Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner om polismans rätt till ersättning för kroppsskada.

1968-10-29 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1968:43, Utlåtande i anledning av motioner om polismans rätt till ersättning för kroppsskada.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 43 år 1968

1

Nr 43

Utlåtande i anledning av motioner om polismans rätt till ersättning

för kroppsskada.

I de likalydande motionerna I: loi av herr Holmberg m. fl. och II: 176

av herr Bohman m. fl. yrkas — i den del motionerna behandlas i detta utlåtande

— »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa att

Kungl. Maj :t måtte framlägga förslag till ersättning för kroppsskada å

polisman, inkluderande ersättning för sveda och värk samt framtida men,

i sådan tid att bestämmelserna kan träda i kraft senast den 1 januari 1969».

I motionerna framställs även vissa andra yrkanden i skadeståndsrättsliga

och kriminalpolitiska frågor. I dessa delar behandlas motionerna av utskottet

i utlåtandena 1968: 41, 42 och 44.

Motionerna

Motiveringen till motionärernas hemställan återfinns i motionen I: 109.

I det avsnitt varom nu är fråga framhåller motionärerna följande.

Den ökande brottsligheten, och då särskilt den som kännetecknas av våld

och råhet, kommer i många fall att drabba dem som bär till uppgift att vaka

över lagarnas efterlevnad, nämligen poliskåren. Det måste därför vara

ytterst angeläget att representanterna för poliskåren åtnjuter samhällets

helhjärtade stöd och skydd, åtgärder utan vilka den lagbundna ordningen

ej effektivt kan upprätthållas.

Det allmänna måste därför — jämsides med den självklara uppgiften att

stödja polisen i dess stundom otacksamma arbete — åtminstone tillse, att

den enskilde polismannen hålles skadeslös under sin yrkesutövning. Ett

hävdande av åsikten, att denne skulle stå närmare till än samhället att bära

den skada som lagbrytare tillfogar honom, måste bygga på värderingar som

är klart oförenliga med ett modernt rättssamhälle.

Samhället undandrar sig emellertid i dag att lämna fullgod ersättning

för kroppsskada som tillfogas polisman i hans tjänsteutövning. Denna

brist finner vi — i likhet med den uppfattning som hävdats av rikspolisstyrelsen

i anledning av yttrande över tidigare motioner i detta ämne

(1LU 1967 nr 34) — snarast bör undanröjas. Trots att riksdagen så tidigt

som 1958 begärde förslag i ämnet och trots att utredning härom slutfördes

under år 1963 har förslaget ännu ej förelagts riksdagen. Inte minst med

hänsyn till de alltmer ökade risker polismän tvingas ta i sin yrkesutövning

är det av vikt att denna frågas lösning ej längre förhalas. Vi yrkar därför

att förslag i detta ämne förelägges riksdagen i sådan tid att de nya bestämmelserna

kan träda i kraft senast den 1 januari 1969.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 1 avd. Nr 43

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 43 år 1968

Gällande rätt

År 1965 beslöt statsmakterna att tillerkänna de offentliga tjänstemännen

lagstadgad förhandlingsrätt. Enligt den lagstiftning som trädde i kraft den

1 januari 1966 fick dessa tjänstemän samma rätt som övriga arbetstagare

att genom sina organisationer förhandla och sluta kollektivavtal om lön

och vissa andra ekonomiska anställningsvillkor. I enlighet härmed regleras

efter polisväsendets förstatligande polismännens förmåner i princip genom

kollektivavtal, i första hand genom allmänt avlöningsavtal för statliga och

vissa andra tjänstemän (AST). Pensionsförfattningarna för statstjänstemän

har dock ännu icke ersatts av avtal utan har provisoriskt förlängts. Härutöver

finns bestämmelser om de förmåner, vartill polismän för närvarande

är berättigade vid sjukdom eller vid förlust av arbetsförmåga, i lagarna

om allmän försäkring och om yrkesskadeförsäkring. Genom lagändring

1967 har förmånsnivån i den sistnämnda lagen höjts och förmånerna

anknutits till basbeloppet enligt den förstnämnda lagen. Det bör också erinras

om statens grupplivförsäkring, som vid dödsfall ger ersättning för

efterlämnad make och barn (SFS 1962:698, ändr. 1965:24, 1966:739,

1967: 168). Beträffande omfattningen av de utgående förmånerna må här

endast nämnas beträffande sjuklön att vid skada, som uppkommit på grund

av att tjänstemannen i tjänsten utsatts för våld eller misshandel, full lön

utgår enligt 19 § AST såväl under de första 90 dagarna som därefter så länge

sjukdomstillståndet varar.

Vidare utgår enligt kungörelsen den 26 mars 1965 om ersättning till polisman

för skada på egendom ersättning av statsmedel till polisman som under

utövning av tjänsten eller på grund av denna tillfogas skada på lös egendom.

Förutsättning för ersättning är att skadan uppkommit genom annans

vållande eller av våda. Beträffande skada på motorfordon gäller särskilda

bestämmelser. Ersättningen bestäms enligt allmänna skadeståndsrättsliga

grunder. Om särskilda skäl föreligger, kan dock ersättning bestämmas till

lägre belopp. Fråga om ersättning prövas av rikspolisstyrelsen som också

betalar ut ersättning. För belopp som statsverket gett ut träder statsverket

in i polismannens rätt mot den som är ansvarig för skadan.

Någon motsvarighet till sistnämnda bestämmelser, vilka ersatte 1925 års

lag om ersättning till polisman för kläder, finns inte såvitt gäller kroppsskador.

I fråga om sådana skador av ekonomisk natur, främst »hinder eller

brist i den skadades näring», är vederbörande polisman hänvisad till ovan

angivna förmåner som grundas på anställningsförhållandet eller gällande

system för socialförsäkring samt till vad som kan erhållas i skadestånd

enligt 6 kap. strafflagen. I fråga om ersättning för sveda och värk samt

för lyte eller för annat stadigvarande men av icke ekonomisk natur (s. k.

ideell skada) står endast skadeståndsvägen öppen.

I fråga om innehållet i 6 kap. strafflagen hänvisar utskottet till redogörelsen

i utlåtandet 1968:44.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 43 år 1968

3

Slutligen bör bär omnämnas de bestämmelser som återfinns i kungl. förordningen

den 23 april 1948 om ersättning och belöning av statsmedel vid

biträde åt ordningsmakten. Enligt 1 § i denna förordning skall ersättning

under vissa förutsättningar utgivas av allmänna medel för sådan skada till

person eller egendom, som tillskyndats den som biträtt polismyndighet,

polisman eller ordningsvakt vid ingripande mot person, vilken stört den

allmänna ordningen, begått eller misstänkts för brott eller kunnat antagas

vara farlig för allmän säkerhet. Ersättningen skall bestämmas enligt de

grunder, som enligt 6 kap. strafflagen är stadgade för skadestånd. På grund

av denna hänvisning ifrågakommer såsom ersättningsgill skada även sveda

och värk samt lyte eller annat stadigvarande men, som kan ha tillfogats

den skadelidande. Ersättningsfrågan prövas av länsstyrelsen. För belopp,

som statsverket utgivit till den skadelidande, inträder statsverket i dennes

rätt mot den som är ansvarig för skadan.

Frågans tidigare behandling m. m.

I motioner till 1958 års riksdag (I: 127 och II: 148) hemställdes om sådan

ändring i den numera upphävda 1925 års lag om ersättning till polisman

för skada å kläder, att ersättningsrätten skulle utvidgas till att omfatta

jämväl såsom skadestånd fastställd ersättning för kroppsskada, som genom

brottslig gärning åsamkades polisman vid fullgörande av tjänsteåliggande.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande (1958: 14) anförde första lagutskottet

bl. a. följande.

I likhet med motionärerna och de myndigheter ävensom flertalet av de

sammanslutningar, som avgivit remissyttranden i ärendet, anser utskottet

att starka skäl kan anföras för en utvidgning av polismans rätt till ersättning

för skada, som åsamkats honom under tjänsteutövning. Det tyngst vägande

skälet är otvivelaktigt att polismännen på grund av yrkets beskaffenhet

regelmässigt måste utsätta sig för betydande risker för skada även till

liv och lem vid företagandet av åtskilliga tjänsteåtgärder. Det måste vid sådant

förhållande anses rimligt att samhället, som kräver att dessa risker

tages, i en eller annan form kompenserar polismannen härför. Närmast till

hands synes härvid ligga att polismannen tillförsäkras full ersättning för

den förlust, som kan drabba honom till följd av skada under tjänsteutövningen,

i den mån skadan har samband med de nämnda för yrket speciella

riskerna. Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen för

de överväganden, som föranlett införandet av rätt till ersättning för skada å

kläder, har det nu angivna betraktelsesättet redan i princip godtagits, ehuru

ersättningsrätten begränsats till klädesskador.

För en utvidgning av ersättningsrätten till att avse även kroppsskada kan

emellertid också andra skäl åberopas. För den enskilde polismannens villighet

att utföra sina arbetsuppgifter i sådana fall, då ett fullföljande av dessa

innefattar påtagliga faror, måste omfattningen av det ekonomiska skydd,

som polismannen är tillförsäkrad, antagas spela en icke oväsentlig roll. En

förbättring av polispersonalens ställning i förevarande hänseende skulle

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 1 avd. Nr 43

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 43 år 1968

följaktligen kunna undanröja ett för ett effektivt utövande av polisverksamheten

återhållande moment. Vidare kan för tillskapandet av vidgade ersättningsmöjligheter

anföras även ett skäl, som åberopades redan vid införandet

av ersättningsrätt för skada å kläder, nämligen att det måste anses som

en oegentlighet, att den ene polismannen kan få full ersättning för liden

skada men icke den andre beroende på den skadevållandes betalningsförmåga.

Emellertid måste vid en utvidgning av ersättningsrätten åtskilliga spörsmål

vinna en lösning. Det torde vara uppenbart, att icke endast — såsom motionärerna

synes åsyfta — sådana fall, då ersättningsskyldighet ålagts någon

såsom skadestånd på grund av brottslig gärning, bör omfattas av den vidgade

ersättningsrätten. På sätt i ett av remissyttrandena framhållits kan

fall inträffa, då gärningsmannens identitet icke kan fastställas och något

utdömande av skadestånd följaktligen ej kan ske. Även i dessa fall synes

rätt till ersättning böra föreligga. Sådana fall måste också beaktas, då

åtal mot gärningsmannen icke väckes, exempelvis på grund av beslut om

åtalseftergift eller därför att gärningsmannen är sinnessjuk eller underårig.

Med frågan vilka skador som skall vara ersättningsgilla sammanhänger

i viss mån även spörsmålet om hur förfarandet vid skadans fastställande

skall anordnas. Självfallet måste också klarläggas vem ersättningsskyldigheten

skall åvila.

Utskottet är icke berett att på det material, som förebragts i detta ärende,

taga ställning till hur här antydda spörsmål bör lösas. Vid sådant förhållande

synes det utskottet lämpligast att en lagreglering av hithörande frågor

föregås av en genom Kungl. Maj :ts försorg verkställd utredning, och

utskottet vill förorda att en sådan utredning kommer till stånd.

En genom förslaget aktualiserad fråga av betydande räckvidd är huruvida

det icke kan finnas även andra grupper befattningshavare, för vilka

motsvarande skäl för rätt till ersättning av det allmänna kan anses föreligga.

Förutom sådan ordningspersonal — vakter och ordningsmän — som

fullgör arbetsuppgifter av liknande slag som polismän kommer härvid i betraktande

exempelvis brandmän samt viss fångvårds- och sjukvårdspersonal.

Det synes utskottet som om man vid den av utskottet förordade utredningen

av frågan om vidgad ersättningsrätt för polismän icke kan undgå

att undersöka även nu berörda spörsmål, och det är tänkbart att omständigheter,

som uppmärksammas vid en mera allmän överblick över förhållandena

på hithörande område, kan väsentligt påverka utformningen av

polismännens ersättningsrätt. Det sagda understryker behovet av en utredning.

I enlighet med utskottets förslag anhöll riksdagen att Kungl. Maj :t måtte

föranstalta om utredning angående ersättning till polisman för kroppsskador

som åsamkats honom vid tjänsteutövning.

Utredningsuppdraget anförtroddes slutligt en särskilt tillkallad sakkunnig,

som i promemoria den 20 maj 1963 föreslog att polisman, som under

utövning av polistjänst eller på grund därav ådrar sig skada, skall ha rätt

till ersättning därför av statsmedel. Enligt förslaget föreligger rätt till ersättning,

dels för sveda och värk i anledning av kroppsskada, som tillfogats

polismannen genom våld, misshandel eller annan brottslig handling, dock

endast under förutsättning att skadan medfört förlust av arbetsförmåga

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 43 år 1968 5

under minst en dag, dels för skada å kläder och andra personliga tillhörigheter,

vilken uppkommit genom annans förvållande eller av våda, dock

med vissa begränsningar såvitt gällde motorfordon.

Promemorian lades, såvitt gäller sakskador, till grund för proposition

1965: 4, vari föreslogs att polisman skulle få rätt till ersättning av statsverket,

när lös egendom som tillhörde honom skadades under hans tjänsteutövning

eller på grund av hans tjänst, vare sig skadan uppkommit av våda

eller genom annans vållande. Enligt propositionen borde ersättningsrätten

efter polisväsendets förstatligande inte längre regleras i lag utan på samma

sätt som andra frågor mellan staten och dess anställda. Den ovan nämnda

lagen om ersättning till polisman för skada å kläder föreslogs därför skola

upphävas. Den nya ersättningsregleringen skulle enligt förslaget gälla från

och med den 1 juli 1965.

I lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen, statsrådet

Johansson, bl. a. följande.

Som framhållits i första lagutskottets utlåtande 1958: 14 har frågan om

ersättning med anledning av kroppsskada som tillfogas någon i tjänsten

betydande räckvidd. Den förut nämnda promemorian ger inte underlag för

den allsidiga bedömning som med hänsyn härtill är erforderlig. Med anledning

härav bör med utgångspunkt i promemorieförslaget göras den ytterligare

utredning som är nödvändig för att få en allmän överblick rörande

problematiken beträffande skadeersättning till statliga befattningshavare

i allmänhet. Innan ett sådant utredningsarbete slutförts är jag inte beredd

att ta ställning till det i promemorian framlagda förslaget att vidga polismännens

ersättningsrätt vid kroppsskada.

Vid anmälan av lagrådets utlåtande över det remitterade förslaget erinrade

departementschefen om detta uttalande samt upplyste att anstalter

vidtagits för att få till stånd en sådan utredning inom de departement som

närmast berördes av frågan.

Propositionen bifölls av riksdagen.

I enlighet med uttalandena i propositionen och med stöd av riksdagens

beslut utfärdade Kungl. Maj :t ovannämnda kungörelse den 26 mars 1965,

vilken trädde i kraft den 1 juli 1965.

Vid 1967 års riksdag väcktes motioner (1:438 och 11:553) med samma

hemställan som i nu förevarande motioner, bortsett från att annan tidpunkt

angavs för bestämmelsernas ikraftträdande. Första lagutskottet remitterade

motionerna till statens avtalsverk, rikspolisstyrelsen och Svenska polisförbundet.

Avtalsoerket uttalade att frågan om införandet av ersättning till polisman

för sveda och värk och framtida men i anledning av kroppsskada ådragen

i tjänsten syntes — i motsats till frågor om invaliditets- och grupplivskydd

— böra prövas och regleras i offentligrättslig ordning. Verket framhöll

vidare att frågan om skadeersättning till statliga befattningshavare var

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 43 år 1968

föremål för utredning inom Kungl. Maj :ts kansli och att det i motionerna

väckta förslaget borde prövas i detta större sammanhang.

Rikspolisstyrelsen fann motionärernas förslag vara i hög grad motiverat

och tillstyrkte bifall. Härutöver erinrade styrelsen om att den ovan nämnda

promemorian från år 1963 också innehöll förslag om rätt till viss ersättning

åt polisman för kroppsskada vid tjänsteutövning. Styrelsen ansåg det

otillfredsställande att frågan om polismans rätt till ersättning för kroppsskada

icke löstes i samband med tillkomsten av kungörelsen den 26 mars

1965 om ersättning till polisman för skada på egendom. Det var därför enligt

styrelsens mening angeläget att frågan nu snarast fick en positiv lösning.

Också polisförbundet erinrade om 1963 års förslag till lösning av frågan

och påpekade att förslaget mottogs positivt av remissinstanserna. Utvecklingen

hade också enligt förbundet visat att en särbehandling är påkallad

inom polisområdet. Förbundet ansåg att förslaget borde genomföras och

vinna tillämpning redan under 1967.

För egen del framhöll utskottet (uti. 1967:34) att det delade motionärernas

oro för den tilltagande aggressiviteten mot polismän i tjänsteutövning.

Utvecklingen hade enligt utskottets mening otvivelaktigt lett därhän

att polismännen vid åtskilliga tjänsteåtgärder regelmässigt utsätter sig för

betydande risker. Det måste därför anses rimligt att samhället, som kräver

att dessa risker tas, i en eller annan form kompenserar polismännen härför.

— I likhet med motionärerna ansåg utskottet det otillfredsställande

alt frågan om polismans rätt till ersättning för kroppsskada inte kunnat lösas

i samband med tillkomsten av 1965 års kungörelse om ersättning till polisman

för skada på egendom, särskilt som ett remissbehandlat utredningsförslag

i ämnet redan då förelåg. Utskottet erinrade om att arbete pågick

inom Kungl. Maj :ts kansli för att skapa underlag för en allsidig bedömning

av problematiken om skadeersättning till statliga befattningshavare i allmänhet.

Den omständigheten att också andra kategorier befattningshavare

kan vara i behov av skydd i ifrågavarande hänseende utgjorde emellertid

enligt utskottet inte något skäl att ytterligare fördröja en lösning

för polisens vidkommande, särskilt som hinder inte ansetts föreligga för

en särbehandling av polisen i fråga om sakskadeskyddet, trots att även detta

har aktualitet för andra yrkesgrupper. Utskottet ansåg att det inom Kungl.

Maj :ts kansli pågående arbetet rörande hithörande frågor borde påskyndas

såvitt gäller ersättning till polismän för kroppsskada, så att bestämmelser

härom kunde träda i kraft senast den 1 juli 1968. Utskottets hemställan gick

ut på att riksdagen skulle begära förslag till sådana bestämmelser.

I en reservation av sju ledamöter framhölls på enahanda skäl som majoriteten

att det vore rimligt att polismännen i en eller annan form kompenserades

för sin riskfyllda tjänsteutövning. Reservanterna underströk även

angelägenheten av att spörsmålet snarast bringades till en lösning men

fann med hänsyn till det ovan nämnda arbetet i Kungl. Maj :ts kansli icke

påkallat att något initiativ togs från riksdagens sida. I enlighet härmed hem
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 43 år 1968 7

slällde reservanterna att motionerna inte måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Riksdagen följde reservanterna.

Rörande det pågående utredningsarbetet anförde chefen för justitiedepartementet,

statsrådet Kling, som svar på en enkel fråga den 22 maj 1968

(AK prot. 27 s. 7 f.) följande:

Frågan om ersättning till polismän med anledning av kroppsskada under

tjänstgöring kan enligt min mening inte ses isolerad. Den berör även andra

grupper av arbetstagare. Utredningsarbete i frågan pågår inom Kung].

Maj :ts kansli. Det har emellertid visat sig att de problem som måste lösas

är mycket komplicerade. Utredningen har ännu inte kunnat slutföras.

Under utredningsarbetet har också fråga uppstått, om ersättningsfrågorna

kan och bör lösas avtalsvägen eller genom någon form av försäkring. — Jag

är medveten om angelägenheten av att dessa frågor bringas till en lösning

så snart det är möjligt.

Enligt vad utskottet erfarit är det av motionärerna aktualiserade spörsmålet

alltjämt föremål för överväganden inom Kungl. Maj :ts kansli.

Utskottet

I förevarande motioner hemställs, såvitt nu är i fråga, att riksdagen hos

Kungl. Maj :t skyndsamt skall begära förslag angående ersättning till polismän

för kroppsskador som ådragits i tjänsten. Ersättningen avses skola

täcka inte bara skador av ekonomisk natur utan också gottgörelse för sveda

och värk samt stadigvarande men. Till stöd för yrkandet anför motionärerna

att den ökande brottsligheten, och då särskilt den som kännetecknas

av våld och råhet, i många fall kommer att drabba polismännen. Det är därför

enligt motionärerna ytterst angeläget att dessa åtnjuter samhällets helhjärtade

stöd, så att den lagbundna ordningen effektivt kan upprätthållas.

Enligt nu gällande ordning utgår skadeersättning av statsmedel till polisman

endast när honom tillhörig lös egendom skadas i samband med hans

tjänst. Några motsvarande bestämmelser finns alltså inte såvitt gäller kroppsskador.

I fråga om sådana skador av ekonomisk natur, såsom t. ex. inkomstbortfall,

innefattar de förmåner, som anställningsförhållandet och socialförsäkringen

ger, visserligen ett avsevärt grundskydd, men ersättning motsvarande

fullt skadestånd utgår i allmänhet inte. Beträffande ersättning för

sveda och värk samt stadigvarande men av icke ekonomisk natur saknar

polismannen möjlighet att erhålla ersättning av arbetsgivaren eller genom

socialförsäkringen och är alltså hänvisad till vad han kan få ut i skadestånd.

Rätten till skadestånd är, även om anspråket fastställts av domstol, ofta av

begränsat värde, t. ex. på grund av att skadevållaren saknar tillgångar.

Då polismännens ersättningsfrågor i anledning av motioner behandlades

av utskottet vid 1958 års riksdag uttalade utskottet, att starka skäl kunde

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr 43 år 1968

anföras för en utvidgning av rätten till ersättning för skada som åsamkats

under tjänsteutövning. Det tyngst vägande skälet angavs vara att polismännen

på grund av yrkets beskaffenhet regelmässigt måste utsätta sig för betydande

risker för skada även till liv och lem vid företagandet av åtskilliga

tjänsteåtgärder. Enligt utskottet var det därför rimligt att samhället, som

krävde att dessa risker tas, i en eller annan form kompenserade polismannen

härför. Närmast till hands ansågs härvid ligga att polismannen tillförsäkrades

full ersättning för den förlust, som kunde drabba honom till följd av

skada under tjänsteutövningen, i den mån skadan hade samband med de

nämnda för yrket speciella riskerna. På hemställan av utskottet anhöll riksdagen

hos Kungl. Maj :t om utredning angående ersättning till polisman för

kroppsskada, som åsamkats honom vid tjänsteutövning, och om förslag till

de bestämmelser i ämnet, vartill utredningen kunde föranleda.

De anförda synpunkterna gäller alltjämt och har vuxit i styrka genom

stegringen av antalet våldsbrott och den tilltagande användningen av skjutvapen

i samband med brott, varigenom riskerna för polismännen i betydande

grad har ökats. Även om polismännens ersättningsfråga inte kan ses

isolerad, är det mot denna bakgrund enligt utskottets mening otillfredsställande

att riksdagens ovannämnda framställning ännu icke lett till något

resultat i förevarande hänseende.

I likhet med 1967 års riksdag, som också behandlade polismännens trygghetsfrågor,

vill utskottet understryka angelägenheten av att förevarande

spörsmål snarast möjligt får sin lösning. En sådan torde kunna erhållas

genom lagstiftning eller förhandlingar mellan berörda parter. Det synes

dock böra överlämnas åt Kungl. Maj :t att ta ställning till vilken metod som

skall väljas.

Vad utskottet anfört Lorde böra bringas till Kungl. Maj :ts kännedom.

Utskottet hemställer,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner, I: 134

och II: 176, i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte giva till känna

vad utskottet i det föregående anfört.

Stockholm den 29 oktober 1968

På första lagutskottets vägnar:

ERIK SVEDBERG

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Erik Svedberg (s), Hjorth (s), Arvidson

(h), Ernulf (fp), fru Lindström (s)*, herr Ferdinand Nilsson (ep), fru

Lilly Ohlsson (s) och herr Lidgard (h);

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 43 år 1968

9

från andra kammaren: herr Ekström i Björkvik (s), fru Löfqvist (s),

fru Kristensson (h), fröken Bergegren (s), herrar Gustafsson i Borås (fp),

Jönsson i Malmö (s), Larsson i Norderön (ep)* och Sjöholm (fp)*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Ferdinand Nilsson (ep).

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1968:329 Skrivelse till Konungen i anledning av motioner om polismans rätt till ersättning för kroppsskada. a1 i texten