Sök i Ratio Lex

Utlåtande angående dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till införsellag m. m., dels ock i anledning av propositionen väckta motioner.

1968-11-19 · 76 sidor, varav 75 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 75 av 76 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1968:48, Utlåtande angående dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till införsellag m. m., dels ock i anledning av propositionen väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

1

Nr 48

Utlåtande angående dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till införsellag m. m., dels ock i anledning av propositionen

väckta motioner.

Genom en den 25 juli 1968 dagtecknad proposition, nr 130, har Kungl.

Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen

att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) införsellag,

2) lag om ändring i utsökningslagen,

3) lag om ändring i konkurslagen,

4) lag om ändring i 20 kap. föräldrabalken,

5) lag om ändring i 17 kap. handelsbalken,

6) lag angående ändrad lydelse av 118 och 123 §§ lagen den 8 april 1927

(nr 77) om försäkringsavtal,

7) lag angående ändrad lydelse av 23 § lagen den 10 maj 1929 (nr 77)

om trafikförsäkring å motorfordon,

8) lag angående ändrad lydelse av 20 kap. 6 § lagen den 25 maj 1962

(nr 381) om allmän försäkring,

9) lag angående ändrad lydelse av 50 § lagen den 14 maj 1954 (nr 243)

om yrkesskadeförsäkring,

10) förordning om ändrad lydelse av 17 § militärersättningsförordningen

den 2 juni 1950 (nr 261),

11) lag om ändrad lydelse av 74 § barnavårdslagen den 29 april 1960

(nr 97).

I samband med propositionen har utskottet behandlat följande i anledning

av propositionen väckta motioner, nämligen

dels likalydande motionerna I: 981 av herr Sveningsson och II: 1243 av

fru Kristensson,

dels motionen II: 1237 av herr Sjöholm,

dels ock motionen II: 1244 av herr Svensson i Kungälv m. fl.

Redogörelse för motionerna lämnas i det följande, s. 65.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 1 avd. Nr 48

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

Propositionens huvudsakliga innehåll

Rörande propositionens huvudsakliga innehåll torde utskottet få hänvisa

till sitt eget yttrande, s. 65 ff.

Förslagen

De vid propositionen fogade förslagen är av följande lydelse.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

3

1) Förslag

till

Införsellag

Härigenom förordnas sotn följer.

Allmänna bestämmelser

1 §•

Införsel får äga rum för följande grupper av fordringar, nämligen

1. underhållsbidrag enligt giftermålsbalken eller f''väldrabalken,

2. bidrag, som tillkommer kommun för omhändertaget barn enligt 72 §

andra stycket barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97) eller till bjälptagares

försörjning enligt 40 § lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp,

3. skatter och allmänna avgifter i fall som särskilt föreskrives,

4. böter och viten.

2 §•

Genom införsel får tagas i anspråk

1. arbetstagares avlöning, vare sig den utgår i form av tidlön, ackordsersättning,

provision eller annan gottgörelse,

2. annan ersättning för arbetsinsats av gäldenären, om dennes ställning

därvid är jämförlig med en arbetstagares,

3. periodiskt utgående vederlag för utnyttjande av patent eller av rätt

till litterärt eller konstnärligt verk eller annat sådant eller för överlåtelse

av rörelse,

4. vad som utgår såsom pension eller livränta.

Med livränta skall vid tillämpning av lagen, såvitt angår införsel för fordran

som avses i 1 § 1 eller 2, jämställas sjukpenning och annan dagersättning,

som utgår på grund av sjukdom eller olycksfall eller av annan sådan

anledning.

För vissa fall när skälig lön för gäldenärens arbete ej utgår gäller särskilda

bestämmelser i 22 §.

3 §.

Vad som nedan föreskrives om införsel i avlöning äger motsvarande tilllämpning

vid införsel i annan förmån. Bestämmelser om arbetsgivare gäller

därvid annan som utger förmån, vari införsel kan beviljas.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

4 §.

Lagen äger icke tillämpning, när gäldenären är dödsbo eller annan juridisk

person.

Förutsättningar för införsel

5 §•

Införsel för underhållsbidrag får äga rum, om bidraget är fastställt genom

skriftlig, av två personer bevittnad förbindelse eller genom lagakraftvunnen

dom eller beslut som får verkställas lika med sådan dom. Vidare förutsättes,

att antingen bidragsbelopp, som enligt andra stycket får uttagas, utestår

obetalt eller gäldenären vid två eller flera tillfällen under de två senaste

åren före införselbeslutet har underlåtit att betala i rätt tid och det är

anledning antaga att detta skall upprepas.

Genom införsel får uttagas endast bidragsbelopp som förfallit till betalning

tidigast två år före början av den kalendermånad under vilken verkställigheten

skall ske. Vid tillämpning av vad som nu sagts skall bidrag som

avses i 7 kap. 10 § föräldrabalken ej anses förfallet till betalning innan det

blivit bestämt till beloppet.

Genom införsel får ej uttagas annat bidragsbelopp än sådant som är förfallet

när verkställighet skall ske eller som förfaller näst därefter.

6 §.

Införsel för kommuns fordran på bidrag får äga rum, om beloppet fastställts

genom förbindelse eller lagakraftvunnet beslut enligt vad därom är

föreskrivet. Införsel får ej avse annat bidrag än sådant som belöper på tiden

efter fastställelsen eller, när denna skett på ansökan, efter det ansökningen

gjordes.

Bestämmelserna i 5 •§ första stycket andra punkten samt andra och tredje

styckena äger motsvarande tillämpning.

7 §•

Införsel för skatter och allmänna avgifter samt för böter och viten får

äga rum så snart förutsättningar för indrivning föreligger. Beträffande böter

eller viten som ålagts genom hovrätts dom får dock, innan domen vunnit

laga kraft, införsel ej ske i annat fall än då domen avser disciplinbot.

Förfarandet hos utmätningsmannen

8 §.

Fråga om införsel upptages av utmätningsmannen i den ort där gäldenären

är bosatt. År denne icke bosatt här i landet, upptages frågan i den ort

där arbetsgivaren finns.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

9 §•

Innan beslut om införsel meddelas, skall utmätningsmannen bereda gäldenären

tillfälle att yttra sig, om det kan ske utan avsevärd tidsutdräkt

Gäldenären behöver dock ej höras när han byter anställning och beslut skall

meddelas om införsel hos den nya arbetsgivaren.

10 §.

Utmätningsmannen bestämmer dels hur mycket som högst får innehållas

vid varje avlöningstillfälle (införselbeloppet), dels ett belopp som skall förbehållas

gäldenären för eget underhåll och familjens behov samt till fullgörande

av betalningsskyldighet till annan, vilken vid införsel njuter lika

rätt som sökanden eller bättre rätt än denne (förbehållsbeloppet).

Är i fall som avses i 1 § 1 eller 2 fråga om införsel för engångsbelopp skall

utmätningsmannen, när det behövs, fördela beloppet på skilda poster efter

vad som är skäligt med hänsyn till den tid för vilken beloppet är avsett och

övriga omständigheter. De särskilda posterna anses vid tillämpning av införseln

förfallna efter vad som sålunda bestämts.

11 §•

Föreligger särskilda skäl, får utmätningsmannen föreskriva att arbetsgivaren

skall anpassa sättet för avlöningens utbetalande så att införseln

kan verkställas i därför lämpad ordning.

12 §.

Beslut om införsel skall ändras, om anledning förekommer till det.

Beslut om införsel för bidrag som avses i 1 § 1 eller 2 skall hävas, om

gäldenären betalar förfallna bidrag och det är anledning antaga att bidragsskyldigheten

skall fullgöras för framtiden.

13 §.

Utmätningsmannen skall underrätta arbetsgivaren angående beslut om

införsel eller i fråga som avses i 11 eller 12 §.

Företrädesordning m. m.

14 §.

Införsel för underhållsbidrag har företräde framför skatteavdrag. Vid

annan införsel har skatteavdraget företräde.

15 §.

Är fråga om införsel för olika slags fordringar, har de gruppvis företräde

i den ordning vari de upptagits i 1 §.

Vid samtidig införsel för två eller flera underhållsberättigade fördelas in
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

nehållet belopp efter de löpande bidragens storlek. Bidrag som avses i 7 kap.

10 § föräldrabalken räknas härvid som löpande på sex månader. Om mera

innehållits än som svarar mot de löpande bidragen, har bidrag som stått

ute längre företräde vid fördelningen av det överskjutande beloppet.

Delbetalning, som inflyter på viss underhållsberättigads fordran, avräknas

i första hand på det belopp som stått ute längst och alltjämt kan uttagas

genom införsel.

. Av fordringar som avses i 1 § 2—4 har inom varje grupp vad som stått

ute längst företräde.

16 §.

Om underhållsbidrag som avses i 5 kap. 5 § giftermålsbalken överstiger

vad som skäligen bör tillkomma familjen, får underhållsbidraget vid tilllämpning

av 15 § jämkas med hänsyn till annan fordran för vilken införsel

samtidigt äger rum. Är det påkallat av särskilda skäl får jämkning ske

även av annat underhållsbidrag, om detta uppenbart överstiger vad som

skäligen fordras för den underhållsberättigades försörjning.

Första stycket äger motsvarande tillämpning, om skatteavdrag eller utmätning

ej kan äga rum till följd av införsel för underhållsbidrag, som avses

där.

17 §.

Införsel går före utmätning. Införsel för fordran som avses i 1 § 4 skall

dock ändras eller hävas, om utmätning därigenom kan äga rum för annan

fordran.

Har införsel för viss fordran beviljats i pension, livränta eller vederlagsfordran

som avses i 2 § 3 och blir därefter rättigheten som sådan utmätt för

annan fordran, har införselfordringen företräde till betalning ur vad som

inflyter till följd av utmätningen. I fråga om fordran som avses i 1 § 1 eller 2

gäller vad som nu sagts bidragsbelopp som förfallit när utmätningen är

fullbordad eller förfaller näst därefter.

Belopp som innehållits enligt denna lag får ej utmätas för annan gäldenärens

skuld.

18 §.

Införsel får äga rum utan hinder av gäldenärens konkurs, i den mån ej

avlöning eller annat som införseln gäller skall ingå i konkursboet enligt 27 §

konkurslagen.

Arbetsgivares skyldigheter och ansvar

19 §.

Införselbeloppet skall innehållas endast i den män avlöningen överskjuter

förbchållsbeloppet.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

Arbetsgivaren skall tillställa utmätningsmannen innehållet belopp på tid

och sätt som denne bestämmer. Om särskild anledning förekommer, får

utmätningsmannen ålägga arbetsgivaren att omedelbart tillställa honom innehållet

belopp.

20 §.

Betalar arbetsgivaren ut avlöning i uppenbar strid mot beslut om införsel

eller underlåter han att inom föreskriven tid eller på anfordran tillställa utmätningsmannen

innehållet belopp, får utmätningsmannen omedelbart hos

arbetsgivaren genom utmätning taga ut vad som skolat innehållas eller innehållits.

21 §.

Arbetsgivare som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att inom

föreskriven tid tillställa utmätningsmannen belopp som skolat innehållas

enligt beslut om införsel dömes till böter.

22 §.

Arbetar gäldenären i annans förvärvsverksamhet utan lön eller mot uppenbart

för låg ersättning och kan till följd därav fordran som avses i 1 § 1

eller 2 ej uttagas genom införsel, får utmätningsmannen ålägga arbetsgivaren

att, för tid efter det beslut därom meddelats och till dess annat förordnas,

till utmätningsmannen utge så mycket som kunnat uttagas genom införsel

om skälig lön utgått för arbetet. Innan beslut meddelas skall såväl

gäldenären som arbetsgivaren få tillfälle att yttra sig.

Det som sålunda utges skall räknas som genom införsel innehållen lön.

Underlåter arbetsgivaren att utge belopp som bestämts genom beslutet äger

20 § motsvarande tillämpning.

Övriga bestämmelser

23 §.

När införsel beviljats, får gäldenären icke förfoga över sin rätt genom

överlåtelse eller på annat sätt så att verkställigheten hindras eller försvåras,

om ej utmätningsmannen medger det av särskilda skäl.

24 §.

Har medel innehållits för fordran som avses i 1 § 2, 3 eller 4 är gäldenären

icke vidare betalningsskyldig för den del av fordringen som motsvaras av

innehållet belopp, även om det icke kan tagas ut hos arbetsgivaren.

25 §.

Talan mot utmätningsmans beslut enligt denna lag föres hos överexekutor

genom besvär. Klagan är ej inskränkt till viss tid.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

26 §.

Är talan om förbindelse som avses i 5 eller 6 § anhängig vid domstol, får

denna förordna att införsel tills vidare ej får äga rum.

27 §.

Införsel och åtgärd enligt 22 § sker utan avgift.

Kostnad för utmätning i fall som avses i 20 § skall bestridas av allmänna

medel, om den ej kunnat uttagas ur köpeskillingen för den utmätta egendomen.

28 §.

Beträffande införsel i sjukpenning eller annan dagersättning som avses i

2 § får Konungen föreskriva de avvikelser från lagens bestämmelser om

förfarandet som föranledes av målens beskaffenhet.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen i övrigt av denna lag meddelas

av Konungen. 1 2 3 4 5

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969, då lagen den 14 juni 1917 (nr

380) om införsel i avlöning, pension eller livränta skall upphöra att gälla.

2. Beslut om införsel som är gällande vid den nya lagens ikraftträdande

skall tillämpas enligt sitt innehåll även därefter, om ej utmätningsmannen

bestämmer annat.

3. Har utmätningsman före den nya lagens ikraftträdande upptagit fråga

om införsel mot gäldenär vilken är bosatt utom hans tjänstgöringsområde,

skall han överflytta målet till den utmätningsman som är behörig, om ej

indrivningen kan beräknas bli avslutad inom kort eller andra särskilda skäl

är mot överflyttning.

4. Konungen får tills vidare förordna om annat företräde mellan olika

slags fordringar än som angivits i 15 § första stycket.

5. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till lagrum som

ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället tilllämpas.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr ''18 år 1968

9

2) Förslag

till

Lag

om ändring i utsökningslagen

Härigenom förordnas, dels att 54 a, 64—67, 74, 77, 137, 201 och 205 §§

utsökningslagen1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att

i lagen skall införas fem nya paragrafer, 67 a—67 e §§, av nedan angiven

lydelse.

54 a §.

(Nuvarande lydelse)

På grund av skriftligt avtal, som

bevittnats av två personer, må utmätning

äga rum för bidrag, som någon

enligt avtalet skolat utgiva till

fullgörande av underhållsskyldighet

jämlikt giftermåls- eller föräldrabalken

eller skolat erlägga till barnavårdsnämnd

såsom ersättning för

barns vård jämlikt barnavårdslagen.

Beträffande underhållsbidrag till

make skall dock vad nu sagts ej äga

tillämpning, med mindre makarna

under den tid bidraget avser levde

och alltjämt leva åtskilda på grund

av söndring eller efter hemskillnad.

Har bidrag som avses i 1 mom.

förfallit till betalning tidigare än tre

år innan ansökan gjordes, må utmätning

på grund av avtalet ej ske,

om gäldenären påstår att bidraget

guldits och invändning ej kan med

hänsyn till omständigheterna i övrigt

lämnas utan avseende. Vid till
-

(Föreslagen lydelse)

På grund av skriftlig, av två personer

bevittnad förbindelse får utmätning

äga rum för bidrag, som

någon enligt förbindelsen skolat utgiva

till fullgörande av underhållsskyldighet

jämlikt giftermåls- eller

föräldrabalken eller skolat erlägga

till barnavårdsnämnd såsom ersättning

för barns vård jämlikt barnavårdslagen.

Beträffande underhållsbidrag

till make skall dock vad nu

sagts ej äga tillämpning, med mindre

makarna under den tid bidraget

avser levde och alltjämt leva åtskilda

på grund av söndring eller efter

hemskillnad.

Har bidrag som avses i 1 mom.

förfallit till betalning tidigare än tre

år innan ansökan gjordes, får utmätning

på grund av förbindelsen ej

ske, om gäldenären påstår att bidraget

guldits och invändningen ej kan

med hänsyn till omständigheterna i

övrigt lämnas utan avseende. Vid

1 Senaste lydelse av 54 a, 77 och 201 §§ se 1963: 255, av 64, 66 och 137 §§ se 1967:140,

av 65 § se 1955: 58, av 67 § se 1927: 80, av 74 § se 1955: 234 samt av 205 § se 1912: 211.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

(Nuvarande lydelse)

lämpning av vad nu sagts skall bidrag,

varom sägs i 7 kap. 10 § föräldrabalken,

icke anses förfallet till

betalning innan det blivit genom avtalet

till beloppet bestämt.

Är talan om avtalet anhängig vid

domstol, äger denna förordna, att

utmätning på grund av avtalet tills

vidare ej må äga rum.

Den som vill erhålla utmätning

skall ingiva avtalet i huvudskrift till

utmätningsmannen.

64

Om undantag från utmätning av

lös egendom gäller i övrigt vad som

anges i 65—67 §§.

Gäldenären skall------

65

Från utmätning skola undantagas

dels nödiga gång- och sängkläder för

gäldenären, hans make och oförsörjda

barn eller adoptivbarn, dels ock

nödiga arbetsredskap eller andra

nödiga lösören till ett värde av högst

ettusenfemhundra kronor, eller där

gäldenären icke är familjeförsörjare

och ej heller har eget hushåll, högst

sexhundra kronor. Saknas utväg till

nödtorftigt uppehälle; då skall från

utmätning undantagas av det förråd,

som i huset finnes, vad till underhåll

för en månad tarvas, eller, där tillräckligt

förråd ej finnes, av penningar,

som gäldenären innehar eller

äger innestående i bank eller annan

penninginrättning, så mycket som

(Föreslagen lydelse)

tillämpning av vad nu sagts skall

bidrag, varom sägs i 7 kap. 10 § föräldrabalken,

icke anses förfallet till

betalning innan det blivit genom

förbindelsen till beloppet bestämt.

Är talan om förbindelsen anhängig

vid domstol, äger denna förordna,

att utmätning på grund av förbindelsen

tills vidare ej får äga rum.

Den som vill erhålla utmätning

skall ingiva förbindelsen i huvudskrift

till utmätningsmannen.

§•

Om undantag från utmätning av

lös egendom gäller i övrigt vad som

anges i 65—67 e §§.

Bestämmelserna i 65 och 67 a—- 67 e §§ äga ej, i vidare mån än som

följer av 65 § 3 mom., tillämpning,

när gäldenären är juridisk person.

utan omgång.

§•

Från utmätning undantages följande

egendom:

1. kläder och andra föremål, som

tjäna uteslutande till gäldenärens

personliga bruk, till skäligt värde,

2. möbler, husgeråd och annan utrustning,

i den mån egendomen är

nödvändig för ett hem och dess skötsel,

3. arbetsredskap och annan utrustning,

som fordras för gäldenårens

förvärvsverksamhet eller yrkesutbildning,

samt djur, foder och sådant

som i övrigt behövs för hans

försörjning, allt till skäligt värde,

4. föremål med sådant övervägande

personligt värde för gäldenären,

att det måste anses uppenbart obil
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

11

(Nuvarande lydelse)

erfordras för anskaffande av det felande.

Lös pant må ej undantagas

från utmätning för den gäld, varför

pantsättningen skett.

(Föreslagen lydelse)

ligt att taga egendomen i anspråk,

5. hyresrätt till lågenhet, som tjänar

gäldenären till stadigvarande

bostad eller fordras för hans förvärvsverksamhet,

även om hyresrätten

på grund av hyresvärdens samtycke

eller av annan anledning får

överlåtas,

6. penningar, banktillgodohavande,

annan fordran och förnödenheter,

i den mån annat ej är föreskrivet

och tillgången skäligen fordras

för underhåll åt gäldenären till dess

inkomst som täcker behovet är att

vänta, dock icke utan synnerliga

skäl för längre tid än en månad.

Har gäldenären familj, bestämmes

vad som enligt 1 mom. 1—6 får

undantagas med skälig hänsyn även

till vad familjen brukar eller behöver.

Om gäldenären eller någon som

tillhör hans familj lider av lyte eller

allvarlig sjukdom, skall detta också

beaktas. Undantag enligt 6 bestämmes

med skälig hänsyn även till den

undcrhållsbörda som åvilar gäldenären.

Vid utmätning hos dödsbo äger

vad som i 1 och 2 mom. sagts motsvarande

tillämpning i fråga om

dödsboet tillhörig egendom som den

dödes efterlevande familj brukar eller

behöver. I stället för föreskriften

i 1 mom. 6 gäller dock 18 kap. 5 §

andra stycket ärvdabalken.

66 §.

Egendom, som till följd av sin beskaffenhet

eller enligt föreskrift vid

gåva eller i testamente eller på annan

mot envar gällande grund ej får

överlåtas, får icke heller utmätas,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Första lagutskottets utlåtande nr b8 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

om annat ej följer av lag eller förordning.

Medel, som för särskilt angivet

ändamål anvisats gäldenären av staten,

kommun eller annan menighet

eller av samfund, stiftelse eller inrättning

med allmännyttigt syfte eller

insamlats bland allmänheten, får

ej utmätas, om det strider mot det

angivna ändamålet.

Skadestånd, som med anledning

av personskada, frihetsberövande,

falskt åtal, ärekränkning eller annat

sådant tillkommer någon, får ej

utmätas för hans skuld så länge

skadeståndet innestår hos den som

skall utge det. Har skadeståndet bestämts

att utgå såsom livränta, gäller

vad som nu sagts rätten till livräntan.

Rätt till pension eller till annan

livränta än som avses i 3 mom. får

ej utmätas i den mån rättigheten

fordras för gäldenärens försörjning

och fullgörande av underhållsskyldighet

som åvilar honom. Vad som

nu sagts gäller dock ej, om gäldenären

vid förvärv av rättigheten

åsidosatt tillbörlig hänsyn mot sina

borgenärer.

När rätt till litterärt eller konstnärligt

verk eller annat sådant ej

får utmätas, får ej heller rått till

vederlag för utnyttjande av rättigheten

utmätas innan denna utnyttjats

så som förutsättes för att vederlag

skall utgå och vederlaget kan beräknas.

Vid utmätning-----— — avbetalningsköp iakttagas.

Om förbud mot utmätning i vissa

andra fall gälla särskilda bestämmelser.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Förbud som avses i denna paragraf

hindra ej att belopp, vilka utgå

som pension eller livränta, utmätas

i den ordning som anges i 67 d §.

67

Gäldenärs innestående avlöning

för tjänst eller annan arbetsanställning

eller innestående pension å rikets

stat må icke utmätas, förr än

gåldenären är berättigad att avlöningen

eller pensionen lyfta; och

skall, ändå att avlöningen eller pensionen

är förfallen, därav från utmätning

undantagas vad som erfordras

till nödigt underhåll åt gäldenären,

hans make och oförsörjda

barn eller adoptivbarn till nästa förfallodag.

Är avlöningen eller pensionen

lyftad, skall av penningar, som

gåldenären innehar eller äger innestående

i bank eller annan penninginrättning,

undantagas motsvarande

belopp.

Vad sålunda stadgats om pension

å rikets stat skall äga tillämpning

jämväl å

annan pension eller livränta, som

tillkommer gäldenär såsom vederlag

för egen eller annans arbetsanställning

och som förfaller till betalning

efter det gåldenären fyllt femtiofem

år eller blivit varaktigt oförmögen

till arbete; och

pension eller livränta vartill gäldenär

eljest äger rätt, i den mån vad

sålunda tillkommer honom icke överstiger

ettusen femhundra kronors

årsränta.

I fråga om viss ytterligare utmätningsfrihet

för pension eller livränta

§•

Bestämmelserna i 65 och 66 §§

hindra ej att pant utmätes för pantfordringen

eller att egendom, som

borgenären av annan anledning äger

hålla inne till säkerhet för sin fordran,

utmätes för denna. Vad som nu

sagts gäller dock icke i fråga om

egendom som hyresvärd eller jordägare

har rätt att kvarhålla till säkerhet

för fordran hos hyresgäst eller

arrendator.

Anvisar gåldenären viss egendom

till utmätning, hindra bestämmelserna

i 65 och 66 §§ ej att egendomen

utmätes, om den kan överlåtas och

utmätning därav ej uppenbart strider

mot vad som är påkallat av hänsyn

till gäldenärens eller hans familjs

behov.

Om egendom som avses i 65 § 1

mom. 1—3 har sådant värde att den

ej kan undantagas enligt vad som

där sågs, får utmätning ske med

förbehåll att gåldenären, efter egendomens

försäljning, av behållna köpeskillingen

skall utfå visst skäligt

belopp för att kunna anskaffa vad

han behöver i den sålda egendomens

ställe.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

(Nuvarande lydelse)

som utgår på grund av försäkring

stadgas i lagen om försäkringsavtal.

Är eljest i lag eller författning stadgat,

att viss egendom ej må utmätas,

lände det till efterrättelse.

Om införsel i avlöning, pension

eller livränta gälla särskilda bestämmelser.

(Föreslagen lydelse)

67 a §.

Arbetstagares avlöning, som innestår

hos arbetsgivaren, får tagas i

anspråk genom att arbetsgivaren

ålägges att innehålla och tillställa

utmätningsmannen viss del (införsel

eller utmätning). Om införsel gälla

särskilda bestämmelser. Utmätning

får e i ske i vidare mån än som föl ier

av 67 b §.

Bestämmelserna i denna lag om

arbetstagares avlöning äga motsvarande

tillämpning i fråga om annan

ersättning för arbetsinsats av gäldenären,

om dennes ställning därvid

är jämförlig med en arbetstagares.

I mål om utmätning av innestående

avlöning äga 9, 11—13, 19—21

och 23 §§ införsellagen motsvarande

tillämpning.

67 b §.

För utmätning av innestående avlöning

gälla följande villkor och begränsningar.

1. Förordnande om utmätning får

meddelas beträffande avlöning som

förfaller under viss i förordnandet

angiven tid eller beträffande viss avlöningspost.

2. Förordnande får icke meddelas,

om det med skål kan antagas att

gäldenär en gjort vad han förmått

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

15

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

för att betala skulden. Denna begränsning

gäller dock ej, när det är

fråga om utmätning av ackordslön,

provision eller annan ersättning,

som innestår för längre tid än en

månad.

3. Förordnandet får omfatta endast

belopp som uppenbart överstiger

vad som åtgår för gäldenärens

och hans familjs försörjning samt

till fullgörande av underhållsskyldighet

som i övrigt åvilar honom.

Vid tillämpning av vad som nu sagts

skall, om förordnandet gäller ersättning

som avses i 2 andra punkten,

särskild hänsyn tagas till detta förhållande.

4. Utan gäldenärens i utmätningsmålet

lämnade medgivande får utmätning

ej under ett och samma

kalenderår tillämpas sammanlagt

längre tid än tre månader eller,

om fordringens art ger särskild

anledning till det, sex månader. Utmätning

får ej heller under två kalenderår

efter varandra ske så att

avlöningen kommer att i en följd eller

utan större uppehåll tagas i anspråk

under längre tid än nu sagts.

Om möjligt bör undvikas, att avlöningen

tages i anspråk under gäldenärens

semester eller i omedelbar

anknytning till den. Gäldenären äger

återkalla medgivande som nyss

sagts, när utmätning tillämpats sex

månader eller om förhållandena ändrats

väsentligt.

5. Bestämmelserna i 4 äga ej tilllämpning

vid utmätning av ersättning

som avses i 2 andra punkten.

Meddelas i annat fall förordnande

om utmätning beträffande viss av
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

löningspost, skall förordnandet vid

tillämpning av 4 anses gälla den tid

på vilken den posten belöper.

6. Ersättning som utgår i stället

för semester och innestår hos arbetsgivaren

får ej i något fall utmätas

utan gäldenärens i utmätningsmålet

lämnade medgivande. Vad

som nu sagts gäller även semestermedel,

som av arbetsgivaren inbetalats

till och innestår hos särskild

kassa.

7. Skatteavdrag har företräde framför

utmätning. Om förhållandet mellan

införsel och utmätning gälla bestämmelser

i införsellagen.

67 c §.

Utmätning av innestående avlöning

anses ej fullbordad förrän

den som skall utbetala avlöningen

fått underrättelse om beslutet och

det belopp som skall innehållas är

förfallet till betalning.

Samtidigt som avlöning utmätes

får till säkerhet för borgenärens rätt

till betalning också annan tillgång

utmätas. Med vidare åtgärd i den

delen för anstå under högst ett år i

avvaktan på att avlöning innehålles

till betalning av fordringen.

Försättes gäldenären i konkurs,

får förordnande om utmätning ej

tillämpas beträffande avlöning som

förfaller under konkursen.

67 d §.

Bestämmelserna i 67 a—67 c §§

skola i tillämpliga delar gälla beträffande

utmätning av belopp vilka utgå

som pension eller livränta. Vid

tillämpning av 67 b § skall iakttagas,

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

att om beloppen förfalla med längre

mellanrum än en månad, utmätning

ej får äga rum i vidare mån än om

de förfallit månadsvis.

Om utmätning för viss fordran

har skett av belopp vilka utgå som

pension eller livränta och rättigheten

som sådan därefter utmätes för annan

fordran, skall så anses som om den

senare utmätningen skett även för

obetald del av den förra fordringen.

67 e §.

Skadestånd, avlöning eller annan

förmån, som ej får utmätas medan

den innestår hos annan, får ej heller

utmätas förrän dagen efter det

att den utbetalats.

74 §

Utmätas penningar, skola de av utmätningsmannen

om händer tagas.

Lösören, som utmätas, skola, där de

ej, efter ty nedan sägs, föras från

stället, därstädes sättas i förvar under

utmätningsmannens försegling

eller, om han finner det i brist av

tjänliga förvaringsrum eller av annan

orsak ej lämpligen kunna ske,

med hans insegel eller skriftligt anslag

eller på annat sätt så utmärkas,

att uppenbart synes att godset blivit

utmätt. Anses det utmätta ej kunna

med säkerhet lämnas på stället under

gäldenärens tillsyn, låte utmätningsmannen

det av annan där vårdas

eller till annat ställe föras, om

det så ske kan och borgenär den för

godsets vård eller flyttning nödiga

kostnad förskjuter. 2

2 — Bihang till riksdagens protokoll

Utmätas penningar, skola de omhändertagas

av utmätningsmannen.

Medel som gäldenären i utmätningsmål

inbetalar till utmätningsmannen

äro att anse som utmätta i målet, om

ej betalningen skett med villkor som

strider häremot. Lösören som utmätas

skola, när de ej efter vad som nedan

sägs föras från stället, sättas i

förvar därstädes under utmätningsmannens

försegling eller, om han

finner det i brist av tjänliga förvaringsrum

eller av annan orsak ej

lämpligen kunna ske, med hans insegel

eller skriftligt anslag eller på

annat sätt så utmärkas att det uppenbart

synes att godset blivit utmätt.

Anses det utmätta ej kunna

med säkerhet lämnas på stället under

gäldenärens tillsyn, skall utmätningsmannen

låta det vårdas där av

annan eller föras till annat ställe, om

1968. 9 samt. 1 avd. Nr 48

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

(Nuvarande lydelse)

Utmätes gäldenär — -----—

Skall utmätning--—---—

77

Då utmätning av lös egendom är

verkställd så som i 73 § samt 74, 75

eller 76 § sägs, njuter borgenären

förmånsrätt i det utmätta efter vad

som stadgas i 17 kap. 8 § handelsbalken,

såvitt ej utmätningen enligt

vad nedan sägs eller eljest går åter

eller undanröjes.

Finner utmätningsmannen--—

Om åtgärd--—------

(Föreslagen lydelse)

det kan ske och borgenär förskjuter

nödig kostnad för godsets vård eller

flyttning,

att övergå,

det äskar.

§■

Då utmätning av lös egendom är

fullbordad så som sägs i 67 c § 1

mom. eller 73—76 §§, njuter borgenären

förmånsrätt i det utmätta efter

vad som stadgas i 17 kap. 8 §

handelsbalken, såvitt ej utmätningen

enligt vad nedan sägs eller eljest

går åter eller undanröjes.

— ägde rum.

över utmätningen.

137

När utmätningsmannen efter utmätning

av lös egendom erhållit medel

genom försäljning eller på annat

sätt, skall han snarast och sist inom

två veckor därefter tillhandahålla

borgenären betalning för hans fordran

så långt medlen förslå. Är beloppet

ringa och kan antagas att ytterligare

medel skola inflyta, får dock

med redovisningen anstå under högst

tre månder utöver tid som nyss

angivits.

Innan dom -—■ —--—--—

Har utmätning--------

§•

När utmätt lös egendom blivit såld

eller pengar eljest influtit, skall utmätningsmannen

snarast och sist

inom två veckor därefter tillhandahålla

borgenären betalning för hans

fordran så långt medlen förslå. Är

beloppet ringa och kan antagas att

ytterligare medel skola inflyta, får

dock med redovisningen anstå under

högst tre månader utöver tid som

nyss angivits.

— eller borgen.

---- borgenären medlen.

Vill gäldenär--

Vidtages rättelse

201 §.

om utmätningen.

--om åtgärden.

När utmätning skett av avlöning,

pension eller livränta i den ordning

som föreskrives i 67 a—67 d §§ eller

av annan egendom i fall som sägs i

67 c § 2 mom., är klagan ej inskränkt

till viss tid.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

19

205 §.

Har den, som förer klagan efter ty

i 201, 202 eller 203 § sägs, underlåtit

att förete protokollet över den klandrade

förrättningen, och är det ej

ändå tillgängligt, då målet till avgörande

företages, stånde förrättningen

fast. Styrker klaganden, att laga

hinder mött för protokollets utbekommande,

förelägge överexekutor

viss tid för dess ingivande och give

därvid till känna, att, där protokollet

ej är tillgängligt då målet skall avgöras,

klaganden förlorat sin talan.

När klagan ägt rum, skall överexekutor

vid behov infordra protokoll

och andra handlingar i målet från

utmätningsmannen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

3) Förslag

till

Lag

om ändring i konkurslagen

Härigenom förordnas, att 27, 97, 98 och 199 §§ lconkurslagen1 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

27

Till konkursbo räknas all egendom,

som tillhörde gäldenären då

beslutet om egendomsavträde meddelades

eller tillfaller honom under

konkursen och som är av beskaffenhet

att kunna för gäld tagas i mät,

så ock den egendom, som kan återvinnas

till konkursboet. Ej må dock

av gäldenärs lön eller av vad gäldenär

eljest kan genom eget arbete under

konkursen förvärva mera tillkomma

boet än som återstår sedan

avdrag skett för gäldenärens, hans

makes och oförsörjda barns eller

adoptivbarns skäliga underhåll; från

arbetsförtjänst varde ock avdrag

gjort för all kostnad till förlag.

På förvaltaren och gäldenären ankomme

att träffa överenskommelse

om vad efter ty ovan sägs skall avdragas.

Är ej sådan överenskommelse

ingången innan en vecka förflutit

från första borgenärssammanträdet

eller, där fråga om avdrag senare

uppkommit, inom en vecka därefter,

varde frågan hänskjuten till rätten;

äge ock borgenär, som är missnöjd

(Föreslagen lydelse)

§•

Till konkursbo räknas all egendom,

som tillhörde gäldenären då

beslutet om egendomsavträde meddelades

eller tillfaller honom under

konkursen och som är av beskaffenhet

att kunna tagas i mät för gäld,

så ock den egendom som kan återvinnas

till konkursboet.

Avlöning eller därmed vid utmätning

jämställd arbetsinkomst som

innestår vid konkursens början och

arbetsinkomst som gäldenären därefter

förvärvar får dock behållas av

honom, i den mån den ej, sedan

skatteavdrag skett enligt vad därom

är föreskrivet, uppenbart överstiger

vad som åtgår för hans och hans familjs

försörjning samt till fullgörande

av underhållsskyldighet som i

övrigt åvilar honom. Vad som sagts

om avlöning äger motsvarande tilllämpning

i fråga om periodiskt utgående

vederlag för utnyttjande av

rätt till litterärt eller konstnärligt

verk eller annat sådant och beträffande

belopp vilka utgå som pension

eller livränta. Om rättigheten

1 Senaste lydelse av 97 § se 1955: 59 och av 199 § se 1946: 809.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

(Nuvarande lydelse)

med vad emellan förvaltaren och gäldenären

överenskommits, att påkalla

rättens prövning genom skrift, som

skall ingivas till konkursdomaren.

Då fråga, som nu avses, skall prövas

av rätten, infordre konkursdomaren

yttrande i ärendet från rättens

ombudsman och utsätte dag för

handläggningen inför rätten. Kungörelse

därom varde minst tio dagar

före den utsatta dagen införd en

gång i allmänna tidningarna och den

eller de ortstidningar, som bestämts

för offentliggörande av kungörelser

om konkursen; varde ock särskild

underrättelse meddelad förvaltaren

och gäldenären ävensom, där borgenär

är klagande, denne. Vad rätten

besluter gånge i verkställighet, ändå

att ändring däri sökes.

(Föreslagen lydelse)

till pension eller livränta är av beskaffenhet

att kunna utmätas, får

dock konkursboet förfoga över den.

Gäldenären är skyldig att underrätta

förvaltaren om inkomst som

avses i andra stycket. Vill förvaltaren

göra anspråk på inkomsten,

skall han därom underrätta arbetsgivare

eller annan som skall utgiva

förmånen. Innan sådan underrättelse

lämnats får förfallet belopp betalas

ut till gäldenären.

Tvist huruvida någon del av inkomsten

skall tillkomma konkursboet,

prövas av rätten på ansökan av

förvaltaren, borgenär, gäldenären eller

nnderhållsberättigad. Konkursdomaren

skall inhämta yttrande av

rättens ombudsman och, om förvaltaren

ej är sökande, av denne samt

skyndsamt utsätta tid och plats för

rättens sammanträde och om detta

underrätta gäldenären, förvaltaren

och rättens ombudsman samt, om

borgenär eller underhållsberättigad

är sökande, denne. Rättens beslut

länder till efterrättelse, även om talan

föres däremot. Beslutet skall på

ansökan ändras, om senare upplysta

omständigheter eller ändrade förhållanden

föranleder det. ’

97 §.

Gäldenär skall av konkursboet Gäldenären äger av konkursboet

njuta nödigt underhåll för sig, make få ut egendom som enligt 65 § utsökoch

oförsörjda barn eller adoptiv- vingslagen undantages från utmätbarn

under två månader från den ning.

dag, då beslutet om egendomsavträ- I stället för 65 § 1 mom. 6 utsökde

meddelades, där ej han själv eller ning slagen skall dock gälla alt, om

hans make kan annorledes försörja annan utväg till försörjning saknas;

familjen. Kan ej inom nämnda tid nödigt underhåll får utgå av konbouppteckningsed

avläggas av gäl- kursboet till gäldenären och hans

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

(Nuvarande lydelse)

denären, njute han underhåll till

dess sådant skett. Gåldenären äge

ock från konkursboet utbekomma

och behålla dels nödiga gång- och

sängkläder för sig, make och oförsörjda

barn eller adoptivbarn dels

ock nödiga arbetsredskap eller andra

nödiga lösören till ett värde av högst

ettusenfemhundra kronor eller, där

gäldenären icke är familjeförsörjare

och ej heller har eget hushåll, högst

sexhundra kronor.

Vid bestämmande av vad gäldenären

må bestås skall hänsyn tagas så

väl till hans behov och boets ställning

som ock till hans omsorg att

göra rätt för sig och beredvillighet

att fullgöra de skyldigheter, som enligt

denna lag åligga honom.

Har dödsbos egendom avträtts till

konkurs, skall underhåll njutas tills

tre månader förflutit från dödsfallet.

98

På rättens ombudsman ankomme

att efter förvaltarens hörande besluta

om vad enligt 97 § må tillerkännas

gäldenären; och skall beslut därom

meddelas så snart det påkallas

och sist före utgången av den tid,

under vilken gäldenären äger åtnjuta

underhåll.

Nöjes ej gåldenären med beslutet

eller menar förvaltaren eller borgenär,

att gäldenären genom detsamma

undfått mera än honom bör tillkomma,

äge den missnöjde begära

skriftligt besked om beslutets innehåll

och inom fjorton dagar från utgången

av tid, som i första stycket

sägs, påkalla rättens prövning ge
-

(Föreslagen lydelse)

familj eller annan underhållsberättigad

under en månad från den dag,

då beslutet om egendomsavträde

meddelades, eller, om synnerliga

skäl äro, under längre tid.

I dödsbos konkurs tillkommer förmån

som avses i första stycket den

dödes efterlevande familj. I stället

för andra stycket gäller 18 kap. 5 §

andra stycket ärvdabalken.

§•

Förvaltaren skall i samråd med

rättens ombudsman handlägga fråga

om vad som får utgå enligt 97 §.

Uppkommer tvist, äger 27 § fjärde

stycket motsvarande tillämpning.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

(Nuvarande lydelse)

nom skrift, som skall ingivas till

konkursdomaren.

Då fråga, som avses i denna paragraf,

skall prövas av rätten, utsätte

konkursdomaren för handläggningen

därav viss dag efter utgången av

den i andra stycket omförmälda klagotid.

Kungörelse därom skall minst

tio dagar före den utsatta dagen införas

en gång i allmänna tidningarna

och den eller de ortstidningar,

som bestämts för offentliggörande

av kungörelser om konkursen; och

varde därjämte särskild underrättelse

meddelad förvaltaren och gäldenären

ävensom, där borgenär är klagande,

denne.

199

Har ämbets- eller tjänsteman blivit

försatt i konkurs, ankomme på

den myndighet, under vilken gäldenär

en i och för tjänsten lyder, att

pröva, huruvida han förr än fyra

månader förflutit från det beslutet

om egendomsavträde meddelades

må åter inträda i utövning av tjänsten.

Att i vissa fall den, som är i

konkurstillstånd, ej må utöva ämbete

eller tjänst, därom är särskilt

stadgat.

(Föreslagen lydelse)

§•

Har ämbets- eller tjänsteman blivit

försatt i konkurs, äger den myndighet

under vilken han lyder, om

särskilda skäl föreligga, avstänga

honom från tjänstens utövning under

högst fyra månader från det beslutet

om egendomsavträde meddelades.

Att i vissa fall den, som är i

konkurstillstånd, ej må utöva ämbete

eller tjänst, därom är särskilt

stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

Äldre bestämmelser äga alltjämt tillämpning på konkurs, i vilken beslut

om egendomsavträde meddelats före nämnda dag. I fråga om inkomst som

förfaller till betalning efter lagens ikraftträdande skola dock de nya bestämmelserna

gälla.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

4) Förslag

till

Lag

om ändring i 20 kap. föräldrabalken

Härigenom förordnas, att i 20 kap. föräldrabalken skall införas en ny

paragraf, 13 a §, av följande lydelse.

20 KAP.

13 a §.

Bestämmelser i denna balk eller annan lag eller författning som gälla

för det fall, att rätten enligt 12 § meddelat förordnande om underhållsbidrag

till barn utom äktenskap eller barnets moder, äga motsvarande tilllämpning,

när någon genom skriftlig, av två personer bevittnad handling

åtagit sig att utgiva sådant underhåll för tid intill dess resultatet av blodundersökning

om faderskapet föreligger.

Om verkställighet på grund av sådan handling skall dock gälla vad eljest

är föreskrivet om verkställighet på grund av förbindelse att utgiva underhåll

enligt denna balk.

Bestämmelserna i 13 § skola äga tillämpning endast om handlingen godkänts

av barnavårdsmannen eller barnavårdsnämnden. Lika med att rätten

skilt saken från sig utan att mannen funnits vara underhållsskyldig skall

anses, att mannen enligt verkställd blodundersökning icke kan vara fader

till barnet eller, om faderskapet enligt blodundersökningen är osannolikt,

att talan om faderskapet icke väckts mot mannen inom sex månader från

det utlåtandet över blodundersökningen förelåg. Tiden för ansökan om återbekommande

av betalda bidragsbelopp skall räknas, om mannen enligt verkställd

blodundersökning icke kan vara fader till barnet, från det utlåtande

över blodundersökningen kom honom till handa och i annat fall från utgången

av den tid som nyss angivits. Ansökan skall i dessa fall göras hos

länsstyrelsen i det län, där mål om faderskapet skulle ha handlagts av underrätt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969 men skall, i fråga om rätt att

söka åter eller av allmänna medel erhålla betalda bidragsbelopp, ej gälla

bidrag som belöper på tid före lagens ikraftträdande.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

25

5) Förslag

till

Lag

om ändring i 17 kap. handelsbalken

Härigenom förordnas, dels att 17 kap. 4, 11, 12 och 18 §§ handelsbalken1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i kapitlet skall införas

en ny paragraf, 15 a §, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

17 KAP.

4 §•

Är gäldbunden------kortare tid.

Förmånsrätt i-------pensionsutfästelse m. m.

Har på grund av införsel jämlikt

1, 19 eller 20 § lager om införsel i

avlöning, pension eller livränta innehållits

avlönings-, pensions- eller livräntebelopp,

som skulle utgått med

förmånsrätt enligt första eller andra

stycket, gälle samma förmånsrätt

för fordran å det sålunda innehållna

beloppet.

Därefter skall ------— — lag sägs.

11

Därefter skola, utan förmånsrätt

sig emellan, gäldas: kyrkors, fattigkassors

och socknemagasiners fordringar

hos deras föreståndare; kronans,

rikets ständers, städers och

allmänna av Konungen stadfästade

kassors, penningeverks och inrättningars

fordringar hos de tjänstemän,

som äro satte att deras inkomster

uppbära, för vad av sådan upp
-

§•

Därefter skola, utan förmånsrätt

sig emellan, gäldas: kyrkors, fattigkassors

och socknemagasiners fordringar

hos deras föreståndare; kronans,

rikets ständers, städers och

allmänna av Konungen stadfästade

kassors, penningeverks och inrättningars

fordringar hos de tjänstemän,

som äro satte att deras inkomster

uppbära, för vad av sådan

1 Senaste lydelse av 4 och 11 §§ se 1967:532, av 12 § se 1960:96 och av 18 § se

1953: 74.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

(Nuvarande lydelse)

börd hos dem innestår; fordringar

hos utmätningsmän och andra, som

äga att med utsökningsmål taga befattning

eller fått utmätningsmans

uppdrag att verkställa indrivning,

för vad till dem i sådan egenskap

överlämnats; så ock fordringar i övrigt

hos kronans ämbets- eller tjänstemän

för egendom, som desse, i och

för ämbete eller tjänst, emottagit.

Har ersättning av allmänna medel

utgått för vad av ämbets- eller tjänsteman,

eller av annan, som äger att

med utsökningsmål taga befattning

eller fått utmätningsmans uppdrag

att verkställa indrivning, tillgripits

och förskingrats, skall, där kronan

av honom söker sitt åter, den fordran

utgå med förmånsrätt, som nu

är sagd.

Sedan uttages fordran å sådan på

tiden efter konkursansökningens ingivande

belöpande sjukhjälp eller

livränta, som det enligt lag angående

ersättning för skada till följd av

olycksfall i arbete åligger gäldenären

att utgiva. Har på grund av införsel

jämlikt 1, 19 eller 20 § lagen om införsel

i avlöning, pension eller livränta

innehållits livräntebelopp, som

skulle utgått med förmånsrätt enligt

nästföregående punkt, gälle samma

förmånsrätt för fordran å det sålunda

innehållna beloppet.

(Föreslagen lydelse)

uppbörd hos dem innestår; fordringar

hos utmätningsmän och andra,

som äga att med utsökningsmål

taga befattning eller fått utmätningsmans

uppdrag att verkställa indrivning,

för vad till dem i sådan egenskap

överlämnats; så ock fordringar

i övrigt hos kronans ämbets- eller

tjänstemän för egendom, som desse,

i och för ämbete eller tjänst, emottagit.

Sedan uttages fordran å sådan på

tiden efter konkursansökningens ingivande

belöpande sjukhjälp eller

livränta, som det enligt lag angående

ersättning för skada till följd av

olycksfall i arbete åligger gäldenären

att utgiva.

12 §.

Sist skola, —--------tilläggspension, m. m.

Enahanda förmånsrätt tillkomme

kronan för fordran å belopp, som innehållits

genom skatteavdrag för utskylder,

avgifter eller bidrag, vilka

avses i första stycket, eller sjömans
-

Enahanda förmånsrätt tillkomme

kronan för fordran å belopp, som innehållits

genom skatteavdrag för utskylder,

avgifter eller bidrag, vilka

avses i första stycket, eller sjömans
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Första lagutskottets utlåtande nr 45 år 1968

(Nuvarande lydelse)

skatt eller på grund av införsel för

utskylder eller allmänna avgifter,

dock endast i den mån innehållandet

skett innan beslutet om egendomens

avträdande till konkurs meddelas

men ej tidigare än två år före konkursansökningens

ingivande.

Förmånsrätt som ---— —- —

(Föreslagen lydelse)

skatt, dock endast i den mån innehållandet

skett innan beslutet om

egendomens avträdande till konkurs

meddelas men ej tidigare än två år

före konkursansökningens ingivande.

konkursansökningens ingivande.

15 a §.

Förmånsrätt som avses här ovan

består, även om fordringen överlåtes

eller tages i anspråk genom utmätning

eller införsel eller på annat sätt

övergår till annan.

18 §.

Böter och viten ävensom fordran Böter och viten äga minsta rätt.

å belopp, som innehållits på grund

av införsel för böter eller viten, äga

minsta rätt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969. Äldre bestämmelser äga dock

tillämpning på konkurs, i vilken beslut om egendomsavträde meddelats

dessförinnan.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

6) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 118 och 123 §§ lagen den 8 april 1927 (nr 77)

om försäkringsavtal

Härigenom förordnas, att 118 och 123 §§ lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

118

Har någon-------—

Är den---— — — —--

Om utmätnings frihet för livränta

i vissa andra fall än då sådan följer

av 116 § stadgas i utsökningslagen.

(Föreslagen lydelse)

§•

äga tillämpning,

anses oåterkalleligt.

Om förbud mot utmätning av rätt

till livränta i vissa andra fall än då

sådant följer av 116 § samt angående

utmätning av livräntebelopp meddelas

bestämmelser i utsökningslagen.

123 S.

Fordran, som-— ------i

Om utmätnings frihet för livränta

i vissa andra fall än då sådan följer

av denna paragraf stadgas i utsökningslagen.

mät.

Bestämmelsen i första stycket

hindrar ej utmätning av livräntebelopp

enligt vad som föreskrives i utsökningslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

29

7) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 23 § lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om

trafikförsäkring å motorfordon

Härigenom förordnas, att 23 § lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring

å motorfordon skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

23 §.

Fordran hos försåkringsanstalt på Om förbud mot utmätning av skaskadestånd

i anledning av person- destånd med anledning av personskada

må ej för gäld tagas i mät. skada meddelas bestämmelser i ut
s

ökning slag en.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

8) Förelag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 20 kap. 6 § lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om

allmän försäkring

Härigenom förordnas, att 20 kap. 6 § lagen den 25 maj 1962 om allmän

försäkring skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

20 KAP.

6

Fordran å ersättning enligt denna

lag, som innestår hos riksförsäkringsverket

eller allmän försäkringskassa,

må ej tagas i mät för gäld.

Ej heller må rätt till ersättning

överlåtas, innan ersättningen är tillgänglig

för lyftning.

§•

Fordran å ersättning enligt denna

lag, som innestår hos riksförsäkringsverket

eller allmän försäkringskassa,

må ej utmätas. Rätt till ersättning

må ej heller överlåtas, innan

ersättningen är tillgänglig för

lyftning.

Bestämmelserna i första stycket

hindra ej utmätning av pensionsbelopp

enligt vad som föreskrives i utsökningslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 45 år 1968

31

9) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 50 § lagen den 14 maj 1954 (nr 243)

om yrkesskadeförsäkring

Härigenom förordnas, att 50 § lagen den 14 maj 1954 om yrkesskadeförsäkring

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

50

Fordran å ersättning, som innestår

hos försäkringsinrättning, må

ej för gäld tagas i mät.

Ej heller må rätt till ersättning

överlåtas, innan den er sättning sb erättigade

äger lyfta ersättningen.

(Föreslagen lydelse)

§•

Fordran å ersättning, som innestår

hos försäkringsinrättning, må

ej utmätas. Rätt till ersättning må

ej heller överlåtas, innan ersättningen

är tillgänglig för lyftning.

Bestämmelserna i första stycket

hindra ej utmätning av livräntebelopp

enligt vad som föreskrives i utsökningslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

10) Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 17 § militärersättningsförordningen den 2 juni

1950 (nr 261)

Härigenom förordnas, att 17 § militärersättningsförordningen den 2 juni

19501 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

17

Fordran å ersättning, som innestår

hos riksförsäkringsverket, må

ej för gäld tagas i mät.

Ej heller må rätt till ersättning

överlåtas, innan den ersättningsberättigade

äger lyfta ersättningen.

(Föreslagen lydelse)

§•

Fordran å ersättning, som innestår

hos riksförsäkringsverket, må

ej utmätas. Rätt till ersättning må

ej heller överlåtas, innan ersättningen

är tillgänglig för lyftning.

Bestämmelserna i första stycket

hindra ej utmätning av livräntebelopp

enligt vad som föreskrives i uts

ökning slag en.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1969.

1 Senaste lydelse av 17 § se 1962: 409.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

33

11) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 74 § barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97)

Härigenom förordnas, att 74 § barnavårdslagen den 29 april 1960 skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

(Nuvarande lydelse)

74

Ersättning som--—-----

Bidragsskyldigheten må fastställas

genom avtal, vilket skall upprättas

skriftligen och vara bevittnat av

två personer. Kan avtal ej träffas,

bestämmes bidragsskyldigheten av

länsstyrelsen på talan av kommunen.

Angående sådan talan skall i

tillämpliga delar gälla vad som är

stadgat i 39 § lagen om socialhjälp.

På yrkande av kommunen eller

den ersättningsskyldige äger länsstyrelsen,

utan hinder av förut träffat

avtal eller meddelat beslut, upptaga

fråga som här avses till ny

prövning.

anges.

(Föreslagen lydelse)

§•

omhändertagandet består.

Bidragsskyldigheten må fastställas

genom skriftlig, av två personer

bevittnad förbindelse. Vägrar den

ersättningsskyldige att utfärda sådan

förbindelse, bestämmes bidragsskyldigheten

av länsstyrelsen på talan

av kommunen. Angående sådan

talan skall i tillämpliga delar gälla

vad som är stadgat i 39 § lagen om

socialhjälp.

På yrkande av kommunen eller

den ersättningsskyldige äger länsstyrelsen,

utan hinder av utfärdad

förbindelse eller meddelat beslut,

upptaga fråga som här avses till ny

prövning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 1 avd. Nr 48

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

Inledning

Lagberedningen arbetar sedan år 1960 med reformering av utsökningslagen

(UL) och därmed sammanhängande lagstiftning. I avvaktan på översyn

av lagstiftningen i dess helhet bedrivs arbetet så, att beredningen

lägger fram förslag till partiella reformer. I sitt tredje betänkande, Utsökningsrätt

III (SOU 1964:57), har beredningen tagit upp reglerna om införsel,

om annan exekution i lön och i vissa andra förmåner — i det följande

kallat löneutmätning — samt om beneficium och annat skydd mot

exekution i viss egendom. Betänkandet är undertecknat av f.d. justitierådet

Gösta Walin, ordförande, samt numera justitieombudsmannen Ulf Lundvik

och numera hovrättsrådet Gösta Dyrssen.1

Yttranden över betänkandet har avgivits av justitiekanslern (JK), Göta

hovrätt samt hovrätterna för Västra Sverige och Nedre Norrland, kriminalvårdsstyrelsen,

socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, försäkringsinspektionen,

riksrevisionsverket, centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden,

kommerskollegium, arbetsmarknadsstyrelsen, rikspolisstyrelsen, statens

personalpensionsverk, överståthållarämbetet (ÖÄ), åtta länsstyrelser (de i

Uppsala, Jönköpings, Gotlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro,

Jämtlands samt Norrbottens län), exekutionsväsendets organisationsnämnd,

statens handikappråd, socialpolitiska kommittén, Sveriges riksbank, Föreningarna

Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare, Sveriges kronofogdar,

Sveriges kommunala förvaltnings jurister samt Sveriges rättshjälpsjurister,

Föreningen svenska tonsättares internationella musikbyrå, Tjänstemannaföreningen

vid kronofogdemyndigheten, Landsorganisationen i

Sverige (LO), Sveriges advokatsamfund, Sveriges författareförening, Sveriges

industriförbund, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges grossistförbund,

Sveriges köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation,

Sveriges redareförening, Sveriges Radio AB, Svenska kommunförbundet,

Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen,

Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,

Svenska personalpensionskassan, Svenska bokförläggareföreningen, Svenska

musikförläggareföreningen, Svenska Försäkringsbolags riksförbund.

1 Lagberedningen har samrått med sin rådgivande nämnd, i vilken har ingått riksombudsmannen

J. Adolfsson, ledamoten av riksdagens andra kammare L. D. Cassel, direktören

i Svenska arbetsgivareföreningen E. L. W. Forstadius, numera statsrådet J. L. Geijer,

juristen i Tjänstemännens centralorganisation S. G. Gustafsson, ledamoten av riksdagens

andra kammare G. R. Dockered, advokaten U. N. Kihlman samt ledamoten av riksdagens

första kammare Lisa Mattson. I arbetet har vidare deltagit bl. a. följande experter hos

beredningen, nämligen kronofogden J. O. Beck-Friis, byråchefen E. B. A. Ehnbom, kronofogden

N. O. Frykliolm, chefsåklagaren A. Gustafson och professorn L. T. Welamson.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

Kooperativa förbundet (RF), Svensk industriförening, Tjänstemännens

centralorganisation (TCO), Statstjänstemännens riksförbund samt Riksförbundet

Landsbygdens folk.

Kriminalvårdsstyrelsen och kommerskollegium har bifogat yttranden

av en del skyddskonsulenter resp. samtliga handelskammare. Vidare har

exekutionsväsendets organisationsnämnd till sitt utlåtande fogat yttranden

av samtliga inte direkt hörda länsstyrelser och av åtskilliga kronofogdemyndigheter.

En hel del av länsstyrelserna har bifogat yttranden av kommuner,

kommunala nämnder och kronofogdemyndigheter.

Sveriges akademikers centralorganisation har avstått från att yttra sig.

Några av beredningens förslag i SOU 1964: 57 har redan genomförts i

samband med en tidigare delreform inom utsökningsrätten. Detta gäller

främst vissa bestämmelser i 62—64 och 66 §§ UL om utmätningsordningen

m.m. (SFS 1967:140).

Beträffande gällande rätt, lagberedningens förslag och remissyttrandena

däröver torde utskottet få hänvisa till propositionen s. 36—86.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

Departementschefen vid lagrådsremissen

Föredragande departementschefen, statsrådet Kling, anförde vid lagrådsremissen

i sin allmänna motivering för förslagen följande.

3.1. Allmänna synpunkter

Nuvarande regler om exekution i lön är gamla och otidsenliga. Enligt

UL har i fråga om löneutmätning alltsedan lagens ikraftträdande år 1879

gällt, att gäldenärens innestående lön inte får utmätas förrän gäldenären är

berättigad att lyfta den. Detta har i allmänhet uppfattats så, att utmätningsmannen

inte på förhand får meddela arbetsgivaren förbud att betala ut något

till gäldenären. På grund härav kan löneutmätning genomföras mera

sällan.

För några privilegierade fordringsanspråk finns emellertid en särskild

och mycket effektiv form av exekution i lön, nämligen införsel. Lagen i

ämnet tillitom år 1917. Införsel innebär, att den som har att betala ut lönen

åläggs att vid varje utbetalningstillfälle hålla inne viss del och redovisa

denna till utmätningsmannen. Vad som behövs för gäldenärens eget

uppehälle och hans familjs behov skall dock tas undan. De fordringar som

f. n. kan tas ut på detta sätt är underhållsbidrag, vissa kommunala bidragsfordringar,

skatter och allmänna avgifter samt böter och viten.

UL:s allmänna bestämmelser om gäldenärens beneficium — dvs. vad som

av hänsyn till gäldenären och hans närstående skall skyddas mot exekution

— är också ålderdomliga och föga anpassade till tidens krav. Enligt bestämmelserna

skall från utmätning i första hand tas undan nödiga gång- och

sängkläder för gäldenären, hans make och oförsörjda barn eller adoptivbarn.

Vidare skall tas undan nödiga arbetsredskap och andra nödiga lösören

till ett värde av högst 1 500 kr. eller, om gäldenären inte är familjeförsörjare

och inte heller har eget hushåll, högst 600 kr. Om utväg saknas till nödtorftigt

uppehälle, skall av det förråd som finns i huset tas undan vad som behövs

till underhåll för en månad. Finns inte förråd, skall av gäldenärens

pengar tas undan så mycket som fordras för att anskaffa det felande. Dessa

relativt stränga regler torde under senare tid ha givits en från gäldenärssynpunkt

tämligen liberal tillämpning. Ofta påträffas inte annan utmätningsbar

egendom hos gäldenären än bil, hushållsmaskin, televisionsapparat, piano

e. d. Men vanligt är också att ingen utmätningsbar egendom finns.

Lagberedningen har nu föreslagit nya regler om exekution i lön och om

gäldenärens beneficium, vilka bättre än de gällande tillgodoser de krav

som följer av nutida ekonomiska och sociala förhållanden. I fråga om införsel

innebär förslaget att institutet moderniseras samtidigt som det be
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

håller nuvarande grad av effektivitet och står öppet för exekutivt uttagande

av samma slags fordringar som f. n. En viss vidgning föreslås i fråga om

ohj ekten för införsel.

Enligt beredningens förslag skall vidare institutet löneutmätning reformeras

avsevärt. Viktigast är förslaget att utmätning i lön — självfallet

endast till viss del när det gäller lön i allmänhet — skall kunna ske redan

innan lönen är tillgänglig för lyftning. Därmed undanröjs den främsta orsaken

till ineffektiviteten i nuvarande löneutmätningsinstitut, nämligen

att lönen är utmätningsbar först när gäldenären får lyfta den. När lagberedningen

nu har föreslagit en effektivisering av nyss antytt slag, har den också

varit angelägen att utforma de föreslagna bestämmelserna så, att löntagarna

och särskilt då låglönegrupperna får tillräckliga marginaler och skyddas

mot alltför kraftiga ingrepp i inkomsterna. Jag återkommer till den närmare

avvägningen i det avseendet.

Förfarandet enligt det nya utmätningsinstitutet ixmebär i sina huvuddrag

följande. Vid löneutmätning liksom vid införsel skall det åligga arbetsgivaren

att innehålla viss del av gäldenärens lön och redovisa denna till utmätningsmannen.

Löneutmätning skall få äga rum bara under vissa begränsade

förutsättningar. Bl. a. kan nämnas att — beträffande löneinkomster i allmänhet

— sådan utmätning inte utan gäldenärens medgivande skall få tilllämpas

längre tid än tre månader under ett och samma kalenderår. Enligt

förslaget skall denna tid kunna utsträckas till sex månader, om särskilda

skäl föreligger. Utmätning i lön skall kunna användas för uttagande av alla

sorters fordringar.

Den ordning som beredningen föreslår för utmätning i lön skall — i likhet

med vad som redan f. n. är föreskrivet vid införsel — gälla även för

utmätning av belopp, vilka utgår som pension eller livränta.

Med hänsyn till det nära sambandet mellan reglerna om exekution i lön

och bestämmelserna om gäldenärens beneficium vid utmätning i allmänhet

har beredningen också tagit upp frågan om vilka regler som bör gälla

beträffande beneficium. Beredningen anser att man, om löneexekution effektiviseras

på föreslaget sätt, kan bestämma gäldenärens allmänna beneficium

ganska liberalt. Beredningen har utformat sitt förslag i enlighet härmed.

Om förslagets innebörd kan i korthet sägas följande.

Beglerna om beneficium har i viss utsträckning avfattats så, att de skall

tillåta en fortgående anpassning till den allmänna standardhöjningen. Sålunda

föreslås inte någon fast värdegräns i fråga om utmätningsförbudet

beträffande kläder och andra föremål, som tjänar uteslutande gäldenärens

personliga bruk, och inte heller beträffande möbler, husgeråd och annan

utrustning som gäldenären behöver. I fråga om dessa egendomsgrupper

skall man enligt förslaget ta undan från utmätning föremål till »skäligt värde»

resp. föremål som behövs »för ett anspråkslöst hem och dess skötsel».

Beträffande arbetsredskap och annan utrustning som behövs för gälde
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

närens förvärvsverksamhet eller yrkesutbildning föreslår beredningen utmätningsfrihet

i den mån egendomens sammanlagda värde inte överstiger

3 000 kr.

I anslutning till de allmänna beneficiumreglerna har beredningen behandlat

frågan om utmätningsskydd för vissa särskilda rättigheter. Beredningen

framför i det sammanhanget vissa förslag om utmätningsfrihet för

bl. a. rätten till skadestånd med anledning av personskada, rättigheter till

pension eller livränta såvitt angår utmätning av rättigheten som sådan samt

rätten till vederlag för utnyttjande av litterärt eller konstnärligt verk e. d.

Syftet med förslaget i denna del är att söka förebygga, att rättigheter som

har betydelse på längre sikt för gäldenärens eller hans familjs försörjning

går förlorade eller att de måste realiseras till underpris.

Beredningens förslag har vid remissbehandlingen fått ett gynnsamt mottagande

och ansetts väl ägnade att läggas till grund för lagstiftning. I

vissa delfrågor har förekommit kritik och jag återkommer närmare till dessa

frågor i det följande.

För min del vill jag beträffande förslaget i allmänhet anföra följande.

Frågan om en effektivisering av löneexekutionen står som beredningen har

framhållit i nära samband med frågan om vad som till gäldenärens skydd

skall tas undan från utmätning. I den mån gäldenärernas löneinkomster

inom vissa gränser blir tillgängliga för exekution och lönetillgångar alltså

står till förfogande för täckande av borgenärers krav, minskar betänkligheterna

mot att medge gäldenärerna ett generösare beneficium än som nu

gäller.

Fn effektivisering av löneexekutionen är en naturlig följd av att antalet

löntagare i samhället relativt sett ökar och att löneläget undan för undan har

blivit bättre. En reformering av löneexekutionen kan påräknas leda till att

det sker en förskjutning av exekutionsfallen från sakexekution mot löneexekution.

En sådan utveckling är förenad med stora fördelar. För utmätningsmannen

är sålunda löneexekution allmänt sett mindre arbetskrävande

än sakexekution. Beträffande gäldenärerna kan framhållas att löneexekutionen

inte — i motsats till vad som kan bli fallet vid exekution i lösöre

— är förenad med risk för realisationsförlust. För borgenärerna innebär

nuvarande ordning att möjligheterna att driva in fordringar i exekutiv

ordning ofta är begränsade. Det är inte sällan så att gäldenären saknar utmätningsbara

tillgångar i sitt hem eller i sin verksamhet men ändå genom

sina löneinkomster kan vara tämligen väl ställd. Eftersom det emellertid

med nuvarande ordning i praktiken är ytterligt svårt att få en löneutmätning

genomförd, är det ofta omöjligt för borgenären att få sin fordran realiserad.

En effektivisering av löneexekutionen och då särskilt löneutmätningen

kan säkerligen antas komma att ge ett bättre skydd för borgenärernas

rätt. Detta är i sin tur ägnat att bidra till en förbättrad betalningsmoral.

Ytterst är detta till nytta för kreditväsendet.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

I anslutning till det sist sagda vill jag dock nämna att, även om eu god

betalningsmoral allmänt sett måste anses vara till nytta för kreditväsendet

och omsättningslivet i allmänhet, man också kan tänka sig en negativ verkan,

nämligen att den effektiva indrivningsmöjligheten kan inbjuda till en

osund kredithandel. En sådan utveckling skulle möjligen kunna befaras,

om kreditförsäljarna förlitar sig helt på exekutionsmöjligheterna och därför

inte endast tar lätt på bedömningen av en presumtiv köpares kreditkapacitet

utan kanske t. o. m. intensifierar sin verksamhet för att få allmänheten

att köpa på kredit. Jag anser, att en sådan utveckling inte behöver

befaras med anledning av de reformer som här kommer i fråga. Jag vill dock

på den punkten framhålla att man, om utvecklingen skulle föranleda det,

bör överväga att ingripa genom att förbehålla löneutmätningsinstitutet för

endast vissa kategorier fordringar eller — omvänt — utesluta vissa slag av

fordringar, t. ex. fordringar på grund av detaljhandelsköp, som inte avser

livsförnödenheter. I nuvarande läge anser jag som redan framgått att man

inte har anledning att utforma lagstiftningen under intryck av sådana farhågor.

I sammanhanget finns det anledning att beakta förhållandena på en del

håll utomlands. Man kan konstatera, att i åtskilliga länder ett införselliknande

förfarande står öppet för borgenärerna i gemen. I allmänhet

medges gäldenären härvid ett mera rikligt beneficium, när vanliga fordringar

skall tas ut än när indrivning skall ske av underhållsbidrag. Exempelvis

kan nämnas att i Finland utmätning i lön har fått stor praktisk

betydelse och anlitas för indrivning av alla slags fordringar, inte minst

skatter. Utmätning av annan tillgång försöks i allmänhet först om det skulle

visa sig att löneutmätning inte ger resultat.

I samma mån som exekutionsformerna görs effektivare ökar betydelsen

av att reglerna utformas så, att ett rimligt mått av ekonomisk trygghet

garanteras löntagare-gäldenärer och då särskilt dem som lever i små ekonomiska

förhållanden. För att tillgodose detta måste tillses att den löneexekution

som står till buds för fordringar i allmänhet inte ges sådan grad

av effektivitet att gäldenärerna kan komma att pressas otillbörligt. Beredningens

förslag att möjligheterna till löneutmätning — beträffande avlöning

i allmänhet — skall stå till buds endast under begränsad tid under varje

kalenderår anser jag tillgodose de nu anförda synpunkterna, och det utgör

ett viktigt inslag i det nya löneutmätningsinstitutet.

En annan viktig fråga är det utmätningsskydd som tillförsäkras gäldenärerna.

Man har härvid att ta hänsyn till två moment av frågan om gäldenärens

beneficium. Dels är det viktigt att det tillses, att en gäldenär förbehålls

en rimlig del av sin löneinkomst och att denna sålunda lämnas fri från angrepp

genom löneexekution. Dels har man att beakta det förut nämnda

sambandet mellan effektiviseringen av löneexekutionen och beneficiet vid

sakutmätning. Beredningen har i båda dessa avseenden lagt fram förslag

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

som får anses tillgodose tryggheten för gäldenärerna i rimlig omfattning.

Samtidigt anser jag — med en mindre reservation som jag återkommer till

senare — att beredningen inte har gått så långt att den alltför mycket har

begränsat borgenärernas möjlighet att komma till sin rätt. I dessa viktiga

avvägningsfrågor anser jag alltså att beredningen har kommit till ett tillfredsställande

resultat.

Sammanfattningsvis vill jag alltså ansluta mig till de grundläggande bedömningar

som ligger bakom beredningens förslag.

En allmän fråga som har behandlats av en del remissinstanser avser den

lagtekniska utformningen av beredningens förslag. I åtskilliga hänseenden

har sålunda beredningen givit bestämmelserna en allmän avfattning, så att

de lämnar tämligen vida ramar inom vilka utmätningsmännens tillämpning

skall kunna varieras efter de enskilda fallens beskaffenhet. Som framgår

av remissammanställningen under 2.1.3. har denna teknik mött betänkligheter

i några remissyttranden. Enligt min mening får dock tekniken anses

vara nödvändig i åtskilliga av de frågor som här är aktuella, eftersom det

är svårt att i alltför fasta normer och detaljerade bestämmelser fånga in

de högst olikartade exekutionsfall som i praktiken kan uppkomma. En viss

möjlighet att laga efter lägligheten inom de ramar som dras upp genom

bestämmelserna kan också bidra till att utsökningsprocessen blir snabb

och effektiv. Visserligen är det så, att utmätningsmannen ofta måste fatta

beslut utan att ha haft tillfälle till mera ingående överväganden, och under

sådana förhållanden blir det svårare för honom om gällande lagregler ger

utrymme för varierande lösningar. Jag tvivlar dock inte på att utmätningsmännen

har de kvalifikationer som fordras för att tillfredsställande bedöma

varje fall efter dess egenart och i övrigt handlägga de uppgifter som enligt

de föreslagna bestämmelserna skall ankomma på dem. Någon risk för att

rättssäkerhetssynpunkter inte skall bli tillräckligt beaktade torde inte föreligga.

Jag vill emellertid nämna, att jag i det följande kommer att i några

hänseenden förorda, att bestämmelserna utformas så att något snävare ramar

ges för utmätningsmännens handlingsfrihet än som följer av beredningens

förslag i motsvarande delar.

Ytterligare är att beakta vilka ekonomiska konsekvenser för exekutionsväsendets

del som den föreslagna ordningen medför. Det måste från många

synpunkter anses viktigt att reformerna skall kunna genomföras utan någon

större belastning för statsverket. För att detta skall kunna ske förutsätts

enligt exekutionsväsendets organisationsnämnd att vissa åtgärder vidtas.

I annat fall kan man enligt nämnden inte undvika att en merbelastning

på kronofogdemyndigheterna och därmed ökat personalbehov kommer

att följa om beredningens förslag genomförs. Sålunda bör man enligt nämnden

tillse att exekutionen effektivt styrs mot den mindre arbetskrävande

löneexekutionen. Detta bör enligt nämnden lämpligen ske genom att bestämmelserna

om utsökningsavgift utformas så, att det nämnda syftet tillgodo
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Första lagutskottets utlåtande nr tö år 1968

ses. Nämnden för fram tanken, att det föreskrivs halv utsökningsavgift för

det fall att utmätningssökanden begär endast löneutmätning (jfr 3 § tredje

stycket kungörelsen den 9 juni 1967, nr 441, om vissa avgifter i utsökningsmäl

m. in.). En ändring av detta slag är enligt min mening ägnad att åstadkomma

den önskade styrningen av exekutionen mot löneutmätning. Bestämmelser

om utsökningsavgiften kan meddelas av Kungl. Maj :t och behöver

därför inte behandlas vidare i förevarande sammanhang. Jag avser att anmäla

den frågan senare.

Den andra åtgärden som enligt nämnden bör vidtas avser bestämmelserna

om företrädesordningen mellan införselbara fordringar. Nämnden anser,

att bestämmelserna måste mjukas upp i den delen. Jag kommer senare

att behandla frågan närmare men jag vill redan nu förutskicka att jag

anser mig kunna godta nämndens förslag.

I enlighet med det anförda kan sålunda förutses att de här aktuella

förslagen inte behöver medföra nämnvärda personalökningar.

3.2. Fordringar som skall få tas ut genom införsel resp. genom

löneutmätning

Nuvarande ordning för exekution i lön bygger på att löneutmätning står

öppen för alla slag av fordringar medan införselinstitutet har förbehållits

vissa privilegierade fordringar, nämligen underhållsbidrag, vissa kommunala

bidragsfordringar, skatter och allmänna avgifter samt böter och viten.

Denna privilegiering har i dagens läge väsentlig betydelse, eftersom löneutmätning

f. n. sällan kan genomföras med framgång medan införseln är

en effektiv exekutionsform. Som jag redan har nämnt föreligger nu reformförslag

som är ägnade att göra löneutmätningen avsevärt effektivare. Genomförs

förslaget, får det inte längre samma betydelse, vilka fordringar som

privilegieras genom att de är införselbara.

Löneutmätning skall enligt beredningens förslag även i fortsättningen

kunna ske för alla slag av fordringar. Några invändningar häremot har inte

förekommit under remissbehandlingen. Jag ansluter mig till förslaget i den

delen. I det sammanhanget vill jag dock erinra om mitt nyss gjorda uttalande

att man har möjlighet att utesluta vissa slag av fordringar om framtida

utveckling skulle ge anledning därtill.

Bland de fordringar som får tas ut genom löneutmätning bör kunna ske

en viss differentiering efter fordringarnas typiska angelägenhetsgrad. Sålunda

bör det kunna komma i fråga att medge löneutmätning under längre

tid varje år för vissa fordringar än för andra. Denna fråga skall jag behandla

närmare i det följande, men jag vill framhålla detta redan nu, eftersom

det har sin betydelse när det gäller valet av fordringar som skall få tas

ut genom införsel. Medges inte införsel för fordringen, kan den således ändå

ges en starkare ställning än fordringar i allmänhet.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

Vad angår de kategorier av fordringar som bör få tas ut genom införsel

uppkommer först frågan, om någon av de nuvarande kategorierna bör utgå

och i stället bli jämställd med sådana fordringar för vilka endast löneutmätning

skall stå till buds. Beredningen har förordat att någon ändring av

sådan innebörd inte skall ske och remissinstanserna har till övervägande

del varit av samma mening. För min del vill jag anföra följande i det avseendet.

Införselinstitutet tillkom ursprungligen för att man behövde en exekutionsform

för uttagande av familj erättsliga underhållsbidrag. Institutet har

alltjämt sin främsta betydelse på det området och erfarenheterna visar alltså

att det föreligger behov av en så effektiv form som möjligt för indrivning

av dessa fordringar. Att de bör vara införselbara kan det inte anses råda

någon tvekan om.

Likaså torde det få anses tämligen självklart att de här aktuella kommunala

fordringsanspråken enligt lagen om socialhjälp och barnavårdslagen

också i fortsättningen skall få tas ut genom införsel. Som beredningen har

framhållit står dessa kommunala fordringsanspråk mycket nära de familjerättsliga

underhållsbidragen.

Mera tveksam är frågan huruvida skatter och avgifter samt böter och

viten fortfarande bör vara införselbara. Beträffande böter och viten är

möjligheten till införsel uppenbarligen inte av så stor ekonomisk betydelse.

I fråga om skatter och avgifter kan sägas att det ekonomiska intresset av

att få ta ut fordringarna genom införsel är mindre nu än tidigare. Detta

beror främst på att vi har gått över till ett uppbördssystem med preliminära

skatteavdrag.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört bör det för innehavare av fordringsanspråk

i allmänhet vara av mindre vikt om skatter och avgifter samt böter

och viten skall få behålla sin nuvarande privilegierade ställning. Man torde

därför vara berättigad att låta andra skäl än de rent ekonomiska väga särskilt

tungt i detta sammanhang. Sådana skäl är i fråga om skatter och avgifter

företrädesvis av skattemoralisk och beträffande böter och viten av

kriminalpolitisk natur. Enligt min mening är dessa skäl av tillräcklig styrka

för att motivera att nuvarande ordning behålls. Jag godtar därför beredningens

förslag att möjligheten till införsel för skatter och avgifter samt

böter och viten skall bestå.

När det gäller frågan, om införselinstitutet skall få användas för ytterligare

typer av fordringar, är det mot bakgrunden av det förut redovisade

remissutfallet egentligen bara utomobligatoriska skadeståndsfordringar som

behöver diskuteras. I olika sammanhang har under de senaste decennierna

krävts förbättringar av enskilda skadelidandes möjligheter att i exekutiv

ordning kunna driva in skadestånd, i synnerhet när detta grundas på brott

(jfr 1LU 1967: 15).

I detta avseende är först att märka, att redan genomförandet av en effek
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

tivare ordning för löneutmätning medför förbättrade indrivningsmöjligheter

i fråga om skadeståndsfordringar. Därtill kommer den nyss nämnda möjligheten

att privilegiera vissa fordringar genom att göra det möjligt att få

löneutmätning för dem under längre tid än för andra. Jag kommer i det

följande (under 3.5.) att föreslå att en sådan privilegiering skall kunna

komma i fråga för utomobligatoriska skadestånd och främst då sådana som

grundas på brott.

Fråga är då om det verkligen behövs ytterligare förbättringar av möjligheterna

att exekutivt ta ut skadeståndsfordringar av berörd art. Denna

fråga har besvarats nekande av beredningen och de flesta remissinstanserna

har instämt. För min del anser jag att följande förhållanden särskilt bör

beaktas. I åtskilliga fall, när person- eller egendomsskada vållas, ger försäkring

den skadelidande ett gott ekonomiskt skydd. Därtill kommer att, som

beredningens överväganden lämnar otvetydiga besked om, avsevärda svårigheter

är förenade med att föra in skadeståndsfordringar under införselinstitutet.

Sålunda är det svårt att på ett invändningsfritt sätt bestämma vilka

skadeståndsfordringar som bör komma i fråga för indrivning genom införsel.

Dessutom gäller ju enligt svensk skadeståndsrätt inte någon allmän regel

om jämkning av skadestånd med hänsyn till den skadeståndsskyldiges

ekonomiska förmåga. Skadeståndsbördan skulle därför i vissa fall komma

att belasta den ersättningsslcyldige alltför hårt, om införselmöjligheten stod

öppen. Beredningen har diskuterat men förkastat möjligheten att låta domstol

fastställa det skadeståndsbelopp som maximalt får tas ut genom införsel.

Jag biträder beredningens ståndpunkt att en sådan uppgift inte bör

åläggas domstolarna. Inte heller bör uppgiften åläggas utmätningsmännen,

vilket har föreslagits i något remissvar. På en del håll har ansetts, att det

från kriminalpolitiska synpunkter skulle vara av värde om skadestånd på

grund av brott kunde tas ut genom införsel. Andra har dock haft motsatt

uppfattning. De betänkligheter som i det avseendet har uttalats av kriminalvårdsstyrelsen

och samtliga hörda skyddskonsulenter måste därvid tillmätas

stor vikt.

Vad jag sålunda har anfört bör enligt min mening leda till slutsatsen att

inte några skadeståndsfordringar bör få tas ut genom införsel. I fråga om

valet av kategorier av fordringsanspråk som bör vara införselbara ansluter

jag mig alltså till beredningsförslaget.

3.3. Inkomster vari införsel resp. löneutmätning skall få äga rum

Enligt gällande rätt kan införsel äga rum i avlöning, pension, livränta och

vissa med pension och livränta jämställda dagersättningar, som utgår på

grund av sjukdom eller av liknande orsak. Utmärkande för begreppet avlöning

är enligt InfL att avlöningen utgår »för tjänst eller annan arbetsanställning».

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

Föremål för löneutmätning är f. n. sådan avlöning som nu har nämnts

samt vidare pension och livränta, varvid gäller vissa villkor som närmare

anges i 67 § UL.

Beredningens förslag bygger på den principiella målsättningen, att införsel

bör kunna äga ram i varje form av inkomst där införsel är praktiskt

genomförbar. Beträffande löneutmätningen går beredningen inte fullt lika

långt, men i fråga om de vanligaste inkomstslagen föreslås en avgränsning

som överensstämmer med införselförslaget.

Remissinstanserna har inte haft något att invända mot den nämnda målsättningen,

principiellt sett. Indirekt får dock en del yttranden anses innefatta

reservationer i och med att man inte har velat acceptera införsel eller

utmätning i vissa fall som beredningen i enlighet med sin allmänna målsättning

har ansett böra inbegripas under sådan exekution. F. ö. finns det

även remissinstanser som har menat, att löneexekution bör kunna komma i

fråga i några fall där beredningen har haft motsatt uppfattning.

För min del anser jag att den nämnda målsättningen i huvudsak bör

vara vägledande. Emellertid bör också, som jag strax skall beröra, andra

faktorer — bl. a. den utgående ersättningens utpräglat sociala karaktär i

vissa fall — kunna beaktas. Sådana hänsyn bör kunna leda till att införsel

och löneutmätning inte bör komma i fråga trots att sådan exekution, praktiskt

sett, skulle kunna anordnas.

Beträffande den närmare innebörden av beredningens förslag kan lämpligen

först beröras de inkomsttyper som omfattas av båda de föreslagna

löneexekutionsformerna. Detta gäller till att börja med beträffande arbetstagares

avlöning. Vid tillämpningen av gällande rätt har det visat sig vara

vissa svårigheter att bedöma, om det föreligger sådan arbetsanställning som

berättigar till införsel resp. löneutmätning. Med anledning därav har beredningen

förordat en ordning som innebär att man i mindre utsträckning

än nu blir hänvisad till formella kriterier vid bedömningen om en arbetsinkomst

är sådan att den kan vara föremål för införsel eller löneutmätning.

Visserligen anknyter förslaget till gällande ordning såtillvida som det i

första rummet tar upp arbetstagares lön som objekt för införsel och utmätning.

Avsikten är emellertid inte att löneexekution skall få äga rum bara när

gäldenären är att betrakta som arbetstagare enligt de normer som gäller

för det civilrättsliga arbetstagarbegreppet. För att inbegripa gränsfall som

vid en sådan bedömning skulle anses tveksamma har beredningen föreslagit

en kompletterande regel. Denna har formulerats så, att med arbetstagares

lön skall jämställas annan ersättning för personlig arbetsinsats av gäldenären,

om dennes arbetsförhållanden är jämförliga med en arbetstagares.

Remissinstanserna har ansett det riktigt, att införsel och löneutmätning

skall kunna anordnas i vid omfattning när det gäller de slag av inkomster

som bör få tas i anspråk. Jag anser detsamma. Det är naturligt att i lagtexten

liksom hittills utgå från arbetstagarbegreppet. Detta begrepp åter
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

finns på olika håll i gällande rätt, t. ex. i 17 kap. 4 § HB samt i semester-,

arbetsfreds- och socialförsäkringslagstiftningen. Begreppets innebörd i förevarande

exekutionsrättsliga sammanhang bör anses vara densamma som

inom nämnda lagstiftning. Löneexekution bör alltså vara möjlig i alla de fall

då gäldenären är arbetstagare i civilrättslig mening. Innebörden av detta

arbetstagarbegrepp är emellertid inte fastslagen en gång för alla utan man

får räkna med en fortgående utveckling (jfr uttalandena under förarbetena

till semesterlagen, prop. 1963: 68 s. 51). Man bör dock inte stanna vid detta.

I exekutionsrättsliga sammanhang är det en fördel om man inte behöver

bygga uteslutande på arbetstagarbegreppet. En sådan begränsning av tilllämpningsområdet

skulle knappast vara förenlig med hittillsvarande rättstillämpning.

Inte heller skulle den särskilt väl harmoniera med målsättningen,

att införsel och utmätning bör få äga rum när sådan exekution i inkomst

är praktiskt genomförbar. Med hänsyn till det anförda biträder jag

förslaget om att med en särskild kompletteringsregel markera, att löneexekution

skall kunna beviljas i vidare omfattning än om arbetstagarbegreppet

är ensamt avgörande.

Vilken räckvidd kompletteringsregeln bör få är en fråga som i huvudsak

kan överlämnas till rättstillämpningen. Till vägledning för denna har beredningen

närmare utvecklat vad den föreslagna regeln avses innebära i

skilda praktiska fall (bet. s. 94—98). I allt väsentligt kan jag ansluta mig

till dessa uttalanden. På en punkt har dock några remissinstanser framfört

beaktansvärda invändningar, nämligen i fråga om beredningens tanke att

löneexekution enligt förslaget skulle bli möjlig även i utbildningsbidrag till

arbetslösa oavsett att dessa bidrag har ett utpräglat socialt inslag. Jag har

redan i det föregående antytt, att jag anser att sociala hänsyn kan tala emot

löneexekution i vissa fall. Jag åsyftade därvid särskilt utbildningsbidragen

och därmed jämförliga bidrag, t. ex. flyttningsbidrag till arbetslösa, näringshjälp

till handikappade m. fl. och bidrag till anskaffning av motorfordon för

handikappade. Enligt min mening bör i detta avseende rättsfallet NJA

1963 s. 494 — som innebar att införsel inte medgavs i dåvarande omskolningsbidrag

med hänsyn till bl. a. bidragens sociala karaktär — alltjämt

vara vägledande. För att lagtexten inte skall ge intrycket att sådana hänsynstaganden

är uteslutna förordar jag en mindre jämkning i förslaget.

Enligt beredningens förslag skall det avgörande vara — förutom att det är

fråga om ersättning för personlig arbetsinsats — att gäldenärens arbetsförhållanden

är jämförliga med en arbetstagares. Jag förordar att man inte betonar

arbetsförhållandena enbart utan föreskriver, att gäldenärens ställning

när han gör arbetsinsatsen skall vara jämförlig med en arbetstagares. Detta

allmännare uttryck gör att utrymme skall finnas för sociala hänsynstaganden

av förut berörd art. Jag menar att i omskolningsfallen bidragsmottagaren

gentemot arbetsmarknadsverket inte intar den ställningen att han så att

säga säljer sin arbetskraft på ett sätt som är jämförligt med arbetstagares

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Första lagutskottets utlåtande nr 48 dr 1968

situation i allmänhet. Annorlunda förhåller det sig med den hjälpform som

utgörs av beredskapsarbete och liknande och som beredningen också anger

som ett exempel på fall där löneexekution bör kunna ske (bet. s. 96).

Den jämkning som jag föreslår bör f. ö. även leda till att exekutionsramen

i vissa fall kan bli något vidare än enligt beredningsförslaget, t. ex.

beträffande styrelsearvoden och liknande ersättning (jfr bet. s. 95).

Vidare föreslår beredningen att i överensstämmelse med gällande rätt införsel

och löneutmätning skall kunna ske i vad som utgår såsom pension

eller livränta. I den delen finns inte anledning till någon erinran. Jag vill

fästa uppmärksamheten vid att lagen skall medge införsel i engångs- eller

kapitalbelopp som undantagsvis betalas ut i stället för livränta eller pension

eller del därav (jfr bet. s. 98).

I InfL anges nu uttryckligen att införsel i pension eller livränta får äga

rum utan hinder av att sådan pension eller livränta är utmätningsfri. Beredningen

har i sitt förslag utelämnat omnämnandet av utmätningsfriheten.

Jag delar beredningens åsikt att det utan uttrycklig föreskrift bör stå klart,

att införsel inte hindras av ett lagstadgat förbud mot utmätning av rättigheten

eller av ett i enskild handling upptaget förbud mot överlåtelse av den.

Såvitt angår införselinstitutet enbart föreslås att vissa ytterligare inkomstkategorier

skall kunna vara föremål för sådan exekution.

En nyhet i beredningens förslag i jämförelse med gällande rätt utgörs av

en bestämmelse att införsel skall kunna meddelas i vederlag för utnyttjande

av rått till litterärt eller konstnärligt verk eller annat sådant. Bestämmelsen

har vid remissbehandlingen i allmänhet lämnats utan erinran. Från

några håll har den emellertid avstyrkts. Jag kan visserligen hålla med de

kritiska instanserna om att behovet av bestämmelsen i de flesta fall inte är

så stort. Men i undantagssituationer torde det kunna visa sig fördelaktigt

för de införselberättigade borgenärerna att ha möjlighet till införsel i de

här aktuella vederlagen. Jag anser därför den föreslagna bestämmelsen vara

fullt motiverad.

Det förut nämnda förslaget att införsel skall kunna erhållas i vad som

utgår såsom pension eller livränta föreslås bli kompletterat med en vidgning

i jämförelse med nuvarande ordning, nämligen så att också annan periodisk

förmån skall kunna vara objekt för införsel. Någon erinran häremot har

inte framkommit vid remissbehandlingen. Jag biträder också förslaget.

I vissa fall skall även sjukpenning eller annan dagersättning som utgår på

grund av sjukdom eller olycksfall eller av annan sådan anledning kunna tas

i anspråk genom införsel. Detta överensstämmer i sak med vad som redan

gäller efter lagändring år 1963 och jag ansluter mig till förslaget.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

ål

3.4. Andra frågor beträffande införselinstitutet

Beredningen har även i andra hänseenden än dem som jag har behandlat

under 3.2. och 3.3. föreslagit viss modernisering av införselinstitutet. Jag

ämnar i förevarande sammanhang ta upp reglerna om forum och om förbehålls-

och införselbelopp. Jag kommer också att beröra vissa föreslagna bestämmelser,

som saknar motsvarighet i gällande lag och som handlar om åtgärder

mot vissa illojala förfaranden och om jämkning av underhållsbidrag.

I övrigt behandlar jag förslagen i specialmotiveringen under 5.1.

Forum. Enligt nuvarande ordning tas fråga om införsel upp av den utmätningsman

inom vars tjänstgöringsområde lönen till gäldenären betalas

ut. I olika sammanhang har framställts önskemål om sådan ändring att

behörigheten i stället tillkommer utmätningsmannen i gäldenärens hemort.

Beträffande forum vid utmätning gäller sedan några år tillbaka att utmätning

alltid kan sökas, där gäldenären har sitt hemvist, dvs. där han är

bosatt. I andra hand gäller att utmätning av egendom, som finns på annan

ort, också kan sökas där egendomen är, och utmätning av fordran i pengar

får sökas, där den förpliktade är, även om fordringen anses vara lokaliserad

till annan ort.

Beredningen har beträffande forum i införselmål som huvudregel föreslagit,

att behörigheten skall tillkomma utmätningsmannen i gäldenärens hemort.

Förslaget innebär alltså en brytning med gällande rätt och en anpassning

till reglerna om forum vid utmätning. Vid remissbehandlingen har förslaget

i allmänhet mottagits gynnsamt. Flertalet remissinstanser är positivt

inställda. Dock är det en del som avstyrker förslaget.

Enligt min mening talar starka skäl för beredningens förslag. Vid införsel

skall sålunda gäldenären alltid förbehållas ett visst belopp och det är viktigt

att det material som ligger till grund för utmätningsmannens beslut i detta

hänseende blir så fylligt som möjligt. Uppenbarligen har utmätningsmannen

i gäldenärens hemort de största förutsättningarna att skaffa fram sådant

material.

Vidare vill jag erinra om att UL:s ganska nyligen införda forumbestämmelser,

vilka jag nyss nämnde, tillkom bl. a. för att höja exekutionsväsendets

funktionsduglighet. De hittillsvarande erfarenheterna av bestämmelserna

är goda. Genom att samordna forumreglerna i införsellagen med dem i

UL torde nu ytterligare ett steg kunna tas i strävandena att genomföra en

tidsenlig och effektiv exekutiv verksamhet. Speciellt viktigt är uppenbarligen

att ensartade forumregler kommer att gälla för all exekution i lön. En

person som samtidigt utsätts för införsel och löneutmätning bör kunna räkna

med att det är en enda myndighet som handhar all den exekutiva verksamheten.

I sammanhanget är av betydelse att gäldenären vid löneutmätning

—• som jag strax skall utveckla närmare — skall få åtnjuta ett väsentligt

större beneficium än vid införsel. Kraven på utredningen om gäldenä
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

rens förhållanden måste därför om möjligt sättas högre vid utmätning i lön

än vid införsel. Med hänsyn härtill kan som behörig utmätningsman vid

löneutmätning knappast någon annan än utmätningsmannen i gäldenärens

bosättningsort komma i fråga. Jag vill tillägga att några alternativa kompetensregler

inte bör få gälla vid löneutmätning. Det torde få ankomma på

Kungl. Maj :t att föreskriva att, när utmätning i lön har sökts hos annan

utmätningsman än den där gäldenären är bosatt, denne skall överlämna

målet till utmätningsmannen i bosättningsorten. Till förmån för beredningens

förslag om forum i införselmål talar alltså även intresset av att

införselmålen samordnas med utmätningsmålen.

Också andra skäl kan åberopas till stöd för ändringen. Sålunda torde det

för införselborgenärerna i allmänhet vara mera naturligt att få vända sig

till den utmätningsman som finns på gäldenärens bosättningsort än den

som finns på hans anställningsort. Det förhållandet att restlängd över skatter

och saköreslängd över böter normalt sänds för verkställighet till utmätningsmannen

där gäldenären bor talar också för att denne bör vara behörig

att handlägga mål om införsel mot gäldenären. Genom en reform i forumfrågan

skulle exekutionsväsendet befrias från det inte obetydliga dubbelarbete

som består i att utmätningsmannen i bosättningsorten i fall av sistnämnd

art begär handräckning hos sin kollega i anställningsorten. Ytterligare

är att märka att en framtida övergång till automatisk databehandling

av de exekutiva inålen underlättas, om all löneexekution är samlad hos

utmätningsmannen i bosättningsorten.

En omständighet inger emellertid viss tvekan. En reform i forumfrågan

skulle leda till ändring i förhållandet mellan utmätningsmannen och arbetsgivarna.

Det nuvarande systemet har i det avseendet i allmänhet fungerat

till belåtenhet. För arbetsgivaren är det bekvämt att inte ha att göra med

någon annan utmätningsman än den som finns på hans egen ort. Motsvarande

gäller pensionsinrättningar som skall betala ut pensioner till ett stort antal

pensionstagare. Genomförs beredningsförslaget, kan en arbetsgivare få

att verkställa införselbeslut som har meddelats av utmätningsmän på olika

håll i landet.

I allmänhet torde emellertid en ändring av ifrågasatt innebörd inte behöva

vålla arbetsgivarna större olägenheter. Som beredningen har uttalat torde

med de mekaniska hjälpmedel för bokföring och löneutbetalning som numera

används vid större företag det i allmänhet inte möta nämnvärd svårighet

att redovisa införselmedel till mer än en utmätningsman. I sammanhanget

är också av betydelse att kronofogdedistrikten efter förstatligandet av exekutionsväsendet

är ganska stora och därmed färre till antalet. Inte heller

torde en reform behöva få till följd att utmätningsmännens möjligheter att

övervaka och snabbt ingripa mot försumliga arbetsgivare blir lidande. Om

det inträffar att en arbetsgivare inte följer ett beslut om införsel och det

därför blir aktuellt med utmätning hos honom, bör utmätningsåtgärden nor
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

malt företas av utmätningsmannen i anställningsorten. Den omständigheten

att i sådana fall utmätningsmannen i hemorten får överlåta arbetet att kontrollera

arbetsgivaren och eventuellt göra framställning om utmätningsåtgärd

torde inte behöva tillmätas så stor betydelse i förevarande sammanhang.

I förhållandet mellan utmätningsmannen och arbetsgivaren är det emellertid

en omständighet som vid remissbehandlingen har tilldragit sig speciell

uppmärksamhet. Vad jag avser är frågan om arbetsgivare och förmånsutbetalare

skall få redovisa medel, som har innehållits, med utmätningsmannen

i utbetalningsorten som mellanhand. Enligt beredningens förslag

skall redovisning undantagsvis få äga rum på det sålunda angivna sättet.

Det torde emellertid kunna befaras att redovisning via utmätningsmannen i

utbetalningsorten skulle få vidare tillämpning än beredningen har tänkt sig.

Övergångsvis kan det tänkas att arbetsgivarna och förmånsutbetalarna skulle

komma att utsätta utmätningsmännen för ett visst tryck för att få behålla

den nuvarande och inarbetade ordningen för redovisning. En sådan utveckling

kan inte godtas. Det är inte bara fråga om att systemet med redovisning

via mellanhand blir tungrott för utmätningsmännen och för med sig dubbelarbete.

Därtill kommer, som riksrevisionsverket har understrukit, att

kritik kan riktas mot systemet ur bokförings- och revisionsteknisk synvinkel.

På grund härav anser jag att avsteg inte i något fall bör få ske från

ordningen med redovisning direkt till den utmätningsman som handhar införseln.

Jag utgår från att arbetsgivare och förmånsutbetalare ganska snart

skall vänja sig vid den nya ordningen.

Jag godtar alltså beredningens förslag i forumfrågan, frånsett förslaget att

utmätningsmannen i anställningsorten skall få anlitas som mellanhand

beträffande redovisningen.

Förbehållsbelopp och införselbelopp. Beredningen har i huvudsaklig överensstämmelse

med gällande rätt föreslagit, att utmätningsmannen i sitt beslut

om införsel skall bestämma dels hur mycket som skall innehållas av

gäldenärens lön (införselbeloppet), dels ett belopp som skall vara förbehållet

gäldenären (förbehållsbeloppet).

Vad först angår det belopp som skall förbehållas gäldenären har beredningen

utformat bestämmelsen i ämnet så att den avviker något från motsvarande

föreskrift i InfL. Avvikelserna kommer jag att behandla i specialmotiveringen

till den nya införsellagen under 5.1. Emellertid har en annan

hithörande fråga tagits upp under remissbehandlingen. Bakgrunden är följande.

I viss utsträckning har förekommit att beslut om införsel har meddelats

med ett schablonmässigt förbehållsbelopp som har fastställts utan att

utmätningsmannen bär verkställt erforderlig utredning i fråga om gäldenärens

behov. Det har i stället fått ankomma på gäldenären att begära jämkning

när införseln är för betungande. På det sättet har utvecklingen på sina

håll tenderat i riktning mot en ordning liknande den som tillämpas vid

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 1 avd. Nr 48

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

skatteavdrag enligt UppbF. ÖÄ har ifrågasatt om en sådan ordning inte

kunde uttryckligen fastställas. Den av ÖÄ tänkta ordningen skulle innebära

att förbehållsbelopp inte obligatoriskt behövde bestämmas i varje införselmål

utan först sedan gäldenären hade framställt hegäran därom.

Förhållandena när skatteavdrag görs är emellertid helt annorlunda än

de som råder i införselsammanhanget. Den omständigheten att vid skatteavdrag

gäldenärens behov av existensminimum inte obligatoriskt beaktas

hänger bl. a. samman med att skatteavdrag alltid förekommer när preliminär

A-skatt betalas och att det med hänsyn till skattetabellernas konstruktion

m. in. normalt inte fordras att särskilt förbehåll görs för gäldenären.

Införselmålen åter är begränsade till antalet och leder inte sällan till att gäldenären

— om ett förbehållsbelopp inte fastställs — får behålla för litet av

sin lön för egen räkning. Under sådana förhållanden är det nödvändigt att

av hänsyn till den enskilde uppställa vissa krav på individuell handläggning

av varje mål. Med hänsyn till vad jag nu har anfört bör i enlighet med beredningens

förslag förbehållsbelopp fastställas i varje införselmål.

Frågan hur mycket av gäldenärens lön som skall innehållas har i ett

avseende tilldragit sig stor uppmärksamhet vid remissbehandlingen. Jag

åsyftar en av beredningen föreslagen föreskrift — vartill motsvarighet saknas

i InfL — att vid införselbeloppets bestämmande skälig hänsyn skall tas

till arbetets mer eller mindre krävande art och de omständigheter under

vilka det utförs. Flera remissinstanser — bl. a. hovrätten för Nedre Norrland,

kriminalvårdsstyrelsen, riksrevisionsverket och länsstyrelsen i Stockholms

län — har ansett föreskriften otydlig och i behov av precisering. Hovrätten

för Nedre Norrland har förordat, att föreskriften utmönstras. Enligt

min mening bör remisskritiken beaktas. Det kan — som hovrätten har anfört

-— onekligen från principiell synpunkt sättas i fråga, om en införselsökande

bör komma i ett sämre läge därför att gäldenären har ett mer pressande

yrke än flertalet andra. Beredningen synes med föreskriften ha syftat

till att lagfästa en rekommendation om smidighet i förfarandet mot gäldenären.

Att också vid införselbeloppets bestämmande hänsyn skall tas till de

växlande förhållandena är emellertid uppenbart. Enligt min mening är det

inte nödvändigt att speciellt framhäva detta förhållande. Jag anser på grund

härav att föreskriften att hänsyn skall tas till arbetets mer eller mindre krävande

art etc. bör utgå. Jag vill nämna, att mitt ställningstagande på den här

punkten måste få återverkningar på andra förslag. Bestämmelser som motsvarar

den här aktuella bestämmelsen bör sålunda falla bort när det gäller

beneficium vid löneutmätning och i konkurs.

Åtgärder mot vissa illojala förfaranden. Erfarenheten visar att gäldenärer

inte sällan på olika sätt söker hindra att deras inkomster tas i anspråk på

exekutiv väg. Ett sätt är att gäldenären träffar överenskommelse med sin

arbetsgivare om lägre lön än normalt för den arbetsprestation som utförs.

Exempelvis kan det vara så, att gäldenären i sådant fall är nära befryndad

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Första lagutskottets utlåtande nr 45 år 1968

med arbetsgivaren och åstadkommer arrangemang varigenom han kan få

sitt törsörjningsbehov tillgodosett trots att obetydlig eller kanske ingen lön

utgår för hans arbete.

Gällande lag medger inte några exekutiva ingripanden i de här åsyftade

situationerna. Beredningen har emellertid för vissa införselmåls del föreslagit

bestämmelser med stöd av vilka utmätningsmannen skall kunna ålägga

arbetsgivaren att betala ersättning. Sådant åläggande får enligt förslaget

meddelas, om gäldenären arbetar hos make eller annan i dennes förvärvsverksamhet

utan lön eller mot uppenbart för låg ersättning och underhållsbidrag

eller kommunal bidragsfordran till följd därav inte kan tas ut genom

intörsel. Arbetsgivaren skall åläggas att utge så mycket som hade kunnat

tas ut genom införsel, om skälig lön hade utgått för arbetet.

Remissopinionen är i huvudsak positiv till förslaget. Bara några enstaka

remissinstanser har avstyrkt med åberopande av att förslaget pålägger utmätningsmännen

alltför vanskliga avgöranden.

För egen del är jag, liksom det övervägande antalet remissinstanser, övertygad

om att utmätningsmännen skall kunna handha den här ifrågavarande

uppgiften tillfredsställande. Jag vill särskilt understryka att lagtexten inte

tillåter ingripanden annat än i uppenbara fall. Som beredningen har påpekat

är den omständigheten att ersättningen understiger marknadsmässig lön

inte tillräcklig för ett ingripande. Utmätningsmannen skall vid sin prövning

också ta hänsyn till om gäldenären på grund av sjukdom eller av annan anledning

inte förmår prestera en fullgod arbetsinsats. Beredningen har ansett,

att hänsyn måste tas även till sådana förhållanden som att arbetsgivarens

ekonomi inte tillåter att han anlitar arbetskraft med sedvanliga lönekrav

(bet. s. 176). En remissinstans har menat att detta bör antydas i lagtexten.

Jag har emellertid inte övertygats om att detta är en tillräckligt praktisk

situation för att motivera en jämkning av lagtexten. Jag biträder alltså beredningens

förslag.

Jämkning av underhållsbidrag. Underhållsbidrag kan i vissa fall vara bestämda

till högre belopp än som motsvarar den underhållsberättigades behov.

Särskilt kan detta gälla bidrag som den ena maken har att utge till den

andra, trots att makarna sammanbor eller lever åtskilda av annan anledning

än söndring eller hem- eller äktenskapsskillnad. Den ena maken kan

sålunda ha medgivit eller utfäst ett för högt underhåll till den andra i avsikt

att lönen skulle bli oåtkomlig för borgenärerna. Även när en otillbörlig avsikt

inte har förekommit kan bidraget vara så bestämt, att det inte rimligen

i sin helhet bör få företräde framför övriga borgenärers krav.

Gällande lag innehåller en bestämmelse av intresse för den åsyftade situationen,

nämligen 16 § InfL. Enligt denna paragraf får belopp som har innehållits

till betalning av underhållsbidrag i princip inte utmätas. Emellertid

får utmätning äga rum om det innehållna beloppet avser underhållsbidrag

till make men makarna sammanbor eller lever åtskilda av annan anledning

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

än söndring eller efter vunnen hemskillnad. Särbestämmelsen har just motiverats

av att vissa underhållsbidrag mellan makar som avses i 5 kap. 5 § GB

inte alltid bör få konkurrera ut den bidragspliktiges vanliga skulder.

Beredningen har ansett särbestämmelsen ha en alltför begränsad räckvidd

och även i övrigt vara otillfredsställande. Beredningen har därför sökt en annan

lösning och har föreslagit att underhållsbidrag skall kunna jämkas i

införselmålet. Jämkningen avses få giltighet endast i den aktuella införselsituationen

och rubbar alltså inte vederbörande makes principiella skyldighet

att utge bidraget enligt vad som har bestämts enligt 5 kap. 5 § GB. Om

underhållsbidrag som avses i nämnda lagrum överstiger vad som skäligen

bör tillkomma familjen, får det enligt förslaget jämkas såvida det krävs med

hänsyn till annan fordran vilken samtidigt är föremål för införsel.

Också andra underhållsbidrag än sådana som avses i 5 kap. 5 § GB skall

enligt förslaget kunna jämkas. Förutsättningarna för jämkning bär dock

därvid bestämts snävare.

Beredningsförslaget innebär vidare att bestämmelserna om jämkning av

underhållsbidrag skall äga motsvarande tillämpning om till följd av införsel

för underhållsbidrag skatteavdrag eller utmätning inte kan äga rum.

I allmänhet har förslaget tillstyrkts eller lämnats utan erinran. En del

remissinstanser har uttalat viss tvekan beträffande förslaget.

Även om en jämkning bara avser möjligheten till exekution i den aktuella

situationen, är det enligt min mening begripligt om förslaget att utmätningsmannen

skall kunna avvika från ett domstolsavgörande ter sig djärvt.

De betänkligheter som har kommit till uttryck på en del håll torde emellertid

vara obefogade. Inte ens de tveksamma remissinstanserna har f. ö.

annat än i något enstaka fall avstyrkt förslaget. Man torde på de flesta

håll anse att utrymmet för jämkning blir ytterst begränsat med hänsyn till

de relativt snäva förutsättningar som har uppställts. Det hindrar emellertid

inte att bestämmelserna — inte minst de som rör skatteavdrag och utmätning

— kan ha en funktion att fylla. Jag vill särskilt understryka, att redan

hotet om att utmätningsmannen har möjlighet att ingripa kan verka hämmande

på dem som umgås med planer på illojala förfaranden. På grund av

det anförda anser jag att förslaget bör godtas. Jag utgår från att utrnätningsmännen

kommer att iaktta stor försiktighet vid tillämpningen av de

ifrågavarande bestämmelserna.

3.5. Andra frågor beträffande löneutmätning

Jag har redan under 3.1. angivit den huvudsakliga innebörden av beredningens

förslag beträffande löneutmätningsinstitutet. I samband därmed

har jag även nämnt, att förslaget i stort har fått ett välvilligt mottagande av

remissinstanserna och att det i huvudsak bör godtas. Jag avser nu att när
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

mare behandla de villkor för utmätning i lön som innefattas i beredningens

förslag och det tänkta förfarandet beträffande denna exekutionsform.

Enligt beredningens mening bör bestämmelserna om de förutsättningar

under vilka utmätning i lön skall få användas utformas så, att man tillgodoser

synpunkten att denna exekutionsform blir tillämpad med återhållsamhet.

Beredningens ståndpunkt grundar sig, som jag förut har nämnt, på

överväganden beträffande den mest lämpliga avvägningen mellan borgenärsoch

gäldenärsintressena. Med några enstaka undantag har remissinstanserna

godtagit tanken på återhållsamhet. Från kommunalt håll och från företrädare

för industrin har till förmån för en restriktiv tillämpning speciellt åberopats,

att de nya reglerna kommer att belasta arbetsgivarna i administrativt

hänseende.

Själv anser jag att möjligheten till utmätning i lön bör vidgas under iakttagande

av viss försiktighet betingad både av de gäldenärsintressen som jag

berörde under 3.1. och av hänsyn till arbetsgivarna. Jag vill i sistnämnda

hänseende betona att med en begränsad tillämpning av utmätning i lön den

administrativa belastningen för arbetsgivarna inte behöver bli så stor.

Från något remisshåll har väckts förslag om särskild ersättning till arbetsgivarna

för det arbete som de åläggs att ombesörja. Jag vill med anledning

därav erinra om att riksdagen upprepade gånger har avslagit motioner

med förslag om att arbetsgivare skall få ersättning av allmänna medel för

arbete av liknande karaktär (jfr ABU 1968: 5). Enligt min mening finns det

inte skäl att nu göra annat ställningstagande.

Några remissinstanser har under hänvisning till praktiska och organisatoriska

synpunkter ansett att all exekution i lön helst bör ske under gemensam

form, oavsett exekutionsfordringens karaktär. Löneutmätningen skulle

i så fall utformas som en specialform av införsel. Beredningen har emellertid

som skäl mot en sammansmältning av införselinstitutet och institutet

utmätning i lön åberopat bl. a., att olika förutsättningar för resp. instituts

användning måste föreskrivas och att även rättsverkningarna bör bli olika.

Jag delar beredningens mening och anser att löneutmätningsinstitutet bör

regleras för sig i UL. En annan sak är att regleringen där i vissa delar kan

ske genom hänvisningar till införsellagen.

I beredningsförslaget har gjorts skillnad mellan dels lön i allmänhet och

dels ackordslön, provision eller annan ersättning som innestår för längre

tid än en månad. Beträffande lön i allmänhet föreslås förutsättningarna för

utmätning bli särskilt restriktiva. Sålunda uppställer beredningen som villkor

för utmätning i sådan lön mot gäldenärens bestridande bl. a. att det skall

vara uppenbart, att gäldenären underlåter att skäligen efter förmåga göra

rätt för sig. Fordran på arbetsersättning som innestår för längre tid än en

månad får däremot utmätas, även om omständigheterna inte är sådana som

nu har sagts. Beredningen framhåller, att det främst är sistnämnda typ av

fordran som nu vid löneutmätning tas i anspråk och beredningen har inte

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

ansett det tillrådligt att begränsa denna möjlighet för mycket. För utmätning

av lön som gäldenären har låtit innestå hos arbetsgivaren efter förfallodagen

uppställs inte heller krav på att gäldenären har visat sig ovillig att

göra rätt för sig.

Vid remissbehandlingen har den särskilda förutsättningen för utmätning

i vanlig lön blivit kritiserad. Jag anser att hänsyn bör tas till denna kritik.

Tydligt är att det skulle uppstå svårigheter, om man i enlighet med beredningsförslaget

upprätthåller krav att i löneutmätningsmål i allmänhet skall

bedömas, om gäldenärens betalningsovillighet och betalningsförmåga är sådan

att den får föranleda utmätning. Det måste vidare anses ytterst tveksamt,

om en bedömning av detta slag bör ske på exekutionsstadiet. Erfarenheterna

från ett annat område beträffande tillämpningen av föreskrifter

med liknande innehåll ger sålunda anledning till vissa betänkligheter. Jag

åsyftar den prövning som skall ske i frågan om anstånd skall beviljas beträffande

verkställighet av förvandlingsstraff för böter. Därvid skall bedömas

om den bötfällde har underlåtit att betala böterna av tredska eller uppenbar

vårdslöshet (18 § lagen om verkställighet av bötesstraff). Frågor av detta

slag blir inte sällan kontroversiella med motsägelsefulla uppgifter om gäldenärens

vilja eller förmåga att göra rätt för sig. Det är önskvärt att bedömningar

av sådan natur inte förekommer i utmätningsmål annat än när

det är absolut nödvändigt. Vad som är angeläget är att åstadkomma att löneutmätning

inte äger rum när gäldenären har försökt göra rätt för sig efter

bästa förmåga men har råkat i betalningssvårigheter. Det bör i dessa fall i

första hand förutsättas, att gäldenären själv tar upp frågan och lägger fram

den utredning som behövs i utmätningsmålet. Det bör dock inte vara något

hinder att en utmätningsman, som har kännedom om gäldenärens förhållanden,

sj älvmant tar upp frågan. Det nu anförda talar för att man bör utforma

regeln efter samma mönster som har använts i 17 § lagen om verkställighet

av bötesstraff. Denna föreskriver — som förutsättning för nedsättning av

förvandlingsstraff — att det med skäl kan antas att den enskilde gjort vad

han förmått för att betala bötesskulden.

Om man utformar regeln på det sättet uppnår man dessutom fördelen att

själva prövningen i utmätningsmålet inte behöver avse gäldenärens sätt att

fullgöra sina förpliktelser i allmänhet. Många remissinstanser har anmärkt

på att beredningsförslaget skulle få sådana följder. I stället blir det avgörande

om gäldenären har gjort vad som skäligen kan begäras för att1 betala

skulden till utmätningsborgenären.

På grund av det anförda förordar jag att regeln i det nu behandlade ämnet

utformas så, att förordnande om löneutmätning i vanlig lön inte skall

meddelas om det med skäl kan antas att gäldenären gjort vad han förmått

för att betala skulden. I bestämmelsen bör inte anses ligga krav på att en

avbetalning ovillkorligen måste vara gjord.

En mycket viktig bestämmelse för att garantera en återhållsam tillämp
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 4-8 år 1968

55

ning av löneutmätningsinstitutet är bestämmelsen om att löneutmätning

utan gäldenärens medgivande får tillämpas endast under viss maximerad

tid under ett och samma kalenderår.

Uppgiften att bestämma den maximitid som här bör komma i fråga är

naturligtvis inte lätt. Beredningen har satt ifrågavarande tid till tre månader

eller, om särskilda skäl föreligger, sex månader. Vid remissbehandlingen

har visserligen flertalet remissinstanser godtagit beredningens förslag

men från åtskilliga håll har ändringsförslag förts fram. Flera remissinstanser

vill sålunda förlänga den högsta tillåtna tiden för löneutmätning. En

remissinstans föreslår den ändringen att utmätning skall få äga rum under

högst tre månader för varje borgenärs fordran och alltså inte, som enligt

förslaget, totalt högst tre månader, oavsett antalet utmätningsansökningar.

En förlängning av den av beredningen föreslagna tiden om tre resp. sex

månader är inte förenlig med målsättningen, att löneutmätning, åtminstone

tills vidare, endast skall få äga rum med stor återhållsamhet. Detsamma gäller

om förslaget att utmätning skall få äga rum under högst tre månader för

varje borgenärs fordran. Jag anser med hänsyn härtill det inte vara lämpligt

att frångå beredningens förslag.

Vad angår villkoren för att utmätning i lön skall få ske under den längre

tidrymden, föreslår beredningen att härför skall krävas antingen gäldenärens

medgivande eller att särskilda skäl föreligger. Beträffande det sistnämnda

villkoret vill jag framhålla, att det kan tänkas leda till att förlängd

tid kommer att krävas och kanske också medges ganska ofta. Borgenärerna

kommer säkerligen att förfäkta var och en att i hans fall särskilda skäl talar

för utmätning under den längre tiden. Handläggningen av utmätningsmålen

skulle tyngas härigenom och eventuellt skulle det bli en stor besvärsfrekvens.

Jag anser därför att möjligheterna till utmätning under den längre tiden bör

begränsas mer. Lämpligen bör detta ske så, att förlängning medges bara —

förutom i det fallet att gäldenären medger det — om fordringens art ger särskild

anledning därtill. I första hand bör därvid ersättning för person- eller

egendomsskada på grund av brott kunna ges en privilegierad ställning. Även

i andra fall kan fordringen vara av sådan art att utmätning under den längre

tiden är starkt motiverad, t. ex. när det gäller skadeståndsrättsligt underhållsbidrag

vid förlust av för sörj are. Det bör ankomma på rättstillämpningen

att dra upp de närmare gränserna i det avseendet.

f överensstämmelse med vad beredningen har föreslagit bör vidare till

gäldenärens skydd föreskrivas, att utmätning inte under två kalenderår

efter varandra får ske så, att lönen kommer att i en följd eller utan större

uppehåll tas i anspråk under längre tid än tre resp. sex månader. Vidare bör,

likaledes i enlighet med beredningsförslaget, föreskrivas att gäldenären, när

utmätning har tillämpats sex månader eller förhållandena har ändrats väsentligt,

äger återkalla lämnat medgivande att utmätning skall få pågå under

längre tid än som annars är tillåtet.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

Beneficium. I fråga om vad som skall förbehållas gäldenären vid löneutmätning

har beredningen föreslagit, att förordnande om utmätning inte får

omfatta mera än vad gäldenären uppenbart kan undvara utan intrång i vad

som fordras för hans försörjning och fullgörande av underhållsskyldighet

som åvilar honom. Innebörden härav är bl. a., att gäldenären vid löneutmätning

skall förbehållas ett beneficium som är avsevärt större än motsvarande

vid införsel. Från en del håll har man gjort invändningar mot

detta. Jag anser emellertid att man i det här avseendet inte bör vidta någon

ändring i beredningens förslag.

Med anledning av ett remissuttalande vill jag framhålla att jag inte anser

det nödvändigt att enhetliga normer för beräkningen av gäldenärens

beneficium vid löneutmätning utarbetas. Däremot är det givetvis önskvärt

att kännedom om framväxande praxis sprids bland utmätningsmännen, så

att det undviks att mera betydande olikheter uppstår i tillämpningen. Det

torde få ankomma på exekutionsväsendets organisationsnämnd att tillse, att

sådan information sprids i lämplig form.

Som beredningen har uttalat bör reglerna om beneficium vara sådana att

löneutmätning mot gäldenärens bestridande inte kommer i fråga beträffande

den stora gruppen av lågavlönade, frånsett ungdomar som inte har någon

försörjningsbörda och inte heller i övrigt har några större fasta utgiftei

samt liknande fall.

Beredningsförslaget föreskriver att skälig hänsyn vid utmätning skall tas

till arbetets mer eller mindre krävande art och de omständigheter under

vilka det utförs. Denna föreskrift torde i överensstämmelse med den stånd

punkt som jag har intagit i motsvarande sammanhang i den nya införsel

lagen böra utelämnas (jfr framställningen under 3.4.).

Om ett utmätningsförordnande avser ackordslön, provision eller annai

ersättning, som innestår för längre tid än en månad, bör enligt beredningsförslaget

särskild hänsyn tas till detta förhållande vid tillämpningen av

beneficiumregeln. Att sådant hänsynstagande skall göras beror på att tidsbegränsningsreglerna

inte skall gälla vid utmätning av ersättning, som innestår

för längre tid än en månad. Jag har inte något att erinra mot beredningens

förslag i denna del.

Semestermedel. Beredningen har föreslagit vissa bestämmelser om utmätningsfrihet

för semestermedel. Bestämmelserna avser både lön som betalas

ut under gäldenärens semester eller i omedelbar anknytning till den och

ersättning som utgår i stället för semester.

De föreslagna bestämmelserna har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats

utan erinran av remissinstanserna. Jag anser också att de föreslagna bestämmelserna

om utmätningsskydd för semestermedel bör genomföras. I ett

hänseende vill jag t. o. m. gå längre än vad beredningen har föreslagit. Enligt

beredningsförslaget får semesterersättning inte i något fall utan gäldenärens

medgivande utmätas, om det skulle strida mot ändamålet med gäldenärens

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

rätt till ersättningen. Av sociala skäl anser jag, i likhet med en hovrätt, att

ersättning som utgår i stället för semester genomgående bör vara utmätningsfri,

om gäldenären inte medger annat.

I överensstämmelse med beredningsförslaget bör vidare föreskrivas, att

semestermedel, som av arbetsgivaren har inbetalats till och innestår hos särskild

kassa, inte i något fall får utmätas utan gäldenärens medgivande.

Förfarandet. I enlighet med vad beredningen har föreslagit bör förordnande

om utmätning kunna meddelas antingen beträffande lön som förfaller

under viss i förordnandet angiven tid eller beträffande viss lönepost.

I fråga om förfarandet i övrigt vid löneutmätning har beredningen givit

en allmän hänvisning till bestämmelserna i införsellagen. Hänvisningen

avser även reglerna om ansvar för den som inte iakttar beslut om införsel.

Några remissinstanser har framhållit, att hänvisningens räckvidd inte är

fullt klar och har därför ansett att det i UL uttryckligen bör anges vilka lagrum

i införsellagen som skall vara tillämpliga. Detta önskemål anser jag

böra tillgodoses.

Till mina närmare överväganden beträffande frågan vilka lagrum i införsellagen

som bör göras omedelbart tillämpliga vid löneutmätning återkommer

jag under 5.2.

3.6. Gäldenärens beneficium vid sakutmätning

Beredningens förslag till nya regler om gäldenärens beneficium vid sakutmätning

skiljer sig på ett fördelaktigt sätt från de nu gällande. Särskilt

är att märka att gäldenärens beneficium materiellt sett vidgas i en omfattning

som kommer det att stå i bättre överensstämmelse med nutida åskådning.

Beredningens allmänna överväganden kring frågan om beneficium har

redovisats inledningsvis under 2.6. Jag har redan i det föregående (3.1.)

allmänt uttalat, att jag anser att beredningens förslag i denna del tillgodoser

gäldenärernas trygghet i rimlig omfattning, samtidigt som borgenärernas

möjlighet att komma till sin rätt inte har begränsats alltför mycket. Jag

vill här tillägga att det — även med beaktande av intresset att upprätthålla

en god betalningsmoral — måste anses riktigt att bestämma gäldenärens

beneficium ganska liberalt, när man kan förutse att det kommer att ske en

utveckling från sakexekution till löneexekution.

En del remissinstanser har anmärkt på att den föreslagna gränsen kring

den utmätningsfria egendomen är för vagt angiven. Å andra sidan är majoriteten

av remissinstanserna, bland dem flertalet utmätningsmän, belåtna med

förslaget. För min del anser jag, att beredningen har lyckats väl med förslagets

närmare utformning. Som jag har framhållit i det föregående (under

3.1.) är det nödvändigt att ge bestämmelserna sådan avfattning, att de läm
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58 Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

nar ganska vida ramar inom vilka utmätningsmännens tillämpning får anpassas

efter de enskilda fallens särart.

Beträffande den närmare innebörden av de föreslagna bestämmelserna,

som avses bli upptagna i 65 § UL, vill jag anföra följande.

I 65 § 1 mom. punkterna 1 och 2 har beredningen tagit upp bestämmelser

om utmätningsskydd dels för gäldenärens rent personliga utrustning (jfr

13 kap. 4 § GB) och dels för lösöre som ingår i gäldenärens hem. Enligt

förslaget skall från utmätning tas undan dels kläder och andra föremål,

som tjänar uteslutande till gäldenärens personliga bruk, intill skäligt värde,

och dels möbler, husgeråd och annan utrustning som gäldenären behöver

för ett anspråkslöst hem och dess skötsel.

Förslaget har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.

Från några håll har visserligen anmärkts på att de föreslagna

bestämningarna »skäligt värde» i punkt 1 och »anspråkslöst hem» i punkt

2 är alltför svävande och obestämda. Enligt min mening torde de dock ge

tillräcklig ledning för tillämpningen. En annan sak är att kritiken mot

själva orden »anspråkslöst hem» kan vara befogad. Uttrycket kan sålunda

möjligen ge anledning till inte åsyftade värderingar och dessutom te sig

otidsenligt. Jag har ansett mig böra beakta kritiken och förordar att man i

stället i bestämmelsen inbegriper möbler m. m. »i den mån egendomen är

nödvändig för ett hem eller dess skötsel». Avgörande bör sålunda vara vad

som beträffande hem i allmänhet får anses nödvändigt.

JK har ifrågasatt om inte gäldenärens beneficium borde å ena sidan utsträckas

så att det omfattade också lösöre med högt bruksvärde men lågt

försäljningsvärde men å andra sidan ställdes i relation till gäldenärens betalningsvilja.

De lösören JK tänker på utgörs av televisionsapparater, cyklar,

campingutrustning o. d. JK vill uppenbarligen förse utmätningsmannen

med ytterligare ett påtryckningsmedel gentemot gäldenären för att förmå

denne att betala av sina arbetsinkomster. Att märka är dock att, i den mån

gäldenären vill ge prov på god betalningsvilja och undgå förlusten av ett

föremål, han redan nu har tiden fram till försäljningen av det utmätta

föremålet till förfogande. Denna tid kan bli ganska lång (jfr 88 c § UL). I sammanhanget

är vidare den utbredda handeln med begagnade föremål av betydelse.

Om gäldenären exekutivt har fråntagits en begagnad televisionsapparat,

kan han sålunda senare till ett ganska överkomligt pris skaffa sig

en annan jämförbar apparat. Enligt min mening föreligger inte anledning

att ta fasta på JK:s förslag, som synes leda till onödiga komplikationer.

Beredningen har i 65 § 1 mom. punkt 3 föreslagit utmätningsskydd för

arbetsredskap och annan utrustning som fordras för gäldenärens förvärvsverksamhet

eller yrkesutbildning. Att sådan egendom skall tas undan från

utmätning är ganska klart. Redan i gällande rätt finns föreskrift om detta.

Beredningsförslagct innehåller vidare en till 3 000 kr. fixerad värdegräns

beträffande den egendom som skall förbehållas gäldenären. Åtskilliga re
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

missinstanser är emellertid kritiska mot denna värdegräns. För min del

är jag benägen att instämma i de betänkligheter som har kommit till

uttryck i dessa remissyttranden. Det måste sålunda anses önskvärt att

om möjligt undvika en i pengar angiven gräns. En sådan blir så småningom

föråldrad. De nuvarande penninggränserna i 65 § UL har höjts både år

1945 och år 1955. Tanken på en indexreglering av gränsen ligger naturligtvis

nära till hands. Flera remissinstanser har uttalat sig till förmån för en

sådan reglering. Själv anser jag dock inte att en indexreglering passar så

väl i detta sammanhang. Man undgår genom en sådan reglering inte att

utmätningsmannens egen skälighetsbedömning vid egendomens värdering

blir avgörande i de enskilda fallen. Han måste ju ändå alltid pröva vad en

försäljning kan väntas inbringa.

Jag har med hänsyn till det anförda ansett mig böra ta fasta på ett förslag

från ett par remissinstanser, nämligen att begagna samma värdebestämning

1 förevarande punkt som i punkt 1, alltså »skäligt värde». En sådan bestämning

torde inte behöva föranleda speciella tillämpningsproblem. Avsikten är

sålunda att arbetsredskap och annan utrustning skall tas undan i ungefärligen

den utsträckning som beredningen bär tänkt sig med sin bestämning.

Det av mig förordade förslaget ger bättre möjlighet att ta hänsyn till de

ändringar i den allmänna uppfattningen som en fortsatt standardhöjning

och utvecklingen i övrigt kan komma att medföra. En fördel med detta

förslag är vidare att det gör en av beredningen föreslagen bestämmelse i

2 mom. av förevarande paragraf obehövlig. Jag åsyftar en bestämmelse om

att värdegränsen på 3 000 kr. skulle få genombrytas i vissa fall, om gäldenären

eller någon i hans familj lider av lyte eller allvarlig sjukdom.

Utmätningsskyddet i förevarande punkt bör — i överensstämmelse med

vad beredningen bär föreslagit — avse även djur, foder och sådant som

i övrigt behövs för gäldenärens försörjning.

Frågan om viss egendom skall anses erforderlig för gäldenären får bedömas

med hänsyn till hur förhållandena kommer att gestalta sig efter

exekutionen. I vissa fall kan det tänkas att om gäldenären i fortsättningen

skall driva en rörelse utmätningsskyddet måste omfatta ett mindre varulager.

En rättstillämpning i överensstämmelse härmed torde vara förenlig

med den föreslagna lagtexten.

I några remissyttranden har dryftats i vilken omfattning en bil i fortsättningen

kan komma att bli utmätningsfri. Uppenbart är att bedömningen

måste vara restriktiv när det gäller frågan om en bil som gäldenären äger

verkligen fordras för hans förvärvsverksamhet. Härutöver är jag emellertid

inte beredd till några uttalanden. Frågan är enligt min mening av den beskaffenheten

att den måste överlämnas till rättstillämpningen för bedömning

med ledning av förhållandena i de särskilda fallen.

Beredningen har i 65 § 1 mom. punkt 4 föreslagit att från utmätning skall

få tas undan föremål med sådant övervägande personligt värde att det måste

s. 60 Kontrollera mot PDF

60 Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

anses uppenbart obilligt att ta egendomen i anspråk. Bestämmelsen torde

ha en viss funktion att fylla och synes inte behöva ge anledning till betänkligheter.

Vid remissbehandlingen har den också helt tillstyrkts. Jag anser att

den därför bör genomföras. Av lagtexten framgår att bestämmelsen skall

tillämpas restriktivt.

Det föreslagna utmätningsskyddet i 65 § 1 mom. punkt 5 avser vissa

hyresrätter. Enligt gällande rätt ingår bostad och arbetslokal i allmänhet

inte i gäldenärens beneficium. I ett fall — vid utmätning för böter och viten

—■ finns dock skydd för egendom av sådant slag. Att gäldenärens beneficium

i allmänhet inte omfattar bostad eller arbetslokal är dock mestadels utan

praktisk betydelse. Beträffande exempelvis hyresrätt till lägenhet förhåller

det sig så att rättigheten över huvud taget kan utmätas endast sällan. Detta

beror på att rättigheten måste vara överlåtbar för att kunna utmätas och att

det i regel krävs fastighetsägarens samtycke för överlåtelse av hyresrätt.

Sådant samtycke torde lämnas endast undantagsvis.

Trots att det praktiska behovet av utmätningsslcydd sålunda kan tyckas

vara tämligen ringa har beredningen ansett sig böra överväga reformer.

Beredningens överväganden har resulterat i förslag att hyresrätt till lägenhet,

som tjänar gäldenären till stadigvarande bostad eller fordras för hans

förvärvsverksamhet, inte får utmätas, även om den på grund av hyresvärdens

samtycke eller eljest får överlåtas. I övrigt innehåller beredningens

förslag inte någon ändring i förhållande till gällande rätt. Den särskilda

beneficiumregeln vid utmätning för böter och viten skall alltjämt gälla.

Beredningens förslag om utmätningsskydd för vissa hyresrätter har tillstyrkts

eller lämnats utan erinran. För min del finner jag den föreslagna

bestämmelsen av sociala skäl angelägen. Den omständigheten att hyresrätter

i allmänhet inte är överlåtbara utan hyresvärdens medgivande och

följaktligen inte heller kan utmätas torde inte hindra att utmätningsskyddet

i enstaka fall kan visa sig få stor betydelse. Den nya hyreslagstiftningen

(prop. 1967: 141 och 1968: 91) torde knappast bli av betydelse i detta sammanhang.

Visserligen innebär den bl. a. en vidgning av hyresgästens rätt

att överföra hyresrätten till annan person även om hyresvärden motsätter

sig förändringen. Någon ovillkorlig rätt att sätta annan i sitt ställe får

emellertid inte hyresgästen. Möjligen kan den nya lagstiftningen få till följd

att hyresvärdarna frivilligt medger överlåtelse i större omfattning än hittills.

Särskilt i fråga om affärslägenheter torde det inte vara ovanligt, att hyresvärden

samtycker till att hyresgästen överlåter lägenheten (prop. 1966:23

s. 99). Det bör härvid observeras att hyresrätt för mindre företagare ofta

omfattar både familjebostad och lokaler för näringsverksamhet (samma

prop. s. 93). På grund av det anförda anser jag att den föreslagna bestämmelsen

om utmätningsskydd för vissa hyresrätter bör genomföras.

I detta sammanhang tilldrar sig också frågan om utmätningsskydd för

vissa bostadsrätter och arrenderätter intresse. Beredningen har diskuterat

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

möjligheten av förbud mot utmätning av dessa båda rättighetstyper men har

av olika skäl stannat för att inte föreslå några bestämmelser. En del remissinstanser

har emellertid uttalat önskemål om att rättigheterna när det gäller

frihet från utmätning bör jämställas med hyresrätten. Särskilt bostadsrättsinnehavarens

behov av utmätningsskydd för sin bostad anses av flera remissinstanser

göra sig gällande med samma styrka som hyresgästens.

Jag är emellertid inte f. n. beredd att föreslå några regler om frihet från

utmätning för vare sig bostadsrätter eller arrenderätter. Vad först angår

bostadsrätterna är att märka att bostadsrättshavarna knappast kan betagas

möjligheten att få utnyttja sina rättigheter som kreditobjekt, något som en

generell föreskrift om utmätningsfrihet skulle förhindra. Därtill kommer

att bostadsrätterna ofta representerar stora värden, och avvägningen mellan

borgenärs- och gäldenärsintressena är därför svårare beträffande dem än

såvitt angår hyresrätterna. Till det anförda kommer att bostadsrättskommittén

f. n. överser bostadsrättslagstiftningen i dess helhet. Kommittén

kommer att under utredningsarbetet pröva också frågan om utmätningsfrihet

för bostadsrätter. Någon anledning att föregripa kommitténs ställningstagande

på den punkten finns uppenbarligen inte.

I fråga om arrenderätterna gäller att de nya bestämmelserna om bostadsoch

anläggningsarrende med bl. a. principiell rätt för arrendatorn att överlåta

arrendet ökar arrenderättens värde (prop. 1968:19). Samtidigt kan

bestämmelserna sägas föra med sig ett vidgat behov av utmätningsskydd.

Detta torde särskilt gälla vissa fall av anläggningsarrende. Tänkbart är

emellertid att även vissa typer av jordbruksarrende -— de s. k. sociala jordbruksarrendena

— lämpligen bör vara utmätningsfria. Bestämmelserna om

jordbruksarrende överses f. n. av arrendelagsutredningen. I avvaktan på

resultatet av denna översyn torde frågan om utmätningsskydd för arrenderätter

böra vila.

Beredningen bär i 65 § 1 mom. punkt 6 tagit upp en regel som avser att

ge gäldenären utmätningsskydd för viss tids underhåll. Enligt regeln skall

pengar, banktillgodohavande, annan fordran och förnödenheter tas undan

från utmätning, i den mån de skäligen fordras för underhåll åt gäldenären

intill dess inkomst som täcker behovet är att vänta, dock inte utan synnerliga

skäl för längre tid än en månad. Regeln innebär en för gäldenären något

mera generös bestämning av beneficiet än motsvarande i gällande rätt.

Några betänkligheter beträffande den föreslagna vidgningen av beneficiet

har inte framkommit vid remissbehandlingen. Inte heller jag har något

att erinra mot beredningens förslag i denna del.

Enligt rättspraxis får underhållsbeneficiet inte beaktas vid utmätning

av fordran på överskjutande preliminär skatt enligt 68 § 1 mom. första

stycket UppbF (NJA 1960 s. 407). Detta hänger samman med att gällande

beneficiumregel bara omfattar pengar och banktillgodohavanden samt förnödenheter

men inte andra fordringar än sådana som innestår i bank. Efter
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

som beredningsförslaget — som jag enligt det nyss sagda anser bör genomföras

— avser fordringar i allmänhet, omfattar det i och för sig även fordran

på överskjutande preliminär skatt. Härigenom skulle alltså i fråga om sådana

fordringar ske en brytning med gällande rätt.

Jag har emellertid inte ansett en sådan brytning befogad. Härom får jag

anföra följande. Med giltighet fr. o. m. den 1 juli 1966 finns särskilda bestämmelser

om överlåtelse och utmätning av fordran på överskjutande preliminär

skatt (68 § 6 mom. UppbF). Dessa innebär bl. a. att i de flesta

enskilda mål vid utmätning av här avsedd fordran obligatoriskt skall tas

undan ett belopp av 300 ler. Denna föreskrift har visserligen närmast betingats

av praktiska hänsyn men står även i samband med frågan om beneficium

(prop. 1966: 115 s. 35). I de ifrågavarande målen torde inte finnas

anledning att härutöver beakta gäldenärens eller hans familjs behov av

underhåll. Inte heller finns det enligt min mening anledning att beträffande

de allmänna målen och vissa särskilt angivna enskilda mål — mål om

underhållsbidrag — bryta med den ståndpunkt som gällande rätt har intagit

och alltså göra beneficiumreglerna tillämpliga i dessa fall. En sådan reform

skulle tynga arbetet hos kronofogdemyndigheterna i onödan.

På grund av det anförda bör »annan fordran» i förevarande punkt inte

omfatta fordran på överskjutande preliminär skatt enligt 68 § 1 mom. första

stycket UppbF. Detta förhållande bör komma till uttryck genom att en ändring

vidtas i UppbF. Chefen för finansdepartementet, med vilken jag har

samrått, kommer senare att anmäla förslag till sådan ändring som skall

träda i kraft samtidigt med de nya beneficiumreglerna. I förslaget till 65 §

1 mom. punkt 6 bör tas in en erinran om det undantag som här åsyftas.

I huvudsaklig överensstämmelse med vad beredningen har förordat bör

i 65 § 2 mom. tas in vissa närmare föreskrifter om vad som skall iakttas vid

tillämpning av bestämmelserna i 1 mom:s olika punkter.

Bl. a. bör föreskrivas att i fråga om punkterna 1—5 hänsyn skall tas även

till gäldenärens familj. Vidare bör föreskrivas att undantag enligt punkt 6

skall bestämmas med skälig hänsyn även till den underhållsbörda som

åvilar gäldenären.

Av särskilt intresse är den av beredningen föreslagna regeln att, om

gäldenären eller någon som hör till hans familj lider av lyte eller allvarlig

sjukdom, detta också skall beaktas. Jag vill påpeka, att jag delar den från

remisshåll uttalade uppfattningen, att invalidfordon, särskilda behandlingsanordningar

och andra dylika hjälpmedel med stöd av denna regel alltid

bör tas undan från utmätning, när gäldenären verkligen behöver dem.

I 65 § 3 mom. föreslår beredningen vissa regler om beneficiet vid utmätning

hos dödsbo. I likhet med flertalet remissinstanser anser jag att förslaget

bör godtas.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

63

3.7. Övriga frågor

Beredningen har föreslagit också vissa andra lagändringar än dem som

rör exekution i lön och gäldenärens beneficium vid sakutmätning.

De viktigaste av dessa avser konkurslagstiftningen. I förslag till lag om

ändring i KL föreslås bl. a. i fråga om beneficium i konkurs, att gäldenären

regelmässigt skall få behålla sin arbetsinkomst utan intrång av konkursboet.

Lagförslaget innehåller emellertid även andra nyheter. Vid sidan av

konkurslagstiftningen har beredningen framlagt förslag till ändringar i

och tillägg till FB, HB, lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal

och några andra lagar och författningar. Dessa lagförslag innehåller ändringar

av mera begränsad räckvidd. Samtliga de nu åsyftade lagförslagen

utom tre -— som jag strax återkommer till -—• bör prövas i förevarande sammanhang.

Beträffande mina överväganden i den delen får jag hänvisa till

specialmotiveringen.

De lagförslag som bör utelämnas avser lagen om förbud för vissa under - hållsskyldiga att avflytta från riket, lagen om införsel för uttagande av utländska

utskylder eller allmänna avgifter samt lagen om verkställighet av

bötesstraff. I fråga om dessa lagförslag vill jag anföra följande.

Beträffande lagen om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta

från riket — som avser fall av underhållsskyldighet mot barn under 16 år

•— torde det vara tveksamt, om lagen över huvud taget bör äga bestånd.

Enligt vad beredningen har inhämtat torde avflyttningsförbud ofta inte ha

effekt i fråga om utländska medborgare. Även svenska medborgare avflyttar

ibland trots meddelat förbud häremot. Särskilt passfriheten inom Norden

anses medverka till att avflyttningsförbud mången gång blir verkningslöst

(jfr bet. s. 312).

Även i andra hänseenden än beträffande effektiviteten i meddelade förbud

är förhållandena numera helt annorlunda än vid lagens tillkomst år

1917. Bl. a. har möjligheterna att kräva ut underhållsbidrag i utlandet förbättrats.

Vidare gäller att barn, som inte får ut fastställt underhållsbidrag,

i vid omfattning äger rätt till bidragsförskott av det allmänna. Slutligen —

men inte minst viktigt — kan åberopas, att lagen om avflyttningsförbud

innebär en sådan inskränkning i den enskildes personliga frihet som numera

måste betecknas som otidsenlig.

Beredningen har också under sitt arbete övervägt att upphäva lagen men

har på vissa skäl avvisat den tanken. En stark remissopinion är emellertid

för ett upphävande (jfr bet. s. 315 f). För egen del är jag närmast av samma

uppfattning, dvs. att lagen torde kunna upphävas. I detta läge torde det

vara riktigast att de närmast berörda myndigheterna och organisationerna

på nytt hörs om sin inställning till ett upphävande. Eftersom lagen berör

förhållanden som är gemensamma för de nordiska länderna finns det dessutom

anledning att ta upp frågan om ett upphävande till diskussion med

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

företrädare för våra grannländer. Innan detta har skett, torde det inte finnas

anledning att göra ändringar i lagen. Jag vill särskilt anmärka att de

ändringar i lagen som beredningen har föreslagit inte ovillkorligen måste

genomföras i samband med övriga här aktuella reformer.

Det framlagda förslaget till lag om införsel för uttagande av utländska

utskylder eller allmänna avgifter skulle ersätta en lag av den 15 juni 1935 i

samma ämne.

Beträffande frågan om införsel för svenska skatter och allmänna avgifter

föreslås att det, i överensstämmelse med vad beredningen har förordat, i

den nya införsellagen hänvisas till särskilda bestämmelser. Avsikten är att

chefen för finansdepartementet senare skall ta upp frågan om reglering

av detta ämne (se vidare härom under 5.1.). Det måste med hänsyn härtill

anses mest ändamålsenligt att frågan under vilka förutsättningar och i vilken

ordning utländska skatter och allmänna avgifter skall få tas ut genom

införsel regleras samtidigt. På grund av det anförda torde förslaget till ny

lag om införsel för uttagande av utländska utskylder eller allmänna avgifter

inte böra prövas i förevarande sammanhang.

Beredningen har föreslagit ett särskilt tillägg till en paragraf i lagen om

verkställighet av bötesstraff. Den tillagda bestämmelsen, som rör prioriteten

vid konkurrens mellan införsel för böter eller viten och löneutmätning,

torde emellertid enligt min mening böra meddelas i den nya införsellagen.

Om bestämmelsen flyttas i enlighet härmed torde behov av lagändring i

bötesverkställighetslagen falla bort.

De förslag som jag lägger fram i det följande gör det nödvändigt att se

över och komplettera handläggningsbestämmelser och föreskrifter om avgifter

m. m. som utfärdas av Kungl. Maj :t. Vidare uppkommer behov av

nya dagböcker och blanketter som det ankommer på exekutionsväsendets

organisationsnämnd att utarbeta. Nämnden har också att ombesörja utbildning

av personal inom kronofogdemyndigheterna för de nya arbetsuppgifterna.

Det bör därför — som nämnden har framhållit — förflyta ganska

lång tid mellan lagändringarnas antagande och deras ikraftträdande. Jag

anser, att de lagändringar som detta lagstiftningsärende föranleder bör

träda i kraft först den 1 juli 1969.

Beträffande departementschefens specialmotivering torde utskottet få hänvisa

till propositionen s. 117—176.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

65

Lagrådet

Lagrådets yttrande över lagförslagen och departementschefens anmälan

därav har i propositionen intagits på s. 219—227 resp. s. 228—229, vartill

utskottet torde få hänvisa.

Motionerna

I motionerna 1:981 och 11:1243 yrkas att riksdagen måtte antaga det

vid proposition nr 130 fogade förslaget till införsellag med den ändringen

att 1 § erhåller följande lydelse:

1 §•

Införsel får--- — och viten.

5. skadestånd på grund av brott.

I motionen II: 1237 hemställs I. att riksdagen måtte besluta att dels avslå

Kungl. Maj :ts proposition nr 130 år 1968 till den del däri föreslås ändrade

regler för utmätning i lön, dels vidtaga de förändringar i föreslagen lagtext

i övrigt som betingas av bifall till avslagsyrkandet; II. att vederbörande utskott

måtte utarbeta lagtext i enlighet med vad ovan yrkats.

I motionen II: 1244 hemställs att riksdagen i ett särskilt uttalande i anslutning

till proposition nr 130 framhåller att gäldenärens förbehållsbelopp

(existensminimum) i görligaste mån sammanfaller med gällande socialhjälpsnormer.

Beträffande det närmare innehållet i motionerna torde utskottet — utöver

vad som anförs därom i utskottets eget yttrande — få hänvisa till de tryckta

motionerna II: 1243, II: 1237 och II: 1244.

Utskottet

I propositionen framläggs förslag till ny lagstiftning om exekution i lön,

dvs. om införsel och utmätning i lön, och om skydd mot exekution i viss

egendom. Vissa ändringar föreslås också i bl. a. konkurslagen, föräldrabalken,

handelsbalken och lagen om försäkringsavtal. De nya bestämmelserna,

som är ett led i den pågående reformeringen av utsökningslagen och därmed

sammanhängande lagstiftning, föreslås träda i kraft den 1 juli 1969.

I fråga om införsel innebär förslaget huvudsakligen en modernisering av

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 1 avd. Nr 48

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

nu gällande bestämmelser medan de sakliga nyheterna är relativt få. Införsel

skall kunna användas för samma slags fordringar som för närvarande eller

sålunda för familjerättsliga underhållsfordringar, vissa kommunala bidragsfordringar,

skatter och böter. Vid konkurrens mellan olika typer av införselbara

fordringar har anspråken företräde i nu nämnd ordning.

Bestämmelserna om löneutmätning reformeras avsevärt. Löneutmätning

skall enligt förslaget äga rum i en införselliknande ordning, som bl. a. innebär

att lönen, i motsats till vad nu gäller, skall kunna tas i anspråk redan

innan den är tillgänglig för lyftning genom ett åläggande för arbetsgivaren

att innehålla viss del. Därmed avses den främsta orsaken till löneutmätningens

bristande effektivitet bli undanröjd. Löneutmätning skall kunna användas

för uttagande av alla sorters fordringar. Olika villkor för dess användning

uppställs emellertid för att garantera att löntagarna skyddas mot

alltför kraftiga ingrepp i inkomsterna. Bl. a. kan nämnas reglerna om beneficium,

dvs. den egendom som skall tas undan av hänsyn till gäldenären och

hans familj, vilka innebär att löneutmätning endast får ske i belopp som

uppenbart överstiger vad som åtgår för gäldenärens och hans familjs försörjning

samt för fullgörande av underhållsskyldighet som i övrigt åvilar

honom.

Även beträffande sakexekution föreslås en för gäldenären väsentligt mer

liberal bestämning av beneficium. De nya reglerna har avfattats så, att de

skall tillåta en fortgående anpassning till den allmänna standardhöjningen.

I fråga om kläder och andra föremål, som tjänar uteslutande till gäldenärens

personliga bruk, skall man enligt förslaget ta undan från utmätning föremål

till skäligt värde. Beträffande möbler, husgeråd o. d. omfattar utmätningsskyddet

sådan egendom som är att betrakta som nödvändig för ett

hem och dess skötsel. Vad angår arbetsredskap och annan utrustning, som

behövs för gäldenärens förvärvsverksamhet eller yrkesutbildning, bestäms

gränsen efter vad som är skäligt. Hänsyn skall tas till om gäldenären eller

någon i hans familj lider av lyte eller allvarlig sjukdom.

Ändringsförslagen beträffande konkurslagstiftningen innebär bl. a. att

gäldenären regelmässigt skall få behålla sin arbetsinkomst utan intrång av

konkursboet. Övriga ändringsförslag är av mer begränsad räckvidd.

I motionen II: 1237 yrkas avslag på propositionen i vad däri föreslås ändrade

regler för löneutmätning samt, vid bifall till detta yrkande, därav betingade

ändringar i den föreslagna lagtexten i övrigt. Motionären anser att

propositionens vidgade möjligheter till löneutmätning i realiteten innebär en

förtäckt, ytterligt kraftig utvidgning av tillämpningsområdet för införselinstitutet

och ett prisgivande av gäldenärernas intressen. Många gäldenärer

skulle finna det lönlöst att arbeta om reglerna infördes. De ökade indrivningsmöjligheterna

för alla slag av fordringar inbjuder enligt motionären

också till en osund utveckling av avbetalningshandeln. För kronofogdemyn
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968 67

digheternas del anser motionären att förslaget innebär en ökad arbetsbelastning,

som organisationen med nuvarande personaltilldelning inte kan tåla.

Utskottet vill i anledning av motionen till en början framhålla att den

forskjutning av exekutionsfallen från sakexekution mot löneexekution,

som propositionen åsyftar, framstår som naturlig med hänsyn till att antalet

löntagare relativt sett ökar och att löneläget successivt förbättras. En ändamålsenligt

reglerad löneexekution är också förenad med flera uppenbara

praktiska fördelar jämförd med andra exekutionsformer. För utmätningsmannen

är sålunda löneexekution avsevärt smidigare och mindre arbetskravande

an sakexekution. Vidare är verkställigheten inte, såsom vid utmätning

av lösöre, förenad med några realisationskostnader eller någon realisationsförlust.

För borgenärerna kan en effektivisering av löneexekutionen,

och då särskilt löneutmätningen, beräknas ge avsevärt ökade möjligheter

att driva in fordringar på exekutiv väg.

Givetvis innebär en ökad användning av löneexekution vissa risker för

att indrivningen av fordringsanspråk blir så effektiv att gäldenärerna kan

komma att pressas otillbörligt hårt. Motionärens farhågor i detta hänseende

är såsom framgår av det föregående knutna till propositionens förslag rörande

löneutmätningen. Förslaget härom innebär som inledningsvis angivits

att möjligheterna till utmätning i lön kraftigt vidgas. På olika sätt har

emellertid förebyggts att exekutionen blir för betungande för gäldenären.

Förordnande om löneutmätning i vanlig lön får sålunda inte meddelas om

det med skal kan antas att gäldenären gjort vad han förmått för att betala

skulden. En person som råkat i betalningsvårigheter men anstränger sig att

efter hand fullgöra vad som åligger honom skall alltså inte behöva riskera

att utmätning sker i hans lön. Vidare skall gäldenären förbehållas ett

liberalt bestämt belopp för egen och familjens försörjning. I tillämpningen

avses leglerna härom bl. a. innebära att löneutmätning mot gäldenärens bestridande

inte skall komma i fråga för den stora gruppen av lågavlönade,

frånsett ungdomar som saknar försörjningsbörda samt liknande fall. Utan

gäldenärens medgivande får enligt propositionen löneutmätning inte heller

tillampas under längre tid än tre månader under ett och samma kalenderår,

i undantagsfall sex månader. Propositionen upptar också bestämmelser till

förebyggande av att gäldenären berövas medel som är avsedda för semester.

Den avvägning mellan skilda intressen, som propositionen sålunda och i

övrigt innefattar i nu ifrågavarande del, garanterar enligt utskottets mening

en återhållsam tillämpning av löneutmätningsinstitutet till förmån

for galdenärerna, samtidigt som borgenärernas möjligheter att komma till

sm rätt inte begränsas alltför mycket. Utskottet vill dock framhålla angelägenheten

av att de restriktiva villkor som uppställts för användningen av

löneutmätning tår en tillämpning som klart avgränsar denna exekutionsform

från införselinstitutet. Framför allt bör understrykas vikten av åter
-

5* —Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 1 avd. Nr 48

s. 68 Kontrollera mot PDF

68 Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

hållsamhet då fråga uppkommer att utan medgivande av gäldenären medge

löneutmätning under längre tid än tre månader per år. En sådan privilegiering

bör endast komma i fråga om fordringens art mycket starkt motiverar

det. Arten av de fordringar som departementschefen i detta hänseende nämner

— vissa skadestånd på grund av brott och skadeståndsrättsliga underhållsbidrag

vid förlust av försörj are — är därvidlag belysande. Angeläget

är också att gäldenären förbehålls ett beneficium som är avsevärt större

än vid införsel, där beloppet hittills regelmässigt endast obetydligt överstigit

det normalbelopp för existensminimum som Centrala folkbokföringsoch

uppbördsnämnden årligen fastställer. Som departementschefen påpekar

synes det också önskvärt att särskilda åtgärder vidtas för att på detta område

sprida kännedom om den praxis som från nu angivna utgångspunkter

kommer att utbildas.

De angivna villkoren för förordnande om löneutmätning torde också ge

tillräckliga garantier för att propositionsförslaget inte leder till en sådan

utveckling av avbetalningshandeln som motionären befarar. Sannolikare

torde enligt utskottet vara att löneexekutionens ökade effektivitet kan bidra

till en förbättrad betalningsmoral till gagn för kreditväsendet. Vad nu sagts

utesluter dock inte att utvecklingen inom kredithandeln bör följas med särskild

uppmärksamhet. Om det fortsatta skeendet skulle föranleda det, bör

man, som också departementschefen framhåller, överväga att ingripa genom

att förbehålla löneutmätningsinstitutet för endast vissa slag av fordringar

eller genom att utesluta vissa kategorier, t. ex. fordringar på grund av detalj

handelsköp som inte avser livsförnödenheter. I nuvarande läge synes

emellertid tillräcklig anledning inte föreligga att utforma lagstiftningen

under intryck av farhågor av berörd art, särskilt som åtgärder vidtagits

för att i annan ordning komma till rätta med vissa missförhållanden inom

kredithandeln. Sakkunniga har nämligen i början av detta år tillkallats för

att, delvis i nordiskt samarbete, överväga bl. a. behovet av en skyddsregel

mot vissa avarter av försäljning i hemmen, där mindre väl övervägda köpbeslut

ofta fattas under försäljarens direkta påverkan.

Vad slutligen gäller motionärens bedömning av förslagets inverkan på

arbetsbelastningen och personalbehovet inom kronofogdeorganisationen vill

utskottet endast framhålla att det personalbehov, som exekutionens ökade

effektivitet kan förväntas föranleda genom stegring av antalet ärenden,

väsentligen torde motverkas av den utveckling från sakexekution mot den

mindre arbetskrävande löneexekutionen, som den nya lagstiftningen kan förväntas

föra med sig. Några nämnvärda personalförstärkningar torde därför

knappast bli erforderliga.

I enlighet med det sagda avstyrker utskottet bifall till motionen II: 1237

och tillstyrker propositionen i motsvarande del.

Också i övrigt ansluter sig utskottet i allt väsentligt till de tankegångar

som ligger till grund för propositionen. I det följande behandlar utskottet

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

därför endast de spörsmål som berörs i övriga väckta motioner eller eljest

tilldragit sig utskottets särskilda uppmärksamhet.

Spörsmålet om vilka fordringsanspråk som bör få tas ut genom införsel

behandlas i de likalydande motionerna I: 981 och II: 1243. Motionärerna yrkar

att de inledningsvis angivna införselberättigade fordringarna, upptagna

i 1 § förslaget till införsellag, skall utökas med skadestånd på grund av brott.

Motionärerna framhåller målsägande^ begränsade möjligheter att få täckning

för skada eller förlust, som drabbat lionom, och uttalar att den enskildes

skadeståndsanspråk på grund av brottslig gärning under inga förhållanden

bör lia sämre rätt än statens anspråk på böter och viten.

Lämpligheten av att medge införsel för uttagande av skadestånd, och då

främst skadestånd i anledning av brott, har under de senaste decennierna

övervägts i en rad skilda sammanhang. Riksdagen har i frågan anfört vissa

principiella betänkligheter men ansett den böra förutsättningslöst utredas,

vilket nu också skett genom lagberedningens försorg. Beredningen har därvid

sammanfattningsvis funnit att det knappast kan komma i fråga att generellt

medge införsel för alla slags skadestånd men att det möjligen kunde

övervägas att låta domstol för vissa kategorier av skadeståndsanspråk bestämma,

om och i vad mån de må indrivas genom införsel. Även en på detta

sätt begränsad uppgift synes emellertid beredningen vara så vansklig, att

den ej utan starka skäl lämpligen bör åläggas domstolarna. Sådana skäl

synes ej töreligga med hänsyn till de skadelidandes reparationsintresse.

Från renl kriminalpolitiska synpunkter torde enligt beredningen värdet av

att införa möjlighet till införsel för skadestånd vara mycket begränsat. Beredningen

anser därför ej tillräckliga skäl föreligga att för ändamålet medge

införsel med den effektiva utformning som institutet har. I stället förordar

beredningen att skadestånd bör föras in under de bestämmelser som enligt

beredningens förslag — och propositionen — skall gälla för fordringar i

allmänhet. Departementschefen ansluter sig i propositionen till beredningens

ställningstagande i denna del, varvid han särskilt understryker de betänkligheter

som från kriminalpolitiska synpunkter vid remissbehandlingen uttalats

av kriminalvårdsstyrelsen och samtliga hörda skyddskonsulenter.

Utskottet vill för sin del till en början framhålla att det givetvis är ett

önskemål att trygga rätten till ersättning för dem som skadats genom brottsligt

förfarande, särskilt då fråga är om personskador. Denna synpunkt har

närmare utvecklats i utskottets utlåtande 1968: 44 i anledning av motioner

om statligt bistånd till den som lidit skada genom brott. I utlåtandet anvisas

också olika vägar att förbättra de skadelidandes skydd. Vid övervägande

av lämpligheten att utnyttja införselinstitutet även för indrivning

av skadestånd på grund av brott, vilken fråga ej berörts i nämnda utlåtande,

bör av skäl som redovisats ovan beaktas att hänsyn till gäldenärerna

kräver att institutets användningsområde inte vidgas utan mycket starka

skäl. Vid bedömningen är givetvis av stor betydelse vilka möjligheter till

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

indrivning av fordringar som i övrigt står till buds. Som framgår av lagberedningens

och departementschefens ställningstaganden har åtskilliga invändningar

rests mot att medge införsel för skadestånd. Utskottet vill särskilt

understryka att i de fall då det är mest angeläget att skadelidandes

möjlighet att få ersättning förbättras, t. ex. vid våldsbrott, genomsnittligt

torde vara fråga om ett klientel som regelmässigt inte skulle sköta sitt arbete

med ett oavbrutet tryck av införsel för skadestånd över sig. För sådana

fall skulle införsel sannolikt inte ge bättre resultat än den föreslagna

nya ordningen för löneutmätning. I sammanhanget bör observeras den ovan

nämnda möjligheten att privilegiera vissa fordringar genom att medge löneutmätning

för dem under längre tid än tre månader. Som framhållits i det

föregående bör fordringar på ersättning för person- eller egendomsskada

på grund av brott därvid i första band komma i fråga. Det anförda ger enligt

utskottets mening vid handen att tillräckliga skäl inte föreligger att — vid

sidan av de förbättrade indrivningsmöjligheter som effektiviseringen av

löneutmätningen erbjuder — medge att skadeståndskrav får uttas genom

införsel. I enlighet härmed avstyrker utskottet bifall till motionerna 1:981

och II: 1243.

I anslutning till nu behandlade avsnitt vill utskottet beröra ett av lagrådet

upptaget spörsmål av konstitutionell natur. Enligt 1 § i förslaget till

införsellag får införsel äga rum för skatter och allmänna avgifter i fall som

särskilt föreskrivs. Lagberedningens förslag innehöll härvidlag att införsel

skulle få ske i fall som Kungl. Maj :t med riksdagen bestämmer. Utskottet

har i likhet med lagrådet ingen erinran mot stadgandets utformning i propositionen

men förutsätter att riksdagen i enlighet med gällande praxis i

allmänhet kommer att höras då fråga uppkommer om införselinstitutet skall

användas för skatter och allmänna avgifter.

Utskottet vill också något beröra ett spörsmål om företrädet vid konkurrens

mellan införsel och utmätning. I 17 § i förslaget till införsellag föreskrivs

att införsel för fordran som avser böter eller viten skall ändras

eller hävas, om utmätning därigenom kan äga rum för annan fordran. I

motiveringen till den ovan behandlade motionen II: 1237 har gjorts gällande

att regeln skulle leda till att böter blir obetalda till större eller mindre del

och ytterst till att talan väcks om deras förvandling. Bestämmelsen har

tillkommit på förslag av lagberedningen och är ett undantag från huvudregeln

att införsel går före utmätning. Den har motiverats med att införsel

i dessa fall närmast fyller en kriminalpolitisk funktion, som dock inte är av

sådan styrka att det möter betänkligheter att låta införseln stå tillbaka när

det erfordras för att annat krav — vid ett enstaka tillfälle eller under begränsad

tid — skall kunna uttas genom utmätning. Utskottet anser motiveringen

bärande och förordar att bestämmelsen genomförs. Ett sådant

ställningstagande gör det också lättare att godta att böter och viten även

i fortsättningen skall vara införselbara. Det bör dock påpekas att lagberedningen

ansett att de ifrågavarande konkurrensfallen torde bli sällsynta.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

71

Motionen II: 1244 tar upp ett i propositionen icke behandlat spörsmål

rörande det s. k. förbehållsbeloppet vid införsel, dvs. det i 10 § i förslaget

till införsellag omnämnda men icke närmare angivna belopp, som utmätningsmannen

skall förbehålla gäldenären för eget underhåll och familjens

behov samt till fullgörande av betalningsskyldighet till annan, vilken vid

införsel njuter lika rätt som sökanden eller bättre rätt än denne. Motionärerna

uttalar att svåra problem har orsakats av att förbehållsbeloppet i den hittillsvarande

tillämpningen vida understigit socialhjälpens obligatoriska del,

dvs. den hjälp som alla har rätt till och som skall täcka uppehälle och eventuella

vårdbehov. Motionärerna anser att införsellagens förbehållsbelopp

och nämnda socialhjälp bör sammanfalla, lämpligen på det sättet att utmätningsmännen

följer den socialhjälpstaxa som antagits som norm för socialnämnderna.

Motionsyrkande! innehåller att riksdagen skall uttala att förbehållsbeloppet

i görligaste mån skall sammanfalla med gällande socialhjälpsnormer.

Som framgår av det föregående är bestämmelsen om förbehållsbeloppet

allmänt avfattad. Detta är också nödvändigt eftersom vid prövningen hänsyn

måste tas till omständigheterna i varje särskilt fall. Avsikten är att

förbehållsbelopp skall fastställas i varje införselmål, varvid gäldenärens

fasta utgifter för hyra och för kostnader som är förenade med arbetet, såsom

för arbetsredskap och för resor, skall beaktas. Vidare bör sjuklighet och invaliditet

inom familjen inverka på bedömningen. Av betydelse kan också

vara hur länge införseln kan beräknas pågå. Principen om individuell prövning

skall enligt förarbetena till socialhjälpslagen också gälla vid meddelandet

av socialhjälp. Tillämpningen av den nämnda principen utesluter

naturligtvis inte att det kan vara lämpligt att, såsom sker på många håll

bos indrivningsmyndigheterna och socialnämnderna, utnyttja tabeller med

normalbelopp för olika familjesituationer till ledning för bedömandet i de

särskilda fallen, förutsatt att vederbörande tjänsteman inte känner sig alltför

bunden av tabellerna. Vad ovan sagts visar emellertid att det inte är

möjligt att uppnå full överensstämmelse mellan förbehållsbelopp och socialhjälpens

obligatoriska del. — Det kan tilläggas att den taxa motionärerna

åsyftar torde vara en av Svenska kommunförbundets socialsektion utarbetad

ersättningstaxa i fråga om kommunernas inbördes ersättningsskyldighet,

vilken inte är avsedd att användas som norm för utgivande av understöd.

Som motionärerna framhåller är det givetvis önskvärt att ifrågavarande

belopp i huvudsak överensstämmer. Avvikelserna synes också, att döma av

det material utskottet haft till sitt förfogande, i allmänhet vara ganska små,

varför de påtalade olägenheterna inte torde vara av större betydelse. Socialhjälpens

belopp synes emellertid f. n., framför allt då underhållsbördan

är stor, ligga något över förbehållsbeloppet. I sådana fall kan alltså gäldenären,

då införsel meddelas, tvingas att leva på en lägre standard än socialhjälpstagare

i allmänhet. Frekvensen av dessa fall torde emellertid komma

att bli mindre, om den proposition, nr 144, om höjning av maximibelop
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

pet för extra avdrag för nedsatt skatteförmåga vid inkomstbeskattningen,

som nyligen förelagts riksdagen, blir bifallen. Härigenom möjliggörs nämligen

höjningar av de normalbelopp för existensminimum, som enligt vad

ovan sagts allmänt tjänar till ledning vid utmätningsmännens bestämmande

av förbehållsbeloppet. En höjning av normalbeloppen kan därför förväntas

i motsvarande mån leda till en enligt utskottets mening synnerligen välmotiverad

höjning av gäldenärens förbehållsbelopp. Därmed torde motionärernas

önskemål i huvudsak bli tillgodosedda.

Slutligen vill utskottet beträffande förslaget till införsellag endast understryka

vikten av att det i punkt 4 i övergångsbestämmelserna meddelade

bemyndigandet för Kungl. Maj:t inte utnyttjas under längre tid än som

oundgängligen erfordras för den i sammanhanget aktuella omorganisationen.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa

att riksdagen måtte

A. antaga det genom förevarande proposition, nr 130,

framlagda förslaget till införsellag utom såvitt avser 1 §;

B. med avslag på motionerna 1:981 och II: 1243 jämväl

antaga förslaget såvitt avser 1 §;

C. med avslag på motionen II: 1237 antaga det genom

propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i utsökningslagen;
D.

i övrigt bifalla propositionen; samt

E. besluta att motionen II: 1244, i vad den ej kan anses

besvarad genom vad utskottet ovan anfört, icke skall föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 19 november 1968

På första lagutskottets vägnar:

ERIK SVEDBERG

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Erik Svedberg (s), fröken Mattson (s),

herrar Hjorth (s), Ernulf (fp), Svanström (ep), Schött (h), fru Lilly Ohlsson

(s) och herr Lidgard (h);

från andra kammaren: fru Löfqvist (s), fru Kristensson (h), fröken

Bergegren (s), herrar Gustafsson i Borås (fp), Martinsson (s), Dockered

(ep), Hansson i Piteå (s) och Sjöholm (fp).

s. 73 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

73

Reservation

1) av herrar Martinsson (s) och Sjöholm (fp), vilka ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 67 med orden

»Utskottet vill» och slutar på s. 69 med orden »särskilda uppmärksamhet.»

bort ha följande lydelse.

Utskottet delar i allt väsentligt de farhågor motionären givit uttryck åt.

En styrning av exekutionen från sakexekution till löneexekution innebär ett

övergivande av den princip som tidigare väglett lagstiftaren och som grundats

på uppfattningen att arbetstagarens lön är i behov av särskilt skydd.

Det är ett väsentligt samhällsintresse att arbetslust och arbetsglädje uppmuntras

och inte — som ett realiserande av förevarande lagförslag i många

fall skulle komma att innebära — förkvävs. Eftersom utmätning i fråga om

sakegendom endast kan avse sådana gäldenärens tillhörigheter, som är att

betrakta som mera lyxbetonade och i varje fall icke nödvändiga för liv och

uppehälle, är denna form av verkställighet relativt skonsam. Den träffar

rätt. Tidigare risk för realisationsförluster vid exekutiv försäljning av utmätt

gods är därutöver numera praktiskt taget eliminerad sedan andra

försäljningsformer, bl. a. anbudsförfarande, blivit möjliga. Löneexekution

slår däremot blint och förhindrar gäldenären icke blott att anskaffa överflödsvaror

— som sedermera skulle vara utmätningsbara — utan också sådant

som räknas till livets nödtorft. Den för löneexekution utsatte hålls nere

på existensminimum och är ur stånd att anskaffa kapitalvaror av varje slag,

också de mest elementärt oumbärliga. Någon möjlighet till nyanskaffning

av klädespersedlar till sig själv eller hustru och barn eller till komplettering

av möbler eller annan utrustning till hemmet förefinns regelmässigt icke.

Utskottet finner det vara av vikt att denna skillnad mellan sakexekution och

löneexekution beaktas.

I realiteten innebär de nu föreslagna bestämmelserna för utmätning i

lön att införselinstitutet görs tillämpligt å alla slag av fordringar. Detta

synes utskottet olämpligt av flera skäl. Under det att för närvarande införsel

för underhållsbidrag, skatt och böter är starkt tidsbegränsad genom snäva

preskriptionsregler skulle de fordringar som nu föreslås få rätt till utmätning

i lön kunna ansätta gäldenärens löneförmån utan någon som helst

tidsgräns. Det förefaller utskottet vara olyckligt och orimligt att en löntagare

skulle nödgas under hela sitt verksamma liv riskera ingrepp i sin

lön och måhända på detta sätt redan som ung se möjligheterna till ett fulllödigt

liv definitivt spolierade för all framtid. — En allvarlig konsekvens av

lagförslaget i denna del synes utskottet också ligga däri att en redan till stora

delar osund avbetalningshandel skulle stimuleras och med sannolikhet urarta

alltmer. Avbetalningssäljarna skulle här få väsentligt förbättrade möjligheter

att i efterhand skaffa sig täckning för sina fordringar ur köparens

lön, varför antalet köpslut kan antagas komma att stiga och vårdslösheten

s. 74 Kontrollera mot PDF

74 Första lagutskottets utlåtande nr 45 år 1968

och fördomsfriheten vid kontraktsskrivningen att öka. Det är minst av allt

ett samhällsintresse att så sker. En förbättrad betalningsmoral skapas icke

genom denna generositet gentemot avbetalningssäljarna. Sundare förhållanden

inom detta område måste åvägabringas genom andra samhällsingripanden

som främst måste inriktas på en krympning av denna form av

handel.

De modifikationer till gäldenärens skydd som är avsedda att begränsa

löneutmätningens tillämpning kan utskottet icke anse vara tillräckliga.

Regeln att löneutmätning icke skall få verkställas om det med skäl kan

antagas att gäldenären gjort vad han förmått för att betala skulden torde

komma att få en ytterst varierande tillämpning inom skilda utmätningsmannadistrikt.

Bestämmelsen inbjuder till en obegränsad tolkningsfrihet. Då

mera ingående undersökningar i fråga om gäldenärens betalningsförmåga

vid skilda tillfällen av praktiska och arbetskraftsmässiga skäl icke torde

kunna verkställas, kan vissa rutinförfaranden förmodas vinna insteg. Två

skilda utgångspunkter kommer därvid att bilda underlaget för bedömningen.

Vissa utmätningsmän — och de blir sannolikt i betydande majoritet —

kommer att förutsätta betalningsovilja från gäldenärens sida och handla

därefter. Andra — och de blir helt visst få — kommer att kräva en väl dokumenterad

betalningsovilja för att ingripa. En ytterligt växlande rättspraxis

är att vänta, vilket är betänkligt ur rättssäkerhetssynpunkt. — Erfarenheten

har visat att avbetalningsköparen är den underlägsne parten i förhållandet

mellan honom och säljaren. Den senare, ofta företrädd av inkassofirmor

med tvivelaktiga affärsprinciper och en mängd påtryckningsmedel,

ofta av ren trakasserikaraktär, kan utverka väsentliga eftergifter och medgivanden

från köparen-gäldenärens sida. Med all säkerhet kommer därför

i ett mycket stort antal fall köparen-gäldenären att i utmätningsärendet

»frivilligt» gå med på förlängd utmätningstid enligt lagförslagets regler.

Det skydd som är förutsatt kommer därför att få begränsat eller ringa

praktiskt värde.

Även vad motionären anför i fråga om personalbehovet vid exekutionsmyndigheterna

är enligt utskottets mening värt beaktande. Det är nämligen

uppenbart att den föreslagna formen för löneutmätning är utomordentligt

mer arbets- och tidskrävande än sakutmätning. Eftersom sakutmätning

är möjlig endast i egendom som mera sällan är anträffbar i normala hem

betyder en formell förändring av reglerna för denna exekutionsform i praktiken

föga eller intet och här uppstår sålunda icke någon arbetsbesparing.

Löneutmätning blir en tillkommande arbetsuppgift av stort omfång. Antalet

ärenden kommer att stiga genom den förmodade större effektiviteten

och genom den planerade styrningen medelst avgiftsreducering. Enligt förslaget

skall en ekonomisk undersökning av gäldenärens betalningsförmåga

och betalningsvilja genomföras i varje ärende. Det må här anmärkas att

en trolig konsekvens av regelutformningen blir att gäldenären i detta skede

av handläggningen demonstrerar en betalningsvilja genom att börja amortera

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

för att undslippa att få arbetsgivaren inblandad i sina trasslig affärer. Härvid

kan han förmodas ofta komma att överskatta sina möjligheter — det är en

vanlig erfarenhet i den exekutiva verksamheten att så förhåller sig — och

ärendet kommer då snart åter under utmätningsmannens handläggning.

Hela mängden av löneutmätningsärenden skall registreras och delgivas, inkomstuppgift

skall inhämtas från arbetsgivaren, den ekonomiska undersökningen

skall — om det går — göras, varvid kontakt måste erhållas med

gäldenären (något som mycket ofta erbjuder stora svårigheter), beslut skall

fattas och delgivas arbetsgivare och gäldenär. Sedermera skall inbetalningar

från arbetsgivaren bokföras och — enär det gäller ett förutsatt flertal

inbetalningar — särskilda kreditkort läggas upp och föras. Det är givet

att allt detta kommer att bli synnerligen tids- och arbetskrävande, och en

förstärkning av de exekutiva myndigheterna ter sig för utskottet ofrånkomlig.

Även detta talar mot ett genomförande av förslaget om förändrade regler

för löneutmätning. Utskottet avstyrker därför bifall till propositionen i

denna del. Förslaget till lag om ändring i utsökningslagen bör i övriga delar

omarbetas med hänsyn till detta ställningstagande. Ett nytt förslag bör före1

äggas 1969 års riksdag under dess vårsession, så att lagstiftningen i sin

helhet kan träda i kraft den 1 juli 1969.

I övrigt ansluter sig utskottet i allt väsentligt till de tankegångar som

ligger till grund för propositionen. I det följande behandlar utskottet därför

endast de spörsmål som berörs i övriga väckta motioner eller eljest tilldragit

sig utskottets särskilda uppmärksamhet.

dels att det avsnitt som börjar på s. 69 med orden »Utskottet vill» och

slutar på s. 70 med orden »och II: 1243.» bort ha följande lydelse.

Utskottet vill---(lika med utskottet) —--över sig. Också för

löntagare i allmänhet kan, som närmare utvecklats i avsnittet rörande löneutmätning,

ett långvarigt ianspråktagande av i stort sett den del av lönen

som överstiger existensminimum få ödesdigra konsekvenser. I enlighet

härmed avstyrker utskottet bifall till motionerna I: 981 och II: 1243.

dels att det avsnitt på s. 70 som börjar med orden »Utskottet vill» och

slutar med orden »bli sällsynta.» skall utgå.

dels ock att utskottet under C bort hemställa,

att riksdagen måtte

C. dels med bifall till motionen II: 1237 avslå det genom

propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i utsökningslagen,

dels i skrivelse till Kungl. Maj:t begära att

Kungl. Maj:t för 1969 års riksdag under dess vårsession

framlägger ett nytt, i erforderliga delar jämkat förslag till

lag om ändring i utsökningslagen.

2) av herrar Schött, Lidgard och fru Kristensson (samtliga h), vilka

ansett

s. 76 Kontrollera mot PDF

76 Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 69 med »Lämpligheten

av» och slutar på s. 70 med »och II: 1243.» bort ersättas med text

av följande lydelse.

Den effektivisering av löneutmätningen, som genomförandet av propositionens

förslag innebär, skulle otvivelaktigt medföra ökade möjligheter

för dem som skadats genom brott att indriva de krav som skadorna eller

förlusterna givit upphov till. Användningen av löneutmätningen är emellertid

förbunden med åtskilliga spärrar, som i många fall torde hindra den

skadelidande från att på denna väg komma till sin rätt. I denna riktning

verkar också att skatter, böter och viten enligt förslaget till införsellag alltjämt

skall tillhöra de införselbara fordringarna. Utskottet delar motionärernas

uppfattning att det är angelägnare att en person som skadats genom

brott får gottgörelse än att statens krav på böter och viten tillgodoses. Departementschefen

framhåller att kriminalpolitiska skäl motiverar att böter

och viten bör behålla sin privilegierade ställning. Utskottet godtar, om än

med viss tvekan, denna uppfattning men anser att sådana och andra skäl,

främst av humanitär natur, med större styrka talar för att skadestånd på

grund av brottslig gärning bör kunna tas ut genom införsel. På grund härav

vill utskottet, i likhet med ett stort antal av de remissorgan som hörts i

detta lagstiftningsärende, förorda att möjlighet härtill öppnas. Som lagberedningen

påvisat kan vissa invändningar resas mot genomförandet av en

sådan ordning. Enligt utskottets mening är emellertid en lösning i förevarande

hänseende så angelägen att lagstiftning inte bör underlåtas på grund

av svårigheter att finna en från alla synpunkter lämplig utformning av bestämmelserna.

Invändningarnas styrka minskas också om införselmöjligheten

begränsas till vissa slag av fordringar inom den nämnda kategorin.

Lagberedningen har själv angivit införsel för skadestånd vid uppsåtliga

brott som en tänkbar begränsning. Även beträffande sådana fordringar

kan man tänka sig vissa inskränkningar, t. ex. att det bör ankomma på

domstolen som fastställer skadeståndet att bestämma det belopp som högst

får uttas genom införsel. Dessa och andra tänkbara lösningar bör enligt utskottets

mening skyndsamt bli föremål för ytterligare överväganden. Lämpligast

är måhända att frågorna prövas i samband med en allmän översyn

av problemen rörande ersättning till dem som drabbas av brott. Det torde

emellertid få ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma de närmare formerna

för arbetets bedrivande. I avvaktan på resultaten av översynen bör propositionen

godtas i förevarande del.

dels att utskottet under B bort hemställa,

att riksdagen måtte

B. dels antaga förslaget såvitt avser 1 §, dels i anledning

av motionerna I: 981 och II: 1243 hos Kungl. Maj :t hemställa

om utredning rörande införsel för skadestånd på grund av

brott.

ESSELTE AB, STHLM 68

814523

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1968:362 Skrivelse till Konungen i anledning av motioner om pension åt förra byråföreståndaren vid Centralbyrån i Lund för populärvetenskapliga föreläsningar Anna-Brita a1 i texten