Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner angående viss ökad befogenhet för övervakning snämnd vid kriminalvård i frihet.

1968-10-24 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1968:45, Utlåtande i anledning av motioner angående viss ökad befogenhet för övervakning snämnd vid kriminalvård i frihet.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 45 är 1968

1

Nr 45

Utlåtande i anledning av motioner angående viss ökad befogenhet

för övervakning snämnd vid kriminalvård i frihet.

I de likalydande motionerna I: 76 av herr Ernulf och II: 109 av fru Gärde

Widemar hemställs att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära förslag till

sådan ändring av brottsbalkens regler om behandling i anstalt av den som

dömts till skyddstillsyn, att lokal övervakningsnämnd erhåller befogenhet att

direkt hos domstol begära sådan behandling.

Motionerna har remissbehandlats.

Gällande rätt m.m.

Brottsbalkens införande innebar att den dittillsvarande villkorliga domen

uppdelades på två olika slag av påföljder, villkorlig dom och skyddstillsyn.

Villkorlig dom (27 kap. BrB) skall användas för de lagöverträdare, för vilka

icke någon annan åtgärd anses påkallad än den varning som själva domen

innebär, eventuellt i förening med ett lämpligt avvägt bötesstraff. Skyddstillsyn

(28 kap. BrB) avses för lagöverträdare, som är i behov av stöd och hjälp

och kontroll för att deras anpassning i samhället skall främjas. Utmärkande

för denna påföljd är att den dömde ställs under övervakning och att särskilda

föreskrifter kan meddelas om hans livsföring. Viss tids behandling i anstalt

kan ingå som ett led i skyddstillsynen.

I detta sammanhang i-edogörs i korthet för huvuddragen av de bestämmelser

som aktualiseras genom förevarande motioner.

Förutsättningarna för att domstolen skall kunna bestämma att behandling

i anstalt skall ingå i skyddstillsynen är att den tilltalade fyllt 18 år och det

anses erforderligt för hans tillrättaförande eller eljest. Anstaltsbehandlingen

skall pågå minst en och högst två månader. Inom dessa gränser bestäms varaktigheten

av övervakningsnämnden under behandlingens gång. Om den

dömde är under 23 år kan domstolen besluta att förordnande om anstaltsbehandling

skall verkställas utan hinder av att domen på skyddstillsyn inte

vunnit laga kraft.

Angående tillämpningsområdet för anstaltsbehandlingen uttalade departementschefen

(prop. 1962: 10, del C) att förordnande härom borde kunna

meddelas när det är påkallat för att bryta den brottsliga aktiviteten samt

förmå den brottslige att besinna sig och inse allvaret i sin situation eller när

det eljest behövs för hans tillrättaförande. Den korta behandlingstiden borde

1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 sand. 1 avd. Nr 45

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 45 år 1968

tjäna som en förberedelse för vården i frihet. Anstaltsbehandling i förening

med tillsyn borde emellertid kunna tillgripas inte bara när det är motiverat

från behandlingssynpunkt utan även när en kortare tids omhändertagande

är påkallat av allmänpreventiva hänsyn. — Departementschefen underströk

dock att anstaltsbehandlingens syfte är att göra skyddstillsyn till en effektivare

påföljd än den annars skulle vara och att skyddstillsyn som sådan icke

får tillgripas i andra fall än då det är individualpreventivt motiverat. — I

praxis har det också förekommit att domstolen förordnat om anstaltsbehandling

i samband med skyddstillsyn för att den dömde skall bli omhändertagen

till dess hans bostads- och arbetsförhållanden hinner ordnas.

Förordnande om anstaltsbehandling kan ges inte bara i samband med

domen på skyddstillsyn utan också under prövotiden om den dömde inte sköter

sig och andra åtgärder bedömts som otillräckliga. Förfarandet inför domstolen

föregås utav en av övervakningsnämnden hos åklagaren gjord framställning

om att denne skall föra talan om undanröjande av skyddstillsyn!!

eller om anstaltsbehandling. Den dömde skall få tillfälle att yttra sig i målet.

I underrätt kan muntligt förhör hållas med honom om han begärt det eller

rätten eljest ansett det påkallat. Det kan nämnas att domstolen inte är bunden

av nämndens eller åklagarens yrkande.

För verkställighet av anstaltsbehandling av förevarande slag används öppna

anstalter. Verkstäder finns. Samtalsterapi, delvis i form av gruppsamtal,

förekommer. Anlagstestningar utförs i mån av behov och resurser. Behandlingen

sker i friare former än i andra öppna fångvårdsanstalter.

Om det blir aktuellt att inskrida mot den som dömts till skyddstillsyn, t.ex.

på grund av misskötsamhet, kan övervakningsnämnden bestämma att han

skall tillfälligt omhändertas i avbidan på vidare förordnande. Omhändertagandet

tillgår vanligen så att nämnden låter placera honom i polisarrest. Frihetsberövande!

får i regel inte vara längre än en vecka men kan, om synnerliga

skäl föreligger, genom nytt beslut utsträckas till sammanlagt 14 dagar.

Omhändertagandet är inte avsett att vara en åtgärd som vidtas såsom påföljd

för misskötsamhet utan att vara ett medel att möjliggöra eller underlätta

lämpliga åtgärder. — Även domstol kan besluta om sådant tillfälligt

omhändertagande av den dömde om vid domstolen förs talan mot honom

om undanröjande av skyddstillsyn!! eller om behandling i anstalt.

Motionerna

Enligt motionerna innebär den procedur som föregår behandling på

skyddstillsynsanstalt i vissa fall en onödig omgång som försvårar frivårdsarbetet.

— Efter en redogörelse för gällande rätt på området m.m. anförs

i motionerna att övervakningsnämnden före sin framställning till åklagaren

om behandling av den dömde på anstalt i regel förordnat att denne skall

vara tillfälligt omhändertagen. Härefter uttalas följande.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 45 år 1968

3

Innan nämnden efter vederbörlig utredning hunnit ta ställning beträffande

frågan om lämplig åtgärd hinner några dagar, kanske en vecka, förflyta. Om

nämnden därefter gör en framställning av ovan nämnt slag till vederbörande

åklagare, måste denne ytterligare utreda frågan. Förutsatt att åklagaren efter

utredning anser sig böra föra sådan talan som nämnden begärt blir det sedan

domstolens sak att besluta i frågan. Innan detta hinner ske, förflyter ytterligare

tid. Ett omhändertagande får emellertid inte omfatta mer än 14 dagar.

Ofta är emellertid den omhändertagnes situation sådan att det är mycket

vanskligt att sätta honom på fri fot i avbidan på domstolens prövning. Kanske

saknar han både arbete och bostad samt befinner sig måhända även i

övrigt i oordnade förhållanden. Det är då alltför stor risk att han vid en temporär

frigivning återfaller i brott.

Enligt min mening bör frågan lämpligen lösas på det sättet, att övervakningsnämnd,

som finner behandling i skyddstillsynsanstalt erforderlig, gör

framställning härom direkt till vederbörande domstol. Är den dömde därvid

omhändertagen, bör domstolen snarast — förslagsvis inom fyra dagar —

pröva framställningen. Domstolens beslut bör åtminstone som regel omedelbart

verkställas. Om domstolen inte skulle hinna meddela sitt beslut innan

tiden för omhändertagandet utlupit, bör omhändertagandet fortfara i avbidan

på domstolens beslut, även om den ovan angivna tiden 14 dagar därigenom

något överskrides — givetvis såvida ej nämnden eller domstolen beslutar

att omhändertagandet skall upphöra.

Det är naturligt att man vid brottsbalkens tillkomst iakttog en viss försiktighet,

då det gällde att utforma de nyinrättade övervakningsnämndernas

befogenheter. Den erfarenhet som nu har vunnits om kriminalvården i frihet

efter brottsbalkens ikraftträdande den 1 januari 1965 synes emellertid motivera

den begränsade utvidgning av dessa befogenheter, som här föreslås. Utvidgningen

bör enligt min mening kunna bli av värde särskilt i sådana fall,

där den till skyddstillsyn dömde hamnat i eu ohållbar social situation och

där snabba och ingripande anpassningsåtgärder därför visar sig behövliga.

Remissyttranden

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat

yttranden över motionerna från riksåklagaren, Svea hovrätt och övervakningsnämnden

i Stockholm. Vidare har tillfälle att avge yttrande beretts Föreningen

Sveriges häradshövdingar och stadsdomare, Sveriges advokatsamfund,

Föreningen Sveriges åklagare och Föreningen Sveriges skyddskonsulenter

och skyddsassistenter. I anslutning till domarföreningens yttrande har

ledamoten av föreningens styrelse, borgmästaren Nils Rappe avgivit ett särskilt

yttrande.

Motionsyrkandet tillstyrks av övervaknings nämnd en och skyddskonsulentföreningen.

Riksåklagaren, Svea hovrätt, advokatsamfundet och åklagarföreningen

avstyrker motionsyrkandet. Domarföreningen förordar att de genom

motionerna aktualiserade frågorna görs till föremål för en utredning.

Borgmästaren Nils Rappe instämmer häri men avvisar en lösning i enlighet

med motionsyrkandet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första lagutskottets utlåtande nr 45 år 1968

Vidgad befogenhet för övervakningsnämnd

Övervakningsnämnden hänvisar till sin verksamhetsberättelse för år 1965

vari anfördes följande.

Rent allmänt torde kunna sägas att det genom brottsbalken införda systemet

för kriminalvård i frihet fungerar väl vad beträffar det godartade klientelet,

och härvidlag kommer näppeligen någon skillnad i förhållande till den

tidigare gällande ordningen till synes. För det mera svårartade klientelets del

däremot föreligger samma svårigheter som tidigare, och dessa kan sägas ha

ytterligare accentuerats genom att vägen fram till ett ingripande med en varaktigare

anstaltsvård förlängts. Nu åsyftade personer kan räkna med att

först en välmenande och allvarligt syftande övervakare visar tålamod, att

därefter en på samma sätt beskaffad skyddskonsulent till det yttersta utnyttjar

sina resurser för att bringa rättelse i förefintliga missförhållanden och

först därefter påkallar övervakningsnämndens ingripande samt att nämnden

därefter med samma inställning som de föregående och med utnyttjande av

sin auktoritet försöker i första hand begagna de lindrigare möjligheter, som

står den till buds. Så långt är skillnaden mellan gammal och ny ordning i

proceduren icke betydande vad beträffar sådana jurisdiktionsområden, inom

vilka övervakningsnämnd varit inrättad vid vederbörande underrätt. Men

därefter, när nämnden kommit till insikt om att vederbörande icke kan vårdas

inom ramen av kriminalvård i frihet, går ärendet först till åklagaren,

som har prövningsrätt, och slutligen till domstolen, som har att i sista hand

taga ställning i frågan. Måhända har under sakens behandling hos åklagaren

eller i domstolen vederbörande av opportunitetsskäl tillfälligt vinnlagt sig om

relativ skötsamhet, som gör att det av övervakningsnämnden åsyftade ingripandet

icke kommer till stånd. Följden härav blir att proceduren åtminstone

delvis måste upprepas, då vederbörande sedermera återgår till den måhända

för honom normala misskötsamheten.

Mot bakgrund av dessa uttalanden tillstyrker nämnden det av motionärerna

framlagda förslaget. Nämnden understryker vad i motionerna uttalats om

att den nuvarande ordningen för prövning av ärenden av ifrågavarande slag

innebär en onödig omgång, ägnad att minska effektiviteten av frivårdsarbetet.

Någon fara för rättssäkerheten torde enligt nämnden ett slopande av

åklagaren som mellaninstans mellan övervakningsnämnden och domstolen

icke innebära. I sammanhanget erinras om att övervakningsnämnden när

det gäller villkorligt frigivna äger förklara den villkorligt medgivna friheten

förverkad.

Skgddskonsulentföreningen yttrar följande.

Systemet med behandling av till skyddstillsyn dömda på särskilda anstalter

av öppen karaktär har nu alltsedan brottsbalkens tillkomst tillämpats i

över tre år. Huvudparten av tillflödet av klienter till dessa anstalter utgör

personer i åldern 18—22 år, som av domstol ådömes skyddstillsyn med anstaltsbehandling

enligt 28 kap. 3 § brottsbalken. Mera sällan förekommer, att

övervakningsnämnd tar initiativ till dylik behandling under pågående prövotid

genom att hos åklagare göra framställning om att denne vid domstol för

talan om förordnande av behandling i skyddstillsynsanstalt. Skälen härtill

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 45 år 1968

5

torde vara flera, dels föregriper måhända klienten eventuella åtgärder genom

återfall i brott med åtföljande häktning, dels har måhända utfallet av behandlingen

å dylik anstalt ej motsvarat de förväntningar som ursprungligen

ställdes på denna form av påföljdsystemet inom kriminalvård i frihet. En

allmän översyn av denna vårdform med ett smidigare och effektivare förfaringssätt

vore önskvärt. I avvaktan på att förslag härom väckes av berörd

myndighet anser sig dock föreningen kunna tillstyrka motionärernas förslag

utan inskränkning.

Riksåklagaren erinrar om att i mål om undanröjande av skyddstillsyn eller

förordnande att i skyddstillsyn skall ingå behandling i anstalt det enligt

38 kap. 8 § första stycket brottsbalken åligger rätten att lämna den dömde

tillfälle att yttra sig och, om han så begär, att bli muntligen hörd. Förslaget

att framställning om vidtagande av åtgärd av nyssnämnt slag skall göras

av övervakningsnänmd direkt till vederbörande domstol torde, anför riksåklagaren,

i realiteten innebära, att det i svensk brottmålsprocess eljest

vedertagna ackusatoriska förfarandet i förevarande fall skulle ersättas med

ett inkvisitoriskt förfarande, vilket skulle bli särskilt markant vid muntligt

förhör. Riksåklagaren anser att tillräckliga skäl för en så genomgripande

reform inte har anförts av motionärerna.

Svea hovrätt är av samma uppfattning och anför följande.

Det är---sörjt för att förfarandet inför domstolen kan ske med till
godoseende

av den kontradiktoriska principen och i övrigt under brottmålsliknande

former tillkomna i rättssäkerhetens intresse. Ett upprätthållande

av dessa former förutsätter medverkan av åklagare. Uteslutes åklagarens

roll uppkommer en väsentlig olägenhet i domstolsförfarandet.

Advokatsamfundet och åklagarföreningen anser det vara olämpligt att

övervakningsnämnden inför domstol får ställning av motpart till den dömde.

Åklagarföreningen uttalar alt detta skulle strida helt mot övervakningsnämndens

nuvarande ställning och säkerligen på ett avgörande sätt kunna skada

det förtroendefulla samarbetet mellan övervakningsorganisationen och den

dömde, som torde vara förutsättningen för ett lyckat resultat av kriminalvården

i frihet. Denna uppfattning delas av borgmästaren Nils Rappe. Åklagarföreningen

anser också att man inte rimligen kan ålägga åklagare att

framföra av övervakningsnämnden framställt yrkande utan rätt att självständigt

pröva det rättmätiga och befogade i yrkandet. Advokatsamfundet

erinrar om att domstolen inte är bunden av i målet framställt yrkande utan

kan, med undanröjande av skyddstillsynen, döma till annan påföljd för brottet.

Även detta talar enligt advokatsamfundet för att talan bör föras av åklagaren

och inte av övervakningsnämnden.

Svea hovrätt, advokatsamfundet och åklagarföreningen anser det tvivelaktigt

om någon tid står att vinna genom att ge övervakningsnämnd befogen
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Första lagutskottets utlåtande nr 45 år 1968

het att direkt hos domstol begära anstaltsbehandling. Hovrätten anför härom

följande.

Den utredning, som ligger till grund för övervakningsnämndens beslut att

göra framställning, torde i normalfallet utgöra tillfredsställande grund även

för åklagarens talan. Såsom framhålles i kommentaren till brottsbalken (del

III sid. 127) torde åklagaren, om övervakningsnämnd gör sådan framställning

som här avses, icke böra undandraga sig att efterkomma denna. Från

åklagarens sida torde således i regel erfordras varken ytterligare utredning

eller vidare prövning av frågan om talan skall föras.

Domarföreningen anser att skäl i och för sig kan anföras för att beslutanderätten

om behandling i anstalt borde överflyttas från domstol till övervakningsnämnd,

då fråga om sådan behandling uppkommer efter domen å

skyddstillsyn. Behandlingen är, anför föreningen, icke en brottspåföljd i

brottsbalkens mening utan är snarast att betrakta som en vårdform, jämställd

med de övriga behandlingsformer övervakningsnämnden äger tillgripa

i händelse av misskötsamhet från den dömdes sida.

Frågorna om handläggningstiden och temporär frigivning.

Härom anför övervakningsnämnden följande.

I fråga om förslaget anser sig övervakningsnämnden böra ifrågasätta

huruvida icke den tid om fyra dagar, inom vilken domstol enligt motionärerna

skulle ha att pröva övervakningsnämnds framställning, kan visa

sig väl kort och om den icke borde bestämmas till förslagsvis en vecka.

Om domstolen icke skulle kunna meddela sitt beslut innan tiden för ett av

övervakningsnämnd beslutat omhändertagande utlupit, bör såsom motionärerna

uttalat omhändertagandet fortfara i avbidan på domstolens beslut,

även om den i 28 kap. 11 § brottsbalken angivna tiden högst 14 dagar för

omhändertagandet därigenom överskrides. Enligt nämndens mening bör

på motsvarande sätt domstol även beredas möjlighet att förlänga tiden för

omhändertagandet utöver 14 dagar i avbidan på domstolens beslut i sådana

i motionerna icke berörda fall, i vilka åklagare på framställning av övervakningsnämnd

för talan om undanröjande av skyddstillsyn.

Svea hovrätt yttrar följande.

När en till skyddstillsyn dömd person visat sådan misskötsamhet att

övervakningsnämnden finner så ingripande åtgärder som anstaltsbehandling

vara påkallad, måste det antagas att den dömdes akuta situation i

allmänhet är sådan att ett omhändertagande är befogat för att förhindra

att han begår brott. Det kan vidare antagas att brottsrisken i vissa fall ökar,

när han får kännedom om att han riskerar anstaltsbehandling. Skäl för

omhändertagande torde i flertalet fall kvarstå ända tills anstaltsbehandlingen

kommer till stånd eller domstolen bestämmer att frihetsberövande

åtgärd ej skall tillgripas. Har den dömde omhändertagits är det uppenbarligen,

såsom motionärerna anfört, mycket vanskligt att försätta honom

på fri frot i avbidan på domstolens prövning. Liknande skäl mot en temporär

frigivning torde kunna anföras då fråga uppkommit om undanröjande

av skyddstillsynen och bestämmande av annan påföljd för brottet.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 45 år 1968

7

Även i de fall då domstolen beslutat frihetsberövande åtgärd och denna ej

kan verkställas förrän beslutet vunnit laga kraft, torde temporär frigivning

vara olämplig.

Enligt uppgift från kriminalvårdsstyrelsen framgår av där förd statistik

att framställning av övervakningsnämnd hos åklagare att denne skall föra

talan om behandling i anstalt av till skyddstillsyn dömd person gjorts

under 1965 i tio fall och under 1966 i nio fall1. Hovrätten saknar kännedom

om huruvida sådan temporär frigivning, som motionärerna avser, förekommit.

Avslutningsvis anför hovrätten att enär temporära frigivningar såväl i

den av motionärerna anförda som i andra situationer måste antagas vara

olämpliga och då det kan tänkas uppkomma fall där sådana frigivningar

inte kan undvikas, synes problemet förtjäna beaktande. Hovrätten förutsätter

att de myndigheter, främst kriminalvårdsstyrelsen, som kommer i

beröring med problemet uppmärksammar detta och att frågan vid behov

i lämpligt sammanhang utreds närmare.

Riksåklagaren uttalar i förevarande sammanhang följande.

Förslaget att föreskriva eu viss frist för rättens prövning av framställning

om åtgärd av ifrågavarande slag när den dömde är omhändertagen

enligt 28 kap. 11 § brottsbalken förefaller i och för sig välgrundat. En

motsvarande frist för åklagares handläggning av övervakningsnämnds

framställning synes kunna övervägas. Under förutsättning att sådana

frister införs torde även förslaget att omhändertagande enligt anförda

lagrum skall kunna fortfara mer än 14 dagar i avbidan på rättens beslut

kunna godtagas.

Motionärerna har ej uppgivit huruvida och i vilken omfattning gällande

bestämmelser visat sig olämpliga eller bristfälliga i praktiken. Såvitt är

mig bekant har några påtagliga problem i förevarande hänseende inte gjort

sig gällande. Något behov av lagändring synes därför inte föreligga för

närvarande. Det torde emellertid kunna förutsättas att spörsmålet kommer

att uppmärksammas när institutet skyddstillsyn i annat sammanhang blir

föremål för översyn.

Om rätten att besluta om behandling i skyddstillsynsanstalt skall ligga

kvar hos domstol bör enligt domarföreningen tiden från omhändertagandet

till det slutliga beslutet om behandling i möjligaste mån nedbringas.

Utskottet

I detta utlåtande behandlar utskottet vissa genom motioner aktualiserade

frågor rörande skyddstillsyn.

Denna påföljd är avsedd för lagöverträdare, som är i behov av stöd och

kontroll för att deras anpassning i samhället skall främjas. Utmärkande är

1 Enligt vad utskottet inhämtat gjordes 19 sådana framställningar under år 1967.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr 45 år 1968

att den dömde ställs under övervakning och att särskilda föreskrifter kan

meddelas om hans livsföring. För lagöverträdare som fyllt 18 år kan behandling

i anstalt under minst en och högst två månader ingå som ett led i skyddstillsynen.

Förordnande om sådan behandling ges av domstolen antingen i

samband med domen på skyddstillsyn eller under prövotiden. I det senare

fallet väcks talan av åklagaren efter framställning av övervakningsnämnden.

Motionärerna hemställer om förslag till sådan ändring av nämnda regler

att övervakningsnämnden erhåller befogenhet att direkt hos domstolen begära

att den som dömts till skyddstillsyn skall underkastas behandling i

anstalt. Till stöd härför anförs att den nuvarande proceduren innebär en

onödig omgång som försvårar frivårdsarbetet. Den föreslagna utvidgningen

av övervakningsnämndens befogenhet bör enligt motionärerna kunna bli av

värde särskilt där den dömde behöver bli föremål för snabba och ingripande

åtgärder. Motionärerna anger inte om åklagaren enligt deras mening bör delta

i förfarandet.

Den nuvarande ordningen har tillkommit i rättssäkerhetens intresse och

förutsätter medverkan av åklagare. Om i stället för åklagaren övervakningsnämnden

skulle ges ställning av motpart till den dömde kan det fortsatta

samarbetet mellan denne och nämnden komma att försvåras. På grund av

dessa skäl kan utskottet icke tillstyrka bifall till motionerna.

I sammanhanget vill utskottet beröra en fråga som behandlas i motiveringen

till förevarande motioner. Om det blir aktuellt att inskrida mot den

som dömts till skyddstillsyn kan övervakningsnämnden bestämma att denne

skall omhändertas i avvaktan på vidare förordnande. Omhändertagandet får

emellertid inte vara längre än 14 dagar. Motionärerna anser att tiden bör

kunna förlängas något i avbidan på domstolens beslut i mål rörande den

omhändertagnes behandling i skyddstillsynsanstalt. Enligt utskottet kan det,

med hänsyn till risken för återfall i brott, både i den av motionärerna uppmärksammade

situationen och i andra liknande fall vara vanskligt att låta

vederbörande i frihet avvakta domstolens beslut. Utskottet förutsätter att frågan

vid behov uppmärksammas i lämpligt sammanhang.

Utskottet hemställer,

att förevarande motioner, I: 76 och II: 109, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 24 oktober 1968

På första lagutskottets vägnar:

ERIK SVEDBERG

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 45 dr 1968

9

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Erik Svedberg (s), Hjorth (s), Arvidson

(h), Ernulf (fp), Svanström (ep) *, Helge Karlsson (s), fru Lilly Ohlsson (s)

och herr Lidgard (h);

från andra kammaren: fru Löfqvist (s), herr Svensson i Vä (ep), fru

Kristensson (h), herrar Gustafsson i Borås (fp), Jönsson i Malmö (s), Wiklund

i Stockholm (fp)*, Hansson i Piteå (s)* och Zetterström (s).

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Ernulf (fp) och Wiklund i Stockholm (fp)

Svenska Reproduktions AB 1968

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.