Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner om dels ersättning av statsmedel vid personskada genom brott, dels allmän försäkring vid våldsbrott, dels målsägandes möjligheter att utfå skadestånd.

1968-10-29 · 21 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 21 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1968:44, Utlåtande i anledning av motioner om dels ersättning av statsmedel vid personskada genom brott, dels allmän försäkring vid våldsbrott, dels målsägandes möjligheter att utfå skadestånd.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1968

1

Nr 44

Utlåtande i anledning av motioner om dels ersättning av statsmedel

vid personskada genom brott, dels allmän försäkring

vid våldsbrott, dels målsägandes möjligheter

att utfå skadestånd.

I de likalydande motionerna I: 186 av herrar Alexanderson och Ernulf

samt II: 244 av herr Nyberg m. fl. hemställs att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning och förslag om statlig ersättning

vid personskador, uppkomna genom brott.

I de likalydande motionerna I: 18 av herr Sörenson och herr Eric Gustaf

Peterson samt 11:26 av herr Sjöholm in. fl. hemställs att riksdagen måtte

besluta att hos Kungl. Maj :t begära utredning och förslag till allmän

brottsförsäkring gällande våldsbrott.

I de likaledes likalydande motionerna I: 134 av herr Holmberg m. fl. och

II: 176 av herr Bohman in. fl. hemställs — i den del motionerna behandlas

i detta utlåtande — att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa

om utredning angående åtgärder för att förbättra målsägandes möjligheter

att utfå skadestånd enligt i motionen förordade riktlinjer.

I sistnämnda motionspar framställs även vissa andra yrkanden som rör

skadeståndsrättsliga och kriminalpolitiska frågor. I dessa delar behandlas

motionerna av utskottet i utlåtandena 1968:41—43.

Motionerna

I motionerna 1: 186 och II: 244 framhålls att system för statlig ersättning

av skadeståndsbelopp vid skador genom våldsbrott genomförts i ett

par länder och där prövats under några år. I januari 1964 infördes sålunda

i Nya Zeeland »tlie Criminal Injuries Compensation Ad», som medgav

statliga ersättningar vid personskador tillfogade genom brott. I England

genomfördes senare under samma år ett liknande lagförslag. Motionärerna

framhåller att det naturligtvis inte är säkert att just detta kompensationssystem

(se sid. 6) passar för svenska förhållanden. Men det engelska och

nya-zeeländska exemplet visar enligt deras mening att det inte är omöjligt

att lösa problemet med skadestånd vid personskador i samband med brott.

De engelska erfarenheterna kan också vara intressanta vid uppläggningen

av ett svenskt system.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 1 avd. Nr 44

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1968

Motionärerna anser det mycket väsentligt att berörda problem får en

snar lösning. Det ter sig som uppenbart orimligt att ett fåtal drabbade skall

bära de ekonomiska konsekvenserna av ett problem samhället inte kan

lösa. Det är dessutom angeläget att befria kriminalvården från det vedergällningstänkande

som blir oundvikligt om den enskilde får bära skadeföljden.

Avslutningsvis framhålls att första lagutskottet, när frågan om

kompensation för skada genom brott behandlades i riksdagen 1966, förordade

att berörda problem skulle behandlas i samband med arbetet med

skadeståndsrättens utformning. Enligt vad motionärerna inhämtat kommer

frågorna inte att behandlas i samband med det pågående propositionsarbetet.

Motionärerna anser därför att problemet bör tas upp till särskild

behandling.

I motionerna I: 18 och II: 26 framhålls att skyddandet av den enskilda

människans personliga integritet tillhör rättssamhällets angelägnaste uppgifter.

Om detta skydd sviker, är det enligt motionärerna ytterligt angeläget

att den förfördelade hålls ekonomiskt skadeslös. Härvidlag brister det

åtskilligt i vårt rättssystem. Motionärerna påpekar sålunda att i de mycket

talrika fall, där skadegöraren icke ertappas, något skadestånd över huvud

taget icke kan dömas ut. Ett utdömt skadestånd representerar ett ytterst

chimärt värde för målsägaren. Den till skadestånd förpliktigade saknar

ofta eller oftast förmåga afl gälda vad han ålagts att betala. Icke så sällan

saknas väl också viljan att göra rätt för sig. De exekutiva myndigheterna

står regelmässigt maktlösa när det gäller möjligheterna att driva in den

skadelidandes domfästa fordran. Att skärpa den exekutiva verkställigheten

— exempelvis genom att såsom någon gång föreslagits utrusta skadeståndsfordringar

med införselrätt — vore enligt motionärerna bara ett

slag i luften utan reell effekt.

En framkomlig väg för att råda bot på dessa brister är enligt motionärerna

någon form av försäkring mot brott, i första hand brott mot den

personliga integriteten. Det är, framhåller motionärerna, inte orimligt att

betrakta den del av erlagd skatt som disponeras av rättsväsendet som en

försäkringspremie för den enskilde skattebetalarens personliga trygghet till

liv och lem. Genombryts denna trygghet bör försäkringen utlösas och ersättning

utgå till den förfördelade. Detta innebär sålunda att statsverket skall

ersätta den som blivit utsatt för kroppslig åverkan ett rehabiliterande kontant

belopp. I de fall där skadestånd utdömts låter sig beloppets storlek

lätt fixeras till vad domstolen kommit fram till — och här bör givetvis

samhället ha regressrätt gentemot skadegöraren även om denna regressrätt

sannolikt inte är mycket värd. I övriga fall bör ersättningsbeloppet

bestämmas av annan lämplig myndighet, exempelvis riksförsäkringsverket.

Motiveringen till motionärernas hemställan i motionerna I: 134 och II: 176

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1968

3

återfinns i motionen I: 109. I det avsnitt varom nu är fråga framhåller

motionärerna (sid. 15) att brottsbalkens bestämmelser, att domstolen kan

meddela föreskrifter om tid och sätt för betalningen av skadestånd i samband

med att den dömer till påföljd för brottet, inte är tillräckligt effektiva

då det för en målsägande gäller att få täckning för liden skada. Konsekvenserna

blir därför ofrånkomligen att målsäganden i många fall själv

får bära den skada eller förlust som drabbat honom. Ju allvarligare och

mera ingripande som dessa verkningar kan vara för den enskilde — såväl

till följd av brottslighetens enorma omfattning som dess ökade farlighet —

desto mera otillfredsställande framstår det från allmän synpunkt att den

enskilde icke kan påräkna samhällets bistånd. Brottsskadorna kan ju

dessutom, så som den kanske hårt drabbade enskilde bedömer det, uppfattas

som ett uttryck för samhällets oförmåga att upprätthålla lag och

ordning.

Motionärerna anser att den enskildes rätt att hållas skadeslös vid rättskränkningar

skyndsamt bör göras till föremål för lagstiftningsåtgärder.

En särskild utredning bör komma till stånd och detta utan hinder av det

reformarbete som för närvarande pågår inom andra områden av skadeståndsrätten.

Innan utredningsresultatet föreligger är det självfallet vanskligt

att veta hur skyddet för målsäganden bör utformas. Motionärerna framhåller

som naturligt att den som vållat en skada har det primära ansvaret

för dess ekonomiska konsekvenser. Ofta saknar emellertid denne ekonomiska

möjligheter att med egna medel reparera verkningarna av sitt handlingssätt.

I ett stort antal fall blir den som vållat skada inte ertappad, ett

förhållande som också påkallar uppmärksamhet. Samhället får därför enligt

motionärerna också anses ha ett ansvar för att personer som åsamkas

skada genom brott erhåller rimlig gottgörelse. Det understryks att staten

enligt gällande rätt i viss begränsad omfattning redan ansvarar för skador

uppkomna genom brott, nämligen beträffande rymlingar. Varför målsägaren

bör vara mera gynnad, om den av brott föranledda skadan tillfogats

honom av en rymling än av t. ex. en villkorligt frigiven synes motionärerna

vara svårt att inse. Att skadeersättningsreglerna endast avser rymlingar

förefaller godtyckligt. Ett slopande av denna begränsning skulle därför

kunna ligga i linje med motionens syfte.

Gällande rätt

Enligt 6 kap. 1 § strafflagen skall skada som någon genom brott tillfogat

annan gäldas av den brottslige, vare sig brottet skett med uppsåt eller av

vållande. För den händelse den skadelidande medverkat till skadan genom

eget vållande, skall enligt samma paragraf skadeståndet jämkas efter vad

som prövas skäligt. Dessa och övriga stadganden i 6 kap. strafflagen är

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1968

av grundläggande betydelse för den svenska skadeståndsrätten och tjänar

till ledning vid bestämmandet av storleken av ett utomobligatoriskt skadestånd,

vare sig skadeståndet har sin grund i brottslig gärning eller ej.

Skadestånd enligt 6 kap. strafflagen avses i princip skola ekonomiskt försätta

den skadelidande i samma läge som om skadan ej inträffat, förutsatt

att medvållande ej föreligger från hans sida. Detta innebär, att skadeståndet

kan omfatta inte bara den omedelbara ekonomiska förlust, som

uppstått genom skadan, utan också den eventuella förbättring av den skadades

ekonomiska villkor, som skulle ha inträtt, om skadan inte inträffat.

Utöver den ekonomiska skadan ersätts enligt 6 kap. strafflagen även i viss

utsträckning skada av icke ekonomisk natur, s. k. ideell skada.

För kroppsskadornas del har de nu angivna grunderna kommit till uttryck

i kapitlets 2 §, där det stadgas, att såsom skadestånd räknas »icke

allenast läkarlön och annan kostnad, utan även ersättning för hinder eller

brist i den skadades näring, för sveda och värk, så ock för lyte eller annat

stadigvarande men, om sådant blivit honom tillfogat».

Omnämnas bör också ett stadgande i 6 § om skadeståndsansvar för barn

och sinnessjuka in. fl. I paragrafen föreskrivs att om skada är gjord av

någon som ej fyllt 15 år eller som handlat under inflytande av sinnessjukdom,

sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående

natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom, han är pliktig

att ersätta skadan endast om och i den mån det med hänsyn till hans sinnesart,

gärningens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt må anses

skäligt.

Av intresse är också vissa bestämmelser i brottsbalken som avser att

förmå en brottsling att ersätta den skada han orsakat genom sitt brott.

Användningsområdet för särskilda föreskrifter och skadeståndsbetalning

är enligt brottsbalken betydligt vidsträcktare än tidigare. Föreskrifter rörande

tid och sätt för skadeståndsskyldigliets fullgörande kan sålunda meddelas

vid villkorlig frigivning (brottsbalken 26 kap. 15 §), vid villkorlig

dom (27 kap. 5 §), vid skyddstillsyn (28 kap. 6 §) samt vid vård utom anstalt

efter dom å ungdomsfängelse (29 kap. 7 §) eller internering (30 kap.

10 §). Under förarbetena till dessa bestämmelser förordade departementschefen

att skadeståndsföreskrifter skulle meddelas i större utsträckning

än dittills skett men underströk samtidigt angelägenheten av att den dömde

icke ålades så stora avbetalningar på skadeståndet att hans vilja och förmåga

till återanpassning försvagades (prop. 1962: 10 s. C 304). I detta

sammanhang må jämväl erinras om att skadestånd i motsats till exempelvis

böter icke kan uttas genom införsel.

Enligt 8 kap. lagen om behandling i fångvårdsanstalt får den som undergår

fängelse i tre månader eller på kortare tid eller behandling i skyddstillsynsanstalt

fritt förfoga över arbetspremiemedel och andra arbetsinkomster.

Annan intagens medel skall fördelas i två delar, disponibla medel

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1968 5

uch besparade medel. Disponibla medel må av den intagne användas till

bl. a. gäldande av skadestånd.

Alltsedan budgetåret 1948/49 har å riksstaten funnits uppfört ett särskilt

anslag under den nuvarande rubriken Ersättning för skador vållade av

vissa rymlingar m. fl. Anordningen tillkom som ett provisorium i avbidan

på en slutlig lösning av frågan om det allmännas ansvar för skadegörelse

genom brottslig gärning (prop. 1948:47).

För närvarande tas anslaget i anspråk för utbetalning av ersättning

för skador, som vållats av personer intagna på fångvårdsanstalter, ungdomsvårdsskolor,

allmänna vårdanstalter för alkoholmissbrukare in. m.

Ersättning utgår för skada, förorsakad av intagen som rymt från anstalten

eller lämnat denna som frigångare eller erhållit permission. Ersättning utgår

också för skada vållad av ungdomsvårdsskoleelev, som vårdas utom

skola samt av alkoholmissbrukare, som intagits på allmän vårdanstalt men

bor på inackorderingshem eller åtnjuter familjevård.

Anslaget uppgår för innevarande budgetår till 180 000 kr. Belastningen

för budgetåret 1907/68 uppgick emellertid till drygt 293 000 kr. och för

nästa budgetår har socialstyrelsen begärt 300 000 kr. i anslagsäskande.

Fram till den 1 januari 1967 kunde ersättning utgå även för skada som

vållats av person som avvikit eller permitterats från psykiatriskt sjukhus

eller som intagits på sådant sjukhus men utplacerats i kontrollerad familjevård

enligt 30 § sjukvårdslagen den 6 juni 1962. Sedan huvudmannaskapet

för de psykiatriska sjukhusen övergått från staten till de subjekt som

svarar för sjukvården i övrigt, d. v. s. i allmänhet landstingskommunerna

och de städer som inte tillhör sådan kommun, kan anslaget emellertid i

princip inte längre tas i anspråk för dylika skador. Svenska Landstingsförbundet

har emellertid rekommenderat landstingen att fortsätta tidigare

praxis angående ersättning för skador som vållas av mentalpatienter.

Beträffande ersättnings prövningen vid anslagets ianspråktagande må här

endast nämnas följande.

Prövningen handhas i princip av socialstyrelsen, vars beslut kan överklagas

hos Kungl. Maj :t. Om ersättning beräknas utgå med högre belopp än

o 000 kr. eller om ärendet är av principiell betydelse, skall styrelsen överlämna

ärendet till Kungl. Maj :t. Till ersättningsgill skada räknas personskada,

egendomsskada och i vissa fall allmän förmögenhetsskada. Det förutsätts

numera inte att skadan åstadkommits genom brott. Som regel utges

utan beliovsprövning full ersättning för sådan skada som inte täcks av

försäkringsersättning. Om den skadelidande genom vårdslöshet eller bristande

varsamhet medverkat till skadans uppkomst, brukar ersättningen

jämkas, oftast till 2/3 av vad som eljest skolat utgå. Vid skadevärderingen

följs med smärre avvikelser allmänna skadeståndsrättsliga regler samt den

praxis som tillämpas av försäkringsbolagen och domstolarna.

1* —Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 1 avd. Nr 44

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1968

Utländsk lagstiftning

Under 1960-talet har i Storbritannien och Nya Zeeland samt i några

amerikanska stater, Kalifornien och New York, införts system för statlig

kompensation åt dem som drabbats av våldsbrott. Anordningarna, som

uppgivits sakna motsvarighet i andra länder, är i huvudsak likartade. Här

nedan lämnas en summarisk redogörelse för det system som sedan den 1 oktober

1964 varit i kraft i Storbritannien.

Verksamheten, som ännu så länge bedrivs försöksvis utan författningsreglering,

uppbärs inte av ett accepterande av något statens ansvar för skador

som orsakas medborgare av andra medborgare, utan ersättning utbetalas

ex gratia. Medel erhålls genom ett särskilt statsanslag. Ersättning kan

utgå för skador som uppstått vid våldsbrott såsom mord, dråp, misshandel,

våldtäkt och rån samt för skador i följd av att egendom förstörts i brottslig

avsikt som t. ex. vid mordbrand. Skadan skall ha uppkommit antingen

genom brottslig gärning, som innefattar våldsutövning, eller genom försök

av den drabbade att såsom samhällsmedlem gripa en brottsling. Både den

omedelbart drabbade och sådan persons efterlevande kan efter ansökan

utfå ersättning, förutsatt att gärningen begåtts inom Storbritannien eller

på brittiskt fartyg eller luftfartyg och polisanmälts utan dröjsmål. Skador

vållade av medlem i den drabbades familj ersätts dock inte, ej heller trafikskador

såvida inte fordonet i fråga använts som en form av vapen. Ersättningen,

som utgår oberoende av om skadevållaren ställts inför rätta,

bestäms av en för ändamålet särskilt inrättad nämnd, »The Criminal

Injuries Board», i princip efter allmänna brittiska skadeståndsrättsliga

regler. Bagatellskador ersätts dock inte; sålunda fordras att skadan föranlett

förlorad arbetsförtjänst under åtminstone tre veckor eller att skadan

berättigar till ersättning med minst femtio pund. Uppåt finns den begränsningen

att ersättning för förlorad arbetsförtjänst inte får överstiga det

dubbla beloppet av den genomsnittliga lönen inom industrin. Ersättning utgår

företrädesvis som engångsbelopp. Nämndens ledamöter är alla lagfarna.

Dess beslut kan inte överklagas. Nämndens årsrapporter visar att antalet

ärenden som prövats av nämnden successivt ökat. Under verksamhetsåret

1966—1967 uppgick antalet ansökningar till 3 318. Genomsnittsersättningen

uppgick till 366 pund och sammanlagt utgavs i definitiva ersättningar

drygt 880 000 pund. Av de utbetalade ersättningarna uppgick 28 procent

till mindre än 100 pund och 54 procent till belopp mellan 100 och 400 pund.

Vissa bctänkanden m. m.

1945 års försäkringsutredning har i sitt principbetänkande rörande försäkringsväsendet

(SOU 1949: 25) framhållit, att en vidsträckt utbredning

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Första lagutskottets utlåtande nr H år 1968

av skadeförsäkringen nr samhällssynpunkt ter sig i hög grad önskvärd,

vilket framför allt gäller skador som eljest skulle ställa den enskilde inför

oöverstigliga ekonomiska svårigheter eller vålla bestående rubbningar i

företagsamheten. Enligt utredningen har samhället ett allmänt ansvar

såväl för den enskilde medborgaren som för det ekonomiska livet, och ett

viktigt led i uppfyllandet av detta ansvar måste anses vara att befrämja

en sund och ändamålsenlig utveckling av skadeförsäkringen.;

Sedan utredningen funnit att eu allmän obligatorisk ansvarighetsförsäkring

huvudsakligen av praktiska skäl, inte synes kunna genomföras, har

utredningen ansett det böra övervägas, om icke betalningsskyldigheten för

varje större skadestånd — med de inskränkningar som kan befinnas nödvändiga

eller lämpliga — borde överflyttas på det allmänna till den del

skadeståndet överstiger någon viss tämligen hög summa. Utredningen, som

föreslår att åt särskilda sakkunniga överlämnas att närmare pröva detta

uppslag, har något utfört de synpunkter som enligt dess mening bör beaktas

vid prövningen. Utredningen finner, att då det gäller brandskador

och sjöhaverier ägaren bör skydda sig genom brand- respektive sjöförsäkring

och att han också i regel gör detta. Det föreligger därför, anser

utredningen, icke, i varje fall av hänsyn till den skadelidande, någon anledning

för det allmänna att över huvud taget ikläda sig ersättningsplikt

vid sådana skador. Då man å andra sidan starkt kan ifrågasätta lämpligheten

av att från det allmännas betalningsskyldighet utesluta vissa slag av

egendomsskador men ersätta andra, bör man måhända inskränka sig till

att införa den avsedda ersättningsformen endast beträffande personskador.

Även beträffande sådana tänker sig utredningen vissa begränsningar;

bl. a. anser utredningen, att det allmännas åtagande bör begränsas till sådana

fall där en laglig rätt till skadestånd föreligger. Utredningen anser

det också böra övervägas, om och i vad mån det allmännas förpliktelse

bör inskränkas vid skadefall, för vilka ersättning utgår på grund av försäkring,

i varje fall då fråga är om obligatorisk försäkring. Undantag bör

enligt utredningen övervägas jämväl beträffande skador, för vilka innehavare

av järnväg eller ägare av luftfartyg enligt lag eller författning är

skyldig att gälda skadestånd, och eventuellt även i andra speciella fall.

Slutligen anser utredningen, att ersättning bör givas endast i den mån skadan

överstiger visst belopp. Beträffande storleken av den bottensumma,

som skulle undantas från det allmännas förpliktelse, har enligt betänkandet

diskussionsvis framförts ett belopp av 1 000 kr. Till anordningen

hör, att det allmänna skulle äga regressrätt mot den skadeståndsskyldige

i viss utsträckning, nämligen i regel då denne orsakat skadan med uppsåt

eller av grov vårdslöshet. Kostnaden för ersättningarna skulle, frånsett

regressvis inflytande medel, bestridas av skattemedel. Storleksordningen

av den årliga kostnaden anger utredningen genom att nämna beloppet fem

miljoner kronor.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1968

Beträffande försäkringsutredningens uppslag, att det allmänna skulle

överta betalningsskyldigheten för skadestånd i viss omfattning, invänder

professor Ivar Strahl i en förberedande utredning angående lagstiftning på

skadeståndsrättens område (SOU 1950: 16), att det är svårt att förstå,

varför det belopp, som det allmänna skulle anslå för detta ändamål, skall

tillfalla just sådana skadelidande som äger ett skadeståndsanspråk mot

någon. Strahl fortsätter (s. 83):

Dessa äro dock på det hela taget mindre i behov av hjälp från det allmänna

än sådana som lida skada utan att därpå kunna grunda något anspråk

mot annan. Icke heller är det lätt att inse, varför det allmänna skulle

lämna dem som ha låg arbetsförtjänst och därför måhända ej vid förlust

av arbetsförmågan under en kortare tid lida skada uppgående till exempelvis

1 000 kr. utan ersättning men däremot med fulla beloppet minus

1 000 kr. ersätta arbetsförmågan hos den vars arbetsförtjänst är stor. I

den mån den senares skada beror på att han har ovanligt hög arbetsinkomst

torde med fog kunna sägas vad utredningen anfört beträffande

brand- och sjöskada, nämligen att det bör ankomma på honom själv att

skydda sig genom försäkring.

Även den stundom framförda tanken att det allmänna skulle bereda ersättning

av statsmedel för skada som tillfogats genom brottslig gärning

synes böra avvisas. Det är svårt att inse, varför den omständigheten att

skadan orsakats genom brottslig gärning skall föranleda att det allmänna

gåve ersättning. Varför skulle den som skadats genom mordbrand ha ersättning

av statsmedel men icke den som skadats av blixt? Och varför skulle

skattebetalarna bekosta ersättning åt en av tåg påkörd om föraren varit

vållande men icke annars? Tanken skulle icke vara bättre grundad, om

ersättningen toges av bötesmedel eller annat som influtit i statskassan på

grund av andra brott än det ifrågavarande. Ty genom att dessa tillgångar

undandroges den allmänna budgeten skulle ersättningarna ändock komma

att belasta denna, d. v. s. skattedragarna.

Strahls kritik riktar sig emellertid i huvudsak endast mot användandet av

skadeståndsrättsliga regler vid fördelning av medel som anskaffats genom

obligatorisk avgiftsplikt, inte mot tanken att det allmänna bör medverka

till att skadelidande bereds tillfredsställande ersättning, i första

hand för personskador. Strahl uppställer som ett direkt önskemål att skadestånd

i största möjliga utsträckning ersätts med försäkring. Grundtanken

i Strahls reformplaner enligt betänkandet är i fråga om kropsskada,

att alla som lider sådan skada skall erhålla ersättning efter någorlunda tillfredsställande

måttstock. För detta ändamål är emellertid skadeståndsrätten

icke lämplig, eftersom möjligheterna att ålägga skadeståndsskyldighet

är inskränkta av att hänsyn måste tas till dem som skall bekosta

skadeståndet. Möjligheterna att utfå skadestånd är begränsade genom att

den skadeståndsskyldige ofta saknar medel för uttagande av skadeståndet.

Att genom försäkring bereda tillfredsställande ersättning för personskadorna

är lättare, emedan kostnaderna då slås ut på en större krets. Er
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Första lagutskottets utlåtande nr Ak år 1968

sättningarna bör utgå efter behov, väl icke så att varje ersättningsanspråk

underkastas behovsprövning men så att ersättningarna utgår efter taxor

som avpassats efter ersättningsbeliovet. De medel som står till buds för att

bereda ersättning kommer till den bästa användningen, om ersättningarna

utgår utan avsende på sättet för skadans uppkomst.

Beträffande sakskador anför Strahl i betänkandet att det åtminstone

tills vidare icke ligger inom området för det praktiskt möjliga att skapa en

obligatorisk försäkring som skulle ge ersättning vid all sakskada och att

icke heller obligatorisk sakförsäkring av mera begränsad omfattning syns

vara att förorda. Ej heller obligatorisk ansvarsförsäkring kan med fördel

användas annat än i begränsad omfattning. Däremot anser Strahl att obligatorisk

försäkring beträffande sakskador kunde vara motiverad i form

av ansvarsförsäkring för vissa slags verksamheter i förening med att

skada av verksamheten förklaras berättiga till ersättning oberoende av vållande.

I huvudsak får man dock enligt Strahls mening i fråga om sakskador

lita till de former av frivillig försäkring som står till buds.

Bland de åtgärder som skulle kunna vidtas för att säkerställa att en skadeslåndsberättigad

kommer i åtnjutande av sitt skadestånd nämner Strahl

även införande av möjlighet till införsel för skadestånd på grund av brottslig

gärning och åtgärder för att ge skadeståndsfordran företräde framför

böter.

Strahls synpunkter på skadeståndsrätten har i den följande offentliga

debatten, bland annat vid nordiska juristmöten 1951 och 1960, varit föremål

för delade meningar. Det har understrukits att det synes tvivelaktigt

om man kan lägga sociala synpunkter på skadeståndsrätten i så hög grad

som Strahl gjort. Man har också framhållit att om skadeståndsrätten formellt

ersätts med försäkring, samma problem i vid omfattning kvarstår

rörande förutsättningarna för rätt till ersättning, skyldighet att bidraga

till kostnaderna för ersättningarna, beräkningen av ersättningarna m. m.

och att dessa problem väsentligen får lösas efter riktlinjer som är oberoende

av om man formellt rör sig inom skadestånds- eller försäkringsrättens

område.

Under 1950- och 1960-talen har ett omfattande samnordiskt utredningsarbete

bedrivits i syfte att successivt reformera skadeståndsrätten, och

särskilda kommittéer i de nordiska länderna har lagt fram ett flertal betänkanden

med lagförslag på skilda områden. Under de senaste åren har

arbetet på en samnordisk lagstiftning om det allmännas skadeståndsansvar,

principalansvaret och arbetstagares skadeståndsansvar samt barns och

föräldrars skadeståndsskyldighet förts avsevärt framåt. Vid överlägg-- ningar under år 1965 mellan företrädare för justitieministerierna i resp.

länder har på grundval av föreliggande utredningsförslag utarbetats sinsemellan

sakligt nära överensstämmande förslag till lagbestämmelser på

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1968

detta område. Inom justitiedepartementet förbereds f. n. ett förslag till lag

med allmänna bestämmelser om skadestånd. Avsikten är att i en sådan lag

ta upp dels de allmänna skadeståndsregler som nu finns i 6 kap. strafflagen,

dock med vissa ändringar i reglerna om barns och föräldrars skadeståndsansvar,

dels bestämmelser om stats och kommuns skadeståndsansvar

samt om det allmänna principalansvaret och om anställds skadeståndsskyldighet.

Proposition i ämnet beräknas komma att föreläggas 1970 års

riksdag. De skadeståndsrättsliga spörsmål som upptagits i förevarande motioner

har såsom varande outredda och av företrädesvis social natur ansetts

falla utanför ramen för denna rent civilrättsliga lagstiftning.

Härutöver må nämnas att lagberedningen i sitt betänkande Utsökningsrätt

III, Exekution i lön, beneficium m. m. (SOU 1964:57) ingående behandlat

frågan om införsel bör öppnas även för krav beträffande skadestånd

på grund av brott. Beredningen bar därvid funnit att det inte föreligger

tillräckliga skäl att medge införsel för skadestånd. I proposition 1968:

130 med förslag till införsellag in. in., vilken nyligen förelagts riksdagen,

har föredragande departementschefen anslutit sig till denna bedömning. I

sammanhanget bör anmärkas att nämnda proposition upptar förslag om en

effektivare ordning för löneutmätning som innebär förbättrade indrivningsmöjligheter

i fråga om skadeståndsfordringar.

Tidigare riksdagsbehandling in. ni.

Frågan om inålsägandens möjlighet att utfå skadestånd har, liksom angränsande

spörsmål, upptagits till övervägande vid flera tidigare tillfällen och

i skilda sammanhang. I detta utlåtande anser sig utskottet kunna begränsa

sig till — utöver framställningen i föregående avsnitt — en mer allmänt

hållen redogörelse för de senaste årens behandling i riksdagen av frågan

om ersättning av allmänna medel för skador som vållats genom brottsligt

förfarande. I övrigt torde utskottet få hänvisa till den ingående redogörelsen

å s. 6—15 i utskottets utlåtande 1964: 12. Jämväl kan hänvisas till den

pressdebatt i ämnet som i anslutning till strafflagberedningens förslag till

skyddslag (SOU 1956:55) redovisats i Svensk Juristtidning 1957 (s. 561 f.

särskilt s. 573—574).

Vid 1961 års riksdag hemställdes (motion I: 164) att riksdagen måtte anhålla

om en förutsättningslös utredning av frågan om säkerställande av

rätten till skadestånd med sikte på antingen en obligatorisk försäkring eller

statens övertagande av ansvar för personskada, då skadevållaren icke kunde

utge gottgörelse.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande 1961:25 avstyrkte första lagutskottet

bifall till motionen och anförde därvid bl. a. följande.

Vad först gällér möjligheten att försäkringsvägen förbättra de skadelidandes

situation kommer som alternativ i betraktande dels en allmän,

obligatorisk ansvarsförsäkring, dels en motsvarande skadeförsäkring. Som

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1968

11

framhållits av 1945 års försäkringsutredning skulle införandet av en obligatorisk

ansvarsförsäkring erbjuda avsevärda praktiska svårigheter. Det synes

utskottet knappast lämpligt att föreskriva sådan försäkring under andra

förutsättningar än hittills, nämligen i anslutning till särskild skadeståndsrättslig

reglering beträffande viss verksamhet.

Om försäkringsvägen skall beträdas, ifrågakommer då snarare eu obligatorisk

skadeförsäkring. Det bör härvid erinras om att genom socialförsäkringarna

beretts ett grundläggande skydd mot de ekonomiska följderna

av personskador, vilket kompletteras av bland annat trafikförsäkringen

samt den frivilliga pensions- och olycksfallsförsäkringen. Det totala skyddet

mot personskada får därför redan nu anses vittgående. Viss förbättring

av det totala skyddet kan förväntas genom utbyggnad av socialförsäkringssystemet

och genom utvecklingen på den frivilliga försäkringens område.

Fördelar i berört hänseende torde även komma att vinnas som följd av pågående

lagstiftningsarbete inom skadeståndsrätten.

Vad därefter angår möjligheten att staten skulle åtaga sig garanti för

skadeståndsbetalningen är först att märka att motionären härvidlag inskränkt

sitt förslag då han ansett behövligt att statsgarantien begränsas

till att gälla personskada, vars värde överstiger 2 000 kronor. Beträffande

personskadorna är som förut antytts det på försäkringsbas existerande

skyddet vittgående. Det synes vid sådant förhållande nödvändigt att ställa

stora krav på motiveringen för ett användande av allmänna medel till en

statsgaranti för skadestånd vid personskada, då en dylik anordning skulle

innebära att anlitandet av allmänna medel gjordes på särskilt sätt beroende

av orsaken till skadan, medan den i sammanhanget naturliga behovssynpunkten

kom att träda i bakgrunden.

Motionären bär som särskilt stötande framhållit fall, då skada på person

eller egendom vållats av minderåriga eller asociala personer, emedan dessa

personer nästan alltid helt saknar möjlighet att utge ersättning. I anslutning

härtill må nämnas, att de skador sådana personer vållar till stor del är

sakskador samt att i den mån fråga är om personskador, dessa i alldeles

övervägande antalet fall stannar under den av motionären föreslagna värdegränsen.

Statsgaranti enligt motionärens förslag skulle alltså ha mycket

begränsad effekt, såvitt avser skada, som vållats av personer inom nämnda

kategorier. Ytterligare kan här nämnas att det i någon mån är sörjt för att

kompensation erhålles i hithörande fall genom att medel årligen brukar anslås

till ersättning för vissa skador som vållats av personer intagna på fångvårdsanstalter,

ungdomsvårdsskolor, mentalsjukhus och vårdanstalter för

alkoholmissbrukare.

Utskottet vill ej bestrida att på en eller annan punkt ett vidgat användande

av statsmedel till skadeståndsbetalning kan te sig befogat även i fall,

där staten icke är skadeståndsskyldig enligt gällande rätt. Utskottet finner

dock ej tillräckliga skäl nu föreligga för införande av den generella statsgaranti

beträffande vissa skadestånd som motionären ifrågasatt.

Under hänvisning till det anförda får utskottet som sin mening uttala,

att närmare utredning i det av motionären angivna syftet utan olägenhet

bör kunna anstå i avvaktan på den fortsatta utvecklingen inom skadeståndsrättens

och försäkringsväsendets områden.

Sedan vid 1963 års riksdag föreslagits (motionerna I: 530 och II: 639) en

skyndsam prövning av frågan om ersättning av allmänna medel för skada

genom brott, yttrade första lagutskottet (uti. nr 8) bl. a. följande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1968

Utskottet delar motionärernas uppfattning, att det är angeläget att de

som blir offer för brott i största möjliga mån får gottgörelse för dem åsamkade

skador. En sådan inställning kommer till uttryck redan i strafflagens

allmänna bestämmelser om skadestånd ävensom i lagarna om villkorlig dom

och om villkorlig frigivning. I ovan berörda regler om domstols befogenhet

att i samband med villkorlig dom meddelad föreskrift om tid och sätt för

erläggande av ådömt skadestånd kommer denna strävan till ett mera konkretiserat

uttryck. Emellertid må framhållas att de medel, som sålunda

står till buds för att främja fullgörandet av skadeståndsskyldighet, mången

gång saknar praktisk betydelse för den skadelidande på grund av att den

förpliktade saknar förmåga att gälda skadeståndet.

I fråga om vissa, genom brott åsamkade skador gottgöres emellertid den

skadelidande tämligen effektivt genom samhälleliga åtgärder. Härutinnan

må särskilt nämnas den obligatoriska trafikförsäkringen och den allmänna

socialförsäkringen. I icke ringa utsträckning förekommer även att samhällsmedlemmarna

på eget initiativ skyddar sig mot förlust på grund av sådana

skador, varom här är fråga, genom exempelvis stöldförsäkring. I förevarande

sammanhang må även erinras om att ersättning för skador, som uppkommit

genom brott, i viss utsträckning utgives direkt av allmänna medel

i det att sådana medel årligen anslås till ersättning för skador, som vållats

av vissa rymlingar m. fl. Möjligheten att på detta sätt gottgöra genom brott

drabbade personer har fortlöpande utvidgats.

Även om det sålunda i ej ringa utsträckning tillskapats skydd mot skador,

varom här är fråga, är det dock uppenbart, att den skadelidande alltjämt

i många fall själv får bära den skada eller förlust, som kan ha drabbat

honom på grund av annans brottsliga förfarande. Frågan blir då om staten

i sådana fall skall, såsom motionärerna förordar, träda emellan och hålla

den drabbade skadeslös. Utskottet vill ej bestrida, att skäl kan anföras härför,

framför allt i ömmande fall. Emellertid kan å andra sidan vägande,

såväl praktiska som principiella invändningar resas mot en generell ersättningsskyldighet

för staten i fråga om skador, som uppstått genom brott

och som icke kan ersättas av skadevållaren. Genom en dylik anordning skulle

allmänna medel endast komma till användning för gottgörande av skador,

som uppkommit under vissa speciella omständigheter, nämligen genom brott.

Med lika stort fog skulle det emellertid kunna göras gällande, att staten

borde inträda hjälpande i många andra fall då någon oförskyllt drabbats

av skada. Ur den skadelidandes synpunkt måste det nämligen te sig tämligen

likgiltigt, huruvida den skadevållande handlingen juridiskt innefattar

brottslig gärning, grov vårdslöshet eller ursäktligt slarv eller om den kan

hänföras till ren olyckshändelse. I detta sammanhang må även uppmärksammas

att de skador, varom här är fråga, ofta är av mycket skiftande art.

Såsom redan framgår av det nyss sagda utgör den av motionärerna väckta

frågan ett mycket svårlöst problem. Med hänsyn till att möjligheterna att

av allmänna medel utgiva ersättning för skador på grund av brott av rymlingar

och liknande kategorier alltmera ökats och då det får antagas, att

denna särskilda form för skadeersättning kan komma att vidgas och fortlöpande

vara föremål för uppmärksamhet, anser sig utskottet, som i detta

sammanhang jämväl beaktar att försäkringsskyddet på förevarande område

får förutsättas bli alltmera omfattande och effektivt, vare sig det sker

på enskilt initiativ eller genom det allmännas försorg, icke kunna förorda en

utredning i det av motionärerna angivna syftet.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1968

Utlåtandet, som utmynnade i en hemställan om avslag å motionerna, godkändes

av riksdagen.

Vid 1964 års riksdag väcktes tre olika motionspar (I: 213 och II: 260,

I: 434 och II: 465 samt I: 586 och II: 711) som samtliga behandlade frågan

om ersättning av allmänna medel för skador som vållats genom brottsligt

förfarande. Motionerna behandlades i ett gemensamt utlåtande, första lagutskottets

utlåtande 1964: 12. Efter en redogörelse för motionernas innehåll

och viss detaljkritik mot motionärernas förslag tog utskottet upp frågan

om statens skadeståndsansvar och anförde följande.

I principiellt hänseende kan invändas att det är i viss mån oegentligt att

härleda ansvaret just ur det förhållandet, att statsmakten söker förebygga

vissa skadebringande gärningar genom att stämpla dem som brott. För den

skadelidande torde det i allmänhet vara av mindre vikt huruvida skadan

åstadkommits genom brott eller på annat sätt. Det för honom avgörande

är hur kännbart skadan träffar honom i personligt eller ekonomiskt hänseende.

En statlig garanti till stöd för den som oförskyllt lidit skada finge

därför utformas mera med hänsyn till den skadelidandes förhållanden än

till de omständigheter, varunder skadan inträffat. En statsgaranti efter

nu angivna linjer skulle naturligen ej omfatta skador för vilka försäkring

finnes. En sådan avgränsning skulle emellertid få den icke önskvärda effekten,

att det bleve förmånligare att icke försäkra sig då skadan ju i alla fall

skulle täckas med statsmedel. En sådan utveckling skulle kunna motverkas

endast genom att riskförsäkringen gjordes obligatorisk. Då därmed behovet

av ett statligt ansvar skulle bortfalla, får garantiformen och försäkringsformen

behandlas som alternativa lösningar, vilka utesluter varandra. Med

hänsyn till att socialförsäkringen och andra försäkringsformer redan innefattar

betydande skadeskydd enligt det senare systemet torde det ligga närmast

till hands att förorda en utbyggnad inom den sålunda angivna ramen.

Ett ställningstagande till frågan om vad som härutinnan kan genomföras

på längre sikt skulle emellertid föra alltför långt i detta sammanhang.

Emellertid är det tydligt att åtgärder av mera begränsad räckvidd bör

och kan vidtagas för att i möjlig mån främja den skadelidandes intressen.

Därvidlag är det i första hand angeläget att få till stånd en förbättring av

målsägandens möjligheter att utsökningsvägen erhålla betalning för sin

fordran. I motionerna I: 213 och II: 260 samt I: 434 och II: 465 har särskilt

pekats på en utvidgning av införselinstitutets användning till att avse även

skadestånd. Riksdagen har tidigare, i anslutning till vad första lagutskottet

uttalat, visserligen yppat någon tvekan i fråga om lämpligheten av en sådan

utvidgning men dock ansett att frågan borde prövas. Såsom framgår av

den ovan lämnade redogörelsen överväger lagberedningen, om införselinstitutet

i en eller annan form skulle kunna komma till användning även

för indrivning av andra fordringar än de som nu omfattas av införsellagen.

Enligt vad utskottet inhämtat är beredningens betänkande i denna del att

vänta under instundande sommar. Med hänsyn härtill synes det uppenbart

att särskild utredning beträffande utsökningsfrågorna icke är påkallad.

En annan väg på vilken målsägandens ställning i vissa fall kan förbättras

är det f. n. tillämpade systemet med ersättning av allmänna medel för skador

som vållats av rymlingar m. fl. Här har sedan länge utgått ersättning,

varvid det grundläggande betraktelsesättet har varit, icke att det allmänna

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1968

i princip bör bära ansvaret för skada till följd av brott, utan att staten bör

bära dessa skador som ett slags omkostnad för anstaltsväsendet. Bl. a. har

framhållits att faran för skador till följd av brott är särskilt stor i grannskapet

av vissa anstalter och att det därför vore obilligt att just de kringboende

skulle behöva löpa större risker än övriga medborgare. Uppenbarligen

är det här fråga om sådana speciella förhållanden, att det allmänna

i princip bör svara för att skadorna blir ersatta. Området för ifrågavarande

skadereglering har vid flera tillfällen vidgats, senast år 1963. Gränsen kan

sägas f. n. vara dragen så, att ersättning utgår i de fall då den skadevållande

har viss anknytning till anstalt. Huruvida ytterligare utvidgning av användningsområdet

för ifrågavarande anslag bör komma i fråga synes tills vidare

böra prövas med ledning av efter hand gjorda erfarenheter. Frågan om en

principiellt mera genomgripande förändring av ersättningsnormerna eller

ett lagfästande därav synes emellertid utskottet lämpligen böra anstå till

dess att den allmänna frågan om lagstiftning rörande stats och kommuns

skadeståndsansvar blivit löst.

I enlighet med utskottets hemställan föranledde motionerna ej någon riksdagens

åtgärd.

Vid 1966 års riksdag väcktes motioner (I: 318 och II: 384), vari bl. a. anhölls

om utredning angående åtgärder för att förbättra målsägandens möjligheter

att utfå skadestånd. Motionärerna framförde därvid olika förslag

till frågans lösning. Sålunda ansåg motionärerna att arbetspremie åt intagen

i fångvårdsanstalt utan dennes samtycke borde kunna tas i anspråk

för betalning av skadestånd samt att skadestånd åtminstone i vissa fall

skulle kunna uttas genom införsel. Enligt motionärerna borde emellertid

även andra åtgärder övervägas för att tillgodose målsägandens anspråk såsom

införande av ett försäkringssystem eller ersättning för vissa skador

från det allmänna. Motionerna remitterades till riksåklagaren, Svenska försäkringsbolags

riksförbund, Folksam och Sveriges advokatsamfund. I sitt

av riksdagen godkända utlåtande 1966: 38 anförde första lagutskottet bl. a.

följande.

Innan utskottet ingår på de i motionerna framlagda förslagen bör framhållas

att utskottet självfallet delar motionärernas uppfattning om angelägenheten

av att de som blir offer för brott i största möjliga mån får gottgörelse

för dem åsamkade skador. Denna inställning har också kommit till

uttryck i lagstiftningen. Genom brottsbalkens antagande har sålunda användningsområdet

för särskilda föreskrifter om skadeståndsbetalning blivit

betydligt vidsträcktare än tidigare. Vidare må särskilt nämnas det skydd

för de skadelidande som vinnes genom allmän och enskild försäkring och

genom systemet med ersättning av allmänna medel för skador som vållats

av vissa rymlingar m. fl.

Flera av de i motionerna framförda förslagen om att stärka målsägandens

möjlighet att erhålla gottgörelse måste ses i samband med pågående lagstiftningsarbete.

Sålunda förberedes inom justitiedepartementet utarbetande

av direktiv för en utredning angående översyn av lagen om behandling i

fångvårdsanstalt. Motionärernas förslag om ianspråktagande av intagens

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr ii år 1968

15

arbetspremie kan enligt utskottet bedömas först mot bakgrund av en sådan

utrednings resultat. Spörsmålet huruvida möjlighet till införsel bör öppnas

för krav beträffande skadestånd på grund av brott har behandlats av lagberedningen

i betänkandet Utsökningsrätt III. Efter remissbehandling övervägs

betänkandet för närvarande inom justitiedepartementet och riksdagen

synes därför icke nu böra ta ställning till frågan. I motionerna har därjämte

ånyo aktualiserats att genom försäkring skydda den skadelidande. Såsom

motionärerna själva framhållit torde emellertid ett brottsförsäkringssystem

medföra åtskilliga nackdelar. Utskottet har också såsom framgår av redogörelsen

ovan tidigare ställt sig avvisande till tanken och de i detta ärende

avgivna remissyttrandena och vad eljest förekommit har icke föranlett utskottet

till ändrat ståndpunktstagande härutinnan.

Vidkommande förslaget om ersättning av det allmänna för skada åsamkad

genom brott kan man icke nu ta slutlig ställning härtill utan frågan bör

ses i samband med den pågående översynen av skadeståndsrätten. Utskottet

delar emellertid motionärernas åsikt att skäl kan finnas att i större utsträckning

än för närvarande medge ersättning av det allmänna vid personskador.

Till stöd för denna uppfattning har inom utskottet särskilt påtalats

det stora antalet våldsbrott och de allvarliga skador som ofta förorsakas

därav. Det är emellertid ej möjligt att utan närmare undersökning

avgöra under vilka förutsättningar ersättning bör utgå. Det kan enligt utskottets

mening i första hand övervägas ett utbyggande av statens ansvar

för skada av rymlingar till att omfatta personskador vållade t. ex. även av

dem som är föremål för kriminalvård i frihet. Utskottet vill förorda att vid

arbetet med skadeståndsrättens utformning uppmärksamhet ägnas åt nu

berörda frågor. Vad utskottet i denna del anfört torde böra bringas till

Kungl. Maj :ts kännedom.

I motioner (I: 26 och II: 43) till 1967 års riksdag framställdes önskemål

om utredning och förslag till lagstiftning om försäkring mot skada genom

brott. Motionärerna förordade ett system som innebär att av domstol utdömda

skadestånd förskotteras av statsverket till den skadelidande, varefter

staten övertar fordringen mot den ersättningsskyldige. Statsgarantin

borde enligt motionärerna inordnas under den allmänna försäkringen och

administreras av de myndigheter som har om hand denna.

Första lagutskottet erinrade i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr

15) om tidigare riksdagsbehandling av spörsmålen och fann att någon

omständighet som borde föranleda ett annat ställningstagande icke inträffat

under den korta tid som förflutit sedan frågan senast prövades av

riksdagen. I enlighet härmed hemställde utskottet att motionerna icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Nordiska rådet

Vid Nordiska rådets session 1966 prövades två olika medlemsförslag inom

skadeståndsrättens område. I det ena hemställdes, att regeringarna måtte

rekommenderas att gemensamt införa likartade bestämmelser i de nor
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1968

diska länderna om barns skadeståndsansvar baserat på ett system med

obligatorisk ansvarsförsäkring. I det andra förslaget hemställdes att rådet

måtte rekommendera regeringarna att — innan samarbetet på skadeståndsrättens

område fortsättes — för rådet lägga fram en allmän plan för detta

samarbete angivande efter vilka huvudprinciper en kodifiering av skadeståndsrätten

bör läggas upp.

Utmärkande för båda förslagen var att förslagsställarna var ovilliga att

godta culpa-principen som normerande för stora delar av skadeståndsrätten.

När det gäller barns skadeståndsansvar, var förslagsställarna inne

på tanken på ett strikt ansvar för av barn vållade skador, kompletterat med

obligatorisk försäkring. Även beträffande andra områden inom skadeståndsrätten

ställde sig förslagsställarna skeptiska till möjligheten att inom ramen

för culpa-principen på en gång tillgodose den skadelidandes behov av

ersättning och sociala rättfärdighetskrav vad avser skadevållarens ekonomiska

ställning. Förslagen hade vid remissbehandling mottagits välvilligt

på åtskilliga håll men också mött mycket starkt motstånd i andra kretsar.

Juridiska utskottet konstaterade, att på det nordiska skadeståndsrättsliga

arbetsprogrammet för närvarande står spörsmålet att utreda bl. a. reglerna

för skadeståndets beräknande i vissa situationer. Utskottet begränsade

sig därför till att föreslå en rekommendation till regeringarna om att företaga

en rättssociologisk undersökning av försäkringens verkningar inom

skadeståndsrätten. Rådet antog enhälligt en dylik rekommendation (nr 5).

Därefter har, såvitt gäller Sverige, justitieministern i juli 1966 förordnat

professorn Jan Hellner att som sakkunnig undersöka möjligheterna att genomföra

en rättssociologisk undersökning av försäkrings inverkan på skadeståndslagstiftningen

och söka utarbeta riktlinjer för en sådan undersökning.

Utredningsmannen beräknas slutföra sitt uppdrag i början av år

1969. Sakkunniga med motsvarande uppdrag har förordnats i Danmark,

Finland och Norge.

Vid Nordiska rådets session 1968 prövades ett medlemsförslag om statens

ansvar för personskador vållade av utskrivna interner, vari hemställdes om

genomförande av en gemensam nordisk lagstiftning om skyldighet för staten

att ersätta personskador, som vållas av försöksutskrivna från anstalter

eller villkorligt frigivna tvångsintagna. I motiveringen för förslaget anfördes,

att samhället och icke enskilda skadelidande bör bära det ekonomiska

ansvaret för konsekvenserna av vår tids alltmer humana kriminal- och

socialpolitik.

Juridiska utskottet fann att det i medlemsförslaget aktualiserade problemet

borde tas upp till närmare undersökning. Starka sociala skäl talade

visserligen för förslagets genomförande men problemet borde först utredas

utan att man därvid syftar till en lagstiftning avseende statens skadestånds
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Första lagutskottets utlåtande nr U år 1968

skyldighet. Utskottet föreslog antagandet av en rekommendation till regeringarna

dels att framskaffa närmare upplysningar om i vilken omfattning

och på vilken grund statliga myndigheter i de nordiska länderna redan

utbetalar skälighetsersättning för skador som vållats av personer,

vilka samhället genom placering på anstalt eller inrättning eller på annat

sätt har tagit hand om för kriminalvård eller annan vård, dels att undersöka

möjligheterna att fastställa enhetliga nordiska principer enligt vilka skälighetsersättning

på administrativ väg kan utbetalas av allmänna medel

för skador vållade av sådana personer. I en reservation föreslog två danska

medlemmar att rådet skulle anta en rekommendation till regeringarna, innebärande

utredning av förutsättningarna för genomförande av gemensamma

nordiska regler, enligt vilka staten i viss utsträckning påtar sig

garanti för utbetalning av skadeståndsbelopp, som den skadelidande inte

kan utfå hos skadevållaren eller på annat sätt kan få täckt.

Den av utskottet förordade rekommendationen antogs av rådet (rekommendation

nr 19).

I anledning av rekommendationen har helt nyligen i det svenska justitiedepartementet

utarbetats en promemoria angående den ifrågavarande

ersättningsregleringen.

Nya försäkringsformer

Försäkringsbolaget Ansvar har i mars 1968 infört en ny försäkringsform,

skadeståndsrättsförsäkring. Försäkringen, som uppgetts innebära en

nyhet inte bara i Sverige utan i hela världen, har definierats som ett slags

»omvänd ansvarighets- eller skadeståndsförsäkring», d. v. s. bolaget reglerar

skadan som om det hade en ansvarsförsäkring för den skadeståndsskyldige.

Försäkringen träder dock endast i funktion om och i den man

målsäganden inte kan erhålla det skadestånd som tillkommer honom på

grund av att den skadeståndsskyldige saknar betalningsförmåga eller inte

har kunnat anträffas.

Försäkringen ingår i bolagets hemförsäkring, villa-hemförsäkring och

kaskoförsäkring för bil. Den gäller inte endast utdömt skadestånd, utan

också skada orsakad av okänd gärningsman men endast under förutsättning

att det rör sig om sådant skadestånd som målsäganden varit berättigad

till enligt gängse skadeståndsrättsliga grunder.

Försäkringstagaren skyddas endast i sin egenskap av privatperson. Yrkesrisker

faller alltså utanför. Försäkringen omfattar endast skadestånd

på grund av personskada och gäller, i motsats till den vanliga ansvarsförsäkringen,

även uppsåtligt vållade skador. Försäkringsskyddet omfattar

inte bara försäkringstagaren själv utan också medlem av hans hushåll,

dock inte s. k. inneboende. Betalningsoförmågan skall ha inträtt inom två

år från den skadevållande händelsen. Om den försäkrade avlider av per
-

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Första lagutskottets utlåtande nr U år 1968

sonskadan, gäller försäkringen även för sådan underhållsberättigad och

sådant skadestånd som anges i 6 kap. 4 § strafflagen, alltså änka, änkling,

barn eller föräldrar som kommit att sakna erforderligt underhåll på grund

av dödsfallet.

Försäkringsbeloppet är högst 200 000 kr. vid varje skadefall. För varje

försäkrad gäller en självrisk om 1 000 kr. De situationer i vilka försäkringen

inte gäller är i princip desamma som undantas i ansvarsförsäkring,

t. ex. skada som åsamkats den försäkrade i hans egenskap av ägare, brukare

eller förare av motorfordon.

Ungefär samtidigt med Ansvars ovannämnda initiativ har ett annat försäkringsbolag,

Trafik-Bore, infört en s. k. överfallsförsäkring som ett obligatoriskt

moment i bolagets hemförsäkring. Försäkringen gäller för samtliga

familjemedlemmar och omfattar ersättning upp till 1 milj. kronor.

Någon självrisk gäller inte. Ersättning lämnas vid våldsbrott såsom misshandel,

rån, mord och dråp.

Utskottet

I förevarande utlåtande behandlar utskottet motionsyrkanden, som gäller

utredning av olika förslag till lösning av frågan om statligt bistånd till

den som lidit skada genom brott. Till stöd härför anförs genomgående att

enskild skadelidande inte skall tvingas bära de ekonomiska konsekvenserna

av samhällets svårigheter att bemästra brottsligheten.

I motionerna 1: 186 och II: 244 ifrågasätts införande av ett kompensationssystem

beträffande personskador liknande det i redogörelsen ovan

beskrivna, som sedan några år tillämpas i bl. a. Storbritannien.

Den lösning som förordas i motionerna I: 18 och II: 26 innebär införande

av en allmän försäkring för skador, främst personskador, som vållats genom

våldsbrott. Ersättningens storlek bör enligt motionärerna, i de fall då den

ej prövats av domstol, bestämmas av statlig myndighet, exempelvis riksförsäkringsverket.

Utredningskravet i motionerna I: 134 och II: 176 begränsas icke till några

särskilda typer av skador. Motionärerna anser att brottsbalkens bestämmelser

om betalning av skadestånd inte är tillräckligt effektiva och att detta

är särskilt otillfredsställande med hänsyn till brottslighetens enorma omfattning

och ökade farlighet. Vidare framhåller motionärerna som godtyckligt

att staten f. n. ersätter skador som vållats av rymlingar från fångvårdsanstalt

men inte av villkorligt frigivna. En utsträckning av ansvaret härvidlag

förordas.

Frågor rörande statligt bistånd till personer som åsamkats skador genom

brott har som framgår av den ovan lämnade redogörelsen vid upprepade

tillfällen behandlats i riksdagen. I anledning av motioner i ämnet vid 1966

s. 19 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1968 19

års riksdag rekommenderade utskottet att i första hand borde övervägas

ett utbyggande av statens ansvar till att omfatta personskador som orsakats

av dem som är föremål för kriminalvård i frihet. Utskottet förordade att vid

arbetet med skadeståndsrättens utformning uppmärksamhet skulle ägnas

åt berörda frågor. Vad utskottet anfört härom bragtes till Kungl. Maj :ts

kännedom. Enligt vad utskottet erfarit kommer emellertid nämnda spörsmål

icke att omfattas av den proposition med förslag till lag om allmänna bestämmelser

om skadestånd som för närvarande är under utarbetande i

Kungl. Maj :ts kansli. Frågan om statens ansvar i förevarande sammanhang

har nämligen bedömts falla utom ramen för denna lagstiftning som främst

rör frågor av civilrättslig natur. Den av utskottet anvisade möjligheten att

utbygga statens ersättningsåtagande är emellertid föremål för överväganden

i annat sammanhang. Sålunda har inom justitiedepartementet nyligen

färdigställts en promemoria angående ersättning av statsmedel för skador,

vållade av personer som samhället genom placering på anstalt eller annan

inrättning eller på annat sätt tagit hand om för kriminalvård eller annan

vård. Promemorian är avsedd att ligga till grund för nordiskt samarbete

som — i enlighet med en rekommendation av Nordiska rådet — syftar till

att undersöka möjligheterna att fastställa enhetliga nordiska principer, enligt

vilka skälighetsersättning på administrativ väg kan utbetalas av allmänna

medel för skador vållade av sådana personer. Planläggningen av

detta arbete kommer att dryftas vid ett nordiskt justitieministermöte senare

i höst.

Vidare har i anledning av en annan rekommendation av Nordiska rådet

tillsatts en utredningsman för att undersöka möjligheterna att genomföra

en rättssociologisk undersökning av försäkrings inverkan på skadeståndslagstiftningen

och utarbeta riktlinjer för en sådan undersökning. Sakkunniga

med motsvarande uppdrag har förordnats i Danmark, Finland och

Norge. Enligt vad utskottet inhämtat beräknas den svenske utredningsmannen

slutföra sitt uppdrag i början av 1969. Resultaten torde bli av stort

intresse för bedömningen av hur det fortsatta arbetet på skadeståndsrättens

område i Norden skall läggas upp.

Vid tidigare tillfällen då frågor om bistånd från det allmänna till skadelidande

behandlats har utskottet förutsatt att det totala skyddet skulle förbättras

genom utbyggnad av socialförsäkring och frivillig försäkring. Utvecklingen

har även gått i den riktningen. Genom de nya, i redogörelsen

ovan beskrivna formerna av frivillig försäkring, som tillkommit i början

av detta år, har i viss omfattning öppnats möjlighet att på ett enkelt sätt

och för en obetydlig kostnad försäkra sig mot skador av det slag en statsgaranti

främst ansetts böra omfatta utöver det grundskydd som socialförsäkringsystemet

erbjuder. Beträffande utvecklingen på sistnämnda område

må här endast erinras om de förbättringar i form av borttagande av karensdagar,

höjning av sjukpenningbeloppen och utbyggnad av sjukpenningska
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1968

lan som med verkan från den 1 januari 1967 genomförts genom ändringar

i lagen om allmän försäkring.

Mot bakgrund av nu angivna förhållanden finner utskottet icke anledning

att på förevarande område förorda något ytterligare initiativ från riksdagens

sida.

Utskottet hemställer,

att förevarande motioner,

a) I: 18 och II: 26,

b) I: 134 och II: 176, såvitt nu är i fråga, samt

c) I: 186 och II: 244,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 29 oktober 1968

På första lagutskottets vägnar:

ERIK SVEDBERG

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Erik Svedberg (s), Hjorth (s), Arvidson

(h), Ernulf (fp), Svanström (ep), Helge Karlsson (s)*, Oscar Carlsson

(s)* och Lidgard (h);

från andra kammaren: fru Löfqvist (s), herr Svensson i Vä (ep)*,

fru Kristensson (h), herrar Gustafsson i Borås (fp), Jönsson i Malmö (s),

Hansson i Piteå (s), Sjöholm (fp)* och Zetterström (s)*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Arvidson (h), Ernulf (fp), Svanström (ep), Lidgard (h), Svensson

i Vä (ep), fru Kristensson (h), herrar Gustafsson i Borås (fp) och Sjöholm

(fp), vilka ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar med »Frågor rörande

statligt» och slutar med »från riksdagens sida.» bort ersättas med text av

följande lydelse.

Då riksdagen tidigare prövat de genom motionerna aktualiserade frågorna

har motionärernas uppfattning om det angelägna i att de som blir

offer för brott i största möjliga utsträckning får gottgörelse för den åsamkade

skadan vunnit anslutning. En sådan inställning kommer också till

uttryck i strafflagens bestämmelser om skadestånd och i brottsbalkens regler

om att i vissa fall föreskrift kan meddelas om tid och sätt för erläggande

s. 21 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1968 21

av ådömt skadestånd. De medel som sålunda står till buds för att främja

fullgörandet av skadeståndsskyldighet saknar emellertid ofta praktisk betydelse

för den skadelidande på grund av att skadevållaren inte anträffas

eller saknar förmåga att gälda skadeståndet.

I fråga om vissa, genom brott åsamkade skador gottgörs emellertid den

skadelidande i viss utsträckning genom samhälleliga åtgärder. Härutinnan

må särskilt nämnas den obligatoriska trafikförsäkringen och den allmänna

socialförsäkringen. I icke ringa utsträckning förekommer också att samhällsmedlemmarna

på eget initiativ skyddar sig mot förluster på grund av

skador i följd av brott genom att teckna försäkring. Det bör också erinras

om att ersättning för skador, som uppkommit genom brott, i viss utsträckning

utges direkt av det allmänna genom att särskilda medel årligen anslås

till ersättning för skador som vållas av personer som rymt, utskrivits på

prov eller permitterats från vissa anstalter. Möjligheterna att på nu angivna

vägar erhålla gottgörelse för skador genom brott har successivt vidgats.

Även om det sålunda i viss omfattning tillskapats skydd mot skador som

uppkommit genom brott är det dock uppenbart att den skadelidande alltjämt

i många fall blir utan gottgörelse. Härtill bidrar givetvis brottslighetens

starkt ökade omfattning och farlighet samt den låga uppklaringsprocenten.

Mot denna bakgrund finner utskottet det motiverat att det allmänna

träder in i en helt annan omfattning än hittills. De utländska exempel

som omnämnts i redogörelsen ovan visar att det inte är omöjligt att

finna godtagbara lösningar. Utredningsuppdraget bör vara förutsättningslöst

och alltså inte begränsas till någon av de lösningar som föreslås i förevarande

motioner. Utredningen bör bedrivas skyndsamt och särskild uppmärksamhet

bör ägnas åt möjligheten att framlägga förslag till partiella

reformer.

dels att utskottet bort hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner,

a) I: 18 och II: 26,

b) I: 134 och II: 176, såvitt nu är i fråga, samt

c) I: 186 och II: 244,

måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning rörande

ersättning av allmänna medel för skada, åsamkad genom

brottsligt förfarande.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.