Sök i Ratio Lex

Utlåtande rörande dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i giftermålsbalken, m. m., d e Is i anledning av propositionen väckta motioner, dels motion angående vårdnaden om barn i visst fall, dels ock motion om ändring av reglerna för hemskillnad.

1968-11-26 · 69 sidor, varav 67 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 67 av 69 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1968:49, Utlåtande rörande dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i giftermålsbalken, m. m., d e Is i anledning av propositionen väckta motioner, dels motion angående vårdnaden om barn i visst fall, dels ock motion om ändring av reglerna för hemskillnad.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

1

Nr 49

Utlåtande rörande dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om ändring i giftermålsbalken, m. m., d e Is i anledning

av propositionen väckta motioner, dels motion

angående vårdnaden om barn i visst fall, dels ock

motion om ändring av reglerna för hemskillnad.

Genom en den 4 oktober 1968 dagtecknad proposition, nr 136, har Kungl.

Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen

att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om ändring i giftermålsbalken,

2) lag angående ändrad lydelse av 1 kap. 3 och 4 §§ lagen den 8 juli 1904

(nr 26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap,

förmynderskap och adoption,

3) lag angående ändring i lagen den 12 november 1915 (nr 434) om fullföljd

av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående,

4) lag angående ändring i lagen den 12 november 1915 (nr 437) om äktenskaps

ingående i vissa fall inför svensk myndighet i utlandet.

I samband med propositionen har utskottet behandlat ett flertal motioner.

Motionsyrkandena är angivna på s. 17—21 nedan.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar i giftermålsbalkens regler om

förutsättningarna för äktenskaps ingående och upplösning.

I fråga om äktenskaps ingående innebär förslaget att äktenskapsåldern

för män sänks från 21 till 18 år, varigenom åldersgränsen blir densamma

för män och kvinnor. Vidare förordas att epilepsi och könssjukdom skall

slopas som äktenskapshinder. Lysningen blir enligt förslaget frivillig.

I skilsmässoreglerna förordas bara mindre ändringar. Bl. a. föreslås, i

enlighet med en rekommendation av Nordiska rådet, att rätten till omedelbar

äktenskapsskillnad vid otrohet inte längre skall vara ovillkorlig. Om

hänsyn till barnens bästa eller andra särskilda skäl talar därför, skall domstol

i stället kunna döma till hemskillnad.

Antalet borgerliga medlare skall ökas, och det skall bli större möjlighe1—Bihang

till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 1 avd. Nr 49

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

ter än f. n. att påkalla medling utan samband med skilsmässa. Nuvarande

krav på medling i hemskillnadsmål uppmjukas samtidigt som bestämmelserna

i ämnet görs enhetliga för alla mål.

De föreslagna ändringarna avses träda i kraft den 1 juli 1969.

Propositionen utgör endast en första begränsad etapp i en översyn av den

familj erättsliga lagstiftningen. Inom en inte alltför avlägsen framtid måste

äktenskapslagstiftningen, enligt vad som framhålls i propositionen, bli föremål

för mera genomgripande revision än som är möjlig på grundval av nu

föreliggande material.

Lagförslagen

De vid propositionen fogade lagförslagen är av följande lydelse.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

3

1) Förslag

till

Lag

om ändring i giftermålsbalken

Härigenom förordnas, dels att 2 kap. 6 och 11 §§, 3 kap. 2 § 5 och 8 mom.

samt 4—6 §§, 4 kap. 7 § och 15 kap. 7 § giftermålsbalken1 skall upphöra att

gälla, dels att 2 kap. 1, 5 och 13 §§, 3 kap. 1 §, 2 § 1 och 4 mom. samt 3 och

7 §§, 4 kap. 6 och 9 §§, 10 kap. 3 §, 11 kap. 1, 7, 8, 10 och 13 §§, 14 kap. 1 och

2 §§, 15 kap. 8 och 9 §§ samt rubriken till 3 kap. samma balk skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i 14 kap. skall införas en nj

paragraf, 4 §, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 KAP.

1

Man under tjuguett år eller kvinna

under aderton år må ej träda i äktenskap

utan tillstånd av länsstyrelsen

i det län, där den underårige har

sitt hemvist.

§•

Den, som år under aderton år, ml

ej träda i äktenskap utan tillstånd a^

länsstyrelsen i det län, där den underårige

har sitt hemvist.

5 §•

Den, som är sinnessjuk eller sinnesslö,

må ej ingå äktenskap, med

mindre medicinalstyrelsen finner

skäligt tillåta äktenskapet.

13

Klagan över beslut av länsstyrelse

i fall, som i 1 § avses, eller av medicinalstyrelsen

i fall, som i 5 eller 6 §

avses, må föras hos Konungen i justitiedepartementet

i den ordning,

som är bestämd för överklagande av

förvaltande myndigheters och ämbetsverks

beslut.

Den, som är sinnessjuk eller sinnesslö,

må ej ingå äktenskap, med

mindre socialstyrelsen finner skäligt

tillåta äktenskapet.

§•

Klagan över beslut av länsstyrelse

i fall, som i 1 § avses, eller av socialstyrelsen

i fall, som i 5 § avses,

må föras hos Konungen i justitiedepartementet

i den ordning, som är

bestämd för överklagande av förvaltande

myndigheters och ämbetsverks

beslut.

1 Senaste lydelse av 2 kap. 1, 5, 6 och 13 §§ samt 3 kap. 2 § 4 och 5 mom. se 1948: 272, av

3 kap. 6 § och 4 kap. 7 § se 1940: 273, av 4 kap. 9 § och 14 kap. 1 § se 1951: 681, av 11 kap.

8 § se 1937: 243, av 11 kap. 13 § se 1945: 273, av 14 kap. 2 § se 1964: 654 samt av 15 kap. 7,

8 och 9 §§ se 1946: 822.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 KAP.

Om lysning Om prövning av hinder mot

äktenskap

Till äktenskap skall lysas i den

svenska församling, där kvinnan är

kyrkobokförd, eller, om hon varken

är eller bör vara kyrkobokförd i sådan

församling, där hon vistas.

Lysning skall av bägge de trolovade

sökas hos den präst, som för

kyrkoböckerna.

2

1 mom. Är mannen kyrkobokförd

i annan svensk församling än i 1 §

sägs, skall han, då lysning sökes,

förete intyg om vad kyrkoböckerna

i hans församling innehålla angående

hans behörighet att ingå äktenskapet

(äktenskapsbetyg).

Trolovad, som-------

4 mom. Är anledning antaga att

trolovad är sinnessjuk eller sinnesslö,

eller har trolovad varit sinnessjuk

inom de tre sista åren, skall

han med läkarintyg styrka, att sinnessjukdom

eller sinnesslöhet icke

kan hos honom påvisas, eller ock

visa tillstånd jämlikt 2 kap. 5 § att

utan hinder av sinnessjukdomen

eller sinnesslöheten ingå äktenskapet.

Prövning, huruvida hinder möter

mot äktenskap (hindersprövning),

sker i den svenska församling,

där kvinnan är kyrkobokförd,

eller, om hon varken är eller bör vara

kyrkobokförd i sådan församling,

där hon vistas.

Ansökan om hindersprövning göres

av de trolovade gemensamt hos

pastorsämbetet i församlingen.

§•

1 mom. Är mannen kyrkobokförd

i annan svensk församling än i 1 §

sägs, skall han, när ansökan om hinders

prövning göres, förete intyg om

vad kyrkoböckerna i hans församling

innehålla angående hans behörighet

att ingå äktenskapet (äktenskapsbetyg).

--kan anskaffa.

4 mom. Är anledning antaga att

trolovad är sinnessjuk eller sinnesslö,

skall han med läkarintyg styrka,

att sinnessjukdom eller sinnesslöhet

icke kan hos honom påvisas, eller

ock visa tillstånd jämlikt 2 kap. 5 §

att utan hinder av sinnessjukdomen

eller sinnesslöheten ingå äktenskapet.

3 §•

Hava de trolovade fullgjort vad Hava de trolovade fullgjort vad

enligt 2 § åligger dem, och finner ej enligt 2 § åligger dem, och finner ej

prästen hinder mot äktenskapet mö- pastorsämbetet hinder mot äkten
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

5

(Nuvarande lydelse)

ta, utfärde han genast Igsningssedel,

med angivande av de trolovades fullständiga

namn jämte yrke och hemvist;

och varde den genom utfärdarens

försorg kungjord i kyrkan tre

söndagar i rad.

Sedan lysning skett, åge ej mannen

eller kvinnan erhålla lysning till

annat äktenskap, förrän fyra månader

förflutit från sista lysningsdagen,

med mindre den andra trolovade

avlidit.

(Föreslagen lydelse)

skåpet möta, skall ämbetet på begäran

av de trolovade utfärda intyg

därom.

7 §•

Äktenskapsbetyg må------skall ingås.

Den, som utfärdat äktenskapsbetyg,

skall ombesörja, att kungörelse

därom varder nästa söndag i kyrkan

uppläst, varvid angives ej mindre

bägge de trolovades fullständiga

namn jämte yrke och hemvist än

ock varest hinder mot äktenskapet

må anmälas.

Har sådan kungörelse skett, må

nytt äktenskapsbetyg ej utfärdas,

förrän fyra månader förflutit från

kungörandet eller, om lysning tillkommit,

från sista lysningsdagen,

med mindre den andra trolovade avlidit.

4 KAP.

6

Är ej sådant fall för handen, varom

i 3 kap. 6 § sägs, må vigsel ej

ske, med mindre lysning är fullbordad;

och varde vigsel ändå vägrad,

om hinder mot äktenskapet är vigselförrättaren

kunnigt. Utan lys
-

Vigsel skall föregås av hindersprövning

enligt 3 kap. Känner vigselförrättaren

till äktenskapshinder,

som icke uppmärksammats vid

nämnda prövning, må vigsel ej

ske. Utan intyg enligt 3 kap. 3 §

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

(Nuvarande lydelse)

ningsbevis må ej annan viga än

präst, som för kyrkoböckerna där

lysning skett.

Har lysning blivit fullbordad, men

är vigsel ej förrättad inom fyra månader

därefter eller, om de trolovade

eller endera tillhör den nomadiserande

lappbefolkningen, inom ett år,

må vigsel ej vidare på denna lysning

ske.

(Föreslagen lydelse)

må ej annan viga än präst, som

tjänstgör i den församling där hindersprövningen

skett.

Hava de trolovade ej blivit vigda

inom fyra månader efter hindersprövningen,

må vigsel ej ske ulan ny

hinders prövning.

9 §■

Vigsel vare utan verkan, om den

ej förrättats av någon, som äger behörighet

att viga, eller om därvid ej

så tillgått, som i 8 § andra stycket är

föreskrivet; men ej skall vigsel anses

ogill, på den grund att eljest icke

så förfarits, som i 8 § är sagt, eller

vigselförrättaren överskridit sin behörighet

eller vederbörlig lysning ej

föregått.

Vigsel vare utan verkan, om den

ej förrättats av någon, som äger behörighet

att viga, eller om därvid ej

så tillgått, som i 8 § andra stycket är

föreskrivet; men ej skall vigsel anses

ogill, på den grund att eljest icke

så förfarits, som i 8 § är sagt, eller

vigselförrättaren överskridit sin behörighet

eller vederbörlig hindersprövning

ej föregått.

Vigsel, som enligt första stycket

eljest skulle vara utan verkan, må

godkännas av Konungen på ansökan

av mannen eller kvinnan eller, om

någondera avlidit, av arvinge till den

avlidne. Sådant godkännande må

lämnas endast om synnerliga skäl

föreligga.

10 KAP.

3 §•

Äktenskap gånge------------ingå äktenskap;

3. om honom ovetande andra maken

vid vigseln led av fallandesot,

som härrör av övervägande inre or
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

7

(Nuvarande lydelse)

saker, könssjukdom i smittosamt

skede eller spetälska eller var obotligt

vanför till äktenskap;

4. om han bedragits till äktenskapet,

därigenom att han blivit av andra

maken genom falsk uppgift eller

svikligt förtigande vilseledd angående

vem denne är eller angående sådana

omständigheter rörande hans

tidigare liv, som skäligen bort avhålla

den bedragne från äktenskapets

ingående; eller

5. om han blivit tvungen till äktenskapet.

Återgång äge ej rum, såvida ej

maken instämt sin talan inom sex

månader, sedan tillstånd, som i 1

sägs, upphörde eller han fick kunskap

om återgångsskäl, varom i 2,

3 eller 4 förmäles, eller blev fri från

tvång, som i 5 avses; och må talan

om återgång ej i något fall väckas,

sedan tre år förflutit från vigseln.

Talan om återgång må ej heller

anställas för könssjukdom, om maken

ej blivit smittad och sjukdomen

ej längre är i smittosamt skede, eller

för annan sjukdom, sedan den blivit

botad.

(Föreslagen lydelse)

3. om han bedragits till äktenskapet,

därigenom att han blivit av andra

maken genom falsk uppgift eller

svikligt förtigande vilseledd angående

vem denne är eller angående sådana

omständigheter rörande hans

tidigare liv, som skäligen bort avhålla

den bedragne från äktenskapets

ingående; eller

4. om han blivit tvungen till äktenskapet.

Återgång äge ej rum, såvida ej

maken instämt sin talan inom sex

månader, sedan tillstånd, som i 1

sägs, upphörde eller han fick kunskap

om återgångsskäl, varom i 2

eller 3 förmäles, eller blev fri från

tvång, som i 4 avses; och må talan

om återgång ej i något fall väckas,

sedan tre år förflutit från vigseln.

11 KAP. 1

1 §•

Makar, som finna sig på grund av Äro makar ense om att ej fortdjup

och varaktig söndring ej kunna sätta sammanlevnaden, äga de vinna

fortsätta sammanlevnaden, äge, när rättens dom på hemskillnad.

de äro ense därom, vinna rättens

dom å sammanlevnadens hävande

(hemskillnad).

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

(Nuvarande lydelse)

7

Har ena maken, i strid mot vad i

2 kap. 10 § är stadgat, ingått nytt

gifte, äge andra maken vinna äktenskapsskillnad,

såframt han anställer

talan därom inom sex månader, från

det han fick kunskap om den nya

vigseln.

8

Bryter ena maken äktenskapet

med hor, eller övar han eljest otukt

med annan, have andra maken rätt

till äktenskapsskillnad, såvida han

ej varit delaktig i gärningen eller

samtyckt därtill; han instämme

dock sin talan inom sex månader

efter erhållen kunskap om gärningen

och senast inom tre år, sedan den

begicks, eller vare förlustig sin rätt.

10

Stämplar ena maken mot den andres

liv, eller förövar han grov misshandel

mot andra maken, äge denne

rätt till skillnad i äktenskapet; han

instämme dock vid talans förlust

maken inom sex månader efter erhållen

kunskap om gärningen och

senast inom tre år, sedan den begicks.

(Föreslagen lydelse)

§•

Har ena maken, i strid mot vad i

2 kap. 10 § är stadgat, ingått nytt

gifte, äge andra maken vinna äktenskapsskillnad.

§•

Har ena maken samlag eller annat

könsumgänge med annan än sin

make, äger denne rätt till äktenskapsskillnad,

såvida han ej samtyckt

till handlingen.

Finnes hänsyn till barnens bästa

eller andra särskilda skäl tala därför,

må rätten döma till hemskillnad

i stället för äktenskapsskillnad eller,

om dom på hemskillnad redan föreligger,

ogilla talan om äktenskapsskillnad.

Talan skall väckas inom sex månader

efter erhållen kunskap om

handlingen och senast inom tre år,

sedan den begicks.

§•

Gör ena maken sig skyldig till

misshandel eller annat brott mot

andra makens person, äger denne

rätt till skillnad i äktenskapet, om

det med hänsyn till brottets beskaffenhet

och omständigheterna i övrigt

ej skäligen kan fordras att han fortsätter

äktenskapet. Detsamma gäller,

om make begår motsvarande brott

mot barn, som står under andra makens

eller båda makarnas vårdnad.

Talan skall väckas inom sex månader

efter erhållen kunskap om

gärningen och senast inom tre år,

sedan den begicks.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

9

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

13 §.

Är ena maken sinnessjuk; har

sjukdomen under äktenskapet fortfarit

tre år, och finnes ej skälig förhoppning

om den sjukes varaktiga

återställande till hälsan, have andra

maken rätt till äktenskapsskillnad.

Var sjukdomen vid vigseln andra

maken veterlig, må dock ej dömas

till skillnad, om det skäligen kan

fordras, att han fortsätter äktenskapet.

Är ena maken sinnessjuk och har

sjukdomen under äktenskapet fortfarit

tre år, äger andra maken rätt

till äktenskapsskillnad, om det ej

skäligen kan fordras att han fortsätter

äktenskapet.

Har sjukdomen varat kortare tid

än som sägs i första stycket, må dömas

till äktenskapsskillnad, om synnerliga

skäl föreligga.

14 KAP.

1 §•

Föreligger fall, som avses ill kap.

2 § första stycket, eller uppstår eljest

söndring mellan makar, eller uppkommer

dem emellan tvist om underhållsskyldigheten

eller angående

fråga, som avses i 8 kap. 6 eller 7 §,

äge make påkalla medling av präst i

församling av svenska kyrkan, där

makarna eller endera är kyrkobokförd,

eller av behörig vigselförrättare

inom annat trossamfund, som

makarna eller endera tillhör, eller

av någon, som häradshövdingen i

den ort eller rättens ordförande i

den stad, där makarna eller endera

har sitt hemvist, på begäran utsett

att företaga medlingen, eller ock av

den, som enligt vad i 2 § sägs, i den

kommun, där makarna eller endera

har sitt hemvist, utsetts att vara

medlare i tvister mellan makar.

Make äger påkalla medling, om

söndring uppstått i äktenskapet eller

om tvist eljest uppkommit, som stör

sammanlevnaden mellan makarna.

Behörig att medla är:

1. präst i församling av svenska

kyrkan, där makarna eller endera är

kyrkobokförd;

2. vigseiförrättare inom annat trossamfund

än svenska kyrkan, om makarna

eller endera tillhör samfundet;
3.

borgerlig medlare i den kommun,

där makarna eller endera är

bosatt.

När skäl föreligger därtill, äger

rätten i den ort, där makarna eller

endera är bosatt, på makes begäran

utse särskild medlare.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

(Nuvarande lydelse)

2

Har kommun beslutit, att inom

kommunen skola utses medlare i

tvister mellan makar, eller visar sig

eljest behov av sådana medlare, skall

rätten till medlare utse minst en man

och en kvinna. Medlare utses för två

kalenderår. Avgår medlare, innan

den tid utlupit, för vilken han är utsedd,

varde annan utsedd för den

återstående tiden.

(Föreslagen lydelse)

§•

I varje kommun skall finnas minst

en borgerlig medlare. Om det är påkallat

av särskilda skäl, kan samma

person förordnas till medlare för

mer än en kommun.

Borgerlig medlare utses av rätten

för två kalenderår. Finnes medlare

ej vara lämplig för sitt uppdrag,

skall han entledigas. Avgår medlare

före utgången av den tid, för vilken

han blivit utsedd, skall annan förordnas

för den återstående tiden.

För medlare, som avses i denna

paragraf, skall finnas ersättare. Vad

som är föreskrivet om medlare gäller

även ersättare.

* §.

Ersättning till borgerlig medlare

betalas av kommunen.

Ersättning till särskild medlare,

som utsetts jämlikt 1 § tredje stycket,

utgår av statsmedel.

Närmare bestämmelser om ersättning

enligt denna paragraf meddelas

av Konungen.

15 KAP.

8

Mål om hemskillnad enligt 11 kap.

2 § må ej upptagas, med mindre det

visas, att medling ägt rum, eller att

svaranden underlåtit att på kallelse

infinna sig till medling eller ej kunnat

anträffas med kallelse.

9

Skall mål, som avses i 8 §, upptagas,

ehuru medling ej föregått, och

§•

Mål om hemskillnad enligt 11 kap.

I eller 2 § må ej upptagas, med

mindre det visas, att medling ägt

rum enligt 14 kap. Har make underlåtit

att på kallelse infinna sig till

medling eller ej kunnat anträffas

med kallelse, skall målet dock utan

hinder därav upptagas, om andra

maken inställt sig för medling.

§•

Skall mål om hemskillnad enligt

II kap. 2 § upptagas, ehuru medling

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

11

(Nuvarande lydelse)

finner rätten, att tillfälle till medling

bör beredas, skall lämplig person

av rätten utses till medlare; och

gälle om sådan medlare vad i 14 kap.

3 § sägs. Hörsammar make ej kallelse

att infinna sig inför medlaren,

eller har av annan orsak medling ej

skett före utsatt tid, äge vidare anstånd

för medling ej rum, med mindre

båda makarna det äska.

(Föreslagen lydelse)

ej föregått, och finner rätten, att tillfälle

till medling bör beredas, skall

lämplig person av rätten utses till

medlare. I fråga om sådan medlare

äga 14 kap. 3 § samt 4 § andra och

tredje styckena motsvarande tillämpning.

Hörsammar make ej kallelse

att infinna sig inför medlaren, eller

har av annan orsak medling ej skett

före utsatt tid, äger vidare anstånd

för medling ej rum, med mindre båda

makarna det äska.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

Bestämmelserna i 4 kap. 9 § andra stycket skall gälla, även om vigseln

ägt rum före ikraftträdandet.

Har talan om återgång enligt de äldre bestämmelserna i 10 kap. 3 § första

stycket 3 väckts före ikraftträdandet, skall dessa bestämmelser alltjämt

tillämpas.

Talan som avses i 11 kap. 7 § får ej väckas, om rätten till sådan talan på

grund av äldre bestämmelser gått förlorad före ikraftträdandet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

2) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 kap. 3 och 4 §§ lagen den 8 juli 1904 (nr 26 s. 1)

om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap,

förmynderskap och adoption

Härigenom förordnas, att 1 kap. 3 och 4 §§ lagen den 8 juli 1904 om vissa

internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap och

adoption1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 KAP.

3 §■

Intyg att svensk undersåte, som

vill träda i äktenskap inför utländsk

myndighet, enligt svensk lag äger

det äktenskap ingå, må ej av svensk

myndighet utfärdas, innan sökandens

avsikt blivit offentligen kungjord.

Närmare föreskrifter, huru sådant

intyg må erhållas, så ock bestämmelser,

huru utländsk undersåte, som

vill inför svensk myndighet träda i

äktenskap, må styrka, att hinder mot

äktenskapets avslutande ej är för

handen, varda av Konungen meddelade.

Intyg att svensk undersåte, som

vill träda i äktenskap inför utländsk

myndighet, enligt svensk lag äger

det äktenskap ingå, utfärdas av

svensk myndighet enligt bestämmelser

som meddelas av Konungen.

Konungen äger även meddela bestämmelser

om hur utländsk undersåte,

som vill inför svensk myndighet

träda i äktenskap, må styrka, att

hinder mot äktenskapet ej är för

handen.

4 §•

Vad svensk lag stadgar i fråga om Vad svensk lag stadgar om prövlysning

till äktenskap, så ock i övrigt ning av hinder mot äktenskap, så

om formen för äktenskaps avslutan- ock i övrigt om formen för äkten
-

1 Senaste lydelse av 1 kap. 3 och 4 §§ se 1915: 436.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år i968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

de, skall äga tillämpning även för skaps ingående, skall äga tillämpdet

fall att utländsk undersåte vill ning även för det fall att utländsk

inför svensk myndighet här i riket undersåte vill inför svensk myndig
-

träda i äktenskap.

het här i riket träda i äktenskap.

Innehåller främmande--

■ — — — — lag stadgad.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

3) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 12 november 1915 (nr 434) om fullföljd av talan

mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående

Härigenom förordnas, att lagen den 12 november 1915 om fullföljd av

talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Vill någon klaga över beslut angående

lysning eller annat kungörande

till äktenskap, utfärdande av äktenskapscertifikat

eller företagande

av vigsel, må han anföra besvär, där

beslutet meddelats av präst inom

svenska kyrkan, hos domkapitlet,

där det givits av borgerlig vigselförrättare,

hos Konungens befallningshavande

och, där det meddelats av

myndighet utom riket eller av kabinettssekreteraren

i utrikesdepartementet,

hos Konungen i vederbörande

statsdepartement. över domkapitlets

eller Konungens befallningshavandes

beslut må klagan föras hos

Konungen genom besvär, som vid talans

förlust skola ingivas eller insändas

till vederbörande statsdepartement

sist å trettionde dagen från

det klaganden erhöll del av beslutet.

(Föreslagen lydelse)

Vill någon klaga över beslut angående

utfärdande av intyg enligt

3 kap. 3 § giftermålsbalken eller

äktenskapscertifikat eller angående

företagande av vigsel, må han anföra

besvär, där beslutet meddelats

av präst inom svenska kyrkan,

hos domkapitlet, där det givits

av borgerlig vigselförrättare,

hos Konungens befallningshavande

och, där det meddelats av

myndighet utom riket eller av chefen

för utrikesdepartementets rättsavdelning,

hos Konungen i vederbörande

statsdepartement. över domkapitlets

eller Konungens befallningshavandes

beslut må klagan föras hos

Konungen genom besvär, som vid talans

förlust skola ingivas eller insändas

till vederbörande statsdepartement

sist å trettionde dagen från

det klaganden erhöll del av beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

1»

4) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 12 november 1915 (nr 437) om äktenskaps

ingående i vissa fält inför svensk myndighet i utlandet

Härigenom förordnas, att 2—6 §§ lagen den 12 november 1915 om äktenskaps

ingående i vissa fall inför svensk myndighet i utlandet skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

2 §•

Vigselförrättare, som i 1 § sägs,

skall, då begäran om vigsel framställes,

tillse, att de trolovade äro

oförhindrade att ingå äktenskap med

varandra. Trolovad, som är kyrkobokförd

i svensk församling, vare

pliktig att inför vigselförrättaren förete

äktenskap sbetyg; och skola de

trolovade i övrigt fullgöra vad enligt

lag åligger dem, som vilja erhålla

lysning till äktenskap.

Vigselförrättare, som i 1 § sägs,

skall, då begäran om vigsel framställes,

tillse, att de trolovade äro

oförhindrade att ingå äktenskap med

varandra. Trolovad, som är kyrkobokförd

i svensk församling, vare

pliktig att inför vigselförrättaren förete

äktenskapsbetyg; och skola de

trolovade i övrigt fullgöra vad enligt

lag åligger dem, som vilja erhålla

hinders prövning.

Har Konungen — -----— Konungen föreskriver.

3 §•

Fullgöra de trolovade vad enligt

2 § åligger dem, och finner ej vigselförrättaren

hinder mot äktenskapet

möta, utfärde han genast kungörelse

om äktenskapet, upptagande de trolovades

fullständiga namn samt ålder,

födelseort, yrke och hemvist, så

ock anvisning att hinder mot äktenskapet

må före viss dag anmälas hos

honom. Kungörelsen skall hållas anslagen

å beskickningen eller konsu
-

Fullgöra de trolovade vad enligt

2 § åligger dem, och finner ej vigselförrättaren

hinder mot äktenskapet

möta, må vigsel ske inom fyra månader

därefter.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

(Nuvarande lydelse)

latet intill nämnda dag samt, där så

ske kan, på de trolovades bekostnad

införas i tidning inom varderas hemort

så ock, i fall någon av dem inom

ett år före det begäran om vigsel

framställdes haft sitt hemvist å annan

ort, i tidning inom sådan ort.

Har kungörelse varit anslagen utan

att hinder mot äktenskapet yppats,

må vigsel ske, dock ej senare än fyra

månader efter det anslagstiden utgick.

4

Har lysning i laga ordning skett i

svensk församling, och skall vigsel

förrättas inom fyra månader efter

lysning stidens utgång, äge vad i 2 §

första stycket sägs ej tillämpning

och skall kungörande enligt 3 § ej

ske.

5

Då uppdrag att förrätta vigsel

meddelas underordnad konsulär ämbetsman,

äge Konungen anförtro åt

honom överordnad diplomatisk eller

konsulär ämbetsman att pröva, huruvida

hinder mot äktenskapet möter,

och ombesörja äktenskapets

kungörande.

6

Vistas svenska undersåtar å ort

utom Europa, avlägsen från svensk

beskickning eller konsulat, äge Konungen

förordna svensk undersåte,

som ej är diplomatisk eller konsulär

ämbetsman, att å den ort förrätta

vigsel mellan svenska undersåtar. Är

sådant förordnande meddelat, tillkommer

det den diplomatiske eller

(Föreslagen lydelse)

§•

Har hinders prövning i laga ordning

skett i svensk församling, och

skall vigsel förrättas inom fyra månader

därefter, äge vad i 2 § första

stycket sägs ej tillämpning.

§•

Då uppdrag att förrätta vigsel

meddelas underordnad konsulär ämbetsman,

äge Konungen anförtro åt

honom överordnad diplomatisk eller

konsulär ämbetsman att pröva, huruvida

hinder mot äktenskapet möter.

§•

Vistas svenska undersåtar å ort

utom Europa, avlägsen från svensk

beskickning eller konsulat, äge Konungen

förordna svensk undersåte,

som ej är diplomatisk eller konsulär

ämbetsman, att å den ort förrätta

vigsel mellan svenska undersåtar. Är

sådant förordnande meddelat, tillkommer

det den diplomatiske eller

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

(Nuvarande lydelse)

konsuläre ämbetsman, som Konungen

därtill utser, att pröva, huruvida

hinder mot äktenskapet möter, och

ombesörja äktenskapets kungörande.

(Föreslagen lydelse)

konsuläre ämbetsman, som Konungen

därtill utser, att pröva, huruvida

hinder mot äktenskapet möter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

Motionsyrkanden

I de av utskottet i samband med propositionen behandlade motionerna

har framställts följande yrkanden.

A. Motioner väckta i anledning av propositionen

I de likalydande motionerna I: 982 av herr Alexander son m. fl. och II: 1250

av herrar Nyberg och Nelander hemställs att riksdagen avslår propositionen

såvitt avser upphävande av 15 kap. 7 § och ändring av 15 kap. 8 § giftermålsbalken,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa att vårdlagstiftningssakkunniga

skall få tilläggsdirektiv beträffande utredning om

sambandet mellan medlingsorganisationens och familjerådgivningens organisation

samt att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära att en

handledning beträffande de sociala och psykologiska aspekterna på skilsmässo-

och vårdnadsproblem utarbetas samt att kursverksamhet anordnas

för medlarna.

I de likalydande motionerna I: 983 av herr Blomquist och II: 1254 av herr

Werner m. fl. hemställs att riksdagen vid behandling av proposition nr 136

måtte antaga det till propositionen fogade lagförslaget med den ändring att

14 kap. 1 § erhåller följande lydelse:

Make äger påkalla medling, om söndring uppstått i äktenskapet eller om

tvist eljest uppkommit, som stör samlevnaden mellan makarna.

Behörig att medla är:

1. Präst i församling av svenska kyrkan.

2. Vigselförrättare inom annat trossamfund än svenska kyrkan, om makarna

eller endera tillhör samfundet.

3. I särskild ordning utsedd borgerlig medlare.

När skäl föreligger därtill, äger rätten i den ort, där makarna eller endera

är bosatt, på makes begäran utse särskild medlare.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt 1 avd. Nr 49

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

I de likalydande motionerna I: 984 av herr Blomquist och II: 1251 av herr

Oskarson och fru Sundberg hemställs att riksdagen vid behandling av proposition

nr 136 måtte besluta, att kyrklig vigsel skall föregås av lysning

kungjord i kyrkan tre söndagar i rad; att vederbörande utskott får i uppdrag

att utarbeta härför erforderlig lagtext.

I de likalydande motionerna 1:986 av herr Lidgard och II: 1249 av fru

Kristensson m. fl. hemställs att riksdagen vid behandlingen av proposition

nr 136 måtte anta det vid propositionen fogade förslaget till lag om ändring

i giftermålsbalken med den ändringen att 11 kap. 8 § erhåller följande

lydelse:

8 §.

Har ena maken samlag eller annat könsumgänge med annan än sin make,

äger denne rätt till hemskillnad, såvida han ej samtyckt till handlingen.

Finnes hänsyn till barnens bästa eller andra särskilda skäl tala därför,

må rätten döma till äktenskapsskillnad i stället för hemskillnad.

Talan skall väckas inom sex månader efter erhållen kunskap om handlingen

och senast inom tre år, sedan den begicks.

I de likalydande motionerna I: 987 av herr Lidgard och II: 1248 av fru

Kristensson hemställs att riksdagen i samband med behandlingen av Kungl.

Maj :ts proposition nr 136 måtte besluta att giftermålsåldern för män sänks

till tjugo år.

I de likalydande motionerna 1:988 av fru Lindström m. fl. och II: 1245

av fröken Bergegren m. fl. hemställs att riksdagen måtte besluta att i lagen

om ändring av giftermålsbalken vidtaga vissa ändringar i §§ 2 och 10 kap. 11

samt i § 1 kap. 14 i enlighet med bifogade förslag till lagtext.

Det i motionsparet I: 988 och II: 1245 intagna förslaget till lagtext framgår

av följande:

11 kap.

§ 2 (stycke 2)

Nuvarande lydelse

Har på grund av stridighet i lynne och tänkesätt

eller av annan orsak uppstått djup

och varaktig söndring mellan makarna och

vill endera erhålla hemskillnad, vare han

därtill berättigad, såvida ej med hänsyn till

hans förhållande eller andra särskilda omständigheter

ändock skäligen kan fordras

att han fortsätter samlevnaden.

Föreslagen lydelse

Har på grund av — —--

uppstått djup söndring mellan

makarna -— ------ ■—

fortsätter samlevnaden.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

§ 10

Av Kungl. Maj:t förordad Igdelse

Gör ena maken sig skyldig till misshandel

eller annat brott mot andra makens person,

äger denne rätt till skillnad i äktenskapet,

om det med hänsyn till brottets beskaffenhet

och omständigheterna i övrigt ej skäligen

kan fordras att han fortsätter äktenskapet.

Detsamma gäller om make begår

motsvarande brott mot barn som står under

andra makens eller båda makarnas

vårdnad.

Talan skall väckas inom sex månader efter

erhållen kunskap om gärningen och senast

inom tre år sedan den begicks.

Föreslagen Igdelse

Gör ena maken sig skyldig till

misshandel —--— -—- —

rätt till skillnad i äktenskapet,

såvida inte förmildrande

omständigheter föreligger, då

rätten må kunna döma till

hemskillnad i stället. Detsamma

gäller------—-

sedan den begicks.

14 kap.

§ 1

Av Kungl. Maj:t förordad lydelse

Make äger påkalla medling, om söndring

uppstått i äktenskapet eller om tvist eljest

uppkommit, som stör sammanlevnaden

mellan makarna.

Behörig att medla är:

1. präst i församling av svenska kyrkan,

där makarna eller endera är kyrkobokförd;
2.

vigselförrättare inom annat trossamfund

än svenska kyrkan, om makarna eller

endera tillhör samfundet;

3. borgerlig medlare i den kommun där

makarna eller endera är bosatt.

När skäl föreligger därtill, äger rätten i

den ort, där makarna eller endera är bosatt,

på makes begäran utse särskild medlare.

Föreslagen lydelse

Make äger påkalla medling,

sammanlevnaden mellan makarna.

Behörig att medla är:

2.

3.

4. föreståndare för kommunal

familjerådgivningsbyrå eller

dennes ersättare.

När skäl--------

utse särskild medlare.

I de likalydande motionerna I: 990 av fru Lilly Ohlsson och herr Hansson

och II: 1247 av fru Hörnlund m.fl. hemställs I. att riksdagen måtte, med

ändring av förslaget i propositionen nr 136, besluta, a) att endast »särskilda

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

skäl» skall kunna åberopas som grund för hemskillnadsdom vid otrohet

och att stadgandet om »hänsyn till barnens bästa» sålunda skall utgå ur lagtexten,

b) att medling skall ingå som ett helt frivilligt led i samband med

äktenskapstvister mellan makar och att medling alltså icke längre skall

utgöra processförutsättning i hemskillnadsmål; samt II. att vederbörande

utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderliga lagändringar.

I de likalydande motionerna I: 991 av herr Suenungsson och II: 1246 av

herr Fridolfsson i Stockholm m. fl. hemställs att riksdagen vid behandlingen

av proposition nr 136 måtte godkänna den i motionen angivna huvudprincipen

för lagstiftningsarbete på äktenskapsrättens område samt i skrivelse

till Kungl. Maj :t giva till känna vad i motionen anförts.

I motionen 1:985 av fru Hamrin-Thorell m.fl. hemställs att 1 § 2 kap.

i giftermålsbalken får följande lydelse:

Man under 20 år eller kvinna under 18 år må ej träda i äktenskap utan

tillstånd av länsstyrelsen i det län, där den underårige har sitt hemvist.

I motionen I: 989 av herr Ferdinand Nilsson hemställs att riksdagen måtte

besluta att obligatorisk lysning till äktenskap måtte som hittills ske när

tvenne medlemmar av svenska kyrkan avser att inträda i äktenskap samt

att beträffande äktenskap då endera eller båda kontrahenterna icke tillhör

kyrkan måtte förfaras såsom i propositionen föreslås.

I motionen II: 1252 av fru Ryding hemställs

att riksdagen beslutar antaga proposition nr 136, dock med följande ändringar:

A 1. 2 kap. 1 § ändras till: Den, som är under 21 år, må ej träda i

äktenskap utan tillstånd av länsstyrelsen i det län, där den underårige har

sitt hemvist. 2. 11 kap. 8 § slopas. 3. 11 kap. 10 § får följande lydelse: Gör

ena maken sig skyldig till misshandel eller annat brott mot andra makens

person, äger denna rätt till skillnad i äktenskapet. Detsamma gäller, om

make begår motsvarande brott mot barn, som står under den andra makens

eller båda makarnas vårdnad. Talan skall väckas inom tre månader efter

erhållen kunskap om gärningen och senast inom tre år, sedan den begicks.

B att riksdagen beslutar att de av motionären framförda allmänna principiella

synpunkterna måtte beaktas vid det fortsatta arbetet med revidering

av äktenskapslagstiftningen.

I motionen II: 1253 av herr Werner m. fl. hemställs att riksdagen vid behandling

av proposition nr 136 måtte besluta att som processförutsättning

i äktenskapsskillnadsmål skall, om en av makarna så påyrkar, förnyad medling

verkställas samt att vederbörande utskott får i uppdrag att utarbeta erforderlig

lagtext.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

I motionen 11:1255 av fröken Wetterström m. fl. slutligen hemställs att

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa att särskilda anvisningar

utfärdas i syfte att vid hindersprövningen säkerställa en från rättssäkerhetssynpunkt

betryggande enhetlig tillämpning av giftermålsbalkens

bestämmelser om äktenskapsförbud vid sinnessjukdom.

B. Motioner väckta vid riksdagens början

I motionen II: 500 av herr Martinsson hemställs att riksdagen måtte besluta

att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära förslag till sådan ändring i 6 kap.

7 § föräldrabalken att p. 3 i första stycket av ifrågavarande lagrum utgår.

I motionen II: 505 av herr Rubin hemställs att riksdagen vid behandling

av förslag om revision av äktenskapslagstiftningen för sin del antager sådana

regler att dels hemskillnad kan erhållas när makarna är ense om att

äktenskapet ej längre kan fortsättas även om djup söndring mellan makarna

ej skulle föreligga, dels bevisningen om att sammanlevnaden upphört under

hemskillnadsåret kan bygga på makarnas egna uppgifter.

Motionernas motivering

Rörande skälen för motionsyrkandena hänvisar utskottet till de tryckta

motionerna samt till de i utskottets yttrande nedan s. 46 ff. intagna redogörelserna.

Departementschefen

Vid lagrådsremissen lämnade föredragande departementschefen, statsrådet

Kling, inledningsvis en redogörelse för förslagen av familj erättskommittén

och kommittén angående medicinska äktenskapshinder samt remissbehandlingen

av förslagen. Dessutom lämnades bl. a. upplysningar om gällande

rätt, ett förslag av statskontoret om äktenskapsåldern samt en rekommendation

av Nordiska rådet rörande äktenskapsskillnad på grund av

otrohet. Beträffande departementschefens anförande i nämnda delar hänvisar

utskottet till propositionen s. 18—69. (Propositionens innehållsförteckning

återfinns på s. 110—112.)

Departementschefen anförde vidare följande.

Allmänna synpunkter

Det är allmänt erkänt att 1920 års giftermålsbalk från många synpunkter

är ett förnämligt lagverk. Den bygger på en syn på äktenskapet som vid

lagens tillkomst framstod som både realistisk och framsynt. Uppfattningen

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

om äktenskapet som ett i allmänhet livsvarigt förbund tedde sig då närmast

självklar. Makarna är i giftermålsbalken i princip jämställda, men naturligt

nog har åtskilliga bestämmelser i balken fått sin prägel av de förutsättningar

för familjelivet som gällde på den tiden. Mannen var regelmässigt

den som fick svara för familjens försörjning genom förvärvsarbete, medan

hustruns roll främst bestod i att sköta hemmet och ha den dagliga tillsynen

över barnen. Samhällets sociala välfärdsanordningar var få och svagt utbyggda.

Någon familj epolitik i modern mening fanns inte.

Den omdaning av samhället som har skelt efter giftermålsbalkens tillkomst

har betytt både frigörelse och ökad trygghet för de enskilda människorna.

Höjda arbetslöner, bättre bostäder, barnbidrag och studiehjälp och

ett modernt socialförsäkringssystem, som ger skydd mot inkomstbortfall

vid sjukdom och invaliditet, efter familjeförsörjarens död och på ålderdomen,

är några av de viktigaste inslagen i denna omdaningsprocess. Kvinnans

jämställdhet med mannen på arbetsmarknaden är på väg att bli verklighet.

År 1920 hade bara 39 000 eller knappt fyra procent av de gifta kvinnorna

yrkesarbete men år 1965 var motsvarande siffra 619 000 eller drygt 33 procent

av samtliga gifta kvinnor.

Äktenskapet är fortfarande av grundläggande betydelse för hela vårt

samhälls- och kulturliv. Men utvecklingen har gjort att äktenskapet fått

mindre betydelse än förr som trygghetsfaktor. Detta avspeglar sig bl. a. i

skilsmässostatistiken. År 1920 upplöstes drygt 25 500 äktenskap genom

dödsfall och bara 1 325 genom skilsmässa. Därefter har skilsmässofrekvensen

visat en fortlöpande, starkt stigande tendens. År 1966 uppgick antalet

äktenskap, som upplöstes genom dödsfall, till omkring 33 000 medan antalet

skilsmässor var inte mindre än 10 288.

Med vad jag nu har anfört har jag endast i al! korthet velat antyda, att

samhällsförhållandena under det senaste halvseklet har förändrats på ett

sätt som genomgripande påverkar synen på äktenskapet som institution.

Det kan inte heller bestridas att de etiska värderingar på vilka den äktenskapliga

samlevnaden bygger också förändrats.

Mot denna bakgrund är det naturligt att åtskilligt i äktenskapslagstiftningen

behöver ändras. Ändrade samhällsförhållanden och nya etiska värderingar

måste få sätta spår i en lagstiftning som är av så central betydelse

både för enskilda och för samhället. En genomgripande revision av äktenskapslagstiftningen

måste göras inom en inte alltför avlägsen framtid. I

dag finns emellertid ännu inte de behövliga förutsättningarna för en sådan

revision.

I en framtida lagstiftning bör man enligt min mening lägga ökad vikt vid

att äktenskapet är en form för frivillig samlevnad mellan självständiga

personer. Detta gäller företrädesvis bestämmelserna om äktenskapets upplösning

och reglerna om äktenskapets ekonomiska rättsverkningar. Det är

i dessa avseenden som de huvudsakliga reformbehoven föreligger.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968 23

Samhället har givetvis intresse av att med olika medel förebygga förhastade

skilsmässor. Detta torde effektivast ske genom vidgade möjligheter till

föräktenskaplig upplysning och familjerådgivning, liksom också genom

vidgade möjligheter till medling innan mera djupgående söndring har uppstått

mellan makarna. Den nuvarande ordningen med ett hemskillnadsår

som betänketid för makar som står i begrepp att skiljas har emellertid

visat sig värdefull och den bör sannolikt bibehållas för framtiden. Däremot

är det naturligt att tänka sig att vardera maken skall ha obetingad rätt

att få hemskillnad. Gällande regler om rätt till omedelbar äktenskapsskillnad

framstår som otidsenliga. Vid en mera genomgripande reformering av

äktenskapsrätten bör man sannolikt slopa tanken på att rätten till omedelbar

äktenskapsskillnad skall vara ett korrektiv som en förfördelad make

förfogar över när den andra maken i något avseende uppträtt klandervärt

i äktenskapet. Det förefaller mig att vara en mera ändamålsenlig utgångspunkt

för lagstiftningen — och stämma bättre överens med nutida syn på

äktenskapet — att det skall kunna dömas till omedelbar äktenskapsskillnad

i fall då söndringen mellan makarna är så djup eller orsaken till söndringen

av så allvarlig karaktär att äktenskapet måste antas vara definitivt spolierat

och en betänketid under hemskillnad alltså meningslös. Frågan om vem

som har skuld till söndringen bör i princip vara ovidkommande. Hur bestämmelserna

i ämnet närmare bör utformas kan jag givetvis inte ange här,

men vad jag nu har sagt bör vara den principiella utgångspunkten. Sannolikt

kan nya bestämmelser göras betydligt enklare än de nuvarande.

När det gäller äktenskapets ekonomiska rättsverkningar har den ökade

skilsmässofrekvensen skapat särskilda problem som måste beaktas i en

framtida äktenskapslagstiftning. Nuvarande bestämmelser om giftorätt leder

ofta till otillfredsställande resultat när äktenskapet upplöses efter relativt

kort tid, och även reglerna i giftermålsbalken om underhållsskyldighet och

skadestånd är i behov av översyn i belysning av den utveckling som har ägt

rum sedan balken kom till. Det är sannolikt att giftorättsinstitutet har ett

sådant värde att det bör bevaras, men det är ändå tydligt att ganska djupa

ingrepp måste göras i gällande bestämmelser om makars egendomsförhållanden.

Den möjlighet som nu står domstolarna till buds att i samband med

skilsmässa ålägga den ena maken att betala skadestånd till den andra maken

används bl. a. för att korrigera obilliga bodelningsresultat. Skadestånd kan

emellertid utdömas bara i vissa fall. Skyldigheten att utge skadestånd är

beroende av orsakerna till skilsmässan, och endast make som anses ha

skuld till att sammanlevnaden måste hävas kan förpliktas att betala skadestånd.

Som medel att undgå obilliga resultat vid bodelning är skadeståndsinstitutet

därför inte tillräckligt effektivt. Dessutom är det över huvud taget

mindre tilltalande att domstolarna för att lösa ekonomiska frågor i samband

med skilsmässa skall tvingas att värdera makarnas relationer till varandra

på grunder som är mer eller mindre moraliskt färgade. Skadeståndet

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

bör enligt min mening i en framtid helt utmönstras ur äktenskapslagstiftningen.

Som jag redan har anfört finns i dagens läge inte underlag för vittgående

reformer. Reformer som går på djupet bör också förberedas i nordiskt

samarbete. Den nordiska rättslikhet på äktenskapslagstiftningens område

som uppnåddes under 1900-talets första decennier är av stort värde, och

den bör så långt möjligt bevaras även i framtiden.

Någon genomgripande familjerättsreform kan således inte genomföras

nu, men genom familj erättskommitténs betänkande om äktenskapsrätten

och remissyttrandena över detta har skapats underlag för vissa ändringar

som kan tjäna syftet att föra lagstiftningen ett stycke på väg i den riktning

som utvecklingen bör gå.

Den översyn av äktenskapslagstiftningen som familj erättskommittén har

gjort omfattar i formellt och lagtekniskt hänseende bl. a. hela giftermålsbalken.

De sakliga nyheterna är emellertid på det hela taget tämligen begränsade.

I sådana centrala ämnen som reglerna om upplösning av äktenskap

genom skilsmässa innefattar kommittéförslaget endast smärre jämkningar

i nuvarande bestämmelser. I fråga om äktenskapets ekonomiska

rättsverkningar har nyheterna något större räckvidd. Bl. a. föreslås ändringar

i giftermålsbalken i syfte att förebygga obilliga bodelningsresultat

i vissa fall då äktenskap upplöses efter kort tid. Förslaget ger vidare efterlevande

make en väsentligt förbättrad ställning i förhållande till barnen när

äktenskapet upplöses genom dödsfall. Men även i dessa delar är vad kommittén

har föreslagit att betrakta snarare som begränsade ändringar i det

bestående regelsystemet än som en ny lagstiftning konstruerad utifrån de

förutsättningar för äktenskapet och familjerelationerna som har skapats

eller är på väg att skapas genom samhällsomdaningen.

Med hänsyn till vad jag tidigare har sagt om behovet på sikt av reformer

inom äktenskapsrätten som går på djupet kan det inte vara lämpligt att i

detta sammanhang fullfölja familj er ättskommitténs tanke på en lagteknisk

och redaktionell överarbetning av hela giftermålsbalken. De lagändringar

som nu kan bli aktuella bör i stället inriktas på vissa frågor av praktisk betydelse.

Begränsningar i förhållande till kommittéförslaget är också motiverade

med hänsyn till kritik som har mött betänkandet under remissbehandlingen.

Som jag har nämnt inledningsvis bör det nu aktuella reformarbetet delas

upp på två etapper, varav den första får omfatta vissa ändringar i reglerna

om ingående och upplösning av äktenskap och den andra vissa frågor om

äktenskapets ekonomiska rättsverkningar, om arvsrätt för barn utom äktenskap

och om fastställande av faderskap till barn utom äktenskap.

De ändringar beträffande reglerna om ingående av äktenskap som jag

kommer att föreslå gäller väl avgränsade frågor som inte rymmer några

stora principiella problem. Det är främst fråga om att sänka äktenskaps
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Första lagutskottets utlåtande nr W år 1968

åldern, att avskaffa vissa äktenskapshinder och att slopa kungörelseförfarandet

i samband med prövning av förekomsten av äktenskapshinder.

Äktenskapsförbudet för den som är sinnessjuk eller sinnesslö berörs inte

av mitt förslag. Både kommittén angående medicinska äktenskapshinder och

familj erättskommittén förordar bl. a. att förbudet vidgas till att omfatta

också allvarligare former av psykopati. Jag anser emellertid för min del

att det vid en kommande revision av äktenskapslagstiftningen i stället finns

anledning att överväga, huruvida mentala sjukdomstillstånd över huvud

taget bör utgöra äktenskapshinder vid sidan av de inskränkningar i äktenskapsbehörigheten,

som följer av kravet på rättslig handlingsförmåga. Med

hänsyn därtill är jag inte beredd att nu förorda en skärpning av äktenskapshindret

eller i övrigt föreslå någon ändring i gällande bestämmelse på denna

punkt. Härtill kommer att de danska och norska propositionerna i allt väsentligt

överensstämmer med nuvarande svenska regel.

Beträffande reglerna om upplösning av äktenskap är uppgiften här att

jämka vissa bestämmelser om återgång av äktenskap, om hemskillnad och

äktenskapsskillnad och om medling i äktenskapstvister. Denna uppgift är

vansklig eftersom bestämmelserna har ett intimt samband med den principiella

inställningen till äktenskapet som institution. Man bör enligt min

mening på nuvarande stadium vara återhållsam med ändringar i gällande

regler, eftersom man bör undvika att föregripa en kommande större revision.

Jag tänker bara ta upp några av de förslag som familj erättskommittén

har lagt fram i denna del.

Det nordiska samarbete som bedrivits på kommittéstadiet har fullföljts

genom överläggningar mellan företrädare för de danska, finska, isländska,

norska och svenska justitiedepartementen. Avsikten är, som jag har nämnt

i annat sammanhang, att riksdagsbehandlingen skall kunna äga rum samtidigt

i Danmark, Finland, Norge och Sverige.

Vissa äktenskapshinder

Äktenskapsåldern. Nuvarande äktenskapsålder är 21 år för män och 18 år

för kvinnor. Den som inte har uppnått föreskriven ålder kan dock gifta sig

efter dispens av länsstyrelsen. Är den som skall gifta sig under 21 år fordras

i princip alltid samtycke av föräldrarna.

Familj erättskommittén har föreslagit att äktenskapsåldern för män skall

sänkas till 20 år. Förslaget har fått ett övervägande gynnsamt mottagande

under remissbehandlingen, men det finns åtskilliga remissinstanser som

vill gå längre än kommittén har förordat. Förslag har framförts både om

sänkning av äktenskapsåldern för män till 18 år och om sänkning av äktenskapsåldern

för kvinnor till 17 år.

Enligt min mening bör inom äktenskapslagstiftningen liksom på andra

områden den principiella utgångspunkten vara att det skall råda likställig
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Första lagutskottets utlåtande nr W år 1968

het mellan könen, om det inte finns särskilda skäl för annat. I dagens samhälle

är det svårt att finna några sådana skäl när det gäller äktenskapsåldern.

Syftet med lagens bestämmelser i ämnet är att förhindra äktenskap,

där den ena eller båda kontrahenterna saknar tillräcklig mognad och erfarenhet

för att ta på sig det ansvar och de förpliktelser som följer med ett

äktenskap. Detta syfte bör tillgodoses i samma utsträckning och på samma

sätt i fråga om män och kvinnor. Det saknas vetenskapligt stöd för tanken

att olika regler för män och kvinnor skulle vara motiverade med hänsyn till

skillnader mellan könen i fråga om fysisk eller psykisk mognad.

Antalet ansökningar om dispens från föreskriven äktenskapsålder har

ökat kraftigt sedan de nuvarande bestämmelserna kom till, och tillståndsgivningen

är numera mycket generös. Män över 18 år och kvinnor över

17 år brukar alltid eller så gott som alltid få dispens, om föräldrarna

samtycker till äktenskapet. Detta visar enligt min mening att lagstiftningen

har passerats av utvecklingen och att man bör överväga en mera radikal

ändring av bestämmelserna än familjerättskommittén har föreslagit.

Mot detta skulle möjligen, som också har påpekats i ett remissyttrande,

kunna invändas att lagstiftningen inte utan vidare bör sanktionera äktenskap

där båda makarna är omyndiga. Erfarenheterna av sådana äktenskap

ger emellertid inte belägg för att de praktiska olägenheterna av att makarna

är omyndiga skulle vara så stora att man för den skull behöver tveka att

ha en äktenskapsålder för både män och kvinnor som är lägre än myndighetsåldern.

Olägenheterna torde begränsas väsentligt genom att förmynderskapslagstiftningen

ger ungdomar som har kommit ut i förvärvslivet och

fått egen arbetsinkomst ett betydande mått av rättslig handlingsförmåga

även före uppnådd myndighetsålder. Det kan dock finnas skäl att undvika

att spännvidden blir mycket stor mellan äktenskapsåldern och myndighetsåldern.

I det sammanhanget vill jag erinra om att riksdagen nästa år kommer

att få ta ställning till ett förslag om ändringar i förmynderskapslagstiftningen,

som bl. a. innebär att myndighetsåldern sänks till 20 år.

Jag har för min del stannat för att äktenskapsåldern bör vara 18 år, lika

för män och kvinnor. Den som är under 18 år bör alltjämt kunna få dispens

i samma ordning som nu. Beträffande kravet på samtycke av föräldrarna

bör inte göras någon ändring i detta sammanhang. En sänkning av myndighetsåldern

måste rimligen komma att föra med sig en motsvarande sänkning

av den ålder vid vilken ungdomar blir fullt självständiga när det gäller

rätten att ingå äktenskap, men denna fråga får prövas i samband med de

förebådade ändringarna i förmynderskapslagstiftningen. Det blir då också

tillfälle att pröva ett uppslag som framförts under remissbehandlingen av

familjerättskommitténs betänkande, nämligen att underårig som har uppnått

äktenskapsåldern skall bli myndig i och med att han gifter sig.

I Norge och Island är äktenskapsåldern 20 år för män och 18 år för kvinnor.

I Finland är den 18 år för män och 17 år för kvinnor. I dessa länder är

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

ingen lagändring aktuell. I Danmark, som f. n. har samma åldersgränser

som vi, skall enligt den danska propositionen om ändringar i äktenskapslagstiftningen

äktenskapsåldern anpassas till vad som gäller i Norge och Island.

Om den ändring som jag har föreslagit genomförs, kommer äktenskapsåldern

i Sverige fortfarande att ligga snarare över än under vad som i allmänhet

gäller i europeiska länder utanför Norden.

Epilepsi. Äktenskapsförbudet för epileptiker har kommit till av arvsbiologiska

skäl. I detta lagstiftningsärende är det emellertid en utbredd uppfattning

att förbudet är ogrundat. Kommittén angående medicinska äktenskapsliinder

framhåller att epilepsi inte längre betraktas som en särskild

sjukdom utan som ett symptom på störning i det centrala nervsystemet.

Allt flera yttre orsaker till epilepsi har kunnat spåras. Bland nutida

forskare hävdas med allt större bestämdhet att ärftliga faktorer bara i sällsynta

undantagsfall ligger till grund för epileptiska störningar. Arvsrisken

anses i varje fall inte vara sådan att den motiverar ett äktenskapsförbud.

Kommittén har vidare på grundval av forskningens resultat funnit anledning

starkt betvivla att det finns något speciellt samband mellan epilepsi

och mentala rubbningar. Förekommer sådana rubbningar samtidigt med

epileptiska symptom, bör vederbörandes rätt att ingå äktenskap bedömas

efter samma grunder som i allmänhet gäller för psykiskt sjuka. Enligt kommittén

finns inte heller tillräckliga sociala skäl för att begränsa äktenskapsbehörigheten

för epileptiker. Sålunda saknas godtagbara belägg för att epilepsi

i och för sig skulle minska individens förmåga till anpassning i samhället

eller i den äktenskapliga gemenskapen. Någon särskild upplysningsplikt

anser kommittén inte bör gälla. Förslaget har godtagits av samtliga

remissinstanser. Från medicinskt håll anförs att hindersbestämmelsen framstår

som vetenskapligt ogrundad och från samhällets synpunkt som meningslös.

Jag finner att utredningen klart ger vid handen, att äktenskapshindret

vid epilepsi är obehövligt, och jag förordar därför att det upphävs.

Till skillnad från kommittén angående medicinska äktenskapshinder föreslår

familjerättskommitténs majoritet att äktenskapshindret ersätts med

viss upplysningsplikt. Förslaget innebär att den som lider av epilepsi inte

får gifta sig förrän hans trolovade har fått kännedom om sjukdomen och

bägge de trolovade av läkare har blivit upplysta om sjukdomens beskaffenhet.

Bakom förslaget ligger tanken att det skulle kunna innebära en chockartad

överraskning för make att först efter giftermålet upptäcka att den andra

maken är epileptiker. En ledamot i kommittén motsätter sig emellertid förslaget.

Samma ståndpunkt intar en alldeles övervägande del av remissinstanserna.

Medicinalstyrelsen, som i yttrande till kommittén biträdde tanken på

upplysningsplikt, har ändrat uppfattning sedan styrelsen tagit del av utlåtande

i frågan från en ledamot av dess vetenskapliga råd. Denne framhåller att

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Första lagutskottets utlåtande nr år 1968

de sociala, medicinska eller arvsbiologiska vådorna av att epileptiker giftel

sig inte är sådana att de motiverar särskilda föreskrifter om upplysningsplikt.

En sådan ordning skulle också verka diskriminerande och försvåra en mera

realistisk inställning till epilepsin. Liknande synpunkter framförs i andra

yttranden.

Enligt min mening är skälen för en upplysningsplikt inte starkare vid

epilepsi än vid åtskilliga andra allvarliga sjukdomar beträffande vilka upplysningsplikt

inte föreligger i samband med ingående av äktenskap. Däremot

anser jag de skäl som anförts mot upplysningsplikten vara övertygande.

Jag kan därför inte biträda familjerättskommitténs förslag på denna punkt.

Inte heller de danska och norska lagförslagen innehåller regler om äktenskapshinder

eller upplysningsplikt vid epilepsi. Samma ståndpunkt torde

komma att intas i de finska och isländska förslagen.

Könssjukdom. Äktenskapsförbudet för den, som lider av könssjukdom i

smittosamt skede, har kommit till som ett led i samhällets åtgärder mot

spridning av sådana sjukdomar. Familjerättskommittén föreslår med viss

tvekan att förbudet upphävs och ersätts med upplysningsplikt av motsvarande

innehåll som kommittén har förordat beträffande epilepsi. De allra

flesta remissinstanserna biträder uppfattningen att äktenskapshindret bör

slopas. I fråga om den föreslagna upplysningsplikten är meningarna däremot

delade.

Nya medicinska behandlingsmetoder har medfört att könssjukdom numera

i allmänhet kan botas på relativt kort tid. Redan med hänsyn härtill är

det tveksamt om hindersbestämmelsen längre fyller någon egentlig funktion.

Trots de stora medicinska framstegen på området är det givetvis ytterst

angeläget att spridningen av könssjukdomar i görligaste mån begränsas.

Det synes mig emellertid både naturligast och mest ändamålsenligt att åtgärder

i sådant syfte vidtas inom ramen för smittskyddslagstiftningen. Ett

äktenskapsförbud minskar knappast smittorisken. Därtill kommer att möjligheterna

att upprätthålla ett sådant förbud är ytterligt begränsade. Jag

förordar därför att äktenskapshindret upphävs.

Enligt lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder mot utbredning

av könssjukdomar är den som lider av könssjukdom skyldig att uppsöka

läkare och underkasta sig behandling. Om han har samlag under tid då

sjukdomen befinner sig i smittosamt skede, kan han straffas med böter eller

fängelse. Motsvarande bestämmelser finns i smittskyddslagen den 26 april

1968 (nr 231), som den 1 januari 1969 kommer att ersätta bl. a. 1918 års

lag. Det finns enligt min åsikt inte tillräckliga skäl att vid sidan av dessa

bestämmelser ha särskilda regler i giftermålsbalken om upplysningsplikt

beträffande könssjukdomar, och jag kan därför inte biträda familj erättskommitténs

förslag härom.

På kommitté stadiet förelåg enighet mellan de nordiska länderna om att

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

äktenskapslagstiftningen borde innehålla bestämmelser om upplysningsplikt

beträffande könssjukdomar motsvarande dem som finns i Danmark. Läget

är emellertid nu ett annat. I den danska propositionen om ändringar i äktenskapslagstiftningen

föreslås att npplysningsskyldigheten skall slopas. Enligt

motsvarande norska förslag skall däremot den som lider av könssjukdom i

smittosamt skede vara skyldig att upplysa sin trolovade om sjukdomen i

samband med ingående av äktenskap.

Väntetid för kvinna. Enligt 2 kap. It § får kvinna inte gifta om sig förrän

tio månader förflutit från det tidigare äktenskapets upplösning. Undantag

gäller dock om det visas att hon inte väntar barn från tiden före äktenskapets

upplösning eller om tio månader har förflutit sedan sammanlevnaden

med mannen upphörde. Hindersbestämmelsen syftar till att förebygga att

i det senare äktenskapet föds barn, som kan vara avlat i det förra. Familjerättskommittén

föreslår att stadgandet upphävs, och förslaget har fått ett

positivt mottagande vid remissbehandlingen.

Enligt min mening talar flera skäl för kommitténs ståndpunkt. Det måste

sålunda anses angeläget att gift kvinna, som väntar barn med annan än sin

make, får möjlighet att efter skilsmässa legalisera förbindelsen innan

barnet föds. Enligt kommittén och flera remissinstanser har hindersbestämmelsen

också många gånger skapat irritation hos lysningssökande. I åtskilliga

fall uppges kvinnan till och med ha tvingats in i en abortsituation, då

hon fått reda på att hon inte kan gifta om sig före väntetidens utgång.

Det är vidare att märka att hindersbestämmelsens betydelse för att förebygga

oklarhet i bördshänseende är begränsad. Sålunda kan äktenskapsskillnad

enligt 11 kap. 3 § ha utverkats trots att makarna haft samlag med

varandra under hemskillnadstiden. Domen på äktenskapsskillnad anses

likväl innefatta bevis om att sammanlevnaden mellan makarna har upphört

för mer än ett år sedan. Liknande fall torde kunna förekomma också vid

skilsmässa enligt vissa andra lagrum i giftermålsbalken. Det kan alltså

redan nu inträffa att nytt äktenskap kommer till stånd, trots att kvinnan

väntar barn, som kan vara avlat av mannen i det tidigare äktenskapet.

Antalet sådana fall kommer givetvis att öka, om hindersbestämmelsen upphävs.

Som familj erättskommittén också framhåller torde det emellertid bara

i undantagsfall bli fråga om att kvinnan gifter om sig, såvida inte den nya

mannen anser sig vara fader till det väntade barnet. Den ovisshet rörande

faderskapet som ändå kan föreligga är enligt min mening inte tillräckligt

skäl att hindra äktenskapet.

Mot bakgrund av det sagda förordar jag att väntetidsregeln upphävs.

Också i de danska och norska propositionerna föreslås en sådan ändring.

Detsamma kan väntas i de finska och isländska förslagen.

Under remissbehandlingen har från flera håll hävdats att ett upphävande

av väntetidsregeln kräver komplettering av föräldrabalkens bördsregler.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

F. n. gäller enligt 1 kap. 1 § att barn har äktenskaplig börd, om det föds

under äktenskap eller på sådan tid efter dess upplösning att det kan vara

avlat dessförinnan. I omgiftesfallen kan tydligen presumtionsregeln i och

för sig vara tillämplig på båda äktenskapen. Det har överlämnats till rättstillämpningen

att avgöra hur bördsställningen då skall gestaltas. När sådana

fall nu förekommer, skall barnet enligt centrala folkbokförings- och uppbördsnämndens

anvisningar för kyrkobokföringen hänföras till det senare

äktenskapet. Kommittén förordar att så sker också i fortsättningen. Jag

har ingenting att invända mot detta.

Familjerättskommittén synes emellertid mena att kyrkobokföringsmyndigheten

i vissa fall skall kunna besluta om avsteg från presumtionen för

börd i det senare äktenskapet. Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden,

som bestämt motsätter sig en sådan ordning, framhåller att beslut i

bördsfrågan kräver bedömanden av en art som uppenbarligen inte bör

ankomma på en registreringsmyndighet. Detta torde vara ett riktigt påpekande.

Enligt min mening bör presumtionen för börd i det senare äktenskapet

kunna hävas bara genom bördstalan inför domstol.

Om barnet frånkänns börd i det senare äktenskapet, talar enligt familj erättskonnnittén

övervägande skäl för att barnet till följd av presumtionsregeln

i 1 kap. 1 § föräldrabalken automatiskt får börd i moderns tidigare

äktenskap under förutsättning att det kan ha avlats innan detta upplöstes.

Jag delar denna uppfattning om innebörden av gällande rätt.

Min slutsats blir att det inte finns något mera påtagligt praktiskt behov

av särskilda bördsregler för omgiftesfallen i föräldrabalken. En sådan reglering

kräver jämförelsevis omfattande kompletteringar av lagens bestämmelser

om rätt till talan i bördsmål och bör därför i detta begränsade sammanhang

komma till stånd bara om dessa nu ändå måste ändras. I denna senare

fråga vill jag anlägga följande synpunkter.

Redan enligt nuvarande regler i 2 kap. föräldrabalken kan mannen i det

äktenskap, varunder barnet har fötts, föra talan om att barnet saknar börd

i det äktenskapet. Också barnet är behörigt att väcka sådan talan. Vare sig

talan har väckts från ena eller andra sidan kan den jämlikt 2 kap. 4 § föräldrabalken

bifallas bl. a. om barnet är avlat före äktenskapet och det inte

görs sannolikt att makarna har haft samlag med varandra på tid då barnet

kan vara avlat. Det möter alltså ingen större svårighet för mannen i det

senare äktenskapet eller barnet att få bördspresumtionen hävd, om parterna

är ense därom.

Av naturliga skäl innehåller däremot föräldrabalken inte någon regel om

rätt för mannen i moderns tidigare äktenskap att i omgiftesfallen föra talan

om hävande av bördspresumtionen i det senare äktenskapet. Kommittén

anser att sådan talan inte kan väckas enligt gällande rätt. Jag är benägen att

instämma häri.

Vid remissbehandlingen har från flera håll hävdats att mannen i det

s. 31 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr W år 1968

31

tidigare äktenskapet bör ges rätt att föra s. k. positiv bördstalan, dvs. talan

om att barnet är hans. Frågan om positiv bördstalan regleras emellertid över

huvud taget inte i föräldrabalken. I vad mån sådan talan är tillåten får i

stället bedömas med ledning av de allmänna reglerna om fastställelsetalan

i 13 kap. rättegångsbalken. Under förarbetena till föräldrabalken förutsattes

att positiv bördstalan kunde komma i fråga med stöd av dessa regler. De uttalanden

som gjordes då avsåg emellertid närmast talerätt för barnet.

Huruvida i den situation som här åsyftas också mannen i det tidigare äktenskapet,

respektive hans arvingar, kan föra positiv bördstalan torde, som

kommittén framhåller, vara tveksamt.

Jag kan för min del inte finna att det föreligger något påtagligt behov av

särskild reglering på denna punkt. Redan av vad jag tidigare har sagt framgår

att presumtionen för börd i moderns senare äktenskap i de allra flesta

fall torde stämma överens med verkliga förhållandet. När det finns tillräckliga

skäl för att anta att i stället mannen i moderns tidigare äktenskap är

fader, måste det anses ligga i barnets intresse att bördsfrågan blir prövad.

Man torde därför i allmänhet kunna räkna med att företrädare för barnet

i en sådan situation väcker talan om att barnet saknar börd i det senare

äktenskapet. Om modern eller annan legal ställföreträdare för barnet skulle

underlåta att göra detta, har mannen i det tidigare äktenskapet möjlighet

att hos vederbörande förmynderskapsdomstol anmäla behovet av god man,

som kan väcka bördstalan för barnets räkning. Också barnavårdsnämnd

torde kunna göra framställning härom.

Om barnet har förklarats sakna börd i moderns senare äktenskap, bör

givetvis mannen i det tidigare äktenskapet respektive hans arvingar liksom

också barnet ha möjlighet att föra talan om att barnet saknar börd också

1 det äktenskapet. Jag delar kommitténs uppfattning att gällande regler i

2 kap. föräldrabalken ger tillräckligt utrymme härför.

Sammanfattningsvis anser jag alltså att ett upphävande av väntetidsbestämmelsen

i 2 kap. 11 § giftermålsbalken inte kräver ändringar i nuvarande

regler om bördspresumtion eller om rätt till talan i bördsmål.

Lysningsförfarandet

Frågan om hinder föreligger mot äktenskap prövas f. n. i samband med

lysningen. Prövningen görs av den präst som för kyrkoböckerna i kvinnans

hemförsamling. Om hinder mot äktenskapet inte finnes föreligga,

sker lysningen genom att kungörelse om de trolovades avsikt att ingå äktenskap

läses upp i kyrkan tre söndagar i följd. Därefter får vigsel ske, om

äktenskapshinder inte har anmälts. I undantagsfall kan lysning underlåtas.

Hindersprövningen ankommer då på vigselförrättaren.

Enligt kommittéförslaget behålls den nuvarande ordningen för hindersprövning

i huvudsak oförändrad. I fråga om lysningen förordas emel
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

lertid vissa ändringar. Sålunda skall kungörandet i princip ske både genom

anslag och genom uppläsning i kyrka. Uppläsning skall dock äga rum bara

en söndag och på de trolovades begäran kunna underlåtas helt. Kommittén

föreslår också vidgade möjligheter till undantag från lysningskravet.

Kommitténs förslag har fått ett blandat mottagande under remissbehandlingen.

Åtskilliga remissinstanser förordar att lysningskravet slopas.

Syftet med lysningen är att ge allmänheten tillfälle att anmäla hinder mot

äktenskapet. Det inträffar emellertid nästan aldrig att sådan anmälan görs,

och det finns inte heller anledning att tro att det skulle ske någon förändring

härvidlag om kungörelseförfarandet ändrades. Lysningens betydelse

för hindersprövningens tillförlitlighet måste alltså antas vara utomordentligt

ringa. Däremot kan lysningsförfarandet i vissa fall vålla olägenheter.

Bl. a. kan det medföra en publicitet som de trolovade ibland kan ha goda

skäl att vilja undvika. Olägenheterna kan visserligen motverkas om man

medger undantag från lysningskravet, men reglerna måste då antingen

göras mycket detaljerade eller formuleras så allmänt att de kan bereda

svårigheter i tillämpningen. Mot de undantagsbestämmelser som kommittén

har föreslagit har också från åtskilliga håll anförts att de är svåra att tilllämpa

och ger vigselförrättaren för lite vägledning.

Mina överväganden i frågan har fört mig till slutsatsen att lysningen inte

längre bör utgöra ett led i den prövning som skall föregå vigsel. Detta behöver

inte betyda att bruket med lysning före vigsel kommer att försvinna.

Ingenting hindrar att kungörandet i kyrka bevaras som tradition, om traditionen

har tillräcklig resonans hos det uppväxande släktet och kyrkan vill

lämna sin medverkan. Lysningen bör alltså vara frivillig, och giftermålsbalken

bör i framtiden inte innehålla några bestämmelser om lysning.

Också nuvarande krav på kungörande av äktenskapsbetyg och av vigsel,

som har förrättats utan föregående lysning, bör slopas. Detsamma gäller

kungörande av äktenskap enligt lagen den 8 juli 1904 (nr 26 s. 1) om vissa

internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap och

adoption samt lagen den 12 november 1915 (nr 437) om äktenskaps ingående

i vissa fall inför svensk myndighet i utlandet. Mitt förslag att upphäva

kravet på kungörande av äktenskap föranleder ändringar, förutom i giftermålsbalken

och nyssnämnda båda lagar, också i lagen den 26 maj 1909

(nr 38 s. 3) om Kungl. Maj :ts regeringsrätt och i lagen den 12 november

1915 (nr 434) om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande

äktenskaps ingående. Förslag till behövliga ändringar i regeringsrättslagen

torde få anmälas i samband med andra ändringar i lagen som kommer att

föreslås under våren 1969.

Ändringar bör vidare komma till stånd i konventionen den 6 februari

1931 med Danmark, Finland, Island och Norge, innehållande internationellt

privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap

(SO 1931:19, jfr 1954:2). Här behövs emellertid nordiska interdeparte
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr å9 år 1968 33

mentala överläggningar, innan frågan om ändringar i konventionen kan

tas upp.

Slutligen måste kyrkohandboken ändras. Chefen för utbildningsdepartementet,

som jag har sainrått med i denna fråga, kommer senare i dag att

anmäla förslag till skrivelse härom till kyrkomötet.

Också i den danska propositionen föreslås att lysningskravet upphävs.

Samma ståndpunkt torde komma att intas från isländsk sida. Enligt den

norska propositionen behålls däremot kravet på kungörelseförfarande. Inte

heller i Finland torde någon ändring i denna del vara aktuell.

Avgörande för frågan om trolovads äktenskapsbehörighet blir med mitt

förslag i fortsättningen enbart själva hindersprövningen. Under remissbehandlingen

har från flera håll hävdats att denna prövning bör flyttas

över till borgerlig myndighet. Kyrkoböckerna har emellertid grundläggande

betydelse som upplysningskälla vid prövningen. Kyrkobokföringen ankommer

på pastorsämbetena utom i Stockholm och Göteborg, där den i viss

utsträckning sker hos den lokala skattemyndigheten. Också i dessa städer

har emellertid pastorsämbetena hand om de delar av folkbokföringen, som

är av intresse i förevarande sammanhang. Det bör därför enligt min mening

inte komma i fråga att nu föra över hindersprövningen till annan myndighet.

Skulle kyrkobokföringen framdeles ersättas av löpande civil folkbokföring,

blir situationen givetvis en annan.

Några mera betydande ändringar i själva förfarandet vid hindersprövningen

synes inte påkallade. Mina förut redovisade förslag om upphävande

av vissa äktenskapshinder föranleder emellertid motsvarande begränsningar

av prövningen. Sinnessjukdom och sinnesslöhet står tills vidare i princip

kvar som äktenskapshinder. Här gäller f. n. den särskilda regeln att trolovad,

som har varit sinnessjuk inom de tre sista åren, med läkarintyg skall styrka

att sådan sjukdom inte kan påvisas hos honom. Bl. a. med hänsyn till att

sinnessjukdom numera inte skall antecknas i kyrkoböckerna bör denna

regel utgå.

I de undantagssituationer då vigsel nu kan ske utan lysning, ankommer

som jag tidigare nämnde hindersprövningen på vigselförrättaren. Om lysningskravet

slopas helt, finns inte anledning att behålla särskild ordning

för hindersprövningen i dessa fall.

Så snart hindersprövningen är avslutad utan att hinder mot äktenskapet

har uppdagats, bör de trolovade ha rätt att få intyg om att hinder inte möter

mot äktenskapet.

Nuvarande bestämmelser i 3 kap. 3 § andra stycket och 7 § tredje stycket

om förbud mot ny lysning och mot utfärdande av nytt äktenskapsbetyg inom

viss tid efter kungörandet kan inte stå kvar oförändrade. Enligt min mening

finns det inte tillräckliga skäl att behålla någon begränsning av möjligheterna

till ny hindersprövning eller nytt äktenskapsbetyg. Jag föreslår

därför att nämnda regler får utgå.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 1 avd. Nr A9

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Första lagutskottets utlåtande nr 4.9 år 1968

Vigsel

Villkor för vigsel. Som villkor för vigsel bör givetvis gälla att hindersprövning

har ägt rum utan att hinder mot äktenskapet har framkommit.

Särskilt intyg behövs tydligen inte, om vigseln förrättas av präst i den församling

där prövningen sker. Denne kan nämligen direkt i kyrkoböckerna

kontrollera att föreskriven prövning har ägt rum. I annat fall måste däremot

de trolovade förete intyg om hindersfriheten. Liksom nu skall vigsel under

alla förhållanden vägras, om vigselförrättaren känner till att äktenskapshinder

föreligger.

Lysning gäller i allmänhet fyra månader. Om någon av de trolovade tillhör

den nomadiserande lappbefolkningen, är giltighetstiden emellertid ett

år. Denna senare bestämmelse saknar motsvarighet i finsk och norsk rätt.

Under remissbehandlingen har upplysts att den förlängda tidsfristen i de

församlingar inom Luleå stift, som har den största samebefolkningen, har

utnyttjats bara i ett fall under åren 1955—1965. Något behov av en specialregel

i fråga om giltighetstiden för verkställd hindersprövning torde knappast

föreligga. Jag förordar att tiden generellt bestäms till fyra månader.

Borgerlig vigsel. Trots den valfrihet mellan kyrklig och borgerlig vigsel,

som råder i vårt land, förekommer borgerlig vigsel i jämförelsevis liten

utsträckning. En av orsakerna härtill är otvivelaktigt att den kyrkliga

vigseln har starkt stöd i traditionen. Därtill kommer att kyrklig vigselförrättare

finns i varje församling, medan däremot tillgången på borgerliga

vigselförrättare är mera begränsad. Behörig att förrätta sådan vigsel är lagfaren

underrättsdomare samt den som länsstyrelsen särskilt förordnar

till uppdraget. Domare är emellertid skyldig att viga bara under sin vanliga

tjänstetid, och särskilda vigselförrättare torde inte finnas i tillräcklig utsträckning.

Enligt vad som har framkommit bl. a. under remissbehandlingen

möter det sålunda vissa svårigheter att få borgerlig vigsel på lördagar

och helgdagar.

Familjerättskommittén föreslår inte några ändringar i nuvarande regler

om borgerliga vigselförrättare. Med hänsyn därtill är jag inte beredd

att nu ta upp frågan om en revision av lagstiftningen på detta område.

Redan då nuvarande ordning kom till år 1964 underströk jag emellertid

angelägenheten av att länsstyrelserna utnyttjar möjligheten att förordna

särskild vigselförrättare så att sådana finns på orter där det behövs. Riksdagen

har vid flera tillfällen uttalat samma mening. Det bör naturligen

ankomma på vederbörande kommun att mot bakgrund av föreliggande

behov ta initiativ till att vigselförrättare förordnas. En väsentlig orsak till

att så inte har skett i den utsträckning som svarar mot statsmakternas

intentioner torde vara att ersättningsfrågan inte lösts. De kommuner som

har begärt förordnande av särskild vigselförrättare torde visserligen i all
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Första lagutskottets utlåtande nr 4,9 år 1968

mänhet själva ha betalat ersättning till denne, men åtskilliga kommuner har

inte ansett sig böra stå för dessa utgifter.

I både stadsförbundets och kommunförbundets remissyttranden har

hävdats att staten bör svara för kostnaderna. En sådan ordning skulle givetvis

vara ägnad att minska svårigheterna att finna lämpliga personer, som

är villiga att åtaga sig uppdraget. Även bortsett härifrån talar enligt min mening

goda skäl för förslaget. Förrättande av borgerlig vigsel måste sålunda

vara en statlig angelägenhet. Ordinarie vigselförrättare avlönas också

av statsmedel. Vidare är att märka att rätten till borgerlig vigsel inte är lokalt

begränsad. Särskilt i de största städerna torde inte sällan förrättas vigsel

mellan personer, som är bosatta i andra delar av landet.

Jag förordar därför, efter samråd med chefen för finansdepartementet, att

ersättning till särskilt förordnad vigselförrättare i fortsättningen skall utgå

av statsmedel. Som förutsättning bör gälla att vigseln förrättas i lokal, som

upplåtits av det allmänna, eller i annan lokal om detta inte medför särskilda

kostnader för statsverket. Till frågan om anslag för ändamålet återkommer

jag i annat sammanhang. Närmare bestämmelser rörande borgerlig vigsel

torde liksom f. n. få utfärdas av Kungl. Maj :t.

En väsentlig fråga när det gäller att göra den borgerliga vigseln jämställd

med den kyrkliga är tillgången på lämpliga lokaler. Det synes mig rimligt

att vederbörande kommun utan särskild kostnad upplåter värdig lokal

för vigsel. Jag förutsätter att kommunerna vidtar erforderliga åtgärder

i detta avseende.

Formfel vid vigsel. Familj er ättskommittén har föreslagit att en formellt

°giltig vigsel i vissa fall skall kunna godkännas i efterhand. Detta förslag

har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Även jag anser att förslaget

bör genomföras. I likhet med kommittén anser jag att uppgiften

bör ankomma på Kungl. Maj :t. Godkännande bör i första hand komma

i fråga i sådana fall då något fel i vigselförfarandet har uppkommit av förbiseende

och kontrahenterna kan anses ha förlitat sig på att vigseln vari!

giltig.

De danska och norska lagförslagen innehåller en motsvarande regel.

Också från finsk och isländsk sida torde förslag härom komma att läggas

fram.

Vissa återgångs- och skillnadsgrunder

Återgång på grund av kroppsliga sjukdomstillstånd. Jag har tidigare föreslagit

att epilepsi och könssjukdom skall slopas som äktenskapshinder.

Dessa sjukdomar bör enligt min mening då inte heller grunda rätt till återgång.

När det gäller könssjukdom ger bestämmelserna i 11 kap. 9 § ma
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

ke, som blivit utsatt för risk att bli smittad av könssjukdom av andra

maken, rätt till omedelbar äktenskapsskillnad.

I likhet med kommittéerna förordar jag vidare att spetälska såsom ett

numera opraktiskt fall får utgå som skäl för återgång. Som hovrätten över

Skåne och Blekinge påpekat bör också nuvarande regel om återgång vid

impotens upphävas. Även i detta senare fall talar övervägande skäl för att

makarna hänvisas till att söka skilsmässa i vanlig ordning.

Också i den danska propositionen föreslås att de nu behandlade sjukdomstillstånden

inte längre skall grunda rätt till återgång. Samma ståndpunkt

torde komma att intas i det isländska förslaget. Enligt den norska

propositionen skall könssjukdom i smittosamt skede alltjämt vara återgångsgrund.

Hemskillnad på gemensamt yrkande. Enligt It kap. 1 § har makar rätt till

hemskillnad, när de finner sig på grund av djup och varaktig söndring inte

kunna fortsätta sammanlevnaden och är överens om hemskillnad. Kravet

på djup och varaktig söndring har knappast någon självständig betydelse i

detta sammanhang. Lagstiftaren har visserligen velat markera att hemskillnad

får komma till stånd bara efter allvarligt och moget övervägande från

makarnas sida. Men av förarbetena framgår att det tillkommer makarna själva

att bedöma om sammanlevnaden kan fortsättas. Domstolen skall se till att

makarna är eniga i skillnadsfrågan och att vederbörlig medling har ägt rum.

Den får däremot inte gå in på någon prövning av förhållandet mellan parterna.

Möjligheten att vinna hemskillnad efter gemensam ansökan begagnas

också i praktiken i många fall då hemskillnadsorsaken i själva verket är en

annan än djup och varaktig söndring.

Familj er ättskommittén har föreslagit att paragrafens ordalydelse skall

jämkas därhän, att makar skall kunna få hemskillnad, om de på grund

av djup och varaktig söndring eller eljest finner sig böra häva sammanlevnaden.

Mot detta förslag har jag inte någon erinran i sak. I lagtexten

behöver endast sägas att makar, som är ense om att ej fortsätta sammanlevnaden,

äger vinna dom på hemskillnad.

Någon ändring av motsvarande bestämmelser i övriga nordiska länder

torde inte vara aktuell. Som tidigare har framgått innebär mitt förslag att

den svenska lagen anpassas till närmare överensstämmelse med motsvarande

norska och isländska lagbestämmelser.

Äktenskapsskillnad på grund av tvegifte. Rätten för make att väcka talan

om äktenskapsskillnad på grund av att andra maken har ingått nytt gifte

preskriberas f. n. sex månader efter det att maken har fått kunskap om

den nya vigseln. Familj er ättskommittén påpekar att denna regel i vissa

fall kan leda till mindre tillfredsställande resultat och förordar att den

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

upphävs. Förslaget har godtagits av remissinstanserna, och jag föreslår

att det genomförs.

Också i de danska och norska propositionerna föreslås att motsvarande

preskriptionsregel får utgå.

Äktenskapsskillnad på grund av otrohet. Om make har samlag med annan

än sin make, har den andra maken enligt 11 kap. 8 § i princip rätt till

äktenskapsskillnad. Familjerättskommittén förordar att denna regel skall

bibehållas. Den bör emellertid enligt kommittén inte gälla om makarna

var hemskilda eller om i annat fall särskilda skäl talar mot äktenskapsskillnad.

Under remissbehandlingen har på vissa håll hävdats att otrohet

i första hand bör leda till hemskillnad och inte till äktenskapsskillnad.

För att söka undvika skiljaktigheter i de olika nordiska ländernas regler

i dessa avseenden har frågan om skilsmässa på grund av otrohet varit föremål

för överläggningar mellan justitieministrarna sinsemellan samt mellan

dessa och Nordiska rådets juridiska utskott. Nordiska rådet har därefter

antagit en rekommendation enligt vilken rätten till omedelbar äktenskapsskillnad

bör stå kvar som huvudregel, oavsett om makarna var hemskilda

eller inte. När hänsyn till makarnas barn eller andra viktiga skäl talar härför,

bör emellertid domstol enligt rekommendationen ha möjlighet att i stället

döma till hemskillnad eller, om otroheten hänför sig till liemskillnadstid,

att ogilla talan.

Den syn på otrohet i äktenskap som har redovisats här är i det hela mera

nyanserad än den som ligger till grund för gällande bestämmelser i ämnet.

För min del anser jag att de nuvarande reglerna inte ger möjlighet att tillräckligt

beakta omständigheterna i det enskilda fallet. Sexuell trohet

mellan makarna är visserligen regelmässigt av grundläggande betydelse

för ett gott förhållande i äktenskapet. Men äktenskapslagstiftningen bör

ta hänsyn till att omständigheterna vid otrohet och förhållandena i övrigt

i äktenskapet ibland kan vara sådana att otroheten inte behöver spoliera

utsikterna till äktenskapets fortbestånd. Man bör också i lagstiftningen

beakta att otrohet i vissa fall snarare är en följd av mer eller mindre allvarlig

söndring mellan makarna än den egentliga orsaken till söndringen.

Mot denna bakgrund framstår Nordiska rådets rekommendation som

ett steg i rätt riktning. Jag vill därför föreslå att bestämmelserna ill kap.

8 § modifieras i enlighet med rekommendationen, så att domstol får möjlighet

att i otrohetsmål döma till hemskillnad i stället för äktenskapsskillnad,

om det är motiverat av hänsyn till makarnas barn eller av andra särskilda

skäl. Avsikten är att denna möjlighet skall utnyttjas sparsamt. Domstol

bör givetvis inte döma till hemskillnad, om inte omständigheterna i målet

ger stöd för antagande att en betänketid kan öppna möjlighet till försoning

mellan makarna. Att ge några närmare anvisningar för tillämpningen är

emellertid knappast möjligt.

Enligt familj erättskommittén bör otrohet under hemskillnad över huvud

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

taget inte grunda rätt till äktenskapsskillnad. Jag har i och för sig förståelse

för den tanke som ligger bakom detta förslag, men den av kommittén

förordade regeln är enligt min uppfattning alltför stel. Det förefaller t. ex.

inte riktigt att den omständigheten att makarna är hemskilda skall utesluta

möjlighet till äktenskapsskillnad i sådana fall då den ena maken

har inlett stadigvarande förbindelse på annat håll och inte har någon tanke

på att bryta den. Det stöter emellertid på svårigheter att utforma lämpliga

särbestämmelser för det fall att otroheten hänför sig till hemskillnadstid,

och jag kan inte heller se att det finns något större behov av sådana bestämmelser.

Jag kan alltså inte biträda kommitténs förslag på denna punkt.

Däremot vill jag i överensstämmelse med Nordiska rådets rekommendation

förorda att domstol får viss möjlighet att ogilla talan om äktenskapsskillnad

på grund av otrohet, om frågan kommer upp under hemskillnadstid.

Detta bör i princip gälla oavsett om otroheten ligger i tiden före eller efter

liemskillnadsdomen. En förutsättning för att talan om äktenskapsskillnad

skall kunna ogillas bör vara att hänsyn till barnens bästa eller andra särskilda

skäl talar mot att det döms till omedelbar äktenskapsskillnad.

Kommittén har föreslagit att It kap. 8 § skall kompletteras med en

bestämmelse av innebörd att make, som har rätt till äktenskapsskillnad

på grund av den andra makens otrohet, i stället skall kunna få hemskillnad,

om han föredrar detta. Som har påpekats i flera remissyttranden torde

emellertid en sådan bestämmelse sakna praktisk betydelse vid sidan av

redan existerande hemskillnadsregler. Förslaget bör därför inte genomföras.

It kap. 8 § bör i detta sammanhang moderniseras och jämkas något även

i lagtekniskt och redaktionellt hänseende. Uttrycken hor och otukt bör

sålunda bytas ut mot samlag och annat könsumgänge. Vidare bör ur

paragrafen utmönstras vad som sägs om delaktighet i otrohet. Make som

har varit delaktig i den andra makens otrohet måste givetvis, som familjerättskommittén

har påpekat, anses ha samtyckt till otroheten, och delaktighet

behöver därför inte nämnas särskilt i paragrafen vid sidan av samtycke.

I de danska och norska lagförslagen har bestämmelserna om äktenskapsskillnad

på grund av otrohet liksom i mitt förslag anpassats till Nordiska

rådets rekommendation i ämnet. Också på finsk och isländsk sida torde

man vara beredd att följa rekommendationen.

Äktenskapsskillnad på grund av brott mot make eller barn. Om make gör

sig skyldig till brott, har den andra maken vissa möjligheter att få äktenskapsskillnad.

Rätt härtill föreligger enligt 11 kap. 11 § alltid om make

döms till fängelse i minst tre år. Under vissa förutsättningar kan skilsmässa

erhållas även om straffet är lägre, dock minst fängelse i sex månader.

Vid den begränsade översyn av skilsmässogrunderna som nu är aktuell

har jag inte funnit anledning att överväga någon ändring av denna paragraf.

Riktas brottet i fråga mot den andra maken, kan skilsmässa framstå

som motiverad oavsett strafftidens längd och även om åtal för brottet

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Första lagutskottets utlåtande nr ri9 år 1968

inte liar kommit till stånd. Rätt till äktenskapsskillnad i sådana situationer

föreligger enligt 10 § bara vid stämpling mot makes liv och vid

grov misshandel. Också andra brott mot make kan emellertid vittna om

sådan brist på hänsyn att omedelbar upplösning av äktenskapet bör vara

möjlig. Vidare kan övergrepp mot makarnas barn vara av den art att den

andra maken inte bör vara skyldig att fortsätta äktenskapet. En vidgning

av paragrafens tillämpningsområde bör därför nu komma till stånd.

Enligt kommitténs förslag skall rätt till skilsmässa föreligga vid allvarligt

brott mot makes person liksom också vid misshandel mot barn, som står

under makarnas eller den enes vårdnad, eller annat brott mot barnets person

under förutsättning att äktenskapsskillnad är påkallad av hänsyn till

barnets bästa. Förslaget har i huvudsak understötts av remissinstanserna

och även jag vill i stort sett ansluta mig till förslaget. Till brott mot person

brukar hänföras de gärningar, som är straffbelagda i 3—7 kap. brottsbalken.

Det måste emellertid understrykas att ingalunda alla sådana brott

är av den beskaffenhet att de bör grunda rätt till äktenskapsskillnad.

Vad beträffar bestämmelsens närmare utformning finns enligt min mening

inte anledning att skilja mellan brott mot make och brott mot barn.

Tillräckligt skydd mot nya övergrepp kan i allmänhet i båda fallen erhållas

genom hemskillnad. Avgörande för frågan om rätt till äktenskapsskillnad

bör vara att det med hänsyn till brottets beskaffenhet och övriga omständigheter

inte rimligen kan krävas att den förfördelade maken fortsätter äktenskapet.

Misshandel torde böra anges som exempel på sådana brott mot person

som kan föranleda äktenskapsskillnad. I fråga om makes brott mot

barn bör bestämmelsen begränsas till att avse barn, som står under den

andra makens eller båda makarnas vårdnad.

F. n. gäller att talan om äktenskapsskillnad skall väckas inom sex månader

efter det att maken fått kännedom om gärningen och senast inom

tre år efter det att den begicks. Någon ändring på denna punkt synes inte

påkallad. Samma regler bör enligt min mening gälla i fråga om brott mot

make och brott mot barn.

Enligt den danska propositionen utsträcks nuvarande regel till att omfatta

också misshandel av barnen. I Norge och Island är misshandel av barn

redan skilsmässogrund. I den norska propositionen föreslås ingen ändring

av ifrågavarande bestämmelser.

Äktenskapsskillnad på grund av sinnessjukdom. Make har enligt 11 kap.

13 § rätt till äktenskapsskillnad på grund av sinnessjukdom hos den andra

maken, om sjukdomen har fortfarit i tre år under äktenskapet och det inte

finns skälig förhoppning att den sjuke varaktigt återställs till hälsan. Sjukdomen

skall styrkas med läkarintyg. Rätt till äktenskapsskillnad föreligger

inte, om den friske maken kände till sjukdomen vid vigseln och det skäligen

kan fordras att han fortsätter äktenskapet.

Familjerättskommittén har föreslagit att möjligheterna till äktenskaps
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Första lagutskottets utlåtande nr 4.9 år 1968

skillnad på grund av sinnessjukdom skall utvidgas. Dels vill kommittén

slopa den begränsning som ligger i att sinnessjukdom är skillnadsgrund endast

när sjukdomen är att bedöma som obotlig. Dels bör enligt kommittén

äktenskapsskillnad i undantagsfall kunna utverkas även när sjukdomen

varat kortare tid än tre år. Den omständigheten att sinnessjukdomen inträtt

före vigseln och att den andra maken känt till den bör, anser kommittén,

inte ha någon självständig betydelse vid prövningen av frågan om äktenskapsskillnad.

Kommittéförslaget har godtagits av så gott som samtliga remissinstanser.

Inte heller jag har någon erinran. I ett remissyttrande har ifrågasatts om

inte förslaget bör kompletteras med en rätt för make till äktenskapsskillnad

när den andra maken lider av annan rubbning av själsverksamheten än

sinnessjukdom. Detta problem, som över huvud taget inte berörts av kommittén,

är jag inte beredd att ta upp nu.

Jag föreslår att 11 kap. 13 § ges följande innehåll. Make har rätt till

äktenskapsskillnad på grund av sinnessjukdom hos den andra maken när

sjukdomen har varat tre år under äktenskapet, om det inte skäligen kan

fordras av den friske maken att han fortsätter äktenskapet. Har tre år inte

förflutit, kan det ändå dömas till äktenskapsskillnad, om synnerliga skäl

föreligger.

De danska och norska propositionerna upptar bestämmelser om äktenskapsskillnad

på grund av sinnessjukdom av samma innehåll som dem jag

har föreslagit här. Det är sannolikt att de finländska och isländska förslagen

kommer att innehålla liknande bestämmelser.

Medling

Syftet med medlingen är väsentligen att förebygga förhastade skilsmässor.

Medlingen är processförutsättning i hemskillnadsmål, dvs. fråga om hemskillnad

får inte prövas av domstol förrän medling eller försök till medling

har ägt rum. Organisatoriskt är medlingen knuten till svenska kyrkan på

det sättet att lagen som medlare i första hand anvisar prästen i församling

där makarna eller en av dem är kyrkobokförd. Vid sidan av de kyrkliga

medlarna finns emellertid i viss utsträckning borgerliga medlare som är

utsedda av domstol. Medlingsverksamheten är både rättsligt och organisatoriskt

helt fristående från den statsunderstödda familjerådgivning som på

vissa håll bedrivs i kommunal regi.

De reformer som familj er ättskommittén har föreslagit i denna del går ut

på att förstärka medlingsinstitutet genom att utvidga dess användningsområde

och genom att öka antalet borgerliga medlare. På det hela taget har

kommitténs förslag fått ett gynnsamt mottagande under remissbehandlingen

även om kritiska röster har höjts på vissa punkter. I ett par remissyttran
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr i9 år 1968

41

den har ifrågasatts om man inte bör ändra medlingens karaktär och avstå

från att låta medlingen vara processförutsättning i hemskillnadsmål.

För min del anser jag att några stora reformer beträffande medlingen

inte bör göras i samband med den begränsade översyn av giftermålsbalken

som här är aktuell. Jag föreställer mig att det även inom ramen för en

framtida äktenskapslagstiftning som bygger på delvis nya principer kommer

att finnas plats för ett medlingsinstitut i någon form. Medlingen är ett av de

instrument som samhället förfogar över när det gäller att förebygga onödiga

skilsmässor. Jag är emellertid inte främmande för tanken att anlitandet av

medling i en framtid bör bli helt frivilligt. En frivillig medling som står till

förfogande för makar som önskar hjälp med att reda ut tvister och misshälligheter

med eller utan samband med förestående skilsmässa kan vara

ett effektivare familjepolitiskt instrument än en medling som huvudsakligen

är knuten till processer i skilsmässomål och lätt kan uppfattas som

en tom formalitet just därför att den är obligatorisk. Beträffande medlingsverksamhetens

organisatoriska uppbyggnad utgår jag från att den nuvarande

konstruktionen med kyrkan som i första hand ansvarig för verksamheten

på sikt måste komma att ersättas med en annan ordning, oavsett

om övriga band mellan stat och kyrka skall bestå eller inte. En framtida

organisation måste bygga på personal vars utbildning är särskilt inriktad

på sådant som har betydelse för rådgivning och medling i familj efrågor.

Det är inte möjligt att nu ta ställning till reformer som är så pass vittgående.

I detta lagstiftningsärende bör ansträngningarna i stället inriktas

på att åstadkomma begränsade förbättringar inom ramen för det bestående

systemet. Därvid bör man emellertid se till att man inte försvårar anpassningen

till en utveckling som ter sig önskvärd. Fainiljerättskommitténs förslag

att förstärka medlarorganisationen med fler borgerliga medlare och att

ändra nuvarande bestämmelser så att det blir bättre möjligheter än nu att

påkalla medling på ett tidigt stadium, innan ett skilsmässoförfarande inför

domstol ännu är aktuellt, ligger i linje med mera långsiktiga önskemål och

är väl värda att ta fasta på. Däremot är jag inte beredd att tillstyrka vad

kommittén har föreslagit om att medlingen skall göras obligatorisk även

i vissa mål om äktenskapsskillnad där det f. n. inte krävs någon medling.

1 nära anslutning till kommitténs förslag förordar jag att make skall

kunna påkalla medling, om söndring har uppstått i äktenskapet eller om det

i annat fall har uppkommit tvist, som stör makarnas sammanlevnad.

Beträffande den rättsliga regleringen i övrigt av inedlingsinstitutet är att

märka att medlingskravet enligt gällande bestämmelser inte är detsamma i

alla mål om hemskillnad. Vid vanlig process inför domstol räcker det med ett

medlingsförsök. Har svaranden underlåtit att infinna sig till medling eller

har han inte kunnat anträffas med kallelse, får domstolen ändå döma till

hemskillnad. Men när hemskillnadsmål prövas på handlingarna efter gemensam

ansökan av makarna fordras det att medling har ägt rum, dvs.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

normalt att båda makarna kommit tillsammans inför medlaren. Detta krav

kan i vissa fall — t. ex. om någon av makarna är sjuk eller vistas utomlands

— vara svårt att uppfylla, och det kan då leda till att den dyrbarare och

tyngre vägen med domstolsprocess måste anlitas fastän makarna är ense

om att skiljas. Praktiska erfarenheter som redovisats av Sveriges advokatsamfund

och Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister vid remissbehandlingen

av familj erättskommitténs betänkande ger belägg för att denna risk är

en realitet. Även från principiella synpunkter anser jag det mindre tilltalande

att ha olika krav i fråga om medling beroende på sättet för hemskillnadsfrågans

anhängiggörande vid domstol. Jag föreslår därför att den

nuvarande bestämmelsen i 15 kap. 7 § om medling i mål som anhängiggörs

genom gemensam ansökan upphävs och att generella bestämmelser för alla

slag av hemskillnadsmål införs i 15 kap. 8 §. Huvudregeln bör därvid vara

att medling skall ha ägt rum. Men om någon av makarna underlåtit att

inställa sig på kallelse eller inte kunnat anträffas med kallelse till medling,

bör processförutsättningen anses uppfylld om den andra maken infunnit

sig för medling.

Familjerättskommittén har föreslagit att i giftermålsbalken skall införas

detaljerade regler om förfarandet vid medling. Mot dessa regler har anförts

viss kritik under remissbehandlingen. För min del anser jag det tveksamt

om några detaljbestämmelser behövs. I den mån det finns behov av närmare

anvisningar beträffande tillvägagångssättet vid medling bör dessa enligt

min mening få sin plats i en instruktion för medlare och inte i giftermålsbalken.

Den bestämmelse om medlingsförfarandet som f. n. finns

i 14 kap. 3 § måste i sak anses fullt godtagbar. Jag tar därför inte upp kommittéförslaget

i denna del till närmare behandling nu.

Beträffande medlingsverksamhetens organisation är jag ense med familjerättskommittén

om att principen bör vara att det vid sidan av de kyrkliga

medlarna skall finnas minst en borgerlig medlare jämte ersättare för honom

i varje kommun. Det bör emellertid inte vara uteslutet att förordna samma

person till medlare för flera kommuner, om detta skulle vara lämpligt av

särskilda skäl. Den nuvarande möjligheten att på begäran av make förordna

särskild medlare för visst fall bör behållas, men sådant förordnande bör,

som kommittén har föreslagit, kunna meddelas endast om godtagbart skäl

har anförts för framställningen. Också i övrigt kan jag i sak ansluta mig

till kommitténs förslag beträffande medlarorganisationen.

Borgerlig medling bekostas nu i allmänhet av kommunerna. I vissa fall

lär makarna få betala arvode till medlaren. Denna ordning är mindre tillfredsställande.

Enligt min mening bör principen vara att kostnaderna skall

betalas av vederbörande kommun. Det synes emellertid skäligt att staten,

liksom f. n. är fallet med familjerådgivningen, bidrar till kommunernas

kostnader. Statens bidrag till den borgerliga medlingsverksamheten bör i

princip avvägas efter samma grunder som gäller för familjerådgivningen.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

Närmare föreskrifter om ersättningen bör meddelas av Kungl. Maj:t. Eftersom

det är ovisst i vilken utsträckning en utökad borgerlig medlingsverksamhet

kommer att tas i anspråk, bör bestämmelserna utformas så att

arvode till borgerlig medlare utgår per medlingsärende. Jag har i kostnadsfrågorna

samrått med chefen för finansdepartementet. Frågan om erforderliga

anslag torde få anmälas i annat sammanhang.

I de danska och norska propositionerna om ändringar i äktenskapslagstiftningen

föreslås bara smärre jämkningar i gällande regler om medling.

Ikraftträdande m. m.

De föreslagna lagändringarna bör träda i kraft den 1 juli 1969.

Jag har tidigare föreslagit att kravet på lysning till äktenskap slopas och

att vigsel skall kunna ske så snart hindersprövning har ägt rum utan att

hinder mot äktenskapet har framkommit. Denna ordning bör gälla generellt

från ikraftträdandet och således oavsett om hindersprövningen har ägt rum

före eller efter utgången av juni 1969. Huruvida lysning har skett, kommer

i båda fallen att sakna rättslig betydelse.

F. n. gäller att s. k. lysningssedel skall utfärdas, så snart de trolovade

har fullgjort vad som åligger dem enligt 3 kap. 2 § giftermålsbalken och

prästen funnit hinder inte möta mot äktenskapet. Lysningen sker genom

att lysningssedeln kungörs i kyrka tre söndagar i följd. Vigsel kan förrättas

inom fyra månader därefter. Om någon av de trolovade tillhör den nomadiserande

samebefolkningen gäller lysningen dock ett år. Enligt mitt förslag

skall hindersprövningen anses avslutad i det skede då lysningssedel nu

får utfärdas. Jag har vidare föreslagit att hindersprövning generellt skall

gälla fyra månader. Tillräckliga skäl för avsteg härifrån i de fall då hindersprövningen

ägt rum före den nya lagens ikraftträdande finns enligt min

mening inte. Vigsel kan alltså då ske inom fyra månader från det att lysningssedel

har utfärdats.

I de undantagsfall, då vigsel redan nu kan ske utan föregående lysning,

ankommer hindersprövningen på vigselförrättaren. Jag har tidigare föreslagit

att samma ordning för hindersprövning skall gälla i alla fall. Inte

heller här synes särskild övergångsbestämmelse behövlig.

Enligt 4 kap. 9 § andra stycket i förslaget skall Kungl. Maj :t kunna i efterhand

godkänna en formellt ogiltig vigsel. Regeln avser främst sådana fall

där ett formellt fel uppkommit av förbiseende och båda kontrahenterna kan

anses ha förlitat sig på att vigseln varit giltig. Familjerättskommittén föreslår

att bestämmelsen skall gälla också när vigseln har skett före den nya lagens

ikraftträdande. Jag kan ansluta mig till denna uppfattning. Med hänsyn

till de rättsverkningar, som är knutna till vigsel, vill jag emellertid till skillnad

mot kommittén förorda en uttrycklig bestämmelse i ämnet.

Enligt den nya lagen skall de sjukdomstillstånd som anges i 10 kap. 3 §

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

första stycket 3 inte längre grunda rätt till återgång. Detta bör gälla oavsett

om äktenskapet har ingåtts före eller efter utgången av juni 1969. Har

talan om återgång väckts före ikraftträdandet, synes emellertid övervägande

skäl tala för att äldre rätt alltjämt skall vara tillämplig. Jag förordar en

särskild övergångsbestämmelse därom.

Familj erättskommittén förordar att ändringarna i skilsmässogrunderna

i 11 kap. skall gälla oavsett om den omständighet som åberopas till stöd för

talan hänför sig till tiden före eller efter ikraftträdandet. Under hänvisning

till det principiella förbudet mot retroaktiv strafflagstiftning har Göta hovrätt

beträffande den föreslagna utvidgningen av 11 kap. 10 § ifrågasatt om

brott, som enligt paragrafens äldre lydelse inte utgör skillnadsgrund, bör

kunna leda till äktenskapsskillnad, när brottet har begåtts före ikraftträdandet.

Enligt min mening synes de hänsyn som har föranlett de av mig föreslagna

ändringarna i skilsmässoreglerna motivera att de nya bestämmelserna

efter ikraftträdandet omedelbart får tillämpas i full utsträckning.

Något principiellt hinder häremot torde inte föreligga. Vad jag nu har sagt

bör gälla också i de fall då talan om äktenskapsskillnad är anhängig vid

ikraftträdandet. Särskild bestämmelse härom torde inte behövas.

Makes rätt att väcka talan om äktenskapsskillnad på grund av att den

andra maken har ingått nytt äktenskap skall enligt It kap. 7 § i dess nya

lydelse inte längre vara underkastad någon preskriptionstid. Familjerättskommitténs

förslag innebär på denna punkt att talan skall kunna väckas

även om preskription enligt äldre lag har inträtt före ikraftträdandet. Hovrätten

för Övre Norrland har kritiserat förslaget i denna del och hävdar att

talerätt, som har gått förlorad, inte bör kunna återuppstå genom ny lagstiftning.

I sak ansluter jag mig till hovrättens uppfattning, och jag förordar

därför en övergångsbestämmelse av innehåll att talan som avses i

11 kap. 7 § inte får väckas, om rätt till talan på grund av äldre lag har gått

förlorad före ikraftträdandet.

Övriga ändringsförslag torde inte föranleda särskilda problem vid övergång

till ny lagstiftning.

Lagrådet

Lagförslagen föranledde yttranden i lagrådet. Rörande dessa hänvisar

utskottet till propositionen s. 102—107.

Departementschefen vid anmälan av lagrådets utlåtande

Föredragande departementschefen anförde vid anmälan av lagrådets utlåtande

följande.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

Lagrådet har föreslagit viss redaktionell jämkning av den av mig förordade

lydelsen av 11 kap. 8 § giftermålsbalken. I anslutning härtill har

lagrådet utvecklat synpunkter på tillämpningen av paragrafen.

Jag vill erinra om vad jag uttalade i remissprotokollet om att hela 11 kap.

giftermålsbalken behöver revideras från grunden. Frågan om domstol skall

döma till hemskillnad eller äktenskapsskillnad när söndring uppstått i ett

äktenskap bör enligt min mening i princip vara beroende uteslutande på

hur pass allvarlig och djupgående söndringen är. Meningen med hemskillnadsinstitutet

är att ge makarna en betänketid i sådana fall då det kan finnas

utsikter till en försoning. Både för skillnadsfrågan och för regleringen i

samband med skilsmässan av makarnas ekonomiska förhållanden bör orsakerna

till söndringen vara ovidkommande. I en framtida lagstiftning torde

det därför inte finnas utrymme för särskilda bestämmelser om otrohet i

äktenskap.

Man kan fråga sig om det i nuvarande läge —- när underlag saknas för

en genomgripande äktenskapsrättslig reform — är lämpligt att överhuvudtaget

röra vid 11 kap. 8 § giftermålsbalken. Nordiska rådet har emellertid

mot bakgrunden av splittrade kommittéförslag rekommenderat en uppmjukning

av otrohetsbestämmelserna i de nordiska äktenskapslagarna som

bevarar den nordiska rättslikheten på området. Den av rådet föreslagna uppmjukningen

innebär ett steg i rätt riktning såtillvida som den ger uttryck

för en mer nyanserad syn på otrohet än den som ligger till grund för gällande

lagstiftning. Ett genomförande av rekommendationen behöver inte

försvåra en mer radikal reform inom en inte alltför avlägsen framtid. Detta

gäller i varje fall om ändringen ill kap. 8 § giftermålsbalken, som jag har

förutsatt, ges en snäv tolkning och den nyinförda möjligheten att döma till

hemskillnad utnyttjas sparsamt. Teoretiskt torde det vara riktigt som lagrådet

säger att domstol är oförhindrad att med stöd av den nya lydelsen

döma till hemskillnad även utan yrkande av part. En sådan tillämpning

skulle emellertid inte stå i god överensstämmelse med grunderna för lagändringen,

och jag räknar med att den inte skall förekomma i praktiken.

Syftet med ändringen av 11 kap. 8 § giftermålsbalken torde framgå av

den i remissprotokollet förordade lydelsen. Denna lydelse ansluter nära till

formuleringen i Nordiska rådets rekommendation. Jag kan inte tillstyrka

att paragrafen jämkas redaktionellt på det sätt lagrådet har föreslagit. Inte

heller anser jag att uttrycket könsligt umgänge är att föredra framför det

i remissprotokollet använda ordet könsumgänge.

Efter samråd med chefen för finansdepartementet ansluter jag mig till

lagrådets förslag till ändringar i 14 kap. 4 § och 15 kap. 9 § giftermålsbalken.

Dessutom bör vissa redaktionella jämkningar vidtas i de remitterade förslagen.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

Utskottet

1. Inledning

I detta utlåtande behandlar utskottet en proposition, vari föreslås vissa

ändringar i giftermålsbalkens regler om förutsättningarna för äktenskaps

ingående och upplösning. I fråga om äktenskaps ingående innebär förslaget

att äktenskapsåldern för män sänks från 21 till 18 år, varigenom åldersgränsen

blir densamma för män och kvinnor. Vidare förordas att epilepsi

och könssjukdom skall slopas som äktenskapshinder. Lysningen blir enligt

förslaget frivillig. I fråga om skilsmässoreglerna föreslås bl. a., i enlighet

med en rekommendation av Nordiska rådet, att rätten till omedelbar äktenskapsskillnad

vid otrohet inte längre skall vara ovillkorlig. Om hänsyn till

barnens bästa eller andra särskilda skäl talar därför, skall domstol i stället

kunna döma till hemskillnad. Antalet borgerliga medlare föreslås ökat, och

det skall bli större möjligheter än f. n. att påkalla medling utan samband

med skilsmässa. Nuvarande krav på medling i hemskillnadsmål föreslås

bli uppmjukat samtidigt som bestämmelserna i ämnet görs enhetliga. —- De

föreslagna ändringarna avses träda i kraft den 1 juli 1969. — Propositionen

utgör endast en första begränsad etapp i en översyn av den familj erättsliga

lagstiftningen. Inom en inte alltför avlägsen framtid avses äktenskapslagstiftningen,

enligt vad som framhålls i propositionen, bli föremål för mera

genomgripande revision än som är möjlig på grundval av nu föreliggande

material. — I samband med propositionen behandlar utskottet ett antal

motioner som väckts i anledning av propositionen och dessutom två motioner

som väckts vid riksdagens början.

2. Äktenskapsåldern

Enligt 2 kap. 1 § giftermålsbalken får man under 21 år eller kvinna under

18 år inte gifta sig utan tillstånd av länsstyrelsen i det län där den

underårige har sitt hemvist. Länsstyrelsens beslut kan enligt 13 § överklagas

hos Kungl. Maj :t i justitiedepartementet. Den som är under 21 år

och inte har varit gift tidigare får vidare enligt 2 § inte gifta sig utan samtycke

av föräldrarna. Vägras samtycke, kan rätten med stöd av 4 § tillåta

äktenskapet. — Nuvarande äktenskapsålder för män härrör från 1734 års

lag. Då åldersgränsen övervägdes i samband med tillkomsten av 1915 års

lag om äktenskaps ingående och upplösning, befanns en sänkning inte tillrådlig

med hänsyn till den jämförelsevis sena utvecklingen hos den manliga

ungdomen. Vidare ansågs det från rättslig synpunkt erbjuda påtagliga

fördelar att äktenskapsåldern sammanföll med myndighetsåldern. Den

kvinnliga äktenskapsåldern höjdes genom 1915 års lag från 17 till 18 år.

Som skäl härför anfördes bl. a. att en kvinna under 18 år i allmänhet saknade

tillräcklig livserfarenhet och karaktärsmognad för äktenskap.

I förevarande proposition föreslås att äktenskapsåldern för män sänks

s. 47 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

47

till 18 år, varigenom åldersgränsen blir densamma för män och kvinnor.

Beträffande dispensförfarandet bör enligt departementschefen gälla att den

som är under 18 år skall kunna få dispens i samma ordning som nu. Rörande

kravet på samtycke av föräldrarna föreslås heller ingen ändring i detta sammanhang.

I de övriga nordiska länderna gäller f. n. följande ålder sregler: i Finland

18 år för män och 17 för kvinnor, i Danmark 21 år för män och 18 för kvinnor

samt i Norge och Island 20 år för män och 18 år för kvinnor. Enligt den

danska propositionen om ändringar i äktenskapslagstiftningen föreslås att

äktenskapsåldern sätts till 20 år för män och 18 år för kvinnor. I den norska

propositionen har inte föreslagits någon ändring av äktenskapsåldern, men

enligt vad utskottet erfarit föreslår vederbörande stortingskommitté att

åldersgränsen bestäms till 18 år även för män, varigenom alltså äktenskapsåldern

i Norge skulle bli densamma för män och kvinnor. I Finland och

Island torde ingen ändring vara aktuell.

I anledning av förslaget i förevarande proposition att äktenskapsåldern

för män skall sänkas till 18 år har väckts motioner med andra yrkanden.

I motionsparet I: 987 och II: 1248 samt motionen I: 985 hemställs att åldern

för män i enlighet med familjerättskommitténs förslag bestäms till 20 år.

I motionen I: 985 anförs till stöd för yrkandet att alltför unga äktenskap

inte är önskvärda från vare sig individernas eller samhällets synpunkt och

att likställigheten mellan könen inte motiverar en sänkning av äktenskapsåldern

för män till 18 år. Motionärerna framhåller som skäl mot en sådan

sänkning att de ungas utbildningstid har förlängts och att värnpliktstjänstgöringen

nu fullgörs tidigare än förr. Vidare påpekas att möjligheterna att

försörja en växande familj torde vara begränsade i åldersgrupperna kring

18 år. Motionärerna betonar också att den nordiska lagstiftningen om äktenskapsåldem

såvitt möjligt bör vara enhetlig. I motionsparet 1:987 och

II: 1248 anförs i huvudsak samma skäl och dessutom att de s. k. dispensäktenskapens

höga skilsmässofrekvens talar mot sänkning av äktenskapsåldern.

Det nuvarande sambandet mellan mannens äktenskapsålder och

myndighetsålder bör bestå. Detta skulle, anför motionärerna, bli fallet om

deras förslag genomfördes, eftersom riksdagen nästa år enligt departementschefen

med all sannolikhet kommer att fastställa myndighetsåldern

till 20 år. — Kravet på samband mellan äktenskapsålder och myndighetsålder

ligger också till grund för ett annat förslag, vilket framkommit under

utskottets överläggning i detta ärende. Enligt det förslaget bör huvudregeln

vara att den som är under 20 år inte får gifta sig utan länsstyrelsens tillstånd.

För den som fyllt 18 år bör enligt förslaget emellertid tillstånd inte

fordras om kontrahenten fyllt 20 år. Tanken bakom förslaget är att åtminstone

en av makarna bör vara myndig så att hon eller han kan vara förmyndare

för makarnas barn. — Ytterligare ett förslag har övervägts i sammanhanget:

enligt motionen II: 1252 bör, med tanke på eventuell underhålls
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

43

Första lagutskottets utlåtande nr k9 år 1968

skyldighet till make vid skilsmässa, äktenskapsåldern vara 21 år för både

män och kvinnor.

Utskottet anser i likhet med departementschefen att den principiella

utgångspunkten inom äktenskapslagstiftningen liksom på andra områden

bör vara att det skall råda likställighet mellan könen, om det inte finns

särskilda skäl för annat. I dagens samhälle är det svårt att finna några sådana

skäl när det gäller äktenskapsåldern. Syftet med bestämmelserna i

ämnet är att förhindra äktenskap, där den ena eller båda kontrahenterna

saknar tillräcklig mognad och erfarenhet för att ta på sig det ansvar och de

förpliktelser som följer med ett äktenskap. Detta syfte bör enligt utskottet

tillgodoses i samma utsträckning och på samma sätt i fråga om män och

kvinnor.

Utskottet vill inte förneka att det kan innebära vissa fördelar att den

ena maken uppnått fastställd myndighetsålder. Erfarenheterna av sådana

äktenskap där båda makarna är omyndiga ger emellertid inte belägg för

att de praktiska olägenheterna av deras omyndighet skulle vara så stora

att de bör tillmätas avgörande betydelse vid fastställandet av äktenskapsåldern,

om inte skillnaden mellan denna och myndighetsåldern görs för stor.

Olägenheterna begränsas väsentligt genom att förmynderskapslagstiftningen

ger ungdomar, som har kommit ut i förvärvslivet och fått egen arbetsinkomst,

ett betydande mått av rättslig handlingsförmåga även före uppnådd

myndighetsålder. I sammanhanget bör också framhållas att även omyndiga

makar har vårdnaden om barn i äktenskapet och därmed rätt och plikt att

sörja för allt som rör barnets person och att företräda barnet i personliga

angelägenheter. — F. ö. kan erinras om att riksdagen nästa år kommer att

få ta ställning till ett förslag om sänkning av myndighetsåldern. -—■ Vidare

vill utskottet framhålla att möjligheten att ingå äktenskap efter dispens,

varemot inte rests någon invändning, i åtskilliga fall medför att ingen av

föräldrarna kan vara förmyndare för sina barn.

Det ovan omnämnda förslaget att göra äktenskapets tillåtlighet beroende

av om den ena kontrahenten uppnått viss ålder, 20 år enligt förslaget, är ej

förenligt med den principiella grundsyn som enligt utskottet bör gälla, nämligen

att bedömningen av om mannen eller kvinnan skall tillåtas att gifta

sig måste göras utifrån hans eller hennes egna förutsättningar för äktenskapet.

Starka principiella skäl talar således mot nämnda förslag.

Rörande de motionsvis framlagda förslagen att äktenskapsåldern för män

skall bestämmas till 20 år, alltså två år högre än för kvinnor, vill utskottet

anföra följande. Principen att likställighet skall råda mellan könen bör

som nämnts vara tillämplig även på frågan om äktenskapsåldern, om inte

särskilda skäl talar däremot. Några sådana skäl har dock inte framkommit.

För en gemensam åldersregel talar att vetenskapen inte kan påvisa någon

sådan skillnad mellan könen i fråga om fysisk eller psykisk mognad att

olika regler skulle vara motiverade. Härtill kommer att utvecklingen i sam
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

hället präglas av allt större jämställdhet när det gäller yrkesutbildning och

förvärvsmöjligheter och även detta utgör ett skäl för samma äktenskapsålder

för män och kvinnor. På grund av dessa omständigheter anser utskottet

att en gemensam åldersregel bör gälla. Det återstår då att ta ställning

till vilken ålder som skall väljas. Utskottet fäster därvid stor vikt vid

den praxis som uvecklats vid handläggningen av ärenden rörande äktenskapsdispenser.

En utredning, vars resultat åberopas av departementschefen,

ger vid handen att tillståndsgivningen numera är mycket generös. Män

över 18 år och kvinnor över 17 år brukar alltid eller så gott som alltid få

dispens om föräldrarna samtycker till äktenskapet. Utskottet delar departementschefens

uppfattning att äktenskapsåldern bör vara 18 år, lika för

män och kvinnor. Härigenom blir, om norska stortinget bifaller det där

framlagda förslaget, äktenskapsåldern densamma i Finland, Norge och

Sverige, med det undantaget att åldersgränsen för kvinnor i Finland är

17 år. I Danmark har vederbörande folketingsudvalg enligt vad utskottet

erfarit ännu icke tagit ställning till frågan om äktenskapsåldern.

På grund av det anförda tillstyrker utskottet propositionens förslag om

äktenskapsåldern för män och avstyrker motionsyrkandena i ämnet.

3. Lysningsförfarandet

Frågan om hinder föreligger mot äktenskap prövas f. n. i samband med

lysningen. Prövningen görs av den präst som för kyrkoböckerna i kvinnans

hemförsamling. Om hinder mot äktenskapet inte finnes föreligga, sker lysningen

genom att kungörelse om de trolovades avsikt att ingå äktenskap

läses upp i kyrkan tre söndagar i följd. Därefter får vigsel ske, om äktenskapshinder

inte har anmälts. I undantagsfall kan lysning underlåtas. Hindersprövningen

ankommer då på vigselförrättaren.

Enligt propositionen bör lysningen inte längre utgöra ett led i den prövning

som skall föregå vigsel. Detta behöver enligt departementschefen inte

betyda att bruket med lysning före vigsel kommer att försvinna. Ingenting

hindrar att kungörandet i kyrka bevaras som tradition, om traditionen har

tillräcklig resonans hos det uppväxande släktet och kyrkan vill lämna sin

medverkan. Lysningen bör alltså vara frivillig, och giftermålsbalken bör i

framtiden inte innehålla några bestämmelser om lysning.

I de likalydande motionerna I: 984 och II: 1251 begärs att giftermålsbalken

även i fortsättningen skall innehålla en bestämmelse att kyrklig vigsel skall

föregås av lysning kungjord i kyrkan tre söndagar i rad. Till stöd härför anförs

att lysning i kyrkan, vilken ända från reformationen omvittnas som allmän

sed, alltjämt har djupa rötter i vårt folk. Motionärerna antar att resonansen

hos det uppväxande släktet för denna sed kommer att försvagas, om

lysningen inte är inskriven i giftermålsbalken. I motionen I: 989 föreslås att

lysning som hittills obligatoriskt skall ske då de trolovade är medlemmar

av svenska kyrkan samt att den i propositionen föreslagna ordningen skall

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 1 avd. Nr 49

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

tillämpas bara då de trolovade eller en av dem inte tillhör kyrkan. Förslaget

motiveras av att lysning är förbunden med prästens och församlingens

förbön för dem som skall träda i äktenskap. Det synes enligt motionären

vara rimligt att lysning kvarstår såsom obligatorium för medlemmar av

svenska kyrkan så att dessa inte undandras församlingens gemenskap inför

det förestående äktenskapet.

Som departementschefen framhållit är syftet med lysningen att ge allmänheten

tillfälle att anmäla hinder mot äktenskapet. Det inträffar emellertid

nästan aldrig att sådan anmälan görs, och det finns inte heller anledning

att tro att det skulle ske någon förändring härvidlag om kungörelseförfarandet

ändrades. Lysningens betydelse för hindersprövningens tillförlitlighet

måste alltså, anser departementschefen, antas vara utomordentligt

ringa. Utskottet delar denna uppfattning. Det bör också beaktas att lysningsförfarandet

i vissa fall kan vålla olägenheter. Bl. a. kan det medföra

publicitet som de trolovade ibland kan ha goda skäl att vilja undvika. —

Då lysningsfrågan behandlades vid 1968 års allmänna kyrkomöte uttalade

beredningsutskottet i ett av kyrkomötet godkänt utlåtande (nr 1) att utskottet

med tillfredsställelse konstaterat att åtgärder vidtas för upphävande

av det judiciella kungörelseförfarandet i kyrka om ingående av äktenskap.

Beredningsutskottet såg det som en stor vinst att innebörden av förbön för

dem som ämnar ingå eller ingått äktenskap klarare kan framstå, då tillkännagivandets

rent judiciella funktion upphävs. — Även dessa skäl talar

enligt utskottet mot att lysningen ingår som ett obligatoriskt led i den prövning

som skall föregå vigsel. Utskottet vill på grund därav och av vad utskottet

ovan anfört tillstyrka bifall till propositionen i denna del och föreslå att

motionerna I: 984 och II: 1251 samt I: 989 icke föranleder någon riksdagens

åtgärd.

Rörande hindersprövningen föreslås i propositionen bl. a. upphävande av

regeln att trolovad, som har varit sinnessjuk inom de sista tre åren, skall

styrka med läkarintyg att sådan sjukdom inte kan påvisas hos honom.

Utskottet har ingen erinran mot förslaget, som motiveras av att sinnessjukdom

numera inte skall antecknas i kyrkoböckerna. Bestämmelsen bör alltså

i enlighet med propositionen hädanefter få det innehållet att, om det är anledning

att anta att trolovad är sinnessjuk eller sinnesslö, han skall med

läkarintyg styrka att sinnessjukdom eller sinnesslöhet inte kan påvisas

eller också visa att socialstyrelsen tillåtit äktenskapet.

I detta sammanhang har väckts en motion, II: 1255, vari hemställs att

Kungl. Maj :t måtte utfärda särskilda anvisningar i syfte att vid hindersprövningen

säkerställa en från rättssäkerhetssynpunkt betryggande enhetlig

tillämpning av giftermålsbalkens bestämmelser om äktenskapsförbud

vid sinnessjukdom. Motionärerna beklagar att det inte redan nu framläggs

förslag om avskaffande av äktenskapshinder vid sinnessjukdom. De anför

att den hittillsvarande lagstiftningen om hindersprövning har tillämpats

s. 51 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

51

godtyckligt samt att bibehållande av äktenskapshindret leder till ännu större

osäkerhet och rättslöshet för före detta patienter, eftersom prövningen helt

skall ankomma på prästens lekmannamässiga bedömning.

Sedan Kungl. Maj :t i februari i år förordnat att anteckningarna om sinnesslöhet

skall utgå ur folkbokföringsregistren, har centrala folkbokföringsoch

uppbördsnämnden enligt vad utskottet inhämtat lämnat anvisningar

för hindersprövningen av innehåll att läkarintyg eller dispens skall fordras

»endast om annan tillräcklig anledning än sådan anteckning finns att antaga,

att trolovad är sinnessjuk eller sinnesslö, eller det är styrkt på annat sätt än

genom sådan anteckning att trolovad varit sinnessjuk inom de tre sista

åren».

Utskottet anser att det även med dessa anvisningar vid hindersprövningen

ofta måste vara förenat med stora svårigheter att ta ställning till

frågan om det finns anledning att anta att trolovad är sinnessjuk eller sinnesslö.

Det torde därför vara erforderligt att utfärda utförligare anvisningar

till ledning för hindersprövningen. Enligt vad utskottet erfarit är frågan

föremål för uppmärksamhet inom Kungl. Maj :ts kansli och något initiativ

i ämnet från riksdagens sida är därför icke påkallat. — Motionen II: 1255

bör enligt utskottet anses vara besvarad med dessa uttalanden.

4. Hemskillnad på gemensamt yrkande

I propositionen föreslås att ordalydelsen i 11 kap. 1 § giftermålsbalken

jämkas på så sätt att där endast sägs att makar, som är ense om att ej fortsätta

sammanlevnaden, äger vinna dom på hemskillnad. Utskottet tillstyrker

att förslaget antas. Därigenom tillgodoses även syftet med den vid riksdagens

början väckta motionen II: 505, såvitt den avser 11 kap. 1 §, varför

motionen bör lämnas utan åtgärd i den delen.

5. Hemskillnad på yrkande av ena maken

Om det uppstått djup och varaktig söndring mellan makarna, kan jämlikt

11 kap. 2 § andra stycket giftermålsbalken dömas till hemskillnad på

yrkande av ena maken, såvida det inte med hänsyn till hans förhållande

eller andra särskilda omständigheter ändock skäligen kan fordras att han

fortsätter sammanlevnaden. I de likalydande motionerna I: 988 och II: 1245

kritiseras paragrafens ordalydelse, i det motionärerna anser att något krav

på att söndringen skall ha varit varaktig inte bör uppställas. Borttagande

av detta krav skulle enligt motionärerna medföra lättnad för käranden i bevishänseende

och dessutom att hemskillnad snabbt kunde erhållas om ena

maken är sjuk och utsätter den andra för hälsorisker som denne varit okunnig

om. I sistnämnda hänseende anser motionärerna att deras yrkande har

direkt samband med propositionens förslag att könssjukdom i smittosamt

skede skall slopas som äktenskapshinder och inte heller grunda rätt till

återgång. Borttagande av ordet »varaktig» skulle enligt motionärerna också

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

underlätta att man framdeles i 2 § sammanför tillfällig otrohet i äktenskapet

med övriga i paragrafen uppräknade söndringsorsaker.

I de fall, då make grundar sin begäran om hemskillnad på att han anser

djup och varaktig söndring föreligga, synes det i praxis som bevis för söndring

numera knappast krävas mer än vad som framgår av att ena maken

väckt talan mot den andra. Svarandens bestridande att söndring råder leder

således inte till att domstolen vägrar hemskillnad annat än i rena undantagsfall.

Denna rättstillämpning har medfört, att de, som egentligen inte

önskar hemskillnad, i allmänhet avstår från att motsätta sig en begäran

härom och i stället undertecknar en gemensam ansökan om hemskillnad

eller medger den andra makens yrkande vid domstolen. Beträffande det av

motionärerna omnämnda fallet att ena maken lider av könssjukdom, vill

utskottet erinra om den möjlighet till omedelbar äktenskapsskillnad som

andra maken har jämlikt 11 kap. 9 §. — På grund av dessa omständigheter,

och då frågan om översyn av bestämmelserna i 11 kap. 2 § bör ses i samband

med en kommande genomgripande reform av reglerna om äktenskaps

upplösning, anser utskottet att förevarande motioner icke bör föranleda någon

riksdagens åtgärd i den del varom nu är fråga.

6. Äktenskapsskillnad på grund av otrohet

För att söka undvika skiljaktigheter i de nordiska ländernas regler

om skilsmässa på grund av otrohet bär denna fråga varit föremål för överläggningar

de nordiska justitieministrarna sinsemellan samt mellan dessa

och Nordiska rådets juridiska utskott. Nordiska rådet har därefter antagit

en rekommendation att rätten till omedelbar äktenskapsskillnad bör stå

kvar som huvudregel vid otrohet, oavsett om makarna var hemskilda eller

inte. När hänsyn till makarnas barn eller andra viktiga skäl talar härför,

bör emellertid enligt rekommendationen domstol ha möjlighet att i stället

döma till hemskillnad eller, om otroheten hänför sig till hemskillnadstid,

ogilla talan. Rekommendationen utgör en kompromiss, omfattande även

en enhetlig hemskillnadstid inom Norden av ett år. Enligt propositionen

bör 11 kap. 8 § giftermålsbalken ändras så att dess lydelse nära ansluter

till rekommendationen. Dessutom anses paragrafen böra moderniseras och

jämkas något i lagtekniskt och redaktionellt hänseende.

Förslaget har föranlett motioner. Enligt de likalydande motionerna I: 986

och II: 1249 bör hemskillnad bli huvudregeln vid otrohet, och äktenskapsskillnad

tillämpas bara med hänsyn till barnens bästa eller av andra särskilda

skäl. Motionärerna framhåller att otrohet i högre grad bör betraktas

som en av många skilsmässogrundande faktorer i ett vacklande äktenskap

och snarare såsom eu konsekvens av andra slitningar, vilka kan bringas ur

världen genom medling eller genom att makarna får tid att besinna sig.

Möjligheter till förlikning bör också erbjudas i större utsträckning med

tanke på att en förhastad skilsmässa kan innebära livslång olycka för par
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968 53

terna. I motionsparet I: 990 och II: 1247 yrkas att hänsyn till barnens bästa

icke i lagtexten skall anges som skäl mot äktenskapsskillnad. Motionärerna

anser, att det knappast föreligger några skäl att i otrohetsmål se annorlunda

på förekomsten av barn än i andra skilsmässosammanhang, och framhåller

att det är tveksamt om en domstol är kapabel att avgöra vad som är

barnens bästa då någon av makarna vill ha omedelbar äktenskapsskillnad.

Denna uppfattning kommer till uttryck även i motionen II: 1252, vari dock

föreslås upphävande av 11 kap. 8 § på den grund att otrohet ej bör ha någon

särställning som anledning till äktenskapsskillnad.

Utskottet anser att sexuell trohet mellan makarna normalt är av grundläggande

betydelse för ett gott förhållande i äktenskapet. Lagstiftningen

bör dock ta hänsyn till att omständigheterna ibland kan vara sådana att

otroheten inte behöver spoliera utsikterna till äktenskapets fortbestånd. Det

bör också beaktas att otrohet i vissa fall snarare är en följd av söndring

mellan makarna än den egentliga orsaken till söndringen. Mot denna bakgrund

framstår Nordiska rådets rekommendation och propositionens förslag

rörande utformningen av förevarande paragraf såsom ett steg i rätt

riktning.

Hemskillnad på grund av otrohet är i och för sig ingen nyhet för rättskipningen.

Bl. a. i de fall, där det antas föreligga utsikter att äktenskapet

skall kunna bestå, torde nämligen otrohet ofta leda till antingen att makarna

gemensamt ansöker om hemskillnad jämlikt 11 kap. 1 § eller att ena

maken begär hemskillnad jämlikt 11 kap. 2 §. Genom propositionens förslag

att hemskillnad skall vara ett alternativ till äktenskapsskillnad vid

otrohet kan man förvänta sig att det blir vanligare än hittills att hemskillnad

tillämpas i otrohetsfallen. En utveckling i denna riktning bör enligt utskottet

hälsas med tillfredsställelse. Härigenom kan nämligen i många fall

förhastade skilsmässor undvikas. Givetvis bör dock hemskillnad inte komma

i fråga om inte omständigheterna ger stöd för antagande att en betänketid

kan öppna möjlighet till försoning mellan makarna. På grund därav

och med hänsyn till önskemålet om nordisk rättslikhet kan utskottet icke

tillstyrka bifall till motionerna 1:986 och 11:1249.

Beträffande paragrafens utformning i övrigt finner utskottet det värdefullt,

att den särskilt anger att hänsyn till barnens bästa kan vara anledning

för domstolen att döma till hemskillnad i stället för äktenskapsskillnad.

Om minderåriga barn finns i familjen ligger det i deras intresse att familjen

inte onödigtvis splittras, och lydelsen ger stöd åt den make som i omsorg

om barnen vill söka åstadkomma försoning. Självfallet är det, som

framhållits i bl. a. motionerna I: 990 och II: 1247, svårt för en utomstående

att avgöra vad som kan vara barnens bästa. Domstolen torde dock få god

ledning för sin bedömning genom värderingen av styrkan i den argumentation

som förs av makarna och därigenom ha goda möjligheter att komma

till ett tillfredsställande resultat. — Motionerna 1:990 och II: 1247 bör så
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54 Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

ledes enligt utskottet icke föranleda någon riksdagens åtgärd i denna del.

Utskottet vill även något beröra spörsmålet om otrohet under hemskillnad.

Som nämnts ovan innebär propositionen att domstol skall få viss möjlighet

att ogilla talan om äktenskapsskillnad på grund av otrohet om frågan

kommer upp under hemskillnadstid. Utskottet har i och för sig sympatier

för familj erättskommitténs förslag att otrohet under hemskillnadstid

över huvud taget inte bör grunda rätt till äktenskapsskillnad, men anser sig

icke i förevarande sammanhang böra förorda några särbestämmelser för

dessa fall.

På grund av det anförda vill utskottet tillstyrka bifall till propositionens

förslag till ändrad lydelse av 11 kap. 8 §. Härav följer att även motionen

II: 1252 bör avslås i denna del.

7. Äktenskapsskillnad på grund av brott mot make och barn

Om make gör sig skyldig till brott, har den andra maken vissa möjligheter

att på grund därav få äktenskapsskillnad. Rätt härtill föreligger enligt

11 kap. 11 § giftermålsbalken alltid om make döms till fängelse i tre år eller

svårare straff. Under vissa förutsättningar kan skilsmässa erhållas även vid

lindrigare straff. För brott mot make gäller en särskild bestämmelse, 11

kap. 10 §. Enligt den paragrafen har make f. n. rätt till äktenskapsskillnad,

om den andra maken har stämplat mot hans liv eller förövat grov misshandel

mot honom. Av förarbetena framgår att någon anknytning till strafflagstiftningens

olika arter av misshandel inte avsågs. Frågan om misshandeln

bör anses vara grov skall därför i varje särskilt fall bedömas efter omständigheterna.

Talan om äktenskapsskillnad enligt 10 § skall väckas inom sex

månader efter det att maken fått kännedom om gärningen och senast inom

tre år efter gärningen.

I propositionen föreslås ingen ändring av 11 §. Däremot föreslås att tilllämpningsområdet

för 10 § vidgas. Departementschefen anför att också

andra brott än de i 10 § upptagna kan vittna om sådan brist på hänsyn att

omedelbar upplösning av äktenskapet bör vara möjlig. Vidare kan övergrepp

mot makarnas barn vara av den art att den andra maken inte bör

vara skyldig att fortsätta äktenskapet. De brott som avses är brotten mot

person i 3—7 kap. brottsbalken, men departementschefen understryker att

ingalunda alla sådana brott är av den beskaffenhet att de bör grunda rätt

till äktenskapsskillnad. Vidare anför departementschefen att anledning inte

finns att skilja mellan brott mot make och brott mot barn. Tillräckligt

skydd mot nya övergrepp kan i allmänhet i båda fallen erhållas genom

hemskillnad. Avgörande för frågan om rätt till äktenskapsskillnad skall

föreligga bör enligt departementschefen vara att det med hänsyn till brottets

beskaffenhet och övriga omständigheter inte rimligen kan krävas att

den förfördelade maken fortsätter äktenskapet. Någon ändring av preskriptionstiden

föreslås inte.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

55

Förslaget till ändrad lydelse av 10 § har föranlett motioner. I motionsparet

I: 988 och II: 1245 kritiseras de föreslagna villkoren för makes

rätt till äktenskapsskillnad. Motionärerna anser att ordalagen strider mot

den moderna uppfattningen att människorna själva har rätt att bedöma

förutsättningarna för sitt äktenskap och att lydelsen därför knappast kan

behållas vid en mera genomgripande omdaning av äktenskapsrätten. I stället

bör enligt motionärerna 10 § utformas så att make ges rätt till äktenskapsskillnad

i de i propositionens förslag angivna situationerna, såvida

inte förmildrande omständigheter föreligger, då domstolen må kunna döma

till hemskillnad.

Enligt motionen II: 1252 bör paragrafen inte innehålla någon inskränkning

i makes rätt till äktenskapsskillnad. Vidare föreslås en ändring beträffande

preskriptionstiden.

Utskottet ansluter sig på de av departementschefen anförda skälen till

propositionens utvidgning av tillämpningsområdet för 10 § och har ingen

erinran mot de tankegångar som ligger till grund för förslaget i övrigt. Utskottet

anser emellertid att paragrafens ordalag, i enlighet med syftet i motionsparet

1:988 och II: 1245, bör anpassas till ett modernare synsätt utan

att ändring därför görs i sak. Detta kan enligt utskottets mening ske genom

att lydelsen jämkas sålunda att make äger vinna äktenskapsskillnad, om

ej hänsyn till brottets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt talar däremot.

Enligt utskottet saknas anledning att, som föreslagits i nyssnämnda

motionspar, i paragrafen införa eu bestämmelse om hemskillnad i hithörande

fall, eftersom möjlighet till hemskillnad föreligger jämlikt 11 kap. 2 §.

Utskottet har ingen erinran mot den i 10 § intagna preskriptionsregeln, som

föreslås ändrad i motionen II: 1252. — I enlighet med det anförda vill utskottet

tillstyrka bifall till propositionens förslag rörande 10 § med den av

utskottet ovan förordade jämkningen samt avstyrka bifall till motionerna

i förevarande del.

8. Vårdnaden om makarnas barn

I 6 kap. 7 § föräldrabalken finns bestämmelser om vårdnaden om barn

vid makars särlevnad på grund av söndring samt vid hemskillnad och äktenskapsskillnad.

Om föräldrarna inte kan enas i vårdnadsfrågan, skall domstolen

bestämma att den av föräldrarna skall ha vårdnaden, som befinnes

lämpligast med hänsyn främst till barnens bästa. Om båda är lika skickade

att ha vårdnaden om barnen, men en av dem bär den huvudsakliga skulden

till sammanlevnadens hävande, gäller enligt tredje punkten i lagrummet att

den andra skall vara närmast att få vårdnaden.

I den vid riksdagens början väckta motionen II: 500 yrkas att riksdagen i

skrivelse till Kungl. Maj :t begär förslag till sådan ändring av lagrummet att

regeln i tredje punkten utgår. Till stöd härför anför motionären att endast

barnens intresse skall vara avgörande vid bedömningen av vårdnadsfrågan.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Första lagutskottets utlåtande nr h9 år 1968

Yrkandet överensstämmer med motionsvis framlagda förslag som tidigare

behandlats av utskottet, senast vid 1962 års riksdag. Förslaget blev då föremål

för remissförfarande. Remissinstanserna var genomgående positiva.

Utskottet förutsatte i sitt utlåtande (1962:27) att problemet skulle prövas,

om en översyn av vårdnadsreglerna skulle företas, och hemställde att motionen

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Första kammaren biföll

utskottets hemställan, varemot andra kammaren biföll en vid utlåtandet

fogad reservation för bifall till motionen.

Den ledande principen i 7 § är att barnets intresse i främsta rummet bör

tillgodoses vid avgörandet av vårdnadsfrågan. Den av motionären berörda

särbestämmelsen utgör sålunda endast en hjälpregel för det speciella fallet,

att båda makarna kan anses lika skickade att ha vårdnaden. Tillämpningsområdet

är redan därigenom ganska inskränkt. I praxis har också domstolarna

undvikit att tillämpa bestämmelsen och i det längsta sökt finna skäl

att anse endera av föräldrarna från barnets synpunkt lämpligare som vårdnadshavare.

Utskottet instämmer i motionens syfte och anser att upphävande

av bestämmelsen bör tas under övervägande. Utskottet förutsätter att

frågan tas upp i det nu pågående lagstiftningsarbetet på familjerättens

område och anser därför att någon framställning av riksdagen i ämnet inte

är erforderlig.

9. Medling

Allmänna bestämmelser om medling mellan makar finns i 14 kap. giftermålsbalken.

Enligt 1 § kan make påkalla medling i fall som avses ill kap.

2 § första stycket eller om söndring i annat fall har uppkommit mellan

makarna. Rätt till medling föreligger också, om det har uppstått tvist mellan

makarna angående underhållsskyldigheten eller i vissa ersättnings- och förvaltningsfrågor.

Medling kan enligt samma lagrum företas av kyrklig, borgerlig

eller särskilt förordnad medlare. Kyrklig medlare är präst i församling

av svenska kyrkan, där makarna eller endera är kyrkobokförd, eller

behörig vigselförrättare inom annat trossamfund, som makarna eller någon

av dem tillhör. Den som har utsetts att vara borgerlig medlare i en kommun

är behörig att medla, om makarna eller någon av dem har hemvist i kommunen.

Särskilt förordnad medlare utses av rätten i den ort där makarna

eller endera har sitt hemvist. Rorgerliga medlare, minst en man och en

kvinna, skall enligt 2 § utses av rätten, om kommun har beslutat att medlare

i tvister mellan makar skall utses eller om behov därav annars föreligger.

Rorgerlig medlare förordnas för två kalenderår. Avgår medlare före utgången

av denna period, skall annan utses för den återstående tiden. Enligt

3 § kan medlaren kalla makarna till sig. Han skall på lämpligt sätt göra sig

underrättad om anledningen till söndringen eller tvisten och söka förlika

makarna. Medlaren har tystnadsplikt, och han får inte höras som vittne om

vad han har fått veta vid medlingen. Gemensam ansökan om hemskillnad

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

får enligt 15 kap. 7 § inte tas upp till prövning utan att det visas att medling

har ägt rum. Vill den ena maken väcka talan om hemskillnad gäller enligt

15 kap. 8 §, att målet inte kan tas upp till prövning, om det inte visas att

medling har ägt rum eller att den andra maken har underlåtit att på kallelse

infinna sig till medlingen eller inte kunnat anträffas med kallelse. Har

målet tagits upp utan att medling skett, kan rätten förordna om medling

genom lämplig person (15 kap. 9 §).

Förevarande proposition innebär beträffande medlingsinstitutet i huvudsak

följande nyheter. I fråga om rätten att påkalla medling har det ansetts

angeläget att understryka att medling kan och bör äga rum så snart det

föreligger någon omständighet, som kan befaras leda till äktenskapets upplösning

eller som har stört makarnas sammanlevnad. Beträffande medlingsverksamhetens

organisation har principen ansetts böra vara att det vid sidan

av de kyrkliga medlarna skall finnas minst en borgerlig medlare jämte ersättare

i varje kommun. Det bör emellertid inte vara uteslutet att föror dna

samma person till medlare för flera kommuner, om detta skulle vara lämpligt

av särskilda skäl. Den nuvarande möjligheten att på begäran av make

förordna särskild medlare för visst fall har ansetts böra behållas men tillgripas

endast om godtagbart skäl har anförts för framställningen. Borgerlig

medlare som befunnits ej vara lämplig för sitt uppdrag skall entledigas.

Rörande medling som processförutsättning föreslås gemensamma bestämmelser

för mål om hemskillnad enligt 11 kap. 1 och 2 §§. Sådana mål skall

enligt den föreslagna huvudregeln inte få tas upp om det inte visas att

medling har ägt rum. Om någon av makarna underlåtit att inställa sig på

kallelse eller inte kunnat anträffas med kallelse till medling, bör emellertid

processförutsättningen anses uppfylld om den andra maken infunnit sig

för meding. Den föreslagna ändringen innebär alltså i huvudsak att reglerna

om medling i hemskillnadsmål enligt 11 kap. 1 § anpassas till dem som

redan gäller i mål enligt 2 §.

Utskottet, som i allt väsentligt är berett att tillstyrka propositionens förslag

rörande medlingen, behandlar i det följande företrädesvis de spörsmål

som har aktualiserats genom motioner.

I de likalydande motionerna I: 988 och II: 1245 tas frågan om den statsunderstödda

familjerådgivningens samband med medlingsverksamheten

upp till behandling. Bestämmelser om familjerådgivningen finns i kungörelsen

den 2 december 1960 (nr 710) om statsbidrag till försöksvis anordnad

familjerådgivning. Enligt kungörelsen kan bidrag utgå till familjerådgivning

som bedrivs av landstingskommun eller stad, som inte ingår i landsting.

Föreligger särskilda skäl, kan bidrag utgå också till sådan rådgivning

som anordnas av kommun, som ingår i landstingskommun, eller av enskild.

Verksamheten, som enligt uppgift bedrivs i något mer än 20 orter, omfattar

bl. a. rådgivning i samband med konfliktsituationer i äktenskap och familj

samt upplysning om samlevnadsproblem. I nyssnämnda motioner föreslås

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Första lagutskottets utlåtande nr k9 år 1968

att behörighet att medla tilläggs föreståndare för statsunderstödd familjerådgivningsbyrå,

som drivs av landstingskommun, stad eller kommun, eller

föreståndarens ersättare. Till stöd för sitt förslag anför motionärerna att

familj erådgivningsbyråernas experter har specialutbildning och ett brett

erfarenhetsregister rörande familjetvister. Om makarna i ett vacklande

äktenskap fått råd och stöd inom en familj erådgivningsbyrå är det enligt

motionärerna mer praktiskt och hänsynsfullt att medlingsintyget utfärdas

där än att makarna hänvisas till en annan utomstående person för att redogöra

för sina svårigheter.

Utskottet anser i likhet med motionärerna att medling mellan makar bör

kunna ske vid de allmänna familjerådgivningsbyråerna. Dessa drivs visserligen

fortfarande försöksvis, men eftersom verksamheten varit mycket framgångsrik,

utgår utskottet ifrån att den blir bestående. Beträffande utformningen

av en bestämmelse i ämnet anser utskottet det vara tillräckligt att

det föreskrivs att föreståndaren är behörig att medla. Det torde sålunda inte

behöva särskilt anges att behörigheten tillkommer ersättare vid förfall för

föreståndaren. I enlighet härmed förordar utskottet att 14 kap. 1 § andra

stycket i propositionens lagförslag tillförs ett fjärde moment av innehåll att

föreståndare för familj erådgivningsbyrå, som drivs av kommun eller landstingskommun,

är behörig att medla. Tillägget behöver inte föranleda någon

särskild ersättningsbestämmelse.

Även de likalydande motionerna I: 982 och II: 1250 behandlar familjerådgivnings-

och medlingsorganisationerna. I motionerna hemställs sålunda att

de sakkunniga som tillkallats för en allmän översyn av den sociala vårdlagstiftningen

(socialutredningen) skall få i uppdrag att också utreda sambandet

mellan nämnda organisationer. Socialutredningen har, som motionärerna

framhåller, jämlikt sina direktiv att utreda familjerådgivningens

organisation. Som framgår av utskottets ställningstagande till frågan om

behörighet för föreståndare för familj erådgivningsbyrå att vara medlare,

anser utskottet att ett klart samband föreligger mellan familj erådgivningsoch

medlingsorganisationerna. På grund av detta samband kan det förutsättas

att socialutredningen tar upp den av motionärerna upmärksammade

frågan, och något initiativ från riksdagen i ämnet är därför inte erforderligt.

Anledning att tillstyrka bifall till motionerna i denna del föreligger därför

inte.

I nyssnämnda motioner, I: 982 och II: 1250, yrkas vidare att riksdagen hos

Kungl. Maj :t begär att en handledning utarbetas om de sociala och psykologiska

aspekterna på skilsmässo- och vårdnadsproblem samt att kursverksamhet

anordnas för medlarna i enlighet med ett förslag av familjerättskommittén.

Enligt kommittén bör kurser anordnas för att ge de borgerliga

medlarna en grundläggande orientering i de sociala och juridiska frågor

som de kan ställas inför. Utskottet delar motionärernas åsikt om behovet

av handledning och kursverksamhet. Eftersom 1967 års riksdag i skrivelse

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

till Kungl. Maj :t begärt prövning av frågan om utbildning av borgerliga

medlare, är en framställning med anledning av förevarande motioner dock

icke erforderlig. Följaktligen bör motionerna ej heller i denna del föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Enligt de likalydande motionerna I: 990 och II: 1247 bör medling ingå som

ett helt frivilligt led i samband med äktenskapstvister mellan makar och

alltså inte längre utgöra processförutsättning i hemskillnadsmål. Motionärerna

anser att medlingen i stor utsträclding blivit en tom formalitet genom

att de flesta medlare saknar utbildning och genom att parterna söker medling

så sent att medlaren i regel bara har att intyga att medling skett. En

annan anledning till att medlingen bör vara frivillig är att de som söker

medling ofta finner det besvärande att tvingas dra in privatpersoner i tvisten.

Särskilt i mindre orter kan det enligt motionärerna vara påfrestande

att behöva ta kontakt med en ortsbo och framlägga skäl för söndringen i

äktenskapet. Motionärerna anser att den genom propositionen föreslagna

uppmjukningen av kravet på medling inte är någon tillfredsställande lösning,

eftersom den kan medföra att det blir allt vanligare att endast en av

parterna uppsöker medlare, varigenom möjligheterna att förebygga förhastade

skilsmässor minskas. Även detta talar enligt motionärerna för att

medlingen görs frivillig. Enligt motionärerna är kvalificerad familjerådgivning

ett bättre alternativ för lösande av konflikter än medlingsverksamhet

generellt sett kan bli.

Utskottet har förståelse för motionärernas kritiska synpunkter på den

nuvarande medlingsverksamhetens effektivitet men finner det vara angeläget

att framhålla, att en god medlare i åtskilliga fall kan göra stor nytta

och försona makarna. Enligt familjerättskommittén har det sålunda antagits

att omkring 20 procent av totala antalet medlingar har lett till i varje

fall temporär försoning. Medlingen behöver vidare inte ha varit betydelselös,

även om den inte hindrar att äktenskapet upplöses. Den kan nämligen

leda till att skilsmässan sker under mindre uppslitande former än annars

skulle ha varit fallet. Utskottet delar departementschefens ovan s. 41 återgivna

tankegångar rörande den framtida medlingsverksamheten men är

icke berett att såsom motionärerna förorda att anlitandet av medlingen

redan nu blir helt frivilligt. Frågans avgörande bör anstå i avvaktan på medlingsverksamhetens

organisatoriska uppbyggnad. — Beträffande medlingen

som processförutsättning i den nuvarande äktenskapslagstiftningen vill utskottet

ansluta sig till departementschefens åsikt att både praktiska och

principiella skäl talar emot att kraven på medling är olika, beroende på om

det rör sig om hemskillnadsmål enligt 11 kap. 1 § eller om mål enligt 2 §.

Utskottet har ingen erinran mot att reglerna förenhetligas på det sätt som

föreslås i propositionen. Härav följer att utskottet avstyrker bifall till det

nyssnämnda motionsparet I: 990 och II: 1247 också i denna del. Likaledes

avstyrker utskottet bifall till yrkandet i de likalydande motionerna 1: 982

s. 60 Kontrollera mot PDF

60 Första lagutskottets utlåtande nr W år 1968

och II: 1250 att propositionen avslås i vad avser förslagen rörande medlingen

såsom processförutsättning.

Även i motionen II: 1253 behandlas medlingens roll i äktenskapsmålen.

Motionärerna framhåller att många äktenskap kan räddas om makarna får

möjlighet att diskutera sina problem tillsammans med en förstående och

opartisk medlare samt uttalar sig för att medling skall företas också efter

utgången av hemskillnadsåret. Om en av makarna yrkar det bör därför

enligt motionärerna medlingen vara processförutsättning även i det efter

hemskillnaden anhängiggjorda målet om skilsmässa. Utskottet finner visserligen

att visst fog finns för motionärernas synpunkter, men anser det

vara sannolikt att obligatorisk medling i allmänhet icke är av något större

värde i denna situation. Som familj erättskommittén anfört är också viss

fara förenad med krav på medlingsförfarande i fall som i regel är hopplösa,

eftersom förfarandet då kan urarta till en tom formalitet. Utskottet avstyrker

på grund av det anförda bifall till motionen II: 1253.

I de likalydande motionerna I: 983 och II: 1254 föreslås att behörigheten

att medla skall för församlingspräst i svenska kyrkan och borgerlig medlare

vara generell, dvs. oberoende av var makarna är lcyrkobokförda eller

bosatta. Motionärerna anser nämligen att medlingsinstitutets nuvarande

begränsning till den egna församlingen eller kommunen motverkar makarnas

naturliga önskemål att fritt kunna välja medlare.

Rörande prästernas uppgift att vara medlare gäller, som delvis redan

berörts, följande. Utan särskilt förordnande är ej annan präst inom svenska

kyrkan än präst i församling där endera maken är kyrkobokförd behörig

att förrätta medling. Icke församlingsanställd präst saknar således automatisk

behörighet. För annat trossamfunds prästerskap gäller ej sådan inskränkning.

En ytterligare skillnad mellan svenska kyrkan och annat trossamfund

ligger däri, att endast präst inom kyrkan är skyldig att medla.

Att präst inom svenska kyrkan nu har behörighet att medla har väsentligen

betingats av praktiska hänsynstaganden, eftersom det från organisatorisk

synpunkt ansetts vara förenat med fördelar att medling kunnat åläggas en

yrkesgrupp som är företrädd över hela landet. Något principiellt samband

mellan vigselform och medlingsbehörighet finns ej. Den sammankoppling

som skett för vigselförrättare inom annat trossamfund mellan vigselbehörighet

och medlingsbehörighet bär skett uteslutande av lämplighetshänsyn.

Kyrka-statutredningen har i sitt slutbetänkande (SOU 1968: 11) behandlat

frågorna om prästernas behörighet respektive skyldighet att medla med

utgångspunkt från olika lösningar av frågan om kyrkans förhållande till

staten och därvid anfört följande. Blir den borgerliga medlarorganisationen

tillfredsställande utbyggd, kan det i A-läget ifrågasättas att begränsa församlingsprästs

behörighet till att avse fall då makarna eller endera av dem

tillhör kyrkan. I B-, C- och D-lägena synes medlingsskyldigheten för församlingspräst

ej böra bestå. Vidare synes i sådant läge likställigheten mel
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

lan samfunden böra medföra å ena sidan en begränsning av medlingsbehörigheten

för präst inom svenska kyrkan, liksom i A-läget, samt å andra

sidan eventuellt en vidgning av behörigheten att gälla även icke församlingsanknuten

präst. I de fria lägena kan en utbyggnad av den borgerliga medlingsorganisationen

framstå som särskilt angelägen, nämligen om en större

del av befolkningen i dessa lägen kommer att stå utanför svenska kyrkan.

Betänkandet är föremål för remissbehandling.

Utskottet delar motionärernas åsikt att makarnas frihet att själva välja

medlare bör tillgodoses i största möjliga utsträckning, eftersom det självfallet

är av betydelse för medlingens resultat att de kan få diskutera sina

problem med en person som de har förtroende för. Det är också angeläget

att makarna kan komma i kontakt med medlaren utan större besvär. Önskemålet

om valfrihet tillgodoses i viss utsträckning genom bestämmelsen att

särskild medlare kan utses om skäl föreligger därtill. Någon restriktiv tilllämpning

av bestämmelsen är inte avsedd. Det bör också framhållas att lagförslaget

medför en effektivisering av medlingsverksamheten genom att det

vid sidan av de kyrkliga medlarna skall finnas minst en borgerlig medlare

jämte ersättare i varje kommun. Även den av utskottet ovan förordade

bestämmelsen att behörighet att medla skall tillkomma föreståndare för

kommunal familj erådgivningsbyrå verkar i samma riktning.

Som nämnts ovan är avsikten att överse hela medlingsverksamhetens organisatoriska

uppbyggnad. Utskottet anser icke att man bör föregripa detta

arbete genom att nu ändra den lokala kompetensen vare sig för de borgerliga

medlarna eller prästerna. Frågan om församlingsprästernas behörighet

och skyldighet att medla har dessutom samband med den framtida utformningen

av förhållandet mellan kyrkan och staten, och även detta talar för

att deras kompetens icke nu ändras. Av dessa skäl anser utskottet att motionerna

1:983 och II: 1254 inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

10. Särlevnadsintgg

Om makar efter vunnen hemskillnad levat åtskilda ett år och sammanlevnaden

ej heller därefter återupptagits, kan en av makarna utverka äktenskapsskillnad

jämlikt 11 kap. 3 § giftermålsbalken. Har båda makarna ansökt

om äktenskapsskillnad, äger domstolen jämlikt 15 kap. 5 § avgöra

målet utan huvudförhandling om parternas inställelse inte behövs för utredningen.

Makarnas särlevnad efter hemskillnadsdomen brukar då styrkas

med skriftlig bevisning i form av intyg av två personer, s. k. särlevnadsintyg.

I motionen II: 505 föreslås att makarnas egna utsagor, eventuellt avgivna

under sanningsförsäkran, skall utgöra tillräcklig bevisning om att

makarna levat åtskilda efter hemskillnadsdomen.

Användandet av särlevnadsintyg möjliggör att det övervägande antalet

mål om äktenskapsskillnad kan avgöras på handlingarna, varigenom de

kostnader och besvär som inställelse inför domstolen medför för parterna

s. 62 Kontrollera mot PDF

62 Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

kan undvikas. På grund härav och då bruket av intygen inte synes vara förenat

med några olägenheter, kan utskottet inte heller i denna del tillstyrka

bifall till motionen.

11. Allmänt om lagstiftningen

I motionsparet I: 991 och II: 1246 samt motionen II: 1252 hemställs att

riksdagen måtte ta ställning i vissa principfrågor rörande äktenskapslagstiftningens

utformning.

Som närmare framgår av redogörelsen ovan (s. 21—25) anser departementschefen

att en genomgripande revision av äktenslcapslagstiftningen

måste göras inom en inte alltför avlägsen framtid, men att det ännu inte

finns de behövliga förutsättningarna för en sådan revision. Enligt departementschefen

föreligger de huvudsakliga reformbehoven på de områden som

reglerar äktenskapets upplösning och ekonomiska rättsverkningar.

Äktenskapet är hos oss, liksom i flertalet övriga länder inom vår kulturkrets,

av grundläggande betydelse för samhälls- och kulturlivet. Utskottet

anser det därför angeläget att äktenskapet som livsform har sådant stöd i

lagstiftningen att det skall kunna behålla sin centrala roll för människor

som vill bilda familj. Genom att äktenskapslagstiftningen kanske mer än

någon annan lagstiftning påverkar de enskilda människornas förhållanden

är det nödvändigt att den har sådan utformning att den i stort kan omfattas

med förtroende av alla delar av vårt folk, oberoende av religiös eller

politisk inställning.

Debatten om äktenskapslagstiftningens reformering har pågått länge. Utskottet

anser det värdefullt att föreliggande proposition, vilken har familjerättskommitténs

utredningsmaterial som underlag, nu framlagts som en

första etapp i den pågående översynen av familjerätten. Utskottet hälsar

också med tillfredsställelse att departementschefen avser att för nästa års

riksdag framlägga flera betydelsefulla förslag på detta rättsområde, bl. a.

rörande efterlevande makes rättsliga ställning och arvsrätt för barn utom

äktenskap.

I fråga om principerna för det framtida lagstiftningsarbetet anser utskottet

att ändrade samhällsförhållanden och nya värderingar måste få sätta

spår i en lagstiftning, som är av så central betydelse både för enskilda och

för samhället. Utskottet är emellertid icke berett att på det underlag som nu

står till buds göra några närmare ståndpunktstaganden i frågan om efter vilka

linjer en kommande översyn och ett fortsatt reformarbete bör bedrivas.

Härav följer att utskottet anser att motionsparet 1:991 och 11:1246 samt

motionen II: 1252, i vad avser det fortsatta lagstiftningsarbetet, ej bör föranleda

någon riksdagens åtgärd.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

63

12. Övriga i propositionen föreslagna ändringar

Utskottet har ej någon erinran mot förslagen och tillstyrker därför bifall

till desamma.

13. Utskottets hemställan

Utskottet hemställer,

att riksdagen måtte,

A. såvitt avser det genom förevarande proposition, nr 136,

framlagda förslaget till lag om ändring i giftermålsbalken,

1. med avslag å

a) motionerna 1: 987 och II: 1248 samt 1: 985,

b) motionen II: 1252, såvitt avser 2 kap. 1 §,

bifalla propositionens förslag till ändrad lydelse av 2 kap. 1 §;

2. med avslag å

a) motionerna 1:984 och 11:1251, såvitt avser 3 och 4

kap.,

b) motionen 1: 989, såvitt avser 3 och 4 kap.,

bifalla propositionen i motsvarande delar;

3 med avslag å motionen II: 505, såvitt avser 11 kap. 1 §,

bifalla propositionen i motsvarande del;

4. med avslag å

a) motionerna I: 986 och II: 1249,

b) motionerna I: 990 och II: 1247, såvitt avser 11 kap. 8 §,

c) motionen II: 1252, såvitt avser 11 kap. 8 §,

bifalla propositionens förslag till ändrad lydelse av 11 kap.

8 §;

5. med förklaring att riksdagen icke kunnat i oförändrat

skick antaga det genom propositionen framlagda förslaget

till ändrad lydelse av 11 kap. 10 § samt med avslag å

a) motionerna 1:988 och 11:1245, såvitt avser 11 kap.

10 §,

b) motionen II: 1252, såvitt avser 11 kap. 10 §,

för sin del antaga förslaget med den ändringen att paragrafen

erhåller följande som utskottets förslag betecknade

lydelse.

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

10 §.

Gör ena maken sig skyldig till Gör ena maken sig skyldig till

misshandel eller annat brott mot and- misshandel eller annat brott mot

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

(Kungl. Maj:ts förslag)

ra makens person, äger denne rätt

till skillnad i äktenskapet, om det

med hänsyn till brottets beskaffenhet

och omständigheterna i övrigt ej

skäligen kan fordras att han fortsätter

äktenskapet. Detsamma gäller,

om make begår motsvarande brott

mot barn, som står under andra makens

eller båda makarnas vårdnad.

Talan skall —- — --------

(Utskottets förslag)

andra makens person, äger denne

vinna äktenskapsskillnad, om ej hänsyn

till brottets beskaffenhet och

omständigheterna i övrigt tala däremot.

Detsamma gäller, om make

begår motsvarande brott mot barn,

som står under andra makens eller

båda makarnas vårdnad.

den begicks.

6. med dels förklaring att riksdagen icke kunnat i oförändrat

skick antaga det genom propositionen framlagda förslaget

till ändrad lydelse av 14 kap. 1 §, dels bifall till motionerna

1:988 och 11:1245, såvitt avser denna paragraf,

dels ock avslag å motionerna I: 983 och II: 1254, för sin del

antaga förslaget med den ändringen att paragrafen erhåller

följande som utskottets förslag betecknade lydelse.

(Kungl. Maj:ts förslag)

1

Make äger--—--— —--

Behörig att medla är:

1. präst i församling av svenska

kyrkan, där makarna eller endera är

kyrkobokförd;

2. vigselförrättare inom annat trossamfund

än svenska kyrkan, om makarna

eller endera tillhör samfundet;

3. borgerlig medlare i den kommun,

där makarna eller endera är

bosatt.

När skäl

(Utskottets förslag)

§•

mellan makarna.

Behörig att medla är:

1. präst i församling av svenska

kyrkan, där makarna eller endera är

kyrkobokförd;

2. vigselförrättare inom annat trossamfund

än svenska kyrkan, om makarna

eller endera tillhör samfundet;

3. borgerlig medlare i den kommun,

där makarna eller endera är

bosatt;

4. föreståndare för familj er ådgivningsbgrå,

som drives av kommun

eller landstingskommun.

skild medlare.

7. med avslag å

a) motionerna 1:982 och 11:1250, såvitt avser 15 kap.

7 och 8 §§,

b) motionerna I: 990 och II: 1247, såvitt avser 15 kap. 8 §,

bifalla propositionen i motsvarande delar;

s. 65 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

65

8. med avslag å motionerna I: 990 och II: 1247 i övrigt,

bifalla propositionen såvitt avser 15 kap. 9 §;

9. i övrigt antaga det ovannämnda genom propositionen

framlagda förslaget till lag om ändring i giftermålsbalken;

B. avslå motionerna I: 982 och II: 1250 i övrigt;

C. avslå motionerna I: 988 och II: 1245 i övrigt;

D. avslå motionerna I: 991 och II: 1246;

E. avslå motionen II: 500;

F. avslå motionen II: 505 i övrigt;

G. avslå motionen II: 1252 i övrigt;

H. avslå motionen II: 1253;

I. anse motionen 11:1255 besvarad med vad utskottet

ovan anfört om anvisningar för hindersprövningen;

K. såvitt avser övriga genom propositionen framlagda lagförslag,

med avslag å

a) motionerna I: 984 och II: 1251 i övrigt,

b) motionen I: 989 i övrigt,

bifalla propositionen.

Stockholm den 26 november 1968

På första lagutskottets vägnar:

ERIK SVEDBERG

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Erik Svedberg (s), fröken Mattson (s),

herrar Hjorth (s), Ernulf (fp), fru Lindström (s), herrar Schött (h), Ferdinand

Nilsson (ep) och Lidgard (h);

från andra kammaren: fru Johansson (s), fru Kristensson (h), herrar

Gustafsson i Borås (fp), Martinsson (s), Dockered (ep), Jönsson i Malmö

(s), Hansson i Piteå (s) och Sjöholm (fp).

Reservation

1) av herrar Schött (h), Lidgard (h), fru Johansson (s), fru Kristensson

(h) och herr Gustafsson i Borås (fp), vilka ansett

dels att den del av utskottets yttrande rörande äktenskapsåldern, som

börjar på s. 48 med »Utskottet anser» och slutar på s. 49 med »i ämnet.»

bort ersättas med text av följande lydelse.

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 1 avd. Nr 49

s. 66 Kontrollera mot PDF

66 Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

Utskottet vill i frågan om sänkning av äktenskapsåldern för män anföra

följande.

Syftet med bestämmelserna om äktenskapsåldern är att förhindra äktenskap,

där den ena eller båda kontrahenterna saknar tillräcklig mognad och

erfarenhet för att ta på sig det ansvar och de förpliktelser som följer med

ett äktenskap. Såvitt angår kravet på kroppslig mognad torde det knappast

vara något att invända mot att äktenskapsåldern för män sänks något. Däremot

kan det inte bestridas, att ungdomar i åldern 18—20 år i allmänhet varken

har tillräcklig erfarenhet eller mognad för att ingå äktenskap. Livserfarenheten

torde numera snarare vara mindre än förr genom att utbildningstiden

förlängts på grund av de stegrade kraven på yrkesutbildning. Det

bör också beaktas att unga, som gifter sig, ofta måste avbryta sin utbildning

på grund av ekonomiska förpliktelser mot familjen, något som även på kort

sikt minskar möjligheterna för vederbörande att hävda sig i konkurrensen

på arbetsmarknaden. Dessa och andra svårigheter i äktenskap mellan ungdomar

belyses av den höga skilsmässofrekvensen bland dispensäktenskapen.

Utskottet har ingen erinran mot den praxis som utvecklats i dispensärendena;

i dessa fall är ju anledningen till äktenskapet så gott som undantagslöst att

barn väntas. Utskottet ställer sig emellertid tvekande inför en sänkning av

den föreskrivna äkenskapsåldern, eftersom detta torde medföra en ökning

av antalet alltför unga äktenskap. En sådan utveckling framstår som sannolik,

enär tillgänglig statistik över antalet äktenskap synes utvisa att de lagstadgade

åldersgränserna har en återhållande effekt.

Trots de nämnda betänkligheterna vill dock utskottet förorda att äktenskapsåldern

för män sänks till 20 år. Anledningen härtill är att riksdagen

enligt vad departementschefen uppgivit nästa år kommer att få ta ställning

till ett förslag från Kungl. Maj :t om sänkning av myndighetsåldern till

20 år. Utskottet anser det nämligen vara påtagliga fördelar förenade med

att en av makarna kan vara förmyndare för barn i äktenskapet. Utskottet

beklagar att frågorna om äktenskapsåldern och myndighetsåldern, som har

många beröringspunkter, icke kunnat behandlas samtidigt.

På grund av det anförda finner alltså utskottet att riksdagen bör bifalla

motionerna 1:987 och 11:1248 samt 1:985 och avslå propositionen, i vad

däri föreslås att äktenskapsåldern för män skall bestämmas till 18 år,

och yrkandet i motionen II: 1252 rörande äktenskapsåldern.

dels ock att utskottet under A. 1. bort hemställa, att riksdagen måtte,

med avslag å

a) motionen II: 1252, såvitt avser 2 kap. 1 §,

b) propositionen, såvitt avser 2 kap. 1 §,

bifalla motionerna I: 987 och II: 1248 samt I: 985 och således

för sin del antaga följande som utskottets förslag betecknade

lydelse av 2 kap. 1 §.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

(Kungl. Maj:ts förslag)

1

Den, som är under aderton år, må

ej träda i äktenskap utan tillstånd av

länsstyrelsen i det län, där den underårige

har sitt hemvist.

(Utskottets förslag)

§•

Man under tjugo år eller kvinna

under aderton år må ej träda i äktenskap

utan tillstånd av länsstyrelsen

i det län, där den underårige har

sitt hemvist.

2) av herrar Ferdinand Nilsson (ep), Dockered (ep) och Sjöholm (fp),

vilka ansett

dels att den del av utskottets yttrande rörande äktenskapsåldern, som

börjar på s. 48 med »Utskottet anser» och slutar på s. 49 med »i ämnet.»

bort ersättas med text av följande lydelse.

Utskottet anser att den principiella utgångspunkten inom äktenskapslagstiftningen

liksom på andra områden bör vara att det skall råda likställighet

mellan könen, om det inte finns starka skäl för annat. I dagens

samhälle finns icke några sådana skäl när det gäller äktenskapsåldern.

För gemensamma åldersregler talar tvärtom det förhållandet att det saknas

vetenskapligt stöd för antagandet att olika regler skulle vara motiverade

med hänsyn till skillnaden mellan könen i fråga om fysisk eller psykisk

mognad. Härtill kommer att utvecklingen i samhället präglas av allt

större jämställdhet när det gäller yrkesutbildning och förvärvsmöjligheter

och även detta nödvändiggör gemensamma regler för män och kvinnor.

Utskottet har med hänsyn till dessa omständigheter i och för sig ingen

invändning mot propositionens förslag att äktenskapsåldern görs lika för

män och kvinnor. Enligt utskottets mening är det emellertid förenat med

avsevärda fördelar om åtminstone den ena maken är myndig. Härigenom

kan han eller hon råda över sig och sin egendom utan inblandning av utomstående

och, vad som inte är minst viktigt, vara förmyndare för barn i äktenskapet.

I princip borde det vara eftersträvansvärt att äktenskaps- och myndighetsåldrarna

sammanföll. Åtskilliga av motiven för uppställandet av

en viss myndighetsålder torde vara hänförliga just till sådana förhållanden

som äkta makar ställs inför. Av stort intresse i detta sammanhang är departementschefens

meddelande i propositionen att riksdagen nästa år kommer

att få ta ställning till ett förslag om ändringar i förmynderskapslagstiftningen,

som bl. a. innebär att myndighetsåldern sänks till 20 år. Utskottet

vill självfallet icke föregripa behandlingen av nämnda fråga men

kan ej heller bortse från departementschefens ställningstagande vid övervägande

av förevarande lagstiftning, som är avsedd att träda i kraft den

1 juli nästa år.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

Utskottet har ingen erinran mot hittillsvarande praxis i dispensärenden

och anser ej heller att utskottets ställningstagande i förevarande lagstiftningsärende

bör påverka principerna för dispensgivningen i fortsättningen.

På anförda skäl vill utskottet föreslå riksdagen att avslå propositionen,

i vad avser ändring av äktenskapsåldern för man, och de i anledning därav

väckta motionsyrkandena, samt antaga följande lydelse av 2 kap. 1 §: Den,

som är underårig, må ej träda i äktenskap utan tillstånd av länsstyrelsen

i det län, där den underårige har sitt hemvist. För den, som är över aderton

år, är sådant tillstånd dock ej erforderligt, om den med vilken äktenskapet

skall ingås uppnått myndig ålder.

dels ock att utskottet under A. 1. bort hemställa, att riksdagen måtte, med

avslag å

a) motionerna I: 987 och II: 1248 samt I: 985,

b) motionen II: 1252, såvitt avser 2 kap. 1 §,

c) propositionen, såvitt avser 2 kap. 1 §,

för sin del antaga följande som utskottets förslag betecknade

lydelse av 2 kap. 1 §.

(Kungl. Maj:ts förslag)

1

Den, som är under aderton år, må

ej träda i äktenskap utan tillstånd av

länsstyrelsen i det län, där den underårige

har sitt hemvist.

(Utskottets förslag)

§•

Den, som är underårig, må ej träda

i äktenskap utan tillstånd av länsstyrelsen

i det län, där den underårige

har sitt hemvist.

För den, som är över aderton år,

är sådant tillstånd dock ej erforderligt,

om den med vilken äktenskapet

skall ingås uppnått myndig ålder.

3) av herr Ernulf (fp) beträffande äktenskapsåldern.

4) av fröken Mattson och herr Martinsson (båda s), vilka ansett

att den del av utskottets yttrande rörande äktenskapsskillnad på grund

av otrohet, som upptas i andra stycket på s. 53, bort ersättas med text av

följande lydelse.

Utskottet anser att sexuell trohet mellan makarna visserligen regelmässigt

är av grundläggande betydelse för ett gott förhållande i äktenskapet.

Lagstiftningen bör---(lika med utskottet)---till söndringen.

I en framtida lagstiftning torde det inte finnas utrymme för särskilda regler

om otrohet i äktenskap. Mot denna--— (lika med utskottet)---

rätt riktning.

5) av herrar Ernulf och Gustafsson i Borås (båda fp), vilka ansett

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

dels att den del av utskottets yttrande rörande medling, som upptas i

näst sista stycket på s. 57 bort utgå,

dels att den del av yttrandet som börjar på s. 59 med »Utskottet har»

och slutar på s. 60 med »såsom processförutsättning.» bort ersättas med

text av följande lydelse.

Utskottet har---- (lika med utskottet)---organisatoriska upp
byggnad.

Härav följer att utskottet avstyrker bifall till motionerna I: 990

och 11:1247. — Enligt utskottet finns det heller ingen anledning att före

den aviserade reformen av medlingsinstitutet uppmjuka kravet på medling

i hemskillnadsmål på det sätt som föreslås i propositionen. Utskottet

Vill därför föreslå att riksdagen med bifall till motionsparet I: 982 och

II: 1250 avslår propositionen i vad den avser upphävande av 15 kap. 7 §

och ändring av 15 kap. 8 §.

dels ock att utskottet under A. 7. bort hemställa, att riksdagen måtte

med avslag å

a) propositionen, såvitt avser 15 kap. 7 och 8 §§,

b) motionerna 1:990 och 11:1247, såvitt avser upphävande

av 15 kap. 7 och 8 §§,

bifalla motionerna 1:982 och 11:1250 i motsvarande del.

6) av herrar Schött, Lidgard och fru Kristensson (alla h) beträffande

medling.

7) av herr Ferdinand Nilsson (ep) beträffande den del av utskottets

yttrande som benämnts allmänt om lagstiftningen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1968:394 Skrivelse till Konungen i anledning av motioner om en allmän identitetshandling. a1 i texten