Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner dels om boxnings straffbarhet, dels om förbud mot professionell boxning.

1968-11-05 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1968:40, Utlåtande i anledning av motioner dels om boxnings straffbarhet, dels om förbud mot professionell boxning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr AO år 1968

1

Nr 40

Utlåtande i anledning av motioner dels om boxnings straffbarhet,

dels om förbud mot professionell boxning.

I de likalydande motionerna 1: 44 av herrar Sörenson och Eric Gustaf

Peterson samt II: 21 av herrar Sjöholm och Rubin hemställs A. att riksdagen

måtte besluta införa sådant stadgande i brottsbalken att därav framgår att

misshandel under namn av boxning inbegripes under de generella bestämmelserna

angående misshandels straffbarhet; B. att vederbörande utskott

måtte utarbeta förslag till författningstext.

I de likalydande motionerna I: 17 av fru Segerstedt Wiberg och fru Hamrin-Thorell

samt II: 25 av herr Hamrin i Jönköping hemställes att riksdagen

måtte besluta om stadgande av förbud mot tävlingar och uppvisning i boxning

mellan professionella utövare av sporten i fråga.

Motionerna

I motionerna I: AA och 11: 21 anföres följande.

Bet är en fundamental princip i en rättsstat att brott mot liv och hälsa lagligen

beivras. I vårt land kommer denna princip till uttryck i bl. a. brottsbalkens

bestämmelser om straff för misshandel av olika svårighetsgrad.

Brottstypen har av lagstiftaren ansetts så allvarlig att samtycke till misshandeln

icke ansetts böra vara straffbefriande utom i de fall där misshandeln

varit av allenast ringa beskaffenhet. Det är en allmänt vedertagen praxis som

straffrättsexperten professor Ivar Agge uttryckt i satsen: »Man kan icke lagligen

samtycka till att bli lemlästad eller dödad.»

Mot bakgrunden av det ovan anförda framstår det såsom märkligt att

misshandel av grov och grav beskaffenhet kan utövas i vårt land utan både

samhällsingripande och laglig påföljd. Det har exempelvis under år 1967 inträffat

vid åtskilliga tillfällen både inom den professionella och den mera

amatörbetonade boxningen att grov misshandel i form av avslagna käkben

förekommit. Detta har skett icke av våda eller genom mellankommande

olyckshändelse utan som resultat av avsiktligt utdelade slag. Det må här anmärkas

att dylik avsiktlig misshandel inom någon idrottsgren som t. ex.

ishockey ofelbart och följdriktigt föranlett polisutredning och resulterat i

åtal mot våldsverkaren. Det måste te sig främmande för rättsmedvetandet

att här göra en åtskillnad. Än anstötligare synes det bli om denna åtskillnad

motiveras med att under det att misshandel inom idrotten är för denna

främmande — och därför bestraffas — misshandeln inom boxningen är lik
1

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 1 avd. Nr A0

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr JO dr 1968

tydlig med regelrätt och korrekt utövad boxning och i följd därav straffri.

De humanitära grundsatser som uppbär vårt svenska lagsystem torde vara

fullständigt främmande för en straffrihetsgrund av så cynisk beskaffenhet.

Det ter sig också i högsta grad otillfredsställande att exempelvis en ishockeyspelare,

som i ögonblickets upphetsning förgår sig och utan i egentlig mening

ond avsikt råkar skada en motspelare, blir föremål för lagföring under det

att boxaren, som hela tiden inriktar sig på just att så eftertryckligt som möjligt

träffa motståndaren med slag och helst slå ned honom till en regelinskriven

medvetslöshet om minst tio sekunder, skall gå fri från samhällets

reaktion. Detta är ett oefterrättligt tillstånd som icke längre kan få tillåtas

fortgå.

Det torde vara nödvändigt att det i lagtexten på något sätt anmärkes att

samhället icke längre tolererar normalt straffbar misshandel blott därför att

den är förutsedd och organiserad och sker inför publik.

I motionerna 1: 17 och II: 25 framhåller motionärerna att sedan frågan om

boxningssporten och dess skadeverkningar behandlades i riksdagen våren

1967 nya dödsfall har inrapporterats från utländska boxningsringar och

frekvensen av mentalt och fysiskt skadade ytterligare stigit. Detta har enligt

motionärerna skärpt kravet på samhällsingripanden. Det kan icke från någon

enda synpunkt anses försvarligt att dröja med sådana ingripanden tills boxningen

tagit sin dödstribut även i vårt eget land. Även när boxningen inte

omedelbart framstår som livshotande, åsamkar den utövarna allvarliga och

bestående hjärnskador och måste eftertryckligt utdömas.

Mot denna bakgrund anser motionärerna att det finns all anledning att

återkomma med kravet på ett regelrätt förbud mot boxningen, åtminstone i

dess yrkesmässigt bedrivna och särskilt utmanande form. De medicinskhumanitära

skäl som talar härför är i dag lika övertygande som någonsin.

Som så ofta framhållits skiljer sig boxningssporten principiellt från varje

annan idrottsverksamhet i så motto, att den uppkomna skadegörelsen ingalunda

sker mot reglerna men väl ingår som ett normalt led i själva tävlingen.

Detta påstående har, anför motionärerna vidare, inte kunnat i sak vederläggas

av boxningens anhängare. Såväl från medicinalstyrelsens som socialstyrelsens

sida har i officiella remissutlåtanden argumenterats för förbud mot

den professionella boxningen.

Motionärerna framhåller vidare att betydande kommersiella intressen är

knutna till boxningssporten. Just denna omständighet bidrar i hög grad till

att utövarna med berått mod tar risker till liv och hälsa, som saknar motstycke

vid annan sportutövning. Yrkesboxaren är med andra ord mer eller

mindre i händerna på affärskretsar, som inte har något annat intresse än att

dra ekonomisk fördel av hans verksamhet.

Avslutningsvis anför motionärerna att tillräckligt med indicier föreligger

för ett klart ställningstagande mot boxningen som sådan och för ett inskridande

i förbudslagstiftningens form mot yrkesboxningen. De excesser i fysiskt

våld och råhet, varom här är fråga, bör i ett kultursamhälle icke tolereras.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 40 dr 1968

Gällande rätt

Bestämmelserna i *3 kap. brottsbalken om mord, dråp, misshandel in. in.

avser att bereda den enskilde skydd till liv och hälsa mot fysiska angrepp

på hans integritet. Sedan gammalt gäller emellertid vissa begränsningar i

detta skydd. Det finns sålunda åtskilliga situationer då en enskild inte åtnjuter

ett fullständigt skydd enligt 3 kap. brottsbalken av den anledningen

att han frivilligt utsatt sig för risk att bli skadad och således kan sägas ha

avstått från det skydd lagen ger honom. Denna grundsats har en vidsträckt

tillämpning just i samband med utövning av sport. Allmänt har ansetts att

samtycke bär ansvarsbefriande verkan i de fall då ett angrepp på den

kroppsliga integriteten ej förorsakat svårare resultat än smärta eller kroppsskada

eller sjukdom som kan betecknas som ringa. En förutsättning för att

svårare integritetskränkningar än de nu angivna inte skall föranleda ansvar

vid sportutövning har vidare ansetts vara att den som orsakat skadan inte

brutit mot de regler som gäller eller allmänt iakttas inom ifrågavarande

sportgren. Den omständigheten att sporten utövas i professionella former

och att sålunda också andra intressen än de rent sportsliga spelar en avsevärd

roll torde inte föranleda ett annat bedömande.

(En närmare redogörelse för samtyckes ansvarsbefriande verkan, bl. a. i

sportsammanhang, förefinns exempelvis i professor Ivar Agges föreläsningar

över Straffrättens allmänna del, tredje häftet (1964), särskilt s. 403—409.)

hör att fa anordna tävling eller uppvisning i professionell boxning krävs

enligt 12 § andra stycket allmänna ordningsstadgan tillstånd av polismyndigheten.

Beträffande offentliga amatörboxningar erfordras sådant tillstånd

endast om tillställningen sker på allmän plats, varvid må framhållas att en

vanlig idrottsplats eller sporthall inte utgör allmän plats. Krävs ej tillstånd,

föreligger enligt 13 § skyldighet att göra anmälan till polismyndigheten.

Betänkanden om boxningssportens skadeverkningar man.

År 1959 tillkallade chefen för inrikesdepartementet särskild sakkunnig

med uppdrag att följa frågan angående boxningssportens skadeverkningar

samt, därest särskilda åtgärder skulle befinnas påkallade för att klarlägga

dylika skadeverkningar eller eljest för uppdragets fullgörande, till chefen

för inrikesdepartementet inkomma med härav föranledda förslag. Den sakkunnige,

med. lic. Bengt Naumann, avgav år 1961 ett betänkande om boxningssportens

skadeverkningar (SOU 1961:46), som till helt övervägande

del behandlade amatörboxningen och dess förhållanden.

Sammanfattningsvis anfördes i betänkandet följande.

Skador såväl av akut som av kronisk karaktär kan inträffa i boxning. De

akuta skadorna är vanligen av relativt betydelselös natur även om under

olyckliga omständigheter t. o. m. dödsfall kan inträffa. De från utlandet rapporterade

dödsfallen, ej helt få till antalet, synes till stor del ha inträffat

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr AO år 1968

inom professionell boxning, vilken är avsevärt riskablare än amatörboxningen

sådan den för närvarande bedrives här. I Sverige har under årens

lopp ett 40-tal boxare ägnat sig åt professionellt utövande av sporten. En

expansion av den professionella boxningen i Sverige synes olämplig.

Antalet varaktigt skadade eller möjligen skadade boxare i Sverige torde

sannolikt liögst utgöras av ett par hundratal, ackumulerade alltsedan 1920- talet då sporten slog igenom. Endast få av dessa torde lida av äkta »punchdrunk»-tillstånd

eller vara helt arbetsoförmögna på grund av skadorna.

Något medicinskt problem av större format kan boxningen därför ej anses

vara, även om det enskilda fallet givetvis kan te sig nog så problematiskt.

Av stort intresse torde däremot vara att studera sporten vidare ur sociala

och psykologiska synvinklar. Samma tendenser och attityder som finns hos

boxare och boxningsintresserade måste givetvis också finnas hos många

fler människor även om boxarna ibland kanske kan förete vissa drag speciellt

eller pregnant utformade. Ett sådant studium torde vidare kunna bli

av central betydelse för förståelsen av eu rad företeelser och förhållanden

inom samhället liksom för samhällets och den enskildes lörmåga att handskas

med aggressiviteten i tillvaron över huvud taget.

Betänkandet, som remissbehandlats. har icke lett till lagstiftningsåtgärder.

Vid Nordiska rådets elfte session 1963 förelåg ett förslag att rådet skulle

rekommendera regeringarna i Danmark, Finland, Norge och Sverige alt vidta

åtgärder för att förhindra anordnandet av professionella boxningstävlingar

i de nordiska länderna. I enlighet med juridiska utskottets förslag

beslöt rådet rekommendera regeringarna i Danmark, Finland, Norge och

Sverige att företa en gemensam nordisk undersökning av boxningens skadeverkningar

(rek. nr 15). I anledning av rekommendationen tillkallade de

nämnda länderna under 1964 en särskild kommitté av medicinskt sakkunniga.

Till koordinerande land utsågs Danmark. Kommittén avslutade under

1967 sitt arbete med att överlämna ett betänkande om boxningssportens medicinska

skadeverkningar (NU 1967: 16). Beträffande betänkandets innehåll

må här endast anföras följande.

I enlighet med sina direktiv har kommittén begränsat arbetet till en på

tidigare undersökningar och litteratur grundad sammanställning rörande

boxningens medicinska skadeverkningar. En omfattande undersökning i

ämnet måste enligt kommittén bli synnerligen besvärlig och dyrbar och då

dessutom utsikterna att nå fruktbara resultat är små bör man enligt kommittén

använda resurserna till andra forskningsuppgifter.

Beträffande boxningssportens omfattning har kommittén konstaterat att

antalet amatörboxare de senaste åren ganska konstant uppgått till i Sverige

3 200, i Danmark 4 000, i Finland 2 000 och i Norge 150. I Sverige utkämpas

årligen omkring 1 100 boxningsmatcher mellan amatörer. Antalet professionella

boxare torde i Sverige vara ca 6, i Danmark ca 10 och i Finland ca

30. Någon motsvarande siffra finns inte för Norge, som ej har någon organisation

för professionella boxare. På Island är all boxning förbjuden.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Första lagutskottets utlåtande nr 40 dr 1968

Rörande förekomsten av kroniska hjärnskador uttalar kommittén sammanfattningsvis:
En

enstaka boxningsmatch med hårda slag mot huvudet kan framkalla

tecken på akut hjärnskada i två allmänt kända former: »knockout» eller

»groggy State» (omtöcknat tillstånd), vilka bägge är uttryck för hjärnskakning.

Hjärnskada kan dock uppstå utan att dessa två tillstånd har förekompiih

'' Svåra akuta hjärnskador är ganska sällsynta vid boxning men i den

internationella facklitteraturen har dock refererats c:a 300 dödsfall i anslutning

till boxningsmatcher; i en del av dessa fall har boxaren i fallet slagit

huvudet mot golvet. — Det kan vid boxning, i synnerhet professionell sådan,

uppstå symtom på permanenta hjärnskador, bl. a. i form av olika grader av

punch-drunk-symtom. — Risken för kronisk hjärnskada är särskilt stor hos

primitiva, hårdföra boxare med bristfällig defensiv teknik. Risken kan ytterligare

ökas om boxare med begynnande hjärnskador fortsätter med boxandet

under lång tid. — Det är inte antalet knockouts som är avgörande utan

antalet hårda slag mot huvudet. Kronisk hjärnskada kan förekomma hos

boxare som aldrig varit utsatta för knockout. — Hos amatörer synes punchdrunk-symtom

hittills bara ha påvisats hos boxare vars aktiva period inföll

innan de nuvarande s. k. skånebestämmelserna infördes. — Det är experimentellt

påvisat —- och i kliniskt arbete gjort sannolikt — att upprepade

slag mot huvudet, vilka var för sig inte medför medvetandestörningar, kan

framkalla obotliga hjärnskador. Detta gäller vare sig slagen mottas under

loppet av eu kort tidsrymd (t. ex. eu enstaka boxningsmatch) eller under eu

längre period. — Det är eu klinisk erfarenhet att det efter svåra akuta hjärnskador

kan uppstå psykiska defekter vilka är svåra att påvisa med allmänna

testmetoder men som framför allt visar sig genom individens bristande

sociala anpassning. — Även om döda hjärnceller inte kan ersättas, kan

följderna av enstaka hjärnskador skenbart helt övervinnas genom att döda

nervcellers funktion övertas av andra nervceller. Vid upprepade skador kan

detta emellertid bara försiggå så länge hjärnans resurser är tillräckliga.

Kommittén framlägger en rad förslag till nya säkerhetsföreskrifter, men

anser att man t. v. bör kunna avstå från förslag om förbud. Föreskrifterna

gäller även professionell boxning, även om de närmast utformats med avseende

på amatörboxningen. De innebär i korthet följande.

1. höjd åldersgräns från 15—16 år till 17 år för amatörer och 21 år för

professionella boxare; 2. minimikunskaper, ev. kunskapsprövning; 3. minskning

av antalet tillåtna matcher per år och boxare; 4. viss intervall mellan

matcherna; 5. krav på likvärdighet mellan de tävlande i fråga om skicklighet;

6. rätt för tävlingsläkare att avbryta match; 7. särskild utbildning för

tävlingsläkare; 8. instruktion för ringdomare ang. riskerna för hjärnskador;

9. förbättring av startbokssystemet; 10. skärpning av bestämmelserna om

viloperiod efter knockout eller nedslagning; 11. läkarkontroll efter sådan

viloperiod; 12. avstängning i vissa fall från tävlingsboxning; 13. skärpta

krav i fråga om ringunderlag, handskar, skyddshjälmar, underlivsskydd och

tandskydd.

Betänkandet har remissbehandlats i de olika nordiska länderna. I Sverige,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 40 år 1968

där remissförfarandet avslutats, har flertalet remissinstanser förordat förbud

mot professionell boxning. Åtskilliga remissinstanser har velat förbjuda varje

form av boxning.

Om boxningsfrågans fortsatta behandling i Nordiska rådet upplyste vid

rådets sextonde session i Oslo i februari 1968 den danske justitieministern

som svar på en fråga till regeringarna att den danska regeringen — efter att

ha inhämtat uttalanden om betänkandet — skulle taga kontakt med regeringarna

i övriga nordiska länder, bl. a. för att undersöka om det vore möjligt

att genomföra förslagen i betänkandet på ett likartat sätt och samtidigt

i alla nordiska länder. 1 rådsdebatten yttrade den svenske justitieministern,

statsrådet Kling, att han var inställd på att under kommande nordiska förhandlingar

söka uppnå enighet om att förbjuda professionell boxning. Juridiska

utskottet föreslog att frågan skulle anses färdigbehandlad för rådets

del, vilket blev rådets beslut. Ett nytt medlemsförslag om förbud mot professionell

boxning hade då under den pågående sessionen redan väckts av

bl. a. herrar Cassel, Gustafsson i Kårby, fru Gärde Widemar, herr Ohlin,

fröken Ranmark och fru Segerstedt Wiberg. Detta förslag har efter remissförfarande

behandlats av juridiska utskottet vid sammanträde i september

1968. Utskottet beslöt därvid efter preliminära omröstningar förorda att de

förslag till säkerhetsföreskrifter som framlagts i 1967 års betänkande skulle

genomföras samt, med sex röster mot fem, att avstyrka medlemsförslaget om

förbud mot professionell boxning. Utskottets behandling av ärendet kommer

att fortsätta vid ett möte i slutet av november 1968, till vilket justitieministrarna

i de nordiska länderna inbjudits. Utskottets slutliga uttalande över förslaget

kommer upp i Nordiska rådet våren 1969.

Tidigare riksdagsbehandling

Beträffande tiden före 1962 torde utskottet få hänvisa till utskottets utlåtande

1962:12.

Vid 1962 års riksdag behandlades motioner (I: 197 och II: 185) med yrkande

om förbud mot tävlingar och uppvisning i boxning mellan professionella

boxare. På förslag av första lagutskottet (uti. nr 12) avslogs motionerna

under hänvisning till att den i motionerna upptagna frågan kort dessförinnan

bragts under Kungl. Maj:ts prövning genom betänkandet om boxningssportens

skadeverkningar.

I motioner till 1967 års riksdag väcktes motioner (I: 24 och II: 37 samt

I: 23 och II: 32) med väsentligen samma yrkanden som de nu föreliggande.

Efter en redogörelse för 1961 års ovannämnda betänkande och det pågående

utredningsarbetet inom Nordiska rådet anförde första lagutskottet i utlåtande

(nr 23) över motionerna följande:

Att strafflagstiftningens regler rörande misshandel inte tillämpats på

integritetskränkningar genom boxning har sin grund i att deltagarna frivilligt

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr AO år 1968

7

utsätter sig för risken att bli skadade och således kan sägas ha avstått från

det skydd som lagen ger dem. Ytterst torde dock denna inställning vila på

tanken att sportutövning i allmänhet uppbärs av ett så pass nyttigt eller

åtminstone godtagbart allmänt intresse att ett frivilligt deltagande kan rättfärdiga

att vederbörande tillfogas skador om blolt reglerna för sportgrenen

iakttas. Givetvis är det också enligt utskottets mening ett samhällsintresse

att medborgarna och framför allt ungdomen ägnar sig åt sportutövning. Utskottet

anser emellertid att det måste vara ägnat att inge allvarliga betänkligheter

att tillåta också sådana integritetskränkningar som kan leda till allvarliga,

kanske livshotande skador. Om det kan konstateras att en risk för

skador av nyssnämnt slag normalt föreligger i samband med boxning eller

vissa former därav synes ett ingripande från samhällets sida ej kunna underlåtas.

Att såsom föreslås i motionerna I: 24 och 11: 37 direkt kriminalisera

boxningen, såväl när den bedrivs amatörmässigt som i professionella former,

synes emellertid enligt utskottets mening vara att gå för långt. Riksdagens

ställningstagande till frågan om strafflagstiftningens förhållande till boxningen

bör dock anstå med hänsyn till det pågående utredningsarbetet inom

Nordiska rådet och i avvaktan på rådets prövning av där väckta spörsmål

rörande boxningen. På enahanda grund bör riksdagen inte heller nu ta

ståndpunkt till den genom motionerna I: 23 och 11: 32 aktualiserade frågan

om förbud mot den professionella boxningen.

I enlighet härmed hemställde utskottet att motionerna icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd. Riksdagen följde utskottet.

1 anslutning till i statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande

avsättningar till fonden för idrottens främjande har under en följd av år

(1962, 1963, 1965, 1966, 1967 och 1968) väckts motioner i riksdagen med

yrkande att beviljandet av förevarande anslag skulle förknippas med villkoret

alt intet därav får disponeras i syfte att främja boxningsutövning. Statsutskottet

har därvid regelmässigt i sina av riksdagen godkända utlåtanden

uttalat att riksdagen lämpligen inte bör uttala sig om vilka idrottsgrenar som

bör komma i fråga för erhållande av bidrag från förevarande anslag och att

det bör ankomma på riksidrottsförbundet att bestämma i fördelningsfrågan.

Utskottet har jämväl framhållit att det är uppenbart att boxningssporten är

förenad med allvarliga risker och understrukit angelägenheten av att de för

sportens bedrivande ansvariga vidtar åtgärder för att i möjligaste mån minska

riskerna för utövarna.

Utskottet

I förevarande utlåtande behandlar utskottet motioner rörande boxning.

I motionerna 1:44 och 11:27 hemställs att riksdagen måtte besluta sådan

ändring i brottsbalken att det framgår att boxning skall bestraffas som

misshandel. I motionerna 1:17 och 11:25 yrkas förbud mot professionell

boxning.

Motioner med väsentligen samma yrkanden prövades av utskottet vid

1967 års riksdag. I sitt utlåtande yttrade utskottet att det måste vara ägnat

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr 40 år 1968

att inge allvarliga betänkligheter att tillåta sådana integritetskränkningar

som kan leda till allvarliga, kanske livshotande skador. Om det kunde

konstateras att en risk för skador av nyssnämnt slag normalt förelåg i samband

med boxning eller vissa former därav, syntes enligt utskottet ett ingripande

från samhällets sida ej kunna underlåtas. Att direkt kriminalisera

boxningen, såväl när den bedrivs amatörmässigt som i professionella former,

föreföll emellertid utskottet vara att gå för långt. Riksdagens ställningstagande

till frågan om boxningens tillåtlighet borde enligt utskottet anstå i

avvaktan på Nordiska rådets prövning av där väckta spörsmål rörande

boxningen. I enlighet härmed beslöt riksdagen på hemställan av utskottet att

motionerna inte skulle föranleda någon åtgärd.

Efter riksdagens beslut har en nordisk kommitté bestående av medicinskt

sakkunniga avgivit ett betänkande rörande boxningens medicinska skadeverkningar.

Däri framläggs, som närmare framgår av redogörelsen ovan, en

rad förslag till nya säkerhetsföreskrifter, medan tanken på förbud tills vidare

avvisas av de sakkunniga. Vid den debatt om boxningen som efter betänkandets

framläggande hölls i Nordiska rådet i februari i år var meningarna

delade om införande av förbud. För svenskt vidkommande är av särskilt

intresse att den svenske justitieministern uttalade att han var inställd på att

under kommande nordiska förhandlingar söka uppnå enighet om förbud

mot professionell boxning. Förbudsvägen har också i stor utsträckning

rekommenderats vid remissbehandlingen av betänkandet. Flertalet svenska

remissinstanser förordar sålunda förbud mot professionell boxning och åtskilliga

vill förbjuda även amatörboxning. Såvitt nu kan förutses blir nästa

fas i behandlingen av boxningsfrågan på nordisk basis att ett medlemsförslag,

som direkt tar sikte på förbud mot professionell boxning, innevarande

månad prövas av Nordiska rådets juridiska utskott. I samband därmed

kommer boxningen också att dryftas mellan justitieministrarna i de nordiska

länderna. Nordiska rådet avses komma att ta ställning till det nämnda

medlemsförslaget vid nästa session.

Det torde i och för sig vara möjligt att för svenskt vidkommande redan nu

slutligt ta ståndpunkt till förevarande problem, eftersom det nyssnämnda

betänkandet och remissyttrandena synes innehålla tillräckligt material härför.

Enär behandlingen av boxningsfrågan på det nordiska planet nu står

inför sitt slutskede, anser dock utskottet att riksdagen inte skall föregripa

de förhandlingar som den svenske justitieministern och Nordiska rådets

svenska delegater avser att föra med våra grannländer om ett enhetligt

ställningstagande i boxningsfrågan. Utskottet vill således inte tillstyrka

bifall till motionerna.

Utskottet hemställer,

att förevarande motioner,

a) 1:44 och 11:27, samt

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 40 är 1968

9

b) I: 17 och II: 25,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 5 november 1968

På första lagutskottets vägnar:

ERIK SVEDBERG

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Erik Svedberg (s), Hjorth (s), Arvidson

(h)*, Ernulf (fp), fru Lindström (s), herr Ferdinand Nilsson (ep)*, fru Lilly

Ohlsson (s) och herr Lidgard (h);

från andra kammaren: herr Ekström i Björkvik (s), fru Löfqvist (s)*,

fröken Bergegren (s)*, herrar Gustafsson i Borås (fp), Oskarson (h), Jönsson

i Malmö (s), Larsson i Norderön (ep) och Sjöholm (fp).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Svenska Reproduktions AB 1968

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.