheten att

föreläggandet med stöd av 59 kap. 5 § RB kan undanröjas. Emellertid har

jag ansett att det inte kan komma i fråga att på polisman lägga en prövning

av den beskaffenheten. Bestämmelsen har därför inte tagit upp annat

krav än att föreläggandet skall innehålla uppenbar oriktighet. Självfallet

bör inte smärre felaktigheter utan saklig betydelse föranleda rättelse i den

ordning som avses i paragrafen. T. ex. bör felstavning av den misstänktes

namn eller oriktighet i fråga om hans adress kunna rättas till genom att

polismannen gör en kompletterande anmärkning därom på föreläggandet.

19 §•

I överensstämmelse med vad som nu gäller enligt 8 § andra stycket ÖL

föreskrivs i denna paragraf att, om föreläggande av ordningsbot godkänns

efter delgivning av stämning, godkännandet är utan verkan (jfr även 12 §

ovan).

F. n. gäller vidare enligt samma lagrum i ÖL att godkännande är utan

verkan också om det sker efter delgivning av strafföreläggande. Det synes

emellertid opraktiskt att ovillkorligt upprätthålla en så sträng regel. Det

kan förekomma att, sedan ordningsföreläggande har utfärdats men ej god
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968

känts, åklagare får hand om ärendet och anser sig böra försöka med strafföreläggande.

Om det sedan kommer in ett försenat godkännande av ordningsföreläggandet,

är det opraktiskt att strafföreläggandeförfarandet —

som kanske går ut på samma bötesbelopp — skall behöva fortsättas. Med

hänsyn härtill har paragrafen utformats så, att om godkännande av ordningsföreläggande

sker sedan strafföreläggande har lämnats eller sänts

till den misstänkte åklagaren får rätt att pröva om det gjorda godkännandet

av ordningsföreläggandet skall godtas eller inte.

20 §.

Bestämmelsen innehåller bemyndigande för Kungl. Maj :t att förordna

att föreläggande av ordningsbot får utfärdas även av åklagare och tulltjänsteman.

Bakgrunden härtill är att i de största städerna skall finnas böteskontor

för utredning och handläggning av smärre brottmål (prop. 1968: 1

bil. 4 s. 40). Dessa böteskontor skall utgöra delar av polisorganisationen,

men till kontoren skall dessutom knytas åklagare, vilka bl. a. skall utfärda

strafförelägganden. Det synes lämpligt att sådana åklagare skall kunna ges

behörighet att också utfärda ordningsföreläggande.

Förslaget att tulltjänsteman skall kunna ges behörighet att utfärda

ordningsföreläggande är att betrakta som en förberedelse för kommande

vidgning av ordningsbotssystemet. Det synes praktiskt att redan nu vidta

den lagändring som behövs för detta ändamål.

59 KAP.

9 §•

I denna nya paragraf har tagits in föreskrifter motsvarande dem som

nu gäller enligt 10 § ÖL.

Övergångsbestämmelser

De nya bestämmelserna i RB föreslås träda i kraft den 1 juli 1968. Undantag

görs dock beträffande godkännande av strafföreläggande genom betalning

enligt 48 kap. 11 § i förslaget. Organisatoriska förutsättningar för att

genomföra en sådan ordning föreligger inte förrän de nya arbetsrutinerna

med central uppföljning tas i bruk vilket beräknas ske under 1969. 48 kap.

11 §, såvitt den gäller strafföreläggande, bör därför träda i kraft föist den

dag Kungl. Maj :t förordnar. Det bör anmärkas att 48 kap. 11 § på grund

av hänvisningen i 17 § samma kapitel avser också ordningsföreläggande,

och för detta förfarandes del skall den bli tillämplig redan från och med

den 1 juli 1968.

Förordnande enligt 48 kap. 8 § andra stycket kommer i fråga först nar

de nya rutinerna skall börja användas. Det behövs inte någon särskild

ikraftträdandebestämmelse beträffande den paragrafen.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 57 § nykterhetsvårdslagen

Förslaget har behandlats i den allmänna motiveringen (8.4.), till vilken

jag får hänvisa.

börslaget till lag om ändrad lydelse av 4 och 9 §§

bötesverkställighetslagen

4 §•

Som ett andra stycke i paragrafen har tagits in en erinran om den befogenhet

som åklagare föreslås få enligt 57 § nykterhetsvårdslagen, nämligen

att förordna att böter inte skall tas ut.

9 §■

Denna paragrafs första stycke innehåller f. n. föreskrifter om att böter

under viss gräns inte får förvandlas (s. k. småböter). Förvandling får sålunda

inte ske, om böterna har bestämts till högst fem dagsböter eller 50

kronor omedelbart i penningar (första punkten). Böter som gemensamt

straff får inte förvandlas, om de ej överstiger tio dagsböter eller 100 kronor

omedelbait i penningar (andra punkten). När flera bötesstraff sammanträffar,

skall vad som sålunda har föreskrivits gälla de särskilda straffen

(tredje punkten).

Enligt paragrafens andra stycke skall emellertid även småböter förvandlas

i vissa fall, bl. a. om betalning har uteblivit på grund av den bötfälldes

tredska eller uppenbar vårdslöshet från hans sida.

Grunden för att man i princip har undantagit småböter från förvandling

är att man har ansett det som en misshushållning med statens maktmedel

och en alltför kraftig reaktion att förvandla dessa böter till frihetsstraff.

När gränsen ursprungligen drogs för böters förvandlingsbarhet — vilken

gräns då blev fem dagsböter resp. 25 kronor — utgick man från äldre konkurrensregler,

enligt vilka i allmänhet särskilt bötesstraff ålades för varje

förseelse, även när samtidig lagföring förekom. Någon motsvarighet till den

nuvarande andra punkten fanns inte från början. Den lades till vid 1938

års reform av reglerna om sammanträffande av brott och motiverades med

följande resonemang. Flera förseelser hade enligt den tidigare ordningen

föranlett flera bötesstraff som var för sig kunde ligga under gränsen för

förvandlingsbarhet. Med den nya ordningen skulle förseelserna emellertid

föranleda gemensamt straff, varvid böterna kunde nå över denna gräns.

För att undvika minskning av paragrafens räckvidd sattes gränsen för förvandlingsbarhet

vid gemensamt straff dubbelt så högt som gränsen för böter

vid enkelt brott.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968

Mot den nuvarande ordningen kan riktas den kritiken att det sakligt

sett är svårt att förstå varför den som samlar på sig ett flertal låga bötesstraff

skall — på grund av 9 § första stycket tredje punkten — privilegieras

i förvandlingshänseende. Saken kommer att få ökad betydelse när

ordningsbotssystemet blir tillämpligt i hela landet. Då detta system gör

det möjligt med beivran i omedelbar anslutning till förseelsen, kommer

t. ex. en person som upprepade gånger gör sig skyldig till trafikförseelse

i allmänhet att få ett ordningsbotsstraff vid varje tillfälle. För att förvandlingslagen

skall fylla sitt syfte — att skapa ett påtryckningsmedel för att

böter skall betalas — bör nuvarande reglering i 9 § första stycket tredje

punkten ändras så, att man vid bedömningen om flera sammanträffande

bötesstraff är förvandlingsbara tar hänsyn till storleken av de sammanlagda

straffen. Ingår bland dessa både dagsböter och penningböter behövs

del en särskild beräkningsgrund för att man skall kunna bedöma om böterna

sammanlagt överstiger gränsen för förvandlingsbarhet. En sådan beräkningsgrund

finns redan i 15 § tredje stycket enligt vilken varje påbörjat

tiotal kronor av penningbotsstraff anses lika med en dagsbot. Samma

beräkningsgrund bör användas, när det gäller att konstatera om sammanträffande

dagsbotsstraff och penningbotsstraff sammanlagt når sådan höjd

att straffen blir förvandlingsbara. De nu anförda synpunkterna har varit

vägledande vid utformningen av den föreslagna bestämmelsen.

Det har funnits anledning att i detta sammanhang se över också den reglering

som finns i de nuvarande första och andra punkterna av paragrafens

första stycke. Grunden för 193S års ändring av 9 § var, som har framgått,

att man ville undvika att förseelser, som enligt äldre rätt ledde till ej

förvandlingsbara bötesstraff, skulle dras in under det förvandlingsbara området

till följd av den nya lagstiftningen om gemensamt straff. Man måste

i dagens läge ställa sig tveksam till om detta motiv numera kan anses bärkraftigt.

Vad som bör anses avgörande för om förvandlingshotet bör inträda

som påtryckningsmedel synes vara storleken såsom sådan av de

straff som den bötfällde har ådragit sig och det förhållandet att han därefter

inte har fullgjort sin betalningsskyldighet. Förvandlingsreglernas ändamål

är att framtvinga betalning av i vederbörlig ordning fastställda bötesstraff.

Hur det gick till när bötesstraffet fastställdes är inte ett förhållande

som bör prägla dessa regler.

Med hänsyn till det anförda anser jag att samma gräns för förvandlingsbarheten

bör gälla, vare sig böterna har alagts för ett eller för flera brott.

Lämpligen kan gränsen sättas vid den nivå som nu gäller för gemensamt

bötesstraff. Man synes inte ha anledning till några farhågor att denna höjning

av gränsen för förvandlingsbarhet vid bötesstraff för enkelt brott skall

leda till minskad benägenhet till betalning. Jag vill därvid framhålla, att

9 § andra stycket erbjuder tillräckliga garantier för att förvandlingshotet

skall kunna användas som påtryckningsmedel i fall där så är motiverat.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968

Om den berörda gränsen sålunda görs generell, uppnås dessutom den förenklingen

att man kan slopa kravet på att i saköreslängd skall antecknas

om böter har ådömts som gemensamt straff (1 § 2 mom. andra stycket

förordningen den 14 december 1917, nr 915, angående indrivning och redovisning

av böter). Detta medför vidare att de rättstillämpande myndigheterna

inte i samma utsträckning som nu behöver fördjupa sig i de ibland

svåra frågorna om viss brottslighet utgör ett eller flera brott. I åtskilliga

fall kommer det att bli obehövligt att lösa sådana frågor. De kommer dock

att kvarstå i vissa fall, t. ex. när det är aktuellt att överskrida bötesmaximum

för enkelt brott med stöd av 25 kap. 5 § andra stycket BrB.

Den föreslagna bestämmelsen i 9 § har utformats i enlighet med de nu

anförda synpunkterna.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen om förverkande

av alkoholhaltiga drycker

I 1 § ifragavarande lag föreskrivs att alkoholhaltiga drycker och andra

berusningsmedel som tas i beslag från bl. a. den som har gjort sig skyldig

till fylleri skall vara förverkade, om inte särskilda skäl finns däremot. Enligt

2 § skall beträffande beslag av sådan egendom gälla vad som i allmänhet

är stadgat om beslag i brottmål (dvs. i huvudsak 27 kap. RB), dock

med vissa särskilt angivna avvikelser. De avvikelser som har angivits

avser bl. a. föifarandet med beslagtagen egendom. Sålunda föreskrivs under

1 i 2 § att beslagtagen egendom får förstöras om dess värde är ringa

eller dess förstörande i övrigt måste anses försvarligt. I annat fall får

egendomen säljas, rusdrycker och Öl dock bara till det partihandelsbolag

som nämns i rusdrycksförsäljningsförordningen resp. till öltillverkare. Beslut

om förstörande eller försäljning meddelas av undersökningsledaren eller

åklagaren. Under 3i2§ föreskrivs att åklagaren — om åtal inte väcks —

skall pröva huruvida beslagtagen egendom skall vara förverkad. Mot förordnande

i det avseendet kan den från vilken beslaget har skett inom viss

tid anmäla missnöje, om inte förverkandet har förelagts och godkänts i

samband med strafföreläggande. Beträffande egendom som är förverkad

föreskrivs i 3 § att den, i den mån det inte har skett förut, skall förstöras

eller säljas, varvid samma regler skall tillämpas som gäller för beslagtagen

egendom.

Nu nämnda bestämmelser bör i vissa avseenden ändras, om det enligt

vad som har föreslagits i det föregående blir möjligt att förelägga förverkande

av beslagtagen egendom i föreläggande av ordningsbot.

När föreläggande av ordningsbot är i fråga, förekommer i regel inte förundersökning

(jfr 23 kap. 22 § RB). I allmänhet har inte heller åklagare

anledning att ta befattning med det brott som föreläggandet avser.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968 53

Det framstår mot bakgrunden av detta som mindre lämpligt att befogenheten

att besluta att beslagtagen egendom skall förstöras eller säljas är förbehållen

undersökningsledaren eller åklagaren även i sådana fall då förverkande

av egendomen föreläggs i samband med föreläggande av ordningsbot

eller i andra fall när förundersökning inte förekommer. Det bör då i

stäHet i första hand ankomma på polismyndigheten att meddela beslut.

Föreskrift om detta har tagits in i ett tillägg till bestämmelserna under 1 i

2 § i ifrågavarande lag.

Genom hanvisningen i 3 § i lagen kommer föreskriften i nämnda tillägg

att bli tillämplig också när det gäller förverkad egendom. Polismyndigheten

får sålunda befogenhet att meddela beslut om förstörande eller försäljning

av egendom, som är förverkad till följd av att föreläggande om förverkande

har förelagts och godkänts i samband med föreläggande av ordningsbot.

Har egendom tagits i beslag och tas föreläggande om förverkande av egendomen

därefter in i föreläggande av ordningsbot, bör anmälan om beslaget

göras hos polismyndigheten vilken — i enlighet med vad som nyss har

anförts — skall pröva om egendomen skall förstöras eller säljas. Föreskrift

om detta föreslås bli införd i 2 § i ifrågavarande lag som en ny punkt, som

betecknas 4. I de fall då anmälan skall ske enligt denna föreskrift behövs

alltså inte någon anmälan enligt reglerna i 27 kap. 4 § tredje stycket RB.

Syftet med de f. n. under 3 i 2 § upptagna bestämmelserna är att öppna

möjlighet för åklagaren att förklara beslagtagna alkoholhaltiga drycker och

andra berusningsmedel förverkade, även om åtal inte väcks och fråga om

ansvar för det brott som har föranlett beslaget inte heller tas upp genom

strafföreläggande (jfr prop. 1958:80 s. 13). Bestämmelserna ålägger emellertid

i sin nuvarande lydelse åklagaren skyldighet att pröva frågan om

beslagtagen egendom skall vara förverkad dels då varken åtal väcks eller

strafföreläggande utfärdas dels i samband med strafföreläggande. Det

nämnda syftet med bestämmelserna torde komma till klarare uttryck, om

de i stället utformas sa, att aklagaren i dem aläggs berörda prövning endast

om förverkandefrågan inte blir avgjord genom att förverkande föreläggs

och godkänns i samband med strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot

eller genom att frågan underställs domstol som en följd av att

åtal väcks. I förslaget till ändringar i ifrågavarande lag har bestämmelserna

därför fått en sådan utformning.

Samtidigt med att ändringar företas i 2 § bör hänvisningarna i 1 § till

lagrum i strafflagen ändras till att avse motsvarande lagrum i BrB.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 4 § parkeringsbotslagen

I paragrafens första punkt anges f. n. att anmaning att betala parkeringsbot

utgör hinder för åtal och för föreläggande av ordningsbot. Eftersom 48

kap. 1 § RB i sin nuvarande lydelse innebär att strafföreläggande inte får

utfärdas när allmänt åtal inte kan äga rum, medför nämnda föreskrift att

inte heller strafföreläggande kan utfärdas när sådan anmaning har meddelats.

Om anmaning att betala parlceringsbot har meddelats men boten inte betalas

inom fastställd tid, bortfaller enligt andra punkten i paragrafen det hinder

för åtal och därmed för strafföreläggande som anmaningen utgör. Motsvarande

har inte föreskrivits beträffande föreläggande av ordningsbot.

Sådant föreläggande kan alltså inte tillgripas, om anmaning att betala

parkeringsbot inte har efterkommits. Anledningen till att bestämmelsen

har fått denna innebörd är att det vid dess tillkomst förutsattes, att det inte

skulle föreligga något praktiskt behov att använda ordningsföreläggande,

när parkeringsbotsförfarande har prövats utan framgång (prop. 1966: 100

s. 140).

Av rikspolisstyrelsens redogörelse (bilaga 3) framgår emellertid, att det

har visat sig föreligga ett behov av att kunna tillämpa ordningsbotsförfarandet

i sådana fall. I redogörelsen sägs, att ett stort antal personer inte

betalar parkeringsbot enbart därför att de tillfälligt saknar medel härtill.

Det framhålls att det är synnerligen orationellt att polisen i sådana fall

nödgas skriva ut rapport som sedan skall diarieföras och registreras samt

behandlas av åklagare.

Även jag anser det lämpligt att föreläggande av ordningsbot skall kunna

komma i fråga, om anmaning att betala parkeringsbot inte har efterkommits

inom föreskriven tid. Både i sådana fall som har nämnts i rikspolisstyrelsens

redogörelse och i andra fall, sasom t. ex. när anmaningen av någon

anledning inte har kommit bilföraren tillhanda, bör det finnas möjlighet

att i stället utfärda ordningsföreläggande. Bestämmelsen har jämkats i

enlighet härmed.

Samtidigt har tredje punkten i 4 § jämkats så, att den får samma innebörd

som 48 kap. 19 § RB i förslaget.

Lagrådet

Tre ledamöter av lagrådet lämnade förslagen utan erinran. En ledamot

gjorde viss erinran mot förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken. Med

anknytning därtill har vissa jämkningar företagits.

Utskottet torde rörande lagrådets protokoll och departementschefens anmälan

av lagrådets utlåtande få hänvisa till propositionen s. 121—125.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968

55

Utskottet

Genom den i detta utlåtande behandlade propositionen läggs fram förslag

som går ut på att brott av lindrigare beskaffenhet skall i betydligt större utsträckning

än f. n. kunna beivras i förenklade former.

BL a. föreslås ökade möjligheter att använda strafföreläggande. Detta

sker genom att Kungl. Maj:t bemyndigas förordna, att strafföreläggande får

användas beträffande brott i vilkas straffskalor ingår — förutom böter _

fängelse i högst sex månader, om brottet i det enskilda fallet inte anses föranleda

svårare påföljd än sådant bötesstraff som får utkrävas genom straffföreläggande.

Sådant förordnande skall gälla vissa slag av brott. I samband

därmed föreslås, att det högsta straff som får åläggas genom strafföreläggande

— f. n. 40 dagsböter —- höjs till 50 dagsböter för enkelt brott och 60

dagsböter när det gäller gemensamt straff för flera brott.

Förslaget innebär vidare den nyheten att strafföreläggande kan godkännas

av ombud för den misstänkte. Det skall också bli möjligt att godkänna

strafföreläggande genom betalning och alltså utan att skriftligt godkännande

behöver avges. Ytterligare jämkningar i bestämmelserna om strafföreläggande

föreslås som en förberedelse till övergång till ADB-teknik inom detta

förfarande.

Vidare föreslås vissa ändringar beträffande ordningsbotssystemet. Detta

har hittills tillämpats på försök i vissa polisdistrikt men skall fr. o. in. den

1 juli 1968 vara tillämpligt i hela landet. F. n. gäller att Kungl. Maj :t bestämmer,

vilka förseelser inom penningbotsområdet som får beivras genom

föreläggande av ordningsbot. Nu föreslås att riksåklagaren i samråd med

rikspolisstyrelsen skall bestämma vilka förseelser som skall föras in under

ordningsbotssystemet. Kungl. Maj :t skall dock meddela föreskrifter om det

högsta belopp till vilket ordningsbot får bestämmas och om andra begränsningar

för användningen av förfarandet. Bestämmelserna om ordningsbot

har även i övrigt setts över. Det föreslås att bestämmelserna tas in i rättegångsbalken

och att de förs samman med bestämmelserna om strafföreläggande

i 48 kap. Vidare föreslås sådana författningsändringar som gör det

möjligt att beivra fylleri genom ordningsföreläggande.

Ändringarna föreslås med ett mindre undantag träda i kraft den 1 juli

1968.

Genom reformerna beräknas att 30 000—40 000 mindre mål, som nu årligen

förekommer vid domstolarna, kommer att flyttas bort från dessa. De

största grupperna av dessa mål avser erkända fylleriförseelser och erkända

ringa varusmugglingsbrott. Fn vidgad användning av ordningsbotsförfarandet

påräknas vidare leda till att antalet strafförelägganden minskar.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968

I anslutning till de nu nämnda ändringarna har tagits upp vissa andra

förslag av mera begränsad räckvidd. Det gäller bl. a. en fråga om jäv för

polisman, rätten att avlägga vittnesförsäkran i stället för ed och vissa

bötesförvandlingsfrågor.

Utskottet finner de framlagda lagförslagen väl avvägda och tillstyrker

bifall till propositionen.

Den föreslagna reformen rörande tillämpning av strafföreläggande på

brott där straffskalan förutom böter innehåller fängelse har inom utskottet

varit föremål för närmare övervägande med hänsyn till att lekmannainflytandet

i form av nämnds medverkan vid bedömningen försvinner. Lekmannainflytande!

har emellertid sin betydelse främst för att garantera den

enskildes rättssäkerhet och från denna synpunkt finns enligt utskottet intet

att invända mot reformen, särskilt som den misstänkte alltid har rätt att

få saken prövad av domstol, varvid nämnd deltar i avgörandet. I likhet med

departementschefen anser utskottet att man bör gå fram med viss försiktighet

och låta omfattningen av systemets tillämpning bli beroende av gjorda

erfarenheter. Som departementschefen uttalat bör behörighet att utfärda

strafföreläggande för nu ifrågavarande brott lämpligen tillkomma chefsåklagare

och åklagare som förordnas av riksåklagaren. Utskottet vill också

understryka uttalandet att i inledningsskedet tillämpningen bör underkastas

tillsyn i särskilt stor omfattning. Självfallet bör det förenklade förfarandet

komma till användning bara för brott som lämpar sig för sådant förfarande.

Den omständigheten att en brottstyp är mycket vanlig får således

icke tillmätas avgörande betydelse vid bedömande av om strafföreläggande

skall få användas.

I samband med propositionen har utskottet behandlat den vid riksdagens

början väckta motionen 11:852. Motionärerna hemställer, att riksdagen i

skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller om att sådana direktiv utarbetas att

beträffande utredningar om lagöverträdelser, som på juridiska grunder kan

bedömas som mindre allvarliga, vederbörande myndigheter beaktar nödvändigheten

av att tillämpa det från samhällsekonomisk synpunkt mest rationella

förfarandet. I motiveringen anförs att utredningsarbetet rörande lindrigare

brott, t. ex. butikssnatterier, ofta inte står i rimlig proportion till förseelsens

art samt att både humanitära och ekonomiska hänsyn talar för ett

enklare förfarande. Utskottet delar denna uppfattning. Sådana synpunkter

ligger också till grund för det genom propositionen framlagda lagförslaget

rörande vidgat tillämpningsområde för strafföreläggande och förslagets genomförande

torde i viss utsträckning eliminera nuvarande olägenheter.

Denna lagstiftning löser emellertid inte alla de problem som är förbundna

med butikssnatterierna eller med den mera allmänna frågan om formerna

för beivrande av sådan brottslighet som nu måste behandlas av domstol i

ordinär brottmål sprocess, trots att den är av lindrigare art och föranleder

endast bötesstraff samt dessutom i regel är lättbedömd. En sakkunnig har

s. 57 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968 57

därför nyligen tillsatts för att utreda dessa problem. Enligt utskottets mening

har motionens syfte härigenom och genom nyssnämnda lagförslag blivit

väl tillgodosett och motionen bör därför icke föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Utskottet hemställer,

A. att förevarande proposition, nr 82, måtte av riksdagen

bifallas;

B. att motionen II: 852 icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 14 maj 1968

På första lagutskottets vägnar:

ERIK SVEDBERG

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Erik Svedberg (s), Hjorth (s)*, Arvidson

(h)*, Ernulf (fp)*, Svanström (ep)*, fru Lindström (s) och herr

Schött (h)*;

från andra kammaren: herr Ekström i Björkvik (s), fru Löfqvist (s)*,

herr Svensson i Vä (ep), fru Kristensson (h), herrar Keijer (fp), Hansson i

Piteå (s) och Sjöholm (fp)*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

MARCUS BOKTR. STHLM 1968 680030

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1968:274 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m. m. a1 i texten