Utlåtande i anledning av motioner om dels ersättning av statsmedel vid personskada genom brott, dels allmän försäkring vid våldsbrott, dels målsägandes möjligheter att utfå skadestånd.
1968-10-29 · 21 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 21 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1968:44, Utlåtande i anledning av motioner om dels ersättning av statsmedel vid personskada genom brott, dels allmän försäkring vid våldsbrott, dels målsägandes möjligheter att utfå skadestånd.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1968
1
Nr 44
Utlåtande i anledning av motioner om dels ersättning av statsmedel
vid personskada genom brott, dels allmän försäkring
vid våldsbrott, dels målsägandes möjligheter
att utfå skadestånd.
I de likalydande motionerna I: 186 av herrar Alexanderson och Ernulf
samt II: 244 av herr Nyberg m. fl. hemställs att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning och förslag om statlig ersättning
vid personskador, uppkomna genom brott.
I de likalydande motionerna I: 18 av herr Sörenson och herr Eric Gustaf
Peterson samt 11:26 av herr Sjöholm in. fl. hemställs att riksdagen måtte
besluta att hos Kungl. Maj :t begära utredning och förslag till allmän
brottsförsäkring gällande våldsbrott.
I de likaledes likalydande motionerna I: 134 av herr Holmberg m. fl. och
II: 176 av herr Bohman in. fl. hemställs — i den del motionerna behandlas
i detta utlåtande — att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om utredning angående åtgärder för att förbättra målsägandes möjligheter
att utfå skadestånd enligt i motionen förordade riktlinjer.
I sistnämnda motionspar framställs även vissa andra yrkanden som rör
skadeståndsrättsliga och kriminalpolitiska frågor. I dessa delar behandlas
motionerna av utskottet i utlåtandena 1968:41—43.
Motionerna
I motionerna 1: 186 och II: 244 framhålls att system för statlig ersättning
av skadeståndsbelopp vid skador genom våldsbrott genomförts i ett
par länder och där prövats under några år. I januari 1964 infördes sålunda
i Nya Zeeland »tlie Criminal Injuries Compensation Ad», som medgav
statliga ersättningar vid personskador tillfogade genom brott. I England
genomfördes senare under samma år ett liknande lagförslag. Motionärerna
framhåller att det naturligtvis inte är säkert att just detta kompensationssystem
(se sid. 6) passar för svenska förhållanden. Men det engelska och
nya-zeeländska exemplet visar enligt deras mening att det inte är omöjligt
att lösa problemet med skadestånd vid personskador i samband med brott.
De engelska erfarenheterna kan också vara intressanta vid uppläggningen
av ett svenskt system.
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 1 avd. Nr 44
2 Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1968
Motionärerna anser det mycket väsentligt att berörda problem får en
snar lösning. Det ter sig som uppenbart orimligt att ett fåtal drabbade skall
bära de ekonomiska konsekvenserna av ett problem samhället inte kan
lösa. Det är dessutom angeläget att befria kriminalvården från det vedergällningstänkande
som blir oundvikligt om den enskilde får bära skadeföljden.
Avslutningsvis framhålls att första lagutskottet, när frågan om
kompensation för skada genom brott behandlades i riksdagen 1966, förordade
att berörda problem skulle behandlas i samband med arbetet med
skadeståndsrättens utformning. Enligt vad motionärerna inhämtat kommer
frågorna inte att behandlas i samband med det pågående propositionsarbetet.
Motionärerna anser därför att problemet bör tas upp till särskild
behandling.
I motionerna I: 18 och II: 26 framhålls att skyddandet av den enskilda
människans personliga integritet tillhör rättssamhällets angelägnaste uppgifter.
Om detta skydd sviker, är det enligt motionärerna ytterligt angeläget
att den förfördelade hålls ekonomiskt skadeslös. Härvidlag brister det
åtskilligt i vårt rättssystem. Motionärerna påpekar sålunda att i de mycket
talrika fall, där skadegöraren icke ertappas, något skadestånd över huvud
taget icke kan dömas ut. Ett utdömt skadestånd representerar ett ytterst
chimärt värde för målsägaren. Den till skadestånd förpliktigade saknar
ofta eller oftast förmåga afl gälda vad han ålagts att betala. Icke så sällan
saknas väl också viljan att göra rätt för sig. De exekutiva myndigheterna
står regelmässigt maktlösa när det gäller möjligheterna att driva in den
skadelidandes domfästa fordran. Att skärpa den exekutiva verkställigheten
— exempelvis genom att såsom någon gång föreslagits utrusta skadeståndsfordringar
med införselrätt — vore enligt motionärerna bara ett
slag i luften utan reell effekt.
En framkomlig väg för att råda bot på dessa brister är enligt motionärerna
någon form av försäkring mot brott, i första hand brott mot den
personliga integriteten. Det är, framhåller motionärerna, inte orimligt att
betrakta den del av erlagd skatt som disponeras av rättsväsendet som en
försäkringspremie för den enskilde skattebetalarens personliga trygghet till
liv och lem. Genombryts denna trygghet bör försäkringen utlösas och ersättning
utgå till den förfördelade. Detta innebär sålunda att statsverket skall
ersätta den som blivit utsatt för kroppslig åverkan ett rehabiliterande kontant
belopp. I de fall där skadestånd utdömts låter sig beloppets storlek
lätt fixeras till vad domstolen kommit fram till — och här bör givetvis
samhället ha regressrätt gentemot skadegöraren även om denna regressrätt
sannolikt inte är mycket värd. I övriga fall bör ersättningsbeloppet
bestämmas av annan lämplig myndighet, exempelvis riksförsäkringsverket.
Motiveringen till motionärernas hemställan i motionerna I: 134 och II: 176
Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1968
3
återfinns i motionen I: 109. I det avsnitt varom nu är fråga framhåller
motionärerna (sid. 15) att brottsbalkens bestämmelser, att domstolen kan
meddela föreskrifter om tid och sätt för betalningen av skadestånd i samband
med att den dömer till påföljd för brottet, inte är tillräckligt effektiva
då det för en målsägande gäller att få täckning för liden skada. Konsekvenserna
blir därför ofrånkomligen att målsäganden i många fall själv
får bära den skada eller förlust som drabbat honom. Ju allvarligare och
mera ingripande som dessa verkningar kan vara för den enskilde — såväl
till följd av brottslighetens enorma omfattning som dess ökade farlighet —
desto mera otillfredsställande framstår det från allmän synpunkt att den
enskilde icke kan påräkna samhällets bistånd. Brottsskadorna kan ju
dessutom, så som den kanske hårt drabbade enskilde bedömer det, uppfattas
som ett uttryck för samhällets oförmåga att upprätthålla lag och
ordning.
Motionärerna anser att den enskildes rätt att hållas skadeslös vid rättskränkningar
skyndsamt bör göras till föremål för lagstiftningsåtgärder.
En särskild utredning bör komma till stånd och detta utan hinder av det
reformarbete som för närvarande pågår inom andra områden av skadeståndsrätten.
Innan utredningsresultatet föreligger är det självfallet vanskligt
att veta hur skyddet för målsäganden bör utformas. Motionärerna framhåller
som naturligt att den som vållat en skada har det primära ansvaret
för dess ekonomiska konsekvenser. Ofta saknar emellertid denne ekonomiska
möjligheter att med egna medel reparera verkningarna av sitt handlingssätt.
I ett stort antal fall blir den som vållat skada inte ertappad, ett
förhållande som också påkallar uppmärksamhet. Samhället får därför enligt
motionärerna också anses ha ett ansvar för att personer som åsamkas
skada genom brott erhåller rimlig gottgörelse. Det understryks att staten
enligt gällande rätt i viss begränsad omfattning redan ansvarar för skador
uppkomna genom brott, nämligen beträffande rymlingar. Varför målsägaren
bör vara mera gynnad, om den av brott föranledda skadan tillfogats
honom av en rymling än av t. ex. en villkorligt frigiven synes motionärerna
vara svårt att inse. Att skadeersättningsreglerna endast avser rymlingar
förefaller godtyckligt. Ett slopande av denna begränsning skulle därför
kunna ligga i linje med motionens syfte.
Gällande rätt
Enligt 6 kap. 1 § strafflagen skall skada som någon genom brott tillfogat
annan gäldas av den brottslige, vare sig brottet skett med uppsåt eller av
vållande. För den händelse den skadelidande medverkat till skadan genom
eget vållande, skall enligt samma paragraf skadeståndet jämkas efter vad
som prövas skäligt. Dessa och övriga stadganden i 6 kap. strafflagen är
4 Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1968
av grundläggande betydelse för den svenska skadeståndsrätten och tjänar
till ledning vid bestämmandet av storleken av ett utomobligatoriskt skadestånd,
vare sig skadeståndet har sin grund i brottslig gärning eller ej.
Skadestånd enligt 6 kap. strafflagen avses i princip skola ekonomiskt försätta
den skadelidande i samma läge som om skadan ej inträffat, förutsatt
att medvållande ej föreligger från hans sida. Detta innebär, att skadeståndet
kan omfatta inte bara den omedelbara ekonomiska förlust, som
uppstått genom skadan, utan också den eventuella förbättring av den skadades
ekonomiska villkor, som skulle ha inträtt, om skadan inte inträffat.
Utöver den ekonomiska skadan ersätts enligt 6 kap. strafflagen även i viss
utsträckning skada av icke ekonomisk natur, s. k. ideell skada.
För kroppsskadornas del har de nu angivna grunderna kommit till uttryck
i kapitlets 2 §, där det stadgas, att såsom skadestånd räknas »icke
allenast läkarlön och annan kostnad, utan även ersättning för hinder eller
brist i den skadades näring, för sveda och värk, så ock för lyte eller annat
stadigvarande men, om sådant blivit honom tillfogat».
Omnämnas bör också ett stadgande i 6 § om skadeståndsansvar för barn
och sinnessjuka in. fl. I paragrafen föreskrivs att om skada är gjord av
någon som ej fyllt 15 år eller som handlat under inflytande av sinnessjukdom,
sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående
natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom, han är pliktig
att ersätta skadan endast om och i den mån det med hänsyn till hans sinnesart,
gärningens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt må anses
skäligt.
Av intresse är också vissa bestämmelser i brottsbalken som avser att
förmå en brottsling att ersätta den skada han orsakat genom sitt brott.
Användningsområdet för särskilda föreskrifter och skadeståndsbetalning
är enligt brottsbalken betydligt vidsträcktare än tidigare. Föreskrifter rörande
tid och sätt för skadeståndsskyldigliets fullgörande kan sålunda meddelas
vid villkorlig frigivning (brottsbalken 26 kap. 15 §), vid villkorlig
dom (27 kap. 5 §), vid skyddstillsyn (28 kap. 6 §) samt vid vård utom anstalt
efter dom å ungdomsfängelse (29 kap. 7 §) eller internering (30 kap.
10 §). Under förarbetena till dessa bestämmelser förordade departementschefen
att skadeståndsföreskrifter skulle meddelas i större utsträckning
än dittills skett men underströk samtidigt angelägenheten av att den dömde
icke ålades så stora avbetalningar på skadeståndet att hans vilja och förmåga
till återanpassning försvagades (prop. 1962: 10 s. C 304). I detta
sammanhang må jämväl erinras om att skadestånd i motsats till exempelvis
böter icke kan uttas genom införsel.
Enligt 8 kap. lagen om behandling i fångvårdsanstalt får den som undergår
fängelse i tre månader eller på kortare tid eller behandling i skyddstillsynsanstalt
fritt förfoga över arbetspremiemedel och andra arbetsinkomster.
Annan intagens medel skall fördelas i två delar, disponibla medel
Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1968 5
uch besparade medel. Disponibla medel må av den intagne användas till
bl. a. gäldande av skadestånd.
Alltsedan budgetåret 1948/49 har å riksstaten funnits uppfört ett särskilt
anslag under den nuvarande rubriken Ersättning för skador vållade av
vissa rymlingar m. fl. Anordningen tillkom som ett provisorium i avbidan
på en slutlig lösning av frågan om det allmännas ansvar för skadegörelse
genom brottslig gärning (prop. 1948:47).
För närvarande tas anslaget i anspråk för utbetalning av ersättning
för skador, som vållats av personer intagna på fångvårdsanstalter, ungdomsvårdsskolor,
allmänna vårdanstalter för alkoholmissbrukare in. m.
Ersättning utgår för skada, förorsakad av intagen som rymt från anstalten
eller lämnat denna som frigångare eller erhållit permission. Ersättning utgår
också för skada vållad av ungdomsvårdsskoleelev, som vårdas utom
skola samt av alkoholmissbrukare, som intagits på allmän vårdanstalt men
bor på inackorderingshem eller åtnjuter familjevård.
Anslaget uppgår för innevarande budgetår till 180 000 kr. Belastningen
för budgetåret 1907/68 uppgick emellertid till drygt 293 000 kr. och för
nästa budgetår har socialstyrelsen begärt 300 000 kr. i anslagsäskande.
Fram till den 1 januari 1967 kunde ersättning utgå även för skada som
vållats av person som avvikit eller permitterats från psykiatriskt sjukhus
eller som intagits på sådant sjukhus men utplacerats i kontrollerad familjevård
enligt 30 § sjukvårdslagen den 6 juni 1962. Sedan huvudmannaskapet
för de psykiatriska sjukhusen övergått från staten till de subjekt som
svarar för sjukvården i övrigt, d. v. s. i allmänhet landstingskommunerna
och de städer som inte tillhör sådan kommun, kan anslaget emellertid i
princip inte längre tas i anspråk för dylika skador. Svenska Landstingsförbundet
har emellertid rekommenderat landstingen att fortsätta tidigare
praxis angående ersättning för skador som vållas av mentalpatienter.
Beträffande ersättnings prövningen vid anslagets ianspråktagande må här
endast nämnas följande.
Prövningen handhas i princip av socialstyrelsen, vars beslut kan överklagas
hos Kungl. Maj :t. Om ersättning beräknas utgå med högre belopp än
o 000 kr. eller om ärendet är av principiell betydelse, skall styrelsen överlämna
ärendet till Kungl. Maj :t. Till ersättningsgill skada räknas personskada,
egendomsskada och i vissa fall allmän förmögenhetsskada. Det förutsätts
numera inte att skadan åstadkommits genom brott. Som regel utges
utan beliovsprövning full ersättning för sådan skada som inte täcks av
försäkringsersättning. Om den skadelidande genom vårdslöshet eller bristande
varsamhet medverkat till skadans uppkomst, brukar ersättningen
jämkas, oftast till 2/3 av vad som eljest skolat utgå. Vid skadevärderingen
följs med smärre avvikelser allmänna skadeståndsrättsliga regler samt den
praxis som tillämpas av försäkringsbolagen och domstolarna.
1* —Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 1 avd. Nr 44
6
Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1968
Utländsk lagstiftning
Under 1960-talet har i Storbritannien och Nya Zeeland samt i några
amerikanska stater, Kalifornien och New York, införts system för statlig
kompensation åt dem som drabbats av våldsbrott. Anordningarna, som
uppgivits sakna motsvarighet i andra länder, är i huvudsak likartade. Här
nedan lämnas en summarisk redogörelse för det system som sedan den 1 oktober
1964 varit i kraft i Storbritannien.
Verksamheten, som ännu så länge bedrivs försöksvis utan författningsreglering,
uppbärs inte av ett accepterande av något statens ansvar för skador
som orsakas medborgare av andra medborgare, utan ersättning utbetalas
ex gratia. Medel erhålls genom ett särskilt statsanslag. Ersättning kan
utgå för skador som uppstått vid våldsbrott såsom mord, dråp, misshandel,
våldtäkt och rån samt för skador i följd av att egendom förstörts i brottslig
avsikt som t. ex. vid mordbrand. Skadan skall ha uppkommit antingen
genom brottslig gärning, som innefattar våldsutövning, eller genom försök
av den drabbade att såsom samhällsmedlem gripa en brottsling. Både den
omedelbart drabbade och sådan persons efterlevande kan efter ansökan
utfå ersättning, förutsatt att gärningen begåtts inom Storbritannien eller
på brittiskt fartyg eller luftfartyg och polisanmälts utan dröjsmål. Skador
vållade av medlem i den drabbades familj ersätts dock inte, ej heller trafikskador
såvida inte fordonet i fråga använts som en form av vapen. Ersättningen,
som utgår oberoende av om skadevållaren ställts inför rätta,
bestäms av en för ändamålet särskilt inrättad nämnd, »The Criminal
Injuries Board», i princip efter allmänna brittiska skadeståndsrättsliga
regler. Bagatellskador ersätts dock inte; sålunda fordras att skadan föranlett
förlorad arbetsförtjänst under åtminstone tre veckor eller att skadan
berättigar till ersättning med minst femtio pund. Uppåt finns den begränsningen
att ersättning för förlorad arbetsförtjänst inte får överstiga det
dubbla beloppet av den genomsnittliga lönen inom industrin. Ersättning utgår
företrädesvis som engångsbelopp. Nämndens ledamöter är alla lagfarna.
Dess beslut kan inte överklagas. Nämndens årsrapporter visar att antalet
ärenden som prövats av nämnden successivt ökat. Under verksamhetsåret
1966—1967 uppgick antalet ansökningar till 3 318. Genomsnittsersättningen
uppgick till 366 pund och sammanlagt utgavs i definitiva ersättningar
drygt 880 000 pund. Av de utbetalade ersättningarna uppgick 28 procent
till mindre än 100 pund och 54 procent till belopp mellan 100 och 400 pund.
Vissa bctänkanden m. m.
1945 års försäkringsutredning har i sitt principbetänkande rörande försäkringsväsendet
(SOU 1949: 25) framhållit, att en vidsträckt utbredning
7
Första lagutskottets utlåtande nr H år 1968
av skadeförsäkringen nr samhällssynpunkt ter sig i hög grad önskvärd,
vilket framför allt gäller skador som eljest skulle ställa den enskilde inför
oöverstigliga ekonomiska svårigheter eller vålla bestående rubbningar i
företagsamheten. Enligt utredningen har samhället ett allmänt ansvar
såväl för den enskilde medborgaren som för det ekonomiska livet, och ett
viktigt led i uppfyllandet av detta ansvar måste anses vara att befrämja
en sund och ändamålsenlig utveckling av skadeförsäkringen.;
Sedan utredningen funnit att eu allmän obligatorisk ansvarighetsförsäkring
huvudsakligen av praktiska skäl, inte synes kunna genomföras, har
utredningen ansett det böra övervägas, om icke betalningsskyldigheten för
varje större skadestånd — med de inskränkningar som kan befinnas nödvändiga
eller lämpliga — borde överflyttas på det allmänna till den del
skadeståndet överstiger någon viss tämligen hög summa. Utredningen, som
föreslår att åt särskilda sakkunniga överlämnas att närmare pröva detta
uppslag, har något utfört de synpunkter som enligt dess mening bör beaktas
vid prövningen. Utredningen finner, att då det gäller brandskador
och sjöhaverier ägaren bör skydda sig genom brand- respektive sjöförsäkring
och att han också i regel gör detta. Det föreligger därför, anser
utredningen, icke, i varje fall av hänsyn till den skadelidande, någon anledning
för det allmänna att över huvud taget ikläda sig ersättningsplikt
vid sådana skador. Då man å andra sidan starkt kan ifrågasätta lämpligheten
av att från det allmännas betalningsskyldighet utesluta vissa slag av
egendomsskador men ersätta andra, bör man måhända inskränka sig till
att införa den avsedda ersättningsformen endast beträffande personskador.
Även beträffande sådana tänker sig utredningen vissa begränsningar;
bl. a. anser utredningen, att det allmännas åtagande bör begränsas till sådana
fall där en laglig rätt till skadestånd föreligger. Utredningen anser
det också böra övervägas, om och i vad mån det allmännas förpliktelse
bör inskränkas vid skadefall, för vilka ersättning utgår på grund av försäkring,
i varje fall då fråga är om obligatorisk försäkring. Undantag bör
enligt utredningen övervägas jämväl beträffande skador, för vilka innehavare
av järnväg eller ägare av luftfartyg enligt lag eller författning är
skyldig att gälda skadestånd, och eventuellt även i andra speciella fall.
Slutligen anser utredningen, att ersättning bör givas endast i den mån skadan
överstiger visst belopp. Beträffande storleken av den bottensumma,
som skulle undantas från det allmännas förpliktelse, har enligt betänkandet
diskussionsvis framförts ett belopp av 1 000 kr. Till anordningen
hör, att det allmänna skulle äga regressrätt mot den skadeståndsskyldige
i viss utsträckning, nämligen i regel då denne orsakat skadan med uppsåt
eller av grov vårdslöshet. Kostnaden för ersättningarna skulle, frånsett
regressvis inflytande medel, bestridas av skattemedel. Storleksordningen
av den årliga kostnaden anger utredningen genom att nämna beloppet fem
miljoner kronor.
8 Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1968
Beträffande försäkringsutredningens uppslag, att det allmänna skulle
överta betalningsskyldigheten för skadestånd i viss omfattning, invänder
professor Ivar Strahl i en förberedande utredning angående lagstiftning på
skadeståndsrättens område (SOU 1950: 16), att det är svårt att förstå,
varför det belopp, som det allmänna skulle anslå för detta ändamål, skall
tillfalla just sådana skadelidande som äger ett skadeståndsanspråk mot
någon. Strahl fortsätter (s. 83):
Dessa äro dock på det hela taget mindre i behov av hjälp från det allmänna
än sådana som lida skada utan att därpå kunna grunda något anspråk
mot annan. Icke heller är det lätt att inse, varför det allmänna skulle
lämna dem som ha låg arbetsförtjänst och därför måhända ej vid förlust
av arbetsförmågan under en kortare tid lida skada uppgående till exempelvis
1 000 kr. utan ersättning men däremot med fulla beloppet minus
1 000 kr. ersätta arbetsförmågan hos den vars arbetsförtjänst är stor. I
den mån den senares skada beror på att han har ovanligt hög arbetsinkomst
torde med fog kunna sägas vad utredningen anfört beträffande
brand- och sjöskada, nämligen att det bör ankomma på honom själv att
skydda sig genom försäkring.
Även den stundom framförda tanken att det allmänna skulle bereda ersättning
av statsmedel för skada som tillfogats genom brottslig gärning
synes böra avvisas. Det är svårt att inse, varför den omständigheten att
skadan orsakats genom brottslig gärning skall föranleda att det allmänna
gåve ersättning. Varför skulle den som skadats genom mordbrand ha ersättning
av statsmedel men icke den som skadats av blixt? Och varför skulle
skattebetalarna bekosta ersättning åt en av tåg påkörd om föraren varit
vållande men icke annars? Tanken skulle icke vara bättre grundad, om
ersättningen toges av bötesmedel eller annat som influtit i statskassan på
grund av andra brott än det ifrågavarande. Ty genom att dessa tillgångar
undandroges den allmänna budgeten skulle ersättningarna ändock komma
att belasta denna, d. v. s. skattedragarna.
Strahls kritik riktar sig emellertid i huvudsak endast mot användandet av
skadeståndsrättsliga regler vid fördelning av medel som anskaffats genom
obligatorisk avgiftsplikt, inte mot tanken att det allmänna bör medverka
till att skadelidande bereds tillfredsställande ersättning, i första
hand för personskador. Strahl uppställer som ett direkt önskemål att skadestånd
i största möjliga utsträckning ersätts med försäkring. Grundtanken
i Strahls reformplaner enligt betänkandet är i fråga om kropsskada,
att alla som lider sådan skada skall erhålla ersättning efter någorlunda tillfredsställande
måttstock. För detta ändamål är emellertid skadeståndsrätten
icke lämplig, eftersom möjligheterna att ålägga skadeståndsskyldighet
är inskränkta av att hänsyn måste tas till dem som skall bekosta
skadeståndet. Möjligheterna att utfå skadestånd är begränsade genom att
den skadeståndsskyldige ofta saknar medel för uttagande av skadeståndet.
Att genom försäkring bereda tillfredsställande ersättning för personskadorna
är lättare, emedan kostnaderna då slås ut på en större krets. Er
-
9
Första lagutskottets utlåtande nr Ak år 1968
sättningarna bör utgå efter behov, väl icke så att varje ersättningsanspråk
underkastas behovsprövning men så att ersättningarna utgår efter taxor
som avpassats efter ersättningsbeliovet. De medel som står till buds för att
bereda ersättning kommer till den bästa användningen, om ersättningarna
utgår utan avsende på sättet för skadans uppkomst.
Beträffande sakskador anför Strahl i betänkandet att det åtminstone
tills vidare icke ligger inom området för det praktiskt möjliga att skapa en
obligatorisk försäkring som skulle ge ersättning vid all sakskada och att
icke heller obligatorisk sakförsäkring av mera begränsad omfattning syns
vara att förorda. Ej heller obligatorisk ansvarsförsäkring kan med fördel
användas annat än i begränsad omfattning. Däremot anser Strahl att obligatorisk
försäkring beträffande sakskador kunde vara motiverad i form
av ansvarsförsäkring för vissa slags verksamheter i förening med att
skada av verksamheten förklaras berättiga till ersättning oberoende av vållande.
I huvudsak får man dock enligt Strahls mening i fråga om sakskador
lita till de former av frivillig försäkring som står till buds.
Bland de åtgärder som skulle kunna vidtas för att säkerställa att en skadeslåndsberättigad
kommer i åtnjutande av sitt skadestånd nämner Strahl
även införande av möjlighet till införsel för skadestånd på grund av brottslig
gärning och åtgärder för att ge skadeståndsfordran företräde framför
böter.
Strahls synpunkter på skadeståndsrätten har i den följande offentliga
debatten, bland annat vid nordiska juristmöten 1951 och 1960, varit föremål
för delade meningar. Det har understrukits att det synes tvivelaktigt
om man kan lägga sociala synpunkter på skadeståndsrätten i så hög grad
som Strahl gjort. Man har också framhållit att om skadeståndsrätten formellt
ersätts med försäkring, samma problem i vid omfattning kvarstår
rörande förutsättningarna för rätt till ersättning, skyldighet att bidraga
till kostnaderna för ersättningarna, beräkningen av ersättningarna m. m.
och att dessa problem väsentligen får lösas efter riktlinjer som är oberoende
av om man formellt rör sig inom skadestånds- eller försäkringsrättens
område.
Under 1950- och 1960-talen har ett omfattande samnordiskt utredningsarbete
bedrivits i syfte att successivt reformera skadeståndsrätten, och
särskilda kommittéer i de nordiska länderna har lagt fram ett flertal betänkanden
med lagförslag på skilda områden. Under de senaste åren har
arbetet på en samnordisk lagstiftning om det allmännas skadeståndsansvar,
principalansvaret och arbetstagares skadeståndsansvar samt barns och
föräldrars skadeståndsskyldighet förts avsevärt framåt. Vid överlägg-- ningar under år 1965 mellan företrädare för justitieministerierna i resp.
länder har på grundval av föreliggande utredningsförslag utarbetats sinsemellan
sakligt nära överensstämmande förslag till lagbestämmelser på
10 Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1968
detta område. Inom justitiedepartementet förbereds f. n. ett förslag till lag
med allmänna bestämmelser om skadestånd. Avsikten är att i en sådan lag
ta upp dels de allmänna skadeståndsregler som nu finns i 6 kap. strafflagen,
dock med vissa ändringar i reglerna om barns och föräldrars skadeståndsansvar,
dels bestämmelser om stats och kommuns skadeståndsansvar
samt om det allmänna principalansvaret och om anställds skadeståndsskyldighet.
Proposition i ämnet beräknas komma att föreläggas 1970 års
riksdag. De skadeståndsrättsliga spörsmål som upptagits i förevarande motioner
har såsom varande outredda och av företrädesvis social natur ansetts
falla utanför ramen för denna rent civilrättsliga lagstiftning.
Härutöver må nämnas att lagberedningen i sitt betänkande Utsökningsrätt
III, Exekution i lön, beneficium m. m. (SOU 1964:57) ingående behandlat
frågan om införsel bör öppnas även för krav beträffande skadestånd
på grund av brott. Beredningen bar därvid funnit att det inte föreligger
tillräckliga skäl att medge införsel för skadestånd. I proposition 1968:
130 med förslag till införsellag in. in., vilken nyligen förelagts riksdagen,
har föredragande departementschefen anslutit sig till denna bedömning. I
sammanhanget bör anmärkas att nämnda proposition upptar förslag om en
effektivare ordning för löneutmätning som innebär förbättrade indrivningsmöjligheter
i fråga om skadeståndsfordringar.
Tidigare riksdagsbehandling in. ni.
Frågan om inålsägandens möjlighet att utfå skadestånd har, liksom angränsande
spörsmål, upptagits till övervägande vid flera tidigare tillfällen och
i skilda sammanhang. I detta utlåtande anser sig utskottet kunna begränsa
sig till — utöver framställningen i föregående avsnitt — en mer allmänt
hållen redogörelse för de senaste årens behandling i riksdagen av frågan
om ersättning av allmänna medel för skador som vållats genom brottsligt
förfarande. I övrigt torde utskottet få hänvisa till den ingående redogörelsen
å s. 6—15 i utskottets utlåtande 1964: 12. Jämväl kan hänvisas till den
pressdebatt i ämnet som i anslutning till strafflagberedningens förslag till
skyddslag (SOU 1956:55) redovisats i Svensk Juristtidning 1957 (s. 561 f.
särskilt s. 573—574).
Vid 1961 års riksdag hemställdes (motion I: 164) att riksdagen måtte anhålla
om en förutsättningslös utredning av frågan om säkerställande av
rätten till skadestånd med sikte på antingen en obligatorisk försäkring eller
statens övertagande av ansvar för personskada, då skadevållaren icke kunde
utge gottgörelse.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande 1961:25 avstyrkte första lagutskottet
bifall till motionen och anförde därvid bl. a. följande.
Vad först gällér möjligheten att försäkringsvägen förbättra de skadelidandes
situation kommer som alternativ i betraktande dels en allmän,
obligatorisk ansvarsförsäkring, dels en motsvarande skadeförsäkring. Som
Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1968
11
framhållits av 1945 års försäkringsutredning skulle införandet av en obligatorisk
ansvarsförsäkring erbjuda avsevärda praktiska svårigheter. Det synes
utskottet knappast lämpligt att föreskriva sådan försäkring under andra
förutsättningar än hittills, nämligen i anslutning till särskild skadeståndsrättslig
reglering beträffande viss verksamhet.
Om försäkringsvägen skall beträdas, ifrågakommer då snarare eu obligatorisk
skadeförsäkring. Det bör härvid erinras om att genom socialförsäkringarna
beretts ett grundläggande skydd mot de ekonomiska följderna
av personskador, vilket kompletteras av bland annat trafikförsäkringen
samt den frivilliga pensions- och olycksfallsförsäkringen. Det totala skyddet
mot personskada får därför redan nu anses vittgående. Viss förbättring
av det totala skyddet kan förväntas genom utbyggnad av socialförsäkringssystemet
och genom utvecklingen på den frivilliga försäkringens område.
Fördelar i berört hänseende torde även komma att vinnas som följd av pågående
lagstiftningsarbete inom skadeståndsrätten.
Vad därefter angår möjligheten att staten skulle åtaga sig garanti för
skadeståndsbetalningen är först att märka att motionären härvidlag inskränkt
sitt förslag då han ansett behövligt att statsgarantien begränsas
till att gälla personskada, vars värde överstiger 2 000 kronor. Beträffande
personskadorna är som förut antytts det på försäkringsbas existerande
skyddet vittgående. Det synes vid sådant förhållande nödvändigt att ställa
stora krav på motiveringen för ett användande av allmänna medel till en
statsgaranti för skadestånd vid personskada, då en dylik anordning skulle
innebära att anlitandet av allmänna medel gjordes på särskilt sätt beroende
av orsaken till skadan, medan den i sammanhanget naturliga behovssynpunkten
kom att träda i bakgrunden.
Motionären bär som särskilt stötande framhållit fall, då skada på person
eller egendom vållats av minderåriga eller asociala personer, emedan dessa
personer nästan alltid helt saknar möjlighet att utge ersättning. I anslutning
härtill må nämnas, att de skador sådana personer vållar till stor del är
sakskador samt att i den mån fråga är om personskador, dessa i alldeles
övervägande antalet fall stannar under den av motionären föreslagna värdegränsen.
Statsgaranti enligt motionärens förslag skulle alltså ha mycket
begränsad effekt, såvitt avser skada, som vållats av personer inom nämnda
kategorier. Ytterligare kan här nämnas att det i någon mån är sörjt för att
kompensation erhålles i hithörande fall genom att medel årligen brukar anslås
till ersättning för vissa skador som vållats av personer intagna på fångvårdsanstalter,
ungdomsvårdsskolor, mentalsjukhus och vårdanstalter för
alkoholmissbrukare.
Utskottet vill ej bestrida att på en eller annan punkt ett vidgat användande
av statsmedel till skadeståndsbetalning kan te sig befogat även i fall,
där staten icke är skadeståndsskyldig enligt gällande rätt. Utskottet finner
dock ej tillräckliga skäl nu föreligga för införande av den generella statsgaranti
beträffande vissa skadestånd som motionären ifrågasatt.
Under hänvisning till det anförda får utskottet som sin mening uttala,
att närmare utredning i det av motionären angivna syftet utan olägenhet
bör kunna anstå i avvaktan på den fortsatta utvecklingen inom skadeståndsrättens
och försäkringsväsendets områden.
Sedan vid 1963 års riksdag föreslagits (motionerna I: 530 och II: 639) en
skyndsam prövning av frågan om ersättning av allmänna medel för skada
genom brott, yttrade första lagutskottet (uti. nr 8) bl. a. följande.
12
Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1968
Utskottet delar motionärernas uppfattning, att det är angeläget att de
som blir offer för brott i största möjliga mån får gottgörelse för dem åsamkade
skador. En sådan inställning kommer till uttryck redan i strafflagens
allmänna bestämmelser om skadestånd ävensom i lagarna om villkorlig dom
och om villkorlig frigivning. I ovan berörda regler om domstols befogenhet
att i samband med villkorlig dom meddelad föreskrift om tid och sätt för
erläggande av ådömt skadestånd kommer denna strävan till ett mera konkretiserat
uttryck. Emellertid må framhållas att de medel, som sålunda
står till buds för att främja fullgörandet av skadeståndsskyldighet, mången
gång saknar praktisk betydelse för den skadelidande på grund av att den
förpliktade saknar förmåga att gälda skadeståndet.
I fråga om vissa, genom brott åsamkade skador gottgöres emellertid den
skadelidande tämligen effektivt genom samhälleliga åtgärder. Härutinnan
må särskilt nämnas den obligatoriska trafikförsäkringen och den allmänna
socialförsäkringen. I icke ringa utsträckning förekommer även att samhällsmedlemmarna
på eget initiativ skyddar sig mot förlust på grund av sådana
skador, varom här är fråga, genom exempelvis stöldförsäkring. I förevarande
sammanhang må även erinras om att ersättning för skador, som uppkommit
genom brott, i viss utsträckning utgives direkt av allmänna medel
i det att sådana medel årligen anslås till ersättning för skador, som vållats
av vissa rymlingar m. fl. Möjligheten att på detta sätt gottgöra genom brott
drabbade personer har fortlöpande utvidgats.
Även om det sålunda i ej ringa utsträckning tillskapats skydd mot skador,
varom här är fråga, är det dock uppenbart, att den skadelidande alltjämt
i många fall själv får bära den skada eller förlust, som kan ha drabbat
honom på grund av annans brottsliga förfarande. Frågan blir då om staten
i sådana fall skall, såsom motionärerna förordar, träda emellan och hålla
den drabbade skadeslös. Utskottet vill ej bestrida, att skäl kan anföras härför,
framför allt i ömmande fall. Emellertid kan å andra sidan vägande,
såväl praktiska som principiella invändningar resas mot en generell ersättningsskyldighet
för staten i fråga om skador, som uppstått genom brott
och som icke kan ersättas av skadevållaren. Genom en dylik anordning skulle
allmänna medel endast komma till användning för gottgörande av skador,
som uppkommit under vissa speciella omständigheter, nämligen genom brott.
Med lika stort fog skulle det emellertid kunna göras gällande, att staten
borde inträda hjälpande i många andra fall då någon oförskyllt drabbats
av skada. Ur den skadelidandes synpunkt måste det nämligen te sig tämligen
likgiltigt, huruvida den skadevållande handlingen juridiskt innefattar
brottslig gärning, grov vårdslöshet eller ursäktligt slarv eller om den kan
hänföras till ren olyckshändelse. I detta sammanhang må även uppmärksammas
att de skador, varom här är fråga, ofta är av mycket skiftande art.
Såsom redan framgår av det nyss sagda utgör den av motionärerna väckta
frågan ett mycket svårlöst problem. Med hänsyn till att möjligheterna att
av allmänna medel utgiva ersättning för skador på grund av brott av rymlingar
och liknande kategorier alltmera ökats och då det får antagas, att
denna särskilda form för skadeersättning kan komma att vidgas och fortlöpande
vara föremål för uppmärksamhet, anser sig utskottet, som i detta
sammanhang jämväl beaktar att försäkringsskyddet på förevarande område
får förutsättas bli alltmera omfattande och effektivt, vare sig det sker
på enskilt initiativ eller genom det allmännas försorg, icke kunna förorda en
utredning i det av motionärerna angivna syftet.
13
Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1968
Utlåtandet, som utmynnade i en hemställan om avslag å motionerna, godkändes
av riksdagen.
Vid 1964 års riksdag väcktes tre olika motionspar (I: 213 och II: 260,
I: 434 och II: 465 samt I: 586 och II: 711) som samtliga behandlade frågan
om ersättning av allmänna medel för skador som vållats genom brottsligt
förfarande. Motionerna behandlades i ett gemensamt utlåtande, första lagutskottets
utlåtande 1964: 12. Efter en redogörelse för motionernas innehåll
och viss detaljkritik mot motionärernas förslag tog utskottet upp frågan
om statens skadeståndsansvar och anförde följande.
I principiellt hänseende kan invändas att det är i viss mån oegentligt att
härleda ansvaret just ur det förhållandet, att statsmakten söker förebygga
vissa skadebringande gärningar genom att stämpla dem som brott. För den
skadelidande torde det i allmänhet vara av mindre vikt huruvida skadan
åstadkommits genom brott eller på annat sätt. Det för honom avgörande
är hur kännbart skadan träffar honom i personligt eller ekonomiskt hänseende.
En statlig garanti till stöd för den som oförskyllt lidit skada finge
därför utformas mera med hänsyn till den skadelidandes förhållanden än
till de omständigheter, varunder skadan inträffat. En statsgaranti efter
nu angivna linjer skulle naturligen ej omfatta skador för vilka försäkring
finnes. En sådan avgränsning skulle emellertid få den icke önskvärda effekten,
att det bleve förmånligare att icke försäkra sig då skadan ju i alla fall
skulle täckas med statsmedel. En sådan utveckling skulle kunna motverkas
endast genom att riskförsäkringen gjordes obligatorisk. Då därmed behovet
av ett statligt ansvar skulle bortfalla, får garantiformen och försäkringsformen
behandlas som alternativa lösningar, vilka utesluter varandra. Med
hänsyn till att socialförsäkringen och andra försäkringsformer redan innefattar
betydande skadeskydd enligt det senare systemet torde det ligga närmast
till hands att förorda en utbyggnad inom den sålunda angivna ramen.
Ett ställningstagande till frågan om vad som härutinnan kan genomföras
på längre sikt skulle emellertid föra alltför långt i detta sammanhang.
Emellertid är det tydligt att åtgärder av mera begränsad räckvidd bör
och kan vidtagas för att i möjlig mån främja den skadelidandes intressen.
Därvidlag är det i första hand angeläget att få till stånd en förbättring av
målsägandens möjligheter att utsökningsvägen erhålla betalning för sin
fordran. I motionerna I: 213 och II: 260 samt I: 434 och II: 465 har särskilt
pekats på en utvidgning av införselinstitutets användning till att avse även
skadestånd. Riksdagen har tidigare, i anslutning till vad första lagutskottet
uttalat, visserligen yppat någon tvekan i fråga om lämpligheten av en sådan
utvidgning men dock ansett att frågan borde prövas. Såsom framgår av
den ovan lämnade redogörelsen överväger lagberedningen, om införselinstitutet
i en eller annan form skulle kunna komma till användning även
för indrivning av andra fordringar än de som nu omfattas av införsellagen.
Enligt vad utskottet inhämtat är beredningens betänkande i denna del att
vänta under instundande sommar. Med hänsyn härtill synes det uppenbart
att särskild utredning beträffande utsökningsfrågorna icke är påkallad.
En annan väg på vilken målsägandens ställning i vissa fall kan förbättras
är det f. n. tillämpade systemet med ersättning av allmänna medel för skador
som vållats av rymlingar m. fl. Här har sedan länge utgått ersättning,
varvid det grundläggande betraktelsesättet har varit, icke att det allmänna
14 Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1968
i princip bör bära ansvaret för skada till följd av brott, utan att staten bör
bära dessa skador som ett slags omkostnad för anstaltsväsendet. Bl. a. har
framhållits att faran för skador till följd av brott är särskilt stor i grannskapet
av vissa anstalter och att det därför vore obilligt att just de kringboende
skulle behöva löpa större risker än övriga medborgare. Uppenbarligen
är det här fråga om sådana speciella förhållanden, att det allmänna
i princip bör svara för att skadorna blir ersatta. Området för ifrågavarande
skadereglering har vid flera tillfällen vidgats, senast år 1963. Gränsen kan
sägas f. n. vara dragen så, att ersättning utgår i de fall då den skadevållande
har viss anknytning till anstalt. Huruvida ytterligare utvidgning av användningsområdet
för ifrågavarande anslag bör komma i fråga synes tills vidare
böra prövas med ledning av efter hand gjorda erfarenheter. Frågan om en
principiellt mera genomgripande förändring av ersättningsnormerna eller
ett lagfästande därav synes emellertid utskottet lämpligen böra anstå till
dess att den allmänna frågan om lagstiftning rörande stats och kommuns
skadeståndsansvar blivit löst.
I enlighet med utskottets hemställan föranledde motionerna ej någon riksdagens
åtgärd.
Vid 1966 års riksdag väcktes motioner (I: 318 och II: 384), vari bl. a. anhölls
om utredning angående åtgärder för att förbättra målsägandens möjligheter
att utfå skadestånd. Motionärerna framförde därvid olika förslag
till frågans lösning. Sålunda ansåg motionärerna att arbetspremie åt intagen
i fångvårdsanstalt utan dennes samtycke borde kunna tas i anspråk
för betalning av skadestånd samt att skadestånd åtminstone i vissa fall
skulle kunna uttas genom införsel. Enligt motionärerna borde emellertid
även andra åtgärder övervägas för att tillgodose målsägandens anspråk såsom
införande av ett försäkringssystem eller ersättning för vissa skador
från det allmänna. Motionerna remitterades till riksåklagaren, Svenska försäkringsbolags
riksförbund, Folksam och Sveriges advokatsamfund. I sitt
av riksdagen godkända utlåtande 1966: 38 anförde första lagutskottet bl. a.
följande.
Innan utskottet ingår på de i motionerna framlagda förslagen bör framhållas
att utskottet självfallet delar motionärernas uppfattning om angelägenheten
av att de som blir offer för brott i största möjliga mån får gottgörelse
för dem åsamkade skador. Denna inställning har också kommit till
uttryck i lagstiftningen. Genom brottsbalkens antagande har sålunda användningsområdet
för särskilda föreskrifter om skadeståndsbetalning blivit
betydligt vidsträcktare än tidigare. Vidare må särskilt nämnas det skydd
för de skadelidande som vinnes genom allmän och enskild försäkring och
genom systemet med ersättning av allmänna medel för skador som vållats
av vissa rymlingar m. fl.
Flera av de i motionerna framförda förslagen om att stärka målsägandens
möjlighet att erhålla gottgörelse måste ses i samband med pågående lagstiftningsarbete.
Sålunda förberedes inom justitiedepartementet utarbetande
av direktiv för en utredning angående översyn av lagen om behandling i
fångvårdsanstalt. Motionärernas förslag om ianspråktagande av intagens
Första lagutskottets utlåtande nr ii år 1968
15
arbetspremie kan enligt utskottet bedömas först mot bakgrund av en sådan
utrednings resultat. Spörsmålet huruvida möjlighet till införsel bör öppnas
för krav beträffande skadestånd på grund av brott har behandlats av lagberedningen
i betänkandet Utsökningsrätt III. Efter remissbehandling övervägs
betänkandet för närvarande inom justitiedepartementet och riksdagen
synes därför icke nu böra ta ställning till frågan. I motionerna har därjämte
ånyo aktualiserats att genom försäkring skydda den skadelidande. Såsom
motionärerna själva framhållit torde emellertid ett brottsförsäkringssystem
medföra åtskilliga nackdelar. Utskottet har också såsom framgår av redogörelsen
ovan tidigare ställt sig avvisande till tanken och de i detta ärende
avgivna remissyttrandena och vad eljest förekommit har icke föranlett utskottet
till ändrat ståndpunktstagande härutinnan.
Vidkommande förslaget om ersättning av det allmänna för skada åsamkad
genom brott kan man icke nu ta slutlig ställning härtill utan frågan bör
ses i samband med den pågående översynen av skadeståndsrätten. Utskottet
delar emellertid motionärernas åsikt att skäl kan finnas att i större utsträckning
än för närvarande medge ersättning av det allmänna vid personskador.
Till stöd för denna uppfattning har inom utskottet särskilt påtalats
det stora antalet våldsbrott och de allvarliga skador som ofta förorsakas
därav. Det är emellertid ej möjligt att utan närmare undersökning
avgöra under vilka förutsättningar ersättning bör utgå. Det kan enligt utskottets
mening i första hand övervägas ett utbyggande av statens ansvar
för skada av rymlingar till att omfatta personskador vållade t. ex. även av
dem som är föremål för kriminalvård i frihet. Utskottet vill förorda att vid
arbetet med skadeståndsrättens utformning uppmärksamhet ägnas åt nu
berörda frågor. Vad utskottet i denna del anfört torde böra bringas till
Kungl. Maj :ts kännedom.
I motioner (I: 26 och II: 43) till 1967 års riksdag framställdes önskemål
om utredning och förslag till lagstiftning om försäkring mot skada genom
brott. Motionärerna förordade ett system som innebär att av domstol utdömda
skadestånd förskotteras av statsverket till den skadelidande, varefter
staten övertar fordringen mot den ersättningsskyldige. Statsgarantin
borde enligt motionärerna inordnas under den allmänna försäkringen och
administreras av de myndigheter som har om hand denna.
Första lagutskottet erinrade i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr
15) om tidigare riksdagsbehandling av spörsmålen och fann att någon
omständighet som borde föranleda ett annat ställningstagande icke inträffat
under den korta tid som förflutit sedan frågan senast prövades av
riksdagen. I enlighet härmed hemställde utskottet att motionerna icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Nordiska rådet
Vid Nordiska rådets session 1966 prövades två olika medlemsförslag inom
skadeståndsrättens område. I det ena hemställdes, att regeringarna måtte
rekommenderas att gemensamt införa likartade bestämmelser i de nor
-
16
Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1968
diska länderna om barns skadeståndsansvar baserat på ett system med
obligatorisk ansvarsförsäkring. I det andra förslaget hemställdes att rådet
måtte rekommendera regeringarna att — innan samarbetet på skadeståndsrättens
område fortsättes — för rådet lägga fram en allmän plan för detta
samarbete angivande efter vilka huvudprinciper en kodifiering av skadeståndsrätten
bör läggas upp.
Utmärkande för båda förslagen var att förslagsställarna var ovilliga att
godta culpa-principen som normerande för stora delar av skadeståndsrätten.
När det gäller barns skadeståndsansvar, var förslagsställarna inne
på tanken på ett strikt ansvar för av barn vållade skador, kompletterat med
obligatorisk försäkring. Även beträffande andra områden inom skadeståndsrätten
ställde sig förslagsställarna skeptiska till möjligheten att inom ramen
för culpa-principen på en gång tillgodose den skadelidandes behov av
ersättning och sociala rättfärdighetskrav vad avser skadevållarens ekonomiska
ställning. Förslagen hade vid remissbehandling mottagits välvilligt
på åtskilliga håll men också mött mycket starkt motstånd i andra kretsar.
Juridiska utskottet konstaterade, att på det nordiska skadeståndsrättsliga
arbetsprogrammet för närvarande står spörsmålet att utreda bl. a. reglerna
för skadeståndets beräknande i vissa situationer. Utskottet begränsade
sig därför till att föreslå en rekommendation till regeringarna om att företaga
en rättssociologisk undersökning av försäkringens verkningar inom
skadeståndsrätten. Rådet antog enhälligt en dylik rekommendation (nr 5).
Därefter har, såvitt gäller Sverige, justitieministern i juli 1966 förordnat
professorn Jan Hellner att som sakkunnig undersöka möjligheterna att genomföra
en rättssociologisk undersökning av försäkrings inverkan på skadeståndslagstiftningen
och söka utarbeta riktlinjer för en sådan undersökning.
Utredningsmannen beräknas slutföra sitt uppdrag i början av år
1969. Sakkunniga med motsvarande uppdrag har förordnats i Danmark,
Finland och Norge.
Vid Nordiska rådets session 1968 prövades ett medlemsförslag om statens
ansvar för personskador vållade av utskrivna interner, vari hemställdes om
genomförande av en gemensam nordisk lagstiftning om skyldighet för staten
att ersätta personskador, som vållas av försöksutskrivna från anstalter
eller villkorligt frigivna tvångsintagna. I motiveringen för förslaget anfördes,
att samhället och icke enskilda skadelidande bör bära det ekonomiska
ansvaret för konsekvenserna av vår tids alltmer humana kriminal- och
socialpolitik.
Juridiska utskottet fann att det i medlemsförslaget aktualiserade problemet
borde tas upp till närmare undersökning. Starka sociala skäl talade
visserligen för förslagets genomförande men problemet borde först utredas
utan att man därvid syftar till en lagstiftning avseende statens skadestånds
-
17
Första lagutskottets utlåtande nr U år 1968
skyldighet. Utskottet föreslog antagandet av en rekommendation till regeringarna
dels att framskaffa närmare upplysningar om i vilken omfattning
och på vilken grund statliga myndigheter i de nordiska länderna redan
utbetalar skälighetsersättning för skador som vållats av personer,
vilka samhället genom placering på anstalt eller inrättning eller på annat
sätt har tagit hand om för kriminalvård eller annan vård, dels att undersöka
möjligheterna att fastställa enhetliga nordiska principer enligt vilka skälighetsersättning
på administrativ väg kan utbetalas av allmänna medel
för skador vållade av sådana personer. I en reservation föreslog två danska
medlemmar att rådet skulle anta en rekommendation till regeringarna, innebärande
utredning av förutsättningarna för genomförande av gemensamma
nordiska regler, enligt vilka staten i viss utsträckning påtar sig
garanti för utbetalning av skadeståndsbelopp, som den skadelidande inte
kan utfå hos skadevållaren eller på annat sätt kan få täckt.
Den av utskottet förordade rekommendationen antogs av rådet (rekommendation
nr 19).
I anledning av rekommendationen har helt nyligen i det svenska justitiedepartementet
utarbetats en promemoria angående den ifrågavarande
ersättningsregleringen.
Nya försäkringsformer
Försäkringsbolaget Ansvar har i mars 1968 infört en ny försäkringsform,
skadeståndsrättsförsäkring. Försäkringen, som uppgetts innebära en
nyhet inte bara i Sverige utan i hela världen, har definierats som ett slags
»omvänd ansvarighets- eller skadeståndsförsäkring», d. v. s. bolaget reglerar
skadan som om det hade en ansvarsförsäkring för den skadeståndsskyldige.
Försäkringen träder dock endast i funktion om och i den man
målsäganden inte kan erhålla det skadestånd som tillkommer honom på
grund av att den skadeståndsskyldige saknar betalningsförmåga eller inte
har kunnat anträffas.
Försäkringen ingår i bolagets hemförsäkring, villa-hemförsäkring och
kaskoförsäkring för bil. Den gäller inte endast utdömt skadestånd, utan
också skada orsakad av okänd gärningsman men endast under förutsättning
att det rör sig om sådant skadestånd som målsäganden varit berättigad
till enligt gängse skadeståndsrättsliga grunder.
Försäkringstagaren skyddas endast i sin egenskap av privatperson. Yrkesrisker
faller alltså utanför. Försäkringen omfattar endast skadestånd
på grund av personskada och gäller, i motsats till den vanliga ansvarsförsäkringen,
även uppsåtligt vållade skador. Försäkringsskyddet omfattar
inte bara försäkringstagaren själv utan också medlem av hans hushåll,
dock inte s. k. inneboende. Betalningsoförmågan skall ha inträtt inom två
år från den skadevållande händelsen. Om den försäkrade avlider av per
-
18 Första lagutskottets utlåtande nr U år 1968
sonskadan, gäller försäkringen även för sådan underhållsberättigad och
sådant skadestånd som anges i 6 kap. 4 § strafflagen, alltså änka, änkling,
barn eller föräldrar som kommit att sakna erforderligt underhåll på grund
av dödsfallet.
Försäkringsbeloppet är högst 200 000 kr. vid varje skadefall. För varje
försäkrad gäller en självrisk om 1 000 kr. De situationer i vilka försäkringen
inte gäller är i princip desamma som undantas i ansvarsförsäkring,
t. ex. skada som åsamkats den försäkrade i hans egenskap av ägare, brukare
eller förare av motorfordon.
Ungefär samtidigt med Ansvars ovannämnda initiativ har ett annat försäkringsbolag,
Trafik-Bore, infört en s. k. överfallsförsäkring som ett obligatoriskt
moment i bolagets hemförsäkring. Försäkringen gäller för samtliga
familjemedlemmar och omfattar ersättning upp till 1 milj. kronor.
Någon självrisk gäller inte. Ersättning lämnas vid våldsbrott såsom misshandel,
rån, mord och dråp.
Utskottet
I förevarande utlåtande behandlar utskottet motionsyrkanden, som gäller
utredning av olika förslag till lösning av frågan om statligt bistånd till
den som lidit skada genom brott. Till stöd härför anförs genomgående att
enskild skadelidande inte skall tvingas bära de ekonomiska konsekvenserna
av samhällets svårigheter att bemästra brottsligheten.
I motionerna 1: 186 och II: 244 ifrågasätts införande av ett kompensationssystem
beträffande personskador liknande det i redogörelsen ovan
beskrivna, som sedan några år tillämpas i bl. a. Storbritannien.
Den lösning som förordas i motionerna I: 18 och II: 26 innebär införande
av en allmän försäkring för skador, främst personskador, som vållats genom
våldsbrott. Ersättningens storlek bör enligt motionärerna, i de fall då den
ej prövats av domstol, bestämmas av statlig myndighet, exempelvis riksförsäkringsverket.
Utredningskravet i motionerna I: 134 och II: 176 begränsas icke till några
särskilda typer av skador. Motionärerna anser att brottsbalkens bestämmelser
om betalning av skadestånd inte är tillräckligt effektiva och att detta
är särskilt otillfredsställande med hänsyn till brottslighetens enorma omfattning
och ökade farlighet. Vidare framhåller motionärerna som godtyckligt
att staten f. n. ersätter skador som vållats av rymlingar från fångvårdsanstalt
men inte av villkorligt frigivna. En utsträckning av ansvaret härvidlag
förordas.
Frågor rörande statligt bistånd till personer som åsamkats skador genom
brott har som framgår av den ovan lämnade redogörelsen vid upprepade
tillfällen behandlats i riksdagen. I anledning av motioner i ämnet vid 1966
Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1968 19
års riksdag rekommenderade utskottet att i första hand borde övervägas
ett utbyggande av statens ansvar till att omfatta personskador som orsakats
av dem som är föremål för kriminalvård i frihet. Utskottet förordade att vid
arbetet med skadeståndsrättens utformning uppmärksamhet skulle ägnas
åt berörda frågor. Vad utskottet anfört härom bragtes till Kungl. Maj :ts
kännedom. Enligt vad utskottet erfarit kommer emellertid nämnda spörsmål
icke att omfattas av den proposition med förslag till lag om allmänna bestämmelser
om skadestånd som för närvarande är under utarbetande i
Kungl. Maj :ts kansli. Frågan om statens ansvar i förevarande sammanhang
har nämligen bedömts falla utom ramen för denna lagstiftning som främst
rör frågor av civilrättslig natur. Den av utskottet anvisade möjligheten att
utbygga statens ersättningsåtagande är emellertid föremål för överväganden
i annat sammanhang. Sålunda har inom justitiedepartementet nyligen
färdigställts en promemoria angående ersättning av statsmedel för skador,
vållade av personer som samhället genom placering på anstalt eller annan
inrättning eller på annat sätt tagit hand om för kriminalvård eller annan
vård. Promemorian är avsedd att ligga till grund för nordiskt samarbete
som — i enlighet med en rekommendation av Nordiska rådet — syftar till
att undersöka möjligheterna att fastställa enhetliga nordiska principer, enligt
vilka skälighetsersättning på administrativ väg kan utbetalas av allmänna
medel för skador vållade av sådana personer. Planläggningen av
detta arbete kommer att dryftas vid ett nordiskt justitieministermöte senare
i höst.
Vidare har i anledning av en annan rekommendation av Nordiska rådet
tillsatts en utredningsman för att undersöka möjligheterna att genomföra
en rättssociologisk undersökning av försäkrings inverkan på skadeståndslagstiftningen
och utarbeta riktlinjer för en sådan undersökning. Sakkunniga
med motsvarande uppdrag har förordnats i Danmark, Finland och
Norge. Enligt vad utskottet inhämtat beräknas den svenske utredningsmannen
slutföra sitt uppdrag i början av 1969. Resultaten torde bli av stort
intresse för bedömningen av hur det fortsatta arbetet på skadeståndsrättens
område i Norden skall läggas upp.
Vid tidigare tillfällen då frågor om bistånd från det allmänna till skadelidande
behandlats har utskottet förutsatt att det totala skyddet skulle förbättras
genom utbyggnad av socialförsäkring och frivillig försäkring. Utvecklingen
har även gått i den riktningen. Genom de nya, i redogörelsen
ovan beskrivna formerna av frivillig försäkring, som tillkommit i början
av detta år, har i viss omfattning öppnats möjlighet att på ett enkelt sätt
och för en obetydlig kostnad försäkra sig mot skador av det slag en statsgaranti
främst ansetts böra omfatta utöver det grundskydd som socialförsäkringsystemet
erbjuder. Beträffande utvecklingen på sistnämnda område
må här endast erinras om de förbättringar i form av borttagande av karensdagar,
höjning av sjukpenningbeloppen och utbyggnad av sjukpenningska
-
20 Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1968
lan som med verkan från den 1 januari 1967 genomförts genom ändringar
i lagen om allmän försäkring.
Mot bakgrund av nu angivna förhållanden finner utskottet icke anledning
att på förevarande område förorda något ytterligare initiativ från riksdagens
sida.
Utskottet hemställer,
att förevarande motioner,
a) I: 18 och II: 26,
b) I: 134 och II: 176, såvitt nu är i fråga, samt
c) I: 186 och II: 244,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 29 oktober 1968
På första lagutskottets vägnar:
ERIK SVEDBERG
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Erik Svedberg (s), Hjorth (s), Arvidson
(h), Ernulf (fp), Svanström (ep), Helge Karlsson (s)*, Oscar Carlsson
(s)* och Lidgard (h);
från andra kammaren: fru Löfqvist (s), herr Svensson i Vä (ep)*,
fru Kristensson (h), herrar Gustafsson i Borås (fp), Jönsson i Malmö (s),
Hansson i Piteå (s), Sjöholm (fp)* och Zetterström (s)*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Arvidson (h), Ernulf (fp), Svanström (ep), Lidgard (h), Svensson
i Vä (ep), fru Kristensson (h), herrar Gustafsson i Borås (fp) och Sjöholm
(fp), vilka ansett
dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar med »Frågor rörande
statligt» och slutar med »från riksdagens sida.» bort ersättas med text av
följande lydelse.
Då riksdagen tidigare prövat de genom motionerna aktualiserade frågorna
har motionärernas uppfattning om det angelägna i att de som blir
offer för brott i största möjliga utsträckning får gottgörelse för den åsamkade
skadan vunnit anslutning. En sådan inställning kommer också till
uttryck i strafflagens bestämmelser om skadestånd och i brottsbalkens regler
om att i vissa fall föreskrift kan meddelas om tid och sätt för erläggande
Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1968 21
av ådömt skadestånd. De medel som sålunda står till buds för att främja
fullgörandet av skadeståndsskyldighet saknar emellertid ofta praktisk betydelse
för den skadelidande på grund av att skadevållaren inte anträffas
eller saknar förmåga att gälda skadeståndet.
I fråga om vissa, genom brott åsamkade skador gottgörs emellertid den
skadelidande i viss utsträckning genom samhälleliga åtgärder. Härutinnan
må särskilt nämnas den obligatoriska trafikförsäkringen och den allmänna
socialförsäkringen. I icke ringa utsträckning förekommer också att samhällsmedlemmarna
på eget initiativ skyddar sig mot förluster på grund av
skador i följd av brott genom att teckna försäkring. Det bör också erinras
om att ersättning för skador, som uppkommit genom brott, i viss utsträckning
utges direkt av det allmänna genom att särskilda medel årligen anslås
till ersättning för skador som vållas av personer som rymt, utskrivits på
prov eller permitterats från vissa anstalter. Möjligheterna att på nu angivna
vägar erhålla gottgörelse för skador genom brott har successivt vidgats.
Även om det sålunda i viss omfattning tillskapats skydd mot skador som
uppkommit genom brott är det dock uppenbart att den skadelidande alltjämt
i många fall blir utan gottgörelse. Härtill bidrar givetvis brottslighetens
starkt ökade omfattning och farlighet samt den låga uppklaringsprocenten.
Mot denna bakgrund finner utskottet det motiverat att det allmänna
träder in i en helt annan omfattning än hittills. De utländska exempel
som omnämnts i redogörelsen ovan visar att det inte är omöjligt att
finna godtagbara lösningar. Utredningsuppdraget bör vara förutsättningslöst
och alltså inte begränsas till någon av de lösningar som föreslås i förevarande
motioner. Utredningen bör bedrivas skyndsamt och särskild uppmärksamhet
bör ägnas åt möjligheten att framlägga förslag till partiella
reformer.
dels att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motioner,
a) I: 18 och II: 26,
b) I: 134 och II: 176, såvitt nu är i fråga, samt
c) I: 186 och II: 244,
måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning rörande
ersättning av allmänna medel för skada, åsamkad genom
brottsligt förfarande.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.