Utlåtande i anledning av motioner dels om boxnings straffbarhet, dels om förbud mot professionell boxning.
1968-11-05 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1968:40, Utlåtande i anledning av motioner dels om boxnings straffbarhet, dels om förbud mot professionell boxning.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande nr AO år 1968
1
Nr 40
Utlåtande i anledning av motioner dels om boxnings straffbarhet,
dels om förbud mot professionell boxning.
I de likalydande motionerna 1: 44 av herrar Sörenson och Eric Gustaf
Peterson samt II: 21 av herrar Sjöholm och Rubin hemställs A. att riksdagen
måtte besluta införa sådant stadgande i brottsbalken att därav framgår att
misshandel under namn av boxning inbegripes under de generella bestämmelserna
angående misshandels straffbarhet; B. att vederbörande utskott
måtte utarbeta förslag till författningstext.
I de likalydande motionerna I: 17 av fru Segerstedt Wiberg och fru Hamrin-Thorell
samt II: 25 av herr Hamrin i Jönköping hemställes att riksdagen
måtte besluta om stadgande av förbud mot tävlingar och uppvisning i boxning
mellan professionella utövare av sporten i fråga.
Motionerna
I motionerna I: AA och 11: 21 anföres följande.
Bet är en fundamental princip i en rättsstat att brott mot liv och hälsa lagligen
beivras. I vårt land kommer denna princip till uttryck i bl. a. brottsbalkens
bestämmelser om straff för misshandel av olika svårighetsgrad.
Brottstypen har av lagstiftaren ansetts så allvarlig att samtycke till misshandeln
icke ansetts böra vara straffbefriande utom i de fall där misshandeln
varit av allenast ringa beskaffenhet. Det är en allmänt vedertagen praxis som
straffrättsexperten professor Ivar Agge uttryckt i satsen: »Man kan icke lagligen
samtycka till att bli lemlästad eller dödad.»
Mot bakgrunden av det ovan anförda framstår det såsom märkligt att
misshandel av grov och grav beskaffenhet kan utövas i vårt land utan både
samhällsingripande och laglig påföljd. Det har exempelvis under år 1967 inträffat
vid åtskilliga tillfällen både inom den professionella och den mera
amatörbetonade boxningen att grov misshandel i form av avslagna käkben
förekommit. Detta har skett icke av våda eller genom mellankommande
olyckshändelse utan som resultat av avsiktligt utdelade slag. Det må här anmärkas
att dylik avsiktlig misshandel inom någon idrottsgren som t. ex.
ishockey ofelbart och följdriktigt föranlett polisutredning och resulterat i
åtal mot våldsverkaren. Det måste te sig främmande för rättsmedvetandet
att här göra en åtskillnad. Än anstötligare synes det bli om denna åtskillnad
motiveras med att under det att misshandel inom idrotten är för denna
främmande — och därför bestraffas — misshandeln inom boxningen är lik
1
Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 1 avd. Nr A0
2
Första lagutskottets utlåtande nr JO dr 1968
tydlig med regelrätt och korrekt utövad boxning och i följd därav straffri.
De humanitära grundsatser som uppbär vårt svenska lagsystem torde vara
fullständigt främmande för en straffrihetsgrund av så cynisk beskaffenhet.
Det ter sig också i högsta grad otillfredsställande att exempelvis en ishockeyspelare,
som i ögonblickets upphetsning förgår sig och utan i egentlig mening
ond avsikt råkar skada en motspelare, blir föremål för lagföring under det
att boxaren, som hela tiden inriktar sig på just att så eftertryckligt som möjligt
träffa motståndaren med slag och helst slå ned honom till en regelinskriven
medvetslöshet om minst tio sekunder, skall gå fri från samhällets
reaktion. Detta är ett oefterrättligt tillstånd som icke längre kan få tillåtas
fortgå.
Det torde vara nödvändigt att det i lagtexten på något sätt anmärkes att
samhället icke längre tolererar normalt straffbar misshandel blott därför att
den är förutsedd och organiserad och sker inför publik.
I motionerna 1: 17 och II: 25 framhåller motionärerna att sedan frågan om
boxningssporten och dess skadeverkningar behandlades i riksdagen våren
1967 nya dödsfall har inrapporterats från utländska boxningsringar och
frekvensen av mentalt och fysiskt skadade ytterligare stigit. Detta har enligt
motionärerna skärpt kravet på samhällsingripanden. Det kan icke från någon
enda synpunkt anses försvarligt att dröja med sådana ingripanden tills boxningen
tagit sin dödstribut även i vårt eget land. Även när boxningen inte
omedelbart framstår som livshotande, åsamkar den utövarna allvarliga och
bestående hjärnskador och måste eftertryckligt utdömas.
Mot denna bakgrund anser motionärerna att det finns all anledning att
återkomma med kravet på ett regelrätt förbud mot boxningen, åtminstone i
dess yrkesmässigt bedrivna och särskilt utmanande form. De medicinskhumanitära
skäl som talar härför är i dag lika övertygande som någonsin.
Som så ofta framhållits skiljer sig boxningssporten principiellt från varje
annan idrottsverksamhet i så motto, att den uppkomna skadegörelsen ingalunda
sker mot reglerna men väl ingår som ett normalt led i själva tävlingen.
Detta påstående har, anför motionärerna vidare, inte kunnat i sak vederläggas
av boxningens anhängare. Såväl från medicinalstyrelsens som socialstyrelsens
sida har i officiella remissutlåtanden argumenterats för förbud mot
den professionella boxningen.
Motionärerna framhåller vidare att betydande kommersiella intressen är
knutna till boxningssporten. Just denna omständighet bidrar i hög grad till
att utövarna med berått mod tar risker till liv och hälsa, som saknar motstycke
vid annan sportutövning. Yrkesboxaren är med andra ord mer eller
mindre i händerna på affärskretsar, som inte har något annat intresse än att
dra ekonomisk fördel av hans verksamhet.
Avslutningsvis anför motionärerna att tillräckligt med indicier föreligger
för ett klart ställningstagande mot boxningen som sådan och för ett inskridande
i förbudslagstiftningens form mot yrkesboxningen. De excesser i fysiskt
våld och råhet, varom här är fråga, bör i ett kultursamhälle icke tolereras.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första lagutskottets utlåtande nr 40 dr 1968
Gällande rätt
Bestämmelserna i *3 kap. brottsbalken om mord, dråp, misshandel in. in.
avser att bereda den enskilde skydd till liv och hälsa mot fysiska angrepp
på hans integritet. Sedan gammalt gäller emellertid vissa begränsningar i
detta skydd. Det finns sålunda åtskilliga situationer då en enskild inte åtnjuter
ett fullständigt skydd enligt 3 kap. brottsbalken av den anledningen
att han frivilligt utsatt sig för risk att bli skadad och således kan sägas ha
avstått från det skydd lagen ger honom. Denna grundsats har en vidsträckt
tillämpning just i samband med utövning av sport. Allmänt har ansetts att
samtycke bär ansvarsbefriande verkan i de fall då ett angrepp på den
kroppsliga integriteten ej förorsakat svårare resultat än smärta eller kroppsskada
eller sjukdom som kan betecknas som ringa. En förutsättning för att
svårare integritetskränkningar än de nu angivna inte skall föranleda ansvar
vid sportutövning har vidare ansetts vara att den som orsakat skadan inte
brutit mot de regler som gäller eller allmänt iakttas inom ifrågavarande
sportgren. Den omständigheten att sporten utövas i professionella former
och att sålunda också andra intressen än de rent sportsliga spelar en avsevärd
roll torde inte föranleda ett annat bedömande.
(En närmare redogörelse för samtyckes ansvarsbefriande verkan, bl. a. i
sportsammanhang, förefinns exempelvis i professor Ivar Agges föreläsningar
över Straffrättens allmänna del, tredje häftet (1964), särskilt s. 403—409.)
hör att fa anordna tävling eller uppvisning i professionell boxning krävs
enligt 12 § andra stycket allmänna ordningsstadgan tillstånd av polismyndigheten.
Beträffande offentliga amatörboxningar erfordras sådant tillstånd
endast om tillställningen sker på allmän plats, varvid må framhållas att en
vanlig idrottsplats eller sporthall inte utgör allmän plats. Krävs ej tillstånd,
föreligger enligt 13 § skyldighet att göra anmälan till polismyndigheten.
Betänkanden om boxningssportens skadeverkningar man.
År 1959 tillkallade chefen för inrikesdepartementet särskild sakkunnig
med uppdrag att följa frågan angående boxningssportens skadeverkningar
samt, därest särskilda åtgärder skulle befinnas påkallade för att klarlägga
dylika skadeverkningar eller eljest för uppdragets fullgörande, till chefen
för inrikesdepartementet inkomma med härav föranledda förslag. Den sakkunnige,
med. lic. Bengt Naumann, avgav år 1961 ett betänkande om boxningssportens
skadeverkningar (SOU 1961:46), som till helt övervägande
del behandlade amatörboxningen och dess förhållanden.
Sammanfattningsvis anfördes i betänkandet följande.
Skador såväl av akut som av kronisk karaktär kan inträffa i boxning. De
akuta skadorna är vanligen av relativt betydelselös natur även om under
olyckliga omständigheter t. o. m. dödsfall kan inträffa. De från utlandet rapporterade
dödsfallen, ej helt få till antalet, synes till stor del ha inträffat
4
Första lagutskottets utlåtande nr AO år 1968
inom professionell boxning, vilken är avsevärt riskablare än amatörboxningen
sådan den för närvarande bedrives här. I Sverige har under årens
lopp ett 40-tal boxare ägnat sig åt professionellt utövande av sporten. En
expansion av den professionella boxningen i Sverige synes olämplig.
Antalet varaktigt skadade eller möjligen skadade boxare i Sverige torde
sannolikt liögst utgöras av ett par hundratal, ackumulerade alltsedan 1920- talet då sporten slog igenom. Endast få av dessa torde lida av äkta »punchdrunk»-tillstånd
eller vara helt arbetsoförmögna på grund av skadorna.
Något medicinskt problem av större format kan boxningen därför ej anses
vara, även om det enskilda fallet givetvis kan te sig nog så problematiskt.
Av stort intresse torde däremot vara att studera sporten vidare ur sociala
och psykologiska synvinklar. Samma tendenser och attityder som finns hos
boxare och boxningsintresserade måste givetvis också finnas hos många
fler människor även om boxarna ibland kanske kan förete vissa drag speciellt
eller pregnant utformade. Ett sådant studium torde vidare kunna bli
av central betydelse för förståelsen av eu rad företeelser och förhållanden
inom samhället liksom för samhällets och den enskildes lörmåga att handskas
med aggressiviteten i tillvaron över huvud taget.
Betänkandet, som remissbehandlats. har icke lett till lagstiftningsåtgärder.
Vid Nordiska rådets elfte session 1963 förelåg ett förslag att rådet skulle
rekommendera regeringarna i Danmark, Finland, Norge och Sverige alt vidta
åtgärder för att förhindra anordnandet av professionella boxningstävlingar
i de nordiska länderna. I enlighet med juridiska utskottets förslag
beslöt rådet rekommendera regeringarna i Danmark, Finland, Norge och
Sverige att företa en gemensam nordisk undersökning av boxningens skadeverkningar
(rek. nr 15). I anledning av rekommendationen tillkallade de
nämnda länderna under 1964 en särskild kommitté av medicinskt sakkunniga.
Till koordinerande land utsågs Danmark. Kommittén avslutade under
1967 sitt arbete med att överlämna ett betänkande om boxningssportens medicinska
skadeverkningar (NU 1967: 16). Beträffande betänkandets innehåll
må här endast anföras följande.
I enlighet med sina direktiv har kommittén begränsat arbetet till en på
tidigare undersökningar och litteratur grundad sammanställning rörande
boxningens medicinska skadeverkningar. En omfattande undersökning i
ämnet måste enligt kommittén bli synnerligen besvärlig och dyrbar och då
dessutom utsikterna att nå fruktbara resultat är små bör man enligt kommittén
använda resurserna till andra forskningsuppgifter.
Beträffande boxningssportens omfattning har kommittén konstaterat att
antalet amatörboxare de senaste åren ganska konstant uppgått till i Sverige
3 200, i Danmark 4 000, i Finland 2 000 och i Norge 150. I Sverige utkämpas
årligen omkring 1 100 boxningsmatcher mellan amatörer. Antalet professionella
boxare torde i Sverige vara ca 6, i Danmark ca 10 och i Finland ca
30. Någon motsvarande siffra finns inte för Norge, som ej har någon organisation
för professionella boxare. På Island är all boxning förbjuden.
5
Första lagutskottets utlåtande nr 40 dr 1968
Rörande förekomsten av kroniska hjärnskador uttalar kommittén sammanfattningsvis:
En
enstaka boxningsmatch med hårda slag mot huvudet kan framkalla
tecken på akut hjärnskada i två allmänt kända former: »knockout» eller
»groggy State» (omtöcknat tillstånd), vilka bägge är uttryck för hjärnskakning.
Hjärnskada kan dock uppstå utan att dessa två tillstånd har förekompiih
'' Svåra akuta hjärnskador är ganska sällsynta vid boxning men i den
internationella facklitteraturen har dock refererats c:a 300 dödsfall i anslutning
till boxningsmatcher; i en del av dessa fall har boxaren i fallet slagit
huvudet mot golvet. — Det kan vid boxning, i synnerhet professionell sådan,
uppstå symtom på permanenta hjärnskador, bl. a. i form av olika grader av
punch-drunk-symtom. — Risken för kronisk hjärnskada är särskilt stor hos
primitiva, hårdföra boxare med bristfällig defensiv teknik. Risken kan ytterligare
ökas om boxare med begynnande hjärnskador fortsätter med boxandet
under lång tid. — Det är inte antalet knockouts som är avgörande utan
antalet hårda slag mot huvudet. Kronisk hjärnskada kan förekomma hos
boxare som aldrig varit utsatta för knockout. — Hos amatörer synes punchdrunk-symtom
hittills bara ha påvisats hos boxare vars aktiva period inföll
innan de nuvarande s. k. skånebestämmelserna infördes. — Det är experimentellt
påvisat —- och i kliniskt arbete gjort sannolikt — att upprepade
slag mot huvudet, vilka var för sig inte medför medvetandestörningar, kan
framkalla obotliga hjärnskador. Detta gäller vare sig slagen mottas under
loppet av eu kort tidsrymd (t. ex. eu enstaka boxningsmatch) eller under eu
längre period. — Det är eu klinisk erfarenhet att det efter svåra akuta hjärnskador
kan uppstå psykiska defekter vilka är svåra att påvisa med allmänna
testmetoder men som framför allt visar sig genom individens bristande
sociala anpassning. — Även om döda hjärnceller inte kan ersättas, kan
följderna av enstaka hjärnskador skenbart helt övervinnas genom att döda
nervcellers funktion övertas av andra nervceller. Vid upprepade skador kan
detta emellertid bara försiggå så länge hjärnans resurser är tillräckliga.
Kommittén framlägger en rad förslag till nya säkerhetsföreskrifter, men
anser att man t. v. bör kunna avstå från förslag om förbud. Föreskrifterna
gäller även professionell boxning, även om de närmast utformats med avseende
på amatörboxningen. De innebär i korthet följande.
1. höjd åldersgräns från 15—16 år till 17 år för amatörer och 21 år för
professionella boxare; 2. minimikunskaper, ev. kunskapsprövning; 3. minskning
av antalet tillåtna matcher per år och boxare; 4. viss intervall mellan
matcherna; 5. krav på likvärdighet mellan de tävlande i fråga om skicklighet;
6. rätt för tävlingsläkare att avbryta match; 7. särskild utbildning för
tävlingsläkare; 8. instruktion för ringdomare ang. riskerna för hjärnskador;
9. förbättring av startbokssystemet; 10. skärpning av bestämmelserna om
viloperiod efter knockout eller nedslagning; 11. läkarkontroll efter sådan
viloperiod; 12. avstängning i vissa fall från tävlingsboxning; 13. skärpta
krav i fråga om ringunderlag, handskar, skyddshjälmar, underlivsskydd och
tandskydd.
Betänkandet har remissbehandlats i de olika nordiska länderna. I Sverige,
6
Första lagutskottets utlåtande nr 40 år 1968
där remissförfarandet avslutats, har flertalet remissinstanser förordat förbud
mot professionell boxning. Åtskilliga remissinstanser har velat förbjuda varje
form av boxning.
Om boxningsfrågans fortsatta behandling i Nordiska rådet upplyste vid
rådets sextonde session i Oslo i februari 1968 den danske justitieministern
som svar på en fråga till regeringarna att den danska regeringen — efter att
ha inhämtat uttalanden om betänkandet — skulle taga kontakt med regeringarna
i övriga nordiska länder, bl. a. för att undersöka om det vore möjligt
att genomföra förslagen i betänkandet på ett likartat sätt och samtidigt
i alla nordiska länder. 1 rådsdebatten yttrade den svenske justitieministern,
statsrådet Kling, att han var inställd på att under kommande nordiska förhandlingar
söka uppnå enighet om att förbjuda professionell boxning. Juridiska
utskottet föreslog att frågan skulle anses färdigbehandlad för rådets
del, vilket blev rådets beslut. Ett nytt medlemsförslag om förbud mot professionell
boxning hade då under den pågående sessionen redan väckts av
bl. a. herrar Cassel, Gustafsson i Kårby, fru Gärde Widemar, herr Ohlin,
fröken Ranmark och fru Segerstedt Wiberg. Detta förslag har efter remissförfarande
behandlats av juridiska utskottet vid sammanträde i september
1968. Utskottet beslöt därvid efter preliminära omröstningar förorda att de
förslag till säkerhetsföreskrifter som framlagts i 1967 års betänkande skulle
genomföras samt, med sex röster mot fem, att avstyrka medlemsförslaget om
förbud mot professionell boxning. Utskottets behandling av ärendet kommer
att fortsätta vid ett möte i slutet av november 1968, till vilket justitieministrarna
i de nordiska länderna inbjudits. Utskottets slutliga uttalande över förslaget
kommer upp i Nordiska rådet våren 1969.
Tidigare riksdagsbehandling
Beträffande tiden före 1962 torde utskottet få hänvisa till utskottets utlåtande
1962:12.
Vid 1962 års riksdag behandlades motioner (I: 197 och II: 185) med yrkande
om förbud mot tävlingar och uppvisning i boxning mellan professionella
boxare. På förslag av första lagutskottet (uti. nr 12) avslogs motionerna
under hänvisning till att den i motionerna upptagna frågan kort dessförinnan
bragts under Kungl. Maj:ts prövning genom betänkandet om boxningssportens
skadeverkningar.
I motioner till 1967 års riksdag väcktes motioner (I: 24 och II: 37 samt
I: 23 och II: 32) med väsentligen samma yrkanden som de nu föreliggande.
Efter en redogörelse för 1961 års ovannämnda betänkande och det pågående
utredningsarbetet inom Nordiska rådet anförde första lagutskottet i utlåtande
(nr 23) över motionerna följande:
Att strafflagstiftningens regler rörande misshandel inte tillämpats på
integritetskränkningar genom boxning har sin grund i att deltagarna frivilligt
Första lagutskottets utlåtande nr AO år 1968
7
utsätter sig för risken att bli skadade och således kan sägas ha avstått från
det skydd som lagen ger dem. Ytterst torde dock denna inställning vila på
tanken att sportutövning i allmänhet uppbärs av ett så pass nyttigt eller
åtminstone godtagbart allmänt intresse att ett frivilligt deltagande kan rättfärdiga
att vederbörande tillfogas skador om blolt reglerna för sportgrenen
iakttas. Givetvis är det också enligt utskottets mening ett samhällsintresse
att medborgarna och framför allt ungdomen ägnar sig åt sportutövning. Utskottet
anser emellertid att det måste vara ägnat att inge allvarliga betänkligheter
att tillåta också sådana integritetskränkningar som kan leda till allvarliga,
kanske livshotande skador. Om det kan konstateras att en risk för
skador av nyssnämnt slag normalt föreligger i samband med boxning eller
vissa former därav synes ett ingripande från samhällets sida ej kunna underlåtas.
Att såsom föreslås i motionerna I: 24 och 11: 37 direkt kriminalisera
boxningen, såväl när den bedrivs amatörmässigt som i professionella former,
synes emellertid enligt utskottets mening vara att gå för långt. Riksdagens
ställningstagande till frågan om strafflagstiftningens förhållande till boxningen
bör dock anstå med hänsyn till det pågående utredningsarbetet inom
Nordiska rådet och i avvaktan på rådets prövning av där väckta spörsmål
rörande boxningen. På enahanda grund bör riksdagen inte heller nu ta
ståndpunkt till den genom motionerna I: 23 och 11: 32 aktualiserade frågan
om förbud mot den professionella boxningen.
I enlighet härmed hemställde utskottet att motionerna icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd. Riksdagen följde utskottet.
1 anslutning till i statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande
avsättningar till fonden för idrottens främjande har under en följd av år
(1962, 1963, 1965, 1966, 1967 och 1968) väckts motioner i riksdagen med
yrkande att beviljandet av förevarande anslag skulle förknippas med villkoret
alt intet därav får disponeras i syfte att främja boxningsutövning. Statsutskottet
har därvid regelmässigt i sina av riksdagen godkända utlåtanden
uttalat att riksdagen lämpligen inte bör uttala sig om vilka idrottsgrenar som
bör komma i fråga för erhållande av bidrag från förevarande anslag och att
det bör ankomma på riksidrottsförbundet att bestämma i fördelningsfrågan.
Utskottet har jämväl framhållit att det är uppenbart att boxningssporten är
förenad med allvarliga risker och understrukit angelägenheten av att de för
sportens bedrivande ansvariga vidtar åtgärder för att i möjligaste mån minska
riskerna för utövarna.
Utskottet
I förevarande utlåtande behandlar utskottet motioner rörande boxning.
I motionerna 1:44 och 11:27 hemställs att riksdagen måtte besluta sådan
ändring i brottsbalken att det framgår att boxning skall bestraffas som
misshandel. I motionerna 1:17 och 11:25 yrkas förbud mot professionell
boxning.
Motioner med väsentligen samma yrkanden prövades av utskottet vid
1967 års riksdag. I sitt utlåtande yttrade utskottet att det måste vara ägnat
8
Första lagutskottets utlåtande nr 40 år 1968
att inge allvarliga betänkligheter att tillåta sådana integritetskränkningar
som kan leda till allvarliga, kanske livshotande skador. Om det kunde
konstateras att en risk för skador av nyssnämnt slag normalt förelåg i samband
med boxning eller vissa former därav, syntes enligt utskottet ett ingripande
från samhällets sida ej kunna underlåtas. Att direkt kriminalisera
boxningen, såväl när den bedrivs amatörmässigt som i professionella former,
föreföll emellertid utskottet vara att gå för långt. Riksdagens ställningstagande
till frågan om boxningens tillåtlighet borde enligt utskottet anstå i
avvaktan på Nordiska rådets prövning av där väckta spörsmål rörande
boxningen. I enlighet härmed beslöt riksdagen på hemställan av utskottet att
motionerna inte skulle föranleda någon åtgärd.
Efter riksdagens beslut har en nordisk kommitté bestående av medicinskt
sakkunniga avgivit ett betänkande rörande boxningens medicinska skadeverkningar.
Däri framläggs, som närmare framgår av redogörelsen ovan, en
rad förslag till nya säkerhetsföreskrifter, medan tanken på förbud tills vidare
avvisas av de sakkunniga. Vid den debatt om boxningen som efter betänkandets
framläggande hölls i Nordiska rådet i februari i år var meningarna
delade om införande av förbud. För svenskt vidkommande är av särskilt
intresse att den svenske justitieministern uttalade att han var inställd på att
under kommande nordiska förhandlingar söka uppnå enighet om förbud
mot professionell boxning. Förbudsvägen har också i stor utsträckning
rekommenderats vid remissbehandlingen av betänkandet. Flertalet svenska
remissinstanser förordar sålunda förbud mot professionell boxning och åtskilliga
vill förbjuda även amatörboxning. Såvitt nu kan förutses blir nästa
fas i behandlingen av boxningsfrågan på nordisk basis att ett medlemsförslag,
som direkt tar sikte på förbud mot professionell boxning, innevarande
månad prövas av Nordiska rådets juridiska utskott. I samband därmed
kommer boxningen också att dryftas mellan justitieministrarna i de nordiska
länderna. Nordiska rådet avses komma att ta ställning till det nämnda
medlemsförslaget vid nästa session.
Det torde i och för sig vara möjligt att för svenskt vidkommande redan nu
slutligt ta ståndpunkt till förevarande problem, eftersom det nyssnämnda
betänkandet och remissyttrandena synes innehålla tillräckligt material härför.
Enär behandlingen av boxningsfrågan på det nordiska planet nu står
inför sitt slutskede, anser dock utskottet att riksdagen inte skall föregripa
de förhandlingar som den svenske justitieministern och Nordiska rådets
svenska delegater avser att föra med våra grannländer om ett enhetligt
ställningstagande i boxningsfrågan. Utskottet vill således inte tillstyrka
bifall till motionerna.
Utskottet hemställer,
att förevarande motioner,
a) 1:44 och 11:27, samt
Första lagutskottets utlåtande nr 40 är 1968
9
b) I: 17 och II: 25,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 5 november 1968
På första lagutskottets vägnar:
ERIK SVEDBERG
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Erik Svedberg (s), Hjorth (s), Arvidson
(h)*, Ernulf (fp), fru Lindström (s), herr Ferdinand Nilsson (ep)*, fru Lilly
Ohlsson (s) och herr Lidgard (h);
från andra kammaren: herr Ekström i Björkvik (s), fru Löfqvist (s)*,
fröken Bergegren (s)*, herrar Gustafsson i Borås (fp), Oskarson (h), Jönsson
i Malmö (s), Larsson i Norderön (ep) och Sjöholm (fp).
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Svenska Reproduktions AB 1968
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.